Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll
—

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria - och i kris och krig neutrala - avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss". Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: "Alliansfriheten har tjänat freden väl", men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning - med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar - eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan - solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare - trots svårt ekonomiskt läge - och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination - en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila - flera gånger antalet innevånare i Sverige - dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede - om Hitler vunnit - och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:




Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa - för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Follow @mikaelgrev

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så "tyst" som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.


Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget

Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och "folkomröstningar" genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den "lagliga" finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.



Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som "under tjänstledighet" strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Vad varje svensk och finländare borde veta

I Hufvudstadsbladet påminns läsarna idag om hur den svenska hjälpen till Finland under Vinterkriget egentligen såg ut. I den svenska masochistiska formen av historieskrivning är normen att beskriva att Sverige (som helst slåss till sista finne, men ändå absolut inte ska gå med i någon form av försvarsallians) inte gjorde ett dugg för Finland utan med berått mod såg på när Sovjetunionen våldförde sig på grannlandet. Tyvärr existerar också den bilden i Finland.

Den svenska linjen var den av realpolitik och vad man kunde mäkta med efter det sena och smärtsamma uppvaknandet efter 1925 års fatala försvarsbeslut. Den som idag förespråkar en öppen svensk militär insats i Finland 1939 väljer att bortse ifrån, eller ännu troligare är omedveten om det faktum att Ryssland genom Molotov-Ribbentroppakten var lierat med Tyskland som redan tagit Polen. De svenska förutsättningarna för ett öppet militärt ingripande i Finland hade satt Sverige i en mycket riskabel situation gentemot Tyskland och hade därtill blottlagt landet än mer på de ytterst få och illa utrustade militära förband som fanns efter försvarsslakten 1925 och det alldeles för sena och klena återtagandebeslutet 1938. De militära möjligheterna att då ingripa till Finlands hjälp var inte större än med dagens innehållsfattiga solidaritetsförklaring, dvs icke existerande. Frivilligkåren och materielbiståndet blev det bästa man kunde uppnå.

Den som sedan förespråkar ett svenskt öppet stöd till Finland under fortsättningskriget glömmer lika gärna bort att det denna gång hade ställt Sverige på Tysklands sida i kriget och mot de allierade.

Läs gärna artikeln i Hufvudstadsbladet och för den som önskar mer fördjupning i populärform så finns det faktiskt en P3 Dokumentär om svenska frivilliga i Vinterkriget. Detta är sådant som varje svensk och finländare borde veta.

Stella Polaris

Med ca 10 års mellanrum brukar Operation Stella Polaris uppmärksammas i media. Den här gången är det SvD:s kultursidor som har en fyllig och intressant artikel om hur stora delar av Finlands underrättelsetjänst räddades över till Sverige i krigets slutskede, när Finland fick vika sig för den röda övermakten. Klart läsvärt.

Segraren skriver historien

På aftonbladet.se, kan man idag läsa om att SVT ska sända en dokumentär om Wilhelm Gustloffs öde. Wilhelm Gustloff liksom flera andra tyska passagerarfartyg torpederades av ryska ubåtar under VK 2 absoluta slutskede. Fartygen var överfulla av flyktingar och sårade från Baltikum och hade minimalt militärt värde.

På aftonbladets lista över stora fartygskatastrofer i Östersjön nämns också Cap Arcona, ett annat tyskt passagerarfartyg som sänktes bara dagar innan kriget tog slut i Europa. Cap Arcona var lastat med drygt 6000 f d koncentrationslägerfångar och sänktes av brittiska attackflygplan. Då fartyget börjat sjunka och människorna överge det, varvid stora mängder koncentrationslägerfångar låg i vattnet, blev de skeppsbrutna (helt mot Génèvekonventionen) utsatta för upprepade akan-anfall. Även två andra tyska fartyg med f d koncentrationslägerfångar sänktes i samma veva.

Nu handlade ju naturligtvis Aftonbladets artikel om dokumentärfilmen, men man kan ju ändå inte undgå att tycka att det finns ett visst nyhetsvärde i Cap Arcona eftersom ytterst få idag levande svenskar känner till detta.

En annan skamfläck för de allierade och som är i det närmaste totalt okänt för svensken i gemen eftersom det är segraren som skriver historien, är de västallierades behandling av tyska krigsfångar efter kriget. Inte för att Sovjet var bättre, där man behöll tyska krigsfångar som slavarbetare fram till 1955. På order av Eisenhower klassades de tyska soldaterna som "disarmed enemy forces, defs" istället för "prisoners of war". Därigenom ansåg man sig kunna frånggå Génèvekonventionen för de tyska soldaterna, varvid man ej behövde sörja för deras fysiska status och de kunde användas som slavarbetskraft. DEF placerades i koncentrationsläger längs Rhen, utan medicinsk hjälp, utan tak över huvud och med dagsransoner på 500 kcal (normalt dagsbehov för en vuxen man är ca 2500 kcal). Författaren Ernst Brunners far var en av dessa def och Brunner har berättat om faderns upplevelser i ett franskt läger för def i boken Vallmobadet (Bonniers, 1999). 1946 återfick dock de överlevande tyskarna sin krigsfångestatus.

