Gästinlägg: 70 öre i lön för september

Idag kom ett mail till WW från en uppgiven officer och hela den absurda historien publiceras nedan. För den utomstående kan det vara svårt att tro att det är sant, men för många anställda är detta en realitet som inträffar skrämmande ofta. Det är ett problem Försvarsmakten dragits med ett bra tag och det händer tyvärr allt oftare samtidigt som kommentarerna från Högkvarteret brukar gå i stil med att vi är medvetna om problemet och jobbar med att lösa det. En klassisk pudel. Tyvärr blir det inte så mycket resultat utan arbetstagaren ska glatt finna sig i att vara utan lön i en eller flera månader tills den slutligen betalas ut. Naturligtvis utan ränta eller kompensation.

Det är svårt att tro att denna situation skulle accepteras i något civilt företag eller någon annan bransch. Hade t ex LKAB agerat på samma sätt hade det gått ut ett ramaskri från Gruvtolvan i form av kraftiga offentliga kommunikéer. Försvarsmakten har dock en ytterst lojal personal som ändå fokuserar på att lösa sina uppgifter, men risken är överhängande att även de mest hängivna och uppgiftsfokuserade till slut tröttnar.

Personal är en organisations viktigast resurs och dess förtroende får man bara på ett sätt – genom att ta hand om den.

Försvarsmakten har under året använt sig av sloganen "Välkommen till vår verklighet". Det var av naturliga skäl ytterst lockande att lägga till det i rubriken.

/Wiseman

--------------------------

Här följer en beskrivning av mina problem med mina löner från Försvarsmakten under de senaste månaderna. Jag är normalt tjänstledig 80% från FM för att jobba på FMV. När jag deltog i FL 01 fick jag tjänstledigt från FMV och återgick 100% till Försvarsmakten under missionen (från slutet av mars till mitten av augusti inklusive leavedagar och intjänad semester). På min aprillön, under pågående insats, fick jag fortfarande 80% löneavdrag för tjänstledighet från FM, trots att vi var flera veckor in i missionen. Detta kompenserades på majlönen som var gigantisk. Junilönen var till min stora förvåning korrekt, men i juli var det återigen fel när jag inte fick någon utlandslön utan bara min vanliga I-lön i FM, vilket enligt uppgift drabbade samtliga i FL 01.

När min augustilön så kom tyckte jag att jag fick ut lite mindre än vad jag borde få eftersom den felaktiga julilönen kompenserades där. Det var ändå ungefär rätt summa så jag brydde mig inte om att kolla så noga. Förrförra helgen satt jag och gick igenom alla lönebesked från insatsen och såg då att det inte stod riktigt rätt till. Från den 15:e augusti, då jag återgick till 80% tjänstledighet från FM, hade jag fått löneavdrag 80 % för "tjg i totalförsvaret" OCH löneavdrag 80% för annan anställning, alltså totalt 160% löneavdrag. Detta lönebesked räddades av att jag även fått statlig inkomstskatt på ca -24000 (ett negativt belopp!!) vilket innebar att jag fick närmare 13000kr i skattepengar, och jag har ingen aning om varför.

På måndagen försökte jag få tag på HRC (Försvarsmaktens Human Resources Centrum, den centrala personalavdelning som ersatt det mesta av förbandens personalavdelningar /Wiseman), men eftersom det är hopplöst lång telefonkö när man ringer dit bestämde jag mig för att maila dem istället, vilket man uppmuntras att göra. Sent på måndagen fick jag ett mail tillbaka där det stod att HRC hade skapat ett ärende och att man skulle höra av sig.


I torsdags förra veckan ringde en av cheferna på FL 02 och frågade om jag kunde åka till Sicilien om en vecka. Jag var först inte särskilt sugen, och dessutom ganska överraskad eftersom jag levde i tron att jag enligt den skuggplanering som fanns inte skulle behöva åka förrän i slutet av november. Nåväl, efter att ha pratat med mina kollegor som kan lösa befattningen (tre, plus kollegan vi skulle lösa av), och fått ok av min chef på FMV att ta ledigt oktober ut, meddelade jag att jag kunde ställa upp. En förutsättning var att jag blev beordrad att åka, eftersom jag bara varit hemma 2 månader sedan FL 01 och tyckte att det skulle synas att man tog personal som nyligen varit på insats.

En vecka efter att mitt ärende registrerats hos HRC hade de fortfarande inte hört av sig, så i tisdags skickade jag ett mail för att fråga hur det gick med mitt ärende. Inget svar.

På onsdag eftermiddag åkte jag ner till Ronneby för att hämta ut utrustning och förbereda mig för att åka ner till Sicilien under helgen. Jag hade då fortfarande inte fått någon order om internationell tjänstgöring, men litade på att det skulle lösa sig under veckan eftersom man särskilt hade bett mig att åka ner.


Efter en dag på flottiljen igår kom jag tillbaka till hotellrummet, och gick in på min internetbank för att kolla mina lönebesked (från FMV och FM) eftersom jag fått sms om att de kommit in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag endast får ut 70 öre från FM. Jag öppnar lönebeskedet och där är samma siffror; 2x80% löneavdrag för tjänstledighet. Det enda som gör att jag inte blir betalningsskyldig är att jag även fått en massa retroaktiv lön (som nog för övrigt inte heller stämmer...) vilket gör att slutsumman hamnar på 70 öre efter skatt.

Först blev jag helt paff, men sedan mer och mer förbannad. Här har jag ställt upp, och med bara några dagars varsel skjutit ut mig från mitt liv och mitt vanliga jobb (där jag är en singelkompetens) för att bemanna en befattning i insats utan att egentligen behöva göra det. Jag hade ju en beviljad tjänstledighet för att jobba i FMV och kan därför inte beordras i utlandstjänst om jag först inte frivilligt återgår i 100% tjänst hos FM. Jag skrev ett långt sms till min närmsta chef i Försvarsmakten där jag med kraftuttryck förklarade situationen, och att jag inte tänkte åka någonstans om man inte löste mina problem under fredagen.

Under fredagen lade min chef ca 4-5 arbetstimmar på att ringa runt och försöka lösa ut min lön, och att försöka förstå vem som var ansvarig för att beordra mig i utlandstjänst och om och när en sådan order kunde tänkas komma. HRC ringde naturligtvis inte tillbaka som de lovade, så min chef fick ringa upp igen och sitta i telefonkö i en halvtimma. Till slut blev beskedet att de hade rättat det som var fel i PRIO, men att de inte kunde se till så att jag fick några pengar förrän på oktoberlönen. Eventuellt kunde man fixa det på lönekontoret i Boden, men "hon" var inte tillbaka på jobbet förrän på måndag (märkligt att det bara är en handläggare på lönekontoret som kan administrera utbetalningar?).

Ett ljus i mörkret är att C F 17 efter tidigare problem med löneutbetalningar lovat att alla på flottiljen ska få ut sin grundlön, och om det strular så tar man det ur flottiljens kassa så länge. Med detta, och att min chef (som är en av ytterst få i den här soppan som jag litar på gör sitt jobb) lovade att prata med Boden på måndag och se till att jag på något sätt får pengar, lät jag mig till slut nöja i lönefrågan.

Strax efter klockan tre i eftermiddags ringde så min chef och sa att nu var även en order om min utlandstjänstgöring på väg från FTS, som till slut visat sig vara ansvariga för att ta fram en sådan. Han skulle inte hinna få den innan han gick för dagen, men lovade att maila den tilll mig på måndag så att jag själv skulle få läsa den. Jag har dock ingen möjlighet att se ordern innan avfärd, men jag litar som sagt på min närmsta chef så jag nöjde mig så.

Så nu ser det ut som att jag kan åka i helgen ändå, men det känns inte direkt som ett optimalt sätt att förbereda sig inför en insats. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet med att vara förbannad får jag nu försöka fokusera på uppgiften istället. Lojal som jag är mådde jag samtidigt dåligt av att hota med att inte åka eftersom jag inte vill svika mina kollegor, men någonstans fanns en gräns även för mig. För första gången efter åtta år som yrkesofficer ställde jag mig igår kväll frågan: ”Är det verkligen värt det här? Är det här jobbet verkligen värt all skit man får från sin arbetsgivare?” Och svaret var inte alls lika självklart som det en gång varit.


Någonting som stör mig särskilt i den här historien är att löneutbetalningarna, förutom att de är fel, inte rättas till förrän på nästa månadslön. När jag har fått ett felaktigt löneavdrag på 33000kr förväntas jag bara acceptera att det kommer att kompenseras på nästa lön. Men hur ska jag våga lita på det efter alla fel? Hur kan det vara så svårt att betala ut korrigeringar direkt? Och hur ska jag kunna planera min ekonomi när jag aldrig har en aning om jag får någon lön, och i så fall hur mycket? Och hur kan man ha ett lönesystem som utan att varna släpper igenom löneavdrag på mer än 100%? All heder åt C F 17 som i brist på centrala åtgärder åtminstone ser till att personalen får ut sin grundlön, men det räcker inte. Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olov Stålesjö och C Insats Anders Lindström talade om Försvarsmakten som en god arbetsgivare, med anledning av införandet av obligatorisk utlandstjänst förra året. Men en god arbetsgivare hanterar inte löneutbetalningar på det sätt som skett den senaste tiden.


Det måste bli ett slut på alla dessa felutbetalningar av löner! Det får faktiskt vara nog nu! Uppenbarligen är PRIO för dåligt för automatiska löneutbetalningar just nu, men vad är problemet? Man får väl anställa några som granskar alla lönebesked till dess att PRIO blir mer pålitligt, vad vet jag? LÖS UPPGIFTEN! NU!

Det kommer jag att göra. Trots allt.


Lt M

(Tilläggas bör att samtliga av mina lönebesked från FMV under den här perioden [som vanligt] varit ett under av korrekthet, trots samma tidsförhållanden när det gällt att få in tjänstledigheter och annat. Kontrasterna är uppenbara, och kanske har Försvarsmakten ett och annat att lära av FMV i det ökade samarbete som nu är förestående...)

Gästinlägg: Perspektiv på obligatoriets användande

Användandet av obligatoriet för att säkerställa lösande av uppgiften för SAE ISAF MEDEVAC har flera intressanta perspektiv.

