Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.


Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om "höjd" försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen -”Vad händer med försvaret efter 2014”- Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

- När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

- Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

• - Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.

• - Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.

• - För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet

• - Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.

• - I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.

• - Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär - behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

• - avvägningen mellan olika stridskrafter

• - personalförsörjningen

• - investeringsnivån avseende krigsmateriel

• - den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

• - alliansfrågan

• - den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut

De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

• - Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

• - Försvaret av Gotland

• - Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

• - Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

• - Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.
2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.

Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

- Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

- Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

- Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut


Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning
2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
4. Omorganisera HKV

Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.
2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.

Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

- ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav."


Generalmajor Berndt Grundevik

Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

"– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt."

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige? 

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man?  Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund "öppenhet, resultat, ansvar" passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.


Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.


Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga "Korridoren till Kaliningrad" hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?


I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett "försvarsindustriellt komplex" ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet "svängde åt fel håll" i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns "oblique" i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur "var tredje månad" i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.

Upptakt

På Newsmill pågår just nu upptakten för fullt inför årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Först ut igår var KDU:s ordförande Aron Modig som anser att Alliansen sviker Försvaret och inte tar ansvar för framtiden.

Idag på eftermiddagen publicerades artiklar av generalmajor Karlis Neretnieks och ordföranden i Försvarsutskottet Peter Hultqvist. Neretnieks artikel talar om vikten av att hålla debatten öppen och att anställda i Försvarsmakten tar tjuren vid hornen och bidrar med sina kunskaper i försvarsfrågorna eftersom det inte finns någon som kan dessa frågor bättre. Han tar också upp aspekten med yttrandefriheten med exemplet med överstarnas debattartikel i DN från 2002, där Försvarsdepartementet ville lägga sig i dessa möjligheter till befordran. Neretnieks har ju annars egna tråkiga erfarenheter på området då han stoppades av Försvarsmaktens dåvarande generaldirektör Ulf Bengtsson från att hålla ett anförande om solidaritetsförklaringen på Arméinspektörens Fältövning 2011. Neretnieks har rätt. Vi försvarsmaktsanställda måste bli mer rakryggade i att berätta a) vad som utgör problem och b) hur de kan lösas. Inte bara beskriva allt i mycket svepande drag som gott med "vissa eventuella utmaningar".

Peter Hultqvist skriver bl a om att bryta Finansdepartementets makt över försvarspolitiken och försvarsfrågorna. Skygglapparna måste kastas, skönmålningen upphöra och realiteter styra försvarspolitiken. Det är lätt att instämma med Hultqvist i så gott som allt han skriver i artikel, MEN, för att Socialdemokraterna ska ha någon som helst trovärdighet i försvarsfrågor kräver det att partiet gör upp med sin egen smutsiga byk i försvarsfrågorna och erkänner ansvaret för de mycket grova misstag man gjorde under 90- och 00-talen som i högsta grad gjort att Sverige befinner sig i den oreda vi idag upplever. Först då kan trovärdigheten upprättas.

Om ett vådaskott istället hade varit ett färdtillståndsbrott

Säkerhetsarbete kräver omfattande insatser och en mycket öppen inställning för att ha chans att vara framgångsrikt. I fallet med Flygvapnets flygsäkerhetsarbete är det åtskilliga år av forskning som burit frukt, inte minst i form av det ca 50 år gamla DA-systemet. Att skriva en DA är obligatoriskt när en driftstörning inträffat, men görs i regel också där en driftstörning kunde ha inträffat. Med en driftstörning avses en händelse som fått påverkan på verksamhetssäkerheten och därmed i förlängningen även på den operativa säkerheten.

Händelsen med vådaskottet på Ledningsregementet är djupt beklaglig. Inte bara för att vådaskottet inträffat utan för att hantering i längden riskerar att leda till ett klimat som i längden försämrar Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet. Oavsett vad ansvariga nu säger om händelsen kommer den indirekta signalen till Försvarsmaktens personal att vara att vådaskott bör man så långt det går mörka, annars hamnar man i tinget. Resultatet blir i så fall Försvarsmakten som organisation ingenting lär av händelser där säkerheten hotats och risken för allvarligare olyckor ökar. Vår säkerhetskultur riskerar därmed att erodera.

 Hade det nämnda vådaskottet hanterats som en flygsäkerhetshotande händelse hade det kunnat se ut ungefär som nedan. Observera att det är ett exempel på hur en liknande händelse skulle kunna ha gått till för att visa på hur DA-systemet skulle kunna appliceras, ej hur de faktiska omständigheterna kring vådaskottet förelåg.



–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Förband: LedR
Enhet: Psyops
Datum: 120810
Signatur: ABC (rapportörens signatur anonymiseras sedan innan inmatning i databas, där den ersätts med ålder och erfarenhet i form av flygtimmar, vilket även gör det mer statistiskt gångbart. I det här fallet hade det kunnat vara lämpligt med t ex år sedan anställning)
Typ av händelse: Tillbud
Teknisk rapport/Arbetsbeskrivning: Nej (Ja vid samtidigt materielfel)
Övning: Skjutövning
Övningsfas: Förberedelser
Orsak: Vådaomställning, -utlösning, -avfyrning
Orsak 2: Avsteg från order och bestämmelser

Vådaskott vid påfyllning av ammunition

Vid förberedelser inför snabbmarsch följt av skjutpass på Stora skjutbanan avlossade jag vid blindavfyrning ett vådaskott i vapenvårdslokalen där vi genomförde påfyllning av ammunition efter utlåsning av vapnen. Sedan i slutet av maj ska vapnen förvaras med uppspänd mekanism enligt lokal instruktion. Stressad som jag var då vi var efter i tidsschemat, fick jag ett hjärnsläpp när jag gjort magasin i och släppte fram mekanismen och blindavfyrade i ofarlig riktning för att slacka mekanismen.


Plutonchefs kommentar:Vi genomför just nu förberedelser inför skarp internationell insats och eftersom tidsschemat inför insatsen är pressat har vi strävat efter att kombinera så många aktiviteter som möjligt. Tanken var här att kombinera fys och skjutpasset, samt att genomföra förberedelser inför förflyttningen och skjutningen så missionslikt som möjligt med påfyllning inne i "campen".
Efter vådaskottet beordrade jag eld upphör och genomförde samlat patron ur momentvis med truppen och vidtog därefter åtgärder efter vådaskott. Utbildningssäkerhetsofficer och förbandspsykolog tillkallades direkt för att understödja i det efterföljande arbetet. Vi har även talat igenom händelsen på plutonen och haft en bra diskussion om hur det inträffade kan appliceras på miljön i insatsområdet och var/hur liknande saker skulle kunna hända där.

