Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden "Man kan inte inte kommunicera". Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi

Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation."

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak

Boatswain skriver ofta gästinlägg hos Skipper, men denna gång har istället WW fått äran att ta emot ett gästinlägg. Boatswain lyfter här en fråga som blivit alltmer aktuell de senaste åren, nämligen skolgång vs befordran. 

Wiseman

Befordran med bitter eftersmak

Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!

Tyvärr verkar det inte som att alla är lika nöjda då vissa av de utnämnda ej uppfyller de kriterier som krävs för att bli kaptener. De stipulerade kraven är kurserna Arbetsgivarföreträdare, Utvecklande ledarskap samt Befattningsskede (enligt MHS K 2012-06-18 19100.1006.12.1 Resultat validering YOP 06-09 jämfört OF-2). Dessutom ska individen, i likhet med all annan befordran, även inneha en befattning på den nivån man ska befordras till, i detta fall OF2 (kapten). Vissa av de befordrade har t.ex. gått kurserna men har inte ”rätt befattning” och vice versa enligt mina källor.

Då jag inte jobbat med de nyblivna kaptenerna kan jag inte bedöma huruvida de är lämpliga eller ej och det är heller inte relevant då detta inlägg inte syftar till att peka ut individer eller förband utan belysa konsekvenser av vad som genomförts.

Är det här då något att bry sig om? Ska man inte istället glädjas å deras vägnar. Svaret på båda frågorna anser jag vara ja för vad blir då konsekvenserna av detta? Framför allt sprids missnöje och frågetecken:

• Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
• Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
• De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
• De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?

Detta påminner till del om andra förbands hantering av specialistofficerarnas befordran för några år sen då vissa blev befordrade till fanjunkare så snabbt som ett år efter examen i stället för att vänta in vilka krav som skulle komma. Tack och lov verkar detta problem numera hanteras mycket bättre.

Dessutom planerar Försvarsmakten för fullt utifrån Regeringsbeslut 5 (-500 milj på personalkostander 2018) vilket har lagt grunden till det än så länge diffusa FM ORG 18. Här pågår arbetet inte med att höja graderna på personalen utan tvärt om, FM letar med ljus och lykta efter möjligheten att sänka grader på olika befattningar för att sänka personalkostnaderna. Denna befordran föregår denna process.

Personalen ska vara Försvarsmaktens viktigaste resurs sägs det. Befordran av kompetent personal är ett led i att belöna personalen men om det sker på vaga grunder med konsekvensen att många andra blir irriterade och ifrågasätter besluten – ja då är det inte god personalpolitik utan i stället gör man organisationen och individerna en björntjänst.

Man ska skilja på sak och individ så återigen, stort grattis till er befordran!

Boatswain

Ett lästips som förvisso inte har direkt bärighet mot ämnet i inlägget men som ändå är värt att läsa och begrunda finns på nedanstående länk:

http://www.dn.se/debatt/karriarstyrda-officerare-skapar-inkompetent-forsvar/

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter

Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Gästinlägg: OF-1 en bofink?

Idag måndag är för många arbetstagare första dagen på jobbet i den nya Försvarsmaktens Organisation 2013. En av de aspekterna som dryftats mest med denna omstrukturering är omplaceringen av befintliga plutonchefer till förmån för nyutexaminerade fänrikar och här följer ytterligare ett inlägg i frågan med förslag på lösning.

/Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––

OF 1 – en bofink


En snarlik text publicerades den 17 december på Försvarsmaktens debattblogg. ”Tajmingen” var kanske inte den bästa med tanke på den stundande julledigheten, men eftersom ämnet tidigare varit hett debatterat hade jag trots allt förväntat mej några kommentarer. Eftersom jag anser ämnet alltför viktigt för att inte debatteras så har jag erbjudit Wiseman att publicera en något reviderad version av artikeln.

---

I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.
Jag ska här göra en kort presentation av det tankefel som ställer till problem och därefter ge ett förslag på lösning.

Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var dock troligen framtaget i sent skede och under starkt tidspress, vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.

Enligt personaltabellerna vid flertalet av våra personaltabeller förband ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Detta är fullt logiskt utifrån det nya tvåbefälssystemet. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. En OF 1 kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant och det är detta som man missat i ”analysen” inför det så hårt kritiserade beslutet.

Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad med en tjänsteställning över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). Det är i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos OF 1.

Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis fänrikens bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.

Om FM istället hade tolkat personaltabellerna så att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så skulle det hela kunnat fungera. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att stå på och därigenom också betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.

Problemet med att se plutonchefen som OF 1/löjtnant är att FM får ett ”fänriksberg” att hantera. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag då och då höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg nog mer sanning i det än vad jag då förstod och jag vill hävda att påståendet definitivt är giltigt än i dag.

Om vi alltså betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en lösning. Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att direkt tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs ytterligare utbildning, men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har fänriken en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan de omedelbart börja bidra till förbandets verksamhet, samtidigt som tiden fram till utnämningen till löjtnant kan nyttjas för kompletterande utbildning och praktik på trupp – alltså en slags ”trainee period”.

Givetvis finns det även problem i det förslag jag presenterat. Redan i dag upplever många ute på förbanden att finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.

Här har i princip ÖB två vägval. Han kan titta på hur verkligheten ser ut och därifrån skapa rimliga förutsättningar för att individer på alla nivåer kan lösa sina uppgifter, eller hålla fast vid redan fattat beslut, ett beslut som framför allt baseras på dåligt underbyggd teoretisk modell.

ÖBs uppgift borde rimligen vara att säkerställa att krigsförbanden kan leverera den av riksdagen beställda effekten (givetvis inom tilldelad ekonomisk ram). Det torde rimligen innebära ett behov att se över fördelningen av OF/OR mellan olika nivåer och förband, vilket sannolikt blir en nog så besvärlig räkneövning, och sannolikt innebära n del uppslitande interna konflikter.

Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda. Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.


Lars Rössle, LSS

Gästinlägg: De ständiga medarbetarundersökningarna

Ytterligare ett gästinlägg och denna gång från en annan myndighet, nämligen Försvarets Radioanstalt. Ämnet känns säkerligen igen från Försvarsmakten, där man ofta dras med liknande problem. Det görs undersökning på undersökning av vad personalen anser om läget, men resultaten i form av åtgärder låter vänta på sig. Istället läser man med lätt förvåning prestationer av medarbetarundersökningar med rubriker som "25 % är positiva" när underlaget visar att visserligen är 25 % negativa, men 25 % är också likgiltiga och hela 50 % är negativa. Priset tas dock av de dokument som beskriver äldre personal (45+) som dåliga interna och externa ambassadörer för Försvarsmakten. Som ofta är det budbärarna det är fel på och inte budskapet. Att det sedan är framförallt i åldersspannet 40+ som vi idag kan hitta personalen som har erfarenhet av en någorlunda fungerande krigsorganisation, kan ju höra till saken…

För försvarsmaktsanställda kan det vara uppmuntrande att se att andra myndigheter dras med liknande problem. Som skattebetalare är det bara att beklaga. Ledarskap är att ta tag i otacksamma problem och lösa dem, inte att beskriva problemen som "utmaningar", omorganisera med hjälp av namnbyten och lämna problemen till nästföljande chef att ta tag i.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


De ständiga medarbetarundersökningarna


Försvarets radioanstalt (FRA) har gjort återkommande medarbetarundersökningar. Jag har tittat på de senaste, från 2010, 2007 och 2005. Det är slående att samma saker kommer igen. Skalan är positiv, neutral och negativ. Ett område är information, som får mindre än 56% positiva på alla frågor 2007. I den senaste fanns det inga sådana frågor. Hur har den några år gamla informationsenheten påverkat synen på information inom myndigheten? Samarbetet är tydligen gott inom enheterna men 53% respektive 37% tycker att det fungerar dåligt mellan enheterna respektive avdelningarna.

Förtroendet för de högre cheferna är lågt, lite högre för avdelningscheferna än för myndighetsledningen (generaldirektören och överdirektören). Det blir dåliga betyg inom utveckling av de anställda. Nya idéer och förslag tar inte till vara. Förslagsverksamheten verkar vara nerlagd. Utvecklingssamtalen leder till något bara i hälften av fallen. Likaså anser 51% att de kan påverka sin löneutveckling. Områdena Samarbete samt Engagemang, motivation och arbetsglädje får bäst betyg. Inom Mål och resultatinriktning får frågorna som rör enheten positiva svar i 2/3 av svaren, men vad gäller myndighetens och avdelningens mål och effektiva arbetsrutiner svarar mindre än hälften positivt.

Den senaste undersökningen har frågor om värdegrunden. Den är förstådd och accepterad, fast den genomsyrar inte och är inte till hjälp. Bara 44% och 29% är positiva på de sista två frågorna, jämfört med över 75% på de första två. År 2007 jämförde man olika grupper, bland annat med avseende på anställningstid (mindre än 3 år, 3-8 år och mer än 8 år). Där är det slående att de med mindre än 3 år är mera positiva. Likaså är chefer mera positiva än medarbetare. Dessutom finns det frågor om den närmaste chefen, som borde användas för att se till att förbättra denne alternativt omplacera denna. Dessa frågor hade ibland lägre svarsandelar.

Det sämsta med undersökningarna är att de inte används för att förbättra FRA som arbetsplats. Man beställer en undersökning av en konsultfirma, ber alla att svara och sedan går igenom svaren i enheterna. Det var inga störra skillnader mellan 2005 och 2007. Frågorna skilde sig lite 2010, men bilden som kommer ur svaren är likadan. Undersökningen 2007 hade ordentliga scheman för vilka faktorer som man borde arbeta med. Det har dock inte skett särskilt mycket arbete med de dåliga sidorna som har kommit fram. Hur mycket har medarbetarundersökningarna kostat i konsultarvode och nedlagd arbetstid? Hur mycket bättre har FRA blivit av dem? Man har arbetat med myndighetens grafiska profil, ordnat med profilartiklar, gett ut historiska skrifter, varit med på olika högskolors arbetsmarknadsdagar och genomfört olika rekyrteringskampanjer i media. Det är inget fel med dem, men hur hänger den yttre bilden ihop med den inre?

Frasse Fransson

Fortsatt debatt om FM säkerhetskultur(er)

Debatten går vidare om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet och vilken säkerhetskultur som bör råda.

Igår kom via HKV Info en kommentar från Försvarsmaktens chefsjurist rörande uppgifterna i fallet med vådaskottet på Ledningsregementet.

"I Försvarsmakten hanteras disciplinära frågor efter anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Det är nämnden som beslutar om påföljder eller anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna.
Anmälan om vådaskott vid ett förband görs av förbandschef till personalansvarsnämnden. Även i detta fall är det således personalansvarsnämnden, inte militärpolisen, som beslutar om anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna. Någon ändring av dessa rutiner har inte skett."

Stefan Ryding-Berg
Försvarsmaktens Chefsjurist


Kommentaren publicerades under det förra inlägget i ämnet som avsåg visa på hur vådaskott och dylika  misstag och händelser utan uppsåt skulle kunna hanteras i en organisation som strävar efter lärande och icke-dömande säkerhetskultur. Samma kommentar kom även till Cynismer i anslutning till det gästinlägg som Kn David Bergman gjorde om fallet med vådaskottet. De vidare kommentarerna på Cynismer visar att sista ordet förmodligen inte är sagt i denna fråga.


