Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det "anhörigstöd" som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.


Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.

Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

"Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009."


Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.


Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.


Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså "gammheter" (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill


Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.


Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta


Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: "Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?"


Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Förstärkning av Syrien

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


T o m svenska TT rapporterade i natt om att det ryska lastfartyg lastat med vapen till Assadregimen i Syrien nu nått fram. DN tog också upp detta i sin ledare även om man på tidningen tydligen tycker att fångstsättet för musen på SAS-planet har större nyhetsvärde för svenska folket.
Fartyget "Stridsvagnen" har sedan några dagar kvarhållits i Cypern till följd av EU:s vapenembargo mot Syrien och släpptes iväg först sedan man "officiellt" ändrat destinanation från Syrien till Turkiet. Destinationen blev dock Syrien i alla fall – föga förvånande där fartyget ska ha anlöpt i torsdags efter att på internationellt vatten ha slagit av sin AIS-transponder och ändrat kurs från Turkiet.

I slutet av november kritiserade Ryssland kraven på ökade sanktioner mot Syrien, framförallt kravet på ett internationellt vapenembargo. Motivet för detta vore att ett vapenembargo endast skulle gynna oppositionens möjligheter att få tag i moderna vapen och hindra regimsidan från detta. Sedan tidigare har Ryssland deklarerat avsikten att exportera sjömålsroboten Yakhont till Syrien, vilket lär utgöra en del av hyran för den ryska marinbasen i Tartus. Yakhont är en sjömålsrobot med extrema prestanda med upp till 300 km räckvidd. Det mest spektakulära med roboten är dess enormt höga fart – upp till Mach 2,5 medan alla västerländska sjömålsrobotar endast har underljudsprestanda. Den höga farten, framförallt utnyttjad i slutfasen av anflygningen, gör det enormt svårt för målets luftvärnssystem att hinna bekämpa en anflygande robot. Det handlar om mycket korta förlopp mellan upptäckt och träff, vilket än mer ökar sårbarheten då flera robotar koordineras i tid mot ett och samma mål.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Yakhont redan levererats till Syrien eller ingick i leveransen ombord på det nämnda lastfartyget. Det har tidigare rapporterats att en leverans av två system genomförts under senare delen av hösten 2011. Ett syriskt kustartilleri beväpnat med Yakhont och luftförsvarat av redan levererade Pantsir-S1 är ett stort problem utifall omvärlden (mot förmodan) skulle bestämma sig för en intervention i enlighet med responsibility to protect i Syrien. Naturligtvis vållar Yakhont också viss huvudvärk för Israel, därav tidigare israeliska protester mot exporten. Ett Yakhontbatteri på Gotland skulle effektivt stänga Östersjön för all oönskad trafik.

Sedan någon vecka finns som bekant också den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov i Medelhavet.
Så länge som inte Kina och Ryssland tar sina händer från Assadregimen lär inbördeskriget i Syrien få fortsätta.


Exp, SvD


Tweet

Inför Sälen anno 2012

Om en dryg vecka drar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens igång i Sälen. Som vanligt ser konferensens första dag, söndagen, ut att bli den mest intressanta under temat "Försvarspolitik för framtiden". Redan första passet innan eftermiddagsfikat ser ut att kunna bli mycket intressant då såväl Sveriges som Finlands försvarsministrar ska ge sina synpunkter på ämnet. Efter kaffet är det ÖB:s tur och sedan den tyske försvarsattachén. Den som följer försvarsministerns blogg har säkerligen lagt märke till ett visst tyskt perspektiv under hösten. Sista passet för söndagen vidtar sedan med försvarspolitisk debatt mellan olika partiföreträdare.

Dag två och tre ägnas åt det vidare säkerhetsperspektivet med ekonomi men framförallt kriminalitet, så det är i princip bara den första dagen som avhandlar militärt försvar. Tiden kommer därför att bli knapp och även om det nog kan bli en del intressanta frågor som tas upp, t ex Försvarsmaktens ekonomiska situation inför tiden bortom 2014, blir det svårt att matcha förra årets upplaga med Wilhelm Agrells föredrag om det svenska försvarets fullständiga haveri under de gångna decennierna. Tyvärr finns det inte längre kvar på Folk och Försvars hemsida, men det var högst sevärt att se en stor andel av de politiker och officerare som varit med om att forma just den utvecklingen sitta knäpptysta och lyssna.

Inför årets upplaga skulle man verkligen vilja se ett omtag i debatterna kring innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen och konsekvenserna när USA nu kraftigt minskar ner sina europeiska ambitioner. Vem garanterar vår säkerhet när vi själva inte är förmögna till detta? Som går att utläsa ur årets regleringsbrev förväntar sig Regeringen att först om ett år, 1 januari 2013, finns EN bataljonsstridsgrupp färdig, sammanställd från delar av alla de olika manöverbataljonerna. Ytterligare ett år senare ska nämnd stridsgrupp kunna ha hög beredskap för insatser. Föga imponerande och det blir ytterst intressant att se hur förverkligandet av detta samt övriga delar av regleringsbrevet går under året när det redan nu ser knaprare ut än på länge ekonomiskt.

En annan fråga som tål att stötas och blötas är som vanligt personalförsörjningen. Försvarsmakten står nu inför ett enormt omstruktureringsarbete för att få rätt kompetenser på rätt platser. Det är den ena sidan. Den andra är rekryteringen och uppfyllnaden av soldater som kommer att stöta på vissa friktioner när man inte längre kan rekrytera bland tidigare värnpliktiga (samma sak gäller för officersutbildningen).

Allvarligast blir dock frågan avseende personalförsörjning hur vi gör den dagen vi eventuellt upptäcker att nuvarande organisation inte är tillräcklig? Vi har låst fast oss i en modell utan någon möjlighet alls till tillväxt då värnplikten i realiteten är avvecklad och framförallt en befäls- och chefssituation där tillväxt av nya officerare kommer att ta ett decennium från beslut till leverans.


Det finns som sagt minst lika gott om intressanta frågor att diskutera som vanligt i Sälen och då står inte ens NATO nämnt någonstans...