Tjf kompanichef kommentar: Plutonchefens ambition till "train as you fight" är eftersträvansvärd. Tyvärr har ambitionen i kombination med flera andra faktorer gjort att vi har fått ännu ett vådaskott. Vi ska skatta oss lyckliga att det sista filtret i vår vapensäkerhet faktiskt fungerade, nämligen blindavfyrning i ofarlig riktning.

Här kan vi identifiera flera faktorer som bidragit till det inträffade.Ett av de första skjutpassen efter semestern, tidsförsening med påföljande stress, personal som nyss börjat jobba tillsammans och nya rutiner. Här borde plutonchefen ha dragit öronen åt sig tidigare och plockat bort en eller flera av dessa faktorer som ledde fram till vådaskottet. Som kompanichef borde jag också ha gett tydligare styrningar avseende hur vi ska bedriva förberedelserna innan plutonen roterar.
Plutonchefen ska ha beröm för åtgärderna efter vådaskottet som skedde helt enligt boken.

Utbsäkoffs kommentar: Instämmer med kompanichefens analys. 


Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet.

Föreslår spridning av denna DA i nästa nummer av "säker soldat". Händelsen har också belysts lokalt på förbandet i samtliga plutoner.

Marksäks kommentar: Föreskrifterna med förvaring av vapen med uppspänd mekanism var en nyhet för oss. Detta är ej godkänt från centralt håll och vi har skickat ut ett centralt meddelande om att detta förfarande ej får användas. Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet


Instämmer även med kompanichefen. En lång rad faktorer i samverkan har sannolikt lett fram till denna händelse. Den enda klassikern man riktigt saknar är lite sömn. Som chef och utbildare måste vi kunna identifiera de tillfällen där risken för felgrepp är förhöjd och vidta åtgärder för att stävja detta.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



"Det skulle aldrig hända mig" vs "Det där kunde ha varit jag"

En viktig aspekt av DA-systemet är dess tillgänglighet för all personal. Genom att samtliga berörda kan läsa skrivna driftstörningsanmälningarna och att man vet att "alla" skriver, istället för att på en samlad genomgång få något föreläst sig eller förmedlat i tredje led genom närmast chef/utbildare, minskas känslan av att "det skulle aldrig hända mig" och ersätts istället av "det skulle lika gärna kunnat vara jag". Genom att händelserna beskrivs av den som varit med om det inträffade förstärks detta ytterligare och de som läser kan sedan lättare känna igen sig i liknande situationer och identifiera varningstecknen som kan vara de första i en kedja som leder till en driftstöning.

I händelsen med det riktiga vådaskottet på Ledningsregementet har en utredning gjorts på händelsen, vilken bl a sänts in till Högkvarteret. Därefter har Marksäk lagt ut utredningen på det gemensamma försvarsmaktsnätverket i oredigerat skick och därtill gått ut med en "Marksäkinfo" till förbanden om var man kan återfinna och läsa utredningen. Avsikten är naturligtvis i grund och botten god, men är det så klokt att lägga ut en utredning där den 1. sergeant som sköt vådaskottet namnges och därmed också direkt utpekas? Risken är att personer som läser utredningen som en anklagelse istället för något att lära av. Grundsynen måste vara att den nämnde specialistofficeren efter detta kan gå vidare och göra god tjänst i Försvarsmakten, men kommer han att ges den chansen även om åtalet skulle ogillas eller blir han alltid sedd som "han som sköt vådaskottet i vapenvårdslokalen"? Detta är inte ett förfarande som passar en lärande organisation och god säkerhetskultur.

Verksamhetssäkerheten skulle tjäna på ett bättre sätt att förmedlas ut till de som ska bygga den, nämligen de enskilda personerna i organisationen. Hur många soldater kommer att få del av det som inträffade i vapenvårdslokalen i byggnad 76 på Ledningsregementet eller de faktiska omständigheterna? Hur många får del av händelserna vid P 4 våren 2011? Försvarsmakten skulle tjäna på att det lättillgängligt för samtlig personal fanns en publikation för övrig verksamhetssäkerhet liknande Flygdags vars nya nummer t ex kunde påannonseras genom mailutskick med länk. Möjligheterna är stora.


Får man en bättre säkerhet med hårda straff på försumlighet och misstag?

I flera länder finns redan en säkerhetskultur som bygger på det system som vi riskerar att få med åtalet mot specialistofficeren på Ledningsregementet. En kultur där det är viktigare att fälla någon än att förändra det som är roten till problemet. Ett exempel är ett visst NATO-land i Östeuropa där piloten hamnar om vederbörande bryter mot ett färdtillstånd. Ett färdtillstånd är den klarering som erhålls från en flygledare avseende hur ett flygplan ska manövreras i luften eller på marken, t ex en viss höjd, en färdväg osv. Färdtillstånden syftar till att upprätthålla separationen mellan luftfartygen så att kollisioner ej sker. Färdtillståndsbrott är alltför vanliga i luftfarten och generellt sett mer vanliga inom militär luftfart än civil, då civil flygning i regel går ut på att ta sig från a till b på en viss höjd, medan militär flygning handlar om att lösa ett antal militär uppgifter i alla möjliga delar av lufthavet.

Följden har i detta NATO-land blivit att man inom flygvapnet i princip aldrig bryter några färdtillstånd. Så är även fallet i flera andra länder där man har liknande påföljder. Ändå ligger piloter från dessa länder över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar. I Sverige bryts det alldeles för många färdtillstånd av Flygvapnet och omfattande arbete pågår både här och i många andra länder för att komma till rätta med dessa färdtillståndsbrott. En lösning som starkt bidragit till att minska färdtillståndsbrotten med Gripen har varit införandet av en funktion i flygplanet som varnar om man är på väg att avvika från den eller de höjder piloten matat in som gränser för flygningen efter att ha erhållit ett nytt färdtillstånd.

Bryter man inga färdtillstånd i det nämnda NATO-landet? Nej, inte officiellt. Inofficiellt är det dock massor, men organisationen vill även skydda sin personal så man hjälps åt att mörka det hela. Piloter från detta land och andra med liknande inställning ligger över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar, medan Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

En liknande företeelse kan man återfinna i USA. När Sverige började flyga Gripen med mycket höga g-belastningar visade det sig att många piloter fick kraftiga armsmärtor i vänsterarmen. Eftersom Sverige hade mycket liten erfarenhet av att flygning i belastningar över 7 G, vände man sig till USA som man redan tidigare tagit hjälp av avseende de flygfysiologiska aspekterna kring Gripen. I USA kände man inte alls till problemet, trots att man flög med liknande belastningar i såväl F-15 som F-16. Förbryllad fortsatte man forskningen kring det hela i Sverige och kom till slut fram till en hylsa som piloterna kunde spänna runt överarmen och som tog bort det mesta av armsmärtorna. Vid mer inofficiella samtal flygfysiologer och piloter emellan visade det sig i USA att många piloter kände av starka smärtor i höga g-belastningar. Dock var ingen dum nog att rapportera in det eftersom de första piloterna som anmält liknande smärtor tagits ur flygtjänst.


