Hur gör vi med Libyen?

Vi är nu inne i september. Det är med andra ord inte en månad kvar av den svenska Libyeninsatsen som i juni förlängdes med 90 dagar med start 27 juni. Det är med andra ord ca 3 veckor kvar till en förlängning eller avveckling ska genomföras.

NATO beslutade i början av juni att förlänga sin Libyeninsats till och med slutet av september, varvid Sverige beslutade sig för att följa detta beslut. Ännu har NATO inte fattat något beslut om att förlänga sin insats, men t ex Kanada har meddelat att man är beredd att förlänga sin del av insatsen om så skulle behövas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade vid Libyenkonferensen i Paris härom dagen att Sverige är berett att genomföra en liten förlängning, men han vill också se frågan diskuterad i FN.


Tiden rinner nu snabbt iväg för en förlängning. Försvarsmakten är långt ifrån den organisation med omedelbart hög insatsberedskap som den ofta målas upp som. Till detta har det varken funnits pengar eller resurser. Ska flyginsatsen förlängas måste beslut tas mycket snart om vilka enheter som ska utgöra denna. Inom vissa delar blir det i så fall till att åka iväg för andra gången och därmed rotationstakt 1:1 med lika lång tid hemma som i insatsområdet. Det är inte ett hållbart koncept. Inom andra delar kan man måhända utbilda ny personal, men då måste förberedelser påbörjas med en gång och att vidta någon som helst form av åtgärd utan att ha ett politiskt beslut i ryggen är inget man gör i Försvarsmakten.

Ska insatsen istället förlängas med markförband är det också hög tid att förbereda dessa. Med undantag för den strategiska reserven och specialförbanden, har huvuddelen av Försvarsmaktens förband 90 dagars beredskap för internationella insatser. Ännu så länge finns heller inga färdigutbildade stående förband att tala om, utan det handlar i så fall om att sätta samman olika förbandsdelar till ett större. De förband som ingick i Nordic Battle Group är ett alternativ, men dessa är till stor del redan vigda för avlösning i Afghanistan. En intressant fråga är också hur en eventuell förlängning ska finansieras. En förlängning av flyginsatsen medför motsvarande eller större minskning av flygtidsproduktion på hemmaplan och är därigenom finansierad. Frågan är dock om en fortsatt flyginsats är det mest effektiva. En eventuell markinsats för säkerhetsskapande åtgärder kan vara avsevärt mer effektiv, men också betydligt mer kostsam.


Klart är att Libyen som oroshärd och område i behov av internationellt stöd kommer att bestå under en lång tid framöver. Såväl bistånds- som säkerhetsskapande åtgärder kommer att behövas. Som alltid är det svårare att vinna freden än kriget och att se det enormt militariserade Libyen som ännu en "failed state" är en mardröm.

Tiden rinner snabbt iväg. Hur gör vi med Libyen? Hur förbereder sig Sverige för att kunna agera utifrån det av de handlingsalternativ som FN och NATO väljer? Det krävs en politisk inriktning idag - inte imorgon.


Läs gärna gästledaren i SvD om bistånd och militära insatser


DN, 2, SvD, 2, Aft, 2, 3, Exp, SR

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. "Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen".

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. "Av en ren händelse" genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.



Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

Wikileaks och JSF

Inte bara i Norge har Wikileaks orsakat problem för regeringen och dess avsikt att köpa JSF som ersättare till de åldersstigna F-16 man opererar. Nu händer samma sak i Nederländerna, där Wikileaksdokument anses visa på att USA hade bättre inblick i regeringens anskaffningsprocess än det nederländska parlamentet, vilket fått landets gröna vänster att gå i taket och kräva en debatt i frågan i parlamentet. Saab hade ett tag efter förlusten i Norge, kopplat ett bra grepp om Nederländerna när man med norska läxor i bakhuvudet, presenterade ett mycket attraktivt, tydligt och offentligt erbjudande till landet som verkligen satte JSF under lupp. Resultatet blev att en omfattande delegation från det nederländska försvarsutskottet besökte Sverige för att vidare informera sig. Parlamentet har sedan dess fört en fördröjningsstrid mot regeringens planer på att anskaffa JSF och hittills endast godkänt anskaffning av två förserieflygplan, vilket man senare återtog i ett beslut i maj 2010.