Tweet

Att ge och ta emot stöd

Den svenska försvarspolitiska situationen är som bekant sedan några år den att Sverige inte ensamt klarar av att hantera ett allvarligare militärt hot på egen hand. Allt sedan försvarsbeslutet 2004 har huvudfokus för det svenska försvaret varit internationella insatser framför nationell förmåga. Det må ha svängt något de senaste åren, men verkligheten är fortfarande den att Sverige på egen hand inte klarar av att ensamt hantera ett militärt angrepp eller allvarligare hot. För detta har numerären och inte minst infrastrukturen blivit alldeles för liten till följd av FB 2000 och FB 2004, där t ex kustartilleriet, så gott som hela luftvärnet och Flygvapnets och Marinens krigsbaser avvecklades utan någon djupare utredning eller eftertanke. Det är resurser som förmodligen aldrig kommer åter eftersom en återuppbyggnad skulle kosta tiotals miljarder kronor under flera år.

Sverige är därmed så gott som helt hänvisad till utländsk militär hjälp. I syfte att försäkra oss om denna, men samtidigt kunna hålla oss utanför NATO, avgavs för några år sedan de svenska solidaritetsförklaringarna. Den ena är nordisk och gäller för de nordiska länderna som vi lovar att hjälpa på för Sverige lämpligt sätt i händelse av krig eller kris och den andra gäller Europa och är en del av Lissabonfördraget. Den nordiska förklaringen kan ses som den viktigare med tanke på att en allvarligare säkerhetspolitisk kris eller ett krig i Norden ingalunda endast skulle drabba ett land utan snarast beröra alla länder. Av den anledningen kan det tyckas märkligt att Sverige skulle kunna erbjuda militär hjälp till exempelvis länder i Baltikum när våra resurser inte ens räcker för det egna landet och den vattensamling som skiljer våra länder är förhållandevis liten till sin utsträckning. Föga förvånande är det därför Flygvapnet och Marinen som ålagts uppgiften att huvudsakligen agera i närområdet. Att skeppa över markstridskrafter till ett grannland skulle ta omfattande resurser i anspråk och framförallt blotta vårt eget land än mer.

Den som deltagit i internationell samverkan i större skala vet att det inte är gjort i en handvändning att sätta samman en effektiv multi-nationell styrka. Att komma med en förbandskloss och ansluta till andra nationers styrkor och staber kräver sin interoperabilitet och det läggs därför en hel del energi i Försvarsmakten på att öva detta. Oftast finns dock andra länder eller värdnationer som ställer upp med grunderna i form av logistik, basering med mera vilket gör arbetet enklare.


Svårare än att som ovan lämna stöd är att effektivt ta emot stöd och se till att det blir en samlad effekt. Av den anledning genomför t ex Norge årligen stora övningar där NATO-länder övar ett gemensamt försvar av Norge. Även Sverige har deltagit under ett antal år i dessa övningar och de har även till del fortsatt en bit in på svenskt område vid Riksgränsen. Ser man till norska flygbaser och andra militära installationer är dessa anpassade för att inrymma tillförda utländska förband. Inte minst ledning anses vara en mycket viktig förmåga att öva.

För svensk del har det gång efter annan påpekats här på bloggen vikten av att vi i Sverige måste förbereda oss om vi överhuvudtaget ska kunna klara av att ta emot hjälp utifrån. Det gäller infrastrukturella investeringar såsom t ex flygbaser, men även logistik och skydd i form av t ex luftvärn. Vid en allvarligare kris i t ex Baltikum lär basering av utländska stridsflygplan och marina enheter i Sverige stå högt upp på listan och det är svårt att se någon svensk flottilj klara av motsvarande vad italienska baser fick göra under Kosovokriget och nu senast Libyen.

Allvarligast blir situationen när det handlar om renodlat militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig. Utöver basering och agerande som värdnation, vilket är betydligt mer komplicerat än att lämna stöd, ställs också krav på att kunna leda en multi-nationell insats. Alternativet skulle i så fall vara att Sverige i händelse av krig och stöd från EU och NATO, överlåter ledningen av ett försvar av Sverige på dessa organisationer. Det är alltså av nöden tvunget att vi såväl övar ett multi-nationellt försvar av Sverige, liknande det som görs i våra NATO-grannländer, som förbereder oss infrastrukturellt och organisatoriskt. Att inte genomföra förberedelser  och öva skulle innebära kaos om det någon gång skulle inträffa att stöd skulle behövas. Man kan ju vid det här laget lugnt konstatera att varje allvarligare säkerhetspolitisk situation ställer sådana krav som resultat av FB 00 och 04. Ytterst bekymrande är också att det inte genomförs ens några nationella försvarsmaktsövningar i syfte att öva hela försvarets gemensamma uppträdande i uppgiften nationellt försvar. Någon sådan övning har inte genomförts sedan 1993 och med tanke på regeringens uppgiftsfokus "här och nu" blir resultatet ihåligt.


Det är självklart också inte utan besvikelse man läser på Flygvapenbloggen att flygvapeninspektören i kommentarerna där bekräftar att inga som helst förberedelser görs för att kunna ta emot hjälp utifrån eftersom man saknar ett politiskt uppdrag för detta. Förmodligen saknar man helt förståelse på politisk nivå vilka omfattande krav det innebär att effektivt kunna ta emot hjälp. Samtidigt vill man inte ta i den heta potatisen som det innebär att öva med NATO-förband på svenskt territorium. Tryggast är som alltid att hålla huvudet kvar i sanden och lämna problemet åt någon efterföljare.

Man förstår att grannländerna upplever den svenska solidaritetsförklaringen som ihålig.


Tweet

Fortsatt debatt i SvD om NBG

Debatten fortsätter i SvD om NBG:s framtid och huruvida Sverige ska leda den nordiska stridsgruppen även 2014. Den här gången är det Peter Hultqvist som levererar en replik till försvarsministern.

Utöver vad som framfördes på WW i förra inlägget om NBG, Säkerhetspolitisk prostituion, kan man konstatera att Sverige valt en mycket annorlunda väg för sin stridsgrupp jämfört med övriga europeiska länder och grundtanken med stridsgruppskonceptet.