Hur bygger man en säkerhetskultur?

Man brukar tala om att oaktsamhet respektive grov oaktsamhet när det gäller om en säkerhetsstörning ska leda till påföljd eller inte. Det är dock att göra det något lätt för sig och försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Man bör även se till hur frekvent säkerhetsstörningen är. Är det så frekvent som vådaskott tyvärr är bör man istället koncentrera sig på förändra omständigheterna istället för att straffa de individer som i regel helt utan uppsåt ligger bakom vådaskottet.

Utför man däremot en handling där man medvetet frångår de förordningar och regler som finns uppsatta kan man förvänta sig en påföljd för sitt agerande. Även här finns det inom Flygvapnet en gråzon. Det finns nämligen en paragraf i säkerhetsbestämmelserna som överrider de andra. Som enskild tillåts man att bryta mot bestämmelserna om det innebär en höjning av säkerheten. Det är till och med så att den enskilde ska göra dessa avsteg och vidta de åtgärder som krävs för att minimera risk för skada på personal och materiel. Avsteg måste dock omedelbart rapporteras och utreds därefter. Kan man visa att man hade torrt på fötterna för avsteget så blir det av naturliga skäl beröm och inte skäll.

Säkerhetskultur är i mycket liten grad något som man beordrar utan som namnet antyder något som växer fram genom handlingar och agerande. Man kan beordra att det ska vara högt i tak, men visar man det inte själv genom att sätta exempel så blir det aldrig högt i tak. Tillåter vi heller aldrig människor att misslyckas så kan vi heller aldrig ta till vara på några erfarenheter för att i möjligaste mån kunna förhindra värre misslyckanden. Tyvärr verkar vi i Försvarsmakten med stora steg vara på väg mot en säkerhetskultur där det är viktigare att fälla och hitta syndabockar, snarare än att lära och utvecklas.

Gästinlägg: Den enda vägen framåt

ÖB har spelat in en video som dels distribueras internt inom Försvarsmakten, dels finns att beskåda, om än i bantad version, på forsvarsmakten.se. Syftet med videon kan man läsa i ett PM som Infodirektören Erik Lagersten lagt ut på Försvarsmaktens intranet - EMIL.

Jag har ännu inte haft tillgång till den interna versionen, bara sett de första 2-3 minuterna av web-utgåvan innan jag stängde av. Varför? Jo därför att ÖB inte sa någonting nytt, ingenting som jag inte hört eller läst ett oräkneligt antal gånger redan under det senaste året. Visst, det kunde ha kommit något guldkorn längre in i videon, men vid det laget hade mitt intresse falnat. Jag kan inte svara för hur alla andra resonerar, men i mitt fall var inspelningen fullständigt bortkastad.

Eftersom jag känner starkt för Försvarsmakten och för vårt uppdrag, återvände jag till Lagerstens brev för att se om det fanns några ledtrådar till syftet med videon. Jag får ge Erik en eloge, för jag fann hans PM betydligt mer informativt än videon – fast kanske inte på det sätt var avsikten.

Det framgår klart att medarbetarundersökningen ”FM Vind” sänt ett tydligt budskap till ledningen, att det finns ett ”bristande förtroende för hur Försvarsmakten leds.” Bara det faktum att videon tillkommit visar att man inom försvarsmaktsledningen kommit till någon form av insikt. Att sedan Infodirektören känt sig tvungen att skriva ett PM för att förklara varför man gjort ÖBs video visar att man insett problemets vidd.

Däremot visar Lagerstens PM att man uppenbarligen inte har den minsta aning om varför problemet uppstått och än mindre har den minsta aning om hur man ska komma till rätta med det.

Den slutsatsen grundar jag på följande:

Genomgående tema i texten är begreppet kommunikation. ÖB ska ge sin syn, cheferna ska skapa förståelse, förklara och fördjupa, nya forum ska lanseras osv osv. Mellan raderna kan man ana en djup frustration över att det är fel saker, eller åtminstone fel perspektiv på det som diskuteras i fikarum och i bloggar.

Är det ingen i ledningen som begriper varför dom där ute inte lyssnar på ÖB? Varför fortsätter de i ledningens ögon kontraproduktiva diskussionerna i fikarum, på Facebook och på bloggar?

En hel infostab som stöd till ledningen, och ingen som klarar av att se mönstret?
Nyckelordet är precis som Lagersten skriver - kommunikation. Den kan vara envägs, t ex ÖB skriver en artikel, talar till ett förband uppsuttet i gymnastiksalen eller som nu, genom att spela in en video. Kommunikation kan också vara tvåvägs – dvs ett samtal. Två eller flera individer samtalar, lyssnar och kompletterar sin bild kring det man talar om. Ett bra samtal innebär att alla deltagare lär sig något nytt och som man kan ta med sig därifrån.

Vilken form av kommunikation är den mest effektiva? Rätt gissat – samtalet. Ett samtal berikar – vilket sällan monologer gör.

Hur mycket samtal, och då menar jag äkta och ärliga samtal, har ÖB, FML och dess handgångne män och kvinnor i HKV egentligen fört med oss långt där ute på linan under de senaste åren?

Hur mycket verklig informationsinhämtning har föregått de så hårt debatterade och kritiserade besluten?

Hur mycket resonerande och förklarande samtal kring detaljer har skett i samband med processen? Handen på hjärtat… inte särdeles mycket, eller hur? Hur kan någon infostrateg bli överraskad av resultatet från t ex FM Vind?

I bristen på äkta samtal ligger roten till problemet, men också lösningen. Ska ÖB och resten av försvarsmaktsledningen någonsin få loket och vagnarna i ”synk”. Så måste man börja föra verkliga samtal.

I Lagerstens PM står att ”ÖB bjuder också in till mejlfrågor som kommer att publiceras i ett urval”. Hur stor del av förtroendekrisen kommer det att lösa tror ni? Hur mycket samtal blir det?

För tusan Sverker, Erik med flera TÄNK TILL!

Jag kan ge svaret direkt, här och nu. Noll och intet, nichts, nada, av den enkla anledningen att det inte blir ett samtal!

Sverker, Erik och alla ni andra i HKV -släpp taget om tangentborden och börja röra er ute i verksamheten. Inga stora besök med fanvakt, musikkårer och svassande chefer som oroligt bevakar sin karriär. Gör informella besök, massor av besök för att prata men framför allt lyssna. Inget missionerande – LYSSNA, känn av stämningen och dra slutsatser!


