Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit "ni kan väl öva någon annanstans". Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.


Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare.  Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.


Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.


Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  - minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  - sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.


Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Bläcket hade knappt torkat (uppdaterat 31/8 10.30)

Sent omsider så kommer här ett inlägg om Regeringsbeslut 5 och Försvarsmaktens preliminära svar. Det har tyvärr inte blivit så mycket skrivet på bloggen den senaste veckan då annan verksamhet har fått prioriteras. Bland annat två stycken tidningsartiklar. 


Det är knappt så att bläcket har torkat på riksdagsbeslutet att lägga värnplikten vilande och införa yrkesförsvar innan även Försvarsdepartementet i vintras insåg att det blev lite för dyrt. Resultatet blev Regeringsbeslut 5 (RB 5) i vilket Försvarsmakten uppdrogs att utöver de redan i budgetunderlag 2014 och försvarsmaktsorganisation 2013 planerade personalminskningarna och minskningarna av lönekostnader, utreda möjligheterna att sänka lönekostnaderna med ytterligare 500 miljoner kr. Redan i arbetet med budgetunderlag 2014 fick Försvarsmakten börja titta på hur man skulle kunna sänka lönekostnaderna genom att låta mindre kvalificerad och därmed billigare personal lösa arbetsuppgifter jämfört med idag.

I tisdags offentliggjordes så Försvarsmaktens svar på RB 5. Försvar och Säkerhet liksom Skipper (uppföljning) har redan skrivit föredömligt om detta liksom Jägarchefen. Alla läsvärda

Ett krav på att utöver Org 13 och BU 14 minska lönekostnaderna med 500 miljoner kr kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten och svensk försvarsförmåga och beredskap. Ca 1000-1200 officerare kommer att behöva avvecklas, liksom 500-700 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 550-750 civilanställda. Istället ökar den tidvis tjänstgörande personalen med 175-225 officerare, 150-350 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 40-60 civilanställda. Deltat blir ändå en mycket stor minskning och ett antal förband kommer att bli av med mycket stora delar av sina kontinuerligt tjänstgörande personal. I praktiken är det minst ett verksamhetsställe som kan läggas ner.

RB 5, om det verkställs, skulle få mycket negativa konsekvenser på tillgängligheten och beredskapen, där nu istället den tidvis tjänstgörande personalen behöver mobiliseras istället för att man ska kunna nyttja sig av kontinuerligt tjänstgörande att lösa hastigt uppdykande skarpa uppgifter.

Arbetsbördorna på de kontinuerligt tjänstgörande kommer därtill att ökas i hög grad och huvuduppgiften torde i än högre grad att bli utbildning av ny personal och inte minst tidvis tjänstgörande personal.

Det är en ytterst oroande utveckling. Redan idag med ett årligt intag av rekryter till den grundläggande militära utbildningen som understiger det antal som sedan ska bli norm, tvingas krigsförbanden ställa till förfogande ett så pass stort antal officerare och specialistofficerare att tjänstgöra som instruktörer för GMU att möjligheterna att lösa förbandes egna uppgifter kraftigt hämmas. Exempel på detta kan vara lösande av beredskap eller förberedelser inför en internationell insats. Detta är en situation som skulle förvärras avsevärt om RB 5 implementeras då marginaleffekten alltid är stark.

Vi ser också en märklig förskjutning av fokus från vad som ursprungligen uppgavs vara syftet med yrkesförsvaret – att ha omedelbart gripbara insatsklara krigsförband och att minska kravet på utbildningsresurser kontra gripbara förband jämfört med värnpliktsförsvaret (minns Sten Tolgfors beskrivning av hur ett krig kan vara över på en vecka och att ett pliktförsvar därför är förlegat). Nu hamnar Försvarsmakten på samma ruta som med värnpliktsförsvaret, men till mycket högre kostnader och avsevärt mycket lägre numerärer.

Sverige har som bekant en oroande utveckling i närområdet där 2019 är satt som måldatum för innevarande etapp av den mycket omfattande ryska militärreformen, vilken redan nu flerfaldigt ökat de ryska väpnade styrkornas förmåga. Samtidigt vill då Regeringen genomföra en besparing på Försvarsmakten som ytterligare kommer att reducera landets försvarsförmåga? Det är svårt att få det att gå ihop.


Med all tydlighet påminns vi än en gång om fakumet att försvarsbeslutet 2004 är synnerligen levande. Den insatsorganisation som idag skapas under namnet IO 14 är i själva verket samma organisation som beslutades i försvarsbeslutet 2004, men som man nödtorftigt försökt styra om till att så gott det går hantera även nationellt försvar i och med "Inriktningspropositionen 2009", därav just "inriktningspropostion" och ej försvarsbeslut. Ett implementerat RB 5 ovanpå detta skulle vara ytterligare en spik i kistan.


Försvarsmaktens svar på RB 5 (missiv, bilaga 1)
Officersförbundet om RB 5


Uppdatering 31/8 kl 10.30: Sveriges Radio Ekot uppmärksammar idag RB 5 och vilka följder beslutet kan medföra. Intressantast är försvarsministerns uttalande:

"Försvarsminister Karin Enström, vill inte nu tala om minskad personal. I stället hoppas hon på ökade budgetanslag.

– Mitt fokus är att höja Sveriges försvarsförmåga och just nu jobbar jag för höjda försvarsanslag, redan i höstens budget. På lång sikt så arbetar jag tillsammans med Försvarsmakten för att få balans mellan uppgifter och resurser."

Med tanke på att ministerna vågar uttala sig om höjd budget i media så ser jag det som garanterat att försvarsbudgeten kommer att höjas i höstbudgeten. Frågan är dock hur stor höjningen blir och framförallt om den kommer att kompenseras med några andra budgetposter som återför pengarna till statskassan.

Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").


Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.


Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?


PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen


På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

Gästinlägg: OF-1 en bofink?

Idag måndag är för många arbetstagare första dagen på jobbet i den nya Försvarsmaktens Organisation 2013. En av de aspekterna som dryftats mest med denna omstrukturering är omplaceringen av befintliga plutonchefer till förmån för nyutexaminerade fänrikar och här följer ytterligare ett inlägg i frågan med förslag på lösning.

/Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––

OF 1 – en bofink


En snarlik text publicerades den 17 december på Försvarsmaktens debattblogg. ”Tajmingen” var kanske inte den bästa med tanke på den stundande julledigheten, men eftersom ämnet tidigare varit hett debatterat hade jag trots allt förväntat mej några kommentarer. Eftersom jag anser ämnet alltför viktigt för att inte debatteras så har jag erbjudit Wiseman att publicera en något reviderad version av artikeln.

---

I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.
Jag ska här göra en kort presentation av det tankefel som ställer till problem och därefter ge ett förslag på lösning.

Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var dock troligen framtaget i sent skede och under starkt tidspress, vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.

Enligt personaltabellerna vid flertalet av våra personaltabeller förband ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Detta är fullt logiskt utifrån det nya tvåbefälssystemet. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. En OF 1 kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant och det är detta som man missat i ”analysen” inför det så hårt kritiserade beslutet.

Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad med en tjänsteställning över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). Det är i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos OF 1.

Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis fänrikens bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.

Om FM istället hade tolkat personaltabellerna så att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så skulle det hela kunnat fungera. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att stå på och därigenom också betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.

Problemet med att se plutonchefen som OF 1/löjtnant är att FM får ett ”fänriksberg” att hantera. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag då och då höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg nog mer sanning i det än vad jag då förstod och jag vill hävda att påståendet definitivt är giltigt än i dag.

Om vi alltså betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en lösning. Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att direkt tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs ytterligare utbildning, men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har fänriken en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan de omedelbart börja bidra till förbandets verksamhet, samtidigt som tiden fram till utnämningen till löjtnant kan nyttjas för kompletterande utbildning och praktik på trupp – alltså en slags ”trainee period”.

Givetvis finns det även problem i det förslag jag presenterat. Redan i dag upplever många ute på förbanden att finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.

Här har i princip ÖB två vägval. Han kan titta på hur verkligheten ser ut och därifrån skapa rimliga förutsättningar för att individer på alla nivåer kan lösa sina uppgifter, eller hålla fast vid redan fattat beslut, ett beslut som framför allt baseras på dåligt underbyggd teoretisk modell.

ÖBs uppgift borde rimligen vara att säkerställa att krigsförbanden kan leverera den av riksdagen beställda effekten (givetvis inom tilldelad ekonomisk ram). Det torde rimligen innebära ett behov att se över fördelningen av OF/OR mellan olika nivåer och förband, vilket sannolikt blir en nog så besvärlig räkneövning, och sannolikt innebära n del uppslitande interna konflikter.

Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda. Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.


Lars Rössle, LSS

Nytt i ordboken: Obemanning

Det är inte var dag som försvarsfrågor får inleda Rapports 19.30-sändning och Aktuellts 21-sändning, men så var fallet idag. Anledningen var Riksrevisionens synnerligen svidande granskning av Flygvapnets och Marinens insatsförmåga med avseende på bemanning, där Riksrevisionen nu myntat det mycket beskrivande ordet "obemanning" (För den som inte orkar läsa alla 75 sidorna rekommenderas den inledande sammanfattningen om några sidor. Man går dock miste om en rad godbitar. Det lär även den göra som läser rapporten utan en bred förförståelse).

Såväl Försvar & Säkerhet som Skipper gör förnämliga dissektioner av rapporten så det blir inte så mycket sådant här.

Intressant är försvarsminister Karin Enströms kommentar: "Jag delar inte Riksrevisionens bedömning om man tittar på helheten. Försvarsmakten befinner sig ju i ett stort omställningsarbete och löser samtidigt sina uppgifter och det är ju det viktigaste för mig som försvarsminister"

Någonstans verkar det brista i informationskedjan eftersom majoriteten av Marinens och Flygvapnets personal lär instämma till fullo i Riksrevisionens rapport. SvD:s sammanfattning att "Försvaret inte är influensasäkrat" är alltför träffande. I en organisation vars numerär bestämts politiskt på så sätt att en oproportionerligt stor del av nyckelbefattningarna på såväl förband som ledningsnivåer är singelkompetenser klarar inte det normala svenska samhället med föräldraledigheter och förkylningar.

"Vi har på pappret aldrig haft större numerär och personaluppfyllnad än idag, samtidigt som vi aldrig varit så få som löser huvuduppgifterna" som någon konstaterade att resultatet blir i Org 13 med alla bemanningsuppdrag, sidouppdrag för basorganisationen, utbildningar och ledigheter som ska tas ut. Det stämmer också mycket bra med Riksrevisionens konstaterande på s. 40 där man ställer frågan om Försvarsmakten ens har förmåga [personellt] att skydda sin egen verksamhet.

 
Till sist kan man konstatera att det var ju tur för berörda att Riksrevisionen endast granskade Flygvapnet och Marinen med avseende på bemanning. Hade Riksrevisionen inkluderat de materiella och logistiska aspekterna på insatsförmågan efter PRIO införande 3-4 som DN tog upp härom veckan så... hade tydligen Försvarsmaktens insatschef kunnat berätta om det i Rapport...


Börjar det så smått gå upp för medlemmarna i BRF Folkhemmet vad styrelsen har gjort med brandskyddet?

SvD, 2, 3 

Gästinlägg: ÖB svar på Kn Rolf Larssons öppna brev

Det är mycket glädjande att överbefälhavaren åter tagit sig tid att svara på ett öppet brev och i det här fallet det som skrevs av kapten Rolf Larsson i början av veckan. Att dialogen gynnar verksamheten råder det små tvivel om.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svar till Kn Rolf Larsson på Livgardet


Rolf,

För inte så länge sedan (den 10 september) svarade jag på ett annat öppet brev på den här bloggen och ditt brev bekräftar att vår omstrukturering berör och upprör. Det jag skrev då gäller också för ditt brev och jag tänker därför inte gå in och kommentera det i detalj.