I grunden var stridsgrupperna avsedda att vara i storleken 1500 personer med markstrid som centrum. För svensk del räckte inte detta av olika anledningar. I samband med den socialdemokratiska regeringens försvarsslakt och fullbordande av den strategiska time-outen i försvarsbeslutet 2004, fanns det bara ett område där det skulle satsas och som blev en räddande halmstrå – den nordiska stridsgruppen. Om ett förband inte hade en komponent med i NBG låg man illa till avseende fördelningen av resurser. Den nordiska stridsgruppens svenska del kom därmed att svälla och totalt blev 2008 års version av stridsgrupp nära dubbelt så stor som grundtankens stridsgrupp – 2500 man mot 1500. I den svenska hittade man stridsflyg, helikoptrar, transportflyg och en potpurri av alla möjliga enheter. 2011 års version var dock något mer slimmad.

I de flesta andra europeiska länder utgörs EU stridsgrupperna av specifika förband, dvs ej tillfälligt sammansatta. Ett regemente utpekas att under ett halvår ansvara för stridsgruppen. I vissa länder har man låtit detta sammanfall med att förbandet kommit hem från en annan insats, där EU-beredskapen samtidigt utgör återhämtning. För svensk del finns ingenting som har högre beredskap än att utgöra NBG. Som Peter Hultqvist mycket riktigt påpekar i sin replik kommer Försvarsmaktsorganisation 2014 att huvudsakligen ha en högre beredskap än 90 dagar, där vissa förband har så låg beredskap som 6 månader.

Som påpekades i förra inlägget finns det inget som hindrar Regeringen att beordra Försvarsmakten högre beredskapskrav än så – förutom just ekonomin. En högre beredskapsgrad kostar och som bekant ser det inte speciellt ljust avseende försvarets ekonomiska situation även om rubrikerna antyder att det är en "ekonomi i balans". Märkligt nog dök aldrig det förväntade entusiastiska blogginlägget från försvarsministern upp om hur bra det går ekonomiskt för Försvarsmakten…

Utöver incidentberedskapen, och de ytterst fånigt benämnda "insatsberedda skyddsstyrkorna" (att man ska behöva betona att en skyddsstyrka är insatsberedd, fångar på något sätt hela problemet med svensk försvarspolitik) på förbanden, är det idag Hemvärnet som har högst beredskap i Försvarsmakten. Därnäst kommer specialförbanden och de förband som har 10 dagars internationell beredskap. Sedan rasar det snabbt utför med förband med mellan 90 dagar och 3 års beredskap. Kanske skulle man beordra 3 årsförbanden i högsta beredskap nu så kunde de vara i full gång till 2014 och därmed infria löftet om Insatsorganisation 2014…?

Värt att poängtera är ändå att under värnpliktens dagar skulle många förband vara mobiliserade på 24 h och resterande inom några dagar. Man kan tycka att med ett yrkesförsvar borde man kunna nå snabbare tider än så, men den politiska viljan saknas uppenbarligen. Minns försvarsminister Sten Tolgfors ord direkt efter Georgienkriget att "idag ser vi att krig kan vara över på endast några få dagar". Märk väl huvuddelen av organisationen kommer att behöva upp till 3 månader på sig att inta högsta beredskap – och att detta gäller först efter 2014 enligt det svar Försvarsmakten lämnade till Mikael Oscarsson (kd) tidigare i höst. Det seminarium som Oscarsson då sammankallade tillsammans med Folk och Försvar, får nu en uppföljare den 30 november där Försvarsmakten 2019 kommer att debatteras mellan Försvarsdepartementets Michael Moore och SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson. Det lär bli högst sevärt för den som har möjlighet att gå dit och lyssna. Förhoppningsvis går det att se i efterhand på Folk och Försvars hemsida.


De pengar Försvarsmakten lagt och lägger på NBG har varit en räddningsplanka för många förbands överlevnad under den strategiska time-outen. Stridsgruppen har på många sätt tjänat som en språngbräda och en katalystor för förmågeutveckling inom Försvarsmakten. Det gick helt plötsligt inte längre att fuska med papperslösningar när det skulle kunna levereras en reell förmåga till EU. Pengarna behövs emellertid idag bättre inom andra delar av Försvarsmakten och för att få någon form av rätsida på organisationen. EU kommer aldrig att nyttja sina stridsgrupper förrän man kommit fram till något annat sätt att beordra insatser än att få de 27 medlemsländerna att samsas om en säkerhetspolitisk agenda och ingenting hindrar som sagt Regeringen att beordra Försvarsmakten att över tiden ha större förband i hög beredskap, förutom plånboken då förstås...

Tweet

Säkerhetspolitisk prostitution

En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.

Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.

Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.

Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?


Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.


Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s  misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.

För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.

Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.

Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.


Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN

Tweet

Nous ne freinons pour personne

"I över ett decennium har EU lekt med tanken på att skapa en gemensam försvarspolitik, och i slutändan ett gemensamt EU-försvar. Men Libyenkrisen har visat att drömmen är död, suckar diplomater i Bryssel" är ett citat från en artikel i SvD om effekterna av Libyen-krisen. Inte minst i Sverige är dessa mycket kännbara där Regeringen stått närmast handfallen inför utvecklingen i Nordafrika och inte minst i Libyen. Att det skulle bli ett flygförbud över Libyen var närmast givet när Arabförbundet reste krav på detsamma. Ändå tog det åtskilliga dagar efter FN-mandatet innan någon som helst fingervisning avseende beslutsavsikt kom från Regeringen. Den annars så talföre försvarsministern Sten Tolgfors som i tid och otid framhåller Försvarsmaktens förmåga att agera här och nu, har lyst med sin frånvaro från det offentliga rummet sedan krisen uppstod. Nu om någonsin fanns det förband i hög beredskap som kunde sättas in med kort varsel, såväl i luften som till sjöss men beslut har aldrig kommit.