Ska vi någonsin bryta den onda spiral vi nu befinner oss i så måste vi mötas och samtala – det är den enda möjliga vägen framåt.


Lars Rössle, LSS


(Texten har tidigare i något annorlunda format postats som kommentar på Försvarsmaktens Bloggportal – Försvarsmakten kommenterar)

Tiden går… Gästkrönikör nr 7: Annika Nordgren Christensen

Landets första försvarsblogg hette faktiskt just Försvarsbloggen och drevs av något så "exotiskt" som en kvinnlig, miljöpartistisk försvarspolitiker och tillika en mycket duktig sådan – Annika Nordgren Christensen. Under Försvarsbloggens första år, 2007, presterades inte mindre än 375 inlägg, där flera av inläggen handlade om Annikas arbete i Försvarsberedningen. Det blev också en rad länkningar i inläggen på WW till just Försvarsbloggen.

Man kan lätt föreställa sig hur mycket fördomar Annika mötts av i försvarsfrågor genom åren, men som sedan kommit på skam. Liksom tidigare kollegan i Försvarsberedningen Allan Widman var Annika en mycket hängiven och duktig försvarspolitiker med stora kunskaper om såväl Försvarsmakten som försvars- och säkerhetspolitik.

Sedan Annika lämnade politiken arbetar hon som chef för Newsmill Analys och ses dessutom ofta som moderator i försvarspolitiska sammanhang, nu senast under Almedalen.


Wiseman

---------------------------------------


Fem år

På försvarsgrenarnas tid kunde man som försvarspolitiker mejsla ut en uppfattning om helheten bland annat genom att ta del av respektive försvarsgrenschefs perspektiv och lägga ett eget pussel med hjälp av förbandsbesök. Sedan blev det inspektörer av cheferna och slut med försvarsgrenstidningarna och man skulle bli en Försvarsmakt. Inspektörerna skulle vara taktiska chefer, men de taktiska cheferna finns i insatsområdet och inspektörerna blev ganska anonyma. Det var slut med avvikande uppfattningar i för alla och envar att ta del av. Politiken fick lätt förenklat en enda bild av myndigheten - vilket somliga ansåg effektivt och andra som en riskfylld operation med tanke på långsiktiga konsekvenser av att relevant kritik, alternativa bilder eller för den delen krypskytte mellan försvarsgrenarna kokade på officersmässen men inte i Försvarsberedningar eller Försvarsutskott.

Min poäng med detta är att det fanns ett uppdämt behov av debatt och bikt. I kombination med att så gott som samtliga redaktioner ger försvarspolitiken låg prioritet, samt att alla som vill kan göra sin stämma hörd på en blogg - även anonymt - skapade grogrund för försvarsbloggarnas framgång. Själv startade jag Försvarsbloggen i början av 2007 och var alldeles för generell för att sätta skräck i någon på HKV. Men när Wiseman och några till växte fram med mycket specialiserad kunskap och förmåga över tangentborden var det många internt som började dra öronen åt sig och såg det som subversiv verksamhet. Snart upptäckte dock försvarspolitiker informationsflödet, liksom anställda i FM, stödmyndigheter och de få journalister som bevakar området. Och Försvarsmakten ändrade attityd genom sin proaktiva informationsavdelning.

Stora frågor diskuteras på försvarsbloggarna, men vilken impact har de? Man kan hävda att det är ett slags branschtidningar för redan intresserade och invigda, och att den externa påverkan därför är begränsad. Möjligen kan det vara så, om informationen blir alltför specialiserad och därför svårtillgänglig för beslutande instanser utanför firman, men det betyder naturligtvis inte att bloggandet är irrelevant. Det fyller i så fall en annan funktion än den breda opinionsbildningen och som försvarsbloggare ska man bara bestämma sig för vilket syfte man har med verksamheten för att kunna mäta framgång mot det. Om man vänder på det hela har Försvarsmakten att hantera risken med att fatta förhastade beslut i kölvattnet av information som får snabb spridning, skapar stort tryck och som kanske härrör från ett begränsat perspektiv där man ser ett träd men inte hela skogen.

Som jag ser det lider inte precis Sverige av för mycket försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Tvärt om. Samtliga instanser skulle vinna på en ökad öppenhet och att relevanta aktörer så sakteliga absorberar vad ny teknik innebär för den externa och interna informationshanteringen. Enligt min uppfattning har vi en mycket omogen offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. Okunskap och upplevt hemlighetsmakeri har ett pris och vi har sett det exempel på hur det kan gå i debatten om bland annat insatsen i Afghanistan och Saudiaffären. Försvarsbloggarna har här en viktig roll även fortsättningsvis.

Varje tid har sin egen version av på vilket sätt FM är nära kollaps, ledningen inget förstår och politiker minst av alla. Om försvarsbloggarna enbart hade ägnat sig åt icke-konstruktivt gnäll hade de snabbt förlorat sin relevans. Framgången hänger på relevant kritik, nya perspektiv och gediget kunnande och det är därför Wiseman fyller fem i framgång och kan se fram emot många till.


Annika Nordgren Christensen

Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk

– Gästkrönikör 4: Allan Widman

– Gästkrönikör 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör
– Gästkrönikör 6: Skipper

Tiden går… Gästkrönikör nr 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör

Det är i det absoluta slutskedet av sina fem år som arméinspektör som generalmajor Berndt Grundevik skriver detta gästinlägg eftersom han inom kort tillträder som ställföreträdande chef insats. Som arméinspektör har Grundevik kommit att slåss hårt för sina soldater och officerare utbildning och materiel, inte minst för just de förband som är varit insatta i t ex Afghanistan.

Den tidigare flygvapeninspektören Anders Silwer må ha tagit första steget till en modernare kommunikation med sin personal med sina flygarbrev och därefter den första försvarsgrensbloggen – Flygvapenbloggen. Berndt Grundevik följde snart efter med Armébloggen, som både tillhandahöll inlägg om verksamhet inom försvarsgrenen, men än viktigare, även innehöll debattinlägg från samtida och avgångna arméofficerare och soldater. Särskilt bör uppmärksammas Grundeviks egen inbjudan till debatt om hur Armén kan bli slagkraftigare inom IO 14 ram och sedan den PM han presenterade som erbjöd mer slagkraft inom tidigare givna förutsättningar. Som arméinspektör ska även Berndt Grundevik ha en eloge för att han tar sig tid att besvara många av de kommentarer som kommer in till Armébloggen.

