Lucka 19: Övnings- och skjutfält

”Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.”


I lucka 19 2014 diskuterades övnings- och skjutfält. Det ovanstående är avslutningen på inlägget. Övningsverksamheten är kärnan för två av Försvarsmaktens tre huvudsakliga verksamheter: att grundutbilda personal och att utveckla krigsförband. När det förra inlägget skrevs 2014 behövdes en kraftig ökning av övningsverksamheten för att höja krigsförbandsdugligheten i skuggan av det allvarligare omvärldsläget. Det dröjde sedan inte länge innan politiken återaktiverade värnplikten och därefter har politiken ökat kraven på antalet värnpliktiga som ska grundutbildas. Inom några få år ska den siffran fördubblas till 8000 personer. Det ställer stora krav på utbildningsorganisation, på infrastruktur i form av förläggningar m.m. men framförallt ställer det krav på att det finns övningsområden.

När Försvarsmakten skars ned kraftigt under 90- och 00-talen lämnade man också majoriteten av alla övningsområden och skjutfält. Idag är detta en av de största hämskorna på verksamheten. Det är problematik som har drabbat alla tre försvarsgrenar och som kommer att accentueras än mer när Försvarsmaktens organisation kommer att öka kraftigt under 20-talet med bl.a. nya förband.

Att få till utökningar av verksamhetstillstånd och att återupprätta övnings- och skjutfält är mycket tidsödande. Infra- och miljötillstånd tar i bästa fall fem år att få till. Det är mycket segdragna processer där dessutom en rad politiska intressen på olika nivåer är inblandade. Svårigheterna med att få utökningen av verksamhetstillståndet på Gotland och Tofta skjutfält har tidigare berörts. Snarlik problematik existerar på många andra platser, t.ex. för Göteborgs garnison där nu försvarsbeslutet med största sannolikhet också kommer att innebära en kraftigt utökad verksamhet då en andra amfibiebataljon ska sättas upp på Västkusten. Regeringen (med Miljöpartiet i spetsen) stoppade under hösten Försvarsmaktens projekt med att dränera marken vid Karlsborgs flygplats, vilket är nödvändigt för att kunna genomföra den banreparation som krävs för att öppna flygplatsen igen. Exemplen kan göras många.

Det finns en överhängande risk att den stora återtagningen av försvarsförmågan försenas av just infra- och miljöprocesserna, där övnings- och skjutfälten är en stor del av problematiken. Här krävs det att riksdag och regering förutom att ta beslut också ser till att förenkla dessa processer, samt att Försvarsmakten kan utöka sin organisation av infra- och miljöhandläggare.

Valguide 2014: Sammanfattning

Det har blivit hög tid att sammanfatta den försvarspolitiska valguiden här på WW. Observera att denna valguide endast avhandlar försvars- och säkerhetspolitik. Övriga politikområden värderas inte. För er som inte orkar läsa hela inlägget följer här en mycket snabb sammanfattning mellan ytterpositionerna i försvarspolitiken.

– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.

– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Se även slutkommentarerna för ytterligare vägledning.


Upplägg
Inledningsvis presenteras respektive fråga/frågeområde och därefter sammanfattas svaren. I vissa frågor ge även en liten utblick från mitt perspektiv på frågan. Vill man i detalj läsa respektive partis svar så finns de länkade i kolumnen närmast till höger.


Svensk säkerhetspolitik
Den första frågan avhandlade Sveriges möjligheter att med säkerhetspolitik påverka omvärldsutvecklingen och vad som skulle hända om utvecklingen ytterligare förvärrades. När valguiden skickades ut hade Ryssland ännu inte intervenerat med reguljära förband i Ukraina och heller ej genomfört en snatch-operation mot Estland och därmed synat en av NATO:s röda linjer. Kan man göra så mot ett NATO-land måste allianslösa länder som Sverige och Finland ställa sig frågan vilka spärrar Ryssland har att agera mot andra länder.

Liksom i övriga frågor spretade svaren rejält. C svarade att Sverige anpassat sig kontinuerligt för att hålla sig à jour med omvärldsutvecklingen, vilket M instämde i. F! ville demontera hela säkerhetsbegreppet. Fp, Kd och Sd ansåg att det militära försvaret behöver stärkas för att kunna möta pågående omvärldsutveckling. Till den linjen får man även anse att S och Pp anslöt, om än fullt lika uttalat. Mp uttalade sig inte om framtiden utan om nuläget där man ansåg att EU/NATO var medskyldiga till kriget i Ukraina.

Kommentar: Militära medel är långt ifrån det enda medlet för att bedriva säkerhetspolitik, och får heller ej vara det. Däremot utgör en god egen försvarsförmåga såväl en garanti att bedriva en egen självständig politik där vi främjar de värden Sverige står för. Likaså ger det möjlighet att bistå andra nationer och inte minst möjlighet att genom internationella insatser dämpa kriser.


Svenska försvarsambitioner
Vintern 2013 fick svenska folket reda på att landet endast skulle kunna försvaras mot ett militärt angrepp i en vecka om detta angrepp skedde på en plats, var mycket begränsat i sin omfattning och därtill ägde rum först när insatsorganisation 2014 blivit fullt bemannad och utrustad (ca 2023). Likaså råder fortfarande står oklarhet i VEM som ska komma till Sveriges hjälp efter denna vecka och OM någon kommer. Detta beslut fattades av riksdagen 2009 utifrån ett helt annan omvärldsutveckling än den nuvarande. Att vi fem år senare skulle ha ett mellanstatligt krig i Europa fanns inte på kartan och fokus var därför fortsatt internationella insatser, där hela organisationen skulle slutföra övergången mot detta genom ett nytt personalförsörjningssystem skräddarsytt för detta i högre grad än nationellt försvar. Under valrörelsen har det nu framkommit att 61 % (SIFO) av den svenska befolkningen vill förstärka försvaret.

Fp och Kd såg här ambitionen som för låg och att ett NATO-medlemskap är den enda garanten för hjälp utifrån. C talade om de planerade budgetökningarna och ökat NATO samarbete, liksom M som ifrågasatte att det skulle kunna finnas ett enskilt hot mot Sverige. S var också tveksam till scenariot och instämde med V och Sd i att samarbetet skulle fördjupas med de nordiska länderna och att en vecka var för kort tid. Pp ville se en starkare nationell förmåga så att oberoende av stormakterna kunde garanteras. Mp var mer oroat av livsmedelsförsörjning och ansåg att samarbete först kunde diskuteras när en konflikt väl existerade.


Försvarets finansiering
Frågorna var här hur rådande obalanser i finansieringen av försvaret och redan beslutad förmåga som inte kan uppfyllas ska hanteras, liksom att nu ambitionerna för försvaret kraftigt ökats utan motsvarande finansiering. Såväl Försvarsmakten som Riksrevisionen och FOI har konstaterat att försvarsbeslutet 2009 är kraftigt underfinansierat, långt värre än den nu överenskomna budgetförstärkning som annonserades under våren där samtidigt ytterligare materiel och förmågeambitioner tillkom från den politiska nivån. Frågedelen innehöll också en möjlighet att ångra delar av tidigare försvarsbeslut man varit med att besluta om, vilket mycket få partier nappade på. Som bakgrund till frågan ska sägas att försvarsanslaget idag är ca 1,15 % av BNP och att NATO:s rekommendation är 2 %.

F! sammanfattade här sin ståndpunkt med att försvarsbeslut som ökat militariseringen aldrig är bra och inledningsvis ska försvaret bantas med 10 mdr kr. C och Mp hörde till de partier som inte ville kvantifiera någon ny nivå, samtidigt som M berättade om just de förstärkningar som återfanns i frågetexten. Pp utvecklade inte exakt nivåer men ansåg finansieringen för låg. S utgick från det förslag, man tidigare under våren lagt vilket var strax över regeringens nivå. V talade i Sälen i vintras om att öka försvarsbudgeten med 20 mdr kr, men nu visade det sig vara nere på 0,1-0,2 % av BNP (3-7 mdr kr) givet övriga omprioriteringar i anslaget. Fp angav att ambitionen måste sträva mot 2 % av BNP, medan Kd ville börja med 1,5 % och Sd sade att man redan nu budgeterade för drygt 1,5 %, men kunde tänka sig att höja det mot 2 % längre fram.

