Felräkningspengar

TT meddelar att Försvarsmakten av misstag betalat ut 86 milj kr till en leverantör istället för det korrekta beloppet 15 000 kr. Det kan ju förklara några av alla de saknade miljonerna i PRIO. Nu rörde det sig om något så trivialt som en felskanning, men ibland baxnar man över de rutiner som tillämpas.

Chefsingenjören meddelade förra veckan att han liksom många andra som tackat nej till utlandsobligatoriet och därefter blivit uppsagda eller placerats i övergångsorganisationen, nu fått ett nytt anställningsbevis där det står att han är anställd enligt det nya avtalet(!).

Vid revision på vissa förband har man hittat personal som inte satt sin fot på jobbet på snart tio år, men ändå uppbär lön. På andra förband finns det de som vågat sig ut i det civila, men som fortfarande efter några år och ett antal samtal till Pers och HRC fortfarande får lön och löneförhöjningar i sedvanlig ordning från Försvarsmakten. Meningen "Sluta betala mig pengar, jag jobbar inte kvar" verkar inte kunna tolkas på rätt sätt på mottagande sida. Istället måste dessa personer se till att hålla kvar alla dessa månadslöner till den dag när Försvarsmakten slutligen upptäcker sitt fel och kräver tillbaka pengarna.

Försvarsbudgeten är alldeles för liten för att man ska ha råd med missar liknande de ovanstående.

Europa och NATO utan USA? (Uppdaterat 27/1 08.45)

President Obama höll igår sitt årliga tal till nationen. Huvuddelen av talet kom att handla om USA:s stora problem med statsfinanserna. Obama vill frysa utgifterna i fem år och efterlyser en nationell samling kring ekonomin, där varje amerikan ska dra sitt strå till stacken för att utveckla USA och få ekonomin på rätt köl. Han förespråkade t ex satsningar på utbildning för att öka konkurrenskraften gentemot andra länder och det verkar också som om oljebolagens skattereduktioner försvinner.


Frågan är hur långt Obamas förslag räcker. Att frysa utgifterna i 5 år kommer endast att sänka det amerikanska budgetunderskottet med 400 miljarder dollar de närmaste tio åren. Tidigare i år skrev den amerikanske finansministern Timothy Geithner till kongressen för att be dem höja USA:s skuldtak och påpekade i sitt brev de ytterst allvarliga följderna för hela världen om skuldtaket nås. Amerikansk lag förbjuder staten att låna mer om skuldtaket nås och landet får därefter snabbt ställa in betalningarna. Det nuvarande skuldtaket ligger på ofattbara 14,3 biljoner dollar och nås enligt nuvarande beräkningar under perioden 31 mars- 16 maj 2011. I brevet motiverar Geithner att en återgång till 2008 års utgiftsnivå endast skulle försena förloppet 2 veckor. Obamas förslag skulle alltså minska skulden till någonstans strax under 13,9 biljoner dollar. Kommer det att räcka för att få USA:s ekonomi på rätt köl?

Den amerikanska ekonomin och Geithners brev kommenterades av den svenska finansanalysföretaget Stockpicker så här: "Det är ingen hemlighet att USA:s skuldsättning ökar dag för dag. Ökningen börjar dessutom anta en exponentiell kurva. Under de senaste två åren ökade skulden mer än under de fyra föregående åren. Mot bakgrund av detta är det inte direkt konstigt att man närmar sig det av kongressen antagna ”skuldtaket vilket i normala fall innebär att man enligt lag inte får låna mer. För att kringgå problemet har finansministern Timothy Geithner helt sonika skrivit ett brev till den amerikanska kongressen i syfte att förmå den att öka taknivån från 14,3 biljoner dollar. Ett av motiven var att underlåtenhet att höja gränsen skulle påskynda USA:s betalningsinställelse. Ord och inga visor. Märk väl att ordvalet var ”påskynda” och inte ”undanröja hotet”."


Var och en kan nog själv räkna ut vad ett sådant förlopp skulle innebära för USA:s möjligheter att fortsätta ingripa säkerhetspolitiskt i övriga världen. Europa ska nog börja titta närmare på en plan utan USA som garant och ryggrad i NATO. Som bekant går det heller inte speciellt bra för de övriga stora länderna i NATO och i EU, som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien.


