Framtida drivmedel

Peak oil-gurun och professorn Kjell Aleklett skrev på SvD Brännpunkt förra veckan om att EU måste ompröva sin energipolitik och ta peak oil på allvar. Det har han förmodligen helt rätt i. Artikeln är också intressant i det avseendet att den historia han nämner i form av prognoser visar behoven av att ta sig an framtiden redan idag istället för att hoppas på det bästa med huvudet stoppat i sanden. Sverige må ha en utbyggd vattenkraft, men i takt med att energibehoven stiger och kärnkraften avvecklas, måste man tänka på nya lösningar.

Det har tidigare på WW skrivits om peak oil och bristande planering för detta. Cornucopia är utmärkt läsning om man talar om generella energiproblem, men på WW är det framförallt det militära och säkerhetspolitiska perspektivet som uppmärksammats. Kamp om energitillgångar och andra råvaror är en urgammal anledning till krig och konflikter. Den cyniske är säkerligen inte sen att påtala att Libyen tar sig minsann världssamfundet an, men inte Syrien, som har en betydligt lägre oljeproduktion. Anledningen är nog inte så mycket oljan som det faktum att Ryssland och Kina har mycket starka intressen i Syrien och av den anledningen högst ointresserade av att någon militär insats beordrad av FN, skulle genomföras i Syrien.

Kampen om energiresurser och råvaror är primärt för de länder som har dessa tillgångar eller som har stark militär makt och har behov av att säkra dessa tillgångar. Sverige tillhör varken det ena eller andra. Däremot utgör Sverige en del av Barentsområdet, där man bedömer att det finns mycket stora energitillgångar ännu så länge oåtkomliga p g a den arktiska isen.

Intressant för svensk del avseende den militära och säkerhetspolitiska aspekten av peak oil är utöver den framtida utveckling i Barentsområdet, hur ett land utan egna tillgångar för att framställa större mängder av petroleumbaserat drivmedel ska kunna få sina militära materiel att fungera. Hur anpassas materielen till att fungera på alternativa drivmedel vid den tidpunkt då nuvarande drivmedel inte går att köpa eller är alldeles för dyra att köpa? Ett tredje problem har länge existerat, nämligen att drivmedelstransporter är oerhört sårbara och samtidigt ytterst värdefulla. Det effektivaste sättet att stoppa en pansararmé har alltid varit att se till att de saknar drivmedel.

Den moderna krigaren blir allt mer beroende av energi. Både i form av elektricitet för att driva alla de högteknologiska materielsystem som allt mer kommer att dominera slagfältet, men även i form av drivmedel för transportmedlen. En liter diesel må kosta drygt 14 kr i Stockholm, men på en utpost i Afghanistan är den reella kostnaden många gånger högre. Det är varken gratis, enkelt eller ofarligt att transportera drivmedel till ensliga platser i krigshärjade områden och tyvärr är det enklaste sättet i fält att framställa den så nödvändiga elektriciteten att göra det med dieselaggregat.

Militära problem under pågående krig påtvingar oftast snabb utveckling och alternativa lösningar. Amerikanska marinkåren har tagit fasta på alla de problem man haft med att försörja avlägsna och isolerade baser i Irak och framförallt Afghanistan och försett en försöksbas med solfångarinstallationer för att framställa elektricitet. Behoven av fossila drivmedel har med ens sjunkit 90 % och det är inte svårt att tänka sig vilka positiva effekter detta medför i form av förenklad logistik och minskat behov av att skydda sårbara transporter. Även avseende framdrivning av fordon som stridsfordon och flygplan ligger USA långt framme, vilket tidigare kommenterats på WW.


Inom Försvarsmakten finns föga förvånande ännu ingen tanke på att fundera över vad som i framtiden ska driva svenska stridsvagnar, flygplan och fartyg i framtiden och inte heller några större planer på att minska dieselbehovet på plats i Afghanistan. Sent lär syndaren vakna.

Ny era med säkerhetspolitiska följder

Kina är idag en av de absolut snabbast växande ekonomierna och landet aptit på råvaror för att föda sin tillväxt är enorm. Förra året växte den kinesiska ekonomin med 9 % och i år talas om siffror uppemot 11 % att jämföra med någon enstaka procent för Sverige och USA. Kina närmar sig alltmer statusen som världens finansiella centrum och den dagen landet slutar köpa amerikanska värdepapper riskerar den amerikanska ekonomin att kollapsa.

