Finns det fler rosa flamingos?

Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.



”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?


Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter - Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).

Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)

Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.

Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.

Mer om IS:

Frivärld – Stefan Olsson
VICE News reportagefilm inifrån IS  – Enda i sitt slag?

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

"Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg


Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.

En liten film om incidentberedskap

På Youtube lades härom dagen ut en film om NATO:s baltiska incidentberedskap. Filmen verkar vara tagen under övning av hantering av civila flygplan som inte svarar på radiokontakt, där en litauisk C-27 spelar målet. Som synes av filmen är det inte bara de tyska F-4 tillfälligt baserade i Baltikum som startas mot flygplanet som inte svarar på radioanrop. Även svenska JAS 39 liksom den finska incidentberedskapen dyker upp i bild. Lägg också märke till att de finska F-18 bär 2x IR-jaktrobot Sidewinder och 2x radarjaktrobot AMRAAM.

Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.

Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.

Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!

Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen

Beredskap är inte roligt, men dyrt

Så här på tioårsdagen av 9/11 närmast tävlas det om att komma med paralleller till terrordåden och påminna om olika aspekter avseende terror, krig och kriser. Det kan synas oklädsamt, men tyvärr möjligtvis också av nöden motiverat. Beredskapsfrågor är inte något sexigt inom politiken och statsapparaten. De är tråkiga och beredskapen behövs så sällan att man som tjänsteman statistiskt lätt kan sluta sig till att en händelse aldrig kommer att inträffa under den egna karriären. Framförallt är beredskap oftast mycket dyrt och vård, skola och omsorg tenderar att över tiden dra fler röster.

Tills den dag man får en Estonia-katastrof, en Anders Behring Breivik, en Gudrun, en tsunami i turistparadiset eller liknande händelser. Ändå lär vi oss sällan av dessa händelser. Det blir mycket starka rubriker och hårda ord när det väl hänt. Reagerar myndigheter på hot och verkställer beredskapsplaner för att förebygga hot, blir det lika hård ord eftersom en icke inträffad händelse är svårbevisad. Likaledes görs ibland misstag och ett hot felbedöms som större än det var. Det lär t ex inte dröja länge innan polisen återigen drabbas av kritik för att man gripit fyra terrormisstänkta i Göteborg. Glömda är då reaktionerna efter Taimour Abdulwahabs självmordsdåd på Drottninggatan i julas. Otack är beredskapens lön. Det mänskliga sinnet vill av naturliga skäl helst kunna förbise hemskheter.

9/11 visade på den strategiska styrkan i asymmetriska vapen och samhällets sårbarhet. Världen över inleddes omedelbart efter terrordåden analyser av svagheter i respektive lands samhällen och hur dessa skulle kunna förbättras. Några erfarenheter som omedelbart drogs var

• Det var fortsatt viktigt att ha en mycket snabb beslutskedja mellan politiska makthavare och militära befälhavare för att kunna hantera ett hastigt uppdykande hot, framförallt av asymmetrisk karaktär 
• För att skydda sig mot självmordsangrepp från luften måste för terrorister strategiska mål kunna luftförsvaras med kort varsel 
• Sårbara länkar i beslutsfattandet måste ha ett grundskydd, t ex i form av fortifikation 

Likväl kunde man i Sverige konstatera många år efter 9/11 att mycket lite till inget skett i att förbättra svensk beredskap på dessa punkter. Landets enda flygflottilj i närheten av dess central nervsystem lades ner strax efter 9/11. Idag står närmaste jaktflygresurser oftast över 30 min flygtid från Stockholm. Den militära insatsledningen som utlokaliserades från Stockholm för att minska sårbarheten, flyttade snabbt tillbaka till Stockholm och ovanjordsetablering eftersom kostnaden ansågs vara lägre och ingen hade så stor lust att pendla några mil om dagen. Beslutskedjan har dock blivit bättre. Beredskap är som sagt inte kul.

