Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.


Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies

Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.

Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?



Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som "Rysslands röst" läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en "rättvis bild av Ryssland i alla länder".


Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av "Strategiska Realiteter" har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.


En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2004 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2004 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.


Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.


Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.


Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2019, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2020. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.


Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2009 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.


Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2020 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 3

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD, 

Strategiska Realiteter – Del 3

I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2009 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.

Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2010.


Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för "andlig och patriotisk fostran".

En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.


De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2010. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.

Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.

De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.

De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.


Det är med andra ord en hel rad "faror" och "hot" som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.

Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).


Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.

Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.


Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2010-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2001 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.

I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.


Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.

Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.


För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 4

Strategiska realiteter – Del 2

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2008 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2020 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2008-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2011-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.


Övriga delar av Strategiska realiteter: del 1, del 3, del 4

Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker



Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2011 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen "all-in" i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att "javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå". Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2010 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen...

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.


Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …


Tweet

Officersförbundet på offensiven mot Regeringen (uppdaterad 18.30)

 I en rapport som presenterats idag, precis lagom innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen med start i helgen, går Officersförbundet till starkt angrepp på Regeringens försvarspolitik som man anser är allvarligt underfinansierad. Den 17 sidor långa rapporten beräknar OF Försvarets kostnadsutveckling utifrån en rad FOI-rapporter, forskning från Kungliga Krigsvetenskapsakademin samt underlag från Försvarsmakten.

Resultatet är högst nedslående. Ska budgeten gå ihop på 10 års sikt krävs en successiv höjning av försvarsbudgeten med 12 mdr kr alternativt redan idag en verksamhetsminskning motsvarande 6 mdr kr. Liksom så många andra konstaterar Officersförbundet att det krävs att man agerar redan idag om inte den långsiktiga försvarsförmågan ska hotas och utmanar Regeringen att tillsätta en utredning. Precis som fallet med en utredning om svenska luftstridskrafter lär en sådan utrednings resultat innebära ett alltför stort avvikande från den politiskt godtagbara verkligheten, så chansen att en sådan genomförs måste bedömas som minimal. Man kan ju återigen konstatera att det är oerhört länge sedan Försvarsberedningen sattes i arbete. Som OF påpekar måste omvärldsläget och försvarsanslaget takta. Vare sig vi vill det eller inte ligger Sverige där det ligger och kommer därmed att i högsta grad påverkas av flera av de säkerhetspolitiska förändringar vi kommer att se under kommande år, där två av de kraftigaste faktorerna är ökad utvinning av råvaror och kamp om dessa i Arktis, samt USA:s redan nu påbörjade abdikation som Europas säkerhetsgarant.

Faktumet att kostnaderna inom försvarsområdet stiger betydligt brantare än inom de civila sektorerna, inte bara i Sverige utan i hela världen, ifrågasattes under julen av försvarsministern på dennes blogg med anledning av Ekots intervju med generallöjtnant Jan Salestrand. Försvarsministern ställer sig tvekande till om ökade kostnader även är en realitet i framtiden. Vad man kan konstatera är i alla fall att ingen erfarenhet hittills motsäger detta förhållande.

OF föreslår alltså en ökning alternativt en sänkning av försvarsanslaget, men betonar att om verksamheten ska dras ned krävs en samtidig prioritering av personalen för att få ett fungerande försvar och visar på exempel hur Tyskland hanterat sin omställningsprocess. I snart två decennier har materielanskaffning och framförallt övningsverksamhet ständigt skjutits på framtiden i syfte att rädda budgeten. Så skedde även 2011 och så lär även ske 2012. Resultatet ska man egentligen inte behöva upplysa om. Om man inte övar spelar det ingen större roll om personalförsörjningen grundas på värnplikt eller yrkesförsvar. Resultat blir i ändå en papperstiger.

Precis som New York Times gjorde med den amerikanska försvarsbudgeten, presenterar OF i sin rapport en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemets kostnader.



Det är lätt att instämma i Lars Freskers ord avseende behovet av långsiktigt stabilitet för Försvarsmakten: "På den åker som ständigt plöjs kan ingenting gro."

Utan tvivel kommer OF:s rapport att utgöra underlag för diskussioner i Sälen.