Ett annat värdefullt bidrag till informationstjänsten, debatten och framförallt förbandsandan är återupplivandet av Arménytt – en produktion av Armén, för Försvarsmakten och fri från den ytlighet som är alltför vanlig i Försvarets Forum.

Ett stort lycka till önskas generalmajor Berndt Grundevik i hans nya befattning.


Wiseman

--------------------------------------


Det är viktigt att leva med sin tid

Försvarsmaktens värdegrund öppenhet - resultat - ansvar ger tydlig inriktning för några fundamentala faktorer att förhålla sig till när verksamheten bedrivs inom Försvarsmakten. Kravet på ökad öppenhet, samhällets rätt att få mer insyn i Försvarsmakten, teknikens och informationssamhällets enorma utveckling samt människornas ändrade vanor att skaffa sig information via nätet medförde ett behov att utveckla möjligheterna för intern och extern dialog. Armébloggen startades i juni 2011 och har hittills publicerat över tvåhundra olika inlägg. Bloggen strävar efter att ha en stor variation på inläggen. Debatt om försvaret av Gotland intresserar och engagerar vissa läsare medan andra läsare intresseras av tillförsel av ny mörkerutrustning eller läsa om den anställde soldatens vardag.

God kommunikation i centrala frågor bidrar till att vi gemensamt kan forma vår verksamhet. Det är min förhoppning att armébloggen ska vara ett steg för att uppnå det. Jag är personligen övertygad om att ökad information och dialog ökar kunskapen om vår verksamhet hos en större "publik", vilket i sin tur ökar delaktigheten och förankringen i många viktiga frågor.

Informationsspridningen kännetecknas idag av en mycket stor snabbhet vilket ställer krav på olika bloggar att känna av läget kontinuerligt och därefter kunna svara upp med olika relevanta inlägg och besvara olika kommentarer. Wiseman’s Wisdoms och andra bloggar ger en bra bild av vilka frågor som upplevs som centrala och berör många. Beroende vem som läser så har olika frågor givetvis större eller mindre vikt, och där spelar bloggarna en viktig roll eftersom de ger utrymme för alla diskussioner att föras.

Jag vill tacka Wiseman’s Wisdoms för de fem år som denna blogg varit aktiv med många intressanta inlägg och diskussioner samt passar på att önska lycka till i fortsättningen.


Generalmajor Berndt Grundevik
Arméinspektör


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk
– Gästkrönikör 4: Allan Widman

Gästinlägg: Bitterhetens blöta filt

Läget är minst sagt dynamiskt i försvars- och säkerhetspolitiken just nu och har så varit sedan juni när general Makarov uttryckte vissa åsikter i Finland och SvD avslöjade planer på en statssekreterargrupp inom Moderaterna med uppgift av genomföra nedläggningar och nedskärningar inom Försvaret. Inom Försvarsmakten är osäkerheten mycket stor till följd av det pågående omstruktureringsarbetet och även friktionerna med det senaste införandet av PRIO. Vikten av att den försvarspolitiska debatten hålls vid liv kan inte nog understrykas och få är bättre ambassadörer för detta än just Försvarsmaktens egen personal.

Kadetten Andreas Braw är känd av läsarna sedan tidigare gästinlägg här och även artiklar på Newsmill. Braws senaste artikel på Newsmill, publicerad idag, är något av det bästa som skrivits på sistone inom försvarspolitiken. Den artikeln kompletteras väl av nedanstående gästinlägg, med en mer intern målgrupp inom Försvarsmakten.

Vikten av en god och rak kommunikation kan inte nog understrykas. En demokrati liknande den svenska bygger på att man som medborgare uttrycker sina åsikter OCH sitt kunnande direkt till beslutsfattarna för att de ska ha bästa möjliga beslutsunderlag. Beslutsfattare väljer vi var fjärde år, men beslutsunderlag måste inhämtas över tiden. Annars fungerar inte systemet.

I den raka kommunikationen krävs det att man belyser såväl styrkor som problem. "Utmaningar" som sedan några ord blivit ett modeord, framförallt inom Försvarsmakten, är ett olämpligt ord att använda om sådant som inte fungerar och sådant som kan komma att innebära problem. En utmaning är något spelartat som man försöker sig på att klara av där resultatet spelar ringa roll. Ett problem är något som hindrar vidare utveckling. Varje problem har dock en eller flera lösningar och det är just dessa lösningar det gäller att föreslå i samband med redovisning av problemen. Kan man erkänna att det inom försvars- och säkerhetspolitiken såväl som Förvarsmakten existerar problem kan man också konstruktivt börja föreslå lösningar på dessa problem.


/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



Bitterhetens blöta filt

Försvaret står inför många problem. Den som den senaste tiden följt den offentliga debatten har sett ett av Försvarets stora problem - obalansen mellan anslag och tilldelade uppgifter. Den som följt debatten, såg också ett annat problem: Att många politiker inte alls delar vår verklighetsuppfattning. Våra problem finns inte i deras värld, eller så väljer de att blunda.

Det är så lätt att bli bitter över detta. Och visst finns det goda anledningar att vara bitter överallt i vår verksamhet. Bristen på fordon, bristen på soldater, misstänkt höga fastighetshyror och rent bisarra matpriser - enligt uppgift kostar ett kärl med varm saft ca. 500 kronor att köpa in. Frågan är vad det hjälper att vara bitter. Gör bitterheten att vi löser vår uppgift bättre? Naturligtvis inte, tvärtom. Bitterheten är en blöt filt över kreativiteten. Och vad som behövs nu, när hela försvaret hotas av systemkollaps inom tio år, är kreativitet. Notera att detta inte innebär en sådan ansvarslös optimism som orkestrerat de senaste tolv årens nedmontering av försvarsförmågan. För att lösa problem, måste man se och påtala problemen.

I min värld kan vi förbättra vår och försvarets situation på tre sätt, helt kostnadsfritt. Det gäller helt enkelt att sprida vår lägesbild till politiker och andra beslutsfattare.

1. Förändra vår kommunikation med politiker. Våra politiker bör bjudas in till övningar, även på låg nivå. Medlemmar i Försvarsutskottet kan uppvaktas även av yngre officerare. Bjud in dem, berätta om problem och föreslå lösningar. Ökad kontakt mellan beslutsfattare och oss som i slutändan ska utföra uppdragen är helt avgörande för försvarets framtid. Det är också dags att ställa krav på våra politiker, och för att ställa krav på dem måste vi ha någon form av kontakt.

2. Förändra vår kommunikation med media. Självklart måste allvarliga brister i systemet påtalas, men samtidigt bör vi poängtera försvarets stora styrkor. Hängiven personal, sammanhållning, självuppoffring. Ingen vill arbeta på en plats där det enda som hörs utåt är klagomål, och ingen uppfattar gnäll som positivt. Det är ett stort slöseri med talang att en organisation med så många problemlösare som Försvarsmakten uppfattas som bitter. Min pappa, kapten i reserven, sa en gång att man inte ska vara emot saker, utan för. Det vill säga, är man missnöjd med någonting så måste man föreslå en lösning.

