Valguide 2014: Vänsterpartiet

Näst i tur i den försvarspolitiska valguiden är Vänsterpartiet som här företräds av Torbjörn Björlund.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Utvecklingen i Ryssland är oroande. Vi behöver dock ha djupare analyser av utvecklingen i Ukraina och den konflikten för att kunna dra konsekvenser. Utvecklingen i Ukraina var inte problemfri innan Rysslands annektering av Krim, men det ursäktar inte annekteringen. En analys borde vara att försöka undersöka hur stort stöd Ryssland egentligen har i Krim och i östra Ukraina. Det avgör också fortsättningen av konflikten. Jag ser inget direkt militärt hot mot Sverige i nuläget. Ryssland är upptaget med annat och inget annat land har visat något agg mot Sverige… Däremot kan man fundera på vad Nato-debatten leder till. Vissa länder behöver inte visa tänderna för att få tillgång till vårt territorium.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Vi behöver ha ett Försvar som kan försvara hela landet under något längre tid än en vecka… Ska vi samarbeta ska vi i första hand göra det med de nordiska länderna. Det kan vara både geografiskt begränsat men också t.ex. materialsamarbeten.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Personalförsörjningen. Det var ett stort misstag att släppa värnpliktssystemet till förmån för yrkesförsvaret.

4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Vi behöver nog föra till mer resurser men också göra omfördelningar. Super-JAS var ett misstag att beställa i det här läget, den blockerar mycket av investeringsbehovet. Kan vi dessutom släppa t.ex. EU:s stridsgrupper så kan vi använda de pengarna till ett bättre eget Försvar. Omfördelningar är viktigt för att få balans i ekonomin.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Omöjligt att säga. Det kan vara en ökning med 0,1-0,2% som är tillräcklig. Det beror som sagt på omfördelningen och ett eventuellt återinförande av ett förbättrat värnpliktssystem.

6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– [Blankt /Wiseman]

7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Nato är en kärnvapenallians. Den är starkt dominerad av USA. Vi kan hamna i situationer där vi tvingas delta i internationella operationer som är kontraproduktiva till vad vi vill.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi vill alltid ha en FN-resolution som bas. Det vore märkligt om FN inte stod bakom en sådan insats.

9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi vill återinföra värnplikten men också förändra den. Total mönstring som ett första steg, sedan möjligheten att välja militär eller ”civil” värnplikt. Vi behöver dock ha möjligheten att plocka ut de som bäst passar för vissa militära befattningar med en pliktlag i ryggen.

10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– I framtiden kan vi tänka oss en ”civilplikt”. Modifierad så att det finns många vägar att välja. Utbildning inom sjukvård, transporter, livsmedelsförsörjning, biståndsarbete m.m. är exempel på vad den kan innehålla. När och hur det ska införas måste dock utredas först.

Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.


De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Duell Enström/Hultqvist

Det är glädjande att se vilken fart det blivit i försvarsdebatten, vilket till och med överträffar normalfallet vid tiden runt Folk och Försvars årliga rikskonferens. I dagens tidningar ägnas ledarsidorna i landets två största dagstidningar, SvD och DN, åt frågan liksom Norrköping Tidningar och Vestmanlands Läns Tidning. I Aftonbladet slås också en-veckasförsvaret nu upp stort och i SVTs morgonprogram diskuterades också försvaret. (Även Skånskan)

De främsta försvarspolitiska företrädarna för Sveriges två största partier möttes igår i Sveriges Radios Studio Ett.

Enström ansattes hårt av Hultqvist som bedrev sedvanlig oppositionspolitik med kraftsamling till problemen med finansiering av försvaret och problemen med personalförsörjningen och berörde naturligtvis även en-veckasförsvaret.

Kritiken är dock något orättvis. För omväxlings skull får man ge Karin Enström rätt i några frågor. Den situation som det svenska försvaret idag befinner sig i är i högsta grad Socialdemokraternas fel, vilket även går att utläsa av de två första inläggen i serien PROLOG som handlar om hur situationen för det svenska försvaret kom att bli som den är idag. Det var försvarsbeslutet 2004 som skapade en-veckasförsvaret. Det går tydligt att utläsa i propositioner och rapporter att målsättningen är just ett mycket begränsat nationellt försvar mot en mycket begränsad motståndare. Det var försvarsbeslutet 2004, där Socialdemokraterna med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet som lade ner den nationella försvarsplaneringen eftersom den inte skulle behövas. Att flera av våra ledande försvarspolitiker reagerar med överraskning över att detta är resultatet är inte trovärdigt. Det här har flera av dem varit med om att klubba i Riksdagen.

Socialdemokraternas trovärdighet i försvarsfrågor är begränsad just med tanke på försvarsbesluten 2000 och 2004, men inte minst också för partiets beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Svansen viftar lätt med hunden i liknande konstellationer och det är bara drygt två år sedan Socialdemokraterna själva ville spara 2 miljarder på Försvaret. Menar Socialdemokraterna allvar med sitt nypåkomna intresse för Försvaret måste man återupprätta sin trovärdighet i dessa frågor och göra upp med sin historia och partiets agerande under försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004. Gör man en offentlig avbön och erkänner att man agerade fel så ökar trovärdigheten markant. Att så skulle ske är dock högst otroligt.

Moderaterna då och Karin Enström, är de utan skuld? Nej, definitivt inte. Man har under sin regeringstid i princip fortsatt på tidigare försvarslinje. Mer om detta i PROLOG - Del 3 som kommer under morgondagen och som bl a tar upp vägen fram till Anders Borgs Almedalsutspel.