Jag vill dock lyfta fram några saker:
Precis som tidigare omstruktureringar är inte heller den här perfekt. En del av oss, främst civila kolleger, har blivit övertaliga, andra har tvingats till svåra beslut i frågan om att flytta eller inte. Men omstruktureringen ger en förutsättning för det vi ska åstadkomma – att starta införandet av tvåbefälssystemet på riktigt och intagandet av en ny organisation som leder till mer gripbara förband. Jag är övertygad om att det som fungerar väl i så många andra länder också kommer att göra det i vår organisation även om vi fortfarande har en hel del kvar att göra innan vi kommer ikapp. Vi ska heller inte glömma bort att jag själv, liksom andra i organisationen, har erfarenheter av liknande befälssystem från tiden före NBO.

Du nämnde i ditt brev att jag, när jag var brigadchef på Livgardet, hade talat om mätbarhet och åskådliggjort det med hjälp av en klocka och en linjal på en overhead-bild. Jag kommer mycket väl ihåg den genomgången. Och linjalen finns med nu också eftersom effekten av omstruktureringen både kan och bör mätas. På sikt kommer vi kunna se en positiv effekt för Försvarsmakten som organisation. Detta perspektiv innebär dock att den inte kommer att vara positiv för varje enskild medarbetare. Det är till och med så att det uppfattas som negativt av hela personalkategorier då förändringarna är så genomgripande.

Jag är medveten om detta men det här är den väg jag valt. Detta är en av de största förändringarna vi genomfört i modern tid. Jag vill vara ödmjuk och konstaterar att vi inte har gett oss själva eller våra medarbetare tillräcklig tid till fördjupning eller förståelse.

Några förundrades, efter mitt förra svar, att jag valde att kommunicera via anonyma bloggar. Det kan man ha många tankar om, men om jag menar allvar med att adressera de frågorna som ställs så ska samtalet föras där samtalet finns. Annat är som att leta efter nyckeln där ljuset är.

Jag kommer dock inte att kunna svara på alla frågor som ställs här men jag och mina medarbetare följer noga det som skrivs. Jag vill också under hösten finna nya former för mig att möta Försvarsmaktens medarbetare. Det räcker inte med förbandsbesök utan jag vill hitta former som ger bredare möten. Jag driver därför på för att återkomma till Försvarsmaktens medarbetare i aktuella frågor på ett sätt som bättre tillgodoser behovet av fördjupning och förståelse i nya moderna format. Det gäller mig själv och övriga av de högsta cheferna i Försvarsmakten.


Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare

Gästinlägg: Ytterligare ett öppet brev till ÖB

Käre Sverker!

Jag är fullt medveten om att det är komplexa och svåra frågor som skall avhandlas i och med en omstrukturering.

Själv har jag varit med i många omorganisationer, i Försvarsmakten, annan statlig myndighet och i det privata näringslivet. Jag har dessutom själv använt arbetsledningsrätten i samband med uppsägningar. Helt medveten om att man kan gå olika vägar för att komma till det resultat man vill ha.

Försvarsmakten valde denna gång en ny väg att gå och jag är inte säker på att ni ännu vet slutet av vad det innebär. Däremot så förutsätter jag att ni kallt räknar med att betala er ur eventuella AD-domar.

Du skriver att riksdag och regering som tagit besluten för att genomföra omdaningen av hela FM. Jag tycker att du därmed skyller över på politikerna även om det i de formella termerna går till så. Det är självklart på det sättet att det finns ett antal officerskollegor som gjort eller gör karriär på att tala om att detta är möjligt för både politiker och utredare. Oavsett om de tror på det eller inte.

Kommer du ihåg när du stöttade Idrott och Friskvård på Livgardet som Brigadchef? Genomgången där du hade med klockan och linjalen på OH-bilden. Allt skulle vara mätbart och det var viktigt. För mig visade du då ledarskap och hade mitt förtroende. Förtroende är en sak man förtjänar men också något som kan förloras eller så har man inte ens förmågan att få det.

När det gäller nya personalförsörjningssystemets införande har varken du eller försvarsmaktsledningen mitt förtroende. Ni har analyserat uppgiften och i detta kommit fram till att alla skall dokumentera sin utbildning, kompetens och erfarenheter. Den färska kompetensen m.m. som man har i sin nuvarande befattning skulle in i PRIO. Dessutom skulle man göra ett CV på papper för att nyttjas om så behövdes. Individens samlade kompetens skulle inte kunna nyttjas i ett datasystem utan enbart manuellt. Om man betänker antalet anställda delat med antalet minuter avsatt för matchning så inser jag hur mycket individens samlade kompetens betytt för FM.

När förbanden gjorde sin matchning var det i huvudsak på den information som fanns i PRIO. D.v.s. den färska kompetensen och sedan nyttjades CV när så behövdes. I den centrala processen 2012-08-20 visades ett bildspel. Detta läggs ut på EMIL. I bildspelet framgår följande ” Ett fåtal definierade befattningar kräver färsk kompetens”.

Min slutsats är att matchningen inledningsvis är gjord med felaktiga förutsättningar vid förbanden. Innebar detta en revolutionerande omdaning av processen? Nej, som vanligt får inget störa gällande tidsplan utan det skall bara fixas till. Snabbt och snärtigt givetvis, möjligen får de samlade på Karlberg ta till fler av dygnets timmar för att hinna bli färdiga. För mig innebar meningens innebörd en mer allvarlig konsekvens i processen. Någon har gjort ett stort och allvarligt misstag. Analysen av uppgiften var fel. Hela personalförsörjningssystemets införande har analyserats fel. Ingångsvärdena för vilken personal som behövs var, och vad i deras kompetens/erfarenhet Försvarsmakten behöver och hur den skall säkerställas hade alltså startats felaktigt.