Det ena är det ledarskapsmässiga. Soldater löser uppgiften bra när de drivs av en inre motivation att åstadkomma goda resultat. Den gynnas av en god relation mellan uppdragsgivare och de som är satta att lösa uppgiften. Härvid krävs det att båda parter har förtroende för varandra. Denna situation gynnas inte av att chefen inte håller löften som t.ex. fallet är när ÖB lovar att den internationella tjänstgöringsskyldigheten inte ska användas. Officerstidningen 6/2010. Detta förtroende försämras självklart ytterligare på det sätt obligatoriet infördes. Personalen hade valet att skriva under ett avtal som fortfarande inte är klart, eller bli avskedade. Med dagens samhälle där en familj kräver två inkomster för att klara vardagen är det för de flesta ett enkelt val. Till detta kommer självklart besvikelsen hos flygförarna där arbetsgivaren fullständigt ignorerat tidigare överenskommen omförhandling av det löneavtal, ALFF, som ingicks för över 10 år sedan. I västvärlden använder vi i huvudsak marknadsekonomi, d.v.s. utbud och efterfrågan är drivkrafterna som sätter löner på utförda arbeten. Rättviseargument som lika lön för lika arbete är bara floskler utan verklig förankring. Med detta i åtanke kan man fråga sig varför vi inte kan tillämpa marknadsekonomi på de flygförare Sverige vill skicka till Afghanistan? Ur ett moraliskt perspektiv är detta rimligt. Till detta finns det också en känsla hos personalen om att utbildning och materielstatus inte är fullgod och att de därför önskar skjuta på starten för lösande av uppgiften. Detta vill inte ÖB.

Ur arbetsgivarperspektivet kan man kanske rättfärdiga fattat beslut med följande argumentation. Riksdagen har bestämt att försvarsmakten ska skicka MEDEVAC helikoptrar till Afghanistan 1 april 2011. ÖB har fått denna uppgift och ska självklart försöka lösa den. Den mediala uppståndelsen kring tidigare stupade svenskar har gjort att trycket på Försvarsmakten att lösa denna uppgift är stor. Till detta läggs en lång historia av problem som omgärdat Försvarsmaktens helikoptrar med avveckling av gamla helikoptrar innan nya blivit operativa och stora förseningar i de system som blivit beställda, läs HKP 14 och HKP 15. Den personal som redan för två år sedan anmälde sig till förbandet gjorde det med vetskap om att syftet var att åka till Afghanistan. Detta gjorde att Försvarsmakten investerade hundratals miljoner i utbildningar och modifieringar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att förbandet skulle kunna lösa uppgiften. Personalen i förbandet är de som varit mest prioriterade avseende flygtidstilldelning och i skrivandets stund befinner de sig i Sydafrika för att ytterligare förbättra sin förmåga. Om Försvarsmakten har ett obligatorium för utlandstjänstgöring och ÖB någon gång ska användas det så är det nu! Personalen har i två år vetat om att de ska till Afghanistan och med den ingångna överenskommelsen har de fått utbildning med mera. Vad skulle vår uppdragsgivare, det svenska folket, tycka om att vi gjort investeringar på hundratals miljoner och så blev det inget för att några piloter inte kände för att åka? Det vore skandal, både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv men också ur ett ”Force protection” perspektiv gentemot de svenska soldaterna i Afghanistan. Hur ska ÖB med detta i åtanke motivera framtida försvarsmaktsinvesteringar för det svenska folket?

Båda perspektiven har sina argument. Ur ett Försvarsmakts perspektiv är det viktigt att förbandet kommer ned i tid och att det med inte för stora begränsningar löser uppgiften under ”förhoppningsvis” två år.  Ur ledarskapsperspektivet finns det mycket mer att önska. Vad är det för fel med frivillighet, d.v.s. att personalen arbetandes i Försvarsmakten faktiskt trivs med sitt arbete och förmåner och att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivare och arbetstagare.  Det sista kommer säkert att lösa sig om några år eftersom då är premisserna för arbetstagaren förhoppningsvis densamma som när de började sin anställning. Det som återstår att se är hur Försvarsmaktens personalsituation ser ut då? En sak som ändå är säker är att marknadsekonomin styr. Det vill säga, utbud och efterfrågan gäller. Försvarsmakten får den personal man betalar för. Ställer man inte upp på det är det fritt att välja ett annat arbete. Tyvärr kommer nog inte arbetsgivaren göra något förrän bristen på personal är akut och med ett obligatorium kan det ta en stund.


The Scarlet Pimpernel

Skyldigheten som aldrig skulle användas (Uppdaterat 30/1 10.00)

I höstas kunde man läsa Överbefälhavaren Sverker Göransson i en intervju i Officerstidningen 6/2010 lova att den internationella tjänstgöringsskyldigheten för försvarsmaktspersonal aldrig skulle komma att användas. "Jag har ingen ambition, och det har ingen annan i organisationen, att tvinga folk. Varför ska jag bestiga berg när jag kan gå över en kulle? Det är normal personalplanering i dialog med den enskilde som gäller. Ingen kommer att tvingas." I samband med detta nämndes på WW att det aktuella numret av Officerstidningen kan vara lämpligt att stoppa in i kassaskåpet för framtida bruk.

Bakgrunden till ÖB:s uttalande var naturligtvis den omfattande kritiken bland Försvarsmaktens personal mot att skriva på ett nytt anställningsavtal in blanco då alldeles för många frågetecken och oklarheter existerade kring vilka förmåner, rotationsfrekvenser, skyddsregler etc som skulle tillämpas. Mycket lite fanns på pränt och istället ombads personalen lita till den "goda arbetsgivaren".

Idag kom så det första officiella tillfället då anställda tvingas till internationell tjänstgöring. Trots ÖB:s ord har många förband sett sig tvungna att planera användning av skyldigheten för att få ihop personal till utlandsrotationerna. I ett antal fall har också enskilda officerare tvingats iväg.

Nu gäller det den förestående insatsen med sjukvårdshelikoptern Hkp 10B i Afghanistan. Hkp 10B har som bekant dragit med enorma förseningar. Från att från början haft målsättningen att vara insatsberedd januari 2008 har försening lagts på försening och målet är nu en insats i Afghanistan från 1 april 2011.

Problemen är dock inte slut. I dagsläget finns bara en tredjedel av de piloter som krävs för att hålla det utlovade rotationsschemat 1:4, med 8 veckor borta och 24 veckor hemma. Resultatet blir alltså ett fullkomligt ohållbart schema. Redan från början var förbandet underbemannat, men under uppbyggnadens gång har allt fler hoppat av, bl a då man inte ansett att förbandet tilldelats erforderliga resurser och utbildningsmöjligheter.

Från början har löftena från HKV till personalen i förbandet varit att ingen ska sändas iväg utan erforderlig utbildning, samtidigt som Försvarsmakten gentemot politikerna och allmänheten lovat att de svenska helikoptrar sänds till Afghanistan för att råda bot på situationen med tyska helikoptrar som av olika anledningar inte alltid kan leverera sjukvård i tid. Att det senare är en sanning med modifikationen och att situationen inte längre är sådan efter USA baserat dryga 50-talet helikoptrar i det svenska ansvarsområdet, hör inte till det politiskt korrekta att tala om i media. Nyligen genomfördes en undersökning av situationen på helikopterförbandet avsett för Afghanistan och den var allt annat än positiv.

Det är därför med viss förvåning man på Försvarsmaktens hemsida läser chefen för Helikopterflottiljen kommentera beslutet att utnyttja tjänstgöringsskyldigheten: "– Personalen är förberedd och utbildad, och det är därför naturligt att de får en order att genomföra insats. Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter som är i balans med personalens förmåga och utbildningsstatus. Detta regleras genom att vid behov lägga nationella begränsningar på vårt deltagande. Det är min fasta övertygelse att helikopterenheten kommer att lösa ålagda uppgifter framgångsrikt, säger Magnus Westerlund."

Det råder inga som helst tvivel om att såväl för nationen Sverige som för Försvarsmakten är det mycket utvecklande att ett svenskt helikopterförband får erfarenhet av att uppträda i ett skarpt stridsområde. Det kommer att dras enormt mycket nyttiga erfarenheter av detta. Ser man dock det kortsiktigt operativa resultatet riskerar det att bli pannkaka. Man skickar ett förband utan tidigare erfarenheter av en mycket komplex miljö, såväl fysisk miljö som stridsmiljö, med personal som i vissa fall inte alls vill vara där och utan erforderlig utbildning att lösa komplexa uppgifter som ISAF har höga förväntningar och ställer höga krav på. Man ska också över två års tid lösa en uppgift för två helikoptrar med en park på endast tre. Den servicetillgängligheten är orimlig. Vi vet alla vad den officiella bilden av tyska helikoptrar i Afghanistan är. Vad blir bilden av Sverige och svensk förmåga, när vi sätter ännu hårdare begränsningar? Oro för att just nämnda utveckling skulle inträffa har tidigare uttryckts på WW.

Det förstnämnda positiva effekterna hade uppnåtts i alla fall, även om man hade tilldelat förbandet mer resurser och övningstid. Ett politiskt löfte är ett löfte.

Sedan kan man också fundera på vad man ska tro om den goda arbetsgivarens övriga löften. Stämningen bland helikopterpiloterna lär inte bli muntrare efter detta besked. Vid rabaldret i höstas lovade Försvarsmakten att man äntligen skulle se över piloternas löneavtal som man i 12 års tid vägrat förhandla om, varvid reallönerna sjunkit med 15 %. För bara en vecka sedan bröt dessa förhandlingar återigen samman. Med tanke på den starka rekryteringen från civila helikopterbolag är det inte osannolikt att Försvarsmakten nu drabbas av en ännu kraftigare förlust av piloter, vilket vore en katastrof då man redan i nuvarande situation riskerar ha en brist på 50 % under decenniets andra hälft. Oroväckande är också att löneavtalet för de nya yrkessoldaterna, GSS/K korrekt benämnda, är mycket snarlikt.

Personalfrågorna är alltså minst sagt bekymrande för framtiden - som så mycket annat. Kanske skulle man börja med att ta tillvara på slutsatserna i rapporten om personaltjänstfrågor i Specialförbanden?

