Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av "flankbegränsningarna"). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport "Säkerhet i samverkan", inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om "lackmustestet". Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.


Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den "mycket låga" ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.


Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Inget att satsa på? (uppdaterat (8/8 08.55)

SvD skriver idag om en kommande amerikansk storövning i cyberkrigföring där även Sverige bjudits in att deltaga. (Även Expressen, DN och Aftonbladet)

Cyberkrigföring är med all sannolikhet nästa stora militära omställning, på samma sätt som stridsvagnen, flygplanet och ubåten en gång var. Det erbjuder en helt ny angreppspunkt på motståndaren och historien visar tydligt att de stater som inte utvecklar ett försvar inom nya områden, går det illa för i händelse av krig. Cyberkrigföring erbjuder möjlighet som att slå ut motståndarens bankväsende, börs, tele- och internetförbindelser, elförsörjning och liknande. Det medför snabbt kaos i samhället. Vad som gör cyberkrigföring än allvarligare är att det i likhet med terrorism ej endast är en krigföring reserverad för statliga aktörer.

Hittills har vi endast skådat början av cyberkrigföringen. Mycket av den lär pågå dagligdags i skymundan, när statligt anställda hackers ger sig på andra staters försvarsindustri och försvarsmakter. Krisen kring flytten av den sovjetiska soldatstatyn i Estland och Georgienkriget är de mest omfattande och kända attackerna på ett annat land genom cyberkrigföring. Vid båda tillfällen blev Estland respektive Georgien hårt attackerade och ländernas tillgångar till internet stryptes effektivt. Vad värre var är att enormt många datoranvändare i västvärlden medverkade till angreppen genom att deras datorer smittats med virus som lät ryska hackers använda datorerna till angreppen.

Cyberkrigföringen erbjuder även små stater att effektivt och med relativt liten insats påverka ett betydligt större motståndarland på andra sidan Jorden. Som jämförelse kan nämnas att USA tillmäter cyberkrigföringen så stor vikt att man nu inrättat en nytt kommando, US Cyber Command (USCYBERCOM).

För svensk del skulle ökade satsningar på just cyberkrigföring ge Sverige möjligheten att slå tillbaka mot en betydligt större angripare och mot dennes kritiska infrastruktur. Cyberkrigföring kommer aldrig att ersätta den traditionella väpnade striden, på samma sätt som en stridsvagn aldrig har kunnat ersätta en infanterist, men det är bara att acceptera att krig i framtiden kommer att föras på fler arenor än till sjöss, på marken, i luften.

Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011, BU 2011, tas man dock snabbt ifrån illusioner om att vikten av förmåga till cyberkrigföring har uppfattats. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011 läser man under mål och inriktning för lednings- och underrättelseförband:
"Telekrigbataljon och PSYOPS-pluton inriktas mot att i första hand stödja internationella operationer. ITF med CERT inriktas mot nationella behov, utvecklingen senareläggs." (IT-försvar med Computer Emergency Response Team)

Går man tillbaka till BU 2010 ser man att ordalydelsen var exakt densamma även där.

Georgienkriget föranledde ett lappkast i svenska försvarspolitik med Alliansen i spetsen. Från att tidigare ha talat om stora nerdragningar, ökade man åter försvarsbudgeten något (det lär bli nerläggningar i alla fall efter valet) och försvarsminister Sten Tolgfors började med sitt mantra att man nu kunde se hur krig kunde vara över på endast några dagar, vilket föranledde en stor omställning av det svenska försvaret att ha en hög beredskap över tiden.

Den andra läxan, hur Ryssland genom cyberkrigföring lyckades stänga ner det georgiska samhällets kommunikation med omvärlden, gick tydligen helt förbi, trots att samma sak skett i Estland året innan.



Med medias rapporter om organisationen Ofogs protester och aktioner mot svenska samövning med USA i övre Norrland, frågar man sig också hur Ofog ska kunna stoppa och protestera mot en av övning av det här slaget.

Uppdatering 15.00: Föga förvånande vänder sig (v), men även (mp) mot att Sverige övar cyberförsvar med USA

Uppdatering 8/8 08.55: Försvarsminister Sten Tolgfors omtalar att Sverige utsatts för en rad IT-attacker under EU-ordförandeskapet, vilka fortsatt även efter ordförandeskapet. Han vill se fler övningar och ett ökat samarbete med NATO på området. Därtill vill han tillsätta en omfattande IT-säkerhetsutredning.

Vad menas?

Försvarsministern berömmer idag på sin blogg Georgien för att landet nu skickar personal till Afghanistan.

Är det beröm för att Georgien likt Sverige nu insett att den rätta vägen är att stoppa huvudet i sanden för den egna säkerhetspolitiska situationen och istället kommit fram till att landet försvaras bäst i Afghanistan?

Nej, snarare är det nog så att den smärtsamma sannningen gått upp för Georgien att är man icke-medlem av NATO har man heller inte mycket stöd att vänta och får inte köpa vapen av världens främsta tillverkarland, USA, om man inte deltar i samma krig. Landet skickar nu totalt 900 man till Afghanistan, trots en befolkning på endast knappt hälften av den svenska.

När kriget i Georgien bröt ut sommaren 2008 hade landet 4 brigader. Den bäst utrustade med stamanställd personal befann sig då i Irak. Efter några dagar lyckades man övertala USA till att flyga hem brigaden, dock utan materielen. Frågan är om man nu ska tvingas lära sig den läxan igen? Det visar också rätt starkt på var spjutspetsen i det svenska Försvaret kommer att vara om läget i vårt närområde förvärras - nämligen i en annan världsdel.