Igår publicerade också flygvapeninspektör generalmajor Micael Bydén ett inlägg på Flygvapenbloggen där han ger sin syn på hur verksamhetssäkerhetsarbete bör bedrivas (läs helst inlägget i sin helhet)

"Jag är själv bara människa och jag gör fel och begår misstag, trots att min intention varit god. Jag har under min flygande karriär brutit färdtillstånd. Jag har överbelastat flygplan. Jag har krockat med fåglar och landat i fel banriktning. Den 13 december 1989 landade jag efter ett spaningsflygpass på låg höjd, med hål i framkanten på ena vingen. Hålet var orsakat av ett träd, förmodligen en tall, det luktade så. Att jag hade flugit för lågt var uppenbart. Jag förstod då inte själv hur lågt, men resultatet talade sitt tydliga språk. Jag lärde mig mycket den gången. Om mig själv, om vilka marginaler mitt liv hängde på, om mina kollegor och inte minst om min organisation. Jag har skämts, jag har ångrat mig och jag har mer än en gång önskat att jag kunde vrida klockan tillbaka, att få min handling ogjord.

Jag har aldrig känt mig ifrågasatt, aldrig känt mig utstött eller beskylld av mina kollegor eller min organisation för mina misstag. Däremot har jag känt stöd de gånger jag behövt det.

Det jag beskriver är den ”icke-dömande” kultur som vi genom åren utvecklat, där det som exempel är en självklarhet att berätta om och skriva rapport på sig själv då man gör fel eller begår ett misstag. Rapporten skrivs med samma självklarhet vid en händelse som kunde ha resulterat i en incident av något slag. Rapporten skrivs för att vi skall kunna lära av den och andra inte skall behöva göra samma misstag eller hamna i samma situation. ”Självklarheten” att rapportera är en ambition som över tiden går upp och ner, dvs rapporteringsvilligheten är inget man kan ta för givet. Det krävs som jag tidigare nämnt ett kontinuerligt arbete för att få systemet att fungera. Det bygger i hög grad på förtroende. Förtroende för sin personal, förtroende för sin chef, förtroende för sina kollegor och förtroende för materielen. Jag påstår att den ”icke-dömande” kultur vi skapat är fundamental för hela vårt system och dess funktion. Det är en trygghet och det skapar en naturlig öppenhet."


Vidare oroas Bydén över många av kommentarerna till inläggen om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet på försvarsbloggarna och som antyder att myndigheten istället går mot en dömande kultur. Bydén betonar att sanningen ligger i betraktarens ögon och vill se en ökad debatt kring detta så att man på Försvarsmaktens högsta nivåer bättre kan förstå vad som avses.

Bydéns inlägg tyder på en god förståelse för problemen och visar på ett mycket gott ledarskap när han dessutom använder sig själv som exempel på ett sätt som man alltför sällan ser. Det här är en debatt och även ett ledarskap som Försvarsmakten behöver.

Om ett vådaskott istället hade varit ett färdtillståndsbrott

Säkerhetsarbete kräver omfattande insatser och en mycket öppen inställning för att ha chans att vara framgångsrikt. I fallet med Flygvapnets flygsäkerhetsarbete är det åtskilliga år av forskning som burit frukt, inte minst i form av det ca 50 år gamla DA-systemet. Att skriva en DA är obligatoriskt när en driftstörning inträffat, men görs i regel också där en driftstörning kunde ha inträffat. Med en driftstörning avses en händelse som fått påverkan på verksamhetssäkerheten och därmed i förlängningen även på den operativa säkerheten.

Händelsen med vådaskottet på Ledningsregementet är djupt beklaglig. Inte bara för att vådaskottet inträffat utan för att hantering i längden riskerar att leda till ett klimat som i längden försämrar Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet. Oavsett vad ansvariga nu säger om händelsen kommer den indirekta signalen till Försvarsmaktens personal att vara att vådaskott bör man så långt det går mörka, annars hamnar man i tinget. Resultatet blir i så fall Försvarsmakten som organisation ingenting lär av händelser där säkerheten hotats och risken för allvarligare olyckor ökar. Vår säkerhetskultur riskerar därmed att erodera.

 Hade det nämnda vådaskottet hanterats som en flygsäkerhetshotande händelse hade det kunnat se ut ungefär som nedan. Observera att det är ett exempel på hur en liknande händelse skulle kunna ha gått till för att visa på hur DA-systemet skulle kunna appliceras, ej hur de faktiska omständigheterna kring vådaskottet förelåg.



–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Förband: LedR
Enhet: Psyops
Datum: 120810
Signatur: ABC (rapportörens signatur anonymiseras sedan innan inmatning i databas, där den ersätts med ålder och erfarenhet i form av flygtimmar, vilket även gör det mer statistiskt gångbart. I det här fallet hade det kunnat vara lämpligt med t ex år sedan anställning)
Typ av händelse: Tillbud
Teknisk rapport/Arbetsbeskrivning: Nej (Ja vid samtidigt materielfel)
Övning: Skjutövning
Övningsfas: Förberedelser
Orsak: Vådaomställning, -utlösning, -avfyrning
Orsak 2: Avsteg från order och bestämmelser

Vådaskott vid påfyllning av ammunition

Vid förberedelser inför snabbmarsch följt av skjutpass på Stora skjutbanan avlossade jag vid blindavfyrning ett vådaskott i vapenvårdslokalen där vi genomförde påfyllning av ammunition efter utlåsning av vapnen. Sedan i slutet av maj ska vapnen förvaras med uppspänd mekanism enligt lokal instruktion. Stressad som jag var då vi var efter i tidsschemat, fick jag ett hjärnsläpp när jag gjort magasin i och släppte fram mekanismen och blindavfyrade i ofarlig riktning för att slacka mekanismen.