Aftonbladet, SvD, DN, 2,Chefsingenjören


Uppdatering 30/1 10.00: SvD har nu fått tag i den rapporten om status och problem hos helikopterförbandet som ska till Afghanistan. Som tidigare nämnt är det en mörk bild som rapporten målar upp.

Dagen till ära bjuds även ett gästinlägg på temat obligatoriets användande.

Försvarsministern och tjänstgöringsskyldigheten

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på SvD Brännpunkt om den internationella tjänstgöringsskyldigheten för försvarsmaktsanställda och konstaterar att den absoluta majoriteten av officerarna stöder tjänstgöringsskyldigheten och konstaterar vidare att ändringen har varit på gång sedan 2003.

Återigen kan det ses som mycket märkligt att det blev så bråttom på slutet för Försvarsmakten att man blev tvungen att driva igenom de nya anställningsavtalen på ett för organisationen som helhet så destruktivt sätt. Det nämns dock inte i debattartikeln, men den underliggande kritiken finns ändå där:

"Officersförbundet har dock varit kritiskt mot myndighetens hantering av frågan.

I den svenska modellen är det parterna – Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna – som har att förhandla och komma överens om avtal och arbetsvillkor."

Överens?

Politiskt missnöje och ändrad maxfrekvens

Idag läser man och hör att flera av landets ledande försvarspolitiker är oroade och kritiska till hur Försvarsmakten genomfört införandet av den den internationella arbetsskyldigheten. Framförallt oroas man över hur risken att införandesättet skapar en misstro bland personalen och ovilja att genomföra internationella insatser.

Samtidigt verkar det nu som om Försvarsmakten har ändrat den maximala insatsfrekvensen för förband från de 1:4 som tidigare omtalades (1) som maxfrekvens med 1:7 som önskad insatsfrekvens, i det underlag som de anställda hade att tillgå då man skulle fatta sitt beslut, till en nuvarande maxfrekvens på 1:3. (2)

Måhända har 1:3 alltid utgjort den maximala insatsfrekvensen, men den siffran har inte förmedlats till personalen. Många har däremot reflekterat över att 1:4 aldrig skulle hålla, framförallt inte för starkt eftertraktade och små förbandstyper som EOD, personskydd, MP, transportflyg, m fl.


ÖB mötte tidigare i veckan Officersförbundets ordförande i TV 4 Nyhetsmorgon efter att ordförandena för Officersförbundet och Reservoffficersförbundet skrivet ett öppet brev till ÖB. SvD kommenterade sedan ÖB:s svar som att "krigstillstånd råder mellan ÖB och officerarna". Anställda frågar sig istället varför inte officersförbunden agerade INNAN den 20 september som var deadline för att omreglera anställningen.


Faktumen kvarstår - internationell arbetsskyldighet är av nöden, men agerandet på vägen dit har varit under all kritik och har inte bidragit till att höja Försvarsmaktens anseende, vare sig i de anställdas ögon eller allmänhetens. Alla är förlorare.



(1) "Nuvarande förbandsstruktur medger, vid ett maximalt uttag, en insatsfrekvens5 om 1:4 för de stående förbanden och 1:7 för kontraktsförbanden. Det är dock viktigt att förbandens insatsfrekvens inte direkt omsätts till en individuell belastning. Den individuella personalomsättningen i kombination med att många insatser inte genomförs av hela förband innebär att insatsfrekvensen för den enskilde kan avvika jämfört med motsvarande för förband." - Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal, 2010-07-02

(2) "Försvarsmakten har inför beslutet den 2 juli samrått med arbetstagarorganisationerna. I beslutet om internationell arbetsskyldighet framgår att stor hänsyn ska tas till den enskildes privata situation om internationell tjänstgöring blir aktuell. Förbanden ska kunna lösa uppgifter internationellt med intervall om 6 månaders insats och minst 12 månaders tid hemma för de kontinuerligt tjänstgörande förbanden." - ÖB, "Därför står beslutet fast", Försvarsmakten kommenterar 2010-09-30

"Uppkommen insats"

Idag var sista dagen för att "ansöka" om omreglering av sitt anställningsavtal i Försvarsmakten för att omfattas av internationell tjänstgöringsskyldighet.

Att döma av resultatet i den nya enkäten som genomfördes på WW om de försvarsmaktsanställdas ställningstagande, omreglerar ca 4 av 5 läsare sina anställningsavtal. Intressant var dessutom att se att lika många ansåg att de fått alldeles för lite information om innebörden av en omreglering för att kunna göra ett bra val. Lyssnar man lite på hur det låter ute bland anställda på förband blir bilden tyvärr den av ett påtvingat val, där anställda prioriterat lön den 25:e framför information och trygghet. Man har inte vågat svara nej med tanke på hoten om uppsägning, dels p g a det nya anställningsavtalet, men även p g a den övertalighet som lär infinna sig i och med omorganisationen till Insatsorganisation 11 och sedan 14, men självklart även de eventuella framtida nedläggningarna som omtalats i budgetunderlag och utvecklingsplan. Det gäller att redan sitta på stolen när musiken tystnar, för stolarna lär nu försvinna i allt snabbare takt.

Försvarsmakten skrev i förra veckan på sitt intranät att man nu genomför samlade förhandlingar i många av de frågor som bekymrat de anställda inför omregleringen. Det gladde naturligtvis många av de anställda, men tyvärr har inte facken samma bild av att det bedrivs förhandlingar.

"– Det känns som att Försvarsmakten försöker använda oss som förkläde. De kallar till förhandlingar där man inte tilldelat tillräckliga resurser. Tyvärr är det inget nytt. Varje gång Försvarsmakten är på väg att återuppbygga förtroendet så kraschar det igen.

På Emil har Försvarsmakten uppgett att samordnade förhandlingar nu inleds avseende arbetstid, utlandsavtalet och ALFF. Enligt förbundets uppfattning finns inga förutsättningar för detta och man undrar därför om syftet med informationen är att föra de anställda bakom ljuset? Officersförbundets förtroende för Försvarsmakten i förhandlingsfrågor är nu förbrukat."


Högst upp på prioritetslistan för förhandling från Officersförbundets sida ligger ersättningen för uppkommen insats. Uppkommen insats är t ex då en vakans måste fyllas under en pågående insats i t ex Afghanistan. I dagsläget finns ingenting förhandlat som reglerar detta utan Försvarsmakten har varit tvungen att locka personal med kraftig ekonomisk ersättning för att fylla vakanserna. Efter att det nya avtalet trätt i kraft existerar inga skyddsregler för uppkomna insatser och det kostar heller inte Försvarsmakten något att med kort varsel beordra personal att fylla vakanser.

Många anställda har också frågat sig vilken beredskap man som individ kommer att ha för att bli anspråkstagen för uppkomna insatser. Är det timmar, dagar eller veckor? Den som i enlighet med råden planerat sin framtid avseende insatser befinner sig förmodligen i ett förband som för tillfället återhämtar och inte befinner sig på insats eller beredskap för insats. När vakanserna med kort varsel uppstår i insatta förband, varifrån fyller man då ut? Från samtrimmade förband som står i beredskap för nya insatser eller rotationer eller från förband med lägre beredskap? Som anställd kan det vara tryggt att veta att det finns någon form av skyddsregel. Den omtalade inriktningen med en maximal insatsfrekvens om 1:4 gäller endast förband och taktisk chef har dessutom mandat att frångå denna.

Det är inte utan att man undrar hur Syndikalisterna skulle agera om de hade medlemmar anställda i Försvarsmakten.

TV 4 om omregleringen (11.34 in i sändningen)

SvD 25/9

Ny obligatorie-gallup

Som synes ute i högerkanten finns det nu en ny enkät avseende omregleringen av anställningsavtalen för försvarsmaktsanställda till att omfatta internationell arbetsskyldighet som de anställda ska ha tagit ställning till innan måndag 20 september för att inte riskera bli uppsagda.

Denna enkät är endast till för anställda i Försvarsmakten och läsarna bes ödmjukt om att respektera detta!

Enkäten består av tre delfrågor: Om man omreglerar sitt avtal, vilken tillhörighet man har i organisationen och man tycker att informationen om det nya avtalet har varit tillräcklig för att man ska kunna göra ett bra val.


Svara såsom du avser göra på riktigt och kommentera gärna ditt svar i anslutning till detta inlägg.

Brev om obligatoriet

Härom dagen publicerades major Peter Neppelbergs brev till ÖB, där Neppelberg förklarade sin avsikt att inte skriva på det nya anställningsavtalet. Förutom ÖB medadresserades även ett antal försvarspolitiker, vilket senare ledde till att Peter Jeppson, socialdemokratisk riksdagsman och tjänstledig officer ställde en fråga till försvarsministern om hur obligatoriet handhas. Nedan publiceras ytterligare ett brev. Den här gången från kapten Jörgen Olsson till försvarsminister Sten Tolgfors. Vidare kommentarer nedan brevet.

"Bäste Sten

Jag skriver till dig med anledning av det nära föreliggande kravet på undertecknande av nytt anställningsavtal för anställda inom Försvarsmakten. Som du känner till finns ännu inget avtal färdigt och i dagsläget står de anställda inför valet att skriva på ett avtal utan angivna detaljer kring utlandstjänstgöring - exempelvis omfattningen av stödet till våra anhöriga, tjänstgöringsfrekvens samt ersättningsnivån. Om vi väljer att inte skriva på eller tackar nej till detta ofärdiga avtal blir vi i förlängningen uppsagda från Försvarsmakten och står utan sysselsättning och försörjning.

Denna situation liknar mest av allt en kollektiv utpressning som berör var och en av Försvarsmaktens personal.

Jag är övertygad om att du som Försvarsminister inte i något sammanhang skulle skriva på ett avtal där detaljerna ännu inte utarbetats. Det skulle vara som om att skriva under en försvarsbudget utan siffror och därmed gav Försvarsmakten fria händer att fylla i summorna på varje utgiftspost i efterhand..

Hur tänker du som Försvarsminister hantera denna akuta situation som vänder upp och ner på livet för drygt 25 000 människor som har anställning inom Försvarsmakten?