PROLOG: Del 2

”Härefter yttrar statsministern:
Vid den nuvarande regeringens tillträde uttalade statsminister Branting, att regeringen ansåge det vara sin första uppgift att åvägabringa en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den i valet uttryckta folkmeningen, vilken omisskännligt krävt en nedsättning av landets militära bördor till bättre överensstämmelse med vår ekonomiska bärkraft och med det förändrade utrikespolitiska läget. Till fullföljande av denna regeringens uppgift har inom försvarsdepartementet utarbetats förslag till nyordning av landets försvarsväsen, vilket förslag nu underställes Kungl. Maj:t. Utgångspunkten för detsamma är, att en väsentlig rustningsminskning bör ske med hänsyn till vårt ekonomiska läge och kan ske utan äventyrande av vår trygghet.”
Kunglig Majestät proposition Nr 50, 1925


Fortsättning på inläggsserien PROLOG inför rikskonferensen och ett nytt försvarsbeslut (del 1)

Fyra år efter försvarsbeslut 00 var det så dags för nästa försvarsbeslut. Ganska snabbt efter försvarsbeslutets fattande och följande hösts riksdagsbeslut om mycket omfattande förbandsnedläggningar stod det klart FB 00 inte stillat omställningsaptiten. Sverige hade fått en ny ÖB våren 2000 rekryterad speciellt för sina internationella meriter och försvaret skulle nu internationaliseras på allvar. Globalt såg det mörkare ut med terrorism i form av 11 september 2001, och vid tiden för försvarsbeslutsarbetet, bomberna i Madrid, och framtidens konflikter skulle i regel ske mot asymmetriska hot i form av terrorism och i undantagsfall skurkstater och internkonflikter liknande Balkan. I närområdet såg det desto ljusare ut med ett växande EU, ett lugnare Balkan och framförallt ett Ryssland med en ny handlingskraftig president som man i Europa dessutom förstod sig på och som därtill börjat få ekonomin på fötter.

Om FB 00 var det försvarsbeslut som orsakade de största delarna av de ekonomiska problemen som Försvarsmakten dras med så var FB 04 det som havererade försvaret. Liksom andra försvarsbeslut inkom Försvarsberedningen med en rad rapporter utifrån de uppdrag Regeringen tilldelat beredningen. Till grund för propositionen kom att ligga inte mindre än tre rapporter från Försvarsberedningen: ”Säkrare grannskap – osäker omvärld”, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval” och ”Försvar för en ny tid”.


FB 04 - Försvarsberedningens rapporter

Som titeln antyder så kom rapporten ”Säkrare grannskap – osäker omvärld” fram till att Sveriges närområde blivit mycket stabilare de gångna åren och skulle så förbli. NATO:s och EU:s utvidgning till att snart omfatta även Baltikum ansågs helt korrekt erbjuda ett stabilare läge i närområdet då Sverige nu med undantag av Finland var omgivet av en buffert av NATO-länder.

Försvarsberedningen verkar ha imponerats av Rysslands nye president Putin och konstaterade att landet hade stabiliserats och var mer förutsägbart och man bedömde även förbindelserna mellan Ryssland och NATO som positiva. Läget inom de ryska väpnade styrkorna förutspåddes fortsatt vålla landet mycket stora problem varvid den militära förmågan var låg och Försvarsberedningens slutsats kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”.


Till rapport nr 2, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval”, hade även Irakkriget gått av stapeln. Man konstaterade ånyo att Sveriges närområde präglas av stabilitet och säkerhet och att utvecklingen i Ryssland är fortsatt gynnsam. Skulle den nyss upptagna övningsverksamheten vid vissa utvalda ryska förband kunna bidra till att normalisera den ryska militära verksamheten, skulle också förutsägbarheten öka liksom möjligheterna till samarbete med andra länder och aktörer inom internationellt fredsfrämjande arbete(!).

När beredningen blickade inom Sverige såg det problematiskt ut i Försvarsmakten (ordet utmaning hade ännu ej kommit på modet). Endast ett mindre antal av i FB 00 avsedda förband skulle nå målsättningarna till FB 04. Inom flera förband var bristerna så stora att beredningen ansåg att inom "nuvarande verksamhetsmässiga och ekonomiska ramar vara svårt att åtgärda brister även i det längre perspektivet (10 år)”. Man ansåg situationen vara så illa att frågan måste ställas om det ens var meningsfullt att redovisa sådana förband som delar av insatsorganisationen.

Avseende den ekonomiska situationen i Försvarsmakten konstaterade Försvarsberedningen att kostnaderna för omställningen som beordrats i FB 00 underskattats allvarligt. Nu hade det visat sig att endast kostnaderna för personalavveckling under åren 2000-2002 uppgått till 4 miljarder kr och bara under 2002 hade avvecklingen av förnödenheter kostat 700 miljoner kr (att jämföra med de 2+1 miljarder kr Försvarsmakten erhöll i ”omställningsbidrag” efter att först erhållit en reducering på 14 mdr kr för perioden). Beredningen konstaterade vidare att

”om det uppstår ett fortsatt behov av avveckling i samband med nästa försvarsbeslut kan detta, om nu gällande principer tillämpas, medföra förlängda avvecklingsåtgärder med tillhörande kostnader som kan komma att sträcka sig in på nästa decennium”.

På materielsidan bedömdes beställningar för tidigare organisation låsa stora delar av anslaget fram till 2006-2007. Det ”ekonomiska utrymme som går att påverka” hade huvudsakligen använts för anskaffning av internationell förmåga och demonstratorer.

Här blev då Försvarsberedningens rekommendation att förbandens beredskap skulle ”differentieras ” så att förband som gavs ”en lång beredskapstid, t ex 5 år” kunde ges en låg grad av personell och materiell uppfyllnad. Man ansåg dock att det inte skulle räcka utan gjorde bedömningen framtida reduceringar ändå skulle bli nödvändiga ”både vad avser enskilda förband, men också hela förbandstyper”. Begreppet ”differentierad beredskap” hade Regeringen redan infört i vårbudgeten 2003 där man även slängde in en förvarning om att ”anpassning vid behov även omfattar planering av åtgärder för att kunna minska insatsorganisationens volym”.


Den tredje rapporten från Försvarsberedningen,”Försvar för en ny tid”, kom våren 2004. Rapporten upprepade iakttagelserna i de två tidigare rapporterna och pekade därtill ut rationaliseringsområden inom Försvarsmakten inför det kommande försvarsbeslutet.

