Ute i ljuset

Jag har redan beskrivit delar av händelseförloppet i min debattartikel på Dagens Industri, men tänkte ändå fylla på lite här.

Under tisdagskvällen efter jobbet satt jag och skrev på ett inlägg om Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser när min privata telefon ringde från ett hemligt nummer. Det visade sig vara en aktivist från Ofog som meddelade att man skulle outa mig eftersom jag som anonym hade ett för stort inflytande för att det skulle kunna vara demokratiskt accepterat och att jag kunde vara ett redskap för försvarsindustrin eftersom jag skrivit så positivt om försvarsindustrin och framförallt JAS 39 Gripen. De av er läsare som följt bloggen ett tag vet att det definitivt inte bara varit ros utan även en hel del ris, nu senast inte minst på grund av utvecklingen i Archeraffären med Norge.

Efter samtalet med Ofog började jag orientera diverse chefer i Försvarsmakten om vad som förestod. Båda sådana som visste och sådana som inte visste, men skulle behöva veta. En sak var gemensam och det var att de uttryckte sitt fulla stöd för mig och också uppskattning för bloggen.

En central fråga när man har diskuterat min blogg är just anonymiteten. Jag har velat vara och förbli anonym av flera skäl. Från början handlade det om att kulturen i Försvarsmakten inte uppskattade personal på låg nivå som var för frispråkiga i offentligheten. Några av de åsikter jag då hade uttryckt utåt uppskattades inte. Den kulturen uppfattar jag i hög grad är borta idag, men kvarstår tyvärr på vissa håll inom myndigheten. Om takhöjden förut var hög för att alla stod på knä så är den i alla fall nu så hög att flera av oss faktiskt kan stå upp.

En annan aspekt var att just anonymiteten gjorde att mitt budskap blev det centrala. Folk läste bloggen och uppskattade den för just det som skrevs – inte för vem som låg bakom. Jag hade aldrig haft samma genomslag om det framkommit att jag var en simpel löjtnant, vilket jag var i början. De debattartiklar jag författade och skickade in till olika större tidningar i samband med den försvarspolitiskt stormiga våren 2008 när halva Försvarsmakten skulle läggas ned av Regeringen (innan Georgien), refuserades alla. Att då ha en blogg och kunna länka till alla intressanta artiklar i SvD, DN med flera som använder sig av Twingly, blev ett utmärkt redskap. På senare år har det istället blivit så att flera aktörer inom försvarspolitiken, tidningar och tv har velat ha med mig och få mina synpunkter. Informationen har varit det viktiga.

Den tredje anledningen till att vara anonym har varit just mitt yrke. Vi har inom Flygvapnet ofta eftersträvat att hålla undan namn och bild på oss själva av sekretesskäl. Bara för att det kalla kriget tog slut, slutade inte företeelsen med "tavelförsäljare" som av någon anledning bara hälsar på piloter och annan nyckelpersonal i Försvarsmakten. Nu är det kanske inte längre just tavlor som säljs och nations- eller aktörstillhörigheterna har också delvis blivit andra. Kommer identiteten en gång ut är den för alltid ute. Det är av goda skäl som Försvarsmaktens personal i internationella insatser endast uppträder med förnamn och ibland inte på bild. Det finns tyvärr flera exempel på personer vars anhöriga fått hembesök även om vi i lilla Sverige vill tro att sådant inte händer här. Alla som kommer på hembesök är heller inte lika harmlösa som Ofog. Själv får jag nu finna mig i att jag väl mer eller mindre är bränd nu. Samtidigt så hoppas jag att det kommer att öka allmänhetens intresse för försvarspolitiska frågor och de mycket stora summor pengar som läggs ner på allt för lite försvarseffekt.


En målsättning med bloggen har alltid varit att kommentera svensk försvars- och säkerhetspolitik som jag ofta har tyckt vara (och är) helt uppåt väggarna, men även ge min syn på skeenden inom Försvarsmakten, vilket jag gjort som privatperson och aldrig på tjänstetid. Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.

Att så verkligen har varit fallet har jag fått en tydlig bekräftelse på det senaste dygnet då jag blivit fullkomligt överöst av glada tillrop och stöd i bloggens kommentarer, Twitter, blogginlägg, Facebook och inte minst även jobb-mailen. Nu på kvällen anlände även ett blombud med ett personligt tack från Officersförbundets och dess ordförande Lars Fresker för vad bloggen har gjort för svensk försvarsdebatt och upplysning. Alltihop så värmande att man blir rörd.

Ett annat bevis har varit omtanken om min anonymitet. Jag uppskattar att några hundra av Försvarsmaktens anställda och en del utanför myndigheten känt till min identitet, samtidigt som många andra inte gjort det. Sakta men säkert har det spritts vem Wiseman var, men de som vetat har bara berättat det för andra som de tyckt varit rätt människor att känna till det. Ibland har jag varit förvånad vilka som känt till att jag var Wiseman, och ibland förvånad över motsatsen. Mest underhållande har det dock varit att höra andra diskutera bloggen, till exempel vid lunchbordet i Högkvarterets matsal.

Min avsikt är att fortsätta med bloggen, men formatet kommer kanske att bli lite annorlunda. På vissa sätt kanske jag inte kan ta ut svängarna på samma sätt, medan jag kanske kan bli lite mer frispråkig på andra områden. Det återstår att se om inflytandet består eller ökar.