3. Förändra vår kommunikation med varandra. När vi inte tänker på hur vi kommunicerar internt, lägger sig lätt bitterhetens blöta filt över oss. Vi klagar, gnäller och allt känns hopplöst. Det är naturligt att det blir så, men det är inte konstruktivt. Här får alla ta sitt ansvar för hur vi talar med varandra.

Självklart är inte detta allt som behöver göras, och självklart är det ingen snabbkur. Men om vi som soldater, officerare och civilanställda vägrar att vara bittra och istället håller oss till att vara sakliga, problemlösande och proffessionella, kommer vi att kunna påverka vår situation betydligt mer.


Andreas Braw
Kadett

Trycket stiger än mer i soldatdebatten (Uppdaterat 17.30)

Sveriges största ekonomiblogg, Cornucopia, ger sig idag också in i debatten om förhållandena för soldaterna med ett antal tänkvärda synpunkter. På ledarsidan i Norrköpings Tidningar uppmärksammar man också debatten och påminner om att ett yrkesförsvar ställer helt andra krav på organisationen runt omkring än ett värnpliktsförsvar.

På SvD Ledarblogg är publicerat ett inlägg från ställföreträdande regementschefen för Livgardet, överste Joakim Martell. Tyvärr är det svårt att tolka inlägget som annat än ett krav på rättning mittåt. Samma tolkning görs av Cynisk. Det är svårt att tro att de officerare och soldater som deltagit i debatten inte fört fram samma synpunkter tidigare och ordervägen.

Man bör ha i åtanke vad Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tidigare skrev om försvarsmaktsanställdas deltagande i den offentliga debatten.

Låt hoppas att överste Martell är feltolkad. Försvarsmakten har haft nog med undertryckande av debatt. Det är i hög grad just sådant som gjort att svenskt försvar idag befinner sig i den sorgliga sits det gör.


Uppdatering 17.30: Cornucopia uppmärksammar gästinlägget på SvD Ledarblogg.

Föregångsmyndigheten SIDA

I media kan man idag läsa att SIDA inrättar en "visselblåsarknapp" med vilken såväl anställda som allmänheten anonymt kan anmäla oegentligheter inom myndigheten.

Tanken är utmärkt och man kan bara hoppas att fler myndigheter och företag tar efter. Försvarsmakten är sannolikt i behov av en sådan funktion med tanke på vissa av de mail som inkommer till denna blogg och andra, samt ett och annat snedsteg längs vägen som medarbetare försökt får uppmärksamma, men kört fast hos närmast högre nivå eller helt enkelt inte vågat anmäla av rädsla för repressalier.


Frågan om "visselblåsning" är både aktuell och etiskt intressant. Ytterst handlar det om hur det samhälle vi lever i ska se ut och vilka värderingar vill att det ska bygga på. Ingen har säkert kunnat undgå den senaste tidens många avslöjande om en och annan oegentlighet rörande det svenska försvarsmaterielsamarbetet. Att denna härva behöver genomlysas och åtgärder vidtagas är det nog få som inte håller med om. Att förtroendet för berörda nyckelpersoner och myndigheter avsevärt sänkts råder heller inget större tvivel om. Såtillvida har den eller de som lämnat uppgifter till Sveriges Radio agerat helt rätt. Problemet är nu när FOI gör en JK-anmälan mot SR Ekot för att "hemliga" uppgifter har läckt ut. Om Ekot fälls för detta är det högst sannolikt att man även senare kommer att tvingas avslöja källan/källorna, varvid denn/e/a/dessa kommer att riskera åtal. Signalen till andra "visselblåsare" blir också oerhört tydlig – avsiktligt eller oavsiktligt.


Frågan man bör ställa sig är om man är rätt ute när ens agerande inte tål en allmän granskning. Detta har i högsta grad också en koppling till Riksrevisionens granskning (beskrivet i inlägget Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen) av den av Regeringen beslutade materielförsörjningen för Försvarsmakten. Varken Försvarsmakten eller Riksdagen fick ta del av den fullständiga rapporten från den grupp som satts att i all hast och med ett illa underbyggt underlag ta fram stommen till det som senare skulle bli Regeringens proposition. Att i arbetet bortse från grundlagar och andra lagar såsom gjordes i detta fall, kan inte vara acceptabelt i en demokrati.

SvD, DN, SvD

Länkning på allmän begäran

Flera kommentarer har inkommit till bloggen om önskemål att även på bloggen och inte bara på Twitter uppmärksamma det utmärkta gästinlägget på Försvar & Säkerhet om hur informationsarenan påverkar det moderna samhället och mer specifikt Försvarsmakten. Inlägget handlar inte om cyberkrigföring utan istället om hur dagens snabba kommunikationsflöden och större informationstillgänglighet pressar beslutsfattare.

Att det är ett ytterst läs- och tänkvärt inlägg tål att upprepas.

Gästinlägg: 70 öre i lön för september

Idag kom ett mail till WW från en uppgiven officer och hela den absurda historien publiceras nedan. För den utomstående kan det vara svårt att tro att det är sant, men för många anställda är detta en realitet som inträffar skrämmande ofta. Det är ett problem Försvarsmakten dragits med ett bra tag och det händer tyvärr allt oftare samtidigt som kommentarerna från Högkvarteret brukar gå i stil med att vi är medvetna om problemet och jobbar med att lösa det. En klassisk pudel. Tyvärr blir det inte så mycket resultat utan arbetstagaren ska glatt finna sig i att vara utan lön i en eller flera månader tills den slutligen betalas ut. Naturligtvis utan ränta eller kompensation.

Det är svårt att tro att denna situation skulle accepteras i något civilt företag eller någon annan bransch. Hade t ex LKAB agerat på samma sätt hade det gått ut ett ramaskri från Gruvtolvan i form av kraftiga offentliga kommunikéer. Försvarsmakten har dock en ytterst lojal personal som ändå fokuserar på att lösa sina uppgifter, men risken är överhängande att även de mest hängivna och uppgiftsfokuserade till slut tröttnar.

Personal är en organisations viktigast resurs och dess förtroende får man bara på ett sätt – genom att ta hand om den.

Försvarsmakten har under året använt sig av sloganen "Välkommen till vår verklighet". Det var av naturliga skäl ytterst lockande att lägga till det i rubriken.

