Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är "arv och miljö" som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.


Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.

Både och - då, nyss och här och nu

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till "sega gubbar" där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena."

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det "kaukasiska lackmustestet" (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.


*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Stella Polaris

Med ca 10 års mellanrum brukar Operation Stella Polaris uppmärksammas i media. Den här gången är det SvD:s kultursidor som har en fyllig och intressant artikel om hur stora delar av Finlands underrättelsetjänst räddades över till Sverige i krigets slutskede, när Finland fick vika sig för den röda övermakten. Klart läsvärt.

75 år sedan vadå?

Runtom i Europa har man i år högtidlighållit att det är 75 år sedan svältkatastrofen i Ukraina, även känd som Holodomor. För den som är obekant med ämnet kan det behöva förtydligas att det inte berodde på missväxt, torka eller något sådant. Istället var det en organiserad utsvältning av den ukrainska befolkningen från Stalins sida. Över 6 miljoner människor beräknas ha avlidit, vilket är fler än antalet judar som avrättades i Nazityskland. Liksom Förintelsen ifrågasätts Holodomor av högst tveksamma politiska skäl (Länken går till Sveriges Kommunistiska Partis tidning Riktpunkt).

Jag har inte någonstans i svenska tidningar läst något om denna årsdag. Däremot var tidningarna fulla av information om Kristallnatten som inträffade för 70 år sedan. Tyvärr måste jag ju i det överpolitiskt korrekta Sverige betona att jag absolut inte tycker det är fel att minnas det hemska med Kristallnatten. Men varför minns vi inte Stalin och Sovjetunionens missgärningar?

"Är det inte dags att fundera lite över det moderna Tyskland när undersökning efter undersökning visar att fyrtio procent av tyskarna vill se "en ny Hitler" och Hitlers födelsedag firats av ledaren för Tysklands största parti?"

Orden är författaren och journalisten Lars Gyllenhaals och från hans bok Ryssland och den svenska nedrustningen. Ovanstående stycke syftar till att få läsaren att dra paralleller till dagens Ryssland, för texten är helt osann när det gäller Tyskland. Men byt ut Tyskland mot Ryssland, tyskar mot ryssar och Hitler mot Stalin så är den mer än sann.

Varför är det så? Förmodligen åter ett bevis på att segraren skriver historien.

För den som inte redan läst den rekommenderar jag varmt Gyllenhaals bok. Där finns åtskilligt intressant att lära sig om Ryssland

Moskva visar musklerna

Ryssland har sedan Sovjetunionens sönderfall stött de georgiska utbrytarrepublikerna Abchasien och Syd-Ossetien, medan i stort sett alla andra länder anser att områdena fortfarande tillhör Georgien. Kriget då Abchasien med ryskt bistånd bröt sig ur Georigen 1992-93 kan väl mäta sig med det samtida kriget i Jugoslavien i otrevligheter. Dock kom det i skymundan i nyhetsrapporteringen i väst då fokus låg på Jugoslavien.

De senaste åren har fler och fler incidenter mellan Ryssland och Georgien kommit till allmän kännedom i väst. Förra sommaren sköt ryska flygplan en signalsökande attackrobot in i Georgien. Roboten undersöktes sedan bl a av svenska experter för att utröna ursprunget även om radarbilder klart visade hur ryska flygplan kränkte georgiskt luftrum innan roboten avfyrades. Dessförinnan har det förekommit flera incidenter där energitillförsel saboterats för Georgien. Transformatorstationer etc i flera grannrepubliker har utsatts för samtidiga sabotage.

Forskare på FOI har i en rapport sammanfattat antalet gånger Ryssland som politiskt påtryckningsmedel har brutit energitillförseln till andra stater i f d Sovjetunionen. Mellan 1992 och 2006 var den siffran 55. Ännu en klar anledning till varför vi i Sverige (och Europa) inte ska göra oss beroende av rysk gas. Denna rapport har även uppmärksammats av International Herald Tribune, som frågar sig om detta och andra händelser är en form av ett nytt kallt krig.