Att man ansett ledningen för insatsen som oklar och otillräcklig är en mycket gångbar ståndpunkt. Det måste helt klart redas ut. Att denna skulle komma att klaras ut med tiden lär var och en ha kunnat förstå. Rätt åtgärd i sådana fall är att höja beredskapen på intressanta enheter och om möjligt framgruppera dessa för snabbare insats, så att när svenskt beslut om insats eventuellt kommer, kan denna genomföras inom timmar istället för om flera veckor. Det är alltid enklare att sänka en intagen beredskap än att inta en högre beredskap. Avseende deltagande i insatser beslutade av FN äger Regeringen mandat att fatta beslut, i annat fall krävs riksdagsbeslut. Känner man behov av att närmare klara ut beredskapen för EU/NBG för EAW, kan denna beredskap även lösas från Medelhavet. Så enkelt är det. Norge företrädde samma åsikt som Sverige, men ansåg i och med NATO-mötet härom dagen att frågan var utklarad och påbörjade därmed insats med sina förband som redan framgrupperats.

Det är nu utklarat att NATO kommer att ta över ledningen för hela insatsen, vilket Regeringen uttryckt som något man väntat på. "En fråga om svenskt deltagande måste komma från NATO", har det hetat. Det ter sig nu alltmer troligt att en sådan kommer under veckan, förmodligen tisdag eller onsdag. Vad blir svaret?

Regeringen har fört en mycket undfallande linje avseende händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu Syrien och Jemen. Saudiarabien och Bahrain ska vi inte ens tala om, men där har Sverige liksom många andra västländer oljevapnet emot sig. Frankrike drar sig dock inte för att redan nu varna dessa stater för konsekvenserna av deras agerande mot befolkningen. Nous ne freinons pour personne, är som vanligt den franska inställningen.

Ett annat konfliktområde man verkligen funderar över varför det är så tyst om är Elfenbenskusten, där en stor humanitär katastrof liknande Rwanda är på väg att segla upp. Den som kan sin säkerhetspolitiska historia lär minnas att EU:s stridsgrupper skapades just med Rwandas tragiska historia som bitter erfarenhet. Den svenska regeringen har alltså alla möjligheter att agera kraftfullt på det internationella planet, men verkar istället välja att aktivt stå åt sidan och pliktskyldigast heja på de andra där så verkar säkert att göra. Ska man vara cynisk kan man gissa att hejaropen stiger till ett fortissimo vid en mer given positiv utgång liksom de var mycket starka innan FN-insatsen blev av.

Avseende Libyen, de andra arabstaterna med demokratiska problem och Elfenbenskusten, uppvisar nu EU återigen samma valhänthet som tidigare visat i säkerhetspolitiska frågor. Som betonas i SvD:s artikel uttrycks nu åsikten att detta var dödsstöten för det EU-gemensamma försvaret och det är inte alls otroligt eftersom de länder som tidigare varit pådrivande för detta, Frankrike och Tyskland, står på diametralt motsatta sidor i frågan om agerande i Libyen.

Vad som mest bekymrar är att de organisationer som Sverige sätter sin fullständiga tillit till att lösa eventuella svenska säkerhetspolitiska problem, EU och FN, återigen uppvisar de största svagheterna i sitt säkerhetspolitiska agerande. FN är som vanligt handikappat av de fem länderna med veto i Säkerhetsrådet och EU av att dess medlemsländer inte kan enas och att man inte vill betala för insatser med organisationens stridsgrupper. Vill man tillgodogöra sig populärversionen av vad en innehållslös solidaritetsförklaring innebär rekommenderas Cornupcopias, a k a Lars Wilderäng, roman Midvintermörker.

Åsikten har uttryckts tidigare på WW att en organisations handlingskraft och beslutsamhet avtar med antalet medlemmar. Detta har tidigare varit ett faktum för EU, men har i och med kriserna i arabländerna även drabbat NATO, där Turkiet agerat bromskloss. Förmodligen delvis p g a de religiösa inslagen, men säkerligen även p g a landets interna problem i form av Kurdistanfrågan. Intressant (glädjande är egentligen fel ord) är att se att även Svante Cornell är av liknande åsikt om EU:s bristande beslutsförmåga.


Det råder ringa tvivel om att hade inte Frankrike och sedan även Storbritannien och USA agerat när man agerade för en veckan sedan, hade Benghazi sannolikt blivit ännu ett Srebrenica. Man får inte sluta ställa sig frågan vad som ska vara end-state för den internationella interventionen i Libyen, men man måste samtidigt påminna sig om vad alternativet hade varit.


Vad som avskräcker mer än EU:s, FN:s och NATO:s obeslutsamhet är ändå Regeringens handlingsförlamning. Ett agerande skulle ha kommit långt tidigare. I och med att aktion uteblivit finns inte längre någon trovärdighet i form av ord om vad som händer i arabvärlden eller omvärlden. Allt tal om behov av aktion och solidaritetsförklaringar faller platt. De svenska registerförbanden framstår i allt tydligare dager som papperstigrar. Det förefaller inte helt osannolikt att en oförmåga att använda förbanden efter allt stort tal om behovet av dem och deras användbarhet, kommer att resultera i personalen moral sjunker.


Konspirationsteoretiker hävdar att Regeringens ovilja att fatta beslut och framhållande av NATO som säkerhetspolitisk organisation skulle vara ett led i en agenda att framtvinga en svensk NATO-anslutning. Finns det andra skäl till Regeringens passivitet i säkerhetspolitiska frågor?

Någon NATO-anslutningsagenda finns förmodligen inte, men ändå visar det inträffade på att NATO är en betydligt bättre säkerhetsgarant än EU och FN. Allra bäst är dock en egen förmåga och ett starkt samarbete inom en ännu snävare organisation, men det vore en högst otrolig utveckling. Ett fullvärdigt NATO-medlemskap som säkerhetspolitisk garanti framstår ändå som ett enda trovärdiga alternativet.

