Lucka 17: Samhällsberedskap

Den 17:e luckan i 2014 års julkalender belyste samhällsberedskapen i spåret av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps rapport i december 2014 om detta. Rapporten var definitivt inte överraskande men ändå mycket beklämmande läsning om hur sårbart det svenska samhället är mot påfrestningar, när det fanns en mycket stark robusthet så sent som 20 år tidigare.

Det har tyvärr inte hänt så värst mycket sedan 2014, trots allvaret i omvärldsutvecklingen vilket Försvarsberedningens rapport Motståndskraft från 2017 utvisar. Vad som blir verklighet av Försvarsberedningen förslag återstår att se. Trots att det inte blivit så mycket verkstad, kan dock några positiva tecken skönjas sedan 2014. För det första finns idag en betydligt större medvetenhet i samhället och förvaltningen om kriser och konsekvenserna av dessa. Många kommuner och länsstyrelser har efter förra årets skogsbränder insett att de behöver förbättra sig. Ett av de tydligaste tecknen på förbättring är häftet Om krisen eller kriget kommer som under förra året delades ut till alla svenska hushåll. Genom den allmänna debatten har det också tydliggjorts för allmänheten att man har en egen skyldighet att upprätthålla en viss försörjningsberedskap i form av livsmedel m.m.

Ser man mer specifikt till de områden som lyftes ur rapporten i december 2014 är det svårt att annat än sucka.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Inom samtliga områden finns tyvärr avsevärt mycket mer att önska. Det stora glädjeämnet är istället nästa års stora totalförsvarsövning där de civila delarna av försvaret kommer att övas på ett ambitiöst sätt. Särskilt när man betänker att det är över 30 år sedan något sådant senast genomfördes. På totalförsvarsämnet så rekommenderas också en titt på Totalförsvarsstiftelsens ledningsstudie.

Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.

Public Service självskadebeteende

Jag är en stark vän av Public Service i avseendet statligt finansierade media. Delvis för att jag är mån om att det ska finnas journalistik och program av hög kvalitet, men också för att dessa media fyller en mycket viktig roll i totalförsvaret. Av denna anledning så upplever jag det idag mycket beklämmande att se hur lättvindigt Public Servicebolagen nu tar på sina uppdrag och genomför detta. Framförallt utgör den ständigt sjunkande kvaliteten i nyhetsrapporteringen ett självskadebeteende som lämnar utrymme för andra, mindre välvilliga aktörer att få fotfäste och därför också sprida sina narrativ – inte sällan finansierade/understödda av främmande makt.

Jag har tidigare flera gånger kritiserat SVT och SR (men även övriga media) för deras haltande rapportering av kriget i Ukraina, men även andra ryska förehavanden. De mest märkliga vinklingar framkommer, inte sällan tagna direkt från statliga ryska kanaler. Sannolikt i en kombination av att nyhetsredaktionen inte förstår bättre och dessutom känner en stress över att snabbt lägga ut.

Det här både bekymrande och allvarligt. Public Service måste hålla en högre än standard än vad man idag presterar. @HannaStjarne

Tråd ⬇️ https://t.co/ekbuRwxV6r

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 1 december 2018

Tyvärr står det inte alltid mycket bättre till hos Sveriges Radio och Ekot.

Pro-tip: referera till vad folkrätten säger, inte rysk säkerhetstjänst... https://t.co/Cz9E5dCWkj

— Oscar Jonsson (@OAJonsson) 26 november 2018

Detta är mycket bekymrande eftersom SVT:s nyhetsprogram och Ekot ska vara landets spjutspetsar i nyhetsrapportering i händelse av en kris eller krig. Uppenbarligen är SVT:s vd Hanna Stjärne inte omedveten om det rasande informationskriget, men jag har ännu att se aktion från företaget sedan Stjärnes debattartikel i GP våren 2017.

Igår ledsnade jag på SVT:s refererande till sprängdåd runtom i Sverige som ”sprängningar”, och gjorde därför en tweet-serie där jag visade på skillnaden mellan just sprängningar och sprängdåd.

Det är inte utan att jag känner en viss, extra avsmak varje gång jag hör att man i vissa media talar om ”sprängningar”. Handlar det om en ny järnväg? Nej, det är en snuttifierande och fördummande omskrivning av våldsdåd som syftar till att skada, döda eller ingjuta skräck. pic.twitter.com/zBeehvNmFJ

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 28 december 2018

Jag vet att jag inte är ensam om att reagera över detta snuttifierande nyspråk som dykt upp i media. Härom veckan reagerade också en av Sverige främst brottsmåladvokater, Johan Eriksson, i SvD över snuttifieringarna i media: ”vi ska sluta kalla det för skjutningar – det är brott, mord eller mordförsök”.

Reaktionerna på min tweet igår var intressanta, men inte oväntade. Jag fick medhåll från en rad etablerade debattörer och politiker, men också från en stor andel twitter-konton som förmodligen skulle beskrivas av många som avgrundshöger eller hatsvans. De sistnämnda ser agerandet från SVT och övriga media som ett samordnat agerande för ett högre syfte, motsatt ”folkets intresse”. Jag finner sådana konspirationsteorier motbjudande. Jag uppfattar snarare att det handlar om språkligt oförstånd och, hos vissa individer, ett obehag för att världen faktiskt är hemsk, våldsam och full av död och förintelse. Vi må födas oskyldiga, men alla människor vill faktiskt inte gott.

