Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.


I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Jobbiga öar

I dagarna är det 30 år sedan Falklandskriget och den argentinska ockupationen av den brittiska ögruppen. När kriget bröt ut var Falklandsöarna sett som ett allmänt problem inom brittiska regeringskretsarna och mycket lite tankemöda lades på ögruppen och grannöarna Sydgeorgien. Att Argentina skramlat vapen och behövde en yttre agenda att samla landet runt förbisågs i Storbritannien. Vad avsåg den expeditionära förmågan var den också på tillbakagång. De brittiska tidigare stora hangarfartygen var nu ersatta med mindre med den helt nya Sea Harrier och ej längre med förmåga till airborne early warning, vilket skulle visa sig ödesdigert under det kommande kriget. Den brittiska bombflygplansflottan var under avveckling och lufttankning hade inte genomförts på många år. Man blev i princip tvungen att skramla fram flygplan på väg till skroten för att kunna genomföra bombräder mot flygbasen på Falklandsöarna och dessutom påbörja en helt ny luftankningsutbildning.

Även på den argentinska sidan begicks allvarliga misstag, där det största var att tjuvstarta kriget innan den lämpligaste tidpunkten inföll, nämligen några månader då den brittiska flottan skulle ha hunnit genomföra större delar av den försvarsreduktion som beordrats i det nyss tagna försvarsbeslutet.

Falklandskriget innebar i mångt och mycket en revolution inom såväl det brittiska försvaret som för sjökrigföring världen över. Inte minst visade Falklandskriget vikten av ett fullgott luftförsvar för fartyg och vid känsliga operationer, såsom landstigningar. De brittiska fartygen hade stora problem med inte bara de lågt flygande argentinska attackflygplanen vars anfall i många fall misslyckades för att de fällde sina bomber från så låg höjd att bomberna inte hann armeras. De luftvärnssystem som fanns på de brittiska fartygen, visade sig i mångt och mycket ineffektiva. Inte minst den äldre luftvärnsroboten Sea Cat som även fanns på svenska jagare, visade sig helt oduglig. Resultatet av kriget har vi kunnat skönja under de gångna decennierna i form av stora satsningar på luftvärnssystem som kan bekämpa sjömålsrobotar och andra små snabba mål, men också i form av ett helt nytt tänk avseende sjöstridsdräkter till följd av brittiska erfarenheter från träffade fartyg.

Nu 30 år efteråt är Falklands åter i ropet då oljetillgångar upptäckts i grannskapet. Den argentinska åtrån är starkare än på många år, men detsamma gäller brittiskheten hos befolkningen på öarna. Den brittiske utrikesministern William Hague redogjorde idag i en artikel för hur han och hans regering ser på situationen på öarna.


För brittisk del skulle en återupprepning av Falklandskriget vara i det närmaste omöjlig att vinna. Storbritannien saknar numera grunden för den expeditionära förmåga som krävs för att försvara eller än värre återta öarna, nämligen hangarfartyg. Sedan Harriersystemet förtida avvecklades för ett drygt år sedan har Storbritannien inget hangarfartygsbaserat flyg förrän då landets F-35/JSF levereras och det lär dröja framåt slutet av detta decennium. Då återstår det att se huruvida man haft råd med att köpa och behålla de två projekterade hangarfartygen.

Till skillnad från 1982 har Storbritannien idag stridsflyg permanent stationerat på Falklandsöarna, liksom en avsevärt större militär kontingent. Man avser inte göra om samma misstag som i början av 80-talet att lämna Falklandsområdet som ett militärt vakuum – inte minst när stödet hos befolkningen är så stort som det är. För svensk del kan man fundera lite över försvarsbeslutet 2004 vilket medförde att Gotland på samma sätt som Falklandsöarna lämnades utan svensk militär närvaro, trots att t o m de mest rudimentära analyser visar på öns säkerhetspolitiska geografiska värde. I dagsläget innebär den svenska militära situationen efter en rad på varandra följande försvarsbeslut att valet står mellan att tillföra Gotland militärt försvar och lämna resten av landet åt sitt öde eller vice versa.


Det är jobbigt med öar som är av intresse för andra och i svensk säkerhetspolitik fortsätter Gotland att vara ett vakuum. Med undantag för 14 förrådsställda stridsvagnar...