På sätt och vis kan alltså hålla med försvarsministern i hans avslutning: "Det ger en intressant bild av hur Georgien ser på säkerhetsbyggande. Internationellt samarbete och deltagande i internationella insatser bedöms ge ökad säkerhet också för Georgien."

Rysslandskoll

I sitt radioprogram i kanalen Echo Moskvy riskar den ryska journalisten Yulia Latunina för ett nytt Georgienkrig. Framförallt framhåller hon paradoxen att Ryssland å det kraftigast vill få bort FN och OSSE från området (vilket man nu som bekant lyckats med) samtidigt som den ryska regeringen i allt högre grad påstår att Georgien förbereder ett nytt krig. Om nu Ryssland hyser rädsla för ett nytt krig och säger sig vilja verka för freden, borde det ligga i landets högsta intresse att det finns internationella observatörer i området som kan hjälpa till att observera händelseutvecklingen och bidra till stabiliteten. Moscow Times har en klart läsvärd och tänkvärd artikel om det hela (även skildrat på Rysk Mosaik).

Författaren, journalisten och Rysslandskännaren Lars Gyllenhaal har dessutom fått den första av två artiklar om Ryssland, Sverige och de nya spänningarna i Barentsområdet publicerad. Också denna mycket läsvärd och tänkvärd. Även om det inte längre kommer att vara Fuldagapet som blir huvudskådeplatsen för en eventuell konflikt mellan NATO och Sovjet/Ryssland, har inte norra Sveriges strategiska värde minskat överhuvudtaget. Förutom i svensk försvarspolitik...

FN, en blek säkerhetsgarant

Idag visade det sig återigen hur tandlöst FN är genom sin struktur där de fem segrarmakterna från andra världskriget har vetorätt i säkerhetsrådet.

Ryssland använde idag sitt veto mot en förlängning av FN:s samt OSSE:s observationsuppdrag i Georgien och Abkhazien. Det ligger ju som bekant i högst grad i Ryssland intresse att det är så lite insyn som möjligt i Georgien. Enligt Ryssland är det Västs fel att det inte blir någon förlängning.

På samma sätt använde Kina sitt veto som straff mot Makedonien under 90-talet, då Makedonien erkänt Taiwan. Som tur var spred sig aldrig Balkankrigen till Makedonien.


Här finns en ordentlig läxa för Sverige att lära. Som nation där hotbilden innefattar en av vetorättsinnehavarna i säkerhetsrådet, kan man inte förlita sig på FN-hjälp i händelse av en kris eller konflikt. Man måste söka säkerhetssamarbeten och säkerhetsgarantier på annat håll.

Ett nordiskt samarbete i alla ära, men det är än så länge mer än ihåligt, inte minst Sveriges "garantier" att man inte skulle stå passiv om ett av våra grannländer blir indraget i en konflikt. Även om man står fast vid garantin är frågan vad den ska backas upp med? De få militära förband vi har kvar täcker inte ens vår egen nation och hur ska man då kunna avsätta resurser till andra delar av Norden? Norden är inte större än att det är en samlad stridsteater där avstånden gör att en konflikt snabbt kan spridas över ytan.

EU har heller inte visat sig vara något starkt kort i säkerhetsfrågan. Historiskt har EU en rad misslyckanden i ryggsäcken, inte minst Balkan, Rwanda och Georgien. Ju större organisationen har blivit, desto spretigare har viljorna blivit. Nu verkar det dock som om man lyckats bättre med Tchad och Somalia.

NATO är ännu så länge den enda organisation som har någon form av trovärdighet, men den är som bekant än så länge tabu. Förhoppningsvis är detta på väg att förändras. Till skillnad från vad stora delar av befolkningen tror (inte så märkligt med tanke på de senaste 60 årens indoktrinering), är NATO en organisation där medlemmar förbinder sig att försvara varandra, inte föra krig i andra världsdelar. När det gäller allt annat än att försvara sig och andra medlemmar är det för varje stat att besluta vad man vill göra. Faktum är att FN på denna punkt är hårdare än NATO. Här är kanske det mest intressanta med NATO. Som medlem kan man vara med och påverka vad organisationen ska göra och hur. Är man som Sverige idag inte medlem, men deltar i operationer ledda av NATO, är det bara att tacka och bocka och göra som de andra säger utan något större inflytande.


Sverige måste börja ta sin och andras säkerhet på allvar. Frågan från Folk och Försvar i Sälen 2005 till ÖB Håkan Syrén är lika aktuell som alltid: "Är det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier?" Våra grannar runt omkring oss har alla ett klart svar på den frågan. Det hade ÖB också. Trots att svaret blev detsamma har ändå inget hänt på 4 år förutom att Försvarsmakten är än mer beroende av hjälp utifrån.

Wargames

Jag tänkte passa på att slå ett slag för en gammal artikel på Newsmill: Så invaderade cybersoldaterna Georgien.

Svenska Försvaret och hela landet är uselt rustat för ett nationellt försvar. Det erkänner idag alla makthavare, såväl försvarsminister som ÖB. Bo Pellnäs hade som bekant en mycket bra debattartikel härom dagen i SvD och idag kunde man läsa ÖB uttala sig om den i SvD: "Jag håller med Pellnäs [om att Sverige behöver en ny försvarsdoktin, sex brigader och ett Östersjökommando], men vi har inte budget att göra det."