Här gick man så långt som till att säga att internationella insatser på kort och medellång sikt (definierades ej) skulle vara det normativa för Försvarsmakten och att bl a personalförsörjningen måste inriktas mot detta. De ”höga konfliktnivåer och den höga beredskap” som internationella insatser ofta innebar ställde krav på anställd och tjänstgörande personal i samövade förband, medan de delar av den internationella verksamheten som inte krävde hög beredskap eller samövning fortsatt skulle kunna tillfälligt rekryteras och sammansättas.

Man ägnade också kraft åt att titta på hur detta skulle påverka personalförsörjningen och med anledning av hur FB 00 renderat i stora personalkostnader kom man med rekommendationen att Försvarsmakten skulle anställa officerare tidsbegränsat för att inte landa i en organisation med för många ”högre officerare”. Personalavgångar måste därtill hanteras billigare än i FB 00, med de 1-1,5 mdr per år som detta kostade.

Slutligen kom Försvarsberedningen med rekommendationen att den ekonomiska nivån för utgiftsområdet (utgiftsområde 6: Försvar och samhällets säkerhet) borde minskas framförallt genom omstrukturering och reducering av verksamheten vid de totalförsvarsgemensamma myndigheterna, en reducering av Försvarsmaktens centrala ledning och ”en reduktion av den regionala territoriella verksamheten, försvarsplaneringen och hemvärnsutbildning m.m”. Dessa besparingar skulle inbringa 2 mdr kr och därtill skulle ytterligare 1 miljard kr sparas in genom ambitionssänkningar inom vissa områden för att möta ambitionshöjningar inom den internationella insatsförmågan.

Besparingarna skulle åstadkommas genom framförallt omedelbar avveckling av insatsförband, eventuellt genom avveckling av hela förbandstyper, samt genom rationaliseringar och besparingar inom logistik- och stödverksamheten. Omfattningen av verksamheten inom det civila försvaret skulle också minskas.


FB 04 - Besluten och resultaten

Regeringen och slutligen också Riksdagen svalde i princip med hull och hår det Försvarsberedningen kommit fram till i sina rapporter. Mer när det blev dags för beslut i Riksdagen blev det blandade majoriteter. I frågan om Sveriges framtida säkerhetspolitik där säkerheten skulle byggas tillsammans med andra fanns stödet hos de borgerliga partierna. Men till skillnad från FB 00 var det vid FB 04 Miljöpartiet och Vänsterpartiet som utgjorde Regeringens stöd i Riksdagen och även när det senare kom till förbandsnedläggningarna

FB 04 blev spiken i kistan för den försvarskollaps som startats i och med den omfattande underfinansieringen av FB 00. Att försvarets förmåga skulle nedgå till en oerhört låg nivå var Regeringen medveten om eftersom man i propositionen talade om att det efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring skulle krävas flera successiva beslut av Regering och Riksdag för att kunna möta allvarligare hot landet.

De krigsförband som från FB 00 avsatts som reserver föreslog nu Regeringen skulle avvecklas. Eftersom kraven på antalet sjömål och luftmål som skulle bekämpas närapå försvann kunde antalet ytstridsfartyg, stridsflygplan och luftvärn reduceras. Samma sak gällde behov av stridsvagnar och artilleri, ansåg Regeringen och fastställde att insatsorganisationens uppgifter nu inte längre omfattade försvar mot väpnat angrepp utan endast hävdande av territoriell integritet och myndighetsstöd och deltagande i internationella insatser. Sålunda kom också fredstida produktionsförutsättningar att vara helt överordnade i urval av vilka förband som skulle bli kvar, vilket bl a resulterade i dagens säkerhetspolitiska vakuum på t ex Gotland.

Försvann gjorde därmed också Militärdistrikten då Regeringen ansåg att i det framtida insatsförsvaret fanns inte längre krav på eller behov av en regional eller territoriell ledning. Det tog sedan fyra år innan man upptäckte att ledningen inte fungerade utan en motsvarande funktion och från och med nyår finns det åter regionala staber.

Ridån var sedan total när SvD:s Mikael Holmström vid försvarsministerns presskonferens om förbandsnedläggningarna frågade hur mycket personal Försvarsmakten skulle kunna mobilisera i ett allvarligt läge, vilket varken försvarsministern eller hennes medhjälpare kunde besvara. Större var tydligen inte intresset för ansvarsområdet.

Försvarsminister Leni Björklund vid besök i Pentagon (Wiki media)

Ur en moderat synvinkel kan det vara intressant att notera att partiets representant i Försvarsberedningen sedan partiet återtagit platsen i beredningen, Gunnar Hökmark, i varje rapport hade omfattande invändningar mot slutsatserna i rapporterna. Så såg de gamla moderaterna ut. Det skulle vara intressant att höra Hökmarks syn på dagens försvarspolitik, men han återfinns sedan de Nya Moderaternas intåg i Bryssel. Hur agerade moderaterna i övrigt vid FB 04? Det sparar vi till nästa inlägg, nämligen det om den första alliansregeringen.


Slutsatserna bakom FB 04 är mycket viktiga att ha med sig inför framtiden. Det skulle inte ta många år innan många av dem bevisats radikalt felaktiga. Från att i FB 96 gå ner till max 1 år till full krigsduglighet för Totalförsvaret skulle nu en försvinnande liten del av förbanden ha en beredskap snabbare än 3 år. Det civila försvaret och krishanteringen som ”rationaliserades” och överfördes till nya myndigheter dras fortfarande drygt 8 år senare med mycket stora problem trots att syftet var en förmågeökning. Föga förvånande omintetgjordes också mycket av de besparingar och rationaliseringseffekter som utlovats i FB 04 precis som i FB 00. Materielanskaffningar som redan tidigare skjutits upp sköts nu återigen på framtiden och kvarstår i vissa fall än idag. Kanske allvarligast av allt var att så gott som all planering för försvar av Sverige upphörde och kom att återstartas först nyligt.