Plutonchefs kommentar:Vi genomför just nu förberedelser inför skarp internationell insats och eftersom tidsschemat inför insatsen är pressat har vi strävat efter att kombinera så många aktiviteter som möjligt. Tanken var här att kombinera fys och skjutpasset, samt att genomföra förberedelser inför förflyttningen och skjutningen så missionslikt som möjligt med påfyllning inne i "campen".
Efter vådaskottet beordrade jag eld upphör och genomförde samlat patron ur momentvis med truppen och vidtog därefter åtgärder efter vådaskott. Utbildningssäkerhetsofficer och förbandspsykolog tillkallades direkt för att understödja i det efterföljande arbetet. Vi har även talat igenom händelsen på plutonen och haft en bra diskussion om hur det inträffade kan appliceras på miljön i insatsområdet och var/hur liknande saker skulle kunna hända där.

Tjf kompanichef kommentar: Plutonchefens ambition till "train as you fight" är eftersträvansvärd. Tyvärr har ambitionen i kombination med flera andra faktorer gjort att vi har fått ännu ett vådaskott. Vi ska skatta oss lyckliga att det sista filtret i vår vapensäkerhet faktiskt fungerade, nämligen blindavfyrning i ofarlig riktning.

Här kan vi identifiera flera faktorer som bidragit till det inträffade.Ett av de första skjutpassen efter semestern, tidsförsening med påföljande stress, personal som nyss börjat jobba tillsammans och nya rutiner. Här borde plutonchefen ha dragit öronen åt sig tidigare och plockat bort en eller flera av dessa faktorer som ledde fram till vådaskottet. Som kompanichef borde jag också ha gett tydligare styrningar avseende hur vi ska bedriva förberedelserna innan plutonen roterar.
Plutonchefen ska ha beröm för åtgärderna efter vådaskottet som skedde helt enligt boken.

Utbsäkoffs kommentar: Instämmer med kompanichefens analys. 


Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet.

Föreslår spridning av denna DA i nästa nummer av "säker soldat". Händelsen har också belysts lokalt på förbandet i samtliga plutoner.

Marksäks kommentar: Föreskrifterna med förvaring av vapen med uppspänd mekanism var en nyhet för oss. Detta är ej godkänt från centralt håll och vi har skickat ut ett centralt meddelande om att detta förfarande ej får användas. Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet


Instämmer även med kompanichefen. En lång rad faktorer i samverkan har sannolikt lett fram till denna händelse. Den enda klassikern man riktigt saknar är lite sömn. Som chef och utbildare måste vi kunna identifiera de tillfällen där risken för felgrepp är förhöjd och vidta åtgärder för att stävja detta.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



"Det skulle aldrig hända mig" vs "Det där kunde ha varit jag"

En viktig aspekt av DA-systemet är dess tillgänglighet för all personal. Genom att samtliga berörda kan läsa skrivna driftstörningsanmälningarna och att man vet att "alla" skriver, istället för att på en samlad genomgång få något föreläst sig eller förmedlat i tredje led genom närmast chef/utbildare, minskas känslan av att "det skulle aldrig hända mig" och ersätts istället av "det skulle lika gärna kunnat vara jag". Genom att händelserna beskrivs av den som varit med om det inträffade förstärks detta ytterligare och de som läser kan sedan lättare känna igen sig i liknande situationer och identifiera varningstecknen som kan vara de första i en kedja som leder till en driftstöning.

I händelsen med det riktiga vådaskottet på Ledningsregementet har en utredning gjorts på händelsen, vilken bl a sänts in till Högkvarteret. Därefter har Marksäk lagt ut utredningen på det gemensamma försvarsmaktsnätverket i oredigerat skick och därtill gått ut med en "Marksäkinfo" till förbanden om var man kan återfinna och läsa utredningen. Avsikten är naturligtvis i grund och botten god, men är det så klokt att lägga ut en utredning där den 1. sergeant som sköt vådaskottet namnges och därmed också direkt utpekas? Risken är att personer som läser utredningen som en anklagelse istället för något att lära av. Grundsynen måste vara att den nämnde specialistofficeren efter detta kan gå vidare och göra god tjänst i Försvarsmakten, men kommer han att ges den chansen även om åtalet skulle ogillas eller blir han alltid sedd som "han som sköt vådaskottet i vapenvårdslokalen"? Detta är inte ett förfarande som passar en lärande organisation och god säkerhetskultur.

Verksamhetssäkerheten skulle tjäna på ett bättre sätt att förmedlas ut till de som ska bygga den, nämligen de enskilda personerna i organisationen. Hur många soldater kommer att få del av det som inträffade i vapenvårdslokalen i byggnad 76 på Ledningsregementet eller de faktiska omständigheterna? Hur många får del av händelserna vid P 4 våren 2011? Försvarsmakten skulle tjäna på att det lättillgängligt för samtlig personal fanns en publikation för övrig verksamhetssäkerhet liknande Flygdags vars nya nummer t ex kunde påannonseras genom mailutskick med länk. Möjligheterna är stora.


Får man en bättre säkerhet med hårda straff på försumlighet och misstag?

I flera länder finns redan en säkerhetskultur som bygger på det system som vi riskerar att få med åtalet mot specialistofficeren på Ledningsregementet. En kultur där det är viktigare att fälla någon än att förändra det som är roten till problemet. Ett exempel är ett visst NATO-land i Östeuropa där piloten hamnar om vederbörande bryter mot ett färdtillstånd. Ett färdtillstånd är den klarering som erhålls från en flygledare avseende hur ett flygplan ska manövreras i luften eller på marken, t ex en viss höjd, en färdväg osv. Färdtillstånden syftar till att upprätthålla separationen mellan luftfartygen så att kollisioner ej sker. Färdtillståndsbrott är alltför vanliga i luftfarten och generellt sett mer vanliga inom militär luftfart än civil, då civil flygning i regel går ut på att ta sig från a till b på en viss höjd, medan militär flygning handlar om att lösa ett antal militär uppgifter i alla möjliga delar av lufthavet.