På senare år har man "Nordostpassagen" blivit ett begrepp inom klimatforskningen och även handeln. I och med det något varmare klimatet och isens tillbakadragande blottas nu en ny handelsrutt mellan Europa och Kina, där fartyg i framtiden kan segla norr om det vidsträckta Ryssland, istället för att behöva gå genom Medelhavet, Suezkanalen och sedan genom hela Indiska Oceanen, med alla faror detta för med sig i form av pirater och annat, innan man når Kina.

Att istället kunna använda Nordostpassagen blir en stor besparing, såväl i transporttid som i bränslekostnader. I modern tid har endast försök gjorts med denna rutt, även om delsträckor används regelbundet av rysk sjöfart. I år går dock två fartyg hela Nordostpassagen, ett ryskt gasfartyg från Murmansk till Kina och ett malmfartyg från norska Kirkenes till Kina. Faller detta väl ut lär vi få se avsevärt fler fartyg välja denna nordliga rutt istället under det varmare halvåret.

Med ett öppnande av Nordostpassagen stärks Barentsområdets säkerhetspolitiska betydelse ytterligare och än mer så då man på allvar börjar exploatera Arktis efter de råvaror som bedöms finnas gömda under ise, inte minst olja och gas.

I en värld där de fossila energiresurserna är sinande och flera av världens största oljeproducenter redan nått Peak Oil, dvs den punkt där oljeproduktionen nått sin kulmen och därefter minskar, framstår Arktis som ett mycket lockande område. Redan nu pågår en rad diplomatiska huggsexor om vilket eller vilka av länderna som gränsar till Arktis som har rätt till området.

Säkerhets- och försvarspolitiskt för svensk del får detta två följder. Det ena är att Sverige kommer tvingas att fokusera mer på hantera en kris i Barentsområdet. Eftersom Sverige liksom Finland med råge också räknas in i området är detta av nöden. Landet gränsar till nästan tre av de huvudsakliga intressenterna - Norge, Danmark - och Ryssland och en försämring av relationerna dem emellan kommer inte att gå obemärkt förbi.

Det andra är att Sverige som nation, men inte minst Försvarsmakten, måste börja planera och ställa om för en situationen där vi ej längre får importera den olja vi behöver för landets försörjning och en situation där energipriserna stiger i höjden. Priserna på alternativ energi kommer inte att ligga stilla utan snarast följa oljan uppåt. Ett försvar är idag ett enormt bränsleslukande monster. Utan bränsle, framförallt diesel, blir det oanvändbart.

I USA har man, till liten del faktiskt med svensk hjälp, kommit långt med att ta fram alternativa drivmedel till sina stridsflygplan. Tyvärr har Sverige inte alls lagt någon större vikt vid denna utveckling, även om förutsättningarna knappast kunde vara bättre då en av de tekniker som USA anser vara mest lovande kommer från ett svenskt företag.

Tyskland är annars det enda land försvaret har börjat planera för och studera effekterna av en global Peak Oil. För svensk del är Peak Oil ännu ett okänt begrepp säkerhetspolitiskt, som inte ens FOI verkar har studerat, i alla fall inte enligt den sökbara databasen. Ej heller existerar ens en tillstymmelse till någon svensk militär planering för en situation där Sverige ej längre kan importera olja. De gamla beredskapslagren av olja avvecklades i god ordning under det gångna decenniet eftersom det bedömdes att de aldrig skulle komma till användning "under överskådlig tid", som det så fint brukar heta i svensk försvarspolitik.

Det börjar bli hög tid att fundera ut ett gångbart handlingsalternativ för svensk. Huvudet i sanden är en beprövad, men icke fungerande metod.


DN 9/9
DN 17/9

Sverige, Försvarsmakten och Peak Oil (uppdaterad 091223 13.30)

Begreppet Peak Oil används allt oftare. Peak Oil syftar till den tidpunkt då den globala oljeproduktionen når sitt maximum, varefter produktionen och tillgången på olja kommer bli allt mindre och oljan allt dyrare. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att världssituationen med tiden kommer att bli allt mindre trivsam när länder måste slåss om den kvarvarande oljan för att trygga sitt eget lands välstånd.

Många bedömare menar att världen redan nått Peak Oil eftersom den globala oljeproduktionen legat på en platå sedan 2005 och att det hädanefter kommer att gå utför, vilket mycket talar för att det började göra 2008.

