I kommentarerna till ett antal inlägg på den senaste tiden har det dykt upp diskussion om det pågående omstrukturingsprocessen i Försvarsmakten, att Officersförbundet inte agerar för den personal den företräder och tankar om att Försvarsmakten inte avser följa gällande lagstiftning. Officersförbundet har varit vänligt nog att erbjuda ett gästinlägg i syfte att försöka räta ut en del frågetecken.
/Wiseman
-----------------------------------------------------------------------------
Officersförbundet om arbetsrätten, LAS och officeren
Det ställs med all rätt ganska många frågor kring de arbetsrättsliga förutsättningarna för omstruktureringen av Försvarsmakten. Låt mig direkt konstatera att Officersförbundet inte har förhandlat bort anställningsskyddet för våra medlemmar, vilket någon har antytt i kommentarerna hos Wiseman. Officersförbundets styrelse har inte det mandatet från medlemmarna.
Före 1994 fanns inte Försvarsmakten som en gemensam myndighet. Istället var varje regemente, flottilj, stab med mera, egna myndigheter och personalen var anställd vid respektive regemente, flottilj o.s.v.
I början av 90-talet beslutades att det skulle bildas en ny myndighet, ”Försvarsmakten” och de tidigare myndigheterna skulle avvecklas. En av konsekvenserna blev att all personal från 1994 skulle vara anställd i en myndighet, Försvarsmakten.
Försvarsmakten utredde hur en sådan anställning skulle utformas så att den tillgodosåg Försvarsmaktens behov att kunna använda personalen där myndigheten bäst behövde dem. Vid den tiden fanns ett avgörande från Arbetsdomstolen (AD), dom 1994 nr 24.
Den domen blev vägledande för hur anställningsformen skulle utformas. Formen blev att man anställdes i Försvarsmakten och därefter genom beslut av arbetsgivaren placerades tills vidare på en befattning. Innebörden av detta är individen är anställd i Försvarsmakten men att det är arbetsgivaren som bestämmer vid vilken enhet och befattning som individen ska ha från tid till annan, den så kallade arbetsledningsrätten.
Därmed över till frågan om kopplingen till Lagen om anställningsskydd (LAS). LAS reglerar och skyddar endast själva anställningen i Försvarsmakten. LAS ger däremot inget skydd för att den anställde har rätt till en viss befattning eller att arbeta på en särskilt utpekad arbetsort. Försvarsmakten kan alltså själv prioritera och besluta om var individens kompetens behövs bäst.
Nu är det inte riktigt så att Försvarsmakten kan göra detta hur som helst. Försvarsmakten har att visa att ett beslut om ändrad befattningen är sakligt grundat och följer god sed på arbetsmarknaden. Det får alltså inte vara så att man flyttar på en individ bara för att han eller hon är obekväm utan skälet måste vara att individens kompetens behövs bättre på en annan plats inom myndigheten.
Här finns alltså en stor skillnad mot hur det är i privata anställningsförhållanden. Oftast är man där anställd på en speciell befattning och på en särskilt utpekad arbetsplats. I de fallen skyddar alltså LAS även mot byte av befattning och byte av arbetsplats.
Vad som ytterligare skiljer en privat anställning från en anställning i Försvarsmakten är att det utifrån gammal lagstiftning, och som sedan inte har motsagts av nyare lagstiftning, finns en praxis att en statstjänsteman är skyldig att anpassa sig efter hur arbetsgivaren utformar sin verksamhet. Detta grundar sig på att en enskild statstjänsteman inte ska kunna förhindra att staten löser sina åtaganden.
Ovanstående kan sammanfattas med att alla som var anställda före 1994 erbjöds en anställning i myndigheten Försvarsmakten från sommaren 1994. De som tackade ja vid det tillfället accepterade alltså en anställning som innebär att arbetsgivaren sedan genom sakliga beslut arbetsleder individen till arbetsplats och befattning utifrån arbetsgivarens behov. Placeringen på arbetsplatsen och befattningen är endast tills vidare och kan ändras genom arbetsledningsbeslut. Detta sätt att anställa personalen har använts sedan 1994 och används alltjämt vid nyanställningar i Försvarsmakten.