En sak jag definitivt anser att landet behöver är ett "cyberkommando". Hela den moderna världen är idag fullständigt beroende av datorer. Slutar våra datorer att fungera, kan vi inte längre betala våra räkningar, använda internet, börsen kraschar, ja det går inte ens att handla i affären eftersom alla betalsystem numera är datorberoende. Förr talade man om det stora hotet som EMP, som skulle slå ut datorsystemen. Det är fortfarande ett hot och apparatur med sådan effekt ryms i en väska. Det finns t o m utrustningar för polisbilar med riktad EMP som slår ut bilar vid biljakter.

En trend i världen som vi sett som blivit värre och värre, men som inte fått den uppmärksamhet vi borde ägna den, med påföjande åtgärder, är cyberattacker. Först ut var nog egentligen USA som lär ha planterat ett virus i irakiska luftförsvarsdatorer. Det är dock obekräftat. Vad som är bekräftat är däremot hur Ryssland agerade mot Estland under kontroverserna rörande statyn och även hur Ryssland agerade i cyberrymden mot Georgien i höstas. Därutöver kan vi lägga krig mellan Israel och Hizbollah och Hamas.

Det här är en asymmetrisk krigföring med små insatser och oerhört stora vinster. Här skulle vi inte bara behöva en försvarsförmåga utan även satsa på en offensiv förmåga. Kompetensen finns därute i landet. Det gäller bara att ta tillvara på den. Det senaste exemplet i raden är hacket av Original Gangsters. Upphovsmännen till hacket borde definitivt rekryteras till ett cyberkommando. Ett cyberkommando lär också ha extremt kort mobiliseringstid och kostnaden minimal...

Cyber-attack operations near

Rysslands tjetjenska legosoldater i Georgien

Militära Reflektioner har ett mycket intressant inlägg om hur ryska regeringen lät skicka lejda tjetjenska soldater att göra ryssarnas smutsigaste jobb i Georgien. Det hela baseras på en artikel den ökända tidningen Soldier of Fortune där journalisten enligt Militära Reflektioner analyserar orsakerna till följande:

"För det första så ville Premiärminister Putin att georgierna skulle få lida - verkligen lida. Tjetjenerna är vid det här laget experter i allehanda övergrepp. För det andra ger det den ryska armén en anledningat att bortförklara sin egen delaktighet i de värsta brutaliteterna. De kunde hävda att det var “frivilliga” från Norra Kaukasien som kommit till Georgien för att stödja sina Sydossetiska bröder."

Intressant läsning. Det hela påminner lite lätt om Arkans Tigrar.

Erfarenheter från Georgien

Först skulle jag vilja tipsa om den franska dokumentären inifrån det ockuperade Georgien. Det är skrämmande bilder inifrån den av Ryssland ockuperade zonen dagarna efter vapenstilleståndet. Bilderna av hur irreguljära sydossetiska förband drar runt och plundrar och dödar civilbefolkningen påminner alltför väl om bilderna från Balkan på 90-talet. Det otrevligast är att det hela tiden sker med de ryska truppernas goda minne. Hela filmen (30 min) går att se genom SVT Play. Lägg märke till att ryssarna och osseterna tvingas använda sig av armbindlar för att kunna skilja på egna och fienden. Det säger något om hur pass mycket irreguljära styrkor som deltog.

Jag tänkte också passa på att tipsa om en artikel om en analys som ett ryskt institut gjort av ryska flygvapnets agerande i Georgien. Tydligen har man ett och annat och förbättra. Institutet hävdar att 8 flygplan och helikoptrar förlorades i konflikten. Här är videon från nerskjutningen av en Mi-24. Värt att notera är det korta förloppet mellan skott och träff och att inga motåtgärder vidtas.

Lackmustestet

2007 skrev försvarsberedningen följande, numera rättså omtalade, ord om utvecklingen i Ryssland i sin rapport Säkerhet i samverkan:

"I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som
tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg
Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa
länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland."

FOI, Försvarets Forskningsinstitut, har tagit fasta på dem och nu kommit med sin rapport Det kaukasiska lackmustestet - Konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Rapporten innehåller en hel del spännande fakta och trots att den uttryckligen inte tar ställning i skuldfrågan innehåller den en intressant och sammanfattande historieskildring över vilka attacker som skett mot vem.

Något säger mig att vänsteranhanget i bloggvärlden (Krantz, Jinge m fl som jag inte vill länka till eftersom speciellt den sistnämnde envisas med att hela tiden kalla mig anti-semit och nazist (!?)), inte kommer att uppskatta denna historieskildring och den beskrivning som finns av Rysslands aktioner. Märk väl att dessa bloggare är mycket noggranna med att ta upp att Georgien använde sig av DPICM-ammunition i kriget, men nämner bara i förbigående Ryssland använde sig multipelvapen och att HRW starkt kritiserar detta.

Rapporten rekommenderas varmt för den som har funderat lite i banorna runt Rysslands agerande i Georgien och vad som kan hända i framtiden. Personligen känner jag mig rätt nöjd med att FOI tar upp rätt mycket av de ryska förberedelserna för kriget, kränkningar och anfall mot georgiskt territorium, samt övriga maktmedel som jag skrivit om tidigare.

Det senaste är att Ryssland vägrar godkänna OSSE-observatörer i Sydossetien med motivet att det är en självständig stat (!).

Nästan live!

Dagens replikväxlingar i SvD mellan försvarsminister Sten Tolgfors och Bo Pellnäs är nästan som en livedebatt. Uppenbarligen är man mycket mån om att synas från Försvarsdepartementets sida.