Oavsett vilket så blir resultatet detsamma. Här kan man rasa så mycket man vill över att ”troll” från höger och vänster angriper SR och SVT, men även de privata medieföretagen, för så länge man lämnar målet vidöppet så kommer man att förlora det slaget. Värst är att man sänker sin egen trovärdighet. Gemene man i Sverige förstår att det är skillnad på skjutning och mordförsök, respektive sprängning och sprängattentat. Detta gör att ”alternativmedia” vinner allt större förtroende hos allmänheten när de rapporterar om dylika händelser med ett tydligare språk. De må ha rätt i vissa av sina artiklar, vilket då i sin tur skapar större legitimitet för de artiklar där man avsiktligt slirar på sanningen – eller utelämnar denna. Samma effekt får etablerade media uppleva. Har man fel avseende  vissa nyheter, eller bara ”omformulerar” (snuttifierar) dem, så kommer det automatiskt att sänka trovärdigheten i den övriga rapporteringen.

Det är här informationskrigaren frodas och tar initiativet. Så kan vi inte ha det. Media med Public Service i spetsen måste upphöra med sitt självskadebeteende.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen

För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.

Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan oensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Julkalender 2014: Lucka 1 – krigssjukvården

Idag är det den första december och därmed dags för stora som små att öppna första luckan i julkalendrarna. Har man under året och de närmaste föregående åren följt svensk försvarspolitik och det svenska försvaret, har man noterat att det varit konstant lucköppning. Inom var och varannat område så upptäcker allmänheten, tyvärr även den politiska nivån och ibland också Försvarsmakten att man under perioden sedan det Kalla Krigets slut "råkat" avveckla förmågor som man nu upptäcker hade behövts. Denna julkalender kommer alltså att erbjuda en koncentrerad lucköppning av vissa av dessa förmågor.


Lucka 1: krigssjukvården

En av de första förmågorna som man började avveckla i samband med de stora neddragningar på försvaret som gjordes i de tre försvarsbesluten 1996-2004 var krigssjukvården. Tidigare hade Försvarsmakten haft en omfattande sjukvårdsorganisation med bland annat över 50 fältsjukhus (för lekmannen motsvarar detta ungefär vad man ser i tv-serien MASH), vart och ett med 200 vårdplatser och sex operationssalar. Utöver den militära delen av sjukvården hade även civilförsvaret ansvar för krigssjukvård, liksom även den ordinarie civila sjukvårdsorganisationen.

Civilförsvarets del av ansvaret föreslogs avvecklas i en statlig utredning 2001 eftersom omvärlden då såg helt annorlunda ut eller som det hette i utredningen: ”Hotbilden har förändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Särskilt de minskade krigsriskerna innebär att delar av det civila försvaret kan prioriteras ner eller helt avvecklas, bl.a. delar av befolkningsskyddet samt beredskapslagringen av förnödenheter.”

Under samma period har också antalet civila vårdplatser sjunkit rejält, vilket i och för sig är en trend som hållit i sig sedan 70-talet. Resultatet är att Sverige idag har det näst lägsta antalet vårdplatser av alla OECD-länder och med 2,3 vårdplatser per tusen invånare ligger på hälften av genomsnittet för EU som är 5,3. Samtidigt har den svenska befolkningen vuxit kraftigt.

Vad gäller just den militära sjukvården avvecklade man under 90-talet snabbt alla krigssjukhusen. Faran för invasion var över och insatsförsvaret inriktades mot att enbart göra "insatser", varvid hela organisationen inte skulle behöva nyttjas samtidigt, utan endast de delar som behövdes för en insats. De internationella insatserna blev normerande och där skulle "någon annan" stå för den kvalificerade sjukvården. Bristen blev allmänt känd hösten 2002 (och förmodligen bortglömd igen) när statsminister Göran Persson skulle köra en favorit i repris och vid ett toppmöte erbjöd ett svenskt fältsjukhus till en eventuell FN-insats i Irak (Sverige deltog i Gulfkriget 1991 med ett fältsjukhus), varvid ÖB fick upplysa statsministern om att några sådana inte längre fanns att tillgå.

Under senare delen av 00-talet påbörjades ett återupprättande av den kvalificerade svenska krigssjukvården, men fortfarande inom ramen för ett insatsförsvar. Det gör att i insatsorganisation 2014, tidigast 2015, disponerar Försvarsmakten två sjukvårdskompanier och 4 kirurgtroppar med totalt 6 st operationsteam och 12 intensivvårdsplatser. Totalt kommer man vid fullt intagen organisation att kunna genomföra 32-48 operationer per dygn, vilket ska jämföras med de dryga 1000 operation/dygn som kunde genomföras på fältsjukhusens tid. Man får verkligen hoppas att förmågan inte kommer att behövas användas skarpt då kapaciteten är mycket långt ifrån anpassad för en situation där det nationella försvaret genomför väpnad strid.

Istället blir det att falla tillbaka på den civila sjukvården, som idag totalt har 375 operationsteam i landet. Dock är det väl känt för alla hur den civila vården klarar av att hantera det svenska normalbehovet av kvalificerad sjukvård, varvid man helst inte vill fundera över hur detta ska fungera i händelse av kris eller krig – även om den s.k. lyxsjukvården då kommer att avbrytas.

Många lever förmodligen i bilden av att Försvarsmakten kommer att stötta det civila samhället i händelse av krig, men konsekvensen av de tre senaste försvarsbesluten är istället att den civila sjukvården för många av Försvarsmaktens förband i framtiden utgör den kvalificerade sjukvården.


För den som vill förkovra sig i ämnet krigssjukvård rekommenderas Försvarsmakten arméöverläkare Magnus Blimarks D-uppsats i ämnet, varifrån mycket av ovanstående är hämtat.

En inblick i Totalförsvarets hemligaste delar (uppdaterad 21.25)

En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.

Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.

Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor "Om kriget kommer" där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.

Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.

Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.

Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv


Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras.


Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.