Personalförsörjningen var en fråga som många partier såg som en faktor att diskutera vad gäller att påverka rådande ekonomiska obalanser.


NATO
Partierna gavs här möjligheten att ge argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap. Få partier vill dock diskutera frågan ur bägge perspektiven utan svarade bara på det ena. Här framkom egentligen nyheter utan positionerna motsvarade de av partierna tidigare redovisade där Fp, Kd och M är för och övriga emot.

Kommentar: Frågan är om ett medlemskap är intressant eftersom utvecklingen i Ukraina visar att ett starkt partnerland (Ukraina hade närmare partnerställning än Sverige enligt NATO:s generalsekreterare) inte kan påräkna något reellt stöd och därtill kan utsättas för kärnvapenhot. Samtidigt ger inte ett NATO-medlemskap några fullständiga försvarsgarantier. Två dagar efter president Obamas besök i Estland med starka löften om stöd till Baltikum, synade Ryssland NATO:s ställning genom att kidnappa en av Estlands högst meriterade och mest kända säkerhetspoliser från estniskt territorium. Ett medlemskap garanterar därmed inte heller några fullständiga garantier.

Sammanfattningsvis kan man dock dra slutsatsen att om NATO utifrån sitt allianssamarbete kan nöja sig med nivån 2 % av BNP på ländernas försvarsanslag, har ett allianslöst land beläget i det framtida huvudsakliga friktionsområdet i Europa, ett betydligt högre behov av försvarsambitioner. Detta är dock inte ett resonemang man kan återfinna i något partis svar på denna fråga eller den föregående delen.


Internationell insats
Denna fråga hade lika gärna kunnat handla om en insats i Baltikum eller Afrika, men med tanke på IS stora frammarsch under sommaren och det svåra humanitära läget i Syrien och norra Irak föll valet på detta område. Inte minst med tanke på många politiska röster för att ”någon” borde göra något. Skulle denna någon kunna vara Sverige eller bara ”någon annan”?

S, C, Fp, Kd och Pp såg här inte att ett FN-mandat var ett absolut måste för att genomföra en insats om det var påkallat av humanitära skäl. F!, M, Mp och Sd anförde att ett FN-mandat krävs om det ska vara folkrättsligt godkänt att genomföra en militär insats.

Kommentar: Dessa svar bekymrar mig då faktiskt FN-stadgan medger kollektivt självförsvar varvid ett land under angrepp kan fråga andra länder om bistånd. Här visas därmed prov på en dubbel måttstock i svaren. Sverige förväntar sig genom riksdagsbeslut att få militärt stöd i den händelse att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Om man utgår ifrån att Ryssland är inblandat i en sådan konflikt kan man utgå ifrån att något mandat från FN:s säkerhetsråd ej kommer att komma till stånd då Ryssland har veto-rätt. Förväntar sig därmed de fyra sistnämnda partierna att länder skulle bryta mot folkrätten för att hjälpa Sverige, när vi själva inte är beredda till ett motsvarande beslut?


Personalförsörsörjningen
Försvaret som helhet har otippat seglat upp som en fråga i valrörelsen och en fråga som har fått lite mer uppmärksamhet är den om personalförsörjningen och ett eventuellt återinförande av värnplikt.

Här ställde sig C, F!, M och Mp emot ett återinförande av värnplikten. Fp och Sd ville se ett återinförande av värnplikt enligt norsk modell där värnplikt kombineras med yrkesförsvar. Kd och S ville utreda ett system enligt den norska modellen. Pp svarade att man ej haft tid att bestämma sig i frågan.

Kommentar: Frågan om värnpliktens återinförande är av stort intresse bland allmänheten har det visat sig under valrörelsen där nu 54 % (SIFO) vill återinföra värnplikten.


Civilt försvar
Att det militära försvaret kraftigt skurits ned de senaste två decennierna är välkänt, men tyvärr har det inte kommit fram att det civila försvaret under samma period skurits ned i motsvarande eller ännu högre grad.

Här var samtliga partier utom F! överens om att det civila försvaret behövde förstärkas och inte helt förvånande framförde många den stora skogsbranden i Västmanland som exempel. F! svarade att man under den kommande mandatperioden skulle diskutera det civila försvaret, varvid partiets ståndpunkt är okänd.



Slutkommentar
Förhoppningsvis ger denna valguide ett visst stöd i hur man ska lägga sin röst i morgondagens riksdagsval. Är det så att man känner sig låst till ett parti i form av övriga frågor, men ändå vill påverka den försvars- och säkerhetspolitik som förs, bör man utnyttja sin möjlighet att personrösta. Är man t.ex. moderat men besviken på hur partiet agerat i försvarspolitiken, finns det ett antal kandidater med betydligt försvarsvänligare agendor än vad vi sett de senaste åren. Motsvarande möjligheter finns även i andra partier och åt alla håll. Möjligheten till personalval bör man utnyttja och här är SVT:s valkompass ett ypperligt hjälpmedel där man kan se exakt hur 2009 av landets 5400 riksdagskandidater svarat i de 45 frågor som ställs, varav två om försvars- och säkerhetspolitik.

Framförallt bör man utnyttja möjligheten att svara på frågorna i kompassen själv varvid man sedan matchas fram mot lämpliga kandidater, vars svar man kan jämföra sig med. Förstår man inte en fråga finns även hjälp att klicka fram.

Se även SVT partiledardebatt från igår fredag, där de 12 avslutande minuterna ägnades åt försvars- och säkerhetspolitik. Vill man få exempel på ytterligare valguider liknande denna har Folk och Försvar gjort en sammanställning. Varför inte titta på den om zombieapokalypsen?

Svar från 2009 st riksdagskandidater i SVT valkompass

Valguide 2014: Miljöpartiet

Sist ut i 2014 års försvarspolitiska valguide är Miljöpartiet där Peter Rådberg har levererat svaren. 

Min ambition är nu att till helgen presentera en kort kommentar till de svar som har levererats av partierna. Det förtjänar att påminnas om att har man redan förtidsröstat så går det att ångra sin röst genom att på söndag gå till sin vallokal och rösta som vanligt, varvid förtidsrösten annulleras. 



1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

- Miljöpartiet är oroade över utvecklingen i vårt närområde. Vi ser att Östersjöregionen har blivit mer säkerhetspolitiskt intressant efter Ukraina-konflikten med ökad militär aktivitet från både Nato och Ryssland, vilket får konsekvenser för det svenska försvaret.
Den ryska annekteringen av Krimhalvön strider mot internationell rätt och förtjänar internationella fördömanden. Samtidigt är konflikten i Ukraina inte monokrom, det finns fler syndabockar till att konflikten i Ukraina uppstod än enbart Ryssland. EU och Nato har drivit på för att locka över Ukraina till den västliga sidan vilket inte har varit acceptabelt för Ryssland. Någon har gjort allvarliga felbedömningar. Och det är det ukrainska folket som får betala ett dyrt humanitärt pris för det misstaget. Miljöpartiet menar att situationen i Ukraina inte har en militär lösning utan måste lösas diplomatiskt. Sverige, EU, Nato och Ryssland får inte låta situationen försämras.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

- Med tanke på hur sårbart det moderna samhället har blivit är jag mer oroad över att en militär konflikt i vår omvärld stryper importen av livsmedel och andra varor som vi behöver. Vår självförsörjningsgrad gällande livsmedel är alarmerande låg. Efter två, tre dagar utan matvaruleveranser blir det kännbart i våra stora städer. Då försvarsberedning och de flesta andra försvarspolitiska bedömare som jag kommit i kontakt med pekar på att det för överkomlig tid är svårt att tänka sig ett enskilt militärt angrepp mot Sverige. Skulle Sverige på något sätt bli indraget i en militär konflikt handlar det om den konflikt där fler länder är inblandade. Miljöpartiet är inte främmande för att utveckla det militära samarbetet med våra nordiska grannländer. Först när en militär konflikt uppstår kan en svensk regering ta ställning hur man ska samarbete och ta emot stöd eller ge stöd till andra.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet länge velat ha mer frivillighet för militärtjänstgöring. Däremot röstade vi emot avskaffandet av värnplikten 2009 då alliansregeringen inte kunde presentera ett personalförsörjningssystem som var tillräckligt finansierat. Vi är också kritiska till några av de stora materielprojekten. Ett luftförsvar är inte bättre än dess svagaste länk. Och det finns många svaga länkar. Beställningen av 70 nya JAS Gripen råder inte bot på det. Tvärtom bygger vi in oss i ett system där vi har många blanka fina flygplan men frågan är om vi har råd att ha dem i luften med adekvat beväpning utan stora ekonomiska tillskott. Vi ser beställningarna mer som industripolitik snarare än försvarspolitik.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Avsaknaden av militär hotbild gör att vi gör andra prioriteringar än att lägga 100 miljarder kronor på ett nytt stridsflygplan. JAS Gripen har ätit upp alltför stora delar av försvarsanslagen under de två senaste decennierna och kommer att fortsätta göra det många år framöver. Oförmågan att kunna göra politisk prioriteringar gör att det kommer att bli oundvikligt för riksdagen att skjuta till nya pengar till försvaret längre fram.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Vi tycker att BNP är ett trubbigt sätt att mäta Sveriges militära kapacitet på. En ökning av
BNP från ett år till ett annat innebär teoretiskt att försvarsutgifternas andel av BNP sjunker. Därför kan man inte mäta den reella försvarskapaciteten endast utifrån procent av BNP