En av de allvarligaste incidenter mellan Ryssland och Georgien är dock den senast inträffade. Förra onsdagen lät Ryssland meddela att man avser vidta en rad åtgärder för att knyta Abchasien och Syd-Ossetien närmare till sig (Carl Bildt). Så i söndags sköt Ryssland ner en georgisk UAV (Hermes 450 av israelisk tillverkning) på spaningsuppdrag nära Abchasien. Det mest intressant i videon är att Mig-29:an som genomförde anfallet startade i Abkhasien, genomförde anfallet och landade i Ryssland.



Ryssland hävdar att UAV:n sköts ner av en Abchasisk L-39 (ett skolflygplan). Alla med normal syn kan se efter att ha sett videon att detta ren och skär lögn då flygplanet på videon utan tvivel är en Mig-29. En guide för dummies är att Mig-29 nämligen har två fenor, medan L-39 endast har en. I närområdet (Mig-29 har rättså kort räckvidd) är det bara Ryssland som opererar Mig-29.

Detta är utan tvekan en tydlig markering av regeringen i Moskva var ribban ligger och ur ett internationellt perspektiv totalt oacceptabelt. NATO-toppmötet i Rumänien för två veckor sedan var en framgång för Ryssland eftersom Georgien efter tyska och franska påtryckningar, nekades inträde i organisationen. Nt återstår att se vad Moskvas nästa drag blir. På onsdag kommer FN:s säkerhetsråd att sammanträda för att på georgisk begäran diskutera UAV-incidenten. Det ska också bli intressant att se om vår utrikesminister skriver något om incidenten på sin blogg.

Intressant om Sovjets planer mot Sverige

Samtal med f d sovjetiska officerare visar enligt uppgifter i SvD att Sovjetunionen hade långt väl förberedda operationer mot svenska hamnar, flygbaser m m i händelse av ett nytt krig i Europa. Anledningen till detta var att man inte litade på den svenska neutraliteten gentemot NATO. Det skulle vara intressant att läsa hela dokumentationen.

Jag minns en historia som en av mina kollegor som tjänstgjorde i Kosovo berättade efter att han kommit hem. Han hade arbetat mycket tillsammans med tjeckerna i en stab. En av tjeckerna hade då berättat för honom att hans förbands förstahandsmål under Kalla Kriget låg i Skåne.

Inte utan att man undrar hur den ryska planeringen i händelse av krig med NATO är idag?

Äntligen!

Jag förstår mig definitivt inte på regeringen Reinfeldt försvarspolitik. Däremot välkomnar jag beslutet att ge Forum för levande historia i uppgift att informera om kommunismen. Äntligen, säger jag.

Beslutet välkomnas dock inte av alla. Det som uppmärksammat är bibliotekarierna på Brännkyrka Gymnasiums bibliotek som vägrar att ta in skrifter från UOK, Upplysning om kommunismen. UOK ska minska kunskapsbristen hos svenska elever om kommunismens brott. Enligt en undersökning känner nämligen bara 10 % av de svenska eleverna till att det fanns något som hette Gulag.

Tyvärr har inte denna nyhet uppmärksammats på det sätt den borde. Tänk bara om ett skolbibliotek vägrat ta in böcker om Förintelsen. Försök förstå vilket rabalder detta skulle bli, även internationellt!

Enligt ryska beräkningar dog 32 milj människor endast i Sovjet av politiska repressalier. Bara i Ukraina under 30-talet lät Stalin mellan 6 och 8 milj människor dö i organiserad svält. Under VK 2 lät han deportera hela den tjetjenska befolkning till Kazakstan, varvid uppemot hälften dog innan de tilläts återvända (inte svårt att inse att många tjetjener har ett inbyggt hat mot ryssar). Uppemot 150 milj människor beräknas ha dött världen över till följd av kommunismens härjningar. Ändå springer dagligen folk runt i Sverige med Kubaflaggor och Hammaren och skäran på tröjor och knappar.