Hittills idag har bloggen haft ca 18 000 besök, vilket är nytt rekord. Det förra var 11 000 och sattes när DN uppmärksammade ett inlägg jag skrev om den svenska incidentberedskapen. De av er nytillkomna läsare som ramlat in här tack vare någon av medias artiklar förväntar er säkert lite försvars- och säkerhetspolitisk diskussion och det kommer det också att bli imorgon i form av ett gästinlägg av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som kommenterar Riksrevisionens skarpa kritik mot Regeringen och Försvarsmakten för situationen i det svenska försvaret. Ett ämne som jag själv skrev om i förrgår.


Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2, SvD Ledare
Bloggar: Mats Sander, Sjätte mannen, Skipper, Cynismer, 2, Soilander, Cornucopia, Staffan Danielsson, Tillfälligt skeppsbrott, Väpnaren

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!


Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!


Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.


Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.


Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än "samlad ersättning" åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27

Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!

Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.

Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.

Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.

Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.

Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:

”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.

3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)

Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.

Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.

Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.

Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.

Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.

Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.

Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.

Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.

Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.

Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.

Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.

Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Läsvärt av OF ordförande om läget i FM

Officersförbundets ordförande Lars Fresker skriver intressant till sina medlemmar på Officersförbundets hemsida. Som väntat är det långt ifrån någon positiv läsning, men dessvärre med alltför hög igenkänning.

Därutöver meddelas också att förhandlingarna med Arbetsgivarverket förlängts och nytt slutdatum är nu på onsdag för det statliga avtalet som löpte ut igår. Återstår att se hur det blir med det strejkhot de offentliganställdas förhandlingsråd har nämnt.

Vart tog moroten vägen?

Dammet efter Org 13-bombens nedslag har ännu inte lagt sig. I sitt gästinlägg på WW talade Officersförbundets ordförande Lars Fresker om att OF:s medlemmar bör fundera igenom vilka värden de är beredda att strejka för.

Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:

– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering

Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.

Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.


Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.

Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.


Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.

Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):

"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."

Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.


Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?

Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.


På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.

Gästinlägg: Officersförbundets ordförande om bemanning och strejk (uppdaterat 10/9 23.40)

Torsdagens offentliggörande av resultatet av Org 13 bemanning i Försvarsmakten har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Såväl här på WW som på Cynismer har det varit en veritabel anstormning av läsare där snittet de senaste dagarna legat på 6000
läsare.

I kommentarsfälten på bloggarna och på andra sociala media frågar sig många besvikna försvarsmaktsanställda vad Officersförbundet håller hus egentligen och varför man inte gör något. Tyvärr bygger detta sannolikt på en bristande förståelse hos medlemmarna för vilket manöverutrymme en facklig organisation har även i Sverige där facken har betydligt starkare inflytande än i många andra länder. Officersförbundets ordförande Lars Fresker kommenterar här i ett gästinlägg bemanningsprocessen och uppmuntrar även medlemmar att fundera över vad man är villig att ta till för att nå framgång mot Försvarsmakten som arbetsgivare.

Det är nya tider nu.

/Wiseman

Uppdatering 19.50: Viktigt i sammanhanget är också att påpeka, precis som Lars Fresker gör, att uppdelningen i officerare och specialistofficerare med en betydligt lägre löneutveckling för de senare, är en politisk beställning. Gå gärna tillbaka ett halvår och läs dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ord om miljardbelopp att spara i lönekostnader genom införande av specialistofficerssystemet.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Officersförbundet om bemanning och strejk

Efter att besluten om bemanning meddelats i förra veckan är det en fråga som med jämna mellanrum dyker upp: Vad gör Officersförbundet och vilket ansvar har de för detta?

Det som väckt mest kritik på bloggar, och sannolikt bland våra medlemmar i armén, är beslutet att plutonchefsbefattningarna ska vara instegsbefattningar (alltså den första befattningen efter avslutad utbildning) för nyutexaminerade fänrikar. Detta är något som även vi tycker är ett oklokt beslut, både med hänsyn till fänrikarna och till de (normalt sett kaptener) som petats från sina befattningar som plutonchefer till ställföreträdande dito.

För att förstå varför Försvarsmakten landat där den har krävs dock att vi tar ett avstamp i de politiska beslut som legat till grund för bemanningen. Det är de som har detaljstyrt att Försvarsmakten ska ha en struktur där antalet officerare ska vara lågt och antalet specialistofficerare ska vara högt. Detta utifrån en politisk uppfattning att det finns för många dyra officerare – och att dessa ska ersättas av duktiga, engagerade och underavlönade specialistofficerare (varav de flesta gärna får lämna Försvarsmakten vid 35 års ålder utan någon extra ersättning).

Officersförbundet har ständigt påpekat att detta är ett fördomsfullt – och felaktigt – sätt att tala om yrkeskåren. Ingen insats har hittills fått stå tillbaka på grund av bristande förmåga (eller frånvaron av internationell arbetsskyldighet) hos den anställda personalen. Tvärtom är det den befintliga personalen som gjort att politiken kunnat lyfta fram framgångsrika svenska insatser, som exempelvis i Kosovo under kravallerna, Afghanistan under det hårdnande säkerhetsläget, Liberia under stabiliseringen av landet, eller utanför Somalias kust, i Tchads inland och över Libyens inbördeskrig.

I samband med budgetunderlagen – och även i samverkan på Högkvarteret – har vi försökt förmå Försvarsmakten att minska utbildningen av officerare och istället satsa på specialistofficerare. Då hade detta problem inte uppstått.

Den som har uppfattningen att FM Org 13 (med kopplingarna mellan bas- och insatsorganisationerna) baserar sig på väl utvärderade och spelade förbandsspecifikationer analyserade med personalflöden över tid får gärna kontakta mig så att jag kan öka min kunskap.