För markstridskrafterna fanns det inte längre någon organisation för eller krav på att uppträda i högre förband än bataljonsvis och Armén reducerades till åtta mekaniserade bataljoner och 1+1 jägarbataljon/luftburen bataljon. Fortfarande i FB 04 skulle det finnas 3 haubitsbataljoner, men bara 2 luftvärnsbataljoner. Den allvarligaste konsekvensen var att nu blev Gotland utan någon kvalificerad militär närvaro över tiden.

För marinstridskrafterna blev det åter att slåss för sin överlevnad när uppgiften egentligen bara bestod i att hävda den territoriella integriteten. Vad skulle man då med ubåtar till? Följaktligen reducerades Marinen till en enda amfibiebataljon, sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar.

Flygvapnet som liksom Marinen skulle fokusera på den territoriella integriteten halverades till fyra JAS 39-divisioner och eftersom hotbilden inte var värre avvecklades alla krigsbaser utom två som istället behålls som övningsbaser för de två kvarvarande flygbasbataljonerna.

I Försvarsdepartementets Arbetsgrupp Grundorganisations rapport till Regeringen gavs förslag på de förband i grundorganisationen som skulle läggas ner respektive bli kvar, samt motiveringar till förslagen. Att Gotland lämnades utan militär närvaro var egentligen inte så konstigt. Operativa hänsyn som t ex Gotlands strategiska läge i Östersjön, eller vissa verksamhetsställens mer skyddade lokalisering, ingick inte i de riktlinjer som Regeringen satt för arbetsgruppen. Det närmaste man kom var kraven på verkan för den territoriella integriteten. För Marinens del räckte det med att kunna verka i Östersjön respektive Västerhavet och för Flygvapnet på motsvarande sätt i norra respektive södra Sverige. Att Stockholm därmed fortsatt skulle sakna luftförsvar med snabb reaktionstid var inte heller så konstigt - det skulle se mycket märkligt ut om man återuppväckte den flygflottilj i Uppsala som man några år tidigare kämpat så hårt för att lägga ned.

För alla förband runtom i Försvarsmakten stod en sak klar när chocken från FB 04 lagt sig. Ville man överleva måste man satsa på det enda säkra kort som fanns och som ständigt var i ropet – internationella insatser. Sålunda kom Sveriges deltagande i EU:s stridsgrupper, Nordic Battle Group, att bli den största och dyraste av alla stridsgrupper, där så gott som samtliga delar av Försvarsmakten hade lyckats peta in en tumme för att visa hur behövd man var.

Version av seriestrip av Berglin, vilken lär ha cirkulerat på höstens ledningsövning Kompass 12 och som tyvärr alltför väl illusterar problemen med att återstarta det nationella försvar som slutligt lades ner i FB 04 (upphovsperson till ändrade pratbubblor okänd)

 Källmaterial (nätpublicerat) och media

FB 04 Proposition
FB 04 Proposition om förbandsnedläggningar
FB 04 Proposition om militärdistriktens avvecklingar
FB 04 AG GRO rapport 

Försvarsberedningen - Säkrare grannskap - osäker omvärld
Försvarsberedningen - Vårt militära försvar - Vilja och vägval
Försvarsberedningen -  Försvar för en ny tid

Budgetproposition 2006 (Regeringens beslut avseende långräckviddigt luftvärn)

SR EKOT - Juholt: Besparingen i försvaret blir liten

Riksrevisionen om försäljning av fastigheter efter FB 04

En insats för freden eller statsbudgeten? (C-uppsats i Statsvetenskap)

SvD - Ubåtsvapnet ingen självklar resurs
SvD - Moderaterna återvänder till FörsvarsberedningenSvD – Försvaret bantas mer än förväntat
SvD – Nytt dråpslag för försvaret
SvD – Försvarsministern ser inget hot mot nedklassade förband
SvD – ÖB oense med Leni Björklund

DN – ÖB varnar för nya sparkrav
DN – Utan en tanke på säkerhetspolitiken

SvD, SR,

Nyttiga idioter? (Uppdatering 17.30)

På Ofogs hemsida kan man nu läsa om en aktion som organisationen genomför mot den pågående internationella flygövningen Nordic Air Meet i övre Norrland, där flygstridskrafter ur svenska, finska, danska, amerikanska, schweiziska och brittiska flygvapnen övar tillsammans.

Sin vana trogen när internationella övningar genomförs i Barentsregionen protesterar Ofog mot verksamheten. I nattens aktion lär tre aktivister ha tagit sig in på F 21 där de senare greps.

Ofogs uttalade mål att få slut på krig i världen är beundransvärt. Att det sedan realistismen är tveksam är en annan sak, men tanken är beundransvärd. Sättet organisationen agerar för att uppnå denna målsättning väcker däremot en rad frågetecken både avseende metoder och vad det egentliga syftet och målet är.

Till att börja med kan man konstatera att Ofog är mycket enkelsidiga i såväl sin information som i sina aktioner. Analyserar man Ofog ser man att aktioner och material i huvudsak koncentreras kring vapenexport, NATO och USA som verkar vara det Ofog anser är objekten som ska påverkas för att uppnå den övergripande målsättningen. Inget märkligt för en uttalad fredsrörelse, men fokusområdena borde vara större än de nämnda.

Dock hittar man på organisationens hemsida knappt ett ord om t ex Ryssland, Kina med flera förutom som omnämnda innehavare av kärnvapen. Bristen på referenser till Kina kan motiveras med det stora geografiska avståndet till Kina även om Kina utgör en av de största vapenexportörerna till diktaturer och oroshärdar i tredje världen. En annan stor exportör med samma målgrupp är Ryssland och med tanke på närheten till Ryssland får det anses märkligt att Ofog inte agerar mot denna export eller landets militära agerande i exempelvis Tjetjenien (genererar inte en träff på Ofog.org).