Följden har i detta NATO-land blivit att man inom flygvapnet i princip aldrig bryter några färdtillstånd. Så är även fallet i flera andra länder där man har liknande påföljder. Ändå ligger piloter från dessa länder över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar. I Sverige bryts det alldeles för många färdtillstånd av Flygvapnet och omfattande arbete pågår både här och i många andra länder för att komma till rätta med dessa färdtillståndsbrott. En lösning som starkt bidragit till att minska färdtillståndsbrotten med Gripen har varit införandet av en funktion i flygplanet som varnar om man är på väg att avvika från den eller de höjder piloten matat in som gränser för flygningen efter att ha erhållit ett nytt färdtillstånd.

Bryter man inga färdtillstånd i det nämnda NATO-landet? Nej, inte officiellt. Inofficiellt är det dock massor, men organisationen vill även skydda sin personal så man hjälps åt att mörka det hela. Piloter från detta land och andra med liknande inställning ligger över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar, medan Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

En liknande företeelse kan man återfinna i USA. När Sverige började flyga Gripen med mycket höga g-belastningar visade det sig att många piloter fick kraftiga armsmärtor i vänsterarmen. Eftersom Sverige hade mycket liten erfarenhet av att flygning i belastningar över 7 G, vände man sig till USA som man redan tidigare tagit hjälp av avseende de flygfysiologiska aspekterna kring Gripen. I USA kände man inte alls till problemet, trots att man flög med liknande belastningar i såväl F-15 som F-16. Förbryllad fortsatte man forskningen kring det hela i Sverige och kom till slut fram till en hylsa som piloterna kunde spänna runt överarmen och som tog bort det mesta av armsmärtorna. Vid mer inofficiella samtal flygfysiologer och piloter emellan visade det sig i USA att många piloter kände av starka smärtor i höga g-belastningar. Dock var ingen dum nog att rapportera in det eftersom de första piloterna som anmält liknande smärtor tagits ur flygtjänst.


Hur bygger man en säkerhetskultur?

Man brukar tala om att oaktsamhet respektive grov oaktsamhet när det gäller om en säkerhetsstörning ska leda till påföljd eller inte. Det är dock att göra det något lätt för sig och försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Man bör även se till hur frekvent säkerhetsstörningen är. Är det så frekvent som vådaskott tyvärr är bör man istället koncentrera sig på förändra omständigheterna istället för att straffa de individer som i regel helt utan uppsåt ligger bakom vådaskottet.

Utför man däremot en handling där man medvetet frångår de förordningar och regler som finns uppsatta kan man förvänta sig en påföljd för sitt agerande. Även här finns det inom Flygvapnet en gråzon. Det finns nämligen en paragraf i säkerhetsbestämmelserna som överrider de andra. Som enskild tillåts man att bryta mot bestämmelserna om det innebär en höjning av säkerheten. Det är till och med så att den enskilde ska göra dessa avsteg och vidta de åtgärder som krävs för att minimera risk för skada på personal och materiel. Avsteg måste dock omedelbart rapporteras och utreds därefter. Kan man visa att man hade torrt på fötterna för avsteget så blir det av naturliga skäl beröm och inte skäll.

Säkerhetskultur är i mycket liten grad något som man beordrar utan som namnet antyder något som växer fram genom handlingar och agerande. Man kan beordra att det ska vara högt i tak, men visar man det inte själv genom att sätta exempel så blir det aldrig högt i tak. Tillåter vi heller aldrig människor att misslyckas så kan vi heller aldrig ta till vara på några erfarenheter för att i möjligaste mån kunna förhindra värre misslyckanden. Tyvärr verkar vi i Försvarsmakten med stora steg vara på väg mot en säkerhetskultur där det är viktigare att fälla och hitta syndabockar, snarare än att lära och utvecklas.

Gästinlägg: Utkräv ansvar för träningsresultat

Försvarsmakten har genom åren provat diverse olika modeller för att få sin personal att genomföra fysisk träning där spannet har varit allt mellan krav (låga sådana) till nuvarande modell där det handlar om att personalen ska idrotta ett visst antal timmar i veckan. Faktum kvarstår att fysisk förmåga i de allra flesta befattningar är en förutsättning för att kunna lösa sin uppgift skarpt. Även om man ska lösa en stabsuppgift som till största delen innebär ett mer orörligt arbete, ger en högre fysisk förmåga en högre grad av uthållighet och mental skärpa. För Försvarsmaktens mer fysiskt krävande befattningar finns särskilda fysiska krav som årligen testas, men för en stor del av personalen ser man mellan fingrarna med den fysiska standarden. Det rimmar mycket illa med kraven på ett ständigt tillgängligt och insatsberett försvar, när stora delar av personalen endast testas mot fysiska krav vid antagning eller inför utlandstjänst.

Wiseman


–––––––––––––––––––––––––––––––––


Utkräv ansvar för träningsresultat


Nya siffror från amerikanska försvaret skrämmer. I rapporten "Too Fat to Fight" kallas övervikt och fetma för hot mot den nationella säkerheten. Nästan 63 procent av personalen i flottan är överviktig. I armén ligger siffran på 61 procent. Flygvapnet ligger strax under, och marinkåren visar bäst viktläge på 55 procents övervikt. Dessutom är hela 27 procent av ungdomarna i värvningsbar ålder för feta för att kunna påbörja militär utbildning. Väl över hälften av personalen i samtliga amerikanska försvarsgrenar är alltså överviktig. Vi har inte problemet i Sverige i samma utsträckning, även om hela 27 procent av avhoppen från GMU beror på att rekryten inte orkar med tjänsten.

Ett vanligt argument för att ansvarsbefria lägre chefer är att de anställda soldaterna själva kan ta ansvar för sin fysik. Och visst kan många det. Men om alla anställda soldater per automatik skulle ta ansvar för sin träning, skulle knappast den ytterst stridsvana amerikanska försvarsmakten ha viktproblem. Och vikten av att hålla sig i fysisk form gäller, tvärtemot vad som ofta sägs, inte bara stridande personal. Sjukfrånvaro, förtidsavgångar och nedsatt arbetsförmåga följer i överviktens spår. Dessutom är en genomgående god fysik viktig för hur vi uppfattas av övriga befolkningen. Frihet är bra, men med friheten måste följas ett ansvar. Och med ansvar måste följa konsekvenser.