SvD, DN, 2, Aft, Försvar & Säkerhet



Uppdatering 18.30: Inte helt oväntat toppade nyheten om Officersförbundets rapport Aktuelltsändningen kl 18 och ett längre inslag handlade om just försvarsbudgeten.

Inte ett dugg mindre väntat, utan närmast precis som förutspått, går försvarsministern på sin blogg till angrepp mot Officersförbundet och framhåller att försvarsbudgeten är i balans. Det tål att upprepas.

Enligt försvarsministern är försvarsbudgeten i balans.

I blogginlägget nämns inte ett ord om de omfattande neddragningarna på övningar som tvingades genomföras under 2011 och med stor sannolikhet också kommer att behöva göras under 2012 för att just få budgeten i balans. Frågan är dock om en budget är i balans om en myndighet med avsatta budgetmedel inte förmår att leverera det resultat som den ålagts göra. Som synes av årets regleringsbrev är det inte heller lite verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra i år. Svaret på den frågan torde vara nej. Den barnfamilj som tvingas ge upp sina semesterplaner för att den ena föräldern blivit uppsagd, anser nog inte sin budget vara i balans även om inkomsterna matchar utgifterna. På samma sätt är det oerhört svårt att hävda att den försvarsmakt som under de senaste 19 åren aldrig genomfört en försvarsmaktsövning och under det senaste dryga decenniet i princip aldrig övat sina krigsförband, är i balans. Likt optimisten som vid nyår lovat sig själv att börja träna, dagligen skjuter upp träningsstarten, har Försvarsmakten under decennier tvingats skjuta materielanskaffningar och framförallt övningsverksamhet framför sig för att klara budgetmålen. Vems felet är i detta fall är långt ifrån svart-vitt, men resultatet blir ändå detsamma.

Istället för att ta upp obalansen avseende verksamhetens genomförande, en grundförutsättning för att Sverige ska få det insatsberedda försvar som Riksdagen beställt och som försvarsministern hela tiden talar sig varm om och som enligt regleringsbrevet först 1 januari 2013 kan mobilisera EN bataljonsstridsgrupp, väljer försvarsministern att fokusera på materielanskaffning. Precis som tidigare ifrågasätts de historiskt belagda uppgifterna att försvarsmateriel fördyras och ministern pekar istället på nyttan av gemensamma upphandlingar, t ex Archer och anser att detta motverkar kostnadsökningar. Det är lite väl tidigt att påvisa några större vinster eftersom system fortfarande inte driftsatts och därmed t ex underhållsorganisationen prövats. Först i det långa loppet när man titta på livscykelkostnaden kan man uttala sig om det blev billigare eller dyrare.

Märkligt nog väljer sedan försvarsministern ett exempel där svensk upphandling av ett system blir billigare än den i meningen innan så prisade gemensamma upphandlingen, nämligen avseende Hkp 14 och 16. Hade inte den gemensamma upphandlingen så helt fallerat, utan Sverige omedelbart köpt Hkp 16 istället hade ännu större summor kunnat sparas än de 4,7 mdr kr som nu ytterligare belastar Försvarsmakten för extraanskaffningen av Hkp 16. Läser man sedan Riksrevisionens granskning av just internationella materielsamarbeten, är det svårt att finna belägg för försvarsministerns ståndpunkt. Däremot varnar Riksrevisionen för att eventuella vinster är svåra att överblicka, men framförallt att förseningar är vanliga.

Försvarsministern avslutar sedan med friskrivningen att Försvarsmakten också anser att budgeten för innevarande försvarsbeslut (t o m 2014) är i balans. Därmed har Svarte Petter ramlat ned på ÖB. Återstår att invänta Försvarsmaktens årsredovisning och se vad denna innehåller i form av rapportering. Kanske får man lyfta ännu högre på ögonbrynen i år när verksamhetens resultat avrapporteras.


Precis som Allan Widman gör på sin blogg så välkomnas den allt intensivare försvarsdebatten. Försvar & Säkerhet hade som mantra förra året att 2011 blir ett långt år och avsåg alla världens oroshärdar. Mycket talar för att 2012 kommer att bli ett långt och turbulent år för Försvarsmakten. Citatet av Lars Fresker tidigare i detta blogginlägg stämmer bra in.