Det är ju glädjande att regeringen bestämt sig för att det kräver en djupare analys av inriktningen av Försvaret och säkerhetspolitiken eftersom händelserna i Georgien skickade stora delar av 2000-talets försvarspolitik i papperskorgen. Den analysen anser jag ofrånkomlig och vi är väl några stycken som nu kan säga, vad var det jag sa? Dock ska man akta sig för att dra en lättnadens suck. Budgetproppen som snart kommer kan fortfarande innebära otrevliga saker för landets försvar, liksom "regeringens djupare analys" som nu utlovas i vår. Jag väntar t ex fortfarande på att svenska handlingsregler för att hantera terrorangrepp ska formuleras efter händelserna 11 sept för 7 år sedan. Förhoppningsvis får Björklund ge hör för en förstärkning av Försvarsmakten och försvarsbudgeten. Det hindrar fortfarande inte att nuvarande budgetsystem är ytterst ineffektivt och behöver reformeras vilket jag upprepade gånger skrivit om. Förbandsreduceringar får det dock inte bli tal om.

Jag kan fortfarande inte smälta denna totala kappvändning som nu sker inom försvarspolitiken, där man tidigare hyllat 10-dagarsförbanden som användbara i alla situationer, nationellt och internationellt. Nu talar Tolgfors åter om att "Georgien visar att krig kan vara över på en vecka och därför krävs förband med mycket hög beredskap". "Invasionsförsvaret", någon?

En stor del av debatten mellan Tolgfors och Pellnäs ägnas åt Gotlandsfrågan som många nu tyvärr kommit att förknippa med Pellnäs. Pellnäs har helt rätt i att vi måste ha konstant militär närvaro på Gotland. Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum i Östersjön. Den som behärskar Gotland, behärskar Östersjön och har därmed möjlighet att påverka all verksamhet som där sker. Tolgfors replikerar med att hela Sverige ska försvaras, vilket jag knappast tror att Pellnäs säger emot.

Vidare undrar jag, om staten inte bryter mot lagen, (Instruktion för Försvarsmakten, Förordning (2000:555, § 2) eftersom det där stipuleras att "hela Sverige ska försvaras". Med vad då (och kanske även varifrån), undrar jag? Tydligen har man utelämnat ordet "samtidigt" i lagtexten. Då förslår inte 8 mekaniserade bataljoner utan någon samträning långt, speciellt inte eftersom vi har 1-2 konstant utomlands. Med utfästelserna om bistå våra grannländer i händelse av konflikter som berör dem kan man ju vidare undra vad det ska ske med?

Det är bara för politikerna att inse att någonstans svängdes det in i en återvändsgränd och att det nu bara är att ta ett omtag och börja rätta tillbaka misstagen längs vägen. Återvändsgränder är faktiskt inte enkelriktade, inte ens om man är politiker.


Jag förbehåller mig dock rätten att vara skeptisk, även om man kan skönja ett flämtande ljus i den försvarspolitiska tunneln. Förhoppningsvis kommer det något gott av detta.


Bo Pellnäs, nu är ju SvD Brännpunkt i princip redan din egna blogg, men om du någon gång skulle vilja ha möjlighet att skriva av dig ordentligt utan de begränsningar som tidningarnas debattsidor har, är det bara att du hör av dig så ska du få lite plats här. :)




Ett besök på Försvarsbloggen kan rekommenderas för att få ett perspektiv från en av medlemmarna av Försvarsberedningen.

Den som fortfarande inte tror att det ryska intåget i Georgien var planerat sedan lång tid kan ju förutom att titta på det jag tidigare postat i ämnet (1, 2), även slå en flukt på Krigsbloggen, som äntligen kommit igång igen. Läs och fundera lite på vad Tolgfors och Pellnäs skriver. Var det snabbhet och lätt rörliga förband (Tolgfors) eller snarare kall och medveten planering? Det Tolgfors inte heller med ett ord nämner är luftherravälde och flygunderstöd. Ryssland hade i det närmaste totalt luftherravälde, vilket medgav att de största georgiska förlusterna kom från flyganfall. Det minimala georgiska flygvapnet lyckades endast utdela ett antal nålstick. Även i detta fall är det bevisat att ryssarna utnyttjade flera av sina modernaste förband.

Läs även kommentaren från Arturas om den svenska naiviteten på den här bloggen

Stackarn...

Det är synd om försvarsministern. Först lyckas han med det omöjliga, nämligen att ha en debattartikel i SvD där han konstaterar att Ryssland har sin fokus på sin sydfront i Kaukasus och därför berör inte händelserna där vårt närområde på samma sätt, samma dag som Ryssland går ut och deklarerar att Polen nu är ett primärmål för kärnvapen och att man nu åter ska kärnvapenbeväpna Östersjöflottan. Så idag går flera borgerliga försvarspolitiker, som tidigare under våren förordat budgetnerdragningar ut i SVT Rapport och istället förordar budgettillskott för Försvarsmakten.

Det är inte lätt att vara försvarsminister då när man som käpphäst har att Försvarsmakten minsann ska klara sig med tilldelad budget och krävs det nerläggningar för att klara budgeten, så är det så (eller är det någon annan som har käpphästen som Tolgfors får rida på?). Som jag skrev tidigare påminner Tolgfors situation allt mer om justitieministerns i Rymmaren. Ständigt i fel fas med opinionen och omvärldshändelserna. Dock tror jag inte vi behöver vänta värst länge innan försvarsministern också går ut med att han mycket väl kan tänka sig att skjuta till pengar till Försvarsmakten.