Dessutom uppmanade Officersförbundet redan i april förra året Försvarsmakten att göra halt i arbetet med Org 13 för att skapa ökad delaktighet och bättre underlag. Förbundet har påpekat att det är 2014 allt detta ska vara klart och att brådskan är onödig. Vi har haft ytterligare minst ett år att lägga på det här arbetet.

Vi har även senare invänt mot kompetenskriterierna i arbete om befattning och kompetens (AG/PG BoK) när dessa presenterades. Vi har sagt att underlaget inte håller, utan har för många brister samt inte logiskt hänger ihop.

Utifrån detta har vi tvingats delta i bemanningsarbetet med fokus på att samtliga ska få behålla jobbet och att arbetsrätten följs. Vi har även bevakat så att alla beslut om flytt av personal, eller uppsägningar (som vi hittills sluppit) ska ske på korrekta arbetsrättsliga grunder. Vägledande har varit att framhålla våra medlemmars kompetens och förmåga och undvika uppsägningar. Alla har också fått erbjudande om tjänst, men inte i den bästa av organisationer.

Kampen fortsätter
Jag kan även berätta att vi som en del av den pågående avtalsrörelsen har inlett översyn inom strejkkommittén inom offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) för att ha beredskap att ta fajt om ett antal mycket viktiga saker som är uppe på bordet rörande påverkan, lön och ersättningar.

(Inom parantes kan nämnas att som fack har vi rätt att strejka vad det gäller våra villkor som är fastställda i kollektivavtal, men när det gäller exempelvis organisationsbeslut har vi ingen laglig rätt till konflikt. Då gäller att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.)

Jag återkommer gärna till de frågorna i framtida inlägg. Men till dess tycker jag att ni medlemmar, speciellt ni som INTE är mest upprörda just nu, bör fundera på om ni kan tänka er att strejka för att bevara för det militära kollektivet viktiga värden?

Officersförbundet driver i slutändan den linje som de medlemmar som engagerat sig i förbundet har beslutat i demokratisk ordning.


Lars Fresker
Ordförande Officersförbundet

P.S. Dom i Arbetsdomstolen (AD) rörande införandet av den internationella arbetsskyldigheten är framflyttad till 26 september. D.S.


Uppdatering 10/9 23.40: SvD Ledarblogg uppmärksammar Lars Freskers gästinlägg.

Vad kostar PRIO?

Försvarsmakten ligger just nu i startgroparna för att beställa nästa genomförande (5-6) av stödsystemet PRIO, baserat på affärssystemet SAP. De stora vinsterna med att införa PRIO skulle just komma i genomförande 3-4 och 5-6, där framförallt logistikkostnader skulle kunna minskas. Kalkylen har dock slagit minst sagt snett och det som tidigare refererades till som en årlig besparing på många miljoner visar sig nu var en högre kostnad istället.

Kritiken såväl bland användarna som utanför Försvarsmakten är massiv. I början av sommaren presenterades den medarbetarundersökning som gjorts i Försvarsmakten om hur personalen upplever PRIO. Det var minst sagt ord och inga visor när man tittade på den bakomliggande statistiken, där t ex endast 12 % anser att PRIO underlättar för dem i deras arbete. Ser man till det som marknadsförts som en av de stora fördelarna med PRIO, nämligen att ge fullständig om momentan överblick över ekonomin, verkar det helt ha fallerat. Där uttrycker endast 11 % någon form av positiv åsikt, medan nästan 70 % anger att de har sämre koll på ekonomin.

Roligt blir det när man bara läser rubrikerna och de förklarande textrutorna i rapporten av Powerpointformat. ”12 % har bättre kontroll över ekonomin nu än före införandet” eller varför inte ”En fjärdedel ser PRIO som viktigt för utvecklingen och är positivt inställda till införandet och lika många är neutrala”. Ett annat sätt att beskriva det sista är att 50 % är negativt inställda.

Mindre rolig läsning är senaste numret av Officerstidningen, där en plutonchef på Amfibieregementet beskriver hur PRIO har förändrat arbetet för honom och kollegorna. För den som inte arbetar i PRIO är det en skrämmande, närmast absurd läsning, för den som arbetar i PRIO är det lätt att nicka instämmande. Dubbeljobbet med PRIO och Excel är det säkert många som känner igen sig i.

Vad är då vinsten med PRIO? Ja, det är svårt att säga. Den största vinsten är att kunna ersätta datasystem som behövts omsättas sedan många år då de måste köras på gamla datorer som knappt går att få tag på. I många fall var det dock så att de 40 år gamla programmen erbjöd bättre stöd än PRIO och till betydligt mindre arbetsinsats. Det logistiska totalhaveriet då Införande 3-4 genomfördes i vintras är långt ifrån reparerat och utrett. Istället pekar det mesta nu på att Försvarsmakten kommer att nå ett underutnyttjande av årets anslag med 1 miljard kr. då bristen på reservdelar och materiel gjort att man på förbanden fått genomföra stora nedskärningar i verksamheten.

Förre försvarsministern Sten Tolgfors hade glatt utbristit att Försvarsmakten går med rekordvinst. Karin Enström lär förmodligen inte göra det. Av den miljard som inte utnyttjas får Försvarsmakten sannolikt endast behålla 350 miljoner kr. Resterande pengar går tillbaka till statskassan, vilket måste kännas utmärkt för Regeringen som då kan skicka tillbaka dem till Försvarsmakten och kalla det för ”höjt försvarsanslag” för anskaffning av JAS 39E.