60 år senare går historien igen, men den här gången använder man sig av benämningen "unlawful combattants" istället och kriget är ett annat.

Visst nyhetsvärde borde väl finns även i detta?


En googling på "disarmed enemy forces" liksom "cap arcona" ger en del intressanta länkar

Radio Tuff om def och unlawful combattants
Ve de besegrade - Om Östersjöns stora katastrofer

Edit: 31/12 Ändrade tillbaka till att Cap Arcona liksom de övriga var lastade med "f d" koncentrationslägerfångar. För källa - Se "Ve de besegrade"

Den trendiga historien

På DN Debatt idag håller historieprofessor Gunnar Richardson en lektion om det svenska sveket under VK 2. Richardson vill koppla samman Sveriges eftergifter mot Tyskland med "svenska folkets kallsinne inför närmare Europasamarbete idag". Richardson anser vidare att många glömt vad som egentligen hände sommaren 1940 och vill presentera en som han anser mer korrekt bild.

Det är bara att konstatera. Det är trendigt att skriva kungahuset och nazister i samma mening, liksom det är ännu trendigare att framhäva Per-Albin-regeringens feghet. Liksom en drucken skrävlar vid bardisken om allt han kunnat göra bättre och annorlunda än en rival, skrävlas det ofta om hur Sverige borde ha agerat under VK 2 mot Tyskland. Detta sker ständigt med samma klena eftertanke, oförmåga att sätta sig in i den dåtida situationen samt resulatet av sådan politik. Det mest extrema jag stött på var en historieprofessor jag studerade för, som insisterade på att Flygvapnet borde ha bombat järnvägarna till Auschwitz, så fort man i Sverige hörde talas om förintelselägren.

Något av det som Richardson, liksom många andra negligerar att väga in eller redovisa i sina redovisade bilder av den svenska oförmåga att stå upp mot det tyska monstret följer nedan:

Då VK 2 bröt den 1 sept 1939 och Tyskland anföll Polen existerade ett fördrag mellan Tyskland och Sovjetunionen, populärt kallad Molotov-Ribbentroppakten (MRP). I detta fördrag delade de bägge länderna östra Europa mellan sig. Därutöver fanns bl a även punkter rörande handel. I detta fördrag gavs bl a Sovjet fritt spelrum i Finland. Folk i gemen tror att det var Tyskland som invaderade Polen, men sanningen är att även Sovjetunionen gjorde, även om man väntade drygt två veckor med att ta sin beskärda del enligt MRP.

Under 30-talet hade Sovjetunionen och Finland ingått en non-agressionspakt. Under 1939 (stärkt av MRP) ställde Sovjet hårdare och hårdare krav på Finland, för att slutligen den 28 nov dra sig ur non-aggressionspakten och den 30 nov anfalla Finland fullt ut. Trots ett utomordentligt motstånd i kampen David mot Goliat (vilket förvånade hela världen), tvingades Finland söka fred med Sovjet i mars 1940. Freden blev för Finlands del mycket hård och man tvingades avträda stora delar av landets yta till Sovjetunionen. Sverige var EJ neutralt i detta krig, utan endast ej krigförande land. Bl a lämnades ett avsevärt militärt stöd till Finland.

Knappt hade freden slutits mellan Sovjetunionen och Finland förrän Tyskland den 9 april anföll Norge och Danmark simultant. Det svenska Försvaret hade då till stora delar hemförlovats och order om ny mobilisering gick ut, vilket tog dagar att verkställa. Jag hoppas att Försvarsmaktens status och beredskap vid denna tid är allmänt känd.

Efter invasionen av Norge och Danmark var så Sverige inneslutet av Tyskland i norr, väster och söder och Ryssland i öster. Detta samtidigt som den egna Krigsmakten och försvarsindustrin kämpade febrilt för att förstärka försvaret. Detta skedde med stor svårighet då landet var i princip avskuret från all handel med omvärlden. Att försöka köpa krigsmateriel var i princip omöjligt eftersom alla länder (krigförande och icke krigförande) pumpade in hela sin produktion i de egna krigsmakterna.

De flesta borde kunna inse att Sveriges position var ytterst utsatt. I detta läge med tyska stridsvagnar i princip vid svenska gränsen (Sverige hade endast ett fåtal stridsvagnar utan kanoner) är det fullt förståeligt anser jag att regeringen gick med på permittenttrafik. Trafiken skedde också efter svenska villkor som var betydligt hårdare än de av Tyskland önskade.