Det fortsätter att vara svalt i relationerna mellan Väst och Ryssland. Ryssland har idag opponerat sig mot utrikesminister Carl Bildts frispråkighet (framförallt på hans blogg) om vad han anser om Rysslands agerande i Georgien. Själv gillar jag som sagt det faktum att vi har en utrikesminister som för en gångs skull inte viker från en hård linje mot något som är orätt, trots att det är en stormakt det handlar om och inte någon bananrepublik. Det är dock intressant att se att det finns en del i Ryssland som motsätter sig gårdagens självständighetserkännanden och kallar det ett vågspel. Det blir som sagt intressant att se hur Moskva ska försvara sig mot diverse krajer, oblaster och regioner som nu på allvar funderar på att realisera sina självständighetsdrömmar.

Jag vill mycket varmt rekommendera den här länken som jag fick av en läsare. Den ger en utmärkt bakgrund till kriget i Georgien och händelserna som ledde fram till detta. Mycket hade jag koll på, men inte allt. Ni som fortfarande lever i förvissning att kriget startade med att Georgien försökte jämna Tskinvali med marken med artilleri bör definitivt läsa. Länkarna jag postade i morgonens inlägg kan också vara läsvärda.

Det kan också vara kul att ta en titt på SKP:s blogg också. De är inte riktigt kloka där. Foliehatt på!

Slutligen är det kul att notera att bloggen sprängde 50 000 besökare ungefär ett år efter starten. Det är mer än vad jag någonsin trott. Betydligt mindre än de stora bloggarna, men jag vänder mig inte till en så bred publik så jag är mycket nöjd. Någon nytta hoppas jag att bloggen har åstadkommit förutom att ge mig utlopp för en del irritation och möjlighet att ventilera mina åsikter.

Alltid lika klockren

Bo Pellnäs är alltid lika klockren i sina analyser. Igår hade han en debattartikel i UNT som är mycket läsvärd.

Artikeln är full av träffsäkra formuleringar. Exempel på några:

"Ryssland visste att strider skulle bryta ut i Sydossetien. Ett tjugotal journalister sändes i förväg till området. Vidare måste de ryska förband som tillfördes ha legat i hög beredskap för att kunna sättas in så snabbt."

Läs gärna de här länkarna med ovanstående som bakgrund: 1, 2

...

"...Man borde tidigt ha noterat att ryska förband hade satts i beredskap. USA:s signalspaningsorganisation, NSA, har en organisation vars personal antalsmässigt vida överstiger CIA:s. Man kan i detta sammanhang undra vad svenska FRA kände till. Vår regering verkade totalt överraskad av krigsutbrottet."

Minst sagt.

...

"Försvarsminister Tolgfors uttalande att det inte finns ett öst-väst-problem därför att Ryssland prioriterar Kaukasus, är orealistiskt och speglar egentligen bara oviljan att inleda det försvarspolitiska återtåg, som han nog ändå ser som oundvikligt. Orealistiskt därför att USA:s lokalisering av ett antimissilförsvar i Polen kommer att mötas av ryska motåtgärder. Dessa kan snabbt försämra öst-västrelationerna och rikta strålkastarna mot vårt närområde. "

Tolgfors timing med debattartikeln i SvD förra helgen kunde inte ha varit bättre.

...

"Det är intressant att avläsa de svenska reaktionerna. Afghanistandoktrinen, den som länge hävdat att Sverige bäst försvaras i Afghanistan, är nu stendöd. Det säkerhetspolitiska återtåget till vårt närområde har börjat. Tyvärr är det inte främst säkerhetspolitiska motiv som åstadkommer detta. Det är långt mer rädslan för att socialdemokraterna inför valet skall kunna spela på alliansens bristfälliga hantering av försvaret."


Hela artikeln är som sagt mycket läsvärd och rekommenderas varmt!

En trappa upp?

Rysslands president Dimitrij Medvedev biföll idag Dumans beslut att erkänna Abkhaziens och Sydossetiens sjävständigheter. Man kan direkt dra paralleller till erkännandet av Kosovo mot Rysslands vilja och se detta som ett sätt för Ryssland att visa att man minsann också kan. Ryssland verkar dock förbehålla sig rätten att göra subjektiva val i när det gäller självständighet för delstater och delrepubliker. Ingen tror väl någonsin att Ryssland kommer att erkänna Tjetjeniens självständighet? Det finns säkerligen fler områden i Ryska Federationen som hyser stora önskemål om att bli självständiga. Hur tänker man hantera detta? Det är inte utan att man mycket väl kan förstå synpunkterna att detta inte är något annat än en annektering av annat lands territorium. Hur många andra länder kommer att följa Rysslands exempel? En första gissning är Syrien, Kuba, Venezuela och möjligtvis Kina.

Jag hade faktiskt inte trott att Ryssland skulle gå med på självständighet för Abkhazien och Sydossetien annat än som delar av Ryska Federationen. Jag finner det högst otroligt att Ryssland kommer att ta hem sina militära styrkor från dessa områden, utan de kommer nog att bli kvar för en lång tid framöver. Frågan är också hur pass stor självständigheterna för dessa stater kommer att bli gentemot Ryssland? Jag håller det för rätt troligt att kommer att ha en status påminnande om de forna WP-staterna i Östeuropa, där alla beslut av vikt var tvungna att sanktioneras av Moskva. Det stämmer väl rätt bra i tiden nu, när vi nyss noterat att det är 40 år sedan Sovjetunionen slog ner på ett bångstyrigt Tjeckoslovakien.

