Ledningen ska utdrygas

Professor Sven-Olov Lodin, en av Sveriges ledande skatteexperter, fullkomligt sågar de rödgröna skatteförslagen inför valet. I sin debattartikel i DN menar han att förslagen skulle få långtgående konsekvenser för samhällsekonomin och visar på hur Socialdemokraterna resonerat i dessa frågor tidigare, men nu tydligen lagt sig platt i strävan efter att åter få styra landet. Makten är tydligen värd vilket pris som helst.

Det står helt klart att en ny fastighetsskatt och en ny förmögenhetsskatt ingalunda kommer att drabba endast de högst avlönade i samhället. Snarare tvärtom, när det gäller personer bosatta i storstadsområdena.

Sverige är sedan nyår redan världsmästare i marginalskatt som enda land med en marginalskatt över 50 %, sedan Danmark sänkt sin marginalskatt. Ledningen kommer dock att drygas ut ytterligare vid ett rödgrönt maktövertagande, där den i vissa delar av landet kommer att bli 60 %. Det ska tydligen inte löna sig att jobba mer än någon annan.

Får Vänsterpartiet och Miljöpartiet igenom de fullkomligt vansinniga förslagen på avsevärt sänkt arbetstid med bibehållen inkomst i förhandlingarna med Socialdemokraterna går vi utan tvekan en mycket bister tid till mötes med enorm inflation.

De svaga drabbas av Vänsterpartiet

Igår klubbade Vänsterpartiets rikskongress i Gävle genom förslaget att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Ju mer man funderar över detta förslag, desto mer bisarrt ter det sig. Om man bortser från det enkla faktum att det inom många mer kvalificerade yrken inte skulle fungera med sex timmars arbetsdag och istället koncentrerar sig den matematiska kalkylen, eller bristen på, finns det all anledning att oroa sig för Sveriges framtid med en regering där Vänsterpartiet har möjlighet att verka för detta förslag.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön betyder i praktiken att kostnaderna för att lösa samma arbete ökar med 33% då man måste utöka arbetskraften med 33% om produktionen ska kunna hållas uppe. Samtidigt måste ju även arbetsgivarens intäkter öka med lika mycket om denne ska kunna betala ytterligare löner. Resultatet blir då en inflationskarusell på 33% som får kompenseras med höjda löner. Frågan är om lönerna kommer att matcha inflationsnivån? Det är tveksamt. Hur många företag klarar idag av att höja sina lönekostnader med 33%?

Vad som är än tydligare, framförallt genom historiska exempel, är att de som står utanför arbetsmarknaden, såsom bidragstagare och pensionärer, är de som kommer att drabbas hårdast av inflationen eftersom bidragen aldrig riktigt hänger med en snabb inflation. Ser man till den offentliga sektorn måste den alltså utökas med 33% för att hänga med när arbetsdagen förkortas. En utvidgning med 33% innebär också en lika stor ökning av löneutgifterna och det måste kompenseras med avsevärt höjd skatt. De som kommer att drabbas hårdast om Vänsterpartiet får igenom sin ekonomiska politik är alltså de man säger sig vurma mest för - de som står utanför arbetsmarknaden.

Mona Sahlin får det minst sagt svårt att försvara sig i kvällens debatt om Fredrik Reinfeldt väljer att skjuta mot de minst sagt galna ekonomiska förslag hennes bundsförvanter lagt fram de senaste dagarna. Förslag som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna, att folk ska låna för att få ihop till att betala högre skatter och ett avskaffande av ränta, känns inte speciellt realistiska. Försvarar hon sig med att dessa förslag är just lite för galna, gör hon sig till ovän med sina bundsförvanter. Försvarar hon sig med att hon ställer sig bakom den politiken, eller att man får ta de frågorna senare, tappar hon ansiktet inför väljarna.

Håll ihop!

Ingen har väl kunnat missa att Vänsterpartiet just nu håller stämma i Gävle. "Håll ihop" är mottot för kongressen och det sak väl snarast syfta på att man ska lyckas hålla ihop inom de rödgröna, d v s att tokvänstern måste tona ner sin profil. Man är alltså mycket medveten om att sammanhållningen hänger på en mycket skör tråd.

Partiledningen har trots håll-ihopmottot fått utstå mycket kritik under stämman för eftergifter gentemot bundsförvanterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bl a har många starka vänterpartister upprörts över eftergifterna när det gäller inkomstskatten, där 69 av 70 mdr kr Vänsterpartiet ville hämta hem genom bl a högre inkomstskatt kommer att utgå enligt det rödgröna budgetförslag som lades fram tidigare i veckan.

Igår klubbade stämman igenom att Vänsterpartiet ska kräva och inte vika från linjen att Sverige ska dra hem det militära deltagandet i Afghanistan. Allt naturligtvis ett led i den oerhörda solidaritet med andra folk som partiet står för. Afghanistaninsatsen kommer utan tvivel att bli ett stort problem för den rödgröna sammanhållningen.

Andra förslag som klubbades igenom var förnyat krav på 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, samt att även Vänsterpartiet ska driva klimatet som huvudfråga, vilket partistyrelsen av mediaskäl velat överlåta till Miljöpartiet. Föga förvånande diskuterades även förslag om förstatligande av banker, Volvo och Saab.