Ponera att Sverige 1940 skulle ha valt att sätta hårt mot hårt. Vad skulle det ha tjänat till? För det första fanns det inget hårt att sätta mot det hårda. För det andra skulle tyskarna snabbt ha tagit landet med avsevärda förluster för Sverige. För det tredje är det troligt att britterna skulle sett sig tvingade att bomba strategiska mål i Sverige (t ex malmfälten) för att förneka tyskarna dem. Anser man att det är värt att kliva ut på övergångsstället framför en bil som precis kör förbi för att kunna visa att man hade rätt är ju detta en seger.

Studerar man VK 2 ser man också att svensk politik mot Tyskland är så efterhållsam som möjligt givet den hotbild och säkerhetspolitiska situation som existerade. Eftergifterna svängde fram och tillbaka med hotbilden.

1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. Finland tog då chansen att ta tillbaka de i vinterkriget förlorade områdena. På detta sätt hamnade Finland på axelmakternas sida från att tidigare varit stött av Storbritannien och Frankrike (ockuperat sedan 1940).

Lite olika möjliga utgångar vid olika handlingsalternativ:
Sverige skickar förband för att stödja Finland i Vinterkriget: Eventuellt ett fortsatt sovjetiskt anfall in i Sverige. Krigsmakten försvagad vid det tyska anfallet på Norge och Danmark.

Sverige gör gemensam sak med Norge 9 April: Förmodligen tysk invasion av Sverige.

Sverige nekar eftergifter mot Tyskland 1940: Tyskland får sin vilja igenom med kraft.

Sverige ansluter sig till de allierade 1941: Landet omringat av tyska förband i norr, väster och söder samt helt plötsligt fiende till Finland. De allierade saknar resurser att stödja Sverige och landet klarar sig inte mot ett tyskt anfall, med de knappa resurser vi förfogade över.

Ovanstående går självklart inte att garantera på något sätt. Jag är dock ganska övertygad om att VK 2 slutade så gott som möjligt för Sveriges del.

De som gärna för fram historier om svenska eftergifter mot Tyskland under VK 2, talar lika ogärna om den handel och det utbyte av information som skedde med de allierade. Likaså om understödet till en eventuell befrielse av Norge i slutet av kriget, såsom operation Balchen och planerna på att låta den svenska Krigsmakten gå in i Norge för att driva ut tyskarna. Framförallt är det trendigare att tala om svenskarna i tysk tjänst snarare än om det större antal som deltog på de allierades sida.

Vad hade vi tjänat på att bli invaderade av Tyskland under kriget? Sverige hade säkerligen inte varit så blomstrande som idag. Mycket av det som vi idag tar förgivet, framförallt "folkhemmet" hade säkerligen sett annorlunda ut eller inte existerat. Kanske hade rentav VK 2 fått en annan utgång? Svårt att säga.


Birger Schlaug länkar också till Richardson artikel. Schlaug försöker och lansera eskorten av tyska fartyg på svenskt vatten som något tidigare okänt, vilket det inte är. Tyska flottan höll sig med undantag av u-båtarna förhållandevis passiv under kriget efter sänkningen av Bismarck. Argumentet att svensk eskort frigjorde tyska sjöstridskrafter ter sig därför lite underligt. Genom svensk eskort av tyska fartyg kunde man dessutom ha tyskarna under övervakning och förhindra en operation av typen "strategisk överraskning" Undrar förresten vad Schlaug säger om att svenska flottan vidarebefordrade till de allierade att Bismarck löpt ut och fartygets position?

Jag anser att om man ska kritisera något när det gäller svensk politik i anslutning till VK 2, så är det baltutlämningen. Där tycker jag man kan tala om svek och moraliska tvivelaktigheter. Ej heller hade det inneburit någon större säkerhetspolitisk risk att neka Sovjetunionens krav, då Krigsmakten vid det här laget var bättre rustad än någonsin tidigare under kriget samt flankerna och ryggen fria.

Den som är intresserad av svenska eftergifter till Tyskland under VK 2 samt den militära situation i Sverige, rekommenderar jag varmt boken "Krigsfall Sverige!" av Jan Linder (inhandlas gärna via SMB)
Även "Svenskar i krig 1914-1945" av Lars Gyllenhaal är mycket intressant i ämnet svenskar som stred för Tyskland respektive de allierade.




Själv förordar jag att vi har ett så starkt Försvar att vi i största möjliga mån kan föra våra egen utrikes- och säkerhetspolitik och till minsta möjliga grad tvingas rätta dem efter andras. Detta är ej möjligt idag och än mindre möjligt om inte Försvarsmakten ges större resurser. På så sätt kanske Richardson, Schlaug, Esbati, m fl skulle slippa ondgöra sig över eftergifter till andra länder i framtiden. (Den omtalade moderata debattartikeln om Borgs utspel finns idag på Brännpunkt)

Slutligen, om det är något som historien visar så är det att segraren skriver historien och att historien alltid går att revidera i efterhand för att passa ens egna syften. För att understryka detta vill jag länka till ett mycket gott exempel. Den som kan sin Star Wars kommer snabbt att förstå.

Uncomfortable questions...