Lucka 22: Pliktpersonal

I lucka 22 diskuterades den vilande värnplikten och svårigheterna att personalförsörja Försvarsmakten. 2014 var det ett faktum att yrkesförsvaret inte skulle kunna realiseras med den mängd kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl som hade utlovats i försvarsbeslutet 2009, i vilket värnplikten lades vilande. Uppfyllnaden var mycket lägre än önskat och lönenivåerna var (och är ) helt enkelt inte konkurrenskraftiga. Det mesta av denna problematik hade FOI redan förutspått i sin rapport som kom samtidigt med att det nya systemet infördes. Särskilt jämförelsen med andra länder var intressant och borde ha manat till eftertanke, men tyvärr inte.

Samtidigt med att värnplikten lades vilande, togs ett positivt och viktigt steg för en framtida återaktivering av plikten, nämligen att göra den könsneutral genom en ändring av lagen om totalförsvarsplikt. Från att värnplikten tidigare endast omfattat män, omfattar den sedan 2009 även kvinnor. När julkalendern 2014 skrev hade regeringen preics öppnat för att återuppväcka repetitionsutbildningen av värnpliktiga, vilket var ett positivt tecken. Detta brådskade eftersom pliktpersonal tas ur krigsorganisationen 10 år efter deras senaste tjänstgöring. Samtidigt talades det om att återaktivera värnplikten. Det första steget togs den 1 oktober genom tillsättandet av Annika Nordgren Christensens pliktutredning. Efter att utredningen var färdig gick det snabbt att återaktivera värnplikten. I ett första steg fick Försvarsmakten i uppgift att kunna grundutbilda 4000 värnpliktiga. I Försvarsberedningens rapport Värnkraft vill man se en utökning mot grundutbildning av 8000 värnpliktiga till mitten av 20-talet. Försvarsmakten planerar för en gradvis ökning från 5000 grundutbildade 2021 till 8000 2025.

Återaktivering av värnplikten är i grunden ett mycket positivt drag. För det första ger värnplikten en möjlighet att snabbt bygga upp fler större krigsförband. Värnplikten skapar också en mycket god rekryteringsgrund för både officer/specialistofficer, liksom kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Här finns den ingång som saknades efter 2009. Det är också mycket positivt att värnplikten nu är könsneutral och att mönstringsunderlaget därför omfattar både män och kvinnor. På sikt kommer det att leda till att fler kvinnor kommer in i Förvarsmakten, liksom att organisationen bättre speglar hur samhället ser ut idag i form av kulturell och etnisk bakgrund. Det kommer att gynna både Försvarsmakten och samhället som helhet.

Värnplikt är dock ingen universalösning på Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Visst ökas möjligheterna till rekrytering, men till vissa viktigare specialistkompetenser kan det finnas behov av att återinföra enstaka värnpliktsbefattningar bara för att skapa en rekryteringsgrund. Det man framförallt ska ha med sig är att även om värnpliktsutbildningen håller hög kvalitet så kommer den inte att kunna ersätta kvaliteten hos kontinuerligt tjänstgörande personal. Det uttrycks i den politiska debatten en önskan om att ersätta delar av den anställda personalen med värnpliktiga, vilket vore förödande för den erfarenhetsbas som skapats de senaste tio åren. Framförallt vore det förödande för beredskapen, eftersom de anställda förbanden är synnerligen lämpade för den konfliktmiljö som gäller idag och kan förväntas gälla framöver, i form av icke-linjär krigföring. Detta innebär att en aktör snabbt går mellan olika delar av konfliktskalan fred - kris - konflikt och krig. Traditionellt har denna varit i nämnd ordning, men som t.ex. fallet Ukraina visar så kan Ryssland snabbt ändra läge. Då duger det inte att förlita sig på en organisation som kräver ett politiskt beslut om mobilisering för att vara fullt användbar. Här har Försvarsmakten idag en god beredskap med sin kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal som mycket snabbt kan lösa uppgifter och under längre tid. Här är det positivt att Försvarsberedningen pekar på att införa en tjänstgöringsskyldighet även för den tidvis tjänstgörande personalen.

Slutligen finns det en inneboende svårigheterna med att växa samtidigt som man ska upprätthålla beredskap. Försvarsmakten organisation har slimmats ner till tunnast möjliga för att lösa skarpa uppgifter i form av krigsförbandsutveckling för insatser och genomförande av beredskap/insatser. Det ur denna organisation man nu måste lyfta ut personal för att genomföra grundutbildningen av allt fler värnpliktiga. Det finns dock inget alternativ annat än att lyckas med denna svåra ekvation eftersom organisationen annars kommer att implodera.