Media: SvD, DN, 2, Expressen, 2, 3, Aftonbladet, 2, Affärsvärlden, DI, GP, Sydsvenskan


Uppdatering 27/1 08.45: Affärsvärlden: "- Endast USA:s räntebetalningar kommer att växa från dagens 10,8 procent av statsbudgeten till 20 procent år 2020. Det går inte ihop. Det är omöjligt att förstå varifrån alla de pengarna ska komma, säger Jørgen Ørstrøm Møller."

Problem 1A

Peter Norman, VD för Sjunde AP-fonden (som förvaltar alla svenska soffliggares PPM-pengar) oroar sig i en debattartikel för det framtida Sveriges förmåga att hålla pensionssystemet i balans med allt fler pensionärer i förhållande till arbetstagare.

I grunden ligger samma problem som tidigare beskrivits på WW: Allt färre svenskar (i dagsläget ca 3 av 7) är sysselsatta i den privata sektor som är vad som genererar de skattemedel som i slutändan ska utgöra "löner" m m för de övriga (barn, studenter, sjuka, pensionärer och övriga bidragstagare) och bekosta övriga statliga utgifter. Naturligtvis finns det offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till statskassan på samma sätt som det finns privata företag som lever på offentliga kontrakt. Grundproblemet är ändå detsamma. Det måste bli fler företag och fler anställda som genererar friska skattepengar, om vi ska kunna bibehålla och utveckla den välfärdsnivå vi vant oss vid och som vi förväntar oss.


Bloggrannen Cornucopia är en mästare på grafer och från ett inlägg på samma tema kommer denna graf:

De svaga drabbas av Vänsterpartiet

Igår klubbade Vänsterpartiets rikskongress i Gävle genom förslaget att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Ju mer man funderar över detta förslag, desto mer bisarrt ter det sig. Om man bortser från det enkla faktum att det inom många mer kvalificerade yrken inte skulle fungera med sex timmars arbetsdag och istället koncentrerar sig den matematiska kalkylen, eller bristen på, finns det all anledning att oroa sig för Sveriges framtid med en regering där Vänsterpartiet har möjlighet att verka för detta förslag.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön betyder i praktiken att kostnaderna för att lösa samma arbete ökar med 33% då man måste utöka arbetskraften med 33% om produktionen ska kunna hållas uppe. Samtidigt måste ju även arbetsgivarens intäkter öka med lika mycket om denne ska kunna betala ytterligare löner. Resultatet blir då en inflationskarusell på 33% som får kompenseras med höjda löner. Frågan är om lönerna kommer att matcha inflationsnivån? Det är tveksamt. Hur många företag klarar idag av att höja sina lönekostnader med 33%?

Vad som är än tydligare, framförallt genom historiska exempel, är att de som står utanför arbetsmarknaden, såsom bidragstagare och pensionärer, är de som kommer att drabbas hårdast av inflationen eftersom bidragen aldrig riktigt hänger med en snabb inflation. Ser man till den offentliga sektorn måste den alltså utökas med 33% för att hänga med när arbetsdagen förkortas. En utvidgning med 33% innebär också en lika stor ökning av löneutgifterna och det måste kompenseras med avsevärt höjd skatt. De som kommer att drabbas hårdast om Vänsterpartiet får igenom sin ekonomiska politik är alltså de man säger sig vurma mest för - de som står utanför arbetsmarknaden.

Mona Sahlin får det minst sagt svårt att försvara sig i kvällens debatt om Fredrik Reinfeldt väljer att skjuta mot de minst sagt galna ekonomiska förslag hennes bundsförvanter lagt fram de senaste dagarna. Förslag som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna, att folk ska låna för att få ihop till att betala högre skatter och ett avskaffande av ränta, känns inte speciellt realistiska. Försvarar hon sig med att dessa förslag är just lite för galna, gör hon sig till ovän med sina bundsförvanter. Försvarar hon sig med att hon ställer sig bakom den politiken, eller att man får ta de frågorna senare, tappar hon ansiktet inför väljarna.

Den okända skatten

De rödgröna partiledarna skriver idag på SvD debatt om hur man vill avhjälpa arbetslösheten. Receptet är, hör och häpna, sänkta arbetsgivaravgifter under 2011 och 2012 med två resp sex mdr kr för småföretagare. Företagare som anställer unga mellan 20 och 25 år ska slippa arbetsgivaravgiften för dessa. Det låter definitivt som borgerlig politik av den äldre skolan. Förslaget kommer säkerligen att göra det lättare för unga företag, såsom t ex caféer att klara sig, då arbetsgivaravgifterna är en betungande pålaga. Problemet kommer istället när 25 år passeras. Man ska också komma ihåg att redan nu är det halverad arbetsgivaravgift för anställda yngre än 26 år och att Alliansen sänkte arbetsgivaravgifterna med 1% 2009.