Bästa hälsningar

Kn Jörgen Olsson"

Neppelberg och Olsson är ingalunda ensamma om att vara bekymrade om innebörden av det nya anställningsavtalet. De försvarsmaktsanställda som valt att vara medlemmar i Officersförbundet fick i veckan Officerstidningen där ÖB intervjuas. För många försvarsmaktsanställda i huvudbry över det nya avtalet kan det nog vara läge att rama in tidningen eller lägga den i bankfacket eftersom ÖB ger svar på en av de frågor som mest oroat arbetstagarna, "När avser Försvarsmakten att kommendera folk i utlandstjänst?"

ÖB: "Det är normal personalplanering i dialog med den enskilde som gäller. Ingen kommer att tvingas. Har du hinder, fysiska, psykiska eller något annat problem just nu i din sociala situation som sätter käppar i hjulet, då är det så - och då ska vi ta hänsyn till det på ett adekvat sätt."

På samma sätt ska nog de av oss som är fullmaktare fundera både en och två gånger innan man tar tjänstledigt och skriver på det nya avtalet. Åtminstone tills juridiken klarlagts, precis som ÖB svarar i artikeln i Officerstidningen. Fram till uppsägningen har man alltid möjlighet att ändra sitt tidigare beslut och för en fullmaktare kan man då sitta lugnt i båten och invänta klarläggande av juridiken. Samtidigt ska man vara medveten om att arbetsgivaren alltid kan omplacera en arbetstagare inom landet. Man kan dock inte bli avskedad, vilket i dagsläget inte verkar helt omöjligt om man söker tjänstledigt från sin fullmaktstjänst och skaffar en parallell ny anställning med obligatorium.

Ett utlandsobligatorium är ofrånkomligt. Det är egentligen inget snack om saken. Däremot kan man ha tusen och en åsikter om hur förarbetet med obligatoriet genomförts. Över en natt skapade man en förtroendekris mellan anställda och försvarsmaktsledning och det helt i onödan. Förhållandet har redan tidigare varit något skört, värre så i vissa yrkesgrupper än andra. Inom det ledarskap som man idag utbildar i på Försvarshögskolan och anser sig utöva inom Försvarsmakten, nämligen "Utvecklande Ledarskap", är tre av de positiva egenskaparna en ledare kan ha att denne

• "strävar efter att uppnå överenskommelser om vad som ska göras"
• "talar om vad som väntar när målet uppnåtts"
• "resonerar med medarbetare om vad som ska göras"

Det blir svårt att ge någon högre poäng i bedömningen av dessa egenskaper i det utövade ledarskap. Inte heller enligt den gamla skolans "Chefen och Ledarskapet" hade betyget blivit värst imponerande.

Förtroende tar lång tid att bygga upp, men går snabbt att förlora. Vad Försvarsmakten minst av allt hade behövt idag inför framtidens utmaningar, bl a i form av ett helt nytt personalförsörjningssystem, är att personal och ledning inte delar ett ömsesidigt förtroende.

Majoriteten av alla anställda kommer att underteckna det nya anställningsavtalet, men vad skulle resultatet bli om det fanns ytterligare en valruta intill där den anställde tillfrågade om hans eller hennes förtroende för Försvarsmaktens ledarskap hade ökat eller minskat i samband med omregleringen av anställningsavtalen?


Snart blir det en ny enkät i frågan.

S-ledamot frågar försvarsministern om internationell arbetsskydlighet

Skriftlig fråga 2009/10:1007

den 31 augusti

Fråga

2009/10:1007 Utvidgad tjänstgöringsplikt

av Peter Jeppsson (s)

till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Överbefälhavaren har fattat beslut om att utvidga tjänstgöringsplikten för anställda inom försvaret. Beslutet innebär att tjänstgöringsplikten även ska gälla utanför de svenska gränserna, även för den personal som har anställts tidigare än 2004.

Beslutet har lett till en förtroendekris inom försvaret då de som är anställda före 2004 anställdes för att försvara Sverige mot angrepp utifrån. Många känner sig tvingad att säga ja till en utvidgad tjänstgöringsplikt vilket innebär att arbetet blir mer inriktat på utlandstjänstgöring. Detta är en förändring som innebär en stor osäkerhet för de anställda och deras anhöriga då man inte vet vilken krigshärd man sänds till. Det är viktigt att de anställda och deras anhöriga får det stöd och den hjälp som en förändrad tjänstgöring innebär. Det är stor skillnad på att tjänstgöra utomlands än i Sverige. Det innebär en större fysisk och psykisk påfrestning för hela familjen.

Jag vill därför fråga försvarsministern hur ministern ser på att den utvidgade tjänstgöringsplikten ska gälla även för den personal som har anställts före 2004, trots tidigare ingångna anställningsavtal, och om försvarsministern avser att vidta några åtgärder i sammanhanget.

Gästinlägg: Jag svarar nej

Till ÖB


Under sommaren har Försvarsmaktens personal, militära som civil, fast anställd som reservanställd, fått flera brev där det önskas att vi före den 20 september reglerar om våra anställningsformer.

Jag känner mig oerhört kluven inför det val jag skall göra. Antingen säga ja till ett avtal vars villkor inte är klarlagda eller nej och hamna i en övergångsorganisation och riskera att drabbas av uppsägning (för de utan fullmaktsavtal) pga av arbetsbrist.

När det gäller det sistnämnda, arbetsbrist, är jag förvånad över försvarsmaktsledningens argumentation. För ca fem år sedan i samband med 2004 års försvarsbeslut förtidspensionerades en stor del av övertalig personal mellan 55-60 år. Tre år senare valde försvarsmakten att öka pensionsåldern för officerare från 60 till 61. Skälet till detta torde knappast ha varit övertalighet. Nu förs återigen en argumentation om arbetsbrist och övertalighet.

Inom flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsfunktion där jag verkar är bristen på personal besvärande efter den senast årens turbulenta hantering av ledningsområdet. Personal från skolor och staber måste regelbundet tjänstgöra i operativ position för att klara incident- och förbandsproduktion av våra flygförband. Detta har lett till att personal saknats för utbildning av ny personal och för utlandstjänst. Ett ekorrhjul som är svårt att komma ur.

Jag känner inte igen mig att det råder arbetsbrist.

I likhet med de allra flesta av mina försvarsmaktskollegor delar jag regeringens och riksdagens uppfattning om vikten av att delta i internationella fredsbevarande insatser ledda av t ex FN och EU. Under tidigare år har det skett på frivillighetens grund vilket har fungerat väl för redan anställd personal.

För nyanställda officerare, sjömän och soldater är redan kravet på utlandstjänst en förutsättning för anställning.

Vad gäller då för oss ”äldre” anställda?

Det som känns bekymmersamt är att ÖB och arbetstagarorganisationerna inte kunnat enas om villkoren för de nya anställningsformerna med obligatorisk utlandsskyldighet. Man har skilts i oenighet och det saknas därmed överenskomna avtal.

Hela hanteringen av omregleringen av avtalen borde ta ”time out”. Arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna borde i god svensk arbetsmarknadsordning återvända till förhandlingsbordet och förhandla fram en acceptabel lösning för alla parter.

Innan detta är gjort avser inte jag att binda mig för en ny anställningsform som jag inte vet förutsättningarna för, dvs jag kommer att svara nej.

Däremot kommer jag, om frågan ställs, att svara ja, precis som de flesta av mina kollegor, till att delta i internationella missioner. Under den tiden jag är utomlands ser jag inget problem att vara tjänstledig från min nuvarande anställning och vid hemkomst återgå till gällande avtal.



Vänligen

Peter Neppelberg

Opinionsundersökning på g

Med anledning av den nyss publicerade försvars- och säkerhetspolitiska valguiden här på WW är det ju inte utan att man funderar på hur läsarna avser rösta. Från midnatt och ett dygn framåt kommer det därför att genomföras en enkel opinionsundersökning på WW inför Riksdagsvalet.

Till veckan kommer att också att bli en ny gallup om hur de försvarsmaktsanställda ställer sig till det nya anställningsavtalet med internationell arbetsskyldighet. Det ska bli intressant att se om siffrorna har ändrats sedan den förra i juli.

"Oro i leden" (uppdaterat 2/9 17.00)

"Oro i leden" är en rubrik stulen från Chefsingenjörens blogg och det är väl det minsta man kan kalla det när nu Flygvapnets piloter gått samman och skrivit ett gemensamt brev till Flygvapeninspektören, vilket Chefsingenjören nu ikväll publicerar på sin blogg. I brevet uttrycker piloterna stark oro över Försvarsmaktens agerande som arbetsgivare och förklarar varför man valde att ställa all flygövningsverksamhet under en dag förra veckan för att diskutera innebörden av det nya anställningsavtalet.

Som hövding är det kanske dags att börja oroa sig över hur indianerna mår. Det är med all säkerhet fler anställda än enbart Försvarsmaktens piloter som känner stark oro över utvecklingen.


Brevet som publicerades på Chefsingenjörens blogg:

Varje individ i Försvarsmakten bär med sig en ryggsäck med bra och dåliga erfarenheter och upplevelser. Vissa är direkt kopplade till verksamheten, andra är en konsekvens av den transformering Försvarsmakten genomgått det senaste decenniet. Klart är att varje händelse såsom nedläggningar, nedläggningshot, neddragningar och obalans i resurser kontra uppgifter, alla blir tegelstenar som fyller på ryggsäcken.

Utöver detta har piloterna i Försvarsmakten under många år kämpat för att Arbetsgivaren på ett seriöst sätt skall förhandla ALFF. Piloterna i försvarsmakten har t.ex. under de senaste 10 åren inte haft någon reallöneutveckling. Hur man än vrider och vänder på frågan så kan man aldrig negligera att även det här blir en negativ erfarenhet som läggs i ryggsäcken.

Som gemensam nämnare för alla ovan upptagna exempel står arbetsgivaren. Men om alla tegelstenar år efter år som kommer från arbetsgivaren är av negativ karaktär så blir konsekvensen oundvikligt att förtroendet efterhand minskar.

Vad var det som hände V034?

I början av juli kom Försvarsmaktens beslut att omreglera vårt anställningsavtal. För vissa var detta mitt i semestern, för andra var det precis innan semestern började. Oavsett så fanns det ingen tid för oss att diskutera omregleringen vare sig oss emellan eller med Arbetsgivaren. Det blev enskilda studier och funderingar i hängmattan under semestern.