Brasilien har ju annars varit den större marknad som känts mest lovande för Saab och där har förre presidenten Lula länge undvikit att ta det slutliga anskaffningsbeslutet, trots att han uttalade sitt stöd för Rafale och Frankrike redan förra hösten, medan såväl flygvapen som landets flygindustri varit uttalat för Gripen. Anledningen till att inget beslut togs lär ha varit en fransk malör i FN, där man baktalade Lula och Brasilien. Vid årsskiftet, ställde jag frågan på Twitter vad nya presidenten Dilma Rousseff skulle innebära för Gripens chanser och hela FX-2-upphandlingen. Sedan dess har Brasilien också drabbats av omfattande översvämningar. Många trodde att Rousseff skulle välja att lägga ner upphandlingen, vilket i så fall skulle vara tredje gången i ordningen, med Gripen som vinnare i de bägge tidigare. Beslutet från Rousseff blev dock att upphandlingen ska göras om, så nu är racet öppet igen. Förvänta er att det ekonomiskt hårt pressade Frankrike och dess än mer hårt pressade försvarsindustri kommer att göra allt i sin makt och lite därtill för att vinna.

Även för svensk del är Brasilienkontraktet otroligt viktigt att vinna, med tanke på vårt eget flygvapens framtida utveckling. Det är dags att mobilisera kungahus, regering, industri och alla andra tillgängliga krafter för att vinna kontraktet.

Se även Chefsingenjören

Andra aspekter på Wikileaks

På SvD:s ledarblogg tar man ikväll upp en intressant aspekt på den senaste Wikileaksladdningen, nämligen hur Wikileaks med sina läckta diplomatiska dokument helt spelar diktatorer i händerna. Bakgrunden är att DN idag uppmärksammade att den mycket kontroversielle och anti-semitiske representanten för Wikileaks i Ryssland, Israel Shamir, ger Lukasjenko sitt fulla stöd efter valet i Vitryssland. Shamirs motsvarighet i Sverige är faktiskt hans son frilansjournalisten Johannes Wahlström, som figurerat en hel del i media med kritik mot Israel och har publicerat en del material hos sin far. F d riksdagsledamoten (m) och försvarsutskottsmedlemmen Rolf K Nilsson har skrivit en hel del på sin blogg om just banden mellan Shamir, Wahlström, Wikileaks och Ryssland.

Som Per Gudmundsson på SvD nu rapporterar använder Zimbabwes diktator Robert Mugabe nu Wikileaks för att misskreditera sin huvudmotståndare Morgan Tsvangirai, som omnämns i flera diplomatiska rapporter. Tsvangirari riskerar åtal för högförräderi för sina kontakter med amerikanska diplomater.


Uppväger de goda sidorna av Wikileaks de dåliga? Så länge informationen kretsar runt USA blir det mycket, mycket ensidigt. Ska Wikileaks ha trovärdighet är det bäst att organisationen publicerar sina dokument rörande Ryssland, Kina m fl. Sen är det förstås så att dessa länder har ännu lite hårdare syn på tilltag i stil med Wikileaks. Den brittiska Litvinenko-affären, där den f d FSB-agenten Litvinenko avled av förgiftning verkar nu få en tysk motsvarighet sedan en f d KGB-överste och hans fru, nu bosatta i Tyskland, kvicksilverförgiftats. I mitten av november omtalades från ryskt håll att en "Mercader" (namnet på Trotskijs mördare) skickats för att ta hand om den som förrådit de i somras i USA gripna ryska agenterna. Huruvida det är löst prat eller inte återstår att se. Frågan är om Assange m fl vågar riskera att få en "Mercader" efter sig.

Wikileaks och en förlorad livlina (uppdaterad 5/12 11.35)

Wikileaks är ett tveeggat svärd. Å ena sidan verkar man i många fall oberörd av framtida öden för de personer man publicerar information om. Den integritet man säger sig vilja bevaka, verkar inte alltid så viktig när man i nästa stund publicerar politikers sjukjournaler. I många fall publicerar man information som tidigare varit känd, men som media återigen cirkulerar eftersom man verkar ha fått ett färdigt informationspaket. I fallen med publicerad information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan blir det problematiskt, då ingen journalist och förmodligen inte Assange eller hans stab heller för den delen, har tid eller ork att gå igenom alla de dokument man publicerat eftersom det är ett arbete som sysselsätt tusentals underrättelseofficerare och soldater världen över att sammanställa till relevant information. I många fall har det rört rapporter från patruller i fält och från olika sagesmän. Utifrån detta ska sedan analytiker bedöma trovärdighet och korrekthet i information. Den analysen får man leta efter på något annat ställe hos Wikileaks. När det gäller diplomaters kommunikation hem till det egna landet är deras uppgift att förmedla bedömningar av läget på plats. Dessa är naturligtvis inte avsedda för allmänhetens och definitivt inte objektets ögon och har under århundradena så aldrig varit. Det förtar helt enkelt syftet med att ha en beskickning i ett land, om så skulle vara.

Å andra sidan kan Wikileaks vara till nytta när det gäller att avslöja politiskt rävspel, som t ex turerna kring det norska Gripenköpet och andra tillfällen när ord och handling på politisk och hög företagsnivå skiljer sig kraftfullt. Men till dess Wikileaks expanderar till att omfatta material från andra stormakter än USA blir bilden rätt skev.