I Försvarsmakten ställer vi fysiska krav på vår personal. Det ska utföras arbetstest med jämna mellanrum för att säkerställa att person håller måttet. Men vad blir följden av ett uteblivet eller misslyckat test? Rör det sig inte snarare om rekommendationer i nuläget? Vad blir konsekvensen för den chef vars soldater inte når upp till godkänd fysisk nivå? Vad blir påföljden för den soldat som gång på gång underkänns? Min gissning är: Ingenting. Den direkta följden blir dock att enhetens lösande av sin uppgift blir mindre effektivt.

Vad är vägen framåt? Min personliga tro på personalhälsodagar, zumbadans och andra klämkäcka aktiviteter är begränsad. Likaså ställer jag mig skeptisk till de centrala direktiv som då och då når ut på förbanden, med det nya BRAK-konceptet som paradexempel. Centralstyrning är inte svaret. Jag tror helt enkelt på ansvar. Att ge ansvar till lägre chefer, och att utkräva ansvar av både soldater, plutonchefer och kompanichefer. Arbetstester ska genomföras, resultaten ska anslås i korridoren, och de som inte klarar kraven får helt enkelt göra om testerna. Riktad träning mot dem som har problem på ett kompani skulle också kunna ske på kvällstid av frivilliga kamrater. Och i slutändan måste vi ställa oss frågan: Kan vi verkligen ha kvar soldater (och befäl!) som inte når upp till godkänd nivå? Här måste chefen visa vägen och helt enkelt avskilja de soldater/chefer vars fysiska förmåga inte räcker till för uppgiftens lösande.

Från gruppchef till bataljonchef gäller samma sak. Vi chefer måste ta vårt ansvar. Vi måste ställa krav på våra soldater. Vi måste lägga ner omsorg på vem vi rekryterar. Vi måste skapa sådan plutonsanda att ingen accepterar att misslyckas, och att soldaterna pushar varandra. Och från högre chefer måste vi få frihet att göra detta! Men det stannar inte där. Lägre chefer måste också vara föredömen när det gäller fysiken. Det duger helt enkelt inte när chefer är otränade. Kanske leder det till en obekväm omprioritering av vardag och fritid, men är det inte en rimlig omprioritering med tanke på det förväntade föregångsmannaskapet? Det sägs att de tre timmarnas träning på arbetstid är en förmån, men i själva verket borde det vara ett ansvar, eller en plikt. Chefen är chef och därmed ansvarig - för sin egen kropp, för gruppens stridsvärde och för uppgiftens lösande.

Övervikt kanske inte är ett akut hot mot Försvarsmakten just nu, även om nästan en tredjedel av GMU-avhoppen beror på bristande fysik. Kommande soldatkullar måste dock nå upp till de krav som förr bara gällde Utlandsstyrkan. Alla ska vara tillgängliga, tränade och redo för insats. Det gäller inte minst officerarna. Redan nu får vi göra avkall på gruppernas effektivitet eftersom soldaterna inte orkar det som de måste orka, och det är inte acceptabelt. Tiden för eftertanke är nu. Eftertanken måste följas av handling.


Andreas Braw
Kadett

Gästinlägg: Den enda vägen framåt

ÖB har spelat in en video som dels distribueras internt inom Försvarsmakten, dels finns att beskåda, om än i bantad version, på forsvarsmakten.se. Syftet med videon kan man läsa i ett PM som Infodirektören Erik Lagersten lagt ut på Försvarsmaktens intranet - EMIL.

Jag har ännu inte haft tillgång till den interna versionen, bara sett de första 2-3 minuterna av web-utgåvan innan jag stängde av. Varför? Jo därför att ÖB inte sa någonting nytt, ingenting som jag inte hört eller läst ett oräkneligt antal gånger redan under det senaste året. Visst, det kunde ha kommit något guldkorn längre in i videon, men vid det laget hade mitt intresse falnat. Jag kan inte svara för hur alla andra resonerar, men i mitt fall var inspelningen fullständigt bortkastad.

Eftersom jag känner starkt för Försvarsmakten och för vårt uppdrag, återvände jag till Lagerstens brev för att se om det fanns några ledtrådar till syftet med videon. Jag får ge Erik en eloge, för jag fann hans PM betydligt mer informativt än videon – fast kanske inte på det sätt var avsikten.

Det framgår klart att medarbetarundersökningen ”FM Vind” sänt ett tydligt budskap till ledningen, att det finns ett ”bristande förtroende för hur Försvarsmakten leds.” Bara det faktum att videon tillkommit visar att man inom försvarsmaktsledningen kommit till någon form av insikt. Att sedan Infodirektören känt sig tvungen att skriva ett PM för att förklara varför man gjort ÖBs video visar att man insett problemets vidd.

Däremot visar Lagerstens PM att man uppenbarligen inte har den minsta aning om varför problemet uppstått och än mindre har den minsta aning om hur man ska komma till rätta med det.

Den slutsatsen grundar jag på följande:

Genomgående tema i texten är begreppet kommunikation. ÖB ska ge sin syn, cheferna ska skapa förståelse, förklara och fördjupa, nya forum ska lanseras osv osv. Mellan raderna kan man ana en djup frustration över att det är fel saker, eller åtminstone fel perspektiv på det som diskuteras i fikarum och i bloggar.

Är det ingen i ledningen som begriper varför dom där ute inte lyssnar på ÖB? Varför fortsätter de i ledningens ögon kontraproduktiva diskussionerna i fikarum, på Facebook och på bloggar?

