På DN debatt om drönare

Gunnar Jervas skriver idag på DN debatt om att drönare vore en bra satsning för Sverige att användas för avskräckning och som alternativ till NATO-medlemskap. Jag har bemött detta i en replik på DN debatt. Det finns naturligtvis mer att säga men gränsen är 3000 tecken för en replik. Dock har jag tidigare skrivit en rad inlägg här på bloggen om just drönare.

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.


Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.



Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora "huvudet" rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.


Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.


Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt "huvud" för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)


Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.


Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.


Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv


Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är "billigare och bättre" att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael "Duke" Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.


Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot



Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Drönare utgör 1/3 av USA militära flygetyg

På den alltid lika läsvärda bloggen Danger Room kan man läsa att drönare utgör en tredjedel av alla amerikanska militära flygetyg. De mest omtalade av dessa Unmanned Aerial System, UAS, utgör dock en liten bråkdel, nämligen de 161 st Predator och Reaper, som får mest medietid utifrån anfall mot markmål i Pakistan, Jemen och Afghanistan. De mest kvalificerade spaningssystemen, Global Hawk och Sentinel, utgör en ännu mindre numerär till följd av deras höga kostnader (Endast 25 st Global Hawk à 211 miljoner dollar per individ vilket tål att jämföras med F-22. Något antal för den med stealthteknik utrustade Sentinel redovisas inte. En förlorades dock nyligen över Iran).

Blogginlägget och den kongressrapport det avhandlar, tar också upp de stora infrastrukturella och organisatoriska krav som mer kvalificerade UAS kräver. Tyvärr nämns de sällan när man talar om UAS, men den som tror att UAS är billigare system än stridsflygplan och som man också "har råd" att förlora, bör skaffa sig en djupare förståelse i ämnet. De mindre, stridstekniska UAS har en betydligt lägre kostnad, men också avsevärt sämre prestanda och förmåga. Det gör dem dock mycket lämpliga att ingå i markstridsförband för att erbjuda möjlighet att "se på andra sidan kullen". Intressant är också uppgiften i rapporten att först på 2030-talet tror sig USA ha ett UAS med överljudsprestanda. Kostnaden lär vara därefter med tanke på kostnaden för dagens mer kvalificerade system.

Under överskådlig framtid lär utvecklingen av UAS fortsätta framförallt inom mindre kvalificerade och monotona uppgifter, samt spaning inom enveloper och områden där risk för fientlig motverkan är minimal. Under överskådlig framtid kommer Alla uppgifter som kräver interaktion mellan UAS-individer och UAS till bemannat flygplan lär ligga en bra bit in i framtiden med tanke på komplexitet och inte minst röjande strålning. Ett utmärkt exempel på ett troligt utvecklingsområde är obemannade transporter, som t ex det system som just nu fälttestas i Afghanistan i områden där risken för motverkan är ringa. Hittills finns det inget UAS som klarar av uppträda inom ett luftförsvarat område, men de är däremot användbara i låg-intensiva konflikter och post-konfliktområden.


Sverige kan nog lugnt fundera på vilket bemannat system som ska ersätta dagens JAS 39C/D och anskaffa detta utan att bekymra sig om att hamna i otakt med utvecklingen. Däremot finns det all anledning att fortsätta och expandera anskaffningen av stridstekniska UAV:er till markstrids- och marinförbanden. Inom den senare arenan har vi t o m egen kompetens inom landet som kan vara lämplig. Annars kan MQ-8 Fire Scout vara ett lämpligt alternativ när systemet mognat om några år och börjat anskaffas på bredd till amerikanska flottan. Kanske kan den till och med få plats i Visbys helikopterhangar där inga helikoptrar annars får plats?


Tweet

Minst 100 år av bemannat stridsflyg

Dagens understreckare i SvD uppmärksammar att det nu är 100 år sedan första offensiva användningen av stridsflyg. Ironin är att cirkeln nu slutits i och med att den italienska krigsmakten som tog de första stapplande stegen 1911 genom att fälla enklare sprängladdningar över Libyen, nu 100 år senare åter var inblandat i offensiva flygoperationer över Libyen. Ex-diplomaten Mats Bergquist som skrivit artikeln lämnar tyvärr en översiktlig och något bristfällig redogörelse för vad de senaste 100 åren av stridsflyg har inneburit för krigskonsten.

Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …

Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.

Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.

Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.

Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.

Tweet

"Something's going on ..."

Majoriteten av alla större amerikanska UAV:er styrs från flygbasen Creech i Nevada USA. Från Creech AFB styrs de Predators, Reapers och Global Hawks som till hör amerikanska försvarsmakten och som ständigt flyger över Afghanistna, Irak, Libyen och ett antal andra platser.