Omstruktureringsledaren åtar sig då att under den resterande tiden på Karlberg som jag ser det, rätta till detta för hela FM. Det känns som ett skämt men är inte fösta gången det händer i FM. Tror du verkligen att vi går på det? ”Mer rätt än fel” kan man också höra, ”det räcker med en 80 procentare” är en annan kommentar som använts. Duger det då? Nej, vi skall kunna hantera personal i krig och krigssituationer. Vi har årligen tidigare hanterat värnpliktskullar på 30000 personer. Försvarsmakten har, medan jag tjänstgjort, hanterat övningar med 25000 deltagare. I dag måste ett antal sista minuten lösningar göras fast vi bara övar med 5000. Var tog vår planeringsförmåga vägen? Erfarenheterna av stora KFÖer finns fortfarande bland personalen men ni kör bara förbi dessa i ert fina rör. Hur är detta på något sätt professionellt? Kanske skall orsak och verkan ha konsekvens även för de i din ledning? Det borde vara ett antal som inte har mätbara resultat på den positiva sidan. I stället kan du nog konstatera att det lagts ned extremt många arbetstimmar utan kvalitetssäkrat resultat. Jag är förstummad men luttrad av tidigare omorganisationer. Genom detta visste jag att oavsett vad som händer så levereras det tänkta resultatet enligt tidsplan.

Dina officerare i karriären levererar alltid det de anser de måste oavsett de regelverk som reglerar verksamheten. Många ser nog att de har makten så det gäller inte dem. Hur ofta utan rätt resurser skall inte saker bara lösas för stunden? Argument utifrån regelverken upptagna i organisationsprocessen har, som jag uppfattat det, mest varit ett slag i luften. Är det acceptabelt att inte följa lagar, förordningar, regler och bestämmelser? Jag har här erfarenheter från andra myndigheter där det faktiskt är viktigt att följa regelverkens generella och direkta styrningar samt delegationer.

Försvarsmaktsledningen har nu en tung uppförsbacke till det förtroende en ledning borde ha hos sina anställda. Tror du inte på mig slår jag vad om att en förtroendeenkät visar att jag har rätt. Ta ansvar. Skyll inte på politikerna. Tittar man på kvaliteten och helhetssynen kan allt inte gå i rör och vara någon annans ansvar. Mitt ansvar är åtminstone att framföra hur jag uppfattat situationen som anställd oavsett om jag har ett arbete eller inte. Demokratin vilar bl.a. på meddelarfriheten och inte på en återgång till livegenskap eller feodala synsätt.


Kn Rolf Larsson

Vart tog moroten vägen?

Dammet efter Org 13-bombens nedslag har ännu inte lagt sig. I sitt gästinlägg på WW talade Officersförbundets ordförande Lars Fresker om att OF:s medlemmar bör fundera igenom vilka värden de är beredda att strejka för.

Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:

– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering

Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.

Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.


Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.

Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.


Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.

Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):

"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."

Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.


Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?

Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.


På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.

Gästinlägg: Replik till ÖB svar

Först och främst vill jag tacka generalen för att han tog sig tid att svara. Jag hade inte förväntat mig detta och fick därmed en positiv överraskning.

Det brev jag skickade fick ett större genomslag än jag trodde och blev tydligen ett samtalsämne på många förband i Sverige. Jag har läst kommentarerna samt Överbefälhavarens svar och vill ta tillfället i akt att göra ett antal förtydliganden både avseende vissa av kommentarerna och ÖB svar.

Någon har haft synpunkter på att jag väljer att vara anonym och det är helt befogat. Egentligen är anonym kritik emot mina principer men som jag ser det är detta den bästa lösningen. Klimatet i Försvarsmakten är, enligt mitt sett att se det, inte redo för en helt öppen debatt och risken för att kritiker drabbas av vissa konsekvenser är uppenbar. Den huvudsakliga anledningen till anonymiteten är dock att jag i min befattning har en roll som arbetsgivare. Det är därför min plikt att genomföra och motivera de beslut som FML beslutar även om jag inte fullt ut håller med. Det är dock också min plikt att anmäla missförhållanden uppåt. Eftersom dessa faktorer i detta fall står i motsats till varandra var anonymitet det enda alternativet.

Överbefälhavaren beskriver i sitt svar svårigheterna med omställningen av Försvarsmakten. Om att regering och riksdag ställer krav på en snabb omstrukturering med anpassade personalvolymer och tvåbefälssystem. Jag förstår dessa svårigheter och vill också säga att jag instämmer i att en omstrukturering är nödvändig för att takta dessa krav. Jag är inte avundsjuk på det arbete som ÖB har i dessa tider.

De förklaringar som ÖB levererar är logiska men inte desto mindre fel. Hela resonemanget haltar på ett antal punkter och tyvärr utmynnar de i en brist på verklighetsförankring. Det är tydligt att klyftan mellan FML och förbanden är väldigt stor och jag tänker inte spekulera i varför. Alla som arbetar på ett arméförband vet dock att en nyexaminerad fänrik generellt sett inte är lämplig att direkt vara plutonchef efter genomförd skola. Dels är inte våra skolor utformade så att detta är möjligt och dels har förutsättningarna ändrats markant. Dessutom handlar det inte om huruvida fänriken är lämplig eller inte. Det handlar om det finns någon annan som är lämpligare! Det borde väl rimligen vara så att den som är bäst lämpad skall vara chef? Om detta är en fänrik eller kapten borde vara ointressant.

Jag själv blev krigsplutonchef direkt när jag examinerades. Dock fanns då en rutinerad löjtnant/kapten som s.k. fredsplutonchef som handledde, la arbetstid, planerade och skötte det mesta runt omkring. Som krigsplutonchef kunde jag alltså ägna mig helt åt min krigsbefattning. Dessutom fanns en tydlig och enkel cykel med ett inryck, befattningsutbildning, förbandsutbildning och muck. Jag fick ansvar, förtroende och mentorering längs vägen och våra värnpliktiga soldater var inte bättre
än jag själv var på något i utbildningsplanen. En fänrik som idag kommer hem landar in i ett förband som kanske redan existerar och något muck finns inte i horisonten. Uppgifterna för den nya fänriken sträcker sig långt utöver upprepade anfall med lös ammunition på Prästtomta skjutfält. Påstående som ”det gick ju förr” är därför inte relevanta och tillför inte debatten något!