Vi ska ha en försvarsbudget utifrån hotbild och de arbetsuppgifter Försvarsmakten är ålagd att utföra.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi vill att Sverige ska vara alliansfritt. Miljöpartiet förespråkar inget Nato-medlemskap.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Sverige är medlemmar i EU och i Partnerskap för Fred. Vi ser ingen anledning att därutöver ansluta oss till militäralliansen Nato. Miljöpartiet anser att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten har tjänat Sverige väl i snart 200 år. Vi vill betona att svensk säkerhetspolitik handlar om flera komponenter: Sverige ska ha en aktiv utrikespolitik, ökat samarbete i Norden och en aktiv Östersjöpolitik. Vi vill också lyfta upp möjligheterna med ett starkare och reformerat FN. Dessutom behöver EU-samarbetet stärka sin ”mjuka politik” med handel, diplomati och bistånd.
Nato har inga gemensamma kärnvapen. Däremot har Nato en gemensam kärnvapenstrategi. Ett medlemskap i Nato innebär att Sverige liksom de övriga Natoländerna som inte har kärnvapen blir en del av Natos kärnvapenparaply. För Miljöpartiets vidkommande omöjliggör detta ett svenskt Nato-medlemskap.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– För Miljöpartiets vidkommande är det absolut nödvändigt att det finns ett tydligt folkrättsligt mandat. Ska Sverige delat i en internationell insats krävs det ett mandat av FN:s säkerhetsråd. Är positionerna i Säkerhetsrådet låsta och oförmöget att fatta nödvändiga beslut kan det vid extrema nödsituationer som hotar internationell fred och säkerhet kan det finnas tillfällen då det internationella samfundet inte kan stå passivt. För att förhindra att en humanitär katastrof blir än värre kan det bli så att vi inte kan utesluta militärt våld för att bekämpa IS.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Personalförsörjningen är försvarsmaktens akilleshäl. Vi har motioner tillsammans med S och V om att vi ska se över personalförsörjningen som regeringen röstade igenom med tre rösters övervikt 2010, värnplikten kan inte återinföras. Däremot måste vi hitta lösningar som gör att vi får en stabil personalförsörjning framöver.
Regeringen bär hela ansvaret för den uppkomna situationen för personalrekryteringen inom försvaret. Regeringens politik har brustit vad gäller förberedelserna från övergång till frivillighet. Alla lagar och förordningar var inte på plats när frivilligheten startade, något som vi speciellt påpekade 2010 när det sattes i sjön. ¾ av arméstridskrafterna skulle ha varit tidsvistjänstgörande. Idag är det dubbelt så många heltidstjänstgörande som deltidstjänstgörande. Detta har blivit mycket dyrt för Försvarsmakten. Regeringen har inte heller lyckas hålla emot när Försvarsmakten har drivit på när det gäller heltidsanställda.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Vi har under flera år sett hur civilförsvaret har monterats ner. De senaste åren har vi tillfört några miljoner årligen i vår skuggbudget till civilförsvaret, som vi anser spelar en viktig roll ibland annan klimatanpassning av vårt samhälle. Den civila krisberedskapen behöver stärkas och utredas ytterligare. Kriser som översvämningar efter extrema skyfall och skogsbränder efter långvarig torka är också något som vi måste ha beredskap för.

Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.


De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Duell Enström/Hultqvist

Det är glädjande att se vilken fart det blivit i försvarsdebatten, vilket till och med överträffar normalfallet vid tiden runt Folk och Försvars årliga rikskonferens. I dagens tidningar ägnas ledarsidorna i landets två största dagstidningar, SvD och DN, åt frågan liksom Norrköping Tidningar och Vestmanlands Läns Tidning. I Aftonbladet slås också en-veckasförsvaret nu upp stort och i SVTs morgonprogram diskuterades också försvaret. (Även Skånskan)

De främsta försvarspolitiska företrädarna för Sveriges två största partier möttes igår i Sveriges Radios Studio Ett.

Enström ansattes hårt av Hultqvist som bedrev sedvanlig oppositionspolitik med kraftsamling till problemen med finansiering av försvaret och problemen med personalförsörjningen och berörde naturligtvis även en-veckasförsvaret.

Kritiken är dock något orättvis. För omväxlings skull får man ge Karin Enström rätt i några frågor. Den situation som det svenska försvaret idag befinner sig i är i högsta grad Socialdemokraternas fel, vilket även går att utläsa av de två första inläggen i serien PROLOG som handlar om hur situationen för det svenska försvaret kom att bli som den är idag. Det var försvarsbeslutet 2004 som skapade en-veckasförsvaret. Det går tydligt att utläsa i propositioner och rapporter att målsättningen är just ett mycket begränsat nationellt försvar mot en mycket begränsad motståndare. Det var försvarsbeslutet 2004, där Socialdemokraterna med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet som lade ner den nationella försvarsplaneringen eftersom den inte skulle behövas. Att flera av våra ledande försvarspolitiker reagerar med överraskning över att detta är resultatet är inte trovärdigt. Det här har flera av dem varit med om att klubba i Riksdagen.

Socialdemokraternas trovärdighet i försvarsfrågor är begränsad just med tanke på försvarsbesluten 2000 och 2004, men inte minst också för partiets beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Svansen viftar lätt med hunden i liknande konstellationer och det är bara drygt två år sedan Socialdemokraterna själva ville spara 2 miljarder på Försvaret. Menar Socialdemokraterna allvar med sitt nypåkomna intresse för Försvaret måste man återupprätta sin trovärdighet i dessa frågor och göra upp med sin historia och partiets agerande under försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004. Gör man en offentlig avbön och erkänner att man agerade fel så ökar trovärdigheten markant. Att så skulle ske är dock högst otroligt.

Moderaterna då och Karin Enström, är de utan skuld? Nej, definitivt inte. Man har under sin regeringstid i princip fortsatt på tidigare försvarslinje. Mer om detta i PROLOG - Del 3 som kommer under morgondagen och som bl a tar upp vägen fram till Anders Borgs Almedalsutspel.

PROLOG: Del 2

”Härefter yttrar statsministern:
Vid den nuvarande regeringens tillträde uttalade statsminister Branting, att regeringen ansåge det vara sin första uppgift att åvägabringa en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den i valet uttryckta folkmeningen, vilken omisskännligt krävt en nedsättning av landets militära bördor till bättre överensstämmelse med vår ekonomiska bärkraft och med det förändrade utrikespolitiska läget. Till fullföljande av denna regeringens uppgift har inom försvarsdepartementet utarbetats förslag till nyordning av landets försvarsväsen, vilket förslag nu underställes Kungl. Maj:t. Utgångspunkten för detsamma är, att en väsentlig rustningsminskning bör ske med hänsyn till vårt ekonomiska läge och kan ske utan äventyrande av vår trygghet.”
Kunglig Majestät proposition Nr 50, 1925


Fortsättning på inläggsserien PROLOG inför rikskonferensen och ett nytt försvarsbeslut (del 1)

Fyra år efter försvarsbeslut 00 var det så dags för nästa försvarsbeslut. Ganska snabbt efter försvarsbeslutets fattande och följande hösts riksdagsbeslut om mycket omfattande förbandsnedläggningar stod det klart FB 00 inte stillat omställningsaptiten. Sverige hade fått en ny ÖB våren 2000 rekryterad speciellt för sina internationella meriter och försvaret skulle nu internationaliseras på allvar. Globalt såg det mörkare ut med terrorism i form av 11 september 2001, och vid tiden för försvarsbeslutsarbetet, bomberna i Madrid, och framtidens konflikter skulle i regel ske mot asymmetriska hot i form av terrorism och i undantagsfall skurkstater och internkonflikter liknande Balkan. I närområdet såg det desto ljusare ut med ett växande EU, ett lugnare Balkan och framförallt ett Ryssland med en ny handlingskraftig president som man i Europa dessutom förstod sig på och som därtill börjat få ekonomin på fötter.