Från Cornucopia

Vårt västra grannland kommer förmodligen att få användning för sin oljefond i framtiden, eftersom landets oljeproduktion nu förväntas gå brant neråt efter att ha toppat år 2001. Landet finns inte längre med bland världens tio största oljeproducenter. Det är inte undra på att Norge håller så hårt på sin rätt i Arktis. Enligt Cornucopia (Bloggen Cornucopia har jag följt med allt större hängivenhet de senaste månaderna, bl a eftersom författaren ofta behandlar just Peak Oil) har t o m nu det överpositiva norska oljedirektoratet börjat inse allvaret och grafen nedan är över deras siffror för norsk oljeproduktion där den skära delen i högerkanten är oljedirektoratets uppskattning av framtiden:



I Sverige är beredskapen god för effekterna av Peak Oil. Eller inte. Tidningen Du & Jobbet har intervjuat myndigheter och organisationer i Sverige och svaren är skrämmande. Vare sig Näringsdepartementet eller Energimyndigheten ser att det skulle kunna bli några problem med oljeförsörjning i framtiden, åtminstone till år 2050… Inte så konstigt att Sverige ställer sig helt ointresserat till oljeutvinning i Östersjön med de prognoserna.

Som Cornubot mycket riktigt påpekar ökar utvecklingsnivån och befolkningen brant hos majoriteten av de oljeproducerande länderna och därmed också ländernas inhemska oljebehov. I den takt detta nu sker riskerar det att inte finnas några oljeexportörer om 20 år. Frågan är vad man då gör som land helt utan egen oljeproduktion, till exempel Sverige.


De kloka länderna förbereder sig för framtiden redan nu. Sedan finns det de som mer spelar på den allmänna opinionen och tror på ett oljeoberoende Sverige redan år 2020 eller som helt enkelt bara stoppar huvudet i sanden.

Till den första kategorin hör USA som sedan flera år i möjligaste mån undviker att röra sin egen oljereserv utan istället importerar sin olja. För att ytterligare trygga sin militära rörlighet i framtiden bedriver man allt mer intensiv forskning kring alternativa, och i många fall också mer miljökorrekta, bränslen till framförallt stridsflygplan. Frågan är vilka åtgärder som vidtas i Sverige. Det har tidigare varit meningen att man ska börja göra försök med att driva JAS 39 Gripen med biobränsle framställt av en restprodukt från skogsindustrin med hjälp teknik framtagen av ett svenskt företag. Svenska myndigheter hade dock aldrig upptäckt företaget om det inte varit för tips ifrån USA som genom sitt stora intresse för alternativa drivmedel dammsuger världen efter lösningar och därför nu investerar i företaget.

På markarenan tänker man naturligtvis på SEP:s eldrift, men där är tanken att batterierna ska laddas då förbränningsmotorn drivs. Det går säkert att konvertera systemet till att laddas från eluttag, men det är som bekant lite ont om eluttag i Stora Öknen, Läskiga Skogen eller var man nu tänkt uppträda. Sedan tidigare finns en rad andra lösningar för att köra dieselmotorer på t ex rapsmetylester, men det är ändå svårt att få fram tillräckligt mycket produktion för att täcka upp behovet.

Naturligtvis finns det ju ett ännu större nationellt behov än bara det militära. Såväl infrastruktur som industrier är som bekant extremt oljeberoende.
Svenska företag är idag bland spjutspetsarna när det gäller att försöka få fram drivmedel från skogsindustrin, framförallt biprodukten svartlut och det skulle vara väl investerade pengar att öka satsningarna på detta område. Alla satsningar idag leder till en förhoppningsvis lättare situation när oljebristen uppstår på allvar.

Det ter sig högst klokt att redan idag bygga ut den svenska kraftproduktionen kraftfullt, om tanken är att vi alla ska köra elbilar och helt förlita oss på el som kraftkälla inom något decennium. Tyvärr är det lite svårt att driva örlogsfartyg, stridsflygplan och helikoptrar helt på el, så alternativa lösningar måste till. Frågan är hur mycket energi som idag läggs vid denna aspekt vid materielanskaffning idag? Jag är fullständigt övertygad om att det just i detta ögonblick planeras för fullt för den svenska situationen i en oljetorr omvärld i HKV såväl som MSB...

