Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.


I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Ökad aktivitet över Östersjön

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2000 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Tweet

Mistralaffären officiell

Ryssland har nu beslutat sig för att köpa minst två Mistralfartyg från Frankrike och därtill ska ytterligare två byggas i St Petersburg. Affären får nu anses bekräftad eftersom informationen samtidigt kommit från rysk presidentnivå och publicerats på franska presidentämbetets hemsida.

Affären uppmärksammas i Sverige i sedvanlig ordning av Lars Gyllenhaal, som är en mycket duktig Rysslandsbevakare, men intressant nog även av på en av Sveriges ledande ekonomiska bloggar, Cornucopia. På Cornucopia finns nu ett långt inlägg om Mistralaffären och dess innebörd för rysk militär förmåga.

Att de baltiska staterna är högst upprörda är klart förståeligt som på samma sätt som USA oroas över var Mistralfartygen ska användas. Fartyg av Mistraltyp är inte defensiva redskap utan används i första hand för offensivt bruk och att kunna stödja egna förband långt från hemmaterritoriet.

För svensk del återstår att se var Mistralfartygen baseras. Från ryskt har man tidigare talat om andra platser än Östersjöflottan, vilket ur svensk synvinkel är högst fördelaktigt. Man ska dock ha i åtanke att vi senast förra året såg bevis på hur snabbt Ryssland kan flytta sitt landstigningstonnage från ett område till ett annat. Trots hårda tongångar ett knappt år efter Georgienkrigets slut, flyttades en stor del av Svarta Havsflottans landstigningsförmåga till Östersjön för att delta i övningen Zapad -09. Med Mistral blir detta ännu enklare.


Det tål att påminnas om att reaktionen på de kriterier som på 90-talet omtalades vara skäl att motivera ett svenskt militärt återtagande helt har uteblivit. Ett urklipp ur bloggdebatten med försvarsministern förra julen:


"Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning."

JAS - om användaren själv får välja?

Vid jul lämnades det brasilianska flygvapnet in sin utvärdering av deltagarna i landets kommande stridsflygplansaffär, vilket under Trettonhelgen kommit ut även i svenska media. Föga förvånande vill det brasilianska flygvapnet helst att landet ska köpa Gripen, varvid Saab idag tog ett glädjeskutt på ca 5% på Stockholmsbörsen. Anledningen till att Gripen rekommenderas är dels dess användbarhet, men också flygplanets oerhört fördelaktiga kostnad jämfört med konkurrenterna. Både den amerikanska Super Hornet och franska Rafale är tvåmotoriga flygplan med mycket stor bränsletörst medan Gripen är enmotorigt och där Saab i den nya versionen t o m lyckats minska bränsleförbrukningen samtidigt som effekten ökat. En motor kontra två innebär också betydligt minskade underhållskostnader. Även inköpskostnaden talar till Gripens fördel, då priset på Rafale är uppåt två ggr högre än Gripens och franska Dassault hittills har varit mycket ovilligt att sänka priset. Vissa källor talar t o m om att Rafale av det brasilianska flygvapnet givits betyget "not applicable". Värt att notera är också att Gripen två ggr tidigare vunnit det brasilianska flygvapnets utvärderingar med höga betyg, men affärerna har tyvärr skjutits upp av p g a den brasilianska ekonomin.

Även den brasilianska flygindustrin, förordar starkt Gripen (Google translated). USA är ytterst ovilligt att dela med sig av amerikansk teknologi, än mindre att låta någon annan nation vidareutveckla de egna flygplanen. Vad gäller Rafale är situationen snarlik. Rafale är en färdig produkt, vilket inte bara den brasilianska flygindustrin, påpekat, utan det har även påpekats från franskt håll. Den brasilianska flygindustrin söker en strategisk partner, som man vill lära av för att införskaffa kunskapen att kunna bygga egna avancerade stridsflygplan med överljudsprestanda. Det är framförallt den sydamerikanska marknaden som lockar eftersom många av de sydamerikanska länderna inom något årtionde ska omsätta en hel del stridsflygplan och Brasilien utgör kontinentens stormakt. Väljs Super Hornet eller Rafale kommer det i stort sett endast att vara tal om licenstillverkning och därmed ingen uveckling av den inhemska flygindustrin.