I det senaste paketet med läckt material har svenska media kunnat frossa loss ordentligt eftersom det funnits ett antal dokument som rört Sverige. Mest besvärande har varit socialdemokratiska förbindelser med USA och den amerikanska ambassaden, där ledande socialdemokrater har fört samtal med amerikanska diplomater bl a om framtiden för den svenska militära insatsen i Afghanistan.

Hårt trängd är nu den Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, efter sina samtal med amerikanska diplomater om situationen inom det egna partiet. Att döma av de dokument som media idag rapporterar om verkar Ahlin vara en av få socialdemokrater med sjukdomsinsikt om partiets tillstånd. Nu har han haft otur med att bli avslöjad att delge den informationen till USA och för det kommer han att få gå, även om analyserna att avsaknaden av egna politiska idéer är grunden till partiets förfall, förefaller helt korrekta. Dokumenten visar också tydligt på det klassiska politiska problemet. I opposition är det enklaste att kritisera sittande regering för frågor som man själv skulle ha agerat likadant i om man suttit i regeringsställning.


Förlorad livlina

Tyvärr fanns inte Wikileaks under Kalla Kriget. Det hade varit oerhört intressant att låta svenska folket ta del av det dubbelspel rörande den svenska hållningen till USA och NATO och det fullständiga beroendet av dessa för svensk säkerhet. Forskaren Robert Dalsjö har skildrat detta i en avhandling (här recenserad av Mikael Holmström), men fortfarande återstår många frågetecken.

Från 50-talet fanns ett omfattande samarbete mellan Sverige och NATO i händelse av krig, men endast på absolut högsta nivå kunde detta avhandlas. Bilden utåt var att Sverige var alliansfritt och skulle agera neutralt i händelse av en konflikt öst-väst. I verkligheten skulle Sverige snabbt sluta upp på västsidan, och utgörandes halva den europeiska fronten stoppa en sovjetisk rörelse västerut genom Sverige och in i Norge och ut på Atlanten. Sverige omfattades av ett NATO-paraply även om landet inte formellt ingick i organisationen. Vid hot mot Sverige skulle utvalda delar av den högsta svenska militärledning, förmodligen tillsammans med utvalda regeringspolitiker utan deras förhandskännedom därom, snabbt resa till London för att därifrån kunna utgöra en exilregering och koordinera stöd till Sverige. Ser man historiskt skedde så också vid ett antal tillfällen då hotet mot Sverige var förstärkt, t ex då den sovjetiska Östersjöflottan låg utanför den svenska territorialvattengränsen, beredd att frita U-137.

Från 70-talet tilläts denna västliga livlina gå förlorad. Regeringen Palme överförde aldrig kunskapen om en existerande livlina och hur den skulle aktiveras till den borgerliga regeringen när man förlorade valet 1976. Det är inte svårt att inse vilket enormt sprängstoff en kännedom om att socialdemokratiska regeringar i 15 års tid aktivt fört en fullständigt annan politik än den man framhållit utåt, speciellt vid denna tidpunkt då Vietnamkriget och protesterna mot detta låg färskt i minnet. Det hade otvivelaktigt inneburit Olof Palmes sorti ur svensk politik.

Som Dalsjö påvisar och även dåvarande nytillträdde överbefälhavaren Bengt Gustafsson, lät Palme livlinan förfalla då han återfick makten. Gustafsson orienterades aldrig om livlinans existens även flera av hans närmaste underställda hade kännedom om denna (Läs gärna Gustafssons mycket intressanta bok om ubåtsjakterna). Kännedomen om en tidigare existerande livlina är även aktuell i dagens politiska situation, då vi idag i än högre grad är beroende av NATO-stöd för landets säkerhet. Fortfarande är det tabu att diskutera samarbete med NATO, om än inte lika starkt som tidigare.


Nu är mycket av agerandet höljt i dunkel avseende förhållandena mellan socialdemokratiska svenska regeringar och USA och NATO. Det börjar bli bråttom att sammanställa en vitbok om en sådan någonsin ska kunna komma till stånd. Många av de inblandade har börjat dö undan och med dem informationen om hur det egentligen förhöll sig. Hade Wikileaks funnits på 70- och 80-talen hade vi kanske kunnat ha informationen redan då. USA visste hur det förhåll sig. Palme visste hur det förhöll sig. Sovjetunionen visste hur det förhöll. De enda berörda som inte visste var svenska folket och alla utom ett fåtal av dem som egentligen skulle göra jobbet - det svenska försvaret.


SvD, DN, Exp, 2, Aft, 2, 3, 4, 5


Uppdatering 5/12 11.35: Expressens Anna Dahlberg ifrågasätter i en ledare den svenska NATO-skräcken och drar paralleller till Norge. Bra!