Ryssland är till exempel det land som huvudsakligen har försörjt Syrien med vapen genom åren och fortsatt att göra så ända fram till för några veckor sedan – mitt under brinnande inbördeskrig. Majoriteten av dessa vapen har också fraktats precis inom räckhåll för enklare Ofogaktioner om man hade varit intresserad, nämligen genom Östersjön och ut genom Öresund. Mer rakryggade organisationer som exempelvis Greenpeace har genom åren varit mycket aktiva med att med små båtar agera mot fartyg som man anser bidrar till miljöförstöring, valfångst med mera. Genom att agera mot de lastfartyg som transporterat vapen till regimen Assad hade Ofog direkt kunnat bidra till att försvåra krigföringen i Syrien, men i denna fråga har man inte rört ett finger.

Som svensk ska man förmodligen ändå vara tacksam att Ofog inte genomfört några aktioner mot ryska fartyg eftersom Sverige inte direkt ligger på plus i ryska ögon vad avser förmåga att upprätthålla säkerheten till sjöss efter vad som hände med fartyget Arctic Sea.


Ofog uttalar sig ofta hårt och gärna mot vad man anser är ett framflyttande av NATO:s positioner i Barentsområdet, vilket också råkar sammanfalla med Rysslands ståndpunkter. Mest anmärkningsvärt är då hur Ofog förra året inbjöd en rysk överste och professor vid ryska krigsvetenskapliga akademin att tala vid förra årets protestläger. Överste Jurij Morozov fick då tala om hur Ryssland upplever situationen i Barentsområdet när NATO flyttar fram sina positioner, vilket möttes av applåder från deltagarna.

Exakt vilken funktion Morozov idag fyller är svårt att uppskatta. Däremot kan man konstatera det högst märkliga i att Ofog bjuder in en rysk överste att tala fritt om hur det oerhört militärt expansiva och allt mindre demokratiska Ryssland upplever sig hotat i Barents av bl a Sverige, samtidigt som Ofog några veckor senare under Pridefestivalen trakasserar svensk militär personal med HBTQ-läggning som deltar i Prideparaden bara för att de bär uniform, vilket bl a motiverades med att den militära personalen bidrar till mord på civila i Afghanistan.


Man måste också ifrågasätta lämpligheten i att som Vänsterpartiet upplåta sina lokaler till en verksamhet som är uttalat brottsföreberedande, nämligen att göra intrång på skyddsobjekt vilket enligt lagen medföra fängelse i upp till två år. Ofog ska också av Försvarsmakten ha bjudits in till en informationsträff om flygövningen, men liksom i fallet med Pride verkar intresset av dialog vara ringa.

Det är inte utan att man måste ställa sig frågan om det avseende Ofog handlar om mer eller mindre medvetna nyttiga idioter som går annans ärenden. Vem som tjänar mest på att den verksamhet Ofog genomför aktioner mot upphör är inte svårt att räkna ut.


Läs även Cornucopias inlägg om ryska underrättelsetjänstens ansträningar för att på sociala media kunna genomföra automatiserade informationsoperationer.


SvD, SVT, DN, SR

Uppdatering 17.30: Ofog gick just ut på Twitter med att man ikväll ska planera fortsatta aktioner mot den pågående flygövningen – i Vänsterpartiets lokaler.

Blir det tillskott i kassan?

Få har väl missat den omfattande försvarsdebatten som gått av stapeln i Almedalen sedan ÖB gick ut i SVT Rapport och meddelade att om försvarsbudgeten ej ges ett betydande tillskott från och med 2015, kommer det att bli omfattande konsekvenser.

Från regeringshåll har det varit, närmare bestämt moderaterna, har det varit kalla handen. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som finansminister Anders Borg har ställt sig ovilliga att ge några tillskott till försvarsbudgeten utan meddelar att man förutsätter att Försvarsmakten "som alla andra andra" löser sina tilldelade uppgifter inom ram. Om Folkpartiets förslag på ökade försvarsanslag är det nästan så att man tror att det är Göran Persson som hamnat framför kameran när statsminister Reinfeldt svarar att han kommer förorda satsningar på skolan och forskning. Mot slutet av intervjun lämnar dock Reinfeldt en öppning som är såväl svårtydd som tveksamt tillförlitlig.


Mest anmärkningsvärt är dock finansminister Anders Borgs uttalande i Rapport igår om att försvarsanslagen ökar från 44 till 48 mdr kr under perioden. En bekymrande inlaga, då den innehåller föga sanning. Ser man till den budget för utgiftsområde 6 för 2012 som Anders Borgs eget departement lagt, är budgeten för 2012 45,6 mdr kr för under"perioden", som är det Anders Borg refererar, ökas till 49,4 mdr kr.

Gemene man och den som är föga insatt i försvarsfrågor och budgetpolitik köper utan tvekan detta resonemang och undrar vad det är för en stolle som utger sig för att vara överbefälhavare och kräva extra pengar, när han faktiskt ska få en ökning på nästan 4 mdr kr eller nästan 10 % på fyra år.

Nu håller sig dock Anders Borg inte till ämnet utan, sannolikt medvetet, ändrar ämnet från Försvarsmakten till utgiftsområde 6. Utgiftsområde 6 för staten är nämligen Försvar och samhällets krisberedskap, vilket utöver Försvarsmakten även innefattar områden och myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Elsäkerhet, Strålskyddsmyndigheten, Försvarsexportmyndigheten och en rad andra områden. I utgiftsområde 6 utgör Försvar (ej heller endast Försvarsmakten) 2012 41,6 av 45,6 mdr kr. 2015 är denna anslagspost höjd till 45,3 mdr kr. Läser man vidare i budgetpropositionen ser man att 3,5 mdr kr av denna ökning utgörs av pris- och löneomräkning.


Det är alltså ingalunda några nya JAS 39 Gripen, stridsfordon eller luftvärnssystem som ryms under denna ökning utan helt enkelt det man redan tidigare under "gamle" försvarsministerns tid presenterade som en försvarsbudget kompenserad för inflation och normal löneutveckling. Helt enkelt blir det inget tillskott i kassan för Försvarsmakten.