Läs även hos Falklandskännaren Tokmoderaten

DN, SvD

Ännu tuffare tider för RAF

The Guardian berättade härom dagen att det nu verkar som den brittiska försvarsbudgeten ligger £2 mdr back, eller totalt 7,5 %. Det kan bli så illa att man måste skära ner ytterligare £1 miljard per år utöver tidigare annonserade nedskärningar. Även om man drar ner ambitionerna för försvaret ytterligare utöver tidigare neddragningar kommer försvarsbudgeten att behöva ett tillskott inom några år.

Som tidigare nämnts på WW talas det om endast 6 divisioner stridsflyg för RAF i framtiden. Nu framkommer det att RAF kommer att bli tvingat skrota över 50 av sina Eurofighter av Tranche 1 (delserie 1), varav många endast är något år gamla. Anledningen är att man inte har råd att uppgradera dem. Tranche 1 har endast rudimentär jaktförmåga och är i JAS-termer motsvarande äldre versioner av JAS 39A. Det var tidiga flygplan ur Tysklands Tranche 1 som såldes till Österrike och som landet nu har mycket stora problem med att hålla i luften, både tekniskt och ekonomiskt.

Vid första anblicken kan det vara lätt att vara lite skadeglad som svensk åt de enorma problem som Eurofighterländerna dras med, inte minst österrikarna som bara timmar innan affärens offentliggörande av "outgrundliga" skäl svängde från Gripen till Eurofighter.

I själva verket är det ytterst bekymrande att framförallt Storbritannien sitter i en så trång sits avseende militär förmåga i framtiden. Storbritannien har traditionellt varit ett av västvärldens starkaste militära fästen och tillsammans med USA en garant för västlig militär förmåga i Europa. Därhelst NATO förväntat sig militära problem i Europa har Storbritannien varit en av nyckelspelarna i att leverera expeditionär förmåga. Det är tydligt att man börjar förlora den förmågan p g a ekonomin och situationen är inte bättre i flera av de andra starka EU-länderna. Det är bekymrande för ett land som Sverige som nu helt och hållet förlitar sig på utländsk militär hjälp för att klara att försvara landet.

Av problemen med Eurofighter bör man också lära sig läxan att ett multinationellt stridsflygsamarbete inte behöver vara bättre och ekonomiskt mer fördelaktigt än ett nationellt. Tillverkningskostnaden för Eurofighter är otroligt mycket högre än för Gripen, då samtliga av de fyra ursprungsländerna ska lägga sin hand vid tillverkningen och monteringen av varje flygplan. Det säger sig självt att logistiken då blir fruktansvärt dyr och ineffektiv, men politiskt korrekt. När sedan varje land också ska prova ut var sin liten del av flygplanet uppstår också friktioner. Resultatet är ett flygplan som ligger nästan tio år efter JAS 39 i utveckling, till en enormt mycket högre kostnad trots att projekten startade vid ungefär samma tidpunkt. Liksom Sverige valde Frankrike att gå sin egen väg och ta fram Rafale, som både är billigare och längre kommen än Eurofighter. Som Air Vice-Marshal Greg Bagwell uttryckte det härom månaden angående avvecklingen av Harrier, köpen av JSF och nya hangarfartyg: "Jag skulle bli mycket förvånad om vi inte har brittiska piloter, flygandes franska Rafale från brittiska hangarfartyg inom några år".

Förhoppningsvis blir det tid i helgen för nästa del av Luftförsvar på 2020-talet.

Bittert slut

Igår flögs stridsflygplanet Harrier för sista gången i brittisk tjänst. Harrier har snabbt tagits ut tjänsts som ett led i den brittiska regeringens omfattande budgetsaneringar. (Se gärna kostnadsredovisningar i brittiska underhuset i inlägget "Svångrem för RAF")

Under de senaste åren har Harrier uppgraderats kraftigt och tjänstgjort framgångsrikt i Afghanistan i flera omgångar med att lämna flygunderstöd till framförallt brittiska markförband i landets södra delar.

Storbritannien är nu utan hangarfartyg och hangarfartygsbaserat stridsflyg för första gången sedan hangarfartygen uppfanns. Det gör att landets möjligheter att genomföra expeditionära marina operationer nu mycket kraftigt nedgår. För de som tjänstgör på Harrierförband och Ark Royal måste detta kännas oerhört bittert. Frågan är nu om det någonsin blir något mer hangarfartygsbaserat flyg för Storbritannien. Kommer man ha råd att anskaffa F-35/JSF?