Om FB 00 var det försvarsbeslut som orsakade de största delarna av de ekonomiska problemen som Försvarsmakten dras med så var FB 04 det som havererade försvaret. Liksom andra försvarsbeslut inkom Försvarsberedningen med en rad rapporter utifrån de uppdrag Regeringen tilldelat beredningen. Till grund för propositionen kom att ligga inte mindre än tre rapporter från Försvarsberedningen: ”Säkrare grannskap – osäker omvärld”, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval” och ”Försvar för en ny tid”.


FB 04 - Försvarsberedningens rapporter

Som titeln antyder så kom rapporten ”Säkrare grannskap – osäker omvärld” fram till att Sveriges närområde blivit mycket stabilare de gångna åren och skulle så förbli. NATO:s och EU:s utvidgning till att snart omfatta även Baltikum ansågs helt korrekt erbjuda ett stabilare läge i närområdet då Sverige nu med undantag av Finland var omgivet av en buffert av NATO-länder.

Försvarsberedningen verkar ha imponerats av Rysslands nye president Putin och konstaterade att landet hade stabiliserats och var mer förutsägbart och man bedömde även förbindelserna mellan Ryssland och NATO som positiva. Läget inom de ryska väpnade styrkorna förutspåddes fortsatt vålla landet mycket stora problem varvid den militära förmågan var låg och Försvarsberedningens slutsats kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”.


Till rapport nr 2, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval”, hade även Irakkriget gått av stapeln. Man konstaterade ånyo att Sveriges närområde präglas av stabilitet och säkerhet och att utvecklingen i Ryssland är fortsatt gynnsam. Skulle den nyss upptagna övningsverksamheten vid vissa utvalda ryska förband kunna bidra till att normalisera den ryska militära verksamheten, skulle också förutsägbarheten öka liksom möjligheterna till samarbete med andra länder och aktörer inom internationellt fredsfrämjande arbete(!).

När beredningen blickade inom Sverige såg det problematiskt ut i Försvarsmakten (ordet utmaning hade ännu ej kommit på modet). Endast ett mindre antal av i FB 00 avsedda förband skulle nå målsättningarna till FB 04. Inom flera förband var bristerna så stora att beredningen ansåg att inom "nuvarande verksamhetsmässiga och ekonomiska ramar vara svårt att åtgärda brister även i det längre perspektivet (10 år)”. Man ansåg situationen vara så illa att frågan måste ställas om det ens var meningsfullt att redovisa sådana förband som delar av insatsorganisationen.

Avseende den ekonomiska situationen i Försvarsmakten konstaterade Försvarsberedningen att kostnaderna för omställningen som beordrats i FB 00 underskattats allvarligt. Nu hade det visat sig att endast kostnaderna för personalavveckling under åren 2000-2002 uppgått till 4 miljarder kr och bara under 2002 hade avvecklingen av förnödenheter kostat 700 miljoner kr (att jämföra med de 2+1 miljarder kr Försvarsmakten erhöll i ”omställningsbidrag” efter att först erhållit en reducering på 14 mdr kr för perioden). Beredningen konstaterade vidare att

”om det uppstår ett fortsatt behov av avveckling i samband med nästa försvarsbeslut kan detta, om nu gällande principer tillämpas, medföra förlängda avvecklingsåtgärder med tillhörande kostnader som kan komma att sträcka sig in på nästa decennium”.

På materielsidan bedömdes beställningar för tidigare organisation låsa stora delar av anslaget fram till 2006-2007. Det ”ekonomiska utrymme som går att påverka” hade huvudsakligen använts för anskaffning av internationell förmåga och demonstratorer.

Här blev då Försvarsberedningens rekommendation att förbandens beredskap skulle ”differentieras ” så att förband som gavs ”en lång beredskapstid, t ex 5 år” kunde ges en låg grad av personell och materiell uppfyllnad. Man ansåg dock att det inte skulle räcka utan gjorde bedömningen framtida reduceringar ändå skulle bli nödvändiga ”både vad avser enskilda förband, men också hela förbandstyper”. Begreppet ”differentierad beredskap” hade Regeringen redan infört i vårbudgeten 2003 där man även slängde in en förvarning om att ”anpassning vid behov även omfattar planering av åtgärder för att kunna minska insatsorganisationens volym”.


Den tredje rapporten från Försvarsberedningen,”Försvar för en ny tid”, kom våren 2004. Rapporten upprepade iakttagelserna i de två tidigare rapporterna och pekade därtill ut rationaliseringsområden inom Försvarsmakten inför det kommande försvarsbeslutet.

Här gick man så långt som till att säga att internationella insatser på kort och medellång sikt (definierades ej) skulle vara det normativa för Försvarsmakten och att bl a personalförsörjningen måste inriktas mot detta. De ”höga konfliktnivåer och den höga beredskap” som internationella insatser ofta innebar ställde krav på anställd och tjänstgörande personal i samövade förband, medan de delar av den internationella verksamheten som inte krävde hög beredskap eller samövning fortsatt skulle kunna tillfälligt rekryteras och sammansättas.

Man ägnade också kraft åt att titta på hur detta skulle påverka personalförsörjningen och med anledning av hur FB 00 renderat i stora personalkostnader kom man med rekommendationen att Försvarsmakten skulle anställa officerare tidsbegränsat för att inte landa i en organisation med för många ”högre officerare”. Personalavgångar måste därtill hanteras billigare än i FB 00, med de 1-1,5 mdr per år som detta kostade.

Slutligen kom Försvarsberedningen med rekommendationen att den ekonomiska nivån för utgiftsområdet (utgiftsområde 6: Försvar och samhällets säkerhet) borde minskas framförallt genom omstrukturering och reducering av verksamheten vid de totalförsvarsgemensamma myndigheterna, en reducering av Försvarsmaktens centrala ledning och ”en reduktion av den regionala territoriella verksamheten, försvarsplaneringen och hemvärnsutbildning m.m”. Dessa besparingar skulle inbringa 2 mdr kr och därtill skulle ytterligare 1 miljard kr sparas in genom ambitionssänkningar inom vissa områden för att möta ambitionshöjningar inom den internationella insatsförmågan.

Besparingarna skulle åstadkommas genom framförallt omedelbar avveckling av insatsförband, eventuellt genom avveckling av hela förbandstyper, samt genom rationaliseringar och besparingar inom logistik- och stödverksamheten. Omfattningen av verksamheten inom det civila försvaret skulle också minskas.


FB 04 - Besluten och resultaten

Regeringen och slutligen också Riksdagen svalde i princip med hull och hår det Försvarsberedningen kommit fram till i sina rapporter. Mer när det blev dags för beslut i Riksdagen blev det blandade majoriteter. I frågan om Sveriges framtida säkerhetspolitik där säkerheten skulle byggas tillsammans med andra fanns stödet hos de borgerliga partierna. Men till skillnad från FB 00 var det vid FB 04 Miljöpartiet och Vänsterpartiet som utgjorde Regeringens stöd i Riksdagen och även när det senare kom till förbandsnedläggningarna

FB 04 blev spiken i kistan för den försvarskollaps som startats i och med den omfattande underfinansieringen av FB 00. Att försvarets förmåga skulle nedgå till en oerhört låg nivå var Regeringen medveten om eftersom man i propositionen talade om att det efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring skulle krävas flera successiva beslut av Regering och Riksdag för att kunna möta allvarligare hot landet.