När så alla flottiljer var igång igen efter semestern började diskussionerna omedelbart i korridorer, ordersalar och på kontor. Frågor gällande omregleringen diskuterades i stället för taktik innan flygpassen. När så första ryktet kom om att piloter hade ställt sig själv på marken för att fokus inte var 100% på flygtjänsten, började telefonerna gå varma. Vi identifierade snabbt, under en fredagseftermiddag, att det inte bara var på en enskild flottilj, utan överallt inom Flygvapnet som omregleringen diskuterades flitigt. Följande måndag var det fler piloter som ställde sig på marken och alla pratade nu om omregleringen och förtroendet för arbetsgivaren. Bägaren var full och det bubblade över för många.

Flygsäkerhetsklockan började ringa hos de flesta och den allmänna åsikten var att vi måste göra något innan någon skadar sig!

Beslut togs på arbetstagarnivå att vi måste berätta för vår arbetsgivare vad som höll på att hända, och detta måste ske nu. Vår analys var att vi borde försöka reda ut situationen till en hanterbar nivå så att ingen medarbetare behövde gå hem inför helgen och känna att de inte kunde fokusera på flygtjänsten inför stundande FVÖ-10. Vi var tvungna att skaffa marginal och utrymme för djupare diskussioner och därav ansåg vi att onsdagen var en lämplig dag för att dels skapa utrymme för vissa förberedelser och dels för att skapa utrymme för förändringar i verksamheten för de som berörs av att vi inte skulle flyga.

Vi trodde aldrig att arbetsgivaren skulle reagera på det sättet, då vi ansåg att det vi ville genomföra enbart var av godo och inom ramen för gott förebyggande flygsäkerhetsarbete. Vi kan bara ta åt oss av lärdomen att det är viktigt hur kommunikationen sker och att den lätt förvanskas på vägen upp.

Samlingar skedde runt om i landet under tisdagen och onsdagen. Agendan var i stort sett den samma.
- Ta reda på all information vi kan om omregleringen.
- Skriva ner frågor vi vill ha svar på.
- Analysera vad som är den egentliga källan till alla dessa känslor.
- Prata med varandra och ventilera åsikter för att släppa på trycket.

Målsättningen var att alla skulle få komma till tals, ventilera sina känslor och lyfta fram sina frågeställningar. Allt skulle få diskuteras. Omregleringen var bara en del, men viktig då många saknade information eller inte kunde tillräckligt om lagar, förordningar och arbetsrätt för att tolka den som finns.

Diskussionerna har i efterhand analyserats och slutsatsen är att de sett liknande ut på alla verksamhetsorter. Samma slutsatser har dragits och samma åsikter har funnits kollektivt.

Under genomgången av de två skrivelserna från HKV (Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal 16100:60762 och Internationell arbetsskyldighet 16320:60761) var reaktionerna massiva. Även om det verkligen verkar som om FM vill vara den goda arbetsgivaren, och verkligen har försökt att tänka till, fanns mycket litet förtroende för orden som stod i dessa skrivelser. ”Frågor och svar” upplevdes som ihåligt och de viktiga svaren saknades i flera fall och var mycket vagt besvarade i andra. Vartefter sammanställdes en omfattande frågebank.

Trots det stora missnöjet mot hur Försvarsmakten valt att agera i omregleringen av anställningsavtalen visade det sig snabbt att detta definitivt inte var den enda orsaken till den turbulenta situationen som råder, utan snarare fungerade som katalysator i processen. Den stora knäckfrågan grundade sig i ett djupare missnöje och bristande förtroende för Försvarsmakten som arbetsgivare. Här blir det komplext att förklara eftersom det handlar om känslor, något som man aldrig kan ta ifrån en individ, och är än svårare kan förklara i skrift.

Missnöjet och det bristande förtroendet är något som sakta smugit sig på. När så piloterna inte upplevt att problem (varav några följer i nedan text) omhändertagits på ett bra sätt eller helt negligeras år efter år, så har ryggsäcken fyllts på till bristningsgränsen. Under diskussionerna visade det sig tyvärr att alltför många har långtgående tankar på att lämna Försvarsmakten. Även många av dem som aldrig tidigare funderat på att lämna Försvarsmakten har börjat tvivla på vart deras fortsatta yrkesliv skall fortgå och känner inte att beslutsunderlaget idag är tillräckligt för ett underbyggt ”ja-sägande”.

Hur vi går vidare från detta

Oavsett om förtroende är något som går snabbt att förlora men tar tid att återfå, är det något vi måste, och vill, få tillbaka.

Vad är det då som är grunden till att förtroendet sakta försvunnit, för det är dessa saker som kan ge Försvarsmakten det tillbaka. De tre enskilt största faktorerna är följande:

Omreglering av anställningsavtalet. När Försvarsmakten nu väljer att införa internationell arbetsplikt, innan avtalen som talar om på vilka premisser verksamheten kommer bedrivas, och med vilka villkor, så ställer man sina arbetstagare inför ett omöjligt val. Det finns under inga omständigheter en annan situation där någon skulle skriva på någonting utan att veta vad det innebär. Det finns ingen som vill ta en anställning utan att veta vilken villkor som kommer att gälla eller vad som förväntas av dig som arbetstagare. Även om vi skulle tacka nej vet vi inte hur länge arbetsgivaren har tänkt använda oss i övergångsorganisationen.

Skillnaden i att övergå från nationell till internationell arbetsskyldighet kan för individen och dess familj vara oerhört stor. Att försöka förklara, och få acceptans, hos familjen att den nya anställningen likställer att åka till Arboga och Afghanistan är svårt. Att dessutom inte kunna svara på vad man kan förvänta sig för villkor eller om det fortsatta livet alltid kommer fortlöpa med en väska packad i hallen gör situationen ytterligare prekär.

Försvarsmaktens svar på de frågor som måste ställas inför det svar som avkrävs angående omregleringen är kortfattat ”att man skall ha förtroende för Försvarsmaktens goda vilja att fortsätta vara en bra och attraktiv arbetsgivare.”

Förtroende är ingenting man får över en natt, förtroende är summan av allt man tidigare gjort och det är där Försvarsmakten fallerar. Antalet negativa stenar i ryggsäcken är helt enkelt så många att det börjar bli tungt att bära och därmed omöjligt att negligera. I samband med detta brev skickas även flertalet frågeställningar ut på bred front. Vi förväntar oss svar väl innan 20:e september.

Personalhantering. Vi upplever att Arbetsgivaren under de senaste åren tydligt har markerat oviljan att se till sin personals bästa och lyssna när vi vill diskutera. Vi har vid flera tillfällen försökt att på konstruktiva vägar beskriva vår situation och påtala när vi tycker gränserna är nådda. För att nämna några konkreta fall; hanteringen av TFSE våren 09 och våren 10, SE02 sommaren 09, GFU041, framförhållningen med att meddela byte av tjänstgöringsort, tvångsändring av avtal för de som vill vidareutbilda sig, omregleringen av anställningsavtal, avsaknad av klara besked om vad som förväntas av en JAS-pilots karriär efter den ”uttalade” tiden på division.

Oavsett om individen i alla de enskilda fallen inte personligen drabbas är pilotskrået i detta hänseende som en familj, där påverkas alla om en mår dåligt. Vi blir alltså alla på ett eller annat sätt påverkade av händelserna och det sätter spår och vår ryggsäck blir tyngre efter varje debacle.

ALFF. Avsaknaden av översyn har visserligen inte varit total, men effekterna av översynerna har mer eller mindre uteblivit. Förtroendet för arbetsgivaren efter att mer än ett möte i frågan har ställts in ökar inte. Efter diskussioner mellan arbetsgivare och arbetstagare har det lovats det ena och andra. Löften som piloterna inte upplever har infriats. De besked och beslut som kommer i detta ärende har alltid upplevts som negativa. Vi har därför t.ex. samma ingångslön idag som för tio år sedan.

Med detta enkla handbrev vill vi piloter upplysa våra chefer om att organisationen och dess personal inte mår bra. Vi ansåg oss ha identifierat en situation som var flygsäkerhetshotande och ställde vår flygning till förmån för att få ventilera våra känslor och tankar under delar av V034. Vidare anser vi att diskussionerna nått den målsättning som vi hade, men att Försvarsmakten måste förstå situationens allvar och fortsätta arbeta med de underliggande problemområdena.

Slutligen är alltså vårt förtroende lågt och det finns många saker som ligger och pyr. Med denna bakgrund emotser vi en reaktion och fortlöpande dialog syftande till att försöka återskapa förtroendet för arbetsgivaren.

Hälsningar

Berörda Flygvapenpiloter på F17, F7, F21, TU JAS, FMV, Flygskolan

Uppdatering 2/9 14.50: Media har nu börjat uppmärksamma piloternas brev till Flygvapeninspektören. (SvD, Aftonbladet, BLT, GP, 2, DN)


Någon lustigkurre har gjort en "Der Untergang"-version av det hela, kallad Pilotupproret.


Watch Pilotupproret, snart i en bunker nÃÂ�¤ra dig! in Comedy  |  View More Free Videos Online at Veoh.com

Tiden rinner iväg

I början av veckan valde Försvarsmaktens biträdande förhandlingschef något överraskande att säga upp sig. Som om det inte vore nog illa försvann den ordinarie förhandlingschefen redan tidigare i år.

Detta riskerar tyvärr att få en hel del följder för de avtalsförhandlingar som skulle pågå nu och under hösten, däribland omförhandling av utlandsavtalet, semesteravtalet, arbetstidsavtalet (försenat sedan 2007), RALS, ALFF och ytterligare några avtal.

Mest kritiskt är naturligtvis omförhandlingen av utlandsavtalet. Som känt har Försvarsmaktens personal på sig till den 20 sept att ta ställning till ett nytt anställningsavtal omfattande internationell arbetsskyldighet, i folkmun kallat obligatoriet. Anställda som inte svarar ja till detta riskerar uppsägning p g a arbetsbrist och kommer fram tills en ersättare med obligatorium anländer att placeras i en övergångsorganisation.

Från Försvarsmaktens hemsida om det nya anställningsavtalet:

"Kommer avtalen för ersättningar att göras om?

Det så kallade Utlandsavtalet kommer att förhandlas om under hösten, med start i september, främst mot bakgrund av att lagen som reglerar internationella militära insatser (före detta Utlandsstyrkan) görs om. I vilken utsträckning förhandlingen kommer att medföra några ändringar i ersättningsnivåerna är det för tidigt att uttala sig om.