Det finns också skäl att liksom Sumatra fråga sig om detta var den sista gången vi såg USA ta sig an ett i stora delar europeiskt problem. I vilket fall som helst bör vi först och främst ägna vår energi åt att se över den inhemska säkerhets- och försvarspolitikens identitetskris.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aft, 2, 3, 4, 5, 6
SR, 2, 3, 4
SVT, 2, 3

Solidaritetsförklaringens libyska paralleller (uppdaterat 18/3 00.15)

Händelseutvecklingen i Libyen och det internationella samfundets ovilja att enas om huruvida en militär intervention i form av flygförbud eller av annat slag, ska genomföras ger en del intressanta paralleller på svensk säkerhets- och försvarspolitik, vilket bl a uppmärksammats av Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar & Säkerhet (Statsministern inleder NATO-debatten, Under radiotystnad in i NATO).

I stort sett sedan stridigheterna i Libyen bröt ut har det diskuterats huruvida en flygförbudszon ska implementeras över Libyen för att hindra det Gadaffitrogna flygvapnet att med helikoptrar och stridsflygplan anfalla oppositionen. Nu är det egentligen alldeles för sent och risken känns nu överhängande för ett blodbad i Benghazi och stora flyktingströmmar därifrån.

För några dagar sedan ställde sig Arabförbundet bakom ett krav på en flygförbudszon, vilket av många västländer har varit en förutsättning för att frågan ens ska diskuteras i FN. Bränt barn skyr ju elden och Irak och Afghanistan har gett sur eftersmak i många länder. Sedan Arabförbundets enhälliga beslut fattades har Gadaffis styrkor trängt tillbaka oppositionen till de östligaste delarna av landet, från att själva ha varit hårt trängda i Tripolisområdet, allt medan man andra länder diskuterat handlingsalternativ.

Storbritannien och Frankrike lade härom kvällen fram ett förslag i Säkerhetsrådet om en flygförbudszon, vilket mottogs relativt svalt av USA och betydligt svalare av Tyskland, Ryssland och Kina. Sedan dess har det amerikanska stödet vuxit. Avsikten från Frankrikes sida är nu att Säkerhetsrådet ska rösta om saken idag.

I förra veckan diskuterades också flygförbudszonen internt i EU, som valde att avstå från att fatta ett beslut i frågan och istället lämpa över frågan på NATO. Detta visar återigen att de EU-medlemmar som även är NATO-medlemmar fortsatt hanterar sina säkerhetspolitiska frågor inom denna organisation. För EU tycker man annars att det borde vara av stort intresse att få till en mer demokratisk utveckling i Libyen. Striderna riskerar att utlösa stora flyktingströmmar även till Europa, vilket det kommer att bli problem att hantera och medföra stort mänskligt lidande.


Statsminister Fredrik Reinfeldt kom i samband med EU-mötet med ett intressant uttalande: "– Det är viktigt att den här diskussionen kan föras inom EU, men det är också viktigt att komma ihåg att vi har olika roller, sade statsminister Fredrik Reinfeldt med hänvisning till att de militära diskussionerna främst måste föras i Nato, få uppbackning av Arabförbundet och rättsligt stöd i FN:s säkerhetsråd, där Frankrike och Storbritannien är medlemmar."

Utrikesminister Carl Bildt förstärkte igår detta uttalande då han chattade med läsare på DN (citat från Försvar & Säkerhet): "I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser.""

Tidigare i vinter har också försvarsministern påmint om att "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där".

Sedan 2008 har det varit mycket klara budskap från Regeringen avseende svenska säkerhets- och försvarspolitik: I händelse av krig och kris kommer Sverige att kunna få stöd i enlighet med solidaritetsförklaringarna i Norden och EU. Den som läst WW genom åren känner säkert igen att det varnats för att EU (och även FN) inte är tillräckligt goda garanter för ett lands säkerhet. Nu verkar det även som man inom Regeringen har liknande tankegångar avseende EU:s begränsade möjligheter och handlingskraft. Tidigare var det framförallt handlingskraften som saknades, men efter de gångna årens ekonomiska svårigheter saknar även många av EU-länderna de militära möjligheterna. Vad uttalandena från statsministern och utrikesministern i det längre loppet syftar till kan man fundera över och det diskuteras också på Försvar & Säkerhet.

Den direkta parallellen som måste dras för vår egen säkerhets- och försvarspolitik och egna förmågor rör tiden det tar för de internationella samfunden att komma till ett beslut om en insats ska eller inte ska genomföras. Tidpunkten då en flygförbudszon hade haft bättre verkan är sedan länge förbi. Kriget i Libyen avgörs på marken och att upprätthålla en flygförbudszon är helt annorlunda än att stoppa en mobiliserad framryckande mekaniserad motståndare. Händelseförloppet visar för femtielfte gången på Säkerhetsrådets oförmåga att komma till ett beslut p g a vetorätten. Är man som Sverige i den situationen att landets största säkerhetspolitiska bekymmer har vetorätt i Säkerhetsrådet, lär man inte kunna förvänta sig FN-sanktionerat stöd. Och som man i Regeringen nu påpekar är det även si och så med EU:s förmåga och framförallt handlingskraft. Är energitillförseln och handel viktigare än något eller några mindre grannländer i norr?

Det återstår alltså att ha en tillräcklig nationell förmåga att hålla ställningarna till hjälp kan anlända och det kan som sagt ta tid. För att citera försvarsminister Tolgfors såg vi ju i Georgien hur ett krig är över på bara några dagar och det ställer krav på tillräcklig egen förmåga för att det inte ens ska bli aktuellt att använda den.

I den pågående debatten om ersättaren till JAS 39C/D under 2020-talet är ett av huvudargumenten från dem som inte vill se en vidareutveckling av JAS 39 att den enklaste resursen att tillföra är just stridsflyg. Det är i mångt och mycket rätt då stridsflyg snabbt förflyttar sig från plats A till B. Logistiken tar dock mer resurser i anspråk och är besvärligare att få på plats. Dock hjälper inte detta mycket om beslutet att tillföra stridsflyg ska ta flera veckor att få till stånd och därtill ytterligare några dagar för att komma på plats.