Plutonchefen är idag den viktigaste befattningen på våra insatsförband. Plutonchefen har idag ett mycket stort ansvar (inte minst ur ett arbetsgivarperspektiv) och hans arbetsuppgifter spänner över en så stor bredd så att det inte liknar något vi tidigare genomfört. Ledarskapet på plutonsnivå är en mycket viktigt del för att få våra yrkesanställda soldater att kvarstanna de år som vår organisation behöver. Jag påstår att just detta ledarskap i detta skede är en kritisk sårbarhet som vi nu själva underminerar. Jag förringar inte våra specialistofficerare och jag delar uppfattningen om att dessa kommer att vara ryggraden i förbandet. Dock förtjänar de att ledas av någon som har mer erfarenhet än kanske en GMU och 3 års utbildning i bagaget.

Att man gör undantag för förband som skall ut i skarp insats visar att FML inte själva tror på modellen. Stridstekniskt och taktiskt är det svårare att vara plutonchef i Afghanistan men ledarskapet på hemmaförbandet kräver lika mycket om inte mer. Detta kan jag med säkerhet säga av egen erfarenhet.

ÖB skriver också att beslutet bara rör cirka 50 personer. Det är möjligt men i så fall handlar det om att 50 plutoner drabbas. Även om inte alla dessa plutoner är uppfyllda med GSS/K är det säkert ett par hundra soldater som ni nu slår undan ledarskapet för.

Det behöver inte alls att ta 10 år för en fänrik att bli plutonchef bara för att inplaceringen sker på en OR6 nivå. ÖB:s exempel är rent matematiskt och inte med sanningen överensstämmande. Det kommer alltid att finnas en rörlighet bland vår personal. Det kommer alltid att finnas möjligheter för duktiga medarbetare att klättra. Dock inte fortare än vad den enskilde kan hantera.

Det finns bara en väg att gå i denna fråga! Riv upp beslutet! Låt förbanden placera sin personal där de anser det är lämpligt! Låt våra 3-5 års planer vara annat än onödiga papper och låt oss återigen börja tillämpa uppdragstaktik! Om inte detta sker kommer troligen förbanden att sluta att anställa personal från nya fänrikskullar. Detta innebär att vi går i samma fälla som då vi införde anställningsstopp 2005-2007. Resultatet blir en felfördelad åldersstruktur som vi kommer att lida av länge. Ett ytterligare alternativ är att låta förbanden anställa fänrikar utanför insatsorganisationen. De kan då vara exempelvis GMU-plutonchefer eller ha möjlighet att tjänstgöra på pluton som instruktör för att få en bra start i karriären.

Hade ni inte kommit med detta krav i ett sent skede av processen hade troligen allt gått lugnare till. Nu är vi istället i ett läge där OF har börjat tala om strejk och där kaptener med 10 års erfarenhet börjar se sig om efter nya jobb. Mitt brev handlade dock inte bara om inplaceringen av fänrikarna även om tyvärr ÖB:s svar mest handlade om denna fråga. Vi måste komma ihåg att det inte bara är denna isolerade fråga som fått mig själv och många andra att reagera.

Mina påståenden rörande en för smal insatsorganisation, minskat utbildningsstöd,
rekryteringsrättigheterna för nya befäl till förbanden och det praktiska ledarskapet på HKV blev inte kommenterade.


KCTC

Gästinlägg: ÖB svar på signaturen KCTC öppna brev

Svar på öppet brev till ÖB

Signaturen KCTC skriver i ett öppet brev till mig om effekterna av det bemanningsarbete som genomförts under sommaren och vars resultat delgavs medarbetarna den 6 september. I de allra flesta fall så sker det ingen förändring, ansvar och uppgifter är som tidigare. För många officerare är befattningen ändrad till specialistofficer, en del får byta arbetsgivare på orten då anställningen nu är i krigsförbandet, ett mindre antal har fått erbjudande om tjänstgöring på annan ort och ett drygt 80-tal av våra civila medarbetare har tyvärr fått besked om övertalighet.

Det som nu rört upp de starkaste känslorna är att officerare, i flera fall erfarna truppofficerare och idag plutonchefer, fått beskedet att de är placerade som ställföreträdare och underställs som sådan en nyutexaminerad officer. Så är fallet vid några förband, främst ur armén, och berör cirka 50 personer.

Det kan verka helt ologiskt och strider till synes mot Försvarsmaktens grundprinciper som vi verkat efter i knappt 30 år. Även jag har varit plutonchef och kompanichef, då vid Norra Skånska regementet. Hade jag fått liknande besked som signaturen KCTC hade jag reagerat på samma sätt. Därför har de beslut jag fattat inte varit lätta och alternativen har noga övervägts och prövats inom Högkvarteret.

Enligt riksdags- och regeringsbeslut så ska Försvarsmakten omstrukturera officerskåren i högre takt än tidigare. Tvåbefälssystemet ska införas och personalvolymerna snarast anpassas till den organisation vi valt. Försvarsmakten har inte möjligheten att dra ut på förändringen över lång tid. Detta samtidigt som vi ställer om organisationen inom en rad andra områden, värnplikten, tillgängligheten, styrningen etc. etc.

En av grunderna i tvåbefälsreformen är att erfarna specialistofficerare ska utgöra ett viktigt fundament i Försvarsmakten med lång tjänstgöring i varje befattning. Specialistofficerssystemet är helt centralt i reformen för att skapa en försvarsmakt med djup kompetens och hög professionalism i genomförandet av verksamheten. Dessa specialistofficerare ska leda professionella gruppbefäl, soldater och sjömän. Många chefsbefattningar, även på plutonsnivå, bestrids av officerare med akademisk utbildning och då med kortare tid i befattning. Så är systemet utformat och kan jämföras med befälsstrukturen i andra länder.

Konkret innebär det att en yngre officer kommer att kunna vara chef för en äldre specialistofficer som har varit i sin befattning länge. Olika kunskap, erfarenhet och utbildning kommer att mötas i ett nytt rollspel. Morgondagens officerare, specialistofficerare, och soldater kommer att vara vana vid denna ordning men är inledningsvis för många obekant och främmande.