Kommer regelverket som reglerar medarbetarens villkor vid verksamhet internationellt att förändras?

Lagen om utlandsstyrkan kommer vid årsskiftet att ersättas av en ny lag om internationella militära insatser. Den nya lagen innebär bland annat att man tjänstgör i internationella militära insatser i sin befintliga anställning. Den nya lagen innebär också att tjänsteresor till insatsområdena omfattas av den nya lagen. Försvarsmaktens utlandsavtal kommer att överses under hösten för att anpassas till den nya lagen."

En väsentlig del i den anställdes beslutsunderlag vid ställningstagandet till obligatoriet utgörs av just utlandsavtalet som reglerar bl a förmåner och ersättningar. Det är högst förståeligt att personal känner sig tveksam till att skriva på ett nytt anställningsavtal, när de underliggande avtalen som styr arbetet ej är slutförhandlade.

Genom Officersförbundets nyhetstjänst kan man se att verksamheten på några av Flygvapnets förband ställdes tidigare i veckan för att de anställda kände att de behövde diskutera innebörden av det nya anställningsavtalet. På andra förband i Försvarsmakten har istället större personalsamlingar med förbandschef genomförts. (Tyvärr försvinner av någon anledning Officersförbundets nyheter i ca en vecka innan de kan återfinnas i arkivet). Idag uppmärksammade även Östnytt frågan om det nya anställningsavtalet.

Tiden rinner nu snabbt iväg om Försvarsmakten som arbetsgivare ska kunna presentera innebörden i ett nytt utlandsavtal för sina anställda innan de ska ta ställning i frågan om den internationella arbetsskyldigheten. En ny person med bemyndigande att förhandla måste till att börja med tillsättas.

Att Försvarsmaktens personal ska ha en skyldighet att tjänstgöra även internationellt är fullt naturligt, men lika naturligt måste det anses att de anställda ska veta vad det är de sätter sin namnteckning på. Det hör till ledarskapets grunder.

Gästinlägg: Var är Försvarsmaktens ledarskap?

Kvällens andra gästinlägg på temat internationell arbetsskyldighet och ledarskap


/Wiseman


---------------------------------------

Försvarsmakten (FM) har under många år slagit sig för bröstet och hävdat att man har ett bra och eftertraktat ledarskap. Mycket riktigt har detta ledarskap ofta omtalats i den civila världen och på många platser varit efterfrågat. På senare tid har allt fler situationer uppstått där man måste fråga sig om detta omtalade ledarskap har dött ut.
Det läggs mycket kraft på jämställdhetsarbete och värdegrundsfrågor, något som ligger i tiden. En bra prioritering och ett viktigt område att belysa. Men ofta känns det som att i ivern att skicka folk på allehanda utbildningar och visa att man tar värdegrundsarbetet på allvar, missar man helt innebörden och inte minst de små mjuka frågorna som ständigt finns i vårt dagliga arbete.

FM har de senaste tio åren präglats av mer eller mindre ständiga förändringar i varierande tappningar, allt med våra politikers goda minne. Förändringar som förvisso syftar till ett modernare om bättre anpassat försvar men som utsätter både organisationen och personalen för onödigt mycket stress. Nedläggningshot, kunskapsdränering och kortsiktigt tänkande visar sig främst som stress mellan individer med konflikter kring små mjuka frågor som resultat. Det är här som en god chef måste verka, genom att tidigt uppfatta tecken och agera förebyggande. Man kan inte annat än bli en aning fundersam när chefer på fullaste allvar har inställningen att "om man inte tycker om snabba ryck och mycket förändringar ska man kanske inte vara i FM". Det är intressant att notera, att på de enheter där verksamheten är klart definierad är personalomsättningen låg och den psykosociala arbetsmiljön hanterbar, medan enheter som plågas av oklara mål och kortsiktighet är omsättningen på personal anmärkningsvärd och antalet arbetstagare med påtagliga stressymtom många. Allvarligt är också att arbetstagare i pågående konflikter avråds från att söka företagshälsovård, då detta "-inte skulle gynna din situation". Tyvärr är läget så dåligt att Försvarshälsan begärt att en utredning sker av den psykosociala arbetsmiljön vid åtminstone ett av försvarsmaktens förband.

En organisation i förändring bör säkerställa att den uppbyggda kompetensen tillvaratas på bästa sätt. Det handlar inte om att bygga vindskydd utan väderkvarnar i förändringsvinden för att hjälpa processen framåt. I dessa situationer är det förödande med chefer som ägnar sig åt "småpåveri" och prestigejakt. Dessa fenomen är sorgligt nog att härröra till dåliga chefsrekryteringar där FM inte premierar gott ledarskap, utan den som; lovar mest, skriker högst eller är oduglig till allt annat, blir chef.

Det senaste i raden av tecken på att FM håller på att sjangsera ledarskapsmässigt, är hotet om uppsägning för de anställda som inte accepterar obligatorisk utlandstjänstgöring i sitt anställningskontrakt. Hotet bottnar i en organisationsförändring där de dom inte vill tjänstgöra utomlands placeras utanför insatsorganisationen eller sägs upp p.g.a arbetsbrist, då FM inte har plats för de som kanske sätter sin familj framför sitt arbete. Sedan en tid är de som nyanställs eller vill gå nivåhöjande utbildningar tvungna att omförhandla sitt anställningsavtal. Att på detta sätt välja piskan framför moroten är ett distansierande från sund personalpolitik och en indikation på ett hårdare klimat i en försvarsmakt som en gång värnade sina anställda. Detta kommer på sikt att slå tillbaka med kraft på FM. Anställda med en sund människosyn, något FM säger sig vilja ha, kommer att söka sig bort. Kvar kommer makthungriga opporturnister och sensationssökare att vara. Inte helt olikt den amerikanska försvarsmakten?

FM behöver bra ledare som kan ta till vara de enskilda arbetstagarna och den värdegrund som finns på ett sådant sätt att FM återtar ledartröjan och stärker det goda internationella rykte man har. Chef kan vem som helst bli, men ledare är en titel man förtjänar.

Anno

Gästinlägg: Varför gör ÖB som han gör?

Det blir två gästinlägg ikväll med bäring på den internationella arbetsskyldigheten och ledarskap.

/Wiseman

----------------------------------


Varför gör ÖB som han gör och skickar ut sitt personalbrev till de försvarsanställda om att vara tillgänglig för Afghanistantjänstgöring? Och varför gör han det i semestertider? Kunde han ha gjort någonting annorlunda?

Svaren till dem här frågorna är inte lätta att sätta sig in i, men jag ska försöka. Det är rimligt att anta att ÖB Sverker Göransson har funderat i banorna om att bara inkludera nyanställda i den här Afghanistanpolicyn. Anta för en stund att han hade gjort det. Vad hade hänt då? Det hade förmodligen inte fungerat organisatoriskt för det första. Efter ett tag hade det blivit tal om orättvisor i leden och det hade också blivit uppror i leden än mer än idag. Det enda raka är att göra som ÖB har gjort och dra alla över en kam från första början och ta smällen som den kommer nu. Brevet har vad jag har förstått uppfattats som att ÖB håller de anställda kort. Det kan ligga ett korn av sanning i detta, men jag vill bara säga att när jag vände mig till min kvinnliga statsvetenskapslärare nyligen och påpekade vad jag tyckte var ett fel i läroplanen, så fick jag senare ett brev från hennes manlige kollega om att tösen hade tagit åt sig av hur jag hade skrivit brevet, inte av att jag hade skrivit det. Behöver jag påpeka att brevet var kort skrivet, av den enda anledningen att jag inte ville ta upp hennes dyrbara tid i onödan? ÖB hade säkert samma bakomliggande anledning till sitt korta brev.

Varför skickar han brevet i semestertider då? Utan att ha någon närmare insikt så skulle jag gissa på läget i Afghanistan som om det blir snabbt sämre kan komma att påverka frivilliganslutningen, och de roterade nyligen om jag inte har helt fel för mig. En annan anledning var säkert att den förste juli så försvann - i fas två av tre faser - pliktsystemet. Att då vänta med att skicka ut brevet hade varit ett felslut. Realpolitik ledde till den dåliga tajmingen!

Kunde han ha gjort någonting annorlunda? Ja han kunde nog ha tänkt igenom och arbetat på sitt tjänstebrev lite grundligare i frågan om informeringen till de anställda! Men det är inte försent för det än väl? Vissa frågeställningar från de anställda kan man helt enkelt inte förutse med de begränsningar som människohjärnan har på en sådan kort tid, kan Wisemans fråga vara exempel på det?

”Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren.” Citat; WW

”En medelväg till en början med försök i mindre skala med yrkes- och kontraktsanställningar hade varit en mer överlagd och bättre väg att gå". För att citera ÖB: "Ingen vet idag exakt var det här kommer att sluta. Vi vet vart vi vill, men vi vet inte hur det ska gå till. Det får vi lära oss efter hand". Citat;WW och ÖB Sverker Göransson

Även om Wiseman säkert skulle kontra med att ÖB naturligtvis borde ha kunnat specificera villkoren så är det inte säkert att det är så lätt, eller rätt. Om ÖB hade försökt sig på det så hade han inte med lätthet kunnat korrigera eventuella misstag i efterskott, och då hade han fått på fan för det. Men jag håller med Wiseman i det han skriver om att man borde börja med yrkes- och kontraktsanställningar i mindre skala, då skulle man kunna börja med att bara inkludera nyanställda i den här nya Afghanistanpolicyn. det är dock inte upp till ÖB att avgöra.

För att summera; Jag tror att ÖB gör så gott han kan utifrån rådande omständigheter, och ett halvår i Afghanistan vart tionde år kommer kanske i värsta fall att döda er, men ni har själva valt yrke och måste följa order från överordnade. Men sluta inte slå uppåt för det! Den som inte kan leda under press kan heller inte leda försvarsmakten, så ÖB kan nog ta det och göra det bästa av det. Det är ett normaltillstånd, även om man strävar efter att minimera det som ledare. Jag vill bara inte att Sverige ska ta skada genom att ni ”stammisar” slutar i FM!