De krigsförband som från FB 00 avsatts som reserver föreslog nu Regeringen skulle avvecklas. Eftersom kraven på antalet sjömål och luftmål som skulle bekämpas närapå försvann kunde antalet ytstridsfartyg, stridsflygplan och luftvärn reduceras. Samma sak gällde behov av stridsvagnar och artilleri, ansåg Regeringen och fastställde att insatsorganisationens uppgifter nu inte längre omfattade försvar mot väpnat angrepp utan endast hävdande av territoriell integritet och myndighetsstöd och deltagande i internationella insatser. Sålunda kom också fredstida produktionsförutsättningar att vara helt överordnade i urval av vilka förband som skulle bli kvar, vilket bl a resulterade i dagens säkerhetspolitiska vakuum på t ex Gotland.

Försvann gjorde därmed också Militärdistrikten då Regeringen ansåg att i det framtida insatsförsvaret fanns inte längre krav på eller behov av en regional eller territoriell ledning. Det tog sedan fyra år innan man upptäckte att ledningen inte fungerade utan en motsvarande funktion och från och med nyår finns det åter regionala staber.

Ridån var sedan total när SvD:s Mikael Holmström vid försvarsministerns presskonferens om förbandsnedläggningarna frågade hur mycket personal Försvarsmakten skulle kunna mobilisera i ett allvarligt läge, vilket varken försvarsministern eller hennes medhjälpare kunde besvara. Större var tydligen inte intresset för ansvarsområdet.

Försvarsminister Leni Björklund vid besök i Pentagon (Wiki media)

Ur en moderat synvinkel kan det vara intressant att notera att partiets representant i Försvarsberedningen sedan partiet återtagit platsen i beredningen, Gunnar Hökmark, i varje rapport hade omfattande invändningar mot slutsatserna i rapporterna. Så såg de gamla moderaterna ut. Det skulle vara intressant att höra Hökmarks syn på dagens försvarspolitik, men han återfinns sedan de Nya Moderaternas intåg i Bryssel. Hur agerade moderaterna i övrigt vid FB 04? Det sparar vi till nästa inlägg, nämligen det om den första alliansregeringen.


Slutsatserna bakom FB 04 är mycket viktiga att ha med sig inför framtiden. Det skulle inte ta många år innan många av dem bevisats radikalt felaktiga. Från att i FB 96 gå ner till max 1 år till full krigsduglighet för Totalförsvaret skulle nu en försvinnande liten del av förbanden ha en beredskap snabbare än 3 år. Det civila försvaret och krishanteringen som ”rationaliserades” och överfördes till nya myndigheter dras fortfarande drygt 8 år senare med mycket stora problem trots att syftet var en förmågeökning. Föga förvånande omintetgjordes också mycket av de besparingar och rationaliseringseffekter som utlovats i FB 04 precis som i FB 00. Materielanskaffningar som redan tidigare skjutits upp sköts nu återigen på framtiden och kvarstår i vissa fall än idag. Kanske allvarligast av allt var att så gott som all planering för försvar av Sverige upphörde och kom att återstartas först nyligt.

För markstridskrafterna fanns det inte längre någon organisation för eller krav på att uppträda i högre förband än bataljonsvis och Armén reducerades till åtta mekaniserade bataljoner och 1+1 jägarbataljon/luftburen bataljon. Fortfarande i FB 04 skulle det finnas 3 haubitsbataljoner, men bara 2 luftvärnsbataljoner. Den allvarligaste konsekvensen var att nu blev Gotland utan någon kvalificerad militär närvaro över tiden.

För marinstridskrafterna blev det åter att slåss för sin överlevnad när uppgiften egentligen bara bestod i att hävda den territoriella integriteten. Vad skulle man då med ubåtar till? Följaktligen reducerades Marinen till en enda amfibiebataljon, sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar.

Flygvapnet som liksom Marinen skulle fokusera på den territoriella integriteten halverades till fyra JAS 39-divisioner och eftersom hotbilden inte var värre avvecklades alla krigsbaser utom två som istället behålls som övningsbaser för de två kvarvarande flygbasbataljonerna.

I Försvarsdepartementets Arbetsgrupp Grundorganisations rapport till Regeringen gavs förslag på de förband i grundorganisationen som skulle läggas ner respektive bli kvar, samt motiveringar till förslagen. Att Gotland lämnades utan militär närvaro var egentligen inte så konstigt. Operativa hänsyn som t ex Gotlands strategiska läge i Östersjön, eller vissa verksamhetsställens mer skyddade lokalisering, ingick inte i de riktlinjer som Regeringen satt för arbetsgruppen. Det närmaste man kom var kraven på verkan för den territoriella integriteten. För Marinens del räckte det med att kunna verka i Östersjön respektive Västerhavet och för Flygvapnet på motsvarande sätt i norra respektive södra Sverige. Att Stockholm därmed fortsatt skulle sakna luftförsvar med snabb reaktionstid var inte heller så konstigt - det skulle se mycket märkligt ut om man återuppväckte den flygflottilj i Uppsala som man några år tidigare kämpat så hårt för att lägga ned.

För alla förband runtom i Försvarsmakten stod en sak klar när chocken från FB 04 lagt sig. Ville man överleva måste man satsa på det enda säkra kort som fanns och som ständigt var i ropet – internationella insatser. Sålunda kom Sveriges deltagande i EU:s stridsgrupper, Nordic Battle Group, att bli den största och dyraste av alla stridsgrupper, där så gott som samtliga delar av Försvarsmakten hade lyckats peta in en tumme för att visa hur behövd man var.

Version av seriestrip av Berglin, vilken lär ha cirkulerat på höstens ledningsövning Kompass 12 och som tyvärr alltför väl illusterar problemen med att återstarta det nationella försvar som slutligt lades ner i FB 04 (upphovsperson till ändrade pratbubblor okänd)

 Källmaterial (nätpublicerat) och media

FB 04 Proposition
FB 04 Proposition om förbandsnedläggningar
FB 04 Proposition om militärdistriktens avvecklingar
FB 04 AG GRO rapport 

Försvarsberedningen - Säkrare grannskap - osäker omvärld
Försvarsberedningen - Vårt militära försvar - Vilja och vägval
Försvarsberedningen -  Försvar för en ny tid

Budgetproposition 2006 (Regeringens beslut avseende långräckviddigt luftvärn)

SR EKOT - Juholt: Besparingen i försvaret blir liten

Riksrevisionen om försäljning av fastigheter efter FB 04

En insats för freden eller statsbudgeten? (C-uppsats i Statsvetenskap)

SvD - Ubåtsvapnet ingen självklar resurs
SvD - Moderaterna återvänder till FörsvarsberedningenSvD – Försvaret bantas mer än förväntat
SvD – Nytt dråpslag för försvaret
SvD – Försvarsministern ser inget hot mot nedklassade förband
SvD – ÖB oense med Leni Björklund

DN – ÖB varnar för nya sparkrav
DN – Utan en tanke på säkerhetspolitiken

SvD, SR,

Tiden går… Gästkrönikör nr 7: Annika Nordgren Christensen

Landets första försvarsblogg hette faktiskt just Försvarsbloggen och drevs av något så "exotiskt" som en kvinnlig, miljöpartistisk försvarspolitiker och tillika en mycket duktig sådan – Annika Nordgren Christensen. Under Försvarsbloggens första år, 2007, presterades inte mindre än 375 inlägg, där flera av inläggen handlade om Annikas arbete i Försvarsberedningen. Det blev också en rad länkningar i inläggen på WW till just Försvarsbloggen.

Man kan lätt föreställa sig hur mycket fördomar Annika mötts av i försvarsfrågor genom åren, men som sedan kommit på skam. Liksom tidigare kollegan i Försvarsberedningen Allan Widman var Annika en mycket hängiven och duktig försvarspolitiker med stora kunskaper om såväl Försvarsmakten som försvars- och säkerhetspolitik.

Sedan Annika lämnade politiken arbetar hon som chef för Newsmill Analys och ses dessutom ofta som moderator i försvarspolitiska sammanhang, nu senast under Almedalen.


Wiseman

---------------------------------------


Fem år

På försvarsgrenarnas tid kunde man som försvarspolitiker mejsla ut en uppfattning om helheten bland annat genom att ta del av respektive försvarsgrenschefs perspektiv och lägga ett eget pussel med hjälp av förbandsbesök. Sedan blev det inspektörer av cheferna och slut med försvarsgrenstidningarna och man skulle bli en Försvarsmakt. Inspektörerna skulle vara taktiska chefer, men de taktiska cheferna finns i insatsområdet och inspektörerna blev ganska anonyma. Det var slut med avvikande uppfattningar i för alla och envar att ta del av. Politiken fick lätt förenklat en enda bild av myndigheten - vilket somliga ansåg effektivt och andra som en riskfylld operation med tanke på långsiktiga konsekvenser av att relevant kritik, alternativa bilder eller för den delen krypskytte mellan försvarsgrenarna kokade på officersmässen men inte i Försvarsberedningar eller Försvarsutskott.