Sett utifrån den svenska geografiska placeringen är det tydligt att en angripare kommer behöva ta sig till svenskt territorium luft- eller sjövägen, särskilt när det handlar om de mer intressanta områden i södra delarna av landet. Vi är till skillnad från Finland och Baltikum lyckligt förskonade från en lång landgräns till vårt säkerhetspolitiska bekymmer. Utifrån detta ter det sig självklart att Sverige måste upprätthålla stark och snabbt tillgänglig egen förmåga i luften och till sjöss. Därmed inte sagt att förmågan till markstrid är oviktig, men avgörande är att hindra en motståndare att få fäste på svenskt territorium och det görs lämpligen genom att hindra tilltransporten. Naturligtvis måste man dock har förmåga att även på marken skydda viktiga områden och slå förband som trots allt lyckats nå fram. Logiken att vi i Sverige inte behöver satsa vidare på luftförsvar haltar dock betänkligt.


Det återstår att se vad som blir av flygförbudszonen över Libyen. Många länder talar nu om en arabisk koalitionsstyrka för detta, vilket av kulturella skäl skulle vara det lämpligaste. Om formerna finns för detta är dock oklart liksom om det finns några snabbt tillgängliga och samövade förband.


Frågan är också om det i svensk försvars- och säkerhetspolitik dras några erfarenheter av händelseutvecklingen i Libyen. Det är tveksamt. Tryggheten i solidaritetsförklaringen känns minst lika svag som tidigare, om inte mer så.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4
Aft, 2, 3
SVT, 2 , 3


Uppdatering 22.30: Storbritannien meddelar att man kommer att ha stridsflyg över Libyen redan under fredagen om Säkerhetsrådet fattar ett beslut i natt. Blir det Tornado eller Eurofighter?

Utrikesminister Carl Bildt twittrade ikväll att han vill se att även markförband anfalls eftersom erfarenheterna från Balkan med endast en NFZ visar att det inte stoppar kriget på marken eller massakrer som Srebrenica. Frågan är vem som ska ställa upp med markförbanden? Det lär få bli ur arabländerna om aktionen ska ha trovärdighet i Mellanöstern. Afrikanska Unionen är ett annat alternativ, men har förmodligen inte resurser nog och med tanke på Gadaffis starka ställning i många afrikanska länder känns en sådan intervention mycket tveksam. Klart är att det kommer att krävs betydligt mycket mer än en NFZ för att få stopp på Gadaffistyrkorna.

BBC meddelar att Ryssland och Kina som tillsammans med Tyskland varit de starkaste motståndarna till en NFZ, nu verkar planera att lägga ner sina röster.


Uppdatering 00.15: Säkerhetsrådet antog nyligen en resolution där man sanktionerar "användande av alla nödvändiga medel" för att förhindra angrepp på den libyska civilbefolkningen. Frankrike har tidigare sagt sig berett att agera inom timmar från att beslut har fattats i Säkerhetsrådet. Det har också talats om att flera arabländer är beredda att ingå i en koalitionsinsats. Gadaffi sover nog inte i sitt eget hem denna och kommande nätter när det plötsligt kan bli besök av en Scalp eller Tomahawk.

SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft, SVT, 2

Det drar ihop sig i Libyen (uppdaterat 14/3 06.40)

Från militaryphotos.com

Det drar ihop sig för en internationell insats i Libyen, i första hand i form av en flygförbudszon, NFZ. I USA talar man allt mer om en NFZ, men hänvisar ändå till kravet på ett FN-mandat. Frågan är om ett sådant kommer till stånd, då såväl Ryssland som Kina inte stödjer ett sådant agerande. Det är också svårt att se att västvärlden skulle våga sig på ett ingripande i Libyen utan stöd från Arabförbundet.

Frankrike erkände i veckan som första land motståndsrörelsen som legitim företrädare för Libyen. EU tog inget eget beslut i frågan om en militär insats i Libyen, utan frågan sköts istället upp till kommande veckans NATO-möte. Detta visar återigen på det faktum att militära frågor inte hanteras i EU, utan de medlemsländer som är NATO-medlemmar hellre hanterar dessa frågor inom denna organisation. För svensk del betyder det att man får stå utanför beslutsfattandet, som ändå direkt påverkar den svenska säkerhetspolitiken.

Etablerandet av en NFZ är ingen lätt match i Libyen. Det är ett oerhört stort land, där baseringsmöjligheter i grannländerna i stort sett saknas. Möjligtvis kan man tänka sig basering i Egypten, men situationen där är fortfarande långt ifrån stabil även militären stått nära USA de senaste dryga 20 åren. Kvar är då hangarfartygsbaserat flyg och basering på Sicilien, Cypern och möjligtvis också Malta (EU, men inte NATO-medlem).

Luftrummet är också svårövervakat då en AWACS har en radarräckvidd på drygt 400 km, vilket inte förslår långt i Libyen, speciellt inte när man måste hålla ett stort avstånd till kusten p g a libyskt långräckviddigt luftvärn (SA-5) och libyskt jaktflyg (Mig-25). Det gör att flygbaser längre inåt landet är svårövervakade, men detta kan vara ett lämpligt uppdrag för kvalificerade UAV-resurser, t ex Global Hawk eller den nya stealth-UAV:n RQ-170.

För att patrullera luftrummet kommer man att behöva omfattande tankflygplansresurser, vilket redan nu är en bristvara. Det flygplan som är lämpligast att använda p g a det starka libyska luftvärnet och förekomsten av Mig-25 med dess enorma fartresurser, är F-22. Detta skulle i så fall bli F-22:s första skarpa insats. Inte helt förvånande pågår också förberedelser för deployering på F-22 flottiljen i Langley, Virginia. F-22 är lämpligt av flera skäl. Först och främst för dess stealthförmåga och dess enormt bra sensorer. Flygplanet har också mycket bra fartresurser, räckvidd och opererar på mycket hög höjd. Det gör det till det lämpligast för att möta Mig-25. Mig-25 är hittills det enda jaktflygplan som i modern tid skjutit ner ett amerikanskt stridsflygplan, vilket skedde i Irakkriget och har också vid flera tillfällen lekt katt och råtta med amerikanska F-15 och undkommit helskinnat, liksom skjutit ner amerikanska UAV:er över Irak innan kriget.