Specialistofficerens kunskap och kompetens är inget som skapas på kort tid och systemet kommer att utvecklas och mogna de närmaste åren. Vi behöver därför skapa bryggor mellan dagens system och morgondagens organisation. Därför placeras nu äldre erfarna officerare som specialistofficerare och som ställföreträdande plutonchefer. Dessa har den kompetens som bäst svarar mot kravet för dessa befattningar.

Finns det alternativ? Ja, men av olika skäl är dessa inte genomförbara. För att ge några exempel: OR 6 (1.sergeant) befattningar som instegsbefattningar för OF 1 (fänrik/löjtnant) medför att det tar upp till 10 år innan vi har den struktur vi har beslutat.

Det tar också sex till sju år innan våra nya specialistofficerare har den kompetens som krävs för att kunna vara den ställföreträdare som det nya systemet kräver. En sådan lång tid är inte ett valbart alternativ för den organisation som ska verka med effekt i närtid.

Eftersom allt detta är nytt och innehåller många svårigheter, för såväl trupp, som officerare och specialistofficerare är förband som är på väg att rotera ut i skarp insats undantagna från grundprincipen.

Jag är medveten om att några mycket dugliga officerare med lång erfarenhet och väl vitsordade som plutonchefer kommer att tjänstgöra som ställföreträdare. Ur individens perspektiv kan det kännas svårt men jag behöver tillvarata den aktuella kompetensen och den unika yrkesskickligheten på just dessa befattningar.

Att forcera införandet av ett tvåbefälssystem är en svår process och därför behöver vi fortsätta analysera personalflöden, gränssnitt mellan olika personalkategorier och utveckla organisationen efter vunna erfarenheter.


Sverker Göranson
General & soldat med befattning överbefälhavare

Gästinlägg: Officersförbundets ordförande om bemanning och strejk (uppdaterat 10/9 23.40)

Torsdagens offentliggörande av resultatet av Org 13 bemanning i Försvarsmakten har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Såväl här på WW som på Cynismer har det varit en veritabel anstormning av läsare där snittet de senaste dagarna legat på 6000
läsare.

I kommentarsfälten på bloggarna och på andra sociala media frågar sig många besvikna försvarsmaktsanställda vad Officersförbundet håller hus egentligen och varför man inte gör något. Tyvärr bygger detta sannolikt på en bristande förståelse hos medlemmarna för vilket manöverutrymme en facklig organisation har även i Sverige där facken har betydligt starkare inflytande än i många andra länder. Officersförbundets ordförande Lars Fresker kommenterar här i ett gästinlägg bemanningsprocessen och uppmuntrar även medlemmar att fundera över vad man är villig att ta till för att nå framgång mot Försvarsmakten som arbetsgivare.

Det är nya tider nu.

/Wiseman

Uppdatering 19.50: Viktigt i sammanhanget är också att påpeka, precis som Lars Fresker gör, att uppdelningen i officerare och specialistofficerare med en betydligt lägre löneutveckling för de senare, är en politisk beställning. Gå gärna tillbaka ett halvår och läs dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ord om miljardbelopp att spara i lönekostnader genom införande av specialistofficerssystemet.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Officersförbundet om bemanning och strejk

Efter att besluten om bemanning meddelats i förra veckan är det en fråga som med jämna mellanrum dyker upp: Vad gör Officersförbundet och vilket ansvar har de för detta?

Det som väckt mest kritik på bloggar, och sannolikt bland våra medlemmar i armén, är beslutet att plutonchefsbefattningarna ska vara instegsbefattningar (alltså den första befattningen efter avslutad utbildning) för nyutexaminerade fänrikar. Detta är något som även vi tycker är ett oklokt beslut, både med hänsyn till fänrikarna och till de (normalt sett kaptener) som petats från sina befattningar som plutonchefer till ställföreträdande dito.

För att förstå varför Försvarsmakten landat där den har krävs dock att vi tar ett avstamp i de politiska beslut som legat till grund för bemanningen. Det är de som har detaljstyrt att Försvarsmakten ska ha en struktur där antalet officerare ska vara lågt och antalet specialistofficerare ska vara högt. Detta utifrån en politisk uppfattning att det finns för många dyra officerare – och att dessa ska ersättas av duktiga, engagerade och underavlönade specialistofficerare (varav de flesta gärna får lämna Försvarsmakten vid 35 års ålder utan någon extra ersättning).

Officersförbundet har ständigt påpekat att detta är ett fördomsfullt – och felaktigt – sätt att tala om yrkeskåren. Ingen insats har hittills fått stå tillbaka på grund av bristande förmåga (eller frånvaron av internationell arbetsskyldighet) hos den anställda personalen. Tvärtom är det den befintliga personalen som gjort att politiken kunnat lyfta fram framgångsrika svenska insatser, som exempelvis i Kosovo under kravallerna, Afghanistan under det hårdnande säkerhetsläget, Liberia under stabiliseringen av landet, eller utanför Somalias kust, i Tchads inland och över Libyens inbördeskrig.

I samband med budgetunderlagen – och även i samverkan på Högkvarteret – har vi försökt förmå Försvarsmakten att minska utbildningen av officerare och istället satsa på specialistofficerare. Då hade detta problem inte uppstått.

Den som har uppfattningen att FM Org 13 (med kopplingarna mellan bas- och insatsorganisationerna) baserar sig på väl utvärderade och spelade förbandsspecifikationer analyserade med personalflöden över tid får gärna kontakta mig så att jag kan öka min kunskap.

Dessutom uppmanade Officersförbundet redan i april förra året Försvarsmakten att göra halt i arbetet med Org 13 för att skapa ökad delaktighet och bättre underlag. Förbundet har påpekat att det är 2014 allt detta ska vara klart och att brådskan är onödig. Vi har haft ytterligare minst ett år att lägga på det här arbetet.

Vi har även senare invänt mot kompetenskriterierna i arbete om befattning och kompetens (AG/PG BoK) när dessa presenterades. Vi har sagt att underlaget inte håller, utan har för många brister samt inte logiskt hänger ihop.