Chefsingenjören har nu också ett inlägg på temat

Tweet

Mer och mindre omtvistade arktiska råvarutillgångar

Det finns ett talesätt i det danska försvaret som går ut på att varje soldat som besöker Grönland måste ta med sig en sten därifrån, så slipper man till slut åka till ön.

I och med polarisarnas avsmältning kanske detta en dag blir sanning. För Danmark och Grönland öppnar sig nu gyllene tider när man lättare kan bedriva gruvdrift på Grönland och komma åt alla de mineraler och andra råvaror som isen döljer. I och med de stigande råvarupriserna världen över, de växande giganterna Indien och Kinas råvaruhunger och sinandet av tidigare kända energitillgångar, växer Barentsområdet fram som mycket viktigt i och med isens tillbakadragande.

Medan största delarna av de dolda tillgångarna ligger på omtvistade områden kan Danmark glädja sig åt sitt inflytande över Grönland. Först 1979 fick Grönland självstyre råder idag över många områden. Dock finns det många grönlänningar som helt vill lämna Danmark och 2008 röstade 75 % av befolkningen för ökat självstyre. En större råvaruexploatering på Grönland kommer att öka incitamenten både för Danmark och för grönlänningarna själv att stärka sitt grepp om ön. För Danmark utgör också Grönland basen i landets anspråk på andra råvarumässigt intressanta tillgångar i Arktis.

Barentsfrågorna kommer att få allt större vikt framöver och i takt med stigande beroende av arktiska råvaror kommer det säkerhetspolitiska klimatet att hårdna. På sikt kommer detta med stor sannolikhet vara en oerhört mycket viktigare aspekt av svensk säkerhets- och försvarspolitik än vad som utspelas i de andra världsdelar där vi idag lägger huvudfokus.




Tweet

Amerikansk markering i Arktis

Som även Lars Gyllenhaal meddelar deltar USA med en B-52 i årets upplaga av den ryska flygmässan MAKS i Moskva. Det är inte första gången USA deltar och inte heller första gången med en B-52. Däremot är det första gången man väljer en rutt rakt över Nordpolen. Samtidigt som deltagande på MAKS är en gest av vänlighet så är valet av rutt en tydlig markering att USA inte har för avsikt att vika sig avseende intressen i Arktis.

Ikväll sänds tredje delen av den utmärkta serien Kampen om Arktis i SVT. Mycket sevärt.

Gästinlägg: Upprustningen i svenskt närområde

I lördags publicerades denna debattartikel av mig om upprustningen i Arktis:

http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=6300788

Samma text skickade jag till den största länstidningen NSD. Den kom inte in där men istället intervjuade NSD mig och detta blev resultatet: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6300603

Jag vill framhålla att NSD-artikelns bild och bildtext inte är mina och inte rimmar med vad jag sade. De rimmar inte heller med citaten i artikeln, som med ett undantag stämmer med vad jag sade till reportern. Bilden och bildtexten får det att verka som att jag enbart skulle lyfta upp Nato-övandet i Norrbotten som ett problem. Tyvärr kollar väl många enbart på bilden och läser bildtexten och bläddrar sen vidare. Jag hoppas att WW:s läsekrets läser även själva artikeltexten.

Vad gäller just Nato-övningar i Norrbotten, vill jag passa på att klargöra min ståndpunkt. Såväl Nato-trupp som rysk trupp har fått öva i Norrbotten och detta har jag inga större synpunkter på så länge numerären är den som det hittills varit fråga om. Däremot anser jag att det var olämpligt att Nato under övningen "Loyal Arrow" fick leda övningen, jag menar att vi så länge vi inte är med i Nato skall leda alla övningar på vår egen mark. Jag tycker även det var en oklok handling att dra upp ett hangarfartyg till Bottenviken.

Vad var det då som inte riktigt stämde bland citaten? Jo, jag framhöll att upprustningen som redan sker i Sveriges närområde är i miljardklassen mätt i dollar. Detta förenklades av redaktionen så att det kan verka som att enbart dollar satsas. De mycket stora ryska övningarna och inköpen kostar dock främst rubel.