Min poäng med detta är att det fanns ett uppdämt behov av debatt och bikt. I kombination med att så gott som samtliga redaktioner ger försvarspolitiken låg prioritet, samt att alla som vill kan göra sin stämma hörd på en blogg - även anonymt - skapade grogrund för försvarsbloggarnas framgång. Själv startade jag Försvarsbloggen i början av 2007 och var alldeles för generell för att sätta skräck i någon på HKV. Men när Wiseman och några till växte fram med mycket specialiserad kunskap och förmåga över tangentborden var det många internt som började dra öronen åt sig och såg det som subversiv verksamhet. Snart upptäckte dock försvarspolitiker informationsflödet, liksom anställda i FM, stödmyndigheter och de få journalister som bevakar området. Och Försvarsmakten ändrade attityd genom sin proaktiva informationsavdelning.

Stora frågor diskuteras på försvarsbloggarna, men vilken impact har de? Man kan hävda att det är ett slags branschtidningar för redan intresserade och invigda, och att den externa påverkan därför är begränsad. Möjligen kan det vara så, om informationen blir alltför specialiserad och därför svårtillgänglig för beslutande instanser utanför firman, men det betyder naturligtvis inte att bloggandet är irrelevant. Det fyller i så fall en annan funktion än den breda opinionsbildningen och som försvarsbloggare ska man bara bestämma sig för vilket syfte man har med verksamheten för att kunna mäta framgång mot det. Om man vänder på det hela har Försvarsmakten att hantera risken med att fatta förhastade beslut i kölvattnet av information som får snabb spridning, skapar stort tryck och som kanske härrör från ett begränsat perspektiv där man ser ett träd men inte hela skogen.

Som jag ser det lider inte precis Sverige av för mycket försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Tvärt om. Samtliga instanser skulle vinna på en ökad öppenhet och att relevanta aktörer så sakteliga absorberar vad ny teknik innebär för den externa och interna informationshanteringen. Enligt min uppfattning har vi en mycket omogen offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. Okunskap och upplevt hemlighetsmakeri har ett pris och vi har sett det exempel på hur det kan gå i debatten om bland annat insatsen i Afghanistan och Saudiaffären. Försvarsbloggarna har här en viktig roll även fortsättningsvis.

Varje tid har sin egen version av på vilket sätt FM är nära kollaps, ledningen inget förstår och politiker minst av alla. Om försvarsbloggarna enbart hade ägnat sig åt icke-konstruktivt gnäll hade de snabbt förlorat sin relevans. Framgången hänger på relevant kritik, nya perspektiv och gediget kunnande och det är därför Wiseman fyller fem i framgång och kan se fram emot många till.


Annika Nordgren Christensen

Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk

– Gästkrönikör 4: Allan Widman

– Gästkrönikör 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör
– Gästkrönikör 6: Skipper

Gästinlägg: Försvarspolitisk motion i Miljöpartiet

Som flera läsare säkert sätt så inkluderar länklistan numera även en miljöpartistisk försvarsinriktad blogg. I ett av inläggen där nämns en försvarspolitisk motion om värn- och resiliensplikt, vilken debatterades vid årets kongress.

I syfte att främja den försvarspolitiska debatten och med tillstånd av upphovsmannen publiceras nedan motionen som ett gästinlägg.




----------------------------------------

Motion 15.3 om Värn- och resiliensplikt

Sten-Erik Björling


I dagsläget finns inget större hot vad avser militära operationer mot Sverige, Ryssland behöver knappast angripa eller hota med våld när de har oljan som påtryckningsmedel mot Europa. Dock kan ett stort militärt vakuum i Sverige utsätta landet för påtryckningar att acceptera dels Nato-medlemskap men även direkt placering av EU / Nato-trupp på Svenskt territorium med hänvisning till oförmåga att skydda territorium och access till resurser. Utländsk trupp är enkel att få in men ett helvete att få ut… Sverige gränsar till Barents - en av de viktigaste potentiella konfliktområdena mellan Europa, Ryssland och USA. Det är inte uteslutet att parter inom Svenskt försvar och politik har arbetat för att totalt rasera det tidigare försvaret för att ställa politiker och befolkning inför fullbordat faktum och därmed pressa in Sverige in i Nato.

När folkförankringen minska i försvaret så ökar även risken för utvidgade äventyr i utomeuropeiska länder under Nato-flagg, Sverige riskerar att degraderas till att bli en bricka i ett spel kontrollerat av externa makter som behöver "multinationella alibin" för operationer vilka endast tjänar deras egna intressen. Dessutom med en yrkesarmé (frivilliga soldater finns endast inom Hemvärnet, inte inom det nya försvaret) så ökar risken betydligt för statskupper och olagliga påtryckningar mot det egna politiska systemet.

Hoten mot Sverige och dess befolkning består till stora delar i bristen på resiliens hos samhället, dess försörjningssystem och dess förmåga att upprätthålla och driva de avancerade strukturer som alla i landet är beroende av. Speciellt framtida hot vad avser tillgången på fossila bränslen och resurser hotar vitala funktioner inte bara för stat och företag utan även för de individuella medborgarna.


Det icke-existerande och dyra militära försvaret

Till en årlig, nästan oförändrad kostnad av ca 40 miljarder kronor så har Sverige idag ett icke-existerande försvar med ytterst få möjligheter att försvara eller motverka militära eller andra internationella hot mot Sverige som nation. Som jämförelse kan nämnas Finland som med halva Sveriges försvarsbudget har ett komplett försvar som kan mobilisera hundratusentals man med effektiv beväpning och i funktionella förband. Det som runt 40 miljarder i Sverige finansierar är ett antal isolerade vapensystem, vissa mycket kostsamma, som saknar vitala supportstrukturer och integrering till funktionella militära större förband kapabla att möta hot från kvalificerade motståndare. I stort sett så har Svenska försvaret degraderats till att bli leverantör av enskilda patrulleringsförband i Nato-ledda operationer samt till stora kostnader och problem viss flygkapacitet för att markera politiska ställningstaganden i bl a Libyen.

- Flygvapnet består av ett fåtal flygbaser, ett antal flygplan vilka inte kan fullt ut beväpnas och hållas i stridbart skick under mer än kort tid. Flyget är placerat på ett fåtal baser vilka är mycket enkla att slå ut på samma sätt som i Libyen med kryssningsrobotar och de är dessutom inte väl skyddade med eget luftvärn. Flygvapnet är icke balanserat - ett stort antal flygplan men stora brister i tillgängliga vapen och supportstrukturer för att upprätthålla operationer under längre tid.

- Flottan har ett fåtal fartyg och de senaste tillskotten har inte utrustning för mer än närskydd med automatkanon, robotar planeras senare men är inte tillgängliga i tillräckligt stor omfattning. Ett fåtal ubåtar i tjänst.

- Armen har i funktionell mening helt upphört att existera (planeras att bli ca 25 000 man ca 2019 om det ens är möjligt) - brigadnivån existerar endast i planering vad gäller preliminära planer vad avser ledning, inga fungerande större förband existerar (brigaden är den minsta enheten av arméförband vilka anses kunna användas mot en modernt utrustad motståndare i modern strid). Armen är i stort sett optimerad för att leverera skyttekompanier till Nato-ledda operationer för patrulleringsverksamhet i Afghanistan - inte att kunna genomföra försvarsoperationer i Sverige annat än i mycket begränsad omfattning. Det finns inget försvar mot strategiska överfall eller storskaliga sabotageoperationer. Ingen reell kapacitet att möta ens mindre enheter av kvalificerade förband.