Anders Borg är sannolikt inte omedveten om dessa förhållanden utan kör helt enkelt en bluff för att förhoppningsvis döda en för Regeringen och Moderaterna mycket besvärlig fråga under Almedalsveckan, som i hög grad stulit fokus från partiets initiativ på andra områden. Liksom Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion finns det anledning att ställa sig frågan om Anders Borg medvetet ljuger.


Det är ett högt spel Moderaterna spelar inom försvars- och säkerhetspolitiken där man kör all in på att ingen ska syna bluffen med ett i det närmaste avvecklat försvar. Vinsten i potten är däremot minimal. Som i fallet med den i hög grad uttjatade försäkringsjämförelsen – även om man under 60 år sparar in sin hemförsäkring på 4000 kr och sätter den på ett sparkonto, är man aldrig ens i närheten av att täcka kostnaden för ett nedbrunnet hus.

Moderaterna har nu lämnat helt öppet mål för oppositionen inom området försvars- och säkerhetspolitik. Frågan är om man ens har kvar en målvakt i laget. När vänsterpartiets försvarspolitiske talesman Torbjörn Björlund under Almedalsveckan går ut och säger att partiet inte är främmande för att höja försvarsanslagen, medan Reinfeldt och Borg tjurigt säger att det inte går för sig, börjar man tvivla på om det längre är politik det handlar utan att frågan kanske till och med har gått och blivit personlig?


För en beskrivning av de problem som Försvarsmakten står inför 2014 och därbortom av en annan bloggare (kanske t o m negativ sådan som flera av försvarsbloggarna nu benämns inom moderatkretsar) rekommenderas varmt avgående arméinspektören Berndt Grundevik utmärkta summering av läget av på Armébloggen och Arménytt.


Se även Försvar & Säkerhets distanskurs "Hej Matematik!" – Utmärkt för försvarspolitiker och kanske även finansministrar?



Uppdatering 7/7 10.20: Aftonbladets Politikerkollen har ställt finansministerns pressekreterare mot väggen avseende intervjun i SVT och de siffror finansministern angav där.

På SvD:s ledarsida kommer Claes Arvidsson fram till att försvarspolitiken kommit till vägs ände. Något revolutionerande krävs, t ex NATO-medlemskap. Konspirationsteoretikerna kommer omedelbart att ta detta som bevis för att detta hela tiden varit målet med såväl Alliansens som Socialdemokraternas försvarspolitik. Så enkelt är det nog inte.

Skydd av civila inget för Sverige (uppdaterat 16.40)

I en artikel i SvD berättas nu mer ingående vad förbehållet för det svenska stridsflygförbandet FL 01 i Operation Unified Protector egentligen innebär. Mandatet från Riksdagen blev i grunden att den svenska insatsen koncentreras till att upprätthålla flygförbudszonen och embargot mot Libyen efter att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet satt sig emot att Sverige ska delta i genomförandet av den del av UNSCR 1973 som är att skydda civila med alla till buds stående medel. Den uppgift som det svenska förbandet nu löser bäst inom koalitionen är flygspaning och kan tyckas som en fredlig svensk kompromisslösning, men i artikeln visar sig även denna uppgift vara bakbunden. De svenska flygplanen får inte planeras för uppdrag innebärande spaning mot t ex markstridskrafter. Spaning får endast genomföras mot mål som har med flygförbudszonen att göra, t ex flygbaser, luftvärnssystem och liknande. Förbandschefen för FL 01 meddelar dock att förbandet ändå rapporterar vad man ser för övriga stridskrafter i anslutning till de planlagda målen med koppling till flygförbudszonen.

FL 01 får alltså inte ens genomföra flygspaning till skydd för de civila. Häpnadsväckande, minst sagt. Förhoppningen står alltså till att de enheter som beskjuter civila grupperat i närheten flygbaser och luftvärnsställningar. Inte särskilt troligt, med andra ord. Urban Ahlins ord från en månad tillbaka på frågan vad svenska piloter ska göra om de upptäcker stridsfordon som beskjuter civila blev alltså till en värre sanning än från början trott – man ska flyga därifrån och låta flyg från andra länder göra jobbet. Skillnaden är bara den att svenska flygplan inte får uppdras att kontrollera om t ex massakrer på civila förekommer såvida det inte finns mål med anknytning till flygförbudszonen i området. Situationen översatt till Bosien blir att högre chef då hade varit tvungen att uppdra åt svenska flygplan att spana efter luftvärnssystem i Srebrenica för att få bildbevis på massakern där. Att frågan om vad svenska flygplan gör är ytterst känslig ser man också i kommentarerna på Flygvapenbloggen, där en missuppfattad text från någon tidning om att Sverige pekar ut mål och Danmark och Norge kommer efter och bombar, leder till ett snabbt klargörande från flygvapeninspektören.

FN-resolutionen är mycket tydlig i det att medlemsländerna uppmanas att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda de civila i Libyen. Man kan möjligen ha synpunkter på huruvida svenska flygplan ska genomföra attackuppdrag eller inte, men det är absurt att vägra låta svenska sensorer användas för att bättre säkerställa ett gott underrättelseunderlag för att andra mer aktiva nationer ska kunna bekämpa de enheter som skjuter mot civila. Detta förfarande lär inte medföra smickrande omdömen om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Hyckleri är ett kraftigt ord, men det är förmodligen det som bäst beskriver oppositionspartiernas inställning till det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen. Deltagandet är återigen, precis som under gångna år i Afghanistan, viktigare än vad som uträttas. Följden av oppositionens politik blir att insatsen blivit mer av det försvarsindustristöd oppositionen säger sig vara emot, än en insats för Libyens civila. Militärt talar man ofta om att verka utan att synas, men här är det snarast tal om synas utan att verka.