Frågan är då om det verkligen finns något realistiskt alternativ till att inte fortsätta med PRIO? Sannolikt inte. Då blir istället frågan hur man ska minska de skadliga verkningarna av PRIO. Tyvärr är förmodligen det enda realistiska alternativet att anställa mer administrativ personal, vilket i grund och botten motverkar många av de senaste årens rationaliseringar och fördyrar verksamheten. Vad PRIO-äventyret i slutändan kostat Försvarsmakten i form av operativ förmåga vågar man inte ens tänka på.

IDG

Gästinlägg: Hur kan så många plötsligt ha glömt bort Försvarsmaktens uppgifter?

Var och varannan försvarsdebattör säger just nu att det inte går att diskutera vad försvaret ska göra och vilka resurser det ska få innan uppgifterna utretts. Visst är det bra att utreda vad försvaret ska göra, men det verkar också ha blivit en fin klyscha att gömma sig bakom. Det är knappast okänt vilka uppgifter försvaret har idag.

Vi vet redan idag att Sveriges försvar ska kunna ”efter begränsad förberedelsetid kraftsamla insatsorganisationen för att enskilt och i samverkan med andra kunna möta ett allvarligt militärt hot”, samt kunna ”kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgruppsstorlek.”

Dessutom skrivs att försvaret ska kunna hävda Sveriges gränser och även suveräna rättigheter till naturresurser i den ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln, med mera. Det är bara att läsa regeringens styrningar till Försvarsmakten.

Vi vet även att resurserna inte finns för att genomföra regeringens styrningar. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag till regeringen.

Så det som ska utredas är väl snarare vilka uppgifter som ska plockas bort. I den bästa av världar skulle en ärlig analys peka på de globala förändringar som redan idag ger upphov till ökade ekonomiska och politiska spänningar och risker.

Jag åsyftar här de omställningar som världen står inför. Dessa består bland annat i klimatförändringar, fortsatt befolkningsökning med tillhörande krav på livsmedels- och vattenförsörjning, ökad global efterfrågan på energiråvaror kombinerat med en minskad tillgång på desamma, samt minskad biodiversitet.

Dessutom finns en stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen i Västvärlden (Europa och USA). Sammantaget skapar ovanstående utvecklingslinjer en stor osäkerhet över hur den ekonomiska, ekologiska och politiska utvecklingen kommer att te sig.

Det hela luktar globalt systemskifte med tillhörande osäkerhet.

En ärlig omvärldsanalys skulle sannolikt ge upphov till att vi inte kan låta försvaret få lida ekonomisk svältdöd och i förlängningen att de uppgifter som Försvarsmakten har idag är högst rimliga – om man får resurser att leva upp till dem.

En klok utredning kan säkert också komma fram till att försvarets uppgifter och resurser måste kompletteras för att faktiskt öva och planera för att ta emot det stöd vi önskar vid en allvarlig framtida militär konflikt eller kris. (Eftersom dagens försvar inte är dimensionerat för att hantera en större militär konflikt krävs stöd utifrån.) Här inkluderas att man måste skapa tillräcklig militär förmåga för att skydda en eller flera inskeppningsportar för att denna hjälp ska kunna anlända.

Vill man vara riktigt fin kan man också titta på vilka förväntningar svenska folket har på sitt försvar. Det har för övrigt årets SOM-undersökning redan gjort. (Kapitelförfattare Berndtsson-Ydén)
På första plats: Försvaret ska kunna skydda centrala samhällsfunktioner mot terrorangrepp
Andra: Bistå civila myndigheter vid krissituationer i Sverige
Tredje: Försvara Sveriges gränser mot hot från andra länder
Fjärde: Delta i humanitära hjälpinsatser i andra länder
Femte: Delta i fredsbevarande operationer i FN:s regi

Ger man andra huvuduppgifter till Försvarsmakten än ovanstående riskerar man att befolkningen uppfattar försvaret som irrelevant. Vilket i och för sig säkert är ett bra sätt att skapa ytterligare grund för fortsatta nedskärningar.

(I SOM-undersökningen framkommer även att av dem som har en åsikt anser 66 procent att det är helt, eller delvis, felaktigt att svenska soldater skadas eller dödas i utlandsinsatser. Nästan var tredje saknar uppfattning i frågan.)

Avseende luftförsvarsutredning och diskussionen om Jas är det intressant att se på hur de politiker och den statsförvaltning vi hade i början på 80-talet uppenbarligen hade en förmåga till analys och diskussion som vi verkar tappat idag. Jag kan å det varmaste rekommendera regeringens proposition 1981/82:102 som inspirationsläsning. Det var ibland annat i behandlingen av den propositionen som beslutet om ett svenskt Jas fattades och jämfördes med övriga alternativ: Olika varianter av de amerikanska stridsflygplanen F-5, F-16, F-18.

Jag tror inte att detta inlägg sätter stopp för vår nu pågående version av kejsarens nya kläder, där ingen kan uttala sig om vad kläder är innan man har utrett det, men hoppet är det sista som lämnar människan. Den första juni 2013, när försvarsberedningens omvärldsanalys presenteras, får vi något att mäta våra politikers mod och förstånd mot.

Och jag inser nu att jag kanske har glömt att säga det som var det tänkta budskapet med detta inlägg till Wiseman och övriga försvarsbloggare: All heder åt er och ert upprop. Ett ytterst bra initiativ!


Daniel Skoglund
chefredaktör Officerstidningen
press- och informationsansvarig Officersförbundet

Gästinlägg: Försvarsmaktens omstrukturering

Under gårdagen publicerades ett gästinlägg från Officersförbundets förbundsdirektör Peter Löfvendahl där han beskrev den pågående omstruktureringen i Försvarsmakten utifrån Officersförbundets synvinkel och möjligheter att agera. Detta följs idag upp med ett gästinlägg från arbetsgivarsidan, nämligen från Försvarsmaktens omstruktureringsledare, brigadgeneral Patrik Dahle.