Utifrån detta har vi tvingats delta i bemanningsarbetet med fokus på att samtliga ska få behålla jobbet och att arbetsrätten följs. Vi har även bevakat så att alla beslut om flytt av personal, eller uppsägningar (som vi hittills sluppit) ska ske på korrekta arbetsrättsliga grunder. Vägledande har varit att framhålla våra medlemmars kompetens och förmåga och undvika uppsägningar. Alla har också fått erbjudande om tjänst, men inte i den bästa av organisationer.

Kampen fortsätter
Jag kan även berätta att vi som en del av den pågående avtalsrörelsen har inlett översyn inom strejkkommittén inom offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) för att ha beredskap att ta fajt om ett antal mycket viktiga saker som är uppe på bordet rörande påverkan, lön och ersättningar.

(Inom parantes kan nämnas att som fack har vi rätt att strejka vad det gäller våra villkor som är fastställda i kollektivavtal, men när det gäller exempelvis organisationsbeslut har vi ingen laglig rätt till konflikt. Då gäller att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.)

Jag återkommer gärna till de frågorna i framtida inlägg. Men till dess tycker jag att ni medlemmar, speciellt ni som INTE är mest upprörda just nu, bör fundera på om ni kan tänka er att strejka för att bevara för det militära kollektivet viktiga värden?

Officersförbundet driver i slutändan den linje som de medlemmar som engagerat sig i förbundet har beslutat i demokratisk ordning.


Lars Fresker
Ordförande Officersförbundet

P.S. Dom i Arbetsdomstolen (AD) rörande införandet av den internationella arbetsskyldigheten är framflyttad till 26 september. D.S.


Uppdatering 10/9 23.40: SvD Ledarblogg uppmärksammar Lars Freskers gästinlägg.

Gästinlägg: Öppet brev till ÖB (uppdaterad 10/9 07.30)

Igår fick de anställda i Försvarsmakten besked om vilken befattning de erbjuds i Försvarsmaktens Organisation 13 och har nu två veckor på sig att svara nej. Ett icke-svar räknas som ja. 1 januari tillträder man sin nya befattning.

Resultatet och processen har av högst förklarliga skäl resulterat i mycket oro och upprördhet inom organisationen. I ett inlägg tidigare idag belystes några aspekter och länkades till ett inlägg på Cynismer. Det inlägget och nedan följande gästinlägg lär inte vara det sista som blir sagt i den här frågan.


Wiseman


Uppdatering 10/9 07.30: Läs även det mycket bra inlägget hos Försvar & Säkerhet om erbjudanden man inte kan tacka nej till, samt Väpnarens inlägg om varför personalorganisationen inte kan vara en slät triangel.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Öppet brev till Överbefälhavaren


Herr general!

Jag arbetar i kompaniledningen på ett av dina insatsförband. Eftersom jag själv (kanske något uppblåst) anser att jag har en relativt viktig befattning på de lägre nivåerna ser jag det som min plikt att informera dig om stämningen på förbandet och min syn på det som just nu pågår. Erfarenheten i fallet med logementsängarna på Livgardet och överste Martells agerande i denna fråga påvisar att det är känsligt när man inte följer linjevägen när man kommer med kritik. I detta fall anser jag dock att frågan är känd i alla led. Helt naturligt så försvinner information längs vägen och kritiken sållas något i varje led den passerar. Jag väljer därför att rikta detta brev direkt till min högste chef.

Som du vet har nyligen resultatet av FM omstruktureringsarbete presenterats. Med hänsyn taget till det stora antal månader som lagts ner häpnar man över hur dåligt resultatet blev och i många fall är det att betrakta som ett regelrätt skämt. Min enkla slutsats är att omstruktureringsledaren Gunnar Karlsson antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in. För att lindra denna kritik kan kanske påpekas att generalen helt enkelt inte hade något val och att uppgiften blev övermäktig med hänsyn till hans personliga tidsuttag. Då är det dock en officers skyldighet att belysa detta uppåt och antingen begära mer tid eller mer resurser. Detta är grundläggande gruppchefskunskaper.

Det har varit turbulent förut! FM-anställda har varit med om ett antal nerläggningar och omstruktureringar och vi har blivit ganska luttrade. Ni på HKV har tvingats driva igenom beslut om internationell arbetsplikt och vår personal har ställts inför ultimatum och direkta hot från sin arbetsgivare. Det som händer just nu är dock betydligt värre än nerläggningar. De beslut som tagits urholkar nämligen allt det jag fortfarande trodde existerade (åtminstone något). Militära principer och ledord som god anda, gott ledarskap, uppdragstaktik, handlingsfrihet, samordning och enkelhet är ord som idag endast förekommer i våra reglementen. I alla fall tillämpas de inte på Högkvarteret. En förbandsnerläggning är ett resultat av en politisk process och vad man än tycker om detta är det beslut som är tagna i demokratisk anda. I detta fall är det dock ni, och bara ni, som är ansvariga.

Låt oss börja analysera den organisation som är grunden för denna process nämligen IO14. Utan att avslöja för många detaljer och själv göra mig skyldig till högförräderi kan man konstatera att organisationen består av ett antal personalrader. Organisationen är slimmad av ekonomiska skäl men ändå, enligt mig, tillräcklig för att förbandet skall kunna fungera i en insats så länge den är fullt bemannad. Den är däremot INTE dimensionerad för att utföra alla andra uppgifter också.

Jag skulle önska att du tar fram förstorningsglaset och riktar det mot ett valfritt kompani i landet. Hur många officerare finns det på en ”vanlig” pluton? Du kommer då i många fall att finna att det i många fall handlar om en (1) taktisk officer och 2-3 specialistofficerare. Betänk då att denne plutonchef och i förlängningen kompanichef är ansvarig för arbetstidsplanering, arbetsmiljö, arbetsledning, utbildning, verksamhetsplanering, övningsplanering mm. Dessutom ofta med den lilla detaljen att skapa ett förband som skall kunna sättas in i en krigssituation. En viktig uppgift för mig men uppenbarligen inte för merparten av de som varit inblandade i omstruktureringsarbetet. På varje pluton skall dessutom finnas en IT-man, ett skyddsombud, en säk-man, en motorman, en idrottsledare mm. Begreppet ”tillika-befattning” får en helt ny innebörd. Den handfull officerare per pluton har således inga problem att få dagarna att gå. Lägg på en föräldraledighet eller sjukdom så inser man snabbt att läget blir kritiskt. Lägg dessutom till återkommande stöd till Hemvärnet eller kommenderingar så blir situationen mer än kritisk. Vi håller på med skarp verksamhet! Vår verksamhet tenderar att vara oförlåtande mot slarv och brister i säkerheten kan få ödesdigra konsekvenser. Måste någon verkligen dö innan detta tas på allvar?