En hel infostab som stöd till ledningen, och ingen som klarar av att se mönstret?
Nyckelordet är precis som Lagersten skriver - kommunikation. Den kan vara envägs, t ex ÖB skriver en artikel, talar till ett förband uppsuttet i gymnastiksalen eller som nu, genom att spela in en video. Kommunikation kan också vara tvåvägs – dvs ett samtal. Två eller flera individer samtalar, lyssnar och kompletterar sin bild kring det man talar om. Ett bra samtal innebär att alla deltagare lär sig något nytt och som man kan ta med sig därifrån.

Vilken form av kommunikation är den mest effektiva? Rätt gissat – samtalet. Ett samtal berikar – vilket sällan monologer gör.

Hur mycket samtal, och då menar jag äkta och ärliga samtal, har ÖB, FML och dess handgångne män och kvinnor i HKV egentligen fört med oss långt där ute på linan under de senaste åren?

Hur mycket verklig informationsinhämtning har föregått de så hårt debatterade och kritiserade besluten?

Hur mycket resonerande och förklarande samtal kring detaljer har skett i samband med processen? Handen på hjärtat… inte särdeles mycket, eller hur? Hur kan någon infostrateg bli överraskad av resultatet från t ex FM Vind?

I bristen på äkta samtal ligger roten till problemet, men också lösningen. Ska ÖB och resten av försvarsmaktsledningen någonsin få loket och vagnarna i ”synk”. Så måste man börja föra verkliga samtal.

I Lagerstens PM står att ”ÖB bjuder också in till mejlfrågor som kommer att publiceras i ett urval”. Hur stor del av förtroendekrisen kommer det att lösa tror ni? Hur mycket samtal blir det?

För tusan Sverker, Erik med flera TÄNK TILL!

Jag kan ge svaret direkt, här och nu. Noll och intet, nichts, nada, av den enkla anledningen att det inte blir ett samtal!

Sverker, Erik och alla ni andra i HKV -släpp taget om tangentborden och börja röra er ute i verksamheten. Inga stora besök med fanvakt, musikkårer och svassande chefer som oroligt bevakar sin karriär. Gör informella besök, massor av besök för att prata men framför allt lyssna. Inget missionerande – LYSSNA, känn av stämningen och dra slutsatser!


Ska vi någonsin bryta den onda spiral vi nu befinner oss i så måste vi mötas och samtala – det är den enda möjliga vägen framåt.


Lars Rössle, LSS


(Texten har tidigare i något annorlunda format postats som kommentar på Försvarsmaktens Bloggportal – Försvarsmakten kommenterar)

Gästinlägg: ÖB svar på Kn Rolf Larssons öppna brev

Det är mycket glädjande att överbefälhavaren åter tagit sig tid att svara på ett öppet brev och i det här fallet det som skrevs av kapten Rolf Larsson i början av veckan. Att dialogen gynnar verksamheten råder det små tvivel om.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svar till Kn Rolf Larsson på Livgardet


Rolf,

För inte så länge sedan (den 10 september) svarade jag på ett annat öppet brev på den här bloggen och ditt brev bekräftar att vår omstrukturering berör och upprör. Det jag skrev då gäller också för ditt brev och jag tänker därför inte gå in och kommentera det i detalj.

Jag vill dock lyfta fram några saker:
Precis som tidigare omstruktureringar är inte heller den här perfekt. En del av oss, främst civila kolleger, har blivit övertaliga, andra har tvingats till svåra beslut i frågan om att flytta eller inte. Men omstruktureringen ger en förutsättning för det vi ska åstadkomma – att starta införandet av tvåbefälssystemet på riktigt och intagandet av en ny organisation som leder till mer gripbara förband. Jag är övertygad om att det som fungerar väl i så många andra länder också kommer att göra det i vår organisation även om vi fortfarande har en hel del kvar att göra innan vi kommer ikapp. Vi ska heller inte glömma bort att jag själv, liksom andra i organisationen, har erfarenheter av liknande befälssystem från tiden före NBO.

Du nämnde i ditt brev att jag, när jag var brigadchef på Livgardet, hade talat om mätbarhet och åskådliggjort det med hjälp av en klocka och en linjal på en overhead-bild. Jag kommer mycket väl ihåg den genomgången. Och linjalen finns med nu också eftersom effekten av omstruktureringen både kan och bör mätas. På sikt kommer vi kunna se en positiv effekt för Försvarsmakten som organisation. Detta perspektiv innebär dock att den inte kommer att vara positiv för varje enskild medarbetare. Det är till och med så att det uppfattas som negativt av hela personalkategorier då förändringarna är så genomgripande.

Jag är medveten om detta men det här är den väg jag valt. Detta är en av de största förändringarna vi genomfört i modern tid. Jag vill vara ödmjuk och konstaterar att vi inte har gett oss själva eller våra medarbetare tillräcklig tid till fördjupning eller förståelse.

Några förundrades, efter mitt förra svar, att jag valde att kommunicera via anonyma bloggar. Det kan man ha många tankar om, men om jag menar allvar med att adressera de frågorna som ställs så ska samtalet föras där samtalet finns. Annat är som att leta efter nyckeln där ljuset är.

Jag kommer dock inte att kunna svara på alla frågor som ställs här men jag och mina medarbetare följer noga det som skrivs. Jag vill också under hösten finna nya former för mig att möta Försvarsmaktens medarbetare. Det räcker inte med förbandsbesök utan jag vill hitta former som ger bredare möten. Jag driver därför på för att återkomma till Försvarsmaktens medarbetare i aktuella frågor på ett sätt som bättre tillgodoser behovet av fördjupning och förståelse i nya moderna format. Det gäller mig själv och övriga av de högsta cheferna i Försvarsmakten.


Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare

Gästinlägg: Ytterligare ett öppet brev till ÖB

Käre Sverker!

Jag är fullt medveten om att det är komplexa och svåra frågor som skall avhandlas i och med en omstrukturering.