/Wiseman

----------------------------------------------------


Försvarsmaktens omstrukturering


Under våren inleds nu arbetet med Försvarsmaktens omstrukturering. Detta är en av de delar som krävs för att omforma Försvarsmakten i enlighet med riksdagens inriktningsbeslut från 2009. Andra exempel är ett utvecklat flerbefälssystem, internationell arbetsskyldighet, kravsättning av alla befattningar inom myndigheten, civil meritvärdering m m. Alla dessa åtgärder är nödvändiga för att ”Insatsorganisation 2014” ska ha den tillgänglighet och användbarhet riksdagen har angivit i sina kriterier.

Alla förändringar väcker frågor och ibland oro eller förvåning. Jag tar detta på stort allvar liksom Försvarsmaktens övriga chefer. I första hand är det den närmaste chefen som ska besvara frågor men jag är angelägen om att även sådant som dyker upp som frågeställningar på bloggar, mail eller annat och som har ett bredare intresse också besvaras. Jag och mina medarbetare kommer att läsa vad som skrivs till exempel i dessa fora och kommer antingen att besvara dem här, på Försvarsmakten kommenterar eller samla ihop frågorna för de Frågor och Svar som kommer att finnas tillgängligt på intranät och hemsida.

Vi är ännu i början av arbetet och allteftersom delar i omstruktureringen blir klara kommer det att publiceras. Jag vill i detta sammanhang understryka den enskilde medarbetarens ansvar att söka och förstå den information som finns tillgänglig.

Arbetet med FM direktiv för omstrukturering 2012 har utarbetats i samverkan med de fackliga parterna, i enlighet med Avtal om Samverkan och Utveckling i Försvarsmakten (ASU FM). Samverkan har skett i enighet med OFR/O FM och i oenighet med SACO/F, SEKO/F samt OFR/S. Oenigheten med SACO/F, SEKO/F samt OFR/S har sin grund i dels, restriktiviteten avseende tjänstledighet för att prova annat arbete dels, att riktade åtgärder endast omfattar yrkesofficerare.

Frågorna om omstruktureringen är många och en rutin har skapats för att omhänderta dessa. Rutinen innebär i korthet att frågorna från den enskilde ställs, via chef, till HR Direkt för vidarebefordran till den partssammansatta utvecklingsgruppen för omstrukturering. När frågan är färdigberedd får frågeställaren svaret via telefon eller mail och publicering av Frågor och Svar sker på EMIL samt forsvarsmakten.se/omstrukturering.

Jag tar tillfället i akt att redan nu kommentera några av de inlägg som berört arbetsrätten.

Officersförbundet pekar i sitt gästinlägg på den utveckling som sker av den svenska arbetsrätten bl.a. genom Arbetsdomstolens tolkningar. De två rättsfall som pekas på (2009 nr 50 och 2011 nr 30) har också lett till att Arbetsgivarverket förändrat sin rådgivning inom detta område.

I skriftserien "Arbetsgivarverket informerar" nummer 2 2012 (http://www.arbetsgivarverket.se/nyheter-press/arbetsgivarverket-informerar/2012/radgivning-avseende-7-och-22-las/) skriver verket bl.a. "Arbetsgivarverkets rådgivning utgår från att tillämpningen av regelverket ska bidra till att likabehandlingsprincipen efterföljs samt att riskerna för godtycklighet, diskriminering och rättstvister minimeras i samband med arbetsbrist och omorganisation."

I korthet innebär förändringen att Försvarsmakten som statlig arbetsgivare
• i första hand ska försöka omplacera arbetstagare inom ramen för arbetsskyldigheten/ förflyttning,
• i andra hand ska uppfylla omplaceringsskyldigheten till annat arbete hos arbetsgivaren enligt 7 § andra stycket LAS och
• i tredje hand ska tillämpa 3 § TurA-S och 22 § fjärde stycket LAS.

Försvarsmakten kommer under vårens och höstens process att vinnlägga sig om att behandla alla anställda på ett korrekt och likvärdigt sätt. Reglerna och god sed på svensk arbetsmarknad och den rådgivning som Arbetsgivarverket ger kommer naturligtvis att följas.

Nedan följer några reflektioner som Arbetsgivarverket gör om den förändrade rådgivningen och som är hämtade ur informationsbladet:
"Att i första hand omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom ramen för arbetsskyldigheten/förflyttning följer av arbetsledningsrätten, vilken i princip kan tillämpas vid varje behov av förändring. I denna del påverkas rådgivningen således inte av de aktuella domarna."

Vidare anger Arbetsgivarverket att det i samband med omplacering enligt 7 § andra stycket LAS "Det står arbetsgivaren fritt att erbjuda de lediga anställningarna utifrån verksamhetens behov. Om en arbetsgivare vill erbjuda de lediga befattningarna utifrån anställningstid finns det emellertid inget som hindrar detta. För det fall arbetsgivaren väljer att utgå från verksamhetens behov och inte anställningstid kan det emellertid inte nog poängteras att arbetsgivarens förfarande ska vara transparent och kunna förklaras utifrån objektiva och sakliga grunder. Likabehandlingsprincipen och kraven på god sed ska upprätthållas så att hanteringen inte uppfattas som ett kringgående av LAS regler."