Som bekant avgörs oftast inte vapenaffärer av den här magnituden efter vad användarna tycker. Det är bara att jämföra med hkp 14 i Sverige. Österrike var en helt klar affär för Gripen tills några timmar innan affären offentliggjordes då det helt plötsligt var Eurofighter som stod som segrare. Greven Mensdorff-Pouilly, förmodligen känd från Kalla Faktas granskning av Saabs Tjeckienaffärer, hade sina fingrar långt ner i även denna syltburk och Österrike har idag ett stridsflygplan som man knappt har råd att flyga och knappt har några vapen till och dessutom saknar luftrum att öva i. Vad som då talar för Saab är att en brasiliansk parlamentsledamot lämnat in en petition (Google translated) underskriven av 40% av ledamöterna i underhuset om att det politiska beslutet ska tas efter de militära och industriella rekommendationerna och inte utifrån eventuella politiska hänsyn.

En faktor som anförts mot Gripen är bl a att flygplanet inte finns i någon marin variant för hangarfartygsbasering, vilket Super Hornet och Rafale gör. Det som inte omnämns då är att såväl Super Hornet och Rafale är för tunga för att kunna opereras på det brasilianska hangarfartyget. Saab lär också titta på en hangarfartygsvariant eftersom även Indien visat intresse för en sådan.

Det har också talats om att amerikanska påtryckningar skulle göra det omöjligt att sälja Gripen genom att man stoppar leverans av de amerikanska komponenterna i flygplanet, men situationen ser idag mycket bättre ut än på 70-talet när Viggenexporten till Indien råkade ut för detta. USA importerar idag vitala delar till motorerna till sina F-18 från Sverige, samt en hel del mikroteknologi som betecknas som vital för F-22 och F-35. För ett land som söker oberoende av en stormakt, t ex USA eller Frankrike, såsom Brasilien och Indien, är Gripen ett bra medelval då flygplan kan köpas med vilka vapen som helst. Såväl USA som Frankrike har flera gånger stoppat export till länder som man kommit på kant med.

Som vanligt lär det bli politiken som avgör. Den franska inställningen och de starka banden mellan Frankrike och Brasilien avseende militära materiel är väl känd. Den franske försvarsministern uttryckte idag hånfullt att ett köp av JAS var att jämställa med att köpa en Volvo istället för en Ferrari. Det tål ju att läggas märke till att han inte valde en fransk bil. Samtidigt kan man ägna både en och annan tanke åt att hittills har inget annat land valt att köpa Rafale än just Frankrike. Det närmaste man varit en affär har hittills varit med Libyen. För svensk del blir det intressant att se effekterna av kungaparets förestående resa till Brasilien. Att ha en drottning med rötter i Brasilien är inte direkt en nackdel.

En affär med Brasilien vore mycket bra för svensk del. Saab behöver en långsiktig partner och en ny marknad eftersom utsikterna är oerhört klena för att ensam få utveckla ett nytt flygplan för svensk del . Lyckas SaaB även med en affär i Indien ser framtiden rätt ljus ut för en svensk flygindustri. Flygvapnet kommer inom en tioårsperiod att behöva modifiera sina JAS 39C/D. Blir det en affär med Brasilien och/eller Indien, blir det med all säkerhet en JAS 39E/F. Alternativet är annars en stor egen investering, eller att se Saab som historia och satsa på en fullständig nyanskaffning. Inget av alternativen lär bli billigare.

Den nya Ententen

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).

Reportage i rysk tv om Mistral

I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak - att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2008.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2020 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.


Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president...) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores "stora ambassad", vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.


Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine


Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.