Roger Klang

Rapport följer upp

SVT Rapport följde idag upp sitt reportage från igår om Försvarsmaktens nya anställningsavtal. Det är bara att gratulera vissa av personerna som skrivit kommentarer till tidigare inlägg i frågan eftersom de citerades i inslaget.

Förhoppningsvis får Officersförbundet och de andra fackförbunden gehör för sina synpunkter att villkoren bör förtydligas och de ekonomiska vilkoren förbättras. I slutänden lär det gagna alla parter. Ett obligatorium är av nöden då Försvarsmakten utan ett sådant blir mycket tandlös i allt annat än att lösa uppgifter i Sverige.

Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren. Om det är något tidigare förbandsnerläggningar och tillhörande uppmuntran av personalen att karriärväxla har lärt oss är det att förbandsnerläggningar mycket sällan sparar några pengar och att den personal som är piggast på att karriärväxla ofta är den vi skulle vilja ha haft kvar. Upprepas denna situation blir det ytterligare en åderlåtning av Försvarsmaktens kompetens som kommer att ta tid att hämta igen, då vi ännu inte fullt har hämtat igen effekterna av tidigare försvarsbeslut.

Försvarsmakten har i mångt och mycket haft en prägel av arbetsträning och dagverksamhet och det är inte så konstigt med tanke på hur villkor och förmåner har utformats. Med den minimala och i mångt och mycket otillräckliga försvarsmakt vi får i framtiden finns det helt enkelt inte plats för sådant. Villkor består både av krav och förmåner. De går hand i hand och så bör de göra även nu. De som betalar försvarsanställdas löner förväntar sig och har rätt att förvänta sig att Försvarsmakten varje dag och när som helst kan lösa de uppgifter den åläggs.

Det ska inte behövas något halvårs träning för att komma i uniformen, tre års väntan på en helikopter som aldrig dyker upp, eller ett års utbildning av nya soldater, för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Tyvärr är det alldeles för få, såväl försvarsanställda som politiker, som har förstått detta. Det är inte ett vanligt nio-till-femjobb att vara soldat, officer eller ens civilanställd i Försvarsmakten. Man ska vara beredd att ge sitt yttersta hela tiden, ty ett lands försvarsmakt är dess landslag i den yttersta av kraftmätningar, nämligen den på liv och död med överlevnad som seger och undergång vid andra plats. Då krävs det också att lön och förmåner sätts efter just detta och som bekant taktar det tyvärr inte.

Mycket av det som specificeras i "Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal" är klokt och det är bara att beklaga att det inte trätt i kraft för flera år sedan. Ser man även till att nu lösa ut förmånsbitarna börjar det likna något.

Mycket av det rådande missnöjet med obligatoriet hade kunnat redas ut genom en tydligare kommunikation till de anställda, med specifikationer vad som förväntas av individen och framförallt vid ett betydligt bättre tillfälle än mitt i semestern.


DN:s ledarsida kommenterar obligatoriet

Så tyckte läsarna om internationell arbetsskyldighet

Vid midnatt avslutades enkäten bland de av läsarna som är anställda av Försvarsmakten. Totalt lades 749 röster (WW har i snitt ca 3000 läsare om dagen) i huvudfrågan i enkäten, hur man ställer sig till det nya avtalet och internationell tjänst. Ser man till hur rösterna fördelades i kategorier verkar ett antal röstande inte att ha tillhört någon kategori eller inte brytt sig om att rösta på detta. Får man tro den delfrågan har enkäten nått ca 5 % av Försvarsmaktens yrkesanställda officerare och soldater, 0,5 % av dess reservofficerare och drygt 1 % av de civilanställda.

Eftersom det var enkät i dess enklaste form och inte en enkät där man kan tillse att den fylls i av rätt målgrupp, går det självklart att ifrågasätta resultatet.

Intressant var att se att gruppen "Positiv till internationella tjänst, negativ till avtalet om internationell anställningsskyldighet (i dess presenterade form)" konstant låg runt 70 %, medan de som var "positiva till internationell tjänst och positiv till avtalet" (nuvarande form), samt "negativa till internationell tjänst och negativa till avtalet" (nuvarande form), låg runt 15 % vardera. Ingendera var egentligen någon överraskning.

Det stämmer också hyfsat med delfråga tre där läsarna var övervägande kritiska till hur informationen om internationella arbetsskyldigheten presenterats.


Det har också varit högst intressant att läsa de synpunkter på den internationella arbetsskyldigheten som kommit i form av kommentarer till enkäten. Får man tro på resultatet av enkätfrågorna och kommentarerna är inte de anställda speciellt nöjda med hur Högkvarteret har hanterat den här frågan. Man får hoppas att man i HKV tar till sig av kritiken. Skulle Försvarsmaksledningen företa en ny Eriksgatan genom landet innan slutdatumet för omreglering av anställningsavtalet, lär det bli många intressanta diskussioner med personalen om man får tro enkätresultatet.


SVT Rapport (2) ägnade ikväll sitt huvudinslag åt just omregleringen av anställningsavtalen. Lite förvånande var det att man inte tog upp att MBL-förhandlingarna med facken slutat i oenighet.
SvD, DN, Aftonbladet

Obligatorie-gallup

Förhandlingarna mellan de fackföreningar som förträder de försvarsmaktsanställda och arbetsgivaren Försvarsmakten nådde aldrig till ett beslut, varför Försvarsmakten fattade beslutet om att samtliga anställda innan V038 måste omreglera sina anställningsavtal till att omfatta internationell arbetsskyldighet (korrigerat) för att fortsatt ha möjlighet till anställning i Försvarsmakten.

Hittills har förespråkarna för Försvarsmaktens nya utlandsobligatorium lyst med sin frånvaro i kommentarerna på Wiseman's Wisdoms. Det kan därför vara intressant med en liten hobby-gallup om åsikterna om det nya obligatoriet.

Gallup:en blir i tre delar, då Blogger inte medger några mer avancerade enkäter och återfinns i marginalspalten till höger. Vänligen svara på alla tre delarna. Vänligen respektera att enkäten endast gäller nedanstående kategorier. Inte civila, hemvärn eller ur kategorierna pensionerade. Naturligtvis finns det ingen möjlighet att utestänga "obehöriga" från att rösta annat än att vädja till läsarnas hederskänsla.

Frågorna i Gallup:en blir:

1. Inställning till det nya anställningsavtalet: Positiv/negativ till internationell tjänst respektive ett obligatorium, samt "bryr mig inte") Förtydligande: (Anställningsavtalets obligatorium i dess gällande form avses. Inte "under förutsättning att lönen höjs", osv)
   
   
2. Tillhörighet: Yrkesofficer/soldat, reservare eller civilanställd
   
   
3. Åsikt om genomförandet och information om det nya obligatoriet: Positiv/Negativ

Omröstningen pågår till midnatt, natten till måndag. Resultatet publiceras under nästa vecka och förhoppningsvis blir det en uppföljning efter V038, då den anställdes inställning till att omreglera sitt anställningsavtal ska vara meddelat arbetsgivaren.

Ni som röstat, skriv gärna kommentarer till hur ni röstade i anslutning till detta inlägg för att klä på statistiken lite. Tipsa gärna andra om möjligheten att rösta för att få ett bredare resultat.

Sommaroffensiv

Det är inte bara i Afghanistan det pågår en sommaroffensiv, utan så även på hemmaplan och inom Försvarsmakten. Det börjar bli en sorglig tradition från Högkvarteret och Försvarsmaktsledningen att under semestern ställa de anställda inför svåra livsval utan detaljer, uppbackning och erforderlig information.

Förra året fick samtliga officerare som antagits till nivåhöjande utbildning under semestern reda på att de var tvungna att underteckna ett nytt anställningskontrakt innan semesterns slut utan möjlighet att få svar på vad kontraktet innebar. Det var helt enkelt ett kontrakt in blanco, där officeren förband sig att acceptera att bli skickad i tjänst även utomlands, utan någon vetskap om ersättning, förmåner, sociala förhinder och insatsfrekvens.


Tydligen ansåg man i Högkvarteret att förra årets sommaroffensiv föll så väl ut, att man beslöt sig att genomföra en i år också, men utöka den till samtliga Försvarsmaktens anställda, även innefattande civilanställda. Bakgrunden är att Försvarsmakten från årsskiftet ska inta en ny organisation, Insatsorganisation 11, i vilken så gott som samtlig personal återigen äntligen ska vara krigsplacerad. Då Försvarsmakten till skillnad från sist detta var på tapeten även av Riksdagen ålagts en rad internationella uppgifter, vill man vara förvissad om att de anställda även kan tänka sig sådana. Som det mycket riktigt ofta påpekas så sker en hel del av Sveriges säkerhetspolitiska arbete numera aktivt utomlands. T ex är nu bladet äntligen taget från munnen och det är politiskt erkänt genom bl a Solidaritetsförklaringen att försvaret av Sverige inte alltid börjar vid den svenska gränsen, utan det kan lika gärna vara vid den finska eller på norskt vatten. Det är äntligen officiellt att det inte går att se en säkerhetspolitisk situation eller konflikt som drabbar ett av våra grannländer som inte får mycket starka efterverkningar för svensk del.

Att samtlig personal anställda och kontrakterad av Försvarsmakten ska vara krigsplacerad för skarpa uppgifter och användbar såväl för det nationella Försvaret faller sig därför helt naturligt. Liksom det tidigare varit obligatoriskt för såväl officerare som soldater att försvara Sverige vid ett anfall mot landet, har skattebetalarna och därmed uppdragsgivarna rätten att förvänta sig att Försvarsmaktens alla anställda även löser övriga uppgifter som ställs till myndigheten.

Man kan dock inte hymla med att detta är en betydligt bredare och mer komplicerad uppgift än vad som tidigare ställts på de anställda, när de som varit intresserade och haft möjlighet har kunnat söka utlandstjänst. Försvaret av Sverige är en sak, då det handlar om att slåss för allas vår överlevnad. Det är i princip vinna eller försvinna som är alternativen och då spelar inte social situation, utbildningsplaner, tidigare tjänstgöring, arbetstider någon större roll. De är fullständigt egala när man har kniven mot strupen.