För att etablera en fungerande flygförbudszon måste man därför säkerligen göra något åt det libyska luftvärnet och det blir en omfattande process med såväl stealthflygplan, kryssningsrobotar som störflyg. Här ökar också risken för skador på tredje man och sådana kan snabbt bli förödande för stödet för en internationell intervention. ROE kommer av den anledningen med största sannolikhet också att ställa krav på visuell identifiering av såväl luft som markmål. Även om starka kameror i målutpekningskapslar används kommer det innebära korta stridsavstånd med ökad risk för egna resurser.

Man kan också fråga sig vilka europeiska resurser som finns att tillgå. Det franska hangarfartyget Charles de Gaulle lär vara på tur för omfattande underhållsåtgärder. Dess Rafale vore annars lämpliga, men man har faktiskt tidigare provat att operera dessa från amerikanska hangarfartyg. Dock inte annat än dagsbasering, vilket är en helt annan sak än kontinuerliga operationer. Naturligtvis finns också landbaserade Rafale och med tanke på det franska ställningstagandet för oppositionen, ligger det när till hands att tänka sig att landet är berett att medverka.

Eurofighter är också ett mycket bra jaktflygplan avseende prestanda. Dess tekniska system är än så länge mycket otillförlitliga, vilket måste tas i beaktande vid skarp användning. Därutöver finns naturligtvis som vanligt EPAF-länderna (No, Dk, Nl, Be, Po) med sina F-16 och en rad andra NATO-länder. Problemet är att många av dessa länder i dagsläget har antingen finansiella problem, en svag regering eller en kombination av dessa. Det brittiska försvaret går redan mer än på knä med aktuella insatser i Afghanistan. Vid ytterligare en insats i Libyen, som säkerligen kan dra ut på tiden, kommer det medföra än värre ekonomiska problem. Liksom Frankrike verkar Storbritannien också vara berett att medverka till en NFZ.

I Sverige har vi en stridsflygdivision i 10-dagarsberedskap för internationella insatser. Finns den politiska viljan skulle denna också kunna medverka vid en NFZ. Risken blir dock som för andra mer konventionella deltagare tämligen hög med långa anflygningar och avsaknad av stealth. En annan tänkbar resurs är ASC 890 för att komplettera NATO:s E-3 AWACS, men ASC 890 ska nu tydligen strykas ur det internationella styrkeregistret enligt budgetunderlaget för 2012.


Det libyska flygvapnet är annars ett dagerflygvapen med mycket ringa förmåga till mörkerstrid. Ett mycket omskrivet hot är libyska attackhelikoptrar, men utifrån vad man hittills kunnat läsa sig till om de flyganfall som förekommit så har de genomförts av attackflyg. Det är egentligen inte så förvånande för om man ska utgå ifrån tv-inslagen från Libyen så verkar kriget nästan helt utkämpas med lätta luftvärnssystem, som ZPU-4, ZU-23 och SA-7. Att med helikopter flyga in i områden där så mycket låghöjdsluftvärn finns koncentrerat är inte att rekommendera. Just spridningen av SA-7 från plundrade libyska förråd kommer med stor sannolikhet att bli ett stort problem i många år framöver, när dessa hamnar på den svarta marknaden och i händerna på terrorister.

Det kan nog ta ytterligare någon veckan innan beslut fattas i frågan om en NFZ, men spelpjäserna börjar dukas upp, först och främst i form av övervakning och signalspaning. Frågan är om oppositionen klarar av att hålla regeringens markförband stångna? Mot sådana hjälper inte en flygförbudszon. Som synes i Al Jazeerainslaget nedan är Gadaffis styrkor nu inte långt från Benghazi.

Därefter återstår frågan vilka resurser som finns kvar för att hantera liknande situationer i andra delar av arabvärlden, t ex Iran och Saudi-Arabien.




SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, SR, 2, SVT, 2, GP, 2


 Uppdatering 12/3 19.00: Arabförbundet enades ikväll om att stödja en flygförbudszon över Libyen och dess ordförande rekommenderar också att Arabförbundets medlemsländer deltar i insatsen. Det är också intressant att Arabförbundet nu anslutit sig till den franska linjen att oppositionen är legitim företrädare för det libyska folket. Nu återstår att se vad NATO beslutar på tisdag och om ett beslut kan tas i FN.


Uppdatering 14/1 06.40: Det verkar finnas en mycket bred, naiv och olycklig uppfattning om vad EU:s stridsgrupper är och vad de kan göra, framförallt avseende NBG. Två representanter ur CUF, vill nu skicka NBG till Libyen, vilket är en rätt märklig tanke. För det första är långt ifrån aktuellt med markinsatser. För det andra är NBG, liksom den andra stridsgruppen som står i beredskap, en droppe i havet för en markinsats i Libyen. NBG är en förstärkt mekaniserad bataljon som CUF tydligen vill ska gå in och med våld avbryta striderna i Libyen. Man tar sig för pannan över den naiviteten. Man behöver nog läsa in sig lite mer på de aktuella styrkeförhållandena och tänka över vilka logistiska svårigheter som kan finnas. Viktigast är dock att fundera över vilket anseende en markinsats i Libyen skulle få för det redan usla anseende väst och EU har i arabvärlden.

Däremot kan man precis som CUF:arna ställa sig frågan om det inte är dags att lägga ner EUBG-konceptet. I Sverige är BG "det häftigaste" som finns medan i många andra större EU-länder är det vanliga förband som för tillfället märks för BG-beredskap, framförallt vid återhämtning från insatser i Afghanistan. Vi lägger mycket stora resurser på NBG, men ett användande av förbanden ter sig mycket otroligt. Viljan inom EU att betala för en insats verkar mycket ringa.

EU har än en gång visat sin oförmåga att agera säkerhetspolitiskt, när man nu hänvisar eventuella beslut om NFZ över Libyen till NATO. Det tycker tydligen vår statsminister är bra, vilket förvånar. Om EU hela tiden ska skjuta sina säkerhetspolitiska beslut på NATO, måste man i Sverige återigen tänka över försvarspolitiken, eftersom vi nu baserar den på att EU ska skynda till vårt bistånd. Det ter sig allt mer otroligt.