- Den absolut största bristen i det militära försvaret är bristen på markbaserat och mobilt luftvärn. I praktiken så existerar inte en sådan resurs i Svenska försvaret idag trots att tillgång till effektivt luftvärn är den viktigaste försvarsförmågan som man måste ha tillgänglig i ett modernt militärt försvar. Många anför att tillgången till JAS-systemet tillgodoser detta behov vilket är en grav missuppfattning - flygbaser slås enkelt ut med kryssningsmissiler och baserna är mycket känsliga för sabotage och är enkla att bekämpa. Det som tog mest tid för Nato att bekämpa i Libyen var inte flygbaserna, det var det mobila luftvärnet. Flyget slogs i huvudsak ut under ett fåtal timmar. Denna stora brist är ett ypperligt exempel på ett militärt försvar som i första hand har använts som en industripolitisk stödform för ett fåtal företag utan hänsyn till fungerande integrerade system och funktioner.

Hemvärnet (ca 15 000 aktiva) är till delar dubbeltecknat in i den planerade framtida organisationen - många HV-soldater finns dels i rullorna för HV men planerar även att ev. ingå i kontraktsorganisationen. Detta innebär att ingen vet hur många som finns i HV vid en verklig krissituation. HV står idag för ca 50% av försvarskapacitet i Sverige och kommer att under lång tid vara den reella resurser i form av gripbara soldater som Sverige har att skydda sina territoriella intressen med. De är dock främst utrustade för bevaknings- och skyddstjänst - de saknar tyngre utrustning och beväpning.

Historiskt sett så har utvecklingen gått från en planering för ca 16 manöverbataljoner med fungerande brigadstrukturer (Slutet av 90-talet) till 8 manöverbataljoner initialt planerade att sättas i tjänst 2014 och nu tillstår man att dessa manöverbataljoner kommer först att kunna vara i tjänst 2019 - en försening på ca 5 år för att komma upp i halva styrkan vad som tidigare ansetts vara ett minimum för ett funktionellt markförsvar. Nu talar man om att inför 2014 kunna prestera ca 1 manöverbataljon (ca 500 - 700 man) vilken skall vara tecknad för internationella insatser - inte försvar av Sverige.

För att inte ett ohållbart och för Sveriges oberoende farligt vakuum skall uppstå så bör en grundläggande försvarsförmåga återupprättas. Dock inte bara i militära termer utan även i termer om ett resilient samhälle kapabelt att möta framtida utmaningar i form av resursbrist och svåra påfrestningar på samhällets infrastrukturer och försörjningssystem. Globalt sett så kommer tillgången på vitala resurser att minska och konkurrensen att öka vilket kommer att medföra stora påfrestningar på Sverige som nation. Många av grunderna för globaliseringen kommer att försvinna när tillgången på olja som till största delen används inom transporter minskar.


Ny typ av värnplikt

Som tidigare nämnts så kommer hoten mot Sverige inte i första hand vara militära utan de kommer främst att vara brister i samhällets resiliens (uthållighet och robusthet). Problemet med att bygga, använda och underhålla resilienta system är att de oftast inte ger kortsiktiga vinster - det är system vars återbetalningstider är mycket långa och därmed inte intressanta för kortsiktigt intresserade kommersiella parter. Ett exempel på detta är produktion av baslivsmedel i lokala produktionsenheter vilka har mycket svårt att klara sig i konkurrens med stora centraliserade system som ofta även får offentliga subventioner av olika slag. Andra exempel är produktion av lokala bränslen och energikällor för basförsörjning av kärnfunktioner inom samhället. Ytterligare ett exempel är utbildningar inom krishantering för de flesta medborgare om hur man bör agera vid kris, klara basförsörjning mm under initiella faser vid större el-avbrott mm.

Ett värnpliktssystem för att kunna kombinera behoven av både återupprättandet av ett försvar med medborgaranknytning och för ökad resiliens vid kriser och framtida utmaningar kan se ut som följer:


Plikt både för män och kvinnor.

- Resiliens / civilpliktsutbildning, 3 månader. Denna bör innehålla grunder inom personlig krishantering, krishantering inom grannskap samt utbildning inom första hjälpen, kallt klimat, hygien mm.

- Grundläggande militär utbildning (GMU), 3 månader. Denna bör vara den grundläggande militära utbildning som dagens HV personal förutsätts ha gått igenom. Huvuddelen av utbildningen centreras kring att klara sig i fält samt enklare militära kunskaper.

- Valfri del, 3-6 månader. Inom resiliensdelen så kan denna del inbegripa arbete med lokal matförsörjning, energiförsörjning, förstärkning inom hemvård och som kontaktpersoner med äldre eller personer med särskilda behov. Det kan även inbegripa förstärkning av sjukvård, arbete inom ideella organisationer mm. Om personen önskar gå vidare inom den militära delen och blir godkänd så kan denne gå in i ordinarie värnplikt för ordinarie (mindre till antalet) förband eller utbildas vidare inom hemvärnet, röda korset, lottor eller som resurs inom frivilligrörelserna.

Resiliensdelen kan även användas som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument för att ersätta nuvarande fas 3 etc. - man kan få långsiktig nytta av de ersättningar som man ändå betalar ut.


Jag yrkar

1. Att MP verkar för införandet av en moderniserad militär värnplikt integrerad med resiliensplikt för att återställa funktionen hos ett grundläggande, medborgarförankrat militärt försvar.

2. Att MP verkar för införandet av resiliensplikt för att öka resiliens och uthållighet hos det svenska samhället för att möta framtida utmaningar.

3. Att MP verkar för en snabb utveckling och införandet av funktionellt mobilt luftvärn i effektiv volym vilket totalt saknas i dagens militära försvar.

4. Att MP verkar för en mycket djupgående luftförsvarsutredning vilken inbegriper även andra scenarion än sådana som baseras i huvudsak på konventionellt stridsflyg.

5. Att MP verkar för att snabbt införa ett grundläggande system för krigsförbandsövningar vilka används för att inkalla till repetitionsubildning av tidigare värnpliktiga vilka kan fylla leden i de planerade manöverbataljonerna, icke förlitande sig på ev. kontraktssoldater. På detta sätt kan man relativt snabbt återupprätta en grund för ett funktionellt försvar.

6. Att MP verkar för en uppgradering av hemvärnets roll - översyn av beväpning, roller, ersättningssystem samt förbättrad integration med civila krisledningssystem mm. Detta för att så kostnadseffektivt som möjligt få till ett mer yttäckande och effektivt försvar vilket även kan användas vid civila kriser.



Utfallet blev sedan att punkterna 4 och 6 bifölls. Övriga röstades ner av kongressen.

Näste försvarsminister

Näste försvarsminister kommer som tidigare skrivits att få dra ett tungt lass. Sten Tolgfors avgick i en känslig fas och anledningarna till avgången kan diskuteras. Kände sig Tolgfors klämd i och med Saudi-affären där han fick bära hundhuvudet trots att någon annan hade det egentliga ansvaret? Den före detta moderate försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson skriver tankeväckande på sin blogg om turerna kring Sten Tolgfors uppgång och fall som försvarsminister.

På Newsmill skriver kristdemokratiska ungdomsförbundet om sina förväntningar på en ny försvarsminister.  Framförallt anser man att den nya försvarsministern måste ta tag i Gotlands- och NATO-frågorna. KDU vill se en permanent reguljär militär svensk närvaro på ön. Det är en ytterst viktig fråga. En tillförsel av förband i tidigt skede av ett skymningsläge kan ses som spänningshöjande, medan en för sen tillförsel innebär att tillförsel överhuvudtaget inte kan ske, då Sverige saknar förmåga att landstiga med större förband. Även NATO-frågan är i sin tur viktig och den berördes även av Allan Widman härom dagen. Hur blir det svenska förhållandet till NATO och USA när Sverige drar sig ur Afghanistan och det ömsesidiga beroendet därmed avtar? För att bibehålla intresset för Sverige som icke fullvärdig medlem är det sannolikt så att Sverige måste ställa upp även i nästa NATO-ledda insats.

Ett tillbakadragande från Afghanistan innebär också att möjligheterna för soldaterna att komma iväg på utlandsinsats avsevärt minskar. Just utlandsinsatsen har använts som ett fundament i det nya personalförsörjningssystemet. Rekryteringen och motivationen under tjänstgöring byggs utifrån utlandsinsatsen som morot. På samma sätt är soldaternas löner satta utifrån att lönen avsevärt höjs vid internationella insatser. Hur ska man knäcka denna nöt? Här får nästa försvarsminister ett digert jobb med att finna en balans i en fråga som kommer att vara helt avgörande för om det nya personalförsörjningssystemet och därmed också IO 14 kommer att lyckas.