Man kan fundera på hur det svenska förbehållet anmälts till NATO som leder operationen, om orden är i stil med ”Swedish forces are not to be taking part in protection of the civilian population”. Att skriva eller uttala en liknande mening måste kännas mycket märkligt. Visserligen är upprätthållandet av flygförbudszonen och embargot ett indirekt skydd av civila, men mer direkta åtgärder mot framförallt indirekt eldsystem som t ex raketartilleri är i rådande situation viktigare. Moderna stridsflygplan som JAS 39, F-16, Eurofighter m fl växlar också snabbt mellan olika roller som jakt och attack och kan därför både genomföra anfall mot markmål och ta hand om eventuellt flyg från endera Gadaffiregimen eller oppositionsstyrkorna. Så har också skett när franska flygplan tvingat flyg från oppositionsstyrkorna att landa. Att avdela flyg särskilt för luftförsvarsuppgifter är med rådande status på det libyska flygvapnet lite av ett resursslöseri.


Förhoppningen står nu till att mandatet för den svenska insatsen ändras. Helst till att stryka svenska förbehåll helt och hållet, men åtminstone till att spaningsuppdrag kan genomföras utan förbehåll.


Vad som däremot är smickrande att läsa om i SvD:s artikel är lovorden från NATO för den svenska förmågan till taktisk flygspaning, där den beskrivs som ledande inom koalitionen med snabbare rapporttider än övriga tillgängliga spaningssystem. Uppmuntrande är också att se att Försvarsmakten börjat lätta på locket kring insatsen över Libyen. En av de största misstagen som begåtts med insatsen i Afghanistan är att man försökt sminka grisen och inte haft ett större fönster mot media. Det misstaget bör inte upprepas. Låt istället allmänheten få ta del av vad Försvarsmakten uträttar. Tag efter det danska exemplet med dagliga rapporter om genomförd verksamhet för att skingra dimmorna.

Uppdatering 16.40: SvD har varit i kontakt med flera politiker avseende begränsningarna av den svenska insatsen. Allan Widman (fp) vill se en djupgående diskussion om hur riksdagsmandatet genomförs i praktiken. Peter Hultqvist menar på att det är Försvarsmakten som tagit fram de begränsade insatsreglerna. Flygvapeninspektören meddelar att man håller på att se över insatsreglerna.


Bloggar: Göran Pettersson, 2

Matchens sista minutrar

Gripen med LDP, två fälltankar och Rb 99

Det är mycket svårt att förstå sig på den socialdemokratiska och vänsterpartistiska hållningen till Libyen-insatsen som nu innebär att svenska piloter INTE kommer att kunna ingripa för att skydda civila som blir attackerade av Gadaffis markförband.

Inställningen motiveras av Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman på följande vis i Rapport: "Jag tycker det är väl avvägt när man talar om att det handlar om just att upprätthålla en flygförbudszon och utesluter att svenska flygplan ska kunna agera mot markmål och det tror jag är lämpligt för att man vet hur det är. Ett flygplan som är flera tusen meter, det riskerar att träffa fel och man vet inte alltid vad det är man träffar." I radio följdes samma uttalande av en förklaring att en stor fördel med flygplan är att de rör sig så snabbt så att om ett svenskt flygplan skulle se att civila attackeras på marken ska det åka därifrån och kalla dit flygplan från ett annat land som då kan anfalla mål på marken.

Det är nog rätt många som tycker att logiken haltar hos Ahlin och hans nye chef Håkan Juholt. Ska Sverige protestera mot att andra länder anfaller markmål för att beskydda civila i enlighet med FN-resolutionen, eller är det bara illa om svenskar gör det?

Läser man resolutionen som antogs för en dryg vecka sedan av FN:s säkerhetsråd står det följande: "Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya"

Resultatet blir alltså att Sverige i princip inte kommer att skydda några civila. Det ska någon annan göra som så ofta när det gäller svensk säkerhetspolitik. Vad som nu riskerar att realiseras i Libyen är det som Sverige i hög grad felaktigt alltid anklagats för att ha gjort 1939 - att slåss till sista finne, men här handlar det istället om andra länder som gör jobbet.

Det verkar ha gått såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet helt förbi att attackerna mot civila huvudsakligen skett med markförband och i den resolution som nu antagits av Säkerhetsrådet finns det ingen annan möjlighet att påverka dessa annat än från luften. Den självgoda inställningen att man då ska nöja sig med att bevittna aktioner på marken mot civilbefolkningen och i bästa fall dokumentera med kamera är på gränsen till pervers.

Civila offer kommer man förmodligen aldrig att kunna undvika i krig, men om inte franska stridsflygplan börjat anfall libyska stridsvagnar förra fredagen, hur många civila offer hade det då blivit i Benghazi? Socialdemokraternas och Vänsterpartiets agerande lämnar dem nu alla möjligheter att kunna förfasa sig och "rasa" från bakre bänk över de hemska väst- och arabländer som faktiskt gör sitt yttersta för att skydda de civila, när civila dödsoffer ändå kommer att inträffa. Den självgodheten känns säkert bra i den egna magen. Många av oss andra ser den snarast som direkt motbjudande. Är det solidaritet att bara titta på? Förfarandet och retoriken påminner alldeles för mycket om de ryggdunkar som utdelas utanför dörren när någon vågat säga emot en auktoritet, men kollektivet inte vågar uttala sin instämmande åsikt förrän efteråt.

De av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorsakade caveats (förbehållen) ställer snarast till problem för dem som ska skydda de civila.

De svenska flygplanen kommer med största sannolikhet att alltid flyga utrustade med Litening III målutpekningskapslar (LDP populärt kallade). Dessa har kraftiga dager- och IR-kameror för att huvudsakligen kunna identifiera mål på marken, fastställa deras position och laserbelysa dessa för laserstyrda bomber. De är dock också mycket användbara för att visuellt identifiera luftmål på långa avstånd, tack vare de kraftfulla kamerorna och kommer därför säkerligen att vara hängda för att kunna identifiera okända flygföretag och visuellt dokumentera dem och deras handlingar. De svenska flygplanen som patrullerar flygförbudszonen kommer sannolikt också att ha som sekundär avgift att spana av intressanta områden på marken med sina LDP. Upptäcker man då t ex ett stridsfordon eller en artilleripjäs som beskjuter civil bebyggelse ska flygplanen enligt de av S, V och Mp förorsakade förbehållen lämna området och låta andra nationers flygplan anfalla.