I fredags var tidskriften Wired och dess försvarsblogg Danger Room först ut med att berätta att basens operatörsstationer infekterats med ett datorvirus. Det är illa nog i sig, men viruset visade sig dessutom vara så svårrensat att det enda som hittills har fungerat har varit att "wipa" hela datorer med filöverskrivningsprogramvaran BCWipe.

Enligt Danger Rooms uppgifter och Reuters har inte viruset hittills orsakat någon direkt skada under de två veckor som gått sedan det upptäcktes, men man misstänker att det är en keylogger, dvs ett program som lagrar tangenttryckningar och andra styrkommandon till datorn.


Händelsen visar på några av farorna med dagens högt datoriserade militära organisation. Minnet av Stuxnet lever fortfarande och tanken på att en aktör skulle kunna klippa förbindelsen till UAV:er vid lämpligt tillfälle är obehaglig. Då kan man fortfarande skatta sig lycklig att det finns en människa i systemet som ger UAV:n order om vad det ska göra och att det inte är ett ett självständigt system som fattar egna insatsbeslut.

I Försvarsmakten hanteras information med olika säkerhetsklasser i olika datorsystem, var för sig slutna. Det ställer till en hel del när det gäller arbetsmetodik, effektivitet och tiden för att få något gjort. Ändå är det  starkt skydd mot just virus och även intrång. Frågan är ändå om inte ett systems användarovänlighet när man är i tidsbrist gör det än troligare att människor genar och struntar i reglerna och därigenom blottar systemet. Användande av USB-minnen där sådana egentligen inte ska användas är en känd orsak och diskuteras även som orsak till angreppet på Creech AFB. Samtidigt är det ingen mening att skydda informationen om det gör att man själv inte kan använda den.


Man kan även förundras över att Danger Room har fått tag i nyheten om virusangreppet. Normalt är detta något som man verkligen vill hålla hemligt eftersom man annars ger en kvittens till angriparen på vilken effekt angreppet har fått.


Nedanstående kommentar på Danger Room ger onekligen en möjlig orsak till virusangreppet:

"The big problem is that the drones keep ordering refueling boom enlargement kits, and four of them tried to fly to Nigeria to collect on a half-million gallons of jet fuel that was left there by a former Minister of Aviation."


Svd, DN

Tweet

TUAV anskaffas

Saab meddelade idag i ett pressmeddelande att man fått ett kontrakt från FMV på anskaffning av två st taktiska UAV:er (TUAV). TUAV är i detta fall den amerikanska Shadow 200. För drygt 500 mkr får FMV och sedan Försvarsmakten två st Shadow 200-system om 4 UAV:er, kringutrustning, samt ett OPS-avtal (offentlig-privat samverkan) för underhåll, m m i tre år, varav OPS utgör halva kostnaden. Leverans skall ske så att skarp användning i Afghanistan är möjlig Q4 2011. Luttrad som man är låter inte förrän 2012 mer sannolikt, så det är bara att hoppas på en positiv överraskning. Frågan kvarstår vad som ska lösa uppgiften i Afghanistan tills dess? Detta har tidigare diskuterats på Allan Widmans blogg.

Att Saab levererar ett amerikanskt UAS kan tyckas märkligt, men är en mycket vanligt förekommande lösning inom svensk krigsmaterielanskaffning. Offseten som Sverige, liksom andra nationer vill ha vid materielanskaffning, löses ofta genom att säljande part upphandlar underhåll och liknande i köpande nation.

Här och nu

Idag berättas det att de taktiska UAV:er som den svenska Afghanistanstyrkan sedan länge har begärt, återigen försenas. Den här gången är beskedet "tidigast i höst" för inhyrda enheter medan för leverans av egna enheter är förhoppningen 2011. Att köpa in och utbilda på ett nytt system är som bekant inte gjort i en handvändning. En snabbare lösning som man har tittat på är att leasa in ett annat UAV-system med motsvarande prestanda, men även denna lösning verkar dra ut på tiden.

Behovet som finns i Afghanistan av UAV är dubbelt. Dels behöver man en mer kvalificerad spaningssensor med större räckvidd än den stridstekniska UAV:n Falken för att kunna genomföra inhämtning i intressanta områden belägna längre bort än Falkens räckvidd och under tid längre än Falkens uthållighet. Dels behöver man ett system som kan bistå med rekognoscering och övervakning av framryckningsvägen vid fordonspatruller för att upptäcka förberedda eldöverfall och i viss mån även IED:er.