Risken är nu att om denna annektering av det bångstyriga Georgiens territorium faller väl ut för rysk del och man kommer lindrigt undan (har inget svar på hur man skulle kunna hindra detta...), att man lockas att använda samma metod i andra områden, som t ex Baltikum, Moldavien och delar av Ukraina. Detta vore en högst otrevlig världsutveckling... Jag hoppas på att de europeiska länderna kan sluta upp runt en gemensam hård och fast linje mot Rysslands aktioner. Det här är inte en kris som kommer att kunna lösas i FN och Säkerhetsrådet. Det är inte utan att man undrar om inte Säkerhetsrådets utformning borde ändras, när fem länder har ständig vetorätt och därmed kan skjuta alla försök till beslut i sank när det handlar om frågor som rör dessa länder.

Det rapporteras också att kryssaren Moskva lagt ut från Novorossijsk för "patrulleringsuppdrag" alternativt "rutinuppdrag för att testa vapensystem" (Det betyder alltså att man snabbt har reparerat Moskva i den nya marinbasen Novorossijsk efter de skador hon åsamkades under striden med georgiska robotbåtar). USA har ju tre örlogsfartyg i Svarta Havet på väg med "nödhjälp" till Georgien. Det är knappast ett sammanträffande att det första är en Arleigh Burke-jagare, vilken kommer att vara kapabel att sköta det mesta av Georgiens luftförsvar på egen hand med sin mycket kraftfulla radar och sina luftvärnsrobotar.

Som vanligt är ju utrikesminister Carl Bildts blogg mycket intressant att läsa om läget i världen.

Det kan man nog se sig i månen efter

Sydossetiens parlament vill att Ryssland ska erkänna Sydossetien som en självständig stat. Som jag har skrivit tidigare om händelserna i Kaukasus är det bara en sak som är mer osannolik - Att Nord- och Sydossetien skulle få bilda en självständig stat för Ryssland. Sydossetien kan nog se sig i månen efter ett ryskt erkännande av republikens självständighet. Jag kan se framför mig hur Putin satte sitt morgon-tjai i halsen för att sedan göra en Homer på golvet (hittade inget klipp utan den fåniga musiken).




Jag tror nog att Sydossetien har dansat lite för länge med djävulen för att djävulen ska vilja släppa greppet. Det är inte för inte som Ryssland har delat ut pass till i stort sett hela den sydossetiska befolkningen. Utan ryskt inflytande i Sydossetien tappar Ryssland både en front mot Georgien och framförallt inflytandet över den oljeledning från Kaspiska Havet som går via Georgien och även Sydossetien. Med andra ord, inte särskilt troligt.

Se helheten

Redan härom dagen rapporterades det att Ryssland nu hotar med att åter kärnvapenbeväpna Baltijskij Flot. Jag måste säga att jag är lite förvånad att den inte redan är det, men ryssarna hävdar att man tog bort kärnvapnen under 90-talet. Kanske var man ett tag rädd för ett nytt Storozjevoj under den stora röran under det nya Rysslands barndom.

Här gäller det att se helheten. Att man tillkännager att man har för avsikt att åter kärnvapenbeväpna Östersjöflottan innebär i sig ingen förändrad hotbild. Sverige är inte mer hotat av kärnvapen för det, ej heller någon av de andra Östersjöländerna. Ryska kärnvapen når utan problem alla Östersjöstaterna oavsett de finns ombord på de ryska "kryssningsfartygen"(som Aftonbladet så duktigt översatt cruisers), eller om de är markbaserade och mobila.

Däremot visar det att man har för avsikt att åter satsa på Östersjöflottan och det innebär en förändrad hotbild för Sverige. Nu blir det högaktuellt att se till att behålla vår främsta marina förmåga, ubåtarna, om vilka de länge talats om en fullständig avveckling (genomkorkat..). Marinen får väl också böna och be om att köpa tillbaka de rbs-15ka sjömålsrobotar som man i all sin vishet sålde till Finland något år efter idrifttagandet. Finnarna var och är nog rätt nöjda med den affären. Tillkännagivandet är framförallt också en tydlig, populistisk markering mot NATO:s Östersjöstater. En ytterligare faktor är att Ryssland redan tidigare deklarerat att Östersjöflottans huvuduppgift kommer att vara att ansvara för den nya gasledningens säkerhet. Vad detta innebär är ju högst oklart. Det ryska begreppet säkerhet och det svenska skiljer sig avsevärt, precis som vår uppfattning om vad som är demokrati.


Jag gillar det Tokmoderaten skriver i sin blogg:

"Det Tolgfors skrev häromdagen blir allt mindre aktuellt:
"Östersjön kantas idag av Nato- och EU-länder. Den europeiska säkerhetsordningen är vidgad till de länder i vårt närområde som tidigare kontrollerades av Sovjetunionen.Detta är en fundamental skillnad jämfört med Kaukasus. Utvidgningen var bra för de berörda ländernas säkerhet, men också för vår egen. Ryssland vill kunna projicera makt, inte minst gentemot sina södra gränser."
Det är just i östersjöområdet som hotbilden byggs upp nu Sten, med hot mot Polen, med en alltmer hätsk rysk inställning till sina grannar som är med i NATO. Och allt detta medan vi Sverige fortfarande pratar om vi skall 10.000 man eller 30.000 man i ett insatsförsvar som det tar ett år att få i drift..."