Efter katastroferna med Scandinavian Star och Estonia konstaterades snabbt att enda sättet att lyckas lindra effekterna av en fartygskatastrof var en omfattande räddningsberedskap med helikoptrar som kunde lyfta ut brandmateriel, brandmän och rädda nödställda. Ändå har vi idag snart 20 år efter dessa katastrofer på många sätt en sämre beredskap än någonsin tidigare. Sjöräddningen privatiserades för några år sedan för att nu åter förstatligas, efter att man insett att det inte fungerar som vinstdrivande verksamhet. Räddningsberedskapen finns efter omfattande nedläggningar inom Försvarsmakten och till sist privatiseringen av uppgiften, på betydligt färre platser i landet och med betydligt mindre helikoptrar som därför inte mäktar med att lyfta ut släckutrustning och endast en handfull brandmän. Den enda svenska helikoptertypen som kunde lösa denna uppgift pensionerades av politiska skäl härom året. Beredskap är inte kul, men prestige är viktigt.

I efterdyningarna av Behring Breiviks terrordåd kunde man återigen konstatera att polisens nationella insatsstyrka i och med nedläggningen av Försvarsmaktens helikopterförmåga med medeltunga helikoptrar och att polisen endast förfogar över mycket små helikoptrar, saknar rörlighet i landet. Scenariot med ett terrordåd mot en Finlandsfärja, liknande det som beskrivs av f d SSG-operatören Kaj Karlsson i hans roman Operation Nordvind, är fortsatt ett mycket svårhanterligt mardrömsscenario just p g a bristen på lämpliga helikoptrar. Polisen har sedan tidigare vid flera tillfällen fått prova på hur väl det fungerar med att ha sina helikoptrar på oskyddade platser, när rånare med mycket ringa medel lyckats försätta dem ur operativt skick vid kritiska tillfällen.

Det är inte svårt att förstå varför det vimlar av beredskapskritik runt den 11 september varje år. Det finns åtskilligt kvar att göra och Johan Färms debattartikel på SvD Brännpunkt förstärker ytterligare denna bild.

SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Exp, 2, 3, 4, 5, SR, 2, 3, SVT, 2, 3


Tweet

Mest hatad sedan Vidkun Quisling

Allt verkar nu tyda på att det är en högerextremistisk norrman som ligger bakom såväl bombdådet mot regeringskvarteret i Oslo som massakern på Utöya. Den misstänktes enda Twitter-meddelande tyder enligt norsk media på att han agerat ensam.

Få hade nog misstankar åt det hållet från början, utan de flesta var nog benägna att tro att det inträffade hade samband med Norges militära åtaganden i Afghanistan och Libyen. Utan att det på minsta sätt förringar tragedin i Norge är det skönt ur svensk och internationell synvinkel att det verkar finnas en nationell orsak till det hela. Likväl kommer det finnas all anledning att se över terrorberedskapen.

Den misstänkte lär nu vara den mest hatade norrmannen sedan andra världskrigets Vidkun Quisling och Norge verkar ha fått en motsvarighet till Timothy McVeigh.

Fortfarande återstår frågan "varför" och hur det inträffade kommer att påverka det norska samhället.

SvD, 2, DN, 2, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, SR, 2, SVT, 2

Vem och varför? (uppdaterat 22.10)

Det är många frågor, men få svar än så länge med anledning av eftermiddagens stora tragedi i Oslo. Det två övergripande frågorna är naturligtvis vem som ligger bakom och varför.

Norge har flera gånger varit utsatt för terrorhot med anledning av landets starka militära engagemang internationellt. Framförallt har detta gällt insatserna i Afghanistan och nu på sistone i Libyen. Redan under Operation Allied Force över Balkan 1999 utsattes Norge för terrorhot, framförallt riktade mot familjer till militär personal.

Norge har i Afghanistan genomfört mycket framgångsrika insatser i Afghanistan och där dragit på sig en hel del talibansk ilska. Tillsammans med Danmark har Norge under insatsen i Libyen stått för ca en fjärdedel av alla anfall mot markmål, vilket är oproportionerligt stora delar med tanke på ländernas storlekar och antal flygplan som avdelats för insatsen. Så sent som härom veckan uttalade den i Norge verkande Mullah Krekar terrorhot mot Norge för dess militära engagemang i muslimska länder. Norge har länge velat bli av med Mullah Krekar, men kan av "humanitära skäl" inte utvisa honom till Irak, där han hotas av dödsstraff och tortyr.

Al Qaida har tidigare under våren hotat med att slå till i Europa som hämnd för Usama Bin Ladens död i Afghanistan. För ca två veckor sedan hotade också den libyska regimen med terrordåd i Europa som hämnd för den internationella militära insatsen mot landet. 