Tack WW, för möjligheten att förklara mig.

Lars Gyllenhaal

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.


Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen

Framtida drivmedel

Peak oil-gurun och professorn Kjell Aleklett skrev på SvD Brännpunkt förra veckan om att EU måste ompröva sin energipolitik och ta peak oil på allvar. Det har han förmodligen helt rätt i. Artikeln är också intressant i det avseendet att den historia han nämner i form av prognoser visar behoven av att ta sig an framtiden redan idag istället för att hoppas på det bästa med huvudet stoppat i sanden. Sverige må ha en utbyggd vattenkraft, men i takt med att energibehoven stiger och kärnkraften avvecklas, måste man tänka på nya lösningar.

Det har tidigare på WW skrivits om peak oil och bristande planering för detta. Cornucopia är utmärkt läsning om man talar om generella energiproblem, men på WW är det framförallt det militära och säkerhetspolitiska perspektivet som uppmärksammats. Kamp om energitillgångar och andra råvaror är en urgammal anledning till krig och konflikter. Den cyniske är säkerligen inte sen att påtala att Libyen tar sig minsann världssamfundet an, men inte Syrien, som har en betydligt lägre oljeproduktion. Anledningen är nog inte så mycket oljan som det faktum att Ryssland och Kina har mycket starka intressen i Syrien och av den anledningen högst ointresserade av att någon militär insats beordrad av FN, skulle genomföras i Syrien.

Kampen om energiresurser och råvaror är primärt för de länder som har dessa tillgångar eller som har stark militär makt och har behov av att säkra dessa tillgångar. Sverige tillhör varken det ena eller andra. Däremot utgör Sverige en del av Barentsområdet, där man bedömer att det finns mycket stora energitillgångar ännu så länge oåtkomliga p g a den arktiska isen.

Intressant för svensk del avseende den militära och säkerhetspolitiska aspekten av peak oil är utöver den framtida utveckling i Barentsområdet, hur ett land utan egna tillgångar för att framställa större mängder av petroleumbaserat drivmedel ska kunna få sina militära materiel att fungera. Hur anpassas materielen till att fungera på alternativa drivmedel vid den tidpunkt då nuvarande drivmedel inte går att köpa eller är alldeles för dyra att köpa? Ett tredje problem har länge existerat, nämligen att drivmedelstransporter är oerhört sårbara och samtidigt ytterst värdefulla. Det effektivaste sättet att stoppa en pansararmé har alltid varit att se till att de saknar drivmedel.

Den moderna krigaren blir allt mer beroende av energi. Både i form av elektricitet för att driva alla de högteknologiska materielsystem som allt mer kommer att dominera slagfältet, men även i form av drivmedel för transportmedlen. En liter diesel må kosta drygt 14 kr i Stockholm, men på en utpost i Afghanistan är den reella kostnaden många gånger högre. Det är varken gratis, enkelt eller ofarligt att transportera drivmedel till ensliga platser i krigshärjade områden och tyvärr är det enklaste sättet i fält att framställa den så nödvändiga elektriciteten att göra det med dieselaggregat.

Militära problem under pågående krig påtvingar oftast snabb utveckling och alternativa lösningar. Amerikanska marinkåren har tagit fasta på alla de problem man haft med att försörja avlägsna och isolerade baser i Irak och framförallt Afghanistan och försett en försöksbas med solfångarinstallationer för att framställa elektricitet. Behoven av fossila drivmedel har med ens sjunkit 90 % och det är inte svårt att tänka sig vilka positiva effekter detta medför i form av förenklad logistik och minskat behov av att skydda sårbara transporter. Även avseende framdrivning av fordon som stridsfordon och flygplan ligger USA långt framme, vilket tidigare kommenterats på WW.


Inom Försvarsmakten finns föga förvånande ännu ingen tanke på att fundera över vad som i framtiden ska driva svenska stridsvagnar, flygplan och fartyg i framtiden och inte heller några större planer på att minska dieselbehovet på plats i Afghanistan. Sent lär syndaren vakna.