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. "Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen".

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. "Av en ren händelse" genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.



Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

När agerar världssamfundet i Libyen?

Till skillnad från Tunisien och Egypten verkar Jasminrevolutionen i Libyen nu gått till regelrätta strider mellan Gadaffiregimen och motståndsrörelsen med insatser av både stridsflyg och markförband. De senare har nu även återtagit städer längs Medelhavskusten från motståndsrörelsen. Det verkar tydligt att Libyen nu kommer att bli en betydligt blodigare och mer utdragen historia än händelseförloppet i grannländerna.

Gadaffi åtnjuter fortfarande stöd från andra "demokratiska" skurkstater som Venezuela, Kuba, m fl. Vitryssland flyger enligt uppgifter t o m in krigsmateriel till Gadaffiregimen och sedan tidigare flyger Gadaffi in legosoldater från andra länder för att slå ner upproret.

Kraven på att det internationella samfundet ska agera växer sig allt starkare, men det är långt ifrån oproblematiskt att göra så, vilket Gadaffi förmodligen känner till. USA och Storbritannien har sedan tidigare sina styrkor hårt uppbundna i Afghanistan och Irak och har mycket lite resurser över för ytterligare en insats. Frankrike och Italien har haft stora intressen i Libyen som dessutom utgjort Frankrikes hittills enda exportkund för stridsflygplanet Rafale. Någon affär nu lär det knappast bli. Det är svårt att se att det ekonomiskt mycket hårt trängda EU skulle mäkta med en militär intervention i Libyen för att stoppa det gryende inbördeskriget. Att gå in med markförband i Libyen är en mycket omfattande operation liknande Irakkriget. Den som ropar på insats av någon av EU:s stridsgrupper har nog inte riktigt insett hur stort Libyen är, omfattningen på det libyska försvaret och framförallt inte de logistiska problemen det innebär att försörja en sådan operation, inte minst när de närmaste grannländerna också skakar i sina grundvalar. Frågan är också vad planen är efter att man fått stopp på striderna och eventuellt fått bort Gadaffi från makten. Vi har redan sett resultaten av bristande återuppbyggnadsarbete i Irak och Afghanistan.

En åtgärd som efterfrågats är att införa ett flygförbud över Libyen, men inte heller detta är lätt att genomföra. Det kommer att krävas enorma mängder stridsflyg för att kontinuerligt kunna upprätthålla en flygförbudszon, inte minst i form av tankflygplan. EU saknar resurserna att kunna uppträda uthålligt över Libyen utan frambasering till Tunisien eller Egypten. Malta är en möjlighet men ligger fortfarande drygt 40 mil från den libyska kusten. Storbritannien har sedan flera år gjort sig av med sin hangarfartygsbaserade jaktförmåga och övriga EU-länder har inte heller någon sådan. Att ens tala om att skicka svenskt stridsflyg är skrattretande. Det blir en droppe i havet. Kvar är som alltid US Navy. Det libyska luftförsvaret är dock inte helt lätt att tampas med då det har en stor mängd hyfsad kvalificerad materiel som skulle kunna ställa till det rejält för intervenerande flyg (diskuteras även hos Chefsingenjören).

Frågan är också hur man ska avgränsa flygförbudet? Vilken typ av flyg ska det omfatta? Med tanke på hur stort Libyen är kommer det också bli extremt svårt att hindra flyg att korsa landets gräns i söder. Hur ska man göra med de stora mängder av civila passagerarflygplan som korsar libyskt luftrum?

Amerikanska resurser är som alltid de mest lämpliga att använda utifrån ett tekniskt perspektiv, men då kommer man till nästa intressanta problem, nämligen vad en amerikansk intervention skulle innebära för stödet till Gadaffi. USA:s rykte är som bekant inte det bästa i regionen och en aktion skulle snabbt utnyttjas av såväl Gadaffi som andra skurkstater. Det är alltid enklast att ena ett sönderfallande land mot en yttre fiende.

Slutligen är också frågan vilka resurser som finns att tillgå för ytterligare händelser i regionen, om t ex Jasminrevolutionen sprider sig till Syrien, Saudi-Arabien och Iran och får fäste där.


Frågan är bara hur länge det internationella samvetet kan hålla emot.


SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, Exp, 2, Ssv, GP, BBC,

Cyberhotet uppmärksammas i Sälen (uppdaterat 16/1 16.00)

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström tjuvstartar sitt anförande i Sälen med en debattartikel i DN om behovet av ett samordnat IT-försvar mellan NATO och EU. Just IT-försvar och cyberkrigföring är ett starkt tema vid årets Sälenkonferens, vilket är att välkomna då det är ett område inom vilket ansträngningarna måste ökas. Med start igår började t o m försvarsminister Sten Tolgfors erkänna att EU-länderna hanterar sina försvarsgarantier genom NATO, så behov av samordning mellan NATO och EU föreligger för svensk del om vi inte går med i NATO.

Precis som Malmström skriver är cyberarenan överskridande de klassiska territoriella gränserna. Jag vill därför hänvisa till mitt förra inlägg i ämnet avseende vilka enorma risker och möjligheter detta erbjuder inom krigföringen, liksom Johan Sigholms artikel hos Folk & Försvar. Vad Malmström i övrigt inte nämner är det enorma underrättelsearbete som bedrivs inom cyberarenan. Nu senast under hösten utsattes Saab för mycket omfattande intrångsförsök och USA har flera gånger råkat ut för stölder av omfattande mängder material rörande känsliga vapen- och materielsystem. Hur mycket av J-20 är inhemsk forskning, kan man fråga sig. Helt klart är det så att ytterligare och omfattande ansträngningar krävs på området. Det återstår att se vad inriktningen blir budgetunderlag 2012 från Försvarsmakten, men i 2011 års version avsåg man skjuta förmågeutvecklingen på framtiden.


Uppdatering 16.00: MUST:s syn på cyberhotet.