Problemet blir då precis det som S, V och Mp förfasar sig över. Marksituationen är svår att bedöma för en som kommer på plats i efterhand. Vem sköt och varifrån? Den utländske piloten ska då bilda sig en uppfattning om något som han inte själv sett och bara får hörsägen om och en grov position på. Rules of engagement föreskriver oftast att anfall ej får göras i efterhand som t ex hämnd. Det går att direkt jämföra det hela med ett envarsgripande, där en enskild civilperson får gripa en annan person som man själv sett begå ett brott som har fängelse som påföljd, men man måste bibehålla ögonkontakten med förövaren från att brottet begås till gripande sker av den anledningen att ett felaktigt gripande ska kunna undvikas. Det säger sig självt att risken för vådabekämpningar ökar så pass mycket att det förmodligen aldrig kommer att bli något anfall, såvida inte eldgivning fortfarande försiggår när utländskt flyg kommer på plats några minuter till en halvtimme senare. Det handlar fortfarande om flygplan och inte Kapten Kirks Enterprise i warp-speed, vilket Ahlin verkar vilja tro.

De LDP som Gripen liksom de andra utländska stridsflygplanen i insatsen är utrustade med är som sagt mycket bra för att urskilja och peka ut mål på marken. En vänsterpartistisk riksdagsledamot som tidigare uttalat sig mycket starkt emot att sända svenskt stridsflyg till Afghanistan uttalade sig efter en förevisning av systemens förmåga att "hade jag vetat att man haft tillgång till så avancerad teknik och haft dessa möjligheter hade jag inte varit så negativ till att sända stridsflyg till Afghanistan." Svenska filmer från LDP är hemliga, men på Youtube och liknande sajter kan man hitta ett antal filmsekvenser från motsvarande system i utländsk tjänst.

Utan att känna till vilka ROE som gäller för NATO-insatsen kan man konstatera att flygplan ej verkar få anfalla mål i närheten av civil bebyggelse. Man räknar förmodligen med ett antal ggr den radiella sannolikheten för miss som närmaste avstånd till civila just för att undvika civila offer. Därav har endast fordon utanför bebyggelse anfallits och de mål som bekämpats i civil bebyggelse har varit stationära och bekämpats med vapen med mycket hög precision.

Misstag kommer dock alltid att ske och materiel kommer att felfungera. Sannolikheten är däremot betydligt lägre med rätt verktyg. Det farligaste blir dock när man inte själv sett hela förloppet utan ska bygga sig en uppfattning utifrån någon annans beskrivning.

Statsminister Reinfeldt agerar dock rätt utifrån de givna förutsättningarna. En bred majoritet för insatsen är betydligt bättre än att ha någon som stadigt försöker torpedera den. Nu lär det istället slå mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om en situation inträffar där svenska piloter dokumenterar anfall mot civila och en insats inte kan ledas in.


Ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är förmodligen det värsta att Sverige nu (återigen) ses som ett självgott lyxlirarland som försöker rida på andras arbete. Varför komma till svensk hjälp i händelse av kris, när det där självgoda landet uppe i norr inte själv ställer upp för andra? Till skillnad från andra länder som inte helhjärtat ställer upp i FN-insatsen saknar Sverige en reell försvarsförsäkring i form av NATO-medlemskap. Ingen är förbunden att hjälpa oss.

Eftersom det nu tagit 10 dagar efter Säkerhetsrådets resolution kommer det att ta ytterligare en dryg vecka innan det svenska förbandet är på plats med full förmåga. Att det då skulle vara behov av att fortsätta upprätthålla en flygförbudszon med särskilt avdelade jaktflygplan är föga troligt. Snarare blir det svenska deltagandet i formen av att visa flagg på plats. Man kan likna det vid någon som i matchens sista minut när det redan står 4-0 hoppar och in och storkäftat tar åt sig äran av att ha varit med om att säkra segern.

En annan uppgift än air policing (upprätthållande av flygförbudszon) kan komma att bli spaningsuppdrag vilket också är ok enligt S, V och Mp. LDP kan lösa vissa enklare spaningsuppgifter, men den mer kvalificerade svenska spaningskapseln till JAS 39 har dock dragits med en rad förseningar och problem. Den är tyvärr en av mycket få moderna spaningskapslar som saknar förmåga till realtidsöverföring av bilder, vilket gör att ett flygplan måste tillbaka till basen för att leverera spaningsresultatet med allt vad detta innebär i form av längre tid till verkan i målet. Gäller det beskjutning av civila mål blir spaningsresultatet snarast mer av historisk karaktär och i bästa fall bevismaterial mer än underlag för insats. Av förklarliga skäl har andra Gripenkunder valt andra smidigare och mer kapabla spaningskapslar. Närvaron i Libyen av mer kvalificerat luftvärn gör också insatser med UAV svåra och mycket sårbara eftersom dessa till skillnad från flygplan saknar såväl fartresurser som självskydd. De lämpar sig bättre i scenarier liknande Afghanistan.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga kommer det precis som nämndes i föregående inlägg, vara mycket utvecklande för Försvarsmakten att sätta in ett stridsflygförband. NATO ser förmodligen också en rad fördelar med att få med Sverige. Frågan är vilka fördelar de som skyddas av UNSCR 1973 ser?


Under onsdagsmorgonen blir det ett gästinlägg av en piloterna som kommer att delta i insatsen.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12
Aft, 2, 3, 4, 5, 6
Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
SVT, 2, 3, 4
GP, 2, 3, 4, 5
NyT
SR, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
BLT


Bloggar: Carl Bildt, Chefsingenjören, Chris Anderson, Borneo, Forsnacke, Sinuhe