Den norska Kalixlinjen

Lars Gyllenhaal är en mästare på att gräva i media när det gäller Barentsområdet och säkerhetspolitik. Idag länkar han till en artikel i norska Aftenposten om den norska motsvarigheten till Kalixlinjen. Artikeln innehåller också en förnämlig google-karta som dessutom är zoombar, vilket gör att man ytterligare kan orientera sig i området.

Artikeln handlar om en nyligen utkommen bok av en 73-årig pensionerad norsk generalmajor och beskriver bl a hur Norge i händelse av krig avsåg att föra fördröjningsstrid genom Finnmark och ha en fast försvarslinje längs Lyngenfjorden och mot svensk gränsen väster om Treriksröset. Säkerligen fanns flera andra handlingsalternativ, men just den här taktiken är intressant.

Området väster om den beskrivna linjen innehåller flera av de viktigaste norska försvarsanläggningarna och uppmarschområdena. Här finner man bl a de flygbaser som förberetts för att ta emot NATO-flyg, framförallt amerikanskt, t ex Andöya, Evenes och Bardufoss, stridsledningscentralen Sörreisa och flera av de stora bergsförråd förberedda med materiel för bl a amerikanska marinkåren.

Stridsplanen bygger helt och hållet på att Sverige skulle sköta sin del av försvaret mot öst, medan man var förberedd på att sovjetiska förband skulle genomföra en kringgång genom Finland. Som bekant utgör Sverige med sin längde halva den europeiska fronten mellan väst och öst och denna norska stridsplan säger något om hur man betraktade svenskt försvar. Antingen skulle Sovjetunionen inte våga sig in i Sverige, eller också räknade man stenhårt med att Kalixlinjen skulle hålla. Geografiskt erbjuder den i artikeln dragna linjen en av de mest lättförsvarade. En mycket lång fjord med branta bergväggar och ett kort gränsavsnitt till svenska gränsen. Men vad säger att den svenska gränsen skulle utgöra en fast barriär?


Områdena omedelbart väster om försvarslinjen utgör fortfarande de militärt mest prioriterade i Norge, eller snarare de enda som prioriteras. Den årliga norska försvarsmaktsövningen (under senare år benämnd Cold Response) med stora NATO-inslag och sedan något år tillbaka också svenska flyg- och markstridskrafter genomförs alltid i just detta område. Förra året fördes även övningen in i svenskt territorium. De senaste åren, liksom senaste decenniet, har scenariet varit internationell konflikt mellan stater med blandade folkgrupper och omtvistade energiresurser. Till skillnad från många andra liknande övningsscenarier möter den blå sidan ofta en materiellt stark röd sida. Ur svensk synvinkel ger dessa jointövningar förmodligen betydligt större övningsutbyte än de svenska försvarsgrensvisa övningar som genomförs. Man övar med förband från länder vi politiskt har uttryckt en solidaritetsförklaring mot. Man övar mot riktiga motståndare med realistiskt uppträdande och man övar ledd av riktiga staber. Övningar liknande dessa, men på svensk mark måste vara målbilden för svenska övningar om vår solidaritetsförklaring ska vara av något värde alls. Detta måste realiseras på något års sikt.

Tänker man de motbjudande tankarna om framtida energikriser och nyupptäckta energireservoarer i Arktis är vi åter tillbaka till samma scenario för vars förberedelser en norska generalmajoren berättar. Skillnaden är att vårt broderland i öster lär bjuda segare motstånd. Inget av våra grannländer hymlar med att man förbereder sig för "farligast"-alternativet. I Sverige skippar vi "troligast"-scenariot till förmån för "i bästa fall"-scenariot.

Det finns åtskilliga scenarier att beskriva där vi ser en fredlig och trivsam utveckling i världen. Tyvärr är möjligheten att med säkerhet beskriva utvecklingen i omvärlden ens 5 år framåt i tiden ytterst begränsad. Den som hävdar motsatsen kan man antingen kalla optimist eller blåögd. Kanske ligger det något i att vi i Sverige är blåögda.