/Wiseman

--------------------------

Här följer en beskrivning av mina problem med mina löner från Försvarsmakten under de senaste månaderna. Jag är normalt tjänstledig 80% från FM för att jobba på FMV. När jag deltog i FL 01 fick jag tjänstledigt från FMV och återgick 100% till Försvarsmakten under missionen (från slutet av mars till mitten av augusti inklusive leavedagar och intjänad semester). På min aprillön, under pågående insats, fick jag fortfarande 80% löneavdrag för tjänstledighet från FM, trots att vi var flera veckor in i missionen. Detta kompenserades på majlönen som var gigantisk. Junilönen var till min stora förvåning korrekt, men i juli var det återigen fel när jag inte fick någon utlandslön utan bara min vanliga I-lön i FM, vilket enligt uppgift drabbade samtliga i FL 01.

När min augustilön så kom tyckte jag att jag fick ut lite mindre än vad jag borde få eftersom den felaktiga julilönen kompenserades där. Det var ändå ungefär rätt summa så jag brydde mig inte om att kolla så noga. Förrförra helgen satt jag och gick igenom alla lönebesked från insatsen och såg då att det inte stod riktigt rätt till. Från den 15:e augusti, då jag återgick till 80% tjänstledighet från FM, hade jag fått löneavdrag 80 % för "tjg i totalförsvaret" OCH löneavdrag 80% för annan anställning, alltså totalt 160% löneavdrag. Detta lönebesked räddades av att jag även fått statlig inkomstskatt på ca -24000 (ett negativt belopp!!) vilket innebar att jag fick närmare 13000kr i skattepengar, och jag har ingen aning om varför.

På måndagen försökte jag få tag på HRC (Försvarsmaktens Human Resources Centrum, den centrala personalavdelning som ersatt det mesta av förbandens personalavdelningar /Wiseman), men eftersom det är hopplöst lång telefonkö när man ringer dit bestämde jag mig för att maila dem istället, vilket man uppmuntras att göra. Sent på måndagen fick jag ett mail tillbaka där det stod att HRC hade skapat ett ärende och att man skulle höra av sig.


I torsdags förra veckan ringde en av cheferna på FL 02 och frågade om jag kunde åka till Sicilien om en vecka. Jag var först inte särskilt sugen, och dessutom ganska överraskad eftersom jag levde i tron att jag enligt den skuggplanering som fanns inte skulle behöva åka förrän i slutet av november. Nåväl, efter att ha pratat med mina kollegor som kan lösa befattningen (tre, plus kollegan vi skulle lösa av), och fått ok av min chef på FMV att ta ledigt oktober ut, meddelade jag att jag kunde ställa upp. En förutsättning var att jag blev beordrad att åka, eftersom jag bara varit hemma 2 månader sedan FL 01 och tyckte att det skulle synas att man tog personal som nyligen varit på insats.

En vecka efter att mitt ärende registrerats hos HRC hade de fortfarande inte hört av sig, så i tisdags skickade jag ett mail för att fråga hur det gick med mitt ärende. Inget svar.

På onsdag eftermiddag åkte jag ner till Ronneby för att hämta ut utrustning och förbereda mig för att åka ner till Sicilien under helgen. Jag hade då fortfarande inte fått någon order om internationell tjänstgöring, men litade på att det skulle lösa sig under veckan eftersom man särskilt hade bett mig att åka ner.


Efter en dag på flottiljen igår kom jag tillbaka till hotellrummet, och gick in på min internetbank för att kolla mina lönebesked (från FMV och FM) eftersom jag fått sms om att de kommit in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag endast får ut 70 öre från FM. Jag öppnar lönebeskedet och där är samma siffror; 2x80% löneavdrag för tjänstledighet. Det enda som gör att jag inte blir betalningsskyldig är att jag även fått en massa retroaktiv lön (som nog för övrigt inte heller stämmer...) vilket gör att slutsumman hamnar på 70 öre efter skatt.

Först blev jag helt paff, men sedan mer och mer förbannad. Här har jag ställt upp, och med bara några dagars varsel skjutit ut mig från mitt liv och mitt vanliga jobb (där jag är en singelkompetens) för att bemanna en befattning i insats utan att egentligen behöva göra det. Jag hade ju en beviljad tjänstledighet för att jobba i FMV och kan därför inte beordras i utlandstjänst om jag först inte frivilligt återgår i 100% tjänst hos FM. Jag skrev ett långt sms till min närmsta chef i Försvarsmakten där jag med kraftuttryck förklarade situationen, och att jag inte tänkte åka någonstans om man inte löste mina problem under fredagen.

Under fredagen lade min chef ca 4-5 arbetstimmar på att ringa runt och försöka lösa ut min lön, och att försöka förstå vem som var ansvarig för att beordra mig i utlandstjänst och om och när en sådan order kunde tänkas komma. HRC ringde naturligtvis inte tillbaka som de lovade, så min chef fick ringa upp igen och sitta i telefonkö i en halvtimma. Till slut blev beskedet att de hade rättat det som var fel i PRIO, men att de inte kunde se till så att jag fick några pengar förrän på oktoberlönen. Eventuellt kunde man fixa det på lönekontoret i Boden, men "hon" var inte tillbaka på jobbet förrän på måndag (märkligt att det bara är en handläggare på lönekontoret som kan administrera utbetalningar?).

Ett ljus i mörkret är att C F 17 efter tidigare problem med löneutbetalningar lovat att alla på flottiljen ska få ut sin grundlön, och om det strular så tar man det ur flottiljens kassa så länge. Med detta, och att min chef (som är en av ytterst få i den här soppan som jag litar på gör sitt jobb) lovade att prata med Boden på måndag och se till att jag på något sätt får pengar, lät jag mig till slut nöja i lönefrågan.

Strax efter klockan tre i eftermiddags ringde så min chef och sa att nu var även en order om min utlandstjänstgöring på väg från FTS, som till slut visat sig vara ansvariga för att ta fram en sådan. Han skulle inte hinna få den innan han gick för dagen, men lovade att maila den tilll mig på måndag så att jag själv skulle få läsa den. Jag har dock ingen möjlighet att se ordern innan avfärd, men jag litar som sagt på min närmsta chef så jag nöjde mig så.

Så nu ser det ut som att jag kan åka i helgen ändå, men det känns inte direkt som ett optimalt sätt att förbereda sig inför en insats. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet med att vara förbannad får jag nu försöka fokusera på uppgiften istället. Lojal som jag är mådde jag samtidigt dåligt av att hota med att inte åka eftersom jag inte vill svika mina kollegor, men någonstans fanns en gräns även för mig. För första gången efter åtta år som yrkesofficer ställde jag mig igår kväll frågan: ”Är det verkligen värt det här? Är det här jobbet verkligen värt all skit man får från sin arbetsgivare?” Och svaret var inte alls lika självklart som det en gång varit.