Arbetsgivaravgifter är ett tråkigt ord och mycket få förstår egentligen hur dessa pålagor drabbar deras arbetsgivare och framförallt hur mycket man egentligen själv avstår i lön. För den anställde som lyfter 20 000 kr i lön, betalar dennes arbetsgivare 26 300 kr inkl arbetsgivaravgiften på 31,42 %. Därutöver kommer sedan avgifter fastställda i kollektivavtalen på 5-15 % beroende på avtal. Är den anställde arbetare hamnar arbetsgivarens totala löneutgift på 27 300 kr och är det en tjänsteman blir summan 29 400 kr.

Det ger också vid handen att om den anställde vill ha högre lön och höja lönen med 500 kr (2,5 %) kommer det att kosta arbetsgivaren betydligt mer, nämligen 683 kr (3,4 %) om den anställde går som arbetare och 734 kr (3,8 %) om det är en tjänsteman. Inte undra på att arbetsgivaren är hård vid löneförhandlingar, när lönehöjningen kostar vederbörande 50 % mer än vad den anställde ser på lönebeskedet.

Enligt jobbskatteavdrag.se blir det 15 400 kr ut på en lön på 20 000 kr. Det innebär att den anställde totalt har skattat 4600 kr + 6300 kr och därtill drygt 1000 kr eller 3000 kr i kollektivavtal.

Skattebördan blir då nästan 60 % för arbetaren och nästan 70 % för tjänstemannen!

Ökas lönen till 30 000 kr före skatt istället blir skattebördan istället 63 % resp 73 %. Alltså återstår mindre än 30-40% av lönen att användas för konsumtion och som bekant är det även skatt på konsumtionen (moms, någon?) och lägg därtill andra pålagor som t ex bilskatt, fastighetsskatt o s v.


Jag tror som sagt att de flesta svenskar är omedvetna om just hur mycket övrig skatt man betalar för den lön man får på banken den 25:e. Skatteverket är numera skyldigt att skriva ut jobbskatteavdraget på deklarationen. Jag föreslår att det även lagstadgas att arbetsgivare blir tvungna att ange hur mycket arbetsgivaravgift och kollektivavtalsavgifter som betalats för den anställde. Det är också skatt, men det syns inte på lönebeskedet.


Naturligtvis skiljer sig procentsatserna något hit och dit beroende på vilket kollektivavtal den anställde går under.

Tidigare i veckan annonserade de rödgröna sina nya förmögenhetsskatt, eller skatt på förmögna som det nu heter för att skilja den från den tidigare skatten. Den stora skillnaden är att betydligt fler nu är förmögna. Gränsen har flyttats ner med 20 % till 2 milj kr för ensamstående och 4 milj kr för par. Det kommer bli en hel del människor i storstadsregionerna som plötsligt upptäcker sig vara förmögna.

E24, DN, 2, 3

Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman

Något att glädjas över? (uppdaterad 14/1 17.15)

Försvarsministern konstaterar nöjt på sin blogg att Försvarsmakten förra året sparade väl över en miljard kr bara i förbandsverksamheten. Finansminister Anders Borg lär vara ännu nöjdare då statskassan endast avser låta Försvarsmakten behålla 800 milj kr.

Är en besparing på drygt en miljard kr på den redan hårt ansträngda förbandsbudgeten (som utgör knappt hälften av försvarsbudgeten) verkligen någonting att hurra för? Är det ett tecken på bra ekonomisk kontroll eller är det ett tecken på bristande ekonomisk kontroll?

För knappt ett år sedan rapporterades att Försvarsmakten istället för att göra ett underskott på 1,5 mdr kr 2008, istället fick ett överskott på 500 milj kr (vilket inte försvarsministern nämner i sitt blogginlägg) efter att tumskruvarna dragits åt och i år lättade man inte direkt på tumskruvarna. Det man har kunnat spara på har i princip endast varit "bensinpengarna" medan den fina bilen ändå stått och dragit underhållskostnaden. Sålunda är Försvarsmakten som vanligt illa övad medan den dryga miljarden kr sparats in.

Vad hade då Försvarsmakten kunnat använda 1500 milj kr till?