Underbar timing av Tolgfors. Påminner nästan om justitieministern i Tomas Bodströms "Rymmaren".

Annars kvarstår under dagen frågan: Kommer ryssarna att börja sitt tillbakadragande från Georgien idag eller inte? Ryska stridsvagnar är ju inte gjorda för att kunna backa ur en stridsställning (maxhastigheten bakåt brukar röra sig om en tiondel av den framåt, till skillnad från västerländska), så det kanske är förklaringen varför man åter rullar mot Tbilisi. Det är också skönt att se att t o m det när det gäller Ryssland ganska flata Tyskland nu hävdar att de ryska förbanden inte är några fredsstyrkor.

Edit 1530: Utrikesministern är inne på samma linje.

Tolgfors visionerar utan ekonomisk täckning

I en Brännpunkt idag visionerar försvarsminister Sten Tolgfors om att Försvaret i framtiden måste kunna ha alla 30 000 man i hög beredskap. Idag är det bara 10 000 som har snabba insatstider och det anser han inte är nog när man ser skeendet i Georgien.

Vid första anblicken och för ett okritiskt öga låter det ju mycket bra, men synar man uttalandet lite i sömmarna blir man inte så imponerad.

För några år sedan infördes nya beredskapsstandarder i Försvarsmakten, där den högsta kallas R10 (på tio dagar ska förbandet kunna påbörja lösande av uppgifter i operationsområdet), den näst högsta R30, sedan R90, R360 (tror inte det finns något förband i den kategorin längre) och den lägsta R3 (3 som i 3 år...). Mycket av detta hade självklart finansiell bakgrund, eller snarare allt?

Huvuddelen av Försvarsmaktens förband har idag R3. De flesta s k insatsförband har fått sitt beredskapskrav sänkt (de facto av just Sten Tolgfors) till R90 från R10 eller R30. Om förbandet befinner sig i R90 behöver det inte ens finnas rekryterat och kostar därmed inga pengar i beredskapsersättningar, vilka ska utgå till personal i R10 och R30.

De 10 000 man som Tolgfors talar om som är gripbara inom ett år är just de som är R10 - R90, varav ett mycket litet antal i R10 (om just någon i dagens läge utöver specialförbanden).

Gör man en historisk jämförelse mot det så i offentligheten baktalade "invasionsförsvaret" var beredskapsgraden en helt annan liksom numerären. Där fanns det bara en beredskapsgrad - 24h. Från mobilisering skulle förbanden kunna lösa uppgifter från sin utgångsgruppering på 24h. Vissa förband hade självklart högre status på färdigheterna än andra som behövde övas en tid efter mobilisering, men numerären på den mobiliserade personalen var en helt annan - över 400 000 man mot dagens 30 000 (efter tre år). Marinen och Flygvapnet hade högst beredskap, där man i princip omedelbart kunde påbörja lösandet av uppgifter för att försvara landet. Idag utgör ju även dessa försvarsgrenar en bråkdel av sina storlekar för 10-15 år sedan och i dagens läge tror jag att Marinen fortfarande har ett fartyg i R30 (rätta mig gärna!) medan Flygvapnets skarpaste förband håller R90 (om man bortser från incidentberedskapsroten). Rätt patetiskt egentligen och särskilt med bakgrunden att Ryssland på 24h satte in mer i Georgien än vad Försvarsmakten idag klarar av att skaka fram på ett år.


Synar man artikeln i övrigt är det mycket intressant att försvarsministern nu börjat tala om att Rysslands bombplanspatruller och övriga "nya" militära företeelser visar på landets intressen och detta måste följas av Sverige. Han talar också om att de ryska försvarsutgifterna minsann har ökat (med några hundra procent...) men faktiskt fortfarande ligger under en rad andra länder. Jag är inte helt imponerad den jämförelsen även om Tolgfors knutit den till PPP. Det är en viss skillnad vad man får i hårdvara och personalutgifter i Sverige och Tyskland jämfört med i Ryssland.

Ser man detta i några års historiskt perspektiv, så var det just händelser liknande de ovan nämnda som i framtiden (torde vara nu i så fall) skulle utgöra skäl för en nyinriktning av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken mot en återtagning. Precis som alla gissade då detta sades blev ju verkligheten en annan. Det är ju så otroligt självklart att nyckeln till ett starkt försvar och skydd av landet är en ännu starkare underrättelsetjänst (och där tror jag FRA-lagen utgör en stark del, även om majoriteten totalt verkar ha missförstått syftet och metoden). Men vad tjänar det till när det inte är någon som lyssnar, eller snarare ingen som är villig att ta besluten? Man kan ju hoppas att Tolgfors tar sig en funderare över den här rätt intressanta artikeln i DN. Även Per T Ohlsson i Sydsvenskan borde kunna tjäna som en påminnelse med sin utmärkta analys.

Hemvärnet ska byta namn till "nationella skyddsstyrkor". Vad är de annars idag eller var de igår, måste man fråga sig? Ännu ett namnbyte för att leda allmänhetens uppmärksamhet runt att förmågan idag är mindre än igår, på samma sätt som man tog fram uttrycket "insatsförsvaret". Ett uttryck som jag starkt ogillar...


Men visst Tolgfors, hela Försvarsmakten i r360 är ju i alla fall bättre än vad som finns idag. Men var ska pengarna komma ifrån? Är det månne så att regeringen i sin nya budget har tänkt sig att reducera Försvarsmakten till 10 000 man? Då har man ju löst problemet med de 20 000 som inte ryms inom R360...