Norge och Oslo har i och med eftermiddagens händelser sällat sig till den tråkiga klubben av städer som utsatts för terrordåd, vilken Stockholm fick medlemskap i gångna december. För några år sedan formulerades den nordiska solidaritetsförklaringen, vilken sedermera följdes av en svensk solidaritetsförklaring med övriga europeiska länder i enlighet med Lissabonfördraget. Solidaritetsförklaringarna är bredare än bara militära och kan t ex handla om hjälp vid naturkatastrofer. Ett scenario som frekvent nämnts i anslutning till solidaritetsförklaringarna är just terrorism. Det blir intressant att se huruvida Norge kommer att anhålla om stöd av övriga nordiska länder med anledning av terrorangreppen i Oslo och i så fall vilken form av stöd.

Vem och varför är fortsatt de stora frågetecknen.

Media: Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3


Uppdatering 22.10: Arbeiderpartiet kan tyckas vara det utpekade målet med tanke på bomben mot regeringshögkvarteret och det efterföljande skottdådet på Arbeiderpartiets ungdomsorganisations sommarläger på Utöya. Det av polisen bekräftade sambandet med en falsk polisman på bägge platserna och gripandet av en man i anslutning till Utöya är mycket intressant. Farhågorna om islamistisk terrorism eller terrorism i anslutning till Libyeninsatsen kan mycket väl komma på skam. Den islamistiska terrorgrupp som tidigare ikväll tog på sig ansvaret för bombdådet, tog senare tillbaka påståendet.

Oslopolisen håller presskonferens kl 2230. Enligt uppgifter är man nu mycket nära ett uppklarande av det hela.

SvD, 2, 3, DN, 2, Exp, 2, Aft, SR, SVT


Uppdatering 22.35: Enligt TT talar nu norska polisen om att det snarast kan röra sig om inhemsk terrorism istället för internationell.

Svarta svanar

Ingen har undgått att höra om gårdagens självmordsbombare i Stockholm. Likt Jeff Dunhams "Achmed the dead terrorist", fick självmordbombaren turligt nog en för tidig utlösning och ingen kom till skada. Filmklippen hos Expressen och Aftonbladet talar sitt tydliga språk om hur illa det kunnat gå.

Händelsen bör få Sverige som land att dra en del viktiga slutsatser. Vi måste som delaktiga i insaten i Afghanistan också vara beredda på att den asymmetriska krigföringen drabbar oss i Sverige. Händelser som gårdagens är sådana som det måste finnas en beredskap för, hur obehagliga och osannolika de än är, just på grund av deras allvarliga efterverkningar.

Att Regeringen först 18 h efter det inträffade håller en presskonferens om läget är inte godkänt. Visst har polisen det operativa ansvaret, men händelsen är av sådan dignitet att ändå kräver att Regeringen kan uppvisa sin egen handlingskraft.

Vårt samhälle måste stå rustat för att stå emot terrorangrepp hur osannolika och obehagliga de än är. De är den fattiges och resurssvages bästa möjlighet att påverka och styra händelserna i egen riktning. Ett antal välriktade bomber mot spanska pendeltåg var allt som behövdes för att landet snabbt skulle dra sig tillbaka från Irak, trots att det handlade om ett land med stor erfarenhet av inhemsk terrorism. För svensk del måste det finnas omfattande och välövade planer, från lägsta nivå till regeringsnivå, på att hantera terrorhot mot våra kärnkraft- och vattenkraftverk, stora passagerarfärjor, flygplankapningar och övrig infrastruktur.

Militär personal i Utlandsstyrkan har tidigare hånats för att man endast framträder med förnamn, men tyvärr har det existerat och gör fortfarande, en hotbild mot soldaterna och deras familjer. "Tavelförsäljandet" upphörde tyvärr inte med Sovjetunionens kollaps, utan existerar fortfarande men i obehagligare former.

Vi bör återigen också ta med oss att svarta svanar faktiskt inträffar fastän vi inte vill låtsas om det av ekonomiska skäl. Estonia och Gudrun var tyvärr inga engångsföreteelser. Det krävs alltjämt att vi har en beredskap att hantera katastrofer även om det kostar pengar. Det enda glädjeämnet är att dessa investeringar ofta kommer till användning även på andra håll.

Nu återstår att hoppas att det var en ensam galnings verk och inte något mer organiserat.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6
Exp, 2, 3, 4, 5
Aft, 2, 3, 4, 5
DN, 2, 3, 4, 5