För er som inte sett det tidigare finns det i Sverige ett sällskap som kallar sig Svenska Stalinsällskapet. De har en egen hemsida där de skriver om den ”stenhårde hjälten” som de kallar honom. Jag tror inte ens någon skulle seriöst överväga idén att starta ett Hitlersällskap med tillhörande hemsida i Sverige. Stalinsällskapet publicerar bl a artiklar som ska ta död på ”myterna” om politiska fångar och mord i Sovjet och har till och med en mp3-fil med Knutna Nävars ”Sången om Stalin”. Det är nästan så jag vill kräkas, men det vore slöseri på en god middag. Man kan ju hoppas att allt bara är ett studentikost skämt.

Jag hoppas innerligt att UOK:s arbete kommer att vara framgångsrikt, även om jag liksom Kjell Albin Abrahamsson tycker illa om att staten lägger sig i vad man ska tycka.

Länkar:


UOK - Upplysning om kommunismen

Kjell Albin Abrahamsson uppmärksammar bibliotekarierna i Brännkyrka Gymnasiums bibliotek

Grundarna av UOK bemöter kritik från nämnda bibliotekarier

En f d elev på Brännkyrka Gymnasium om biblioteket och dess bibliotekarier

Putin skramlar igen

I fredags meddelade Rysslands president Vladimir Putin att han beordrat om återupptagande av landets beredskappatrullering med kärnvapenbestyckade bombflygplan. Detta sätt att operera har inte förekommit sedan strax efter Sovjetunionens upplösning, då patrulleringen drogs in pga landets allmänna ekonomiska kaos.

Ett flertal bombplan av typerna Tu-95 och Tu-160 flög uppdrag i över både Atlanten och Stilla Havet. Flygningarna ut över Atlanten följde som vanligt norska kusten och avbröts i närheten av Färöarna. De ryska flygplanen skuggades också som vanligt av norska F-16.

För några veckor sedan genomfördes liknande övningsflygningar med ryska bombflygplan ner mot Nordsjön. Förra veckan genomförde man också flygningar mot amerikanska hangarfartyg i Stilla Havet samt mot den stora amerikanska basen på Guam. Samma vecka genomfördes också ett antal provskjutningar med kryssningsrobotar från ryska bombflygplan.

Det är tydligt att Putin med detta agerande vill visa Rysslands muskler och att landet fortfarande är en makt att räkna med. Frågan är bara av vilken anledning han anser det vara nödvändigt just nu?

Läs mer:

Brittiska incidentberedskapsstarter 1, 2
Flygningar mot Guam

Flygande kärnvapenpatrullering 1, 2

Vill ni ha det som i Sovjet?

Så lyder parollen på en affisch i Ung Vänsters senaste kampanj, självklart klistrad på ett elskåp. Frågan är om man ska skratta eller gråta? Det är ju enklare att räkna de ung vänster-politiker som tar avstånd från Sovjetunionen och dess mörka historia än de som ser upp till hammaren och skäran. Det är mindre än tio år sedan Ung Vänsters dåvarande ordförande Jenny Lindahl sa att "det faktiskt inte är så att Lenin är någon massmördare" i en intervju i Sveriges Radio.

2004 genomförde Front i P 3 en enkät bland förtroendevalda i Ung Vänster. 30 % av dem ansåg inte att Kuba var en diktatur och över hälften såg hammaren och skäran som en positiv symbol. Lämplig läsning för dessa Sovjet-romantiker borde vara Signe Kaskelas "Under Stalins diktatur" som finns tillgänglig i sin helhet på nätet och som handlar om hur det var att vara Kirunasvensk. Tidigare har de svenskar som återvände efter att ha missletts till att emigrera till Sovjetunionen under 20- och 30-talen varit utfrysta av vänstern och historien om dem har "inte existerat" på klassiskt kommunistiskt manér. Efter mycket intern debatt bad Vänsterpartiet slutligen härom året Kirunasvenskarna om ursäkt. Den stolte kommunisten Lars Ohly hade tidigare personligen stoppat en ursäkt.

Idag kan man läsa att det borgerliga blocket i den senaste mätningen åter knappar in på oppositionen. Då kan det vara aktuellt att repetera vad de olika partierna står för med Knappnytts utmärkta redovisning och samtidigt passa på att lära sig mer om Ung Vänster och kommunismen.




Kirunasvenskarna:
Wiki, DN