Fortsatt om Georgien

Den här artikeln ger mycket intressant bakgrundsfakta till Georgienkonflikten. Tydligen lade Ryssland stor energi på att återuppbygga det militära järnvägsnätet i Abkhazien mot Georgien fram till slutet på juli.

Likaså får man förvånas över ryska Svarta Havsflottans snabba respons när man på 24h gick från fredstida operationer till att sänka georgiska robotbåtar och landsätta fallskärmsjägare på georgiskt territorium. Hög beredskap, minst sagt. Hög beredskap... Varför gå tillbaka till hemmabasen Sevastopol (drygt 400 sjömil från Georgien) efter övningen "Kaukasus 2008" i slutet av juli, när Novorossijsk är så mycket närmare (ca halva sträckan)?


Lite bakgrund till kriget: Eurasia Daily Monitor 7 aug

Det är rätt intressant att gå igenom artiklar om regionen som är skrivna den närmaste tiden innan kriget bröt ut. Det ger lite perspektiv. Jag är väl lite färgad, men det är inte så mycket som visar sig vara till Rysslands fördel.


När man läser redogörelser som denna i Expressen funderar man ju om det överhuvudtaget råder något vapenstillestånd. Det verkar i alla fall inte göra det på rysk sida. Av någon underlig anledning verkar ryska armén sladda en mil närmare Tbilisi varje dag, trots att de säger sig vara på väg tillbaka in i Sydossetien. Tydligen har också Georgiens viktigaste järnvägsbro (som förbinder landet öst-västligt) under det senaste dygnet anfallit de ryska fredstrupperna och man tvingades spränga den i självförsvar. Eller kan det månne vara för att den oljeexport från Azerbadjan via Georgien som stoppades genom att Ryssland först tog exporthamnen i Poti och bombade den andra pipelinen, sedan lades om till just denna järnväg?

Rysk logik och den nya Försvarsmakten

Rysk logik är tydligen att man hotar Polen med kärnvapenanfall då Polen nu sagt ja till basering av det amerikanska missilförsvaret. Ukraina har också meddelat att man kan tänka sig ett samarbete. Det är inte utan att man till 100 % får hålla med Mikael Holmström i hans artikel om hur kriget i Georgien rimligtvis måste få riksdagen att riva den senaste tio årens säkerhetspolitik.

Det skulle vara intressant med en opinionsundersökning om vad svenska folket anser om Försvaret och försvars- och säkerhetspolitiken med Georgien friskt i minnet.

Samtidigt basunerar mil.se ut att målen nås trots tungt år. Enligt ny, men stark tradition i Försvarsmakten ska vi vara stolta över något som i hockey skulle motsvara att ha ett lag med 5 spelare och en målvakt, utan krav på resultat eller mål. Jag vet inte hur många år i rad vi nu har sänkt "produktionsmålen" eftersom produktionsapparaten inte mäktat med dem för att sedan mycket stolt förkunna att vi minsann nådde årets mål också. Själv tycker jag endast att det är pinsamt.

Om några veckor kommer Försvarsmakten att göra om sina internetsidor. Påbud från centralt håll är att förbandens egna internetsidor, t ex http://www.p7.mil.se/ ska försvinna och allt ska istället vara centraliserat och gemensamt. Detta är ytterligare ett led i att ta bort förbandsidentiteterna och det skulle inte förvåna mig om vi inom några blir av med förbandsmärkena på uniformerna också. De flesta minns säkert den totala sågningen Försvarsmaktens nya logotyp härom året.

Det skulle inte förvåna mig om någon centralt upplever att man inte kan hålla koll på informationsflödet då förbanden har egna sidor. Fram till för ett drygt år sedan kunde man läsa ett urval av de viktigaste nyheterna i kronologisk ordning på http://www.mil.se/, men detta gjordes om så att de "viktiga budskapen" utgör kärnan och eventuella nyheter en periferi.

Intressant och insatt om kriget i Georgien

Jag kan rekommendera dessa länkar för att läsa lite redogörelser och erfarenheter från den gångna veckans strider i och kring Georgien. Mycket intressant om man har min läggning.

Luftförsvarserfarenheter: U.S. Ponders Georgian Air Defenses (Finland beslutade tidigare i år att ersätta sina SA-11 med ett västerländskt system, eftersom man anser att systemet är röjt när det gäller att försvara sig mot Ryssland)

Redogörelse för "sjöslaget" mellan den ryska stridsgruppen och georgiska robotbåtar: Press Report Details Battle in the Black Sea (Intressant att georgierna lyckades skada Moskva så svårt att hon var tvungen att dra sig ur striden. Ukraina hotade Ryssland med att blockera de deltagande enheterna från att löpa in i Sevastopol, men valde i slutändan att inte göra så)

Gudmundssons tre georgiska erfarenheter

Jag kan bara instämma i denna ledare i SvD. Dock missar Per Gudmundsson en aspekt i delen om försvaret: "Tvärtom visar konflikten i Georgien vikten av att ha sina egna trupper på plats först..." ...och inte som Georgien ha de bäst utbildade och bäst utrustade i Irak (mitt tillägg). Jämför med NBG och övriga delar av utlandstyrkan. För 15 år sedan var det "både och" (ÖB:s senaste modeuttryck) på riktigt, när man kunde hålla 2000 man i utlandstjänst och samtidigt klara full verksamhet på hemmaplan.