Ny era med säkerhetspolitiska följder

Kina är idag en av de absolut snabbast växande ekonomierna och landet aptit på råvaror för att föda sin tillväxt är enorm. Förra året växte den kinesiska ekonomin med 9 % och i år talas om siffror uppemot 11 % att jämföra med någon enstaka procent för Sverige och USA. Kina närmar sig alltmer statusen som världens finansiella centrum och den dagen landet slutar köpa amerikanska värdepapper riskerar den amerikanska ekonomin att kollapsa.

På senare år har man "Nordostpassagen" blivit ett begrepp inom klimatforskningen och även handeln. I och med det något varmare klimatet och isens tillbakadragande blottas nu en ny handelsrutt mellan Europa och Kina, där fartyg i framtiden kan segla norr om det vidsträckta Ryssland, istället för att behöva gå genom Medelhavet, Suezkanalen och sedan genom hela Indiska Oceanen, med alla faror detta för med sig i form av pirater och annat, innan man når Kina.

Att istället kunna använda Nordostpassagen blir en stor besparing, såväl i transporttid som i bränslekostnader. I modern tid har endast försök gjorts med denna rutt, även om delsträckor används regelbundet av rysk sjöfart. I år går dock två fartyg hela Nordostpassagen, ett ryskt gasfartyg från Murmansk till Kina och ett malmfartyg från norska Kirkenes till Kina. Faller detta väl ut lär vi få se avsevärt fler fartyg välja denna nordliga rutt istället under det varmare halvåret.

Med ett öppnande av Nordostpassagen stärks Barentsområdets säkerhetspolitiska betydelse ytterligare och än mer så då man på allvar börjar exploatera Arktis efter de råvaror som bedöms finnas gömda under ise, inte minst olja och gas.

I en värld där de fossila energiresurserna är sinande och flera av världens största oljeproducenter redan nått Peak Oil, dvs den punkt där oljeproduktionen nått sin kulmen och därefter minskar, framstår Arktis som ett mycket lockande område. Redan nu pågår en rad diplomatiska huggsexor om vilket eller vilka av länderna som gränsar till Arktis som har rätt till området.

Säkerhets- och försvarspolitiskt för svensk del får detta två följder. Det ena är att Sverige kommer tvingas att fokusera mer på hantera en kris i Barentsområdet. Eftersom Sverige liksom Finland med råge också räknas in i området är detta av nöden. Landet gränsar till nästan tre av de huvudsakliga intressenterna - Norge, Danmark - och Ryssland och en försämring av relationerna dem emellan kommer inte att gå obemärkt förbi.

Det andra är att Sverige som nation, men inte minst Försvarsmakten, måste börja planera och ställa om för en situationen där vi ej längre får importera den olja vi behöver för landets försörjning och en situation där energipriserna stiger i höjden. Priserna på alternativ energi kommer inte att ligga stilla utan snarast följa oljan uppåt. Ett försvar är idag ett enormt bränsleslukande monster. Utan bränsle, framförallt diesel, blir det oanvändbart.

I USA har man, till liten del faktiskt med svensk hjälp, kommit långt med att ta fram alternativa drivmedel till sina stridsflygplan. Tyvärr har Sverige inte alls lagt någon större vikt vid denna utveckling, även om förutsättningarna knappast kunde vara bättre då en av de tekniker som USA anser vara mest lovande kommer från ett svenskt företag.

Tyskland är annars det enda land försvaret har börjat planera för och studera effekterna av en global Peak Oil. För svensk del är Peak Oil ännu ett okänt begrepp säkerhetspolitiskt, som inte ens FOI verkar har studerat, i alla fall inte enligt den sökbara databasen. Ej heller existerar ens en tillstymmelse till någon svensk militär planering för en situation där Sverige ej längre kan importera olja. De gamla beredskapslagren av olja avvecklades i god ordning under det gångna decenniet eftersom det bedömdes att de aldrig skulle komma till användning "under överskådlig tid", som det så fint brukar heta i svensk försvarspolitik.

Det börjar bli hög tid att fundera ut ett gångbart handlingsalternativ för svensk. Huvudet i sanden är en beprövad, men icke fungerande metod.


DN 9/9
DN 17/9