Behovet är reellt och har existerat ett bra tag, därav Afghanistanförbandens starka önskan om att få förmågan tillförd, men som vanligt verkar det dra ut på tiden när något behövs och som oftast är det politiska skäl som spelar in, mer än reella, fysiska hinder. ”Här och nu” existerar två lösningar på problemet för att tillföra förmågan i närtid, men som sagt politiskt kontroversiella.

Den förstnämnda är att ta från de svenska registerförbanden och sända den svenska stridsflygenheten med JAS 39 till området. Förbandet har de förmågor som efterfrågas genom framförallt Laser Designator Pod och är utbildat just för den efterfrågade uppgiften att understödja markförband med spaningsunderlag och eskort. Kostnadsmässigt är det inte stor skillnad på att använda förbandet i Afghanistan mot att använda det i Sverige. Till skillnad från t ex ett markförband är flygförbandet stående istället för tillfälligt uppsatt och huvuddelen av kostnaden är alltså oberoende av om förbandet är i Afghanistan, Sverige eller Nya Zeeland. Den stora extrakostnaden blir framförallt vid tilltransport och avtransport från missionsområdet och rör sig uppskattningsvis runt något tiotal miljoner kr (hela Afghanistaninsatsen kostar idag drygt 1 miljard kr/år). Politiskt är det här alternativet mycket kontroversiellt eftersom ekvationen i media tyvärr omedelbart blir JAS + Afghanistan = bombat bröllop och det gynnar inte opinionssiffrorna, även om uppgiften endast skulle vara underrättelseinhämtning. Det finns dock de politiker som vågar förespråka en dylik lösning som gap filler tills en ny UAV anskaffats, vilket jag tycker är strongt.

Den andra lösningen är att leasa ett annat UAV-system. Krigsmateriel är som bekant inte direkt någon hyllvara och det som närmast finns att erbjuda är ett antal olika israeliska UAV:er, alla mycket kapabla system. Systemet går relativt snabbt att få på plats, men blir problematiskt att använda då det kommer att opereras av israeliska operatörer. Det innebär att uppgifter som ofta kommer att klassas som nationellt hemliga hamnar i händerna på utländsk militär. Israeler i sig är som bekant ett direkt okontroversiellt inslag i Afghanistan. Ett lokalt rykte om att Sverige och svenska soldater samarbetar med Israel kan lätt spåra ur och få allvarliga konsekvenser för de svenska soldaternas status i befolkningens ögon. Ett samarbete med Israel är också mycket politiskt känsligt hemma i Sverige. Sverige har tidigare dragit sig ur militärövningar när det visat sig att Israel ska delta i samma övning. Ska man vara cynisk är det nästan så illa att svenska soldater hellre får riskera att fara illa än att man samarbetar med Israel.


Båda de ovan nämnda lösningarna är som sagt tillgängliga med relativt kort varsel. Eftersom bägge ter sig politiskt omöjliga kommer de svenska soldaterna i Afghanistan att få klara sig ändå tills ett svenskt UAV-system finns gripbart. Det utlovas till 2011 och man kan förhoppningsvis dessförinnan hyra in ett likadant system till hösten, men antalet materielsystem som leverats i tid till Försvarsmakten och med rätt förmåga från början är lätt räknade. Jag hoppas att löftet ”till hösten” håller, men jag är skeptisk. Till dess blir det att som vanligt lita på att turen står de svenske bi.

TUAV (uppdaterat 18/12 20.30)

Under Försvarsutskottets Afghanistanutfrågning i slutet av november kom åter den taktiska UAV:n (TUAV) på tapeten efter en fråga av ledamoten Else-Marie Lindgren. TUAV är starkt eftertraktad i Afghanistan eftersom UAV ger möjlighet att dolt spana mot fienden och rekognoscera framryckningsvägar och upptäcka förberedda eldöverfall (därutöver finns en rad andra möjligheter). UAV:er har länge stått på önskelistan för den svenska Afghanistankontingenten I sedvanlig ordning krävdes det att svenskar nästan strök med i ett eldöverfall förra hösten innan det godkändes att skicka den mindre stridstekniska UAV:n som förstärkning. Den har nu i ungefär ett år opererats med stor framgång på plats i Afghanistan.

SvD:s ledarblogg med Claes Arvidsson i spetsen har gjort sig känd för att granska försvarspolitiken. Under torsdagseftermiddagen kom så turen till bristen på TUAV i Afghanistan. TUAV-historien uppvisar vissa likheter med anskaffningen av Hkp 14 när det gäller hur beslut fattades på politisk nivå.