Arbetsgivarverket skriver också att "Först när de lediga befattningarna är tillsatta och det alltjämt finns fler arbetstagare än arbetstillfällen ska 3 § TurA-S och 22 § fjärde stycket LAS tillämpas, det vill säga omplacering inom ramen för turordningskretsen. Detta innebär att arbetstagare med längre anställning omplaceras till befattningar inom samma krets på bekostnad av arbetstagare med kortare anställningstid. Arbetstagare som blir övertaliga inom kretsen blir därefter uppsagda på grund av arbetsbrist."

Jag är medveten om att språket kan vara komplicerat men jag är angelägen om att alla har tillgång till dessa uppgifter så att det är tydligt att arbetsgivarens ställningstagande baseras på saklig grund.


Brigadgeneral Patrik Dahle
Försvarsmaktens omstruktureringsledare

Gästinlägg: Officersförbundet om arbetsrätten, LAS och officeren

I kommentarerna till ett antal inlägg på den senaste tiden har det dykt upp diskussion om det pågående omstrukturingsprocessen i Försvarsmakten, att Officersförbundet inte agerar för den personal den företräder och tankar om att Försvarsmakten inte avser följa gällande lagstiftning. Officersförbundet har varit vänligt nog att erbjuda ett gästinlägg i syfte att försöka räta ut en del frågetecken.

/Wiseman

-----------------------------------------------------------------------------

Officersförbundet om arbetsrätten, LAS och officeren

Det ställs med all rätt ganska många frågor kring de arbetsrättsliga förutsättningarna för omstruktureringen av Försvarsmakten. Låt mig direkt konstatera att Officersförbundet inte har förhandlat bort anställningsskyddet för våra medlemmar, vilket någon har antytt i kommentarerna hos Wiseman. Officersförbundets styrelse har inte det mandatet från medlemmarna. 

Före 1994 fanns inte Försvarsmakten som en gemensam myndighet. Istället var varje regemente, flottilj, stab med mera, egna myndigheter och personalen var anställd vid respektive regemente, flottilj o.s.v. 

I början av 90-talet beslutades att det skulle bildas en ny myndighet, ”Försvarsmakten” och de tidigare myndigheterna skulle avvecklas. En av konsekvenserna blev att all personal från 1994 skulle vara anställd i en myndighet, Försvarsmakten. 

Försvarsmakten utredde hur en sådan anställning skulle utformas så att den tillgodosåg Försvarsmaktens behov att kunna använda personalen där myndigheten bäst behövde dem. Vid den tiden fanns ett avgörande från Arbetsdomstolen (AD), dom 1994 nr 24. 

Den domen blev vägledande för hur anställningsformen skulle utformas. Formen blev att man anställdes i Försvarsmakten och därefter genom beslut av arbetsgivaren placerades tills vidare på en befattning. Innebörden av detta är individen är anställd i Försvarsmakten men att det är arbetsgivaren som bestämmer vid vilken enhet och befattning som individen ska ha från tid till annan, den så kallade arbetsledningsrätten.

Därmed över till frågan om kopplingen till Lagen om anställningsskydd (LAS). LAS reglerar och skyddar endast själva anställningen i Försvarsmakten. LAS ger däremot inget skydd för att den anställde har rätt till en viss befattning eller att arbeta på en särskilt utpekad arbetsort. Försvarsmakten kan alltså själv prioritera och besluta om var individens kompetens behövs bäst. 

Nu är det inte riktigt så att Försvarsmakten kan göra detta hur som helst. Försvarsmakten har att visa att ett beslut om ändrad befattningen är sakligt grundat och följer god sed på arbetsmarknaden. Det får alltså inte vara så att man flyttar på en individ bara för att han eller hon är obekväm utan skälet måste vara att individens kompetens behövs bättre på en annan plats inom myndigheten. 

Här finns alltså en stor skillnad mot hur det är i privata anställningsförhållanden. Oftast är man där anställd på en speciell befattning och på en särskilt utpekad arbetsplats. I de fallen skyddar alltså LAS även mot byte av befattning och byte av arbetsplats.

Vad som ytterligare skiljer en privat anställning från en anställning i Försvarsmakten är att det utifrån gammal lagstiftning, och som sedan inte har motsagts av nyare lagstiftning, finns en praxis att en statstjänsteman är skyldig att anpassa sig efter hur arbetsgivaren utformar sin verksamhet. Detta grundar sig på att en enskild statstjänsteman inte ska kunna förhindra att staten löser sina åtaganden.

Ovanstående kan sammanfattas med att alla som var anställda före 1994 erbjöds en anställning i myndigheten Försvarsmakten från sommaren 1994. De som tackade ja vid det tillfället accepterade alltså en anställning som innebär att arbetsgivaren sedan genom sakliga beslut arbetsleder individen till arbetsplats och befattning utifrån arbetsgivarens behov. Placeringen på arbetsplatsen och befattningen är endast tills vidare och kan ändras genom arbetsledningsbeslut. Detta sätt att anställa personalen har använts sedan 1994 och används alltjämt vid nyanställningar i Försvarsmakten.

Det är inte bara nackdelar med att vara anställd på detta sätt. En fördel är att den anställde behåller lön och andra anställningsvillkor vid byte av befattning. Om befattningen skulle varit skyddad genom LAS hade ett befattningsbyte inneburit uppsägning och nyanställning med därpå följande risk att lönen som erbjuds kanske är lägre på den nya befattningen. En annan fördel under alla de nedläggningar som skett sedan 1994 har varit att individerna haft kvar sin anställning i Försvarsmakten trots att deras arbetsplats lagts ner. 

Det har dock hänt en del sedan 1994 som har påverkat hur Försvarsmakten ska hantera personalen vid verksamhetsförändringar. Under ganska lång tid har det funnits lite skilda uppfattningar om tolkningen av LAS. 