Någonting som stör mig särskilt i den här historien är att löneutbetalningarna, förutom att de är fel, inte rättas till förrän på nästa månadslön. När jag har fått ett felaktigt löneavdrag på 33000kr förväntas jag bara acceptera att det kommer att kompenseras på nästa lön. Men hur ska jag våga lita på det efter alla fel? Hur kan det vara så svårt att betala ut korrigeringar direkt? Och hur ska jag kunna planera min ekonomi när jag aldrig har en aning om jag får någon lön, och i så fall hur mycket? Och hur kan man ha ett lönesystem som utan att varna släpper igenom löneavdrag på mer än 100%? All heder åt C F 17 som i brist på centrala åtgärder åtminstone ser till att personalen får ut sin grundlön, men det räcker inte. Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olov Stålesjö och C Insats Anders Lindström talade om Försvarsmakten som en god arbetsgivare, med anledning av införandet av obligatorisk utlandstjänst förra året. Men en god arbetsgivare hanterar inte löneutbetalningar på det sätt som skett den senaste tiden.


Det måste bli ett slut på alla dessa felutbetalningar av löner! Det får faktiskt vara nog nu! Uppenbarligen är PRIO för dåligt för automatiska löneutbetalningar just nu, men vad är problemet? Man får väl anställa några som granskar alla lönebesked till dess att PRIO blir mer pålitligt, vad vet jag? LÖS UPPGIFTEN! NU!

Det kommer jag att göra. Trots allt.


Lt M

(Tilläggas bör att samtliga av mina lönebesked från FMV under den här perioden [som vanligt] varit ett under av korrekthet, trots samma tidsförhållanden när det gällt att få in tjänstledigheter och annat. Kontrasterna är uppenbara, och kanske har Försvarsmakten ett och annat att lära av FMV i det ökade samarbete som nu är förestående...)

Förödande organisationskultur i Försvarsmakten

Rapporteringen av felaktiga siffror för antalet tidvis anställda soldater i Försvarsmaktens kvartalsrapport är en av årets största försvarspolitiska nyheter, även om få verkar ha förstått den fulla implikationen av det hela.

I förra veckan kunde man på försvarsministerns blogg läsa att överbefälhavaren inför delårsrapporten meddelat försvarsdepartementet att det förelåg ett kraftigt fel i kvartalsrapporten. Det hela föranledde en väl motiverad uppsträckning från försvarsministerns håll och en redovisning av de faktiska siffrorna. Incidenten är högst besvärande för försvarsministern som gått ut stenhårt i debatten och förlitat sig på de siffror som meddelats. Hela debatten om personalförsörjningssystemet har haft sitt centrum just kring de rekryteringssiffror som nu framkommer som felaktiga.

Det mest oroande är dock vad ovanstående incident är ett tecken på. Frågan är när och hur de felaktiga siffrorna upptäcktes. Att Högkvarteret publicerade förbandens rekryteringsmålsättningar som rekryterade soldater är den officiella förklaringen. När upptäcktes då felet och när rapporterades det? Med tanke på att försvarsministern fick reda på felet först den 11:e augusti och då direkt av ÖB, får man lätt intrycket att det var först då felet upptäcktes. Det är dock föga troligt att det var ÖB personligen som uppmärksammade felet när han själv läste igenom delårsrapporten precis innan den skulle publiceras.

På handläggarnivå har felet förmodligen uppmärksammats långt tidigare och bör då även ha meddelats uppåts. Om inte annat borde man redan efter publiceringen av kvartalsrapporten ha fått rapporter från förbanden där man ifrågasatt det rapporterade. Skillnaden mellan verkligheten och kartan var så pass stor. Någonstans har dock informationen fastnat, men var och framförallt varför? Vem har inte rapporterat? Har man inte vågat? Har man bara ryckt på axlarna för denna uppgift som en i mängden av andra ofullkomligheter i "kartan"? En korrektion direkt efter kvartalsrapportens publicerande hade varit betydligt mindre pinsam. Nästan tre månader har gått sedan kvartalsrapporten och sannolikheten för att felet inte uppmärksammats under den tiden är mikroskopisk. Fortfarande kvarstår dock otydligheten om vad som egentligen är årets rekryteringsmål eftersom Försvarsmaktens skriftliga underlag, Försvarsmaktens planeringschef och försvarsministern alla redovisar olika siffror.


Kvartalsrapportens felaktiga siffror är sannolikt bara toppen på isberget i form av en ytterst ogynnsam organisationskultur där det är viktigt att rapportera det man tror mottagaren vill höra, snarare än korrekt och ofiltrerad information. Vad säger den nämnda incidenten om andra siffror som meddelas i underlag från Försvarsmakten? Det finns flera fall där siffror och mått rapporterats från förbanden för att sedan framkomma på ett helt annat sätt i rapporter, redovisningar och underlag. Politikerna tror man sig då ha en militär förmåga som inte finns i verkligheten.

Det måste nu till krafttag med kulturen i Försvarsmakten. Filtreringen, ja-sägandet måste nu ha nått vägs ände. Nu måste kursen ändras. Det är ett omfattande projekt i en så traditionsbunden och trögrörlig organisation som Försvarsmakten. Förre ÖB Håkan Syrén försökte lite lätt med ett projekt kallat ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). Projektet föll dock snabbt då det visade sig att inget av ledorden efterlevdes i Försvarsmaktens högre nivåer. Allt ledarskap bygger på att förmedlat budskap efterföljs av motsvarande handlingar, vilket även påpekas i ÖRA-utbildningen, och eftersom detta skiljde sig så markant ute i verkligheten, ramlade projektet snabbt samman.


Nu måste det utkrävas ansvar. I ett civilt företag hade det resulterat i omfattande omplaceringar och avsked.  När nyheten  hade meddelats marknaden om att produktionen i kvartalsrapporten endast var 12 % av det rapporterade istället för att årets produktionsmål skulle nås redan under våren, hade aktiekursens fall räknats i tvåsiffrigt antal procent. Utkrävs inte ansvar nu i Försvarsmaktens ledande skikt blir signalerna ytterst tydliga. Ribban för vad som krävs för att ställas till svars för sina handlingar har höjts. Det blir då än mer tydliggjort att soldater och officerare som begår mindre förseelser eller misstag straffas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd med löneavdrag och reprimander, medan man på chefsnivå kan bete sig närmast hur som helst utan att det får konsekvenser. Organisationskulturen eroderar då ytterligare.

Vidtar man inte från politiskt håll åtgärder denna gång kommer Försvarsmakten aldrig att komma på rätt köl.


Läs även Thomas Gürs ledare i dagens SvD