Det är inte bara nackdelar med att vara anställd på detta sätt. En fördel är att den anställde behåller lön och andra anställningsvillkor vid byte av befattning. Om befattningen skulle varit skyddad genom LAS hade ett befattningsbyte inneburit uppsägning och nyanställning med därpå följande risk att lönen som erbjuds kanske är lägre på den nya befattningen. En annan fördel under alla de nedläggningar som skett sedan 1994 har varit att individerna haft kvar sin anställning i Försvarsmakten trots att deras arbetsplats lagts ner.
Det har dock hänt en del sedan 1994 som har påverkat hur Försvarsmakten ska hantera personalen vid verksamhetsförändringar. Under ganska lång tid har det funnits lite skilda uppfattningar om tolkningen av LAS.
Tills ganska nyligen har Försvarsmakten följt principen att personalen turordnas, de som inte får plats prövas om de kan omplaceras till annan plats och först när detta inte går sägs de upp. AD har dock i dom 2009 nr 50 och dom 2011 nr 30 gjort en fördjupad tolkning av LAS och kommit fram till att arbetsgivaren både har rätt till, men också skyldighet, att först pröva om en individ kan omplaceras. Först efter en sådan prövning kan det bli aktuellt med eventuell turordning och uppsägning.
AD har alltså i två fall lagt fast denna tolkning av LAS om ordningsföljden avseende omplacering respektive turordning.
Därmed är vi framme vid det som kommer ske i höst. Alla anställda ska arbetsledas till ny befattning. Vidare ska Försvarsmakten innan man ens diskuterar frågan om eventuell övertalighet pröva om de anställda kan placeras på en befattning. Först när alla är prövade väcks frågan om vad som händer med de som eventuellt blivit över. I detta skede träder avtalet om turordning för arbetstagare inom staten (TurA-S) in och reglerar att de med jämförbara arbetsuppgifter ska turordnas och den med längst anställningstid ska erbjudas att vara kvar.
Officersförbundet har alltså inte förhandlat bort någon anställningstrygghet. Beslutet att bilda en myndighet, Försvarsmakten, togs av Riksdagen i början på nittiotalet. Försvarsmakten erbjöd anställning och erbjuder alltjämt anställningar i enlighet med arbetsrätten. Officersförbundet har under årens lopp använt sitt inflytande inom ramen för detta regelverk för att bevaka efterlevnaden och inte förhandla bort anställningsskyddet. Det har tvingat Försvarsmakten att ”köpa ut” en stor mängd av Officersförbundets medlemmar genom pensionslösningar, vidareutbildningar, avgångsvederlag m.m.
Vidare har Officersförbundet medverkat till att de statliga arbetsgivarna har avsatt medel för Trygghetsavtalet så att de anställda, om det värsta händer, har ett stöd för att finna nytt arbete respektive pensionsmöjlighet.
Inför årets omstrukturering har Officersförbundet ånyo jobbat fram en möjlighet att gå i pension i förtid för att så långt som möjligt undvika att det blir övertalighet och uppsägningar.
Det här har inte varit okontroversiellt eller skett utan strid. Allteftersom har Riksdag och Regering blivit mer och mer irriterad över Officersförbundets inflytande. Det har därmed blivit svårare och svårare att få loss pengar för åtgärder som förhindrar uppsägningar. I utskottsrum och plenisal har tonen mot Officerarna till och från varit mera rå än hjärtlig. Men så länge majoriteten av den militära personalen håller ihop i ett förbund, talar med samma röst, har kompetens att behärska arbetsrätten samt vet när man kan ge respektive ta i förhandlingarna kommer situationen för medlemmarna vara bättre än om arbetsgivaren skulle få fritt spelrum. Därmed inte sagt att vi ska sluta kämpa för att också förbättra situationen.
Peter Löfvendahl