Tills ganska nyligen har Försvarsmakten följt principen att personalen turordnas, de som inte får plats prövas om de kan omplaceras till annan plats och först när detta inte går sägs de upp. AD har dock i dom 2009 nr 50 och dom 2011 nr 30 gjort en fördjupad tolkning av LAS och kommit fram till att arbetsgivaren både har rätt till, men också skyldighet, att först pröva om en individ kan omplaceras. Först efter en sådan prövning kan det bli aktuellt med eventuell turordning och uppsägning.

AD har alltså i två fall lagt fast denna tolkning av LAS om ordningsföljden avseende omplacering respektive turordning. 

Därmed är vi framme vid det som kommer ske i höst. Alla anställda ska arbetsledas till ny befattning. Vidare ska Försvarsmakten innan man ens diskuterar frågan om eventuell övertalighet pröva om de anställda kan placeras på en befattning. Först när alla är prövade väcks frågan om vad som händer med de som eventuellt blivit över. I detta skede träder avtalet om turordning för arbetstagare inom staten (TurA-S) in och reglerar att de med jämförbara arbetsuppgifter ska turordnas och den med längst anställningstid ska erbjudas att vara kvar. 

Officersförbundet har alltså inte förhandlat bort någon anställningstrygghet. Beslutet att bilda en myndighet, Försvarsmakten, togs av Riksdagen i början på nittiotalet. Försvarsmakten erbjöd anställning och erbjuder alltjämt anställningar i enlighet med arbetsrätten. Officersförbundet har under årens lopp använt sitt inflytande inom ramen för detta regelverk för att bevaka efterlevnaden och inte förhandla bort anställningsskyddet. Det har tvingat Försvarsmakten att ”köpa ut” en stor mängd av Officersförbundets medlemmar genom pensionslösningar, vidareutbildningar, avgångsvederlag m.m.

Vidare har Officersförbundet medverkat till att de statliga arbetsgivarna har avsatt medel för Trygghetsavtalet så att de anställda, om det värsta händer, har ett stöd för att finna nytt arbete respektive pensionsmöjlighet. 

Inför årets omstrukturering har Officersförbundet ånyo jobbat fram en möjlighet att gå i pension i förtid för att så långt som möjligt undvika att det blir övertalighet och uppsägningar. 

Det här har inte varit okontroversiellt eller skett utan strid. Allteftersom har Riksdag och Regering blivit mer och mer irriterad över Officersförbundets inflytande. Det har därmed blivit svårare och svårare att få loss pengar för åtgärder som förhindrar uppsägningar. I utskottsrum och plenisal har tonen mot Officerarna till och från varit mera rå än hjärtlig. Men så länge majoriteten av den militära personalen håller ihop i ett förbund, talar med samma röst, har kompetens att behärska arbetsrätten samt vet när man kan ge respektive ta i förhandlingarna kommer situationen för medlemmarna vara bättre än om arbetsgivaren skulle få fritt spelrum. Därmed inte sagt att vi ska sluta kämpa för att också förbättra situationen.  

Peter Löfvendahl

Förbundsdirektör Officersförbundet


Se även repliken från arbetsgivarens företrädare – omstruktureringsledaren brigadgeneral Patrik Dahle

Apropå Försvarsmaktens pilotbrist – Rekryteringskris?

Samtidigt som Försvarsmakten har förvarnat om att man under våren med stor sannolikhet kommer att tvingas säga upp personal till följd av den omfattande omstrukturering som kommer att genomföras för att få organisationen att överensstämma med den krigsorganisation som planerats, råder det inom vissa personalkategorier en akut brist på personal. En av dessa är piloter, där tidigare rekrytering misslyckats och utbildningen också under lång tid påverkats negativt av politiska faktorer, såsom oförmågan att placera flygskolan, prioritering av utbildning av utländska JAS-piloter framför svenska, debaclen kring anskaffning av nya helikoptrar och inte minst mycket stora pensionsavgångar under det kommande decenniet. Nedan ger ordföranden i Svensk Försvarspilotförening** (också känt som Försvarsmaktens pilotfack) sin syn på saken.


/Wiseman


-----------------------------------------------

Morgondagens pilot i Försvarsmakten, vem är det, finns han/hon?

Det är med stor förvåning jag konstaterar att antalet sökande med rätt/nödvändiga kvalifikationer för pilotyrket i Försvarsmakten inte räcker för att besätta de utbildningsplatser som finns tillgängliga. Det finns mycket stora vakanser inom helikopterpilotyrket och stora pensionsavgångar väntar inom transportflygsystemet. Detta finns redovisat i Flygvapnets egen BTD(behov-tillgång-differens)-analys. Avgångarna(frivilliga och avskilda från utbildningen) inom pilotyrket ligger också på en högre nivå, när vi gjort en sammanställning av utfallet de senaste åren, än förväntat.

ÖB säger i en intervju onsdagen den 18 januari med P4 Östergötland att lösningen är att fler kvinnor söker sig till pilotyrket. Uttalandet förefaller märkligt då pilotyrket i Försvarsmakten sedan två decennier är öppet att söka för kvinnor, vilket tyvärr endast resulterat i en kvinnlig pilot. Enligt mitt sätt att se det hela är det den totala fokuseringen vid nyanställningen av GSS (gruppbefäl, soldater och sjömän) som har inneburit att man vid Rekry/Info i det närmaste helt glömt bort att det också behöver rekryteras andra inriktningar än GSS inom Försvarsmakten. Lägg till detta en helt undermålig hemsida sett ur rekryteringsperspektivet. Hur det ser ut inom de andra yrkeskategorierna vet jag inte men det vore intressant om någon kan ge svar. Man har sett ur pilotperspektivet helt glömt bort att sprida informationen om pilotyrket till rätt målgrupp.