Barentsregionen med dess dolda energitillgångar under den försvinnande arktiska isen kommer med mycket stor sannolikhet att bli skådeplats för allvarliga konflikter kring oljan, inte osannolikt väpnade sådana. Sverige är som bekant en del av Barentsregionen och chansen att Sverige inte skulle påverkas av en sådan konflikt är minimal, men den aspekten är säkert också redan täckt i den långsiktiga försvarsplaneringen… (Hittills är det faktiskt mest Miljöpartiet som uppmärksammat denna aspekt av den framtida hotbilden)

Till sist kan man ju också glädja sig åt att Sverige sedan år tillbaka sålt ut beredskapslagren av drivmedel. De behövdes ju ändå inte för det nya ”insats”försvaret.


Graferna i inlägget publiceras med tillstånd av Cornubot, bloggen Cornucopia. Cornucopia är numera också tillagd bland bloggarna i högerspalten.


Uppdatering 091223 kl 13.30: Fick precis tips om att Bo Pellnäs redan för fem år sedan skrev en debattartikel i UNT om detta ämne. Läs mer på Ylven.

Flygvapnet blir grönt?

Nej, Flygvapnet ska till somligas förtret inte uppgå i Armén. Däremot undersöker man möjligheterna att börja flyga på biobränsle istället för vanligt jetbränsle.

Den amerikanske ambassadören Michael Wood ville för något år sedan stärka banden mellan Sverige och USA och framförallt banden med svenskt näringsliv. Han identifierade då ett antal mycket lovande företag som skulle kunna leverera mycket intressanta produkter till USA och försöker matcha dem med amerikanska investerare. Ett av dem är ett miniatyriseringsföretag i Uppsala, som miniatyriserar högteknologisk elektronik, vilket är av högsta intresse för militära applikationer. USA är nu blivit otroligt intresserat av företaget då det står för den enda framkomliga vägen till mer avancerade stridsflygplan. Tyvärr kan man inte riktigt säga samma sak om svensk försvarsindustri och svensk försvarsforskning som hoppade på tåget först när amerikanerna kommit med sin lista på företag de vill samarbeta med. Samma sak gällde för Swedish Biofuels, som har som mål att kunna leverera biologiskt flygbränsle. Sent omsider har FMV även hoppat på detta tåg.

Företaget har en mycket intressant bakgrund, då alla tre nyckelpersonerna i företaget har rysk bakgrund. Ägarinnan Angelica Hulls far Igor har tidigare arbetat med ryska (sovjetiska) raketer.

Bränslet i sig är mycket lovande och görs på tidigare oanvändbara rester från etanoltillverkning. USA är högst intresserat. Redan tidigare har man där börjat experimentera med att flyga stridsflygplan på syntetiskt jetbränsle för att minska sitt beroende av utländsk oljeimport. Sålunda finansierar också den amerikanska försvarsforskningsorganisationen DARPA projektet till stora delar, emedan Sverige nöjer sig med att "hänga på".

Marknaden för ett fungerande biojetbränsle är enorm. Det är inte svårt att tänka sig hur ett fungerande biojetbränsle skulle påverka den enorma civila flygsektorn. Det här är teknologi som fungerande skulle vara värd astronomiska summor. För svensk del skulle det innebära att landet skulle kunna bli självförsörjande på bränsle då råvaran kan komma från skogsindustrin. En högst fördelaktig lösning för att minska svenskt oljeberoende.

Vad som i högsta grad oroar mig är svenska myndigheters svala intresse för ovan listade företag och produkter. Det här handlar om strategiska produkter och resurser som mycket snart kan komma att hamna i utländsk ägo, där Sverige istället får importera produkterna istället för att de framställs inom landet. T ex avslog Energimyndigheten nyligen Angelica Hulls ansökan om bidrag till byggandet av en fabrik för framställningen av biobränslet, men hon har som tur planer på att lämna in en ny ansökan. Det vore högst olyckligt om svenska myndigheter misslyckas i att behålla lovande företag i landet.

Jag kan inte annat än beskriva det som pinsamt att USA ska sköta identifieringen av lovande svenska företag och svensk forskning åt Sverige. Här krävs det rejäla krafttag för att se till att företag som dessa blir kvar inom landet för att gynna sysselsättningen och inte minst komma den svenska ekonomin och självförsörjandet till godo.