För internationella insatser på t ex en annan kontinent är situationen en annan. För den unge hungrige officeren är det enormt spännande att åka på sin första mission. För pappan eller mamman som tidigare genomfört tre missioner och med ett förhållande som knakar är situationen en annan, liksom för den som precis kommit hem från en mission, men som måste åka nästan direkt på nästa då man har en kompetens det är ont om i Försvarsmakten, tex minröjning, psy-ops eller liknande. Oftast löser sig det mesta om man bara har tillräckligt bra betalt och tillräckligt bra förmåner och framförallt en möjlighet att planera sitt liv. "Om två år kan jag åka på insats, för då är barnen tillräckligt stora" o s v.

Inget av ovanstående problem hanteras i ett in blanco-kontrakt och det ovanstående är funderingar som alla försvarsmaktsanställda har. Vad händer om jag inte skriver på? När blir jag uppsagd? Träder trygghetsstiftelsen in? Hur ofta ska jag åka? Om både jag och min respektive är officerare - ska vi mötas i dörren då mellan insatserna? Vad händer med familjen om jag förolyckas?

För att få en människa att göra något brukar det bästa sättet vara att ge en ordentlig morot och helst ge dem uppfattningen att det är något de själva kommit på. Tvång fungerar sällan om man vill ha folk med sig. Att därför locka med förmåner och bra villkor är ett ypperligt sätt att få anställda att skriva på nya avtal. Att som på forsvarsmakten.se skriva "Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands" och "Om medarbetaren svarar ”ja” så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands" och "Svarar hon eller han ”nej” så riskerar medarbetaren att bli uppsagd på grund av arbetsbrist eftersom det inte finns någon befattning att placera anställda på som inte kräver internationell arbetsskyldighet" är ett mycket klumpigt och föga motiverande sätt att uttrycka sig. (Att läsa den nu publicerade texten noga rekommenderas. Det är intressanta formuleringar som lär återkomma). Svaren på många av de frågor som de anställda ställer sig hade man redan från början kunnat publicera. Ledarskapet är minst sagt bristande.


På det hela taget är det återigen en mycket märkligt och empatilöst agerande från Försvarsmaktens sida. Ett beslut av den här magnituden som för många blir ett livsval kräver omfattande och långvarigt beslutsunderlag och möjlighet för frågor och diskussion. Det är ingenting man pytsar ut i småbitar under folks semester. Av denna anledning har WW i det längsta hållit tillbaka debatten om just det nya obligatoriet för att ge förstahandsinformationen en chans att komma ut, men eftersom Försvarsmakten nu själv sedan någon dag publicerat sin märkliga artikel på hemsidan och Officersförbundet idag sagt nej till nuvarande förslag, finns det längre ingen anledning att avvakta.

Försvarsmakten har tidigare sagt sig vara mån om att informationen om de nya anställningsavtalen ska komma ut innan personalen går på semester. Där föreligger tydligen en skillnad mellan kartan och terrängen på så sätt att enligt Högkvarteret börjar tydligen inte semestern förrän någon gång i juli, medan mycket stora delar av personalen går på semester redan tidigt i juni för att tömma sina berg av kompensationsledighet inför avstämningsdatumet i september. För dessa blir informationen alltså i form av hörsägen, vilket sällan bygger förtroende för ledningen. Fredag vecka 38 ska de anställda ha lämnat sina svar.


Officersförbundet har alltså idag sagt nej till det aktuella avtalsförslaget med bla följande motiveringar:
Arbetsgivaren kan fortfarande inte på tillräckligt tydligt sätt redogöra vad tjänstgöringsskyldigheten kommer att innebära för den enskilde individen
...
Fortfarande kan inte arbetsgivaren på ett tillfredsställande sätt redogöra för vad det är
som medlemmarna ska tacka ja eller nej till. I det underlag som medlemmarna ska
fatta sitt beslut utifrån framgår inte hur ofta individen ska tjänstgöra, vilket reellt stöd
som erbjuds till de anhöriga samt på vilket sätt ett obligatorium förhåller sig till övrig
lagstiftning på området så som till exempel föräldraledighetslagen.
...
Arbetsgivaren anser att ersättningsnivåerna i utlandsavtalet och obligatoriefrågan är
två olika frågor och har inte under arbetets gång velat diskutera frågan om höjda ersättningar
i ett helhetsperspektiv. Officersförbundet anser att det finns en mycket tydlig koppling mellan ersättningsnivåerna och medlemmarnas inställning till utlandstjänsten.
...
Officersförbundet anser inte att arbetsgivarens garantier för att fullmaktsofficerarnas
anställningstrygghet är arbetsrättsligt tillräckliga för att förbundet ska kunna rekommendera medlemmar med fullmaktsanställningar att teckna om sina anställningsavtal.

Märk väl att varken Officersförbundet eller WW motsätter sig en en tjänstgöringsskyldighet omfattande såväl nationella som internationella uppgifter.

Att motivera officerskåren att anamma en internationell tjänstgöringsskyldighet kommer förmodligen te sig som en barnlek i förhållande till att göra detsamma med de civilanställda som också ska omfattas av obligatoriet. Frågan är också hur Försvarsmakten har tänkt sig att hantera alla de konsulter som numera hyrs in och de tjänstupphandlingar som görs. Ska konsulterna också krigsplaceras?

Det ska bli spännande att se vad Försvarsmakten och Officersförbundet kommer fram till i sina vidare förhandlingar och om ÖB har något att presentera vid sitt framträdande i Almedalen nästa vecka, vilket från början lär ha varit planen.

Tidigare inlägg:
Innanför OODA-loopen
5 år till facit

Andra bloggar:
Chefsingenjören, 2
Väpnaren

Officersförbundets portal om obligatoriet

Innanför OODA-loopen

De som är bevandrade i modern krigsvetenskap känner till överste Boyd och hans teori om OODA-loopen och vilken vikt den tillmäts i modern manöverkrigföring. För att segra över motståndaren gäller det att ha ett informationsöverläge som gör att man kan fatta fler och bättre beslut oftare en motståndaren, varvid man denne till slut tvingas inse att händelserna i kriget glidit honom ur händerna.


Under våren beslutade Försvarsmakten att samtliga officerare som skall genomgå nivåhöjande utbildning (d v s genomgå central utbildning på MHS eller FHS som senare leder till befordran) måste teckna ett nytt anställningsavtal där man förbinder sig att tjänstgöra i operationer utomlands, även kallat tvingande utlandstjänst. Officersförbundet har å det kraftigaste motsatt sig denna order, eftersom den är så löst formulerad.

För majoriteten av officerarna har säkert detta gått obemärkt förbi om man inte följt Officersförbundets info. Speciellt eftersom Försvarsmakten inte gick ut med informationen förrän stora delar av officerskåren, framförallt de som ska tillbringa det närmaste åren/åren med studier, gått på semester. Hux flux får officerarna som under kommande år ska genomgå nivåhöjande utbildning ett brev i postlådan där det står att om de inte tecknar om sitt anställningsavtal till tvingande utlandstjänst kommer man ej att få genomföra utbildningen. Att sedan få tag i någon ansvarig på central nivå är inte lätt. De flesta är ju på semester, kan det anstå till i höst [datum efter sista teckningsdatum]? Officeren i fråga måste alltså fatta beslutet på egen hand utan något stöd eller att egentligen veta vad man tecknar sig för, eftersom också stora delar av facket, Officersförbundet, har semester.

För den utomstående kan det förefalla som ännu en lyxåtgärd à la Stockholms sopåkare - officerare har ju betalt för att kriga. Egentligen innebär detta samma sak som att man som ingenjör på Ericsson helt plötsligt under semestern får veta att man riskerar att bli av med jobbet om man inte förbinder sig att jobba i Afghanistan i framtiden under perioder. Mer än så får man inte veta.

Försvarsmakten väljer nämligen att inte med ett ord berätta för de anställda hur länge och hur ofta man kan förvänta att bli skickad på insatser utomlands, vad som händer om man får förhinder (graviditet, dödsfall i familjen, sjukdom etc), vilket stöd som ges till familjen under insatsen, vad som händer om man vägrar denna tjänstgöring, etc.

Jag tvivlar på att en anställd på Ericsson skulle godta dessa villkor, såvida inte lönen var extremt hög.

Man skulle kunna tro att det är en ny trend inom Försvarsmaktens personalpolitik. Uppgifter till mig gör gällande att personal som ska stötta materielinförande i länder dit Sverige säljer krigsmateriel numera förväntas underteckna sina fleråriga kontrakt in blanco utan att MUST:s säkerhetsbedömningar för landet och området är genomförda, utan att få information om boende och levnadssituationer i landet och utan att få genomföra rekresor i landet i fråga. Handlar det om länder med mycket hög kriminalitet och med aktiva terrorgrupper kan sådan information vara nog så intressant.

Något som förmodligen gått de flesta förbi som inte läser lite djupare på Försvarsmaktens intranät, är att Försvarsmaktens personaldirektör sade upp sig under våren. Uppenbarligen gillade han inte den framtida personalpolitiken för Försvarsmakten eftersom han valde att sluta i förtid. Det bådar inte gått för personaltjänsten när en person som är civilt rekryterad att handha personaltjänst ogillar den förda personalpolitiken så att han säger upp sig. Jag börjar inse varför.
Det kan också vara nog så intressant att veta att som Officersförbundet skriver:

"Inget krav för chefskretsen
...
En annan sak som vi påpekade var att FM pratar mycket om den goda arbetsgivaren, men visar det lite i handling. ÖB med flera pekar på vikten av det goda ledarskapet och att vara föregångsman, under våren har det i FM utnämnts en ny general löjtnant, några brigadgeneraler och ett tiotal överstar. Ingen av dessa har skyldighet i sitt anställningsavtal. Efter ÖB chefsmöte i slutet av maj då frågan om föregångsmanskap lyftes av en förbandschef, har FM utnämnt mer än fem nya OF 5 officerare, utan skyldighet, säger Peter Löfvendahl"

Vän av ordning undrar naturligtvis vad som hände med Försvarsmaktens ledord, Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA)? Tydligen har man i alla fall börjat applicera manöverkrigföring inom personaltjänsten.

Framförallt undrar jag hur detta kan gå hand i hand med försvarsministerns ord att "De internationella insatserna bygger på att kvinnor och män söker sig till dem på frivillig grund".


De officerare som nu är berörda av kravet på att skriva nya anställningsavtal bör läsa den information som finns på Officersförbundets hemsida innan man fattar ett beslut.