Det har nu gått flera år sedan försök och studier genomfördes för anskaffning av TUAV och ett färdigt förslag för anskaffning fanns när regeringens "genomförandegrupp" fastställde att det inte var något som skulle anskaffas (i likhet med förstärkt skydd mot RPG-7 för stridsfordon 90 och en rad andra saker). Då, våren 2008 när arbetet skedde (redovisades i september) var Georgienkriget helt omöjligt i svenska ögon och lika omöjligt tedde sig scenariot att svenska soldater skulle strida med stridsfordon 90 i Afghanistan ett år senare. Vad ska man då med en TUAV till?

Detta upplyste också en för dagen osedvanligt frispråkig arméinspektör Försvarsutskottet om under utfrågningen i november några dagar efter den allvarliga IED-attacken i Afghanistan. Han kritiserade politikerna för att man genom sitt agerande med Genomförandegruppen fördröjt tillförsel av TUAV till Afghanistan med minst ett år. Högst olikt en svensk general att agera så, tänkte jag då, men mycket sanna ord.

Jag instämmer till fullo med Arvidsson i att skandalen egentligen inte ligger i den enskilda TUAV-bristen, utan att försvarspolitiken hanteras på ett sådant sätt att det hela tiden uppstår dyra och ineffektiva snabbspår. Ytterst allvarligt i mina ögon är också att Genomförandegruppen tog fram sin lista på materielsystem utan att konsultera Försvarsmakten om innebörden av dem. Flera av de materielprojekt som "stoppades" har sedan dess återupptagits när innebörden och vikten av dem klargjorts.



En taktisk UAV skiljer sig från en stridsteknisk framförallt i form av räckvidd och uthållighet, vilket också gör att den blir större och mer underhållskrävande. Den UAV som Försvarsmakten velat anskaffa är RQ-7 Shadow, som anskaffats i stort antal till brigadnivå i amerikanska armén och marinkåren.


Uppdatering 18/12 18.30: Statssekreterare Håkan Jevrell som var ordförande i Genomförandegruppen, kommenterar SvD:s ledarblogg, vilket i sin tur även bemöts av Arvidsson.

Uppdatering 18/12 20.30: Det är inte bara i Sverige det går lite märkligt till i upphandlingar och nerskärningar. Även Storbritannien dras med liknande problem där försvarsutskottet en timme innan en utskottutfrågning om just upphandlingar, fick reda på att försvarsdepartementet beställt 22 nya helikoptrar utan att först meddela utskottet. Vidare ville utskottet få reda på hur departementet sparat 15 miljarder pund i materielanskaffningar, vilket den ansvarige ministern inte ville eller kunde förklara.

Klart med Strf 90 till Afghanistan

Idag kom beskedet att det blir tre st strf 90 och en bärgningsbandvagn 90 till Afghanistan. Dock kommer det i första hand att endast bli frågan om förhandslagring av fordonen på plats, till man bestämt hur bemanningen ska lösas.

Hela frågan är rätt symptomatisk för beslutsfattande för svensk militär. I höstas identifierades behovet av, eller väcktes frågan om, en förstärkning med strf 90 i Afghanistan. Nu, ca 2 mån senare fattas beslutet att fordonen ska tillföras kontingenten, men det dröjer ytterligare några månader innan personal finns på plats som kan använda dem... Beslutscykeln är inte direkt snabb. Tiden från observation till aktion verkar handla om en rörelse genom kvicksand. Historiskt har det varit likadant sedan första Bosnienbataljonen, Kosovobataljonen, korvetten till Libanon och nu senaste handlar det om marint deltagande utanför Somalias kust (beslut fattas sista januari i Riksdagen och operationen påbörjas till sommaren). I genomsnitt har det tagit ett drygt halvår från att behovet identifierats och informellt beslut tagit till att riksdagen fattat beslutet och enheten avmarscherar. Jämför man med när F 22 sattes upp i Kongo, tog det 14 dagar från ett hastigt regeringsbeslut till att förbandet startade omgrupperingen. Ungefär lika kort var tiden från att order kom om att tillföra UAV:n Falken till Afghanistan till insats påbörjades.

Chefen för Försvarsmaktens insatsledning kommenterar beslutsförloppet i SvD: "Jag har lärt mig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt".