Karin Enström, Cecilia Widegren är några av de namn som tidigare nämnts som favoriter till försvarsministerposten utifrån en försvarsbakgrund. Därutöver har andra namn nämnts som lämpliga som försvarsminister som första ministerpost, eftersom "det är ett mindre viktigt område och därmed ett bra insteg". Däremot gör de senaste uppgifterna gällande att ytterligare ett namn är aktuellt och att vederbörande fått helgen på sig att fundera samtidigt som manegen krattas. Som bekant har regeringens popularitetssiffror den senaste tiden varit vikande, liksom opinionssiffrorna för Alliansen som helhet. Beroendet av stöd från oppositionen för att nå framgång i Riksdagen har stoppat en rad viktiga förslag från Regeringen alltsedan valet 2010. I och med valet av Stefan Löfven som ny socialdemokratisk partiledare har det varit tal om att bredda Alliansen och utnyttja den kil som sedan valet varit inslagen mellan de rödgröna partierna. Av den anledningen är nu ett av toppnamnen till ny försvarsminister språkröret i Miljöpartiet, Gustav Fridolin. Utöver att det skulle vara ett sätt för Regeringen att visa handlingskraft i Saudiaffären, skulle denna utnämning innebära att Alliansen närmare knyter Miljöpartiet till sig och säkrar majoritet i Riksdagen.

SvD, 2

Ännu en suck...

På försvarsministerns blogg kan man läsa att regeringen nått en uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om framtiden för NBG, där resultatet är att Sverige 2015 ska kunna leda NBG igen. I samma blogginlägg nämns också att man även nått en uppgörelse om innehållet i en luftförsvarsutredning:

"Vi är också överens om innehållet i en kommande luftförsvarsutredning. Försvarsmakten skall i vår lämna underlag för framtidssäkringen av Gripen. Flera offerter och samarbetsförslag gällande Gripen har lämnats till andra länder. Schweiz berättade igår att de väljer Gripen för sitt flygvapen.

Regeringen och riksdagen har fattat en lång rad beslut som gäller Gripen och dess förmågor i det mer näraliggande tidsperspektivet. Processerna gällande Gripens framtid skall enligt utskottet vara ingångsvärden för utredningen. Luftförsvarsutredningen kommer studera tiden efter 2040, i enlighet med vad flera partier ville redan i våras. Men då var bilden mer blandad om vad utredningen skulle innehålla."

Följaktligen blev det en förhållandevis tom och fattig luftförsvarsutredning. Hela innehållet avslöjas inte, men bara namnet luftförsvarsutredning visar att man begränsar sig till luftförsvarsdelen och alltså inte tar ett helhetsgrepp om luftstridskrafterna. Det kan å andra sidan vara att man tillmätt "luftförsvar" en helt ny innebörd på samma sätt som tidigare gjorts med "frivilligförsvar".

Vad värre är är perioden som ska avhandlas för utredningen – bortom 2040. Det är en fullkomligt vansinnig period att välja eftersom det inte alls med någon form av säkerhet går att sia om hur framtiden ser ut då i form av omvärld, hotbilder såväl säkerhetspolitiskt som avseende teknologisk utveckling. Man skulle lika gärna kunna spå i en kaffesump. Märk väl att då IO 14 beställdes, ansåg man sig (med rätta) inte kunna redogöra för hur omvärldssituationen skulle se ut bortom 2014, dvs 5 år bort, trots att organisationen är intagen och levererad först 2019. Nu tror man sig alltså kunna göra en utredning som ska spå 30 år in i framtiden.

Resultatet blir att Sverige fortfarande är utan någon som helst utredning av hur luftstridskrafterna ska se ut och kunna verka om 10 år, vilket är då såväl JAS 39 C/D och nuvarande luftvärnssystem är föråldrade jämfört med den teknologiska utvecklingen i närområdet eller uppnått end-of-life. På samma sätt förhåller det sig naturligtvis med övriga system i det system av system som luftstridskrafterna utgör. En sådan utredning skulle ju naturligtvis begränsa "den fria åkningen" i försvarspolitiken och kanske är det just den handlingsfriheten man vill uppnå?

Vad kan man göra annat än att sucka? Prestige har återigen segrat över förmåga, förnuft och kostnadseffektivitet.

SvD, 2, 3


Tweet

"Någon annonstansismen"

På debattsidan i Aftonbladet ondgör sig försvarsutskottsledamoten Peter Rådberg (mp) över att Försvarsmakten hemställt om ett utökat nyttjande av skjutfältet Hammaren i Vättern. Rådberg är starkt kritisk till att Försvarsmakten vill utöka sitt användande av Hammaren från 20 till 80 dagar per år och oroar sig för miljöpåverkan i Vättern och i den till skjutmålet angränsande bygden.


Man kan förstå Rådbergs miljösynpunkter, men samtidigt måste man fråga sig vad alternativen är?

Efter 00-talets försvarsbeslut finns idag endast två fasta skjutmål för flygammunition kvar i Försvarsmakten. Junkön utanför F 21 i Luleå och Hammaren i Vättern. Hammaren är då det enda skjutmålet som kan nås av flygförbanden i södra Sverige. Framförallt gäller detta för Helikopterflottiljen, då helikoptrar har betydligt mer begränsad räckvidd än flygplan och flyger betydligt långsammare. Övriga skjutmål i anslutning till olika numera nerlagda flygflottiljer har lagts ner i syfte att spara pengar och få stordriftsfördelar. Skulle andra skjutmål nyttjas istället skulle stora resurser behöva läggas på ombasering av flygplan/helikopter till skjutområdet med allt vad detta innebär i form av dyr, icke effektivt använd flygtid och logistikkostnader för basförband. Dessa pengar finns inte i Försvarsmakten, varvid alternativet blir att inte genomföra verksamheten.

De senaste åren har påbörjats en återtagning av förmåga inom Försvarsmakten i allmänhet. I Flygvapnet har det inneburit att man nu börjat återta förmågan att använda skarpa vapen då man av ekonomiska skäl skjutit mycket lite skarpt under det senaste dryga decenniet. I och med nedläggningen av verksamhetsställen har kvarvarande verksamhet koncentrerats till färre platser, där den lokala verksamheten då ökat. Den teknologiska utvecklingen gör också att stridsavstånden ökar och därmed omfånget på skjutplatserna.

Genomsyrande är släktingen till "någon annanismen" – "någon annanstansismen". "Varför måste den här verksamheten ske just här?", brukar vara standardfrasen avseende skjutfält och flygbaser. "Varför kan ni inte göra det någon annanstans?" Argumenten är samma överallt och det rationella blir då att behålla verksamheten där den skett tidigare. En ny plats skulle innebära mycket omfattande investeringar och det finns som säkert bekant inte mycket mark att upplåta, hur märkligt det än kan låta med tanke på Sveriges storlek. Liknande debatter finns kring det andra kvarvarande flygskjutfältet Junkön utanför Luleå, Ravlundafältet i Skåne, Veckholmfältet utanför Enköping, skjutfälten kring Boden, och så vidare.

Språkbruk är intressant och säger ofta något om syftet med en text. I Rådbergs artikel benämns JAS 39 Gripen som "attackplanet JAS 39". Övningar ska bedrivas med "främmande makt". Negativ klang väcker starkare känslor. Förhoppningsvis är Rådberg oskyldig till rubriken "Varför vill försvaret flygbomba Vättern".

Rådberg använder sig också i artikeln av gamla uppgifter som förmodligen härstammar från tiden före 2000, när 13,5 cm sprängraketer fortfarande användes och de senaste uppgifterna från Försvarsmakten talar om lägre siffror än de Rådberg redovisar. Det är en viss skillnad på 10 000 raketer och 150. Ej heller kommer mindre flygfotogen att förbrukas om skjutverksamheten inte bedrivs över Vättern. Rådberg skulle där göra mer nytta genom att lobba för mer forskning kring alternativa flygbränslen och även för andra drivmedel som Försvarsmakten är helt beroende av. Det skulle gynna både svensk (och internationell) miljö, men även svensk säkerhetspolitik.

Visst går det säkert att lägga skjutfält "någon annanstans", men är någon villig att betala för det och att upplåta marken?


Försvarsmaktens underlag för tillståndsprövningen för Hammaren
Föreningen Bevara Brevik

Se även Cynismer