Min uppfattning grundar jag utöver det faktum att jag till vardags tjänstgör vid Flygskolan på Malmen, där numera all grundutbildning av Försvarsmaktens piloter genomförs och administreras(hkp-utbilningen i Tyskland) , även på att min egen son berättade att han skulle söka till pilot i Försvarsmakten. Han lyckades inte med att hitta adekvat information(!). Mitt intryck är att många ungdomar inte är det minsta intresserade av att leka ”skattjakt” med sin smartphone eller för den delen lägga knepiga pussel. Min son har just tagit studenten från Natur/internationell med fina betyg. Han idrottar och är i allt övrigt hel och ren. Han är väl förtrogen med datorer. Han borde vara ett utmärkt ämne om han vid uttagningstesterna skulle visa sig hålla måttet.

– Vad menar du med att du inte kan söka, frågade jag.
– Jag förstår inte hur man gör.
– Lugn, far vet och förstår.

Men icke. Även jag gick bet på att förstå Försvarsmaktens hemsida, dess information och sökförfarande. Ta du och jobba och res jorden runt som du planerar så får vi se om Försvarsmakten ”nyktrat till” när du kommer hem igen, var mitt budskap till sonen.

Vidare så säger Försvarsminister Sten Tolgfors i samma intervju att ”-Staten satsar på den här verksamheten, det är prioriterat. Då tror jag också det kommer att bli mer attraktivt att söka sig till verksamheten”.


Man får verkligen hoppas att detta budskap värker igenom och att Personaldirektören tar sitt ansvar. Försvarsmakten har hamnat i rekryteringskris på egna meriter. Ytterligare ett exempel är när våra unga flygelever träffar intresserade tjejer och killar vid rekryteringsaktiviteter och får frågan hur det är med exempelvis lönen. "Jodå, tack vi tjänar hyggligt men håller Försvarsmakten fast vid samma princip som de senaste tio åren får du räkna med ett löneavtal där din köpkraft kommer att minska år från år. Avtalet är inte omreglerat sedan 1999 och med det följer att nivåerna är oförändrade sedan dess". Jag som ordförande har försökt att få till en omreglering av avtalet för att attrahera nya piloter till yrket och behålla piloter som redan arbetar i Försvarsmakten. Arbetsgivaren Försvarsmakten har inte varit tillmötesgående på något sätt. Jag vet då jag deltagit i hela resan de senaste tre åren kring ALFF*. De senaste förhandlingarna strandade i somras, då Försvarsmakten inte ville godta det för myndigheten kostnadsneutrala budet vi och Officersförbundet lade fram. Se mer hos Officersförbundet.

När jag nås av uppgifterna att rekryteringen av tillräckligt antal piloter för närvarande är på väg att misslyckas, samtidigt som vi står inför stora pensionsavgångar, med ett redan stort underskott inom vissa kategorier blir jag fundersam. Allt fler talar om att lämna för civila flygjobb (jo civilflyget rekryterar) på grund av arbetsgivarens nonchalans i avtalsfrågan.

Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten styr om sin rekryteringskampanj så att den attraherar individer med rätt kvalifikationer för flygföraryrket. Om det sedan är pojkar eller flickor kvittar mig lika bara kvalifikationerna är de rätta. Vidare måste hemsidan utvecklas så att den blir tydlig och enkel att förstå ur rekryteringsperspektivet. Borde inte arbetsgivaren se till att komma igång med det strandade ALFF-avtalet? T.ex. genom att allokera resurser i form av förhandlingskompetens och tid för att lösa uppgiften? Med dessa tre åtgärder skulle Försvarsmakten kunna säkerställa en rekrytering som innebär att det finns pojkar och flickor som vill och i framtiden kommer att flyga våra flygande system. Dessutom hålla flygsystemen flygande med en yrkeskår som är stolta och nöjda i sitt värv.


Stefan Granholm
Ordförande Svensk Försvarspilotförening*


*Svensk Försvarspilotförening är en förening inom Ledarna och organiserar så gott som samtliga piloter i Försvarsmakten. Svensk Försvarspilotförening ingår tillsammans med Officersförbundet i förhandlingsparten OFR/O FM som har att bla bedriva förhandlingar inom sina avtalsområden gentemot Försvarsmakten

**ALFF=Avtal om löner för flygförare i Försvarsmakten innehållande lön, premie, 200h obetald övertid, ej betalt för jour/ob, Loss-of-licence, 12 månaders uppsägningstid, bötesbelopp under 10(tio)år om du lämnar för annat flygjobb.

SVT

Tweet

Efterlysning! (Uppdaterad 24/3 12.50)

OF tackar för intresset och man har nu fått kontakt med det antal personer man behöver. Uppmaningen nedan är alltså ej längre aktuell!


Officerstidningen arbetar till kommande nummer på ett reportage angående Försvarsmaktens stridsvästar (stridsväst 2000) och den debatt som varit kring dessa. Vi behöver för detta reportage komma i kontakt med soldater och/officerare som i en intervju kan redogöra för sina erfarenheter av stridsväst 2000 (helst under tjänstgöring i Afghanistan). Som alltid är det bråttom och vi skulle behöva komma i kontakt med någon/några snarast möjligt.

Om du kan tänka dig att ställa upp på en intervju:

Vänligen kontakta undertecknad på följande nummer eller mail:


Björn Lundell
Chefredaktör
Officerstidningen
08-440 83 48, 070-552 92 19
bjorn.lundell[at]officersforbundet.se