Dessa fakta var kända innan omstruktureringen. Ändå väljer man att minska stödfunktionerna på förbanden. Skjutfältspersonal tas bort, förrådspersonal försvinner, centrala lager införs och istället för personalhandläggare på förbandet förväntas man tala med en okänd människa (som gör så gott den kan) via telefon efter lång telefonkö. Inte ens växeltelefonisterna fick vara kvar och man får idag tala med en robot som dessutom endast förstår dialekt från Mälarregionen.

Låt oss vidare titta på ledarskapet i denna process. Förbanden har arbetat länge med att försöka skapa en personalbemanning som är hållbar både för insats och för utbildningsverksamhet. Då och då sticker dock handläggare på HKV ner fingret och kommenderar rättning. Detaljstyrning av enskilda befattningar har inte varit ovanligt. Det mest anmärkningsvärda är dock beslutet (som kom 1 vecka innan arbetet skulle vara avslutat) att fänrikar anställda mellan 2010-2012 SKA inplaceras på en officersbefattning. Resultatet av detta blev att bland annat kaptener med mångårig erfarenhet och rutin blev nerpetade till andra befattningar med en nyanställd fänrik som chef. Detta låter nog för många icke-insatta som ett skämt men jag försäkrar att detta är sant. Låt oss leka med tanken att antalet officersbefattningar (fänrik/löjtnantsnivå) på en bataljon ligger runt 15 totalt vilket är ganska rimligt. Snittet för antalet fänrikar per bataljon i nämnda årskullar är ungefär samma siffra varpå man kan räkna ut att de mer rutinerade officerarna i ett nafs försvann från chefsbefattningar. Tycker du att detta låter rimligt? För mig låter det fullständigt makabert!

När jag som kadett genomförde den obligatoriska fallskärmshoppningen på FJS fick jag lära mig att det inte var graden som var viktig för att mäta kompetens. På FJS gällde principen att det var antalet hopp som räknades och inget annat. I vår omstrukturering är det dock varken grad eller antal hopp som har spelat in utan enbart ett administrativt och synnerligen dåligt beslut. På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet. Detta är inte fänrikens fel! Det är ditt!

Jag känner att jag egentligen har mycket mer att säga dig men inser också att detta brev börjar bli för långt för att orkas läsa. Låt mig då avsluta med följande. Jag tycker att du som person verkar rak, ärlig och kompetent. Dock anser jag att du inte har något annat val än att avgå. Du kan inte som överbefälhavare vara kvar när förband efter förband fullständigt ödeläggs på grund av dåligt ledarskap och uppenbar inkompetens. Innan du avgår bör du dock avskeda ett antal personer som direkt eller indirekt är ansvariga både för en undermålig grundorganisation samt ett bemanningsarbete som endast kan beskrivas som ett skämt.

Eftersom jag också har fått lära mig att inte gnälla utan att komma med konstruktiva förslag vill jag avsluta med ett antal konkreta punkter som delvis skulle kunna lindra pågående verksamhet. Om du nu väljer att inte avgå omedelbart rekommenderar jag att du sätter din stab på att se över följande saker:

• Ge förbanden större handlingsfrihet att laborera med sina GSS/K-rader och officersbefattningar så att vi kan skapa förband som är dugliga både i fält och för utbildningsverksamhet. Börja tillämpa uppdragstaktik även på er nivå.
• Ge tillbaka rekryteringsrätten av Specialistofficerare och Taktiska officerare till förbanden. På vilket sätt är HRC bättre lämpade än cheferna på förbandet för att rekrytera blivande medarbetare? Vi kommer aldrig att skapa en långsiktig försörjning av våra förband om rekryteringsprocessen sker centralt.
• Skapa instegsbefattningar på varje kompani så att våra nya fänrikar får en ärlig chans att kunna utvecklas till duktiga chefer. Plutonchef är INTE en lämplig instegsbefattning om nu någon anser detta.
• Sluta godkänna ekonomiska anslag för sidospår som grafiska profiler, hälsofrämjande projekt och annan dynga som är direkt kontraproduktivt.

KCTC


Uppdatering 10/9 23.25: Överbefälhavare Sverker Göranssons replik på det öppna brevet.

Hela havet stormar

Försvarsmaktens senaste omorganisation till Org 13 har skämtsamt kallats för "Hela havet stormar" efter den lek där man till musik går runt ett ständigt minskande antal stolar. När musiken stannar gäller det att hitta en stol, annars är man ute ur leken.

Org 13 går ut på att bemanna upp organisationen utifrån kompetens och fylla vakanser med redan anställd personal som har rätt utbildning och är övertalig någon annanstans.

Nu har musiken stannat. Frågan är om resultatet blev så bra. Ca 230 civilanställda sades upp. Alla andra fick en befattning i organisationen. Av de civilanställda som sades upp var somliga anställda ute på skjutfälten eftersom man i ett genidrag kommit fram till att förband som nyttjar skjutfält själva kan duka dem med mål och iordningställa dessa. Redan tidigare med anställda soldater blev det dyrt att använda något annat än det lokala övningsfältet eftersom soldaterna självklart liksom andra anställda ska ha traktamenten, boende enligt statliga kollektivavtal. Nu blir det plötsligt också så att en stor del av övningstiden ska läggas på annat än just att öva.

Värst är dock den ögonvittnesskildring av resultatet som man kan läsa hos Cynismer. Det var inte bara stolar som togs bort utan de hamnade i en mycket märklig ordning. Det påminner snarast om något taget ur den kulturella revolutionen.