En av de tidigaste sakerna jag lärde mig i Armén var att "uraktlåtenhet att handla ligger en chef mer till last än ett felaktigt beslut" (har funnits sedan länge i ett antal olika reglementen och doktriner i Försvarsmakten. Uttrycket har också förekommit flera olika versioner beroende på utgåva)

Som civilist kanske man har svårt att förstå varför det inte bara är att tuta och köra med stridsfordonen när de väl kommit på plats, men att utbilda vagnspersonal från noll till att bli duktiga rör sig om ett drygt halvår. Uppträdandet som mekaniserat infanteri istället för jägarstrid skiljer sig också. Det förband som ansvarar för den nu aktuella styrkan i Afghanistan är uppsatt av K 3:s NBG-skvadron, vars huvuduppgift varit ungefär så långt från mekaniserad strid man kan komma, därav bemanningsproblemet. Försvarsmakten har inget stående mekaniserat förband redo för insatser på kort varsel.

Jag skulle tippa att fordonen blir stående till nästa avlösning i Afghanistan, då personalen kommer från ett mekförband (om de inte är för upptagna med högvakt förstås. Det gäller ju att vi använder våra insatsförband till rätt uppgift. Suck....). Enligt mil.se vill man ha fordonen tillgängliga under sommarens val i Afghanistan då man kan räkna med stökigheter. En annan faktor som inte nämns är att det är under våren som talibanerna brukar påbörja nya offensiver. Den svenska kontingenten befinner sig dock inte i den delen av landet.

Norskt Stridsfordon 90 i Afghanistan

Det har också diskuterats huruvida man ska tillföra Afghanistanstyrkan terrängbilen Galten med sin högre skyddsnivå, men där har ännu inget beslut fattats. Någon som är förvånad? Som jag har nämnt tidigare har Norge sedan snart två år stridsfordon 90 i Afghanistan, och var också det första landet som använde stridsfordon 90 i strid. I mitt förra inlägg (om det återfunna intresset att försvara Sverige på hemmaplan) skrev jag om det tal Norges försvarsminister Anne-Grete Ström-Erichsen höll i början av december för Oslos Militära Samfund. Man kan jämföra ovanstående med vad Ström-Erichsen sade i sitt tal: ”Vårt personell på bakken i Afghanistan, og det personellet som snart reiser til Afrika, skal vite at vi gjør alt vi kan for å skaffe dem utstyr som reduserer risikoen så mye som mulig. Det er derfor vi har gått til anskaffelse av nye pansrede IVECO-kjøretøy. Det er derfor vi har brukt millioner på nye jammere mot improviserte bomber. Det er også en hovedårsak til at vi hurtig har klart å få på plass nye moderne transportfly”.

Norsk pansrad terrängbil från IVECO

Mil.se berättar idag också att UAV:n Falken kommit till flitig användning efter att den anlände i Afghanistan i skiftet november-december. Det förefaller för många som rätt märkligt att man inte tidigare skickat svenska UAV:er till Afghanistan och jag tror att UAV i fortsättningen kommer att vara ett stående inslag i den svenska kontingenten. Förhoppningsvis ger detta en viss skjuts åt anskaffandet av ytterligare UAV:er och en ersättare till den nu något gammalteknologiska och logistikkrävande Ugglan. Det senaste budet i UAV-frågan var att den ökända Genomförandegruppen i våras identifierade anskaffandet av ny UAV som verksamhet som avbryts. Hittills är det bara sagt att Falken ska var i Afghanistan till februari.

Man kan ju fråga sig om den ens får vara där så länge med tanke på att den är israelisk, liksom några andra unika förmågor i Försvarsmakten. Snart kommer det nog påbud om att uav:erna ska hem för att brännas på Sergels Torg. "Skit samma om förmågorna kostar en miljard och räddar svenska liv. De är israeliska och ska dö, för Israel är ont och det är viktigast att visa!". Att ersätta den ultramoderna materiel som är israelisk och kritisk för Försvarsmakten skulle jag tippa på skulle kosta skattebetalarna ca 2 mdr kr och två år i materielutveckling (minst) och det tror jag inte man avser betala. 2005 stoppades Flygvapnet från att delta i en flygövning i Italien en dryg vecka innan övningen startade, då Israel också skulle delta. Då var ca 400 000 kr i förberedelser kastade i sjön. Ett drygt år senare skulle Sverige delta med en korvett utan för Libanon och man hade då problem med att programmera radarvarningssystemen. Det problemet skulle deltagandet i flygövningen ha kunnat avhjälpa delar av. Så kan det gå...

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vilka materielsystem som tillförs förbanden som är insatta, bara att chefen på plats blir tillförd den materiel han anser att han behöver. Där finns det tyvärr ett otal exempel på att man i Stockholm kvitterat anropen med "hörbarhet nolla" och stängt av mottagaren.



Andra bloggare: Tokmoderaten