- Fördubbla Afghanistaninsatsen
- Anskaffat de taktiska UAV:er som efterfrågas av Afghanistankontingenten istället för att ställa in upphandlingen 2008
- Driva ett av våra större mekaniserade regementen i ett helt år
- Driva två hela stridsflygflottiljer i ett helt år (det är väl vad som är kvar i stridsflygväg?)
- Anskaffa ett stridsstödfartyg
- Köpa ytterligare ett hundratal nya stridsfordon (AWV)
- Genomföra en riktigt stor försvarsmaktsövning (den sista stora övningen var "Orkan" 1993 och kostade då 350 milj kr för att öva ca 30 000 man inkl stridsfordon, flyg och fartyg) eller ca 100 övningar av Dagny II:s storlek
- eller kanske köpa egna transportflygplan att använda till personaltransporter av Utlandsstyrkan istället för att de ska ske med utdömda lågprisflygbolag


Jag ser inte riktigt vad det finns att glädjas över med att ha fått ett överskott på 1000 milj kr i den känsligaste delen av en verksamhet som mer än går på knäna.


Uppdatering 14/1 17.15: Vad jag glömde påpeka igår kväll när inlägget skrevs var att den dryga miljarden är sparad i verksamhetsbudgeten som ligger på ca 19 mdr kr, varav ca 13 mdr kr är löner. Resterande är det som går till övningsverksamhet osv. Med andra ord är uppåt 20 % av den faktiska verksamheten som har sparats in i onödan. Med tanke på övningsverksamheten på förbanden kostar mellan 100 och 200 milj kr kan man också se det som att 5-10 förband inte fick öva under 2009. Knappast ett sunt ekonomiskt tänkande.

Värt att betona, vilket också görs bland kommentarerna, är att Försvarsmakten ALDRIG överskridit sin budget. Året har alltid avslutats inom ram, även om pengar saknats för att genomföra all planerad verksamhet.

Skadeglädje

2003 infördes det nya pensionssystemet PA 03 för statligt anställda. Eftersom jag är en ganska offensiv sparare, tänkte jag att jag för en gångs skull skulle välja ett tryggare sparalternativ för min tjänstepension. Därför valde jag att lägga min tjänstepension i en traditonell pensionsförsäkring. Valet föll på AMF Pension som lovade följande (och fortfarande gör på sin hemsida):

"Traditionell försäkring är för dig som tycker om trygga placeringar. Våra förvaltare som sköter om pengarna sprider sparandet över obligationer, fastigheter och aktier i svenska eller utländska företag. De ändrar också fördelningen efter läget i världsekonomin.

Genom att vi sprider sparandet på det här sättet – plus att vi ger garanti – är dina pengar väl skyddade om det till exempel skulle bli en svacka i Sveriges ekonomi eller på börsen.

Den här formen att förvalta kallas ”traditionell”. Eftersom den ger ett garanterat pensionsbelopp anser många att den är det säkraste sättet att trygga pensionen på. "


När jag nu loggar in på mitt konto på AMF Pension ser jag att mitt PA 03 sjunkit med 10 % i värde det senaste året. Samtidigt har mitt egenförvaltade sparande i privat pensionsförsäkring och PPM hållit sig runt 0%, trots den vikande världsekonomin.

Att AMF Pensions "traditionella sparande" inte var någon höjdare insåg jag redan för några år sedan, då avkastningen var minimal om ens någon. Det enda värdet på mitt PA 03 hos AMF ökade med var de pengar som arbetsgivaren satte in. Därför valde jag att flytta mitt PA 03 till en annan aktör, där jag själv kan påverka hur pengarna investeras och med gott resultat.

Däremot kan jag inte flytta mitt tidigare sparande hos AMF Pension. AMF Pension är nämligen en av få förvaltare av statliga pensioner som inte tillåter flytt av tjänstepensionspengarna. Det är ju inte så konstigt med tanke på det mycket, mycket vidlyftiga pensionavtalen AMF Pension har för sina styrelsemedlemmar. Någon måste ju täcka upp för svinnet och det blev ju vi statligt anställda som sitter fast och inte får flytta pengarna.

Alla behöver ju inte vara med och täcka förlusterna. F d vice vd:n för AMF Pension, Ingvar Skeberg till exempel. Han flyttade nämligen sina pengar från den traditionella försäkringen till en fondförsäkring innan AMF:s stundande återtag av pensionspengar från spararna ägde rum. Så gjorde även förre vd:n Christer Elmehagen.

Ju sämre det går för styrelsen i AMF Pension, desto gladare blir jag. Nu verkar det som om styrelsen inte kommer att beviljas ansvarsfrihet. Det låter bra. I mina ögon är AMF Pension ett riktigt skitföretag om ni ursäktar kraftuttrycket.