Själv har jag varit med i många omorganisationer, i Försvarsmakten, annan statlig myndighet och i det privata näringslivet. Jag har dessutom själv använt arbetsledningsrätten i samband med uppsägningar. Helt medveten om att man kan gå olika vägar för att komma till det resultat man vill ha.

Försvarsmakten valde denna gång en ny väg att gå och jag är inte säker på att ni ännu vet slutet av vad det innebär. Däremot så förutsätter jag att ni kallt räknar med att betala er ur eventuella AD-domar.

Du skriver att riksdag och regering som tagit besluten för att genomföra omdaningen av hela FM. Jag tycker att du därmed skyller över på politikerna även om det i de formella termerna går till så. Det är självklart på det sättet att det finns ett antal officerskollegor som gjort eller gör karriär på att tala om att detta är möjligt för både politiker och utredare. Oavsett om de tror på det eller inte.

Kommer du ihåg när du stöttade Idrott och Friskvård på Livgardet som Brigadchef? Genomgången där du hade med klockan och linjalen på OH-bilden. Allt skulle vara mätbart och det var viktigt. För mig visade du då ledarskap och hade mitt förtroende. Förtroende är en sak man förtjänar men också något som kan förloras eller så har man inte ens förmågan att få det.

När det gäller nya personalförsörjningssystemets införande har varken du eller försvarsmaktsledningen mitt förtroende. Ni har analyserat uppgiften och i detta kommit fram till att alla skall dokumentera sin utbildning, kompetens och erfarenheter. Den färska kompetensen m.m. som man har i sin nuvarande befattning skulle in i PRIO. Dessutom skulle man göra ett CV på papper för att nyttjas om så behövdes. Individens samlade kompetens skulle inte kunna nyttjas i ett datasystem utan enbart manuellt. Om man betänker antalet anställda delat med antalet minuter avsatt för matchning så inser jag hur mycket individens samlade kompetens betytt för FM.

När förbanden gjorde sin matchning var det i huvudsak på den information som fanns i PRIO. D.v.s. den färska kompetensen och sedan nyttjades CV när så behövdes. I den centrala processen 2012-08-20 visades ett bildspel. Detta läggs ut på EMIL. I bildspelet framgår följande ” Ett fåtal definierade befattningar kräver färsk kompetens”.

Min slutsats är att matchningen inledningsvis är gjord med felaktiga förutsättningar vid förbanden. Innebar detta en revolutionerande omdaning av processen? Nej, som vanligt får inget störa gällande tidsplan utan det skall bara fixas till. Snabbt och snärtigt givetvis, möjligen får de samlade på Karlberg ta till fler av dygnets timmar för att hinna bli färdiga. För mig innebar meningens innebörd en mer allvarlig konsekvens i processen. Någon har gjort ett stort och allvarligt misstag. Analysen av uppgiften var fel. Hela personalförsörjningssystemets införande har analyserats fel. Ingångsvärdena för vilken personal som behövs var, och vad i deras kompetens/erfarenhet Försvarsmakten behöver och hur den skall säkerställas hade alltså startats felaktigt.

Omstruktureringsledaren åtar sig då att under den resterande tiden på Karlberg som jag ser det, rätta till detta för hela FM. Det känns som ett skämt men är inte fösta gången det händer i FM. Tror du verkligen att vi går på det? ”Mer rätt än fel” kan man också höra, ”det räcker med en 80 procentare” är en annan kommentar som använts. Duger det då? Nej, vi skall kunna hantera personal i krig och krigssituationer. Vi har årligen tidigare hanterat värnpliktskullar på 30000 personer. Försvarsmakten har, medan jag tjänstgjort, hanterat övningar med 25000 deltagare. I dag måste ett antal sista minuten lösningar göras fast vi bara övar med 5000. Var tog vår planeringsförmåga vägen? Erfarenheterna av stora KFÖer finns fortfarande bland personalen men ni kör bara förbi dessa i ert fina rör. Hur är detta på något sätt professionellt? Kanske skall orsak och verkan ha konsekvens även för de i din ledning? Det borde vara ett antal som inte har mätbara resultat på den positiva sidan. I stället kan du nog konstatera att det lagts ned extremt många arbetstimmar utan kvalitetssäkrat resultat. Jag är förstummad men luttrad av tidigare omorganisationer. Genom detta visste jag att oavsett vad som händer så levereras det tänkta resultatet enligt tidsplan.

Dina officerare i karriären levererar alltid det de anser de måste oavsett de regelverk som reglerar verksamheten. Många ser nog att de har makten så det gäller inte dem. Hur ofta utan rätt resurser skall inte saker bara lösas för stunden? Argument utifrån regelverken upptagna i organisationsprocessen har, som jag uppfattat det, mest varit ett slag i luften. Är det acceptabelt att inte följa lagar, förordningar, regler och bestämmelser? Jag har här erfarenheter från andra myndigheter där det faktiskt är viktigt att följa regelverkens generella och direkta styrningar samt delegationer.

Försvarsmaktsledningen har nu en tung uppförsbacke till det förtroende en ledning borde ha hos sina anställda. Tror du inte på mig slår jag vad om att en förtroendeenkät visar att jag har rätt. Ta ansvar. Skyll inte på politikerna. Tittar man på kvaliteten och helhetssynen kan allt inte gå i rör och vara någon annans ansvar. Mitt ansvar är åtminstone att framföra hur jag uppfattat situationen som anställd oavsett om jag har ett arbete eller inte. Demokratin vilar bl.a. på meddelarfriheten och inte på en återgång till livegenskap eller feodala synsätt.


Kn Rolf Larsson

Vart tog moroten vägen?

Dammet efter Org 13-bombens nedslag har ännu inte lagt sig. I sitt gästinlägg på WW talade Officersförbundets ordförande Lars Fresker om att OF:s medlemmar bör fundera igenom vilka värden de är beredda att strejka för.

Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:

– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering

Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.

Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.


Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.

Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.


Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.

Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):

"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."

Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.


Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?

Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.


På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.