Vänsterpartiet har också börjat fundera på vilka ministerposter man vill. T ex höjs röster för att Ohly ska bli antingen finans- eller utrikesminister. Sannolikheten att Socialdemokraterna skulle släppa ifrån sig ministerposter av den digniteten till ett parti man egentligen inte vill samarbete med, är mycket smal. Men blotta tanken på en rödgrön seger och Lars Ohly som minister är obehaglig. Kan man inte betala de nya skatterna, t ex som pensionär, kan man ju alltid låna till skatterna med t ex huset som säkerhet, som förslaget är från Miljöpartiets ekonomiska taleskvinna och ledamot av Finansutskottet. Frågan är hur hon har tänkt sig att man någonsin ska kunna betala tillbaka lånet? De flesta har ju insett att ett lån är något som så småningom måste betalas tillbaka. Det lär ju i och för sig bara dröja 4 år till nästa Alliansregering med en sådan politik, men det kanske inte är alla pensionärer som lever så länge.

I dagarna har vi ju det motvilliga nöjet att från första parkett skåda effekterna av en långt gången Tobleronepolitik, nämligen i Grekland, där staten länge levt långt över sina tillgångar. Det känns skönt att som skattebetalare vara med och betala för det grekiska haveriet (ironi, så klart). Med Ohly eller Valtersson som finansminister kan vi snart vara delaktiga i en egen grekisk tragedi.

Den okända skatten

De rödgröna partiledarna skriver idag på SvD debatt om hur man vill avhjälpa arbetslösheten. Receptet är, hör och häpna, sänkta arbetsgivaravgifter under 2011 och 2012 med två resp sex mdr kr för småföretagare. Företagare som anställer unga mellan 20 och 25 år ska slippa arbetsgivaravgiften för dessa. Det låter definitivt som borgerlig politik av den äldre skolan. Förslaget kommer säkerligen att göra det lättare för unga företag, såsom t ex caféer att klara sig, då arbetsgivaravgifterna är en betungande pålaga. Problemet kommer istället när 25 år passeras. Man ska också komma ihåg att redan nu är det halverad arbetsgivaravgift för anställda yngre än 26 år och att Alliansen sänkte arbetsgivaravgifterna med 1% 2009.


Arbetsgivaravgifter är ett tråkigt ord och mycket få förstår egentligen hur dessa pålagor drabbar deras arbetsgivare och framförallt hur mycket man egentligen själv avstår i lön. För den anställde som lyfter 20 000 kr i lön, betalar dennes arbetsgivare 26 300 kr inkl arbetsgivaravgiften på 31,42 %. Därutöver kommer sedan avgifter fastställda i kollektivavtalen på 5-15 % beroende på avtal. Är den anställde arbetare hamnar arbetsgivarens totala löneutgift på 27 300 kr och är det en tjänsteman blir summan 29 400 kr.

Det ger också vid handen att om den anställde vill ha högre lön och höja lönen med 500 kr (2,5 %) kommer det att kosta arbetsgivaren betydligt mer, nämligen 683 kr (3,4 %) om den anställde går som arbetare och 734 kr (3,8 %) om det är en tjänsteman. Inte undra på att arbetsgivaren är hård vid löneförhandlingar, när lönehöjningen kostar vederbörande 50 % mer än vad den anställde ser på lönebeskedet.

Enligt jobbskatteavdrag.se blir det 15 400 kr ut på en lön på 20 000 kr. Det innebär att den anställde totalt har skattat 4600 kr + 6300 kr och därtill drygt 1000 kr eller 3000 kr i kollektivavtal.

Skattebördan blir då nästan 60 % för arbetaren och nästan 70 % för tjänstemannen!

Ökas lönen till 30 000 kr före skatt istället blir skattebördan istället 63 % resp 73 %. Alltså återstår mindre än 30-40% av lönen att användas för konsumtion och som bekant är det även skatt på konsumtionen (moms, någon?) och lägg därtill andra pålagor som t ex bilskatt, fastighetsskatt o s v.


Jag tror som sagt att de flesta svenskar är omedvetna om just hur mycket övrig skatt man betalar för den lön man får på banken den 25:e. Skatteverket är numera skyldigt att skriva ut jobbskatteavdraget på deklarationen. Jag föreslår att det även lagstadgas att arbetsgivare blir tvungna att ange hur mycket arbetsgivaravgift och kollektivavtalsavgifter som betalats för den anställde. Det är också skatt, men det syns inte på lönebeskedet.


Naturligtvis skiljer sig procentsatserna något hit och dit beroende på vilket kollektivavtal den anställde går under.

Tidigare i veckan annonserade de rödgröna sina nya förmögenhetsskatt, eller skatt på förmögna som det nu heter för att skilja den från den tidigare skatten. Den stora skillnaden är att betydligt fler nu är förmögna. Gränsen har flyttats ner med 20 % till 2 milj kr för ensamstående och 4 milj kr för par. Det kommer bli en hel del människor i storstadsregionerna som plötsligt upptäcker sig vara förmögna.

E24, DN, 2, 3