Summerat, så är lucka 22 en mycket positiv sådan vad det gäller den militära delen av plikten. Det återstår att se hur den övriga plikten i form av allmän tjänstgöringsplikt och civilplikt kommer att utvecklas. Dessa är också mycket viktiga för ett fungerande totalförsvar.

Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.


Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.

Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.


I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.


Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU

Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.

Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.

I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Sälen 2015

På söndag drar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen igång och jag kommer själv att närvara där. Det finns många som har förhoppningar på konferensen om att det är nu det ska ordning, reda och ökade anslag i försvarspolitiken. Jag är dock av uppfattningen att man inte ska hoppas för mycket. Det finns en överenskommelse i Försvarsberedningen om vart man ska och vilken finansiering som partierna har kommit överens om. Jag tror tyvärr inte den har förändrats, allra minst med tanke på den debattartikel som allianspartiernas försvarspolitiska företrädare hade i NWT i onsdags. Ett nytt utspel i Sälen skulle i så fall markera att dessa hållits ovetande om en ökad anslagsnivå och det skulle kunna ifrågasätta hela Decemberöverenskommelsen, där just försvaret var en av de tre frågor som utpekades att det fanns blocköverskridande samarbete. Jag blir dock glatt överraskad om jag har fel. Jag håller det däremot inte för otroligt att det senare inför att propositionen ska läggas, kommer utspel om ytterligare höjda försvarsanslag. Se till exempel intervjun med Peter Hultqvist i DN idag.

En fråga som dock ligger mer öppen inför försvarsbeslutet senare i vår rör personalförsörjningen, där försvarsminister Peter Hultqvist tidigare talat om att man ska se över möjligheterna att återinföra någon form av värnplikt. Här föreslår jag att man läser Callis Amids artikel i Svensk Tidskrift om behovet av att återinföra såväl värnplikt som civilplikt, men i kombination med ett yrkesförsvar. Mina egna tankar om ligger mycket nära de Amid framför.

En annan rekommenderad läsning är bloggande finländske officeren James Mashiri som efterlyser en öppnare försvarsdebatt i Finland och att man lär av Sverige på den punkten. Tänkvärt även för oss svenskar att få ett perspektiv utifrån. Utan en öppen och transparent debatt, ingen utveckling.

Julkalender 2014: Lucka 22 – Pliktpersonal

För många var det ett mycket efterlängtat besked som kom härom veckan när regeringen meddelade man möjliggör för Försvarsmakten att kalla värnpliktiga till repetitionsutbildning så länge dessa kvarstår i krigsorganisationen. Beslutet att lägga värnplikten helt på is i fredstid och i ett slag ersätta det med anställda personal var enligt min mening ett av de mest överilade som tagit inom försvarspolitiken. Liksom många andra reformer inom försvaret brände man omedelbart broarna bakåt istället för att i lugn takt genomföra en gradvis övergång där man varit mindre exponerad för misstag och friktioner längs vägen. 5 år senare är man dock på väg att ta ett halvt steg tillbaka, när det nu visat sig bli precis så som många av oss varnade för, nämligen att de anställda soldaterna och sjömännen inte skulle stanna så länge som det krävs för att få systemet att gå runt. Istället för den snittid för anställning på 6 år som enligt beslutsunderlaget skulle krävas för att personalförsörjningen skulle gå runt, ligger idag tiden på 4,4 år enligt försvarsminister Peter Hultqvist. Det ska dock nämnas att än så länge har ingen varit anställd hela kontraktet om 8 år, varvid siffran kan komma att ändras ordentligt.

Frågan är då hur man ursprunligen hade tänkt sig att kunna hantera en värnplikt i icke fredstid med tanke på hur man omedelbart ändrade infrastrukturen och stödresurserna. De logement där värnpliktiga tidigare bodde är idag i hög grad ombyggda till kontor eller bättre boende för de anställda soldaterna som är under utbildning. Den organisation som Försvarsmakten idag har intagit och i än högre grad, den som ska intas 2016, är byggd kring krigsförbanden och inget annat. Det finns till skillnad från förut inte längre någon personal som har utbildning som huvuduppgift, utan alla är redan i fredstid placerade på sin respektive befattning i krigsorganisationen. Ett gott exempel på hur detta fungerar ges i senaste numret av Officerstidningen, där personal i staben på 42. minröjningsdivisionen plötsligt får släppa vardagsarbetet för att bemanna upp fartyg. Bra, för fartyget och inte minst för den då pågående insatsen, men inte så lyckat för stabstjänsten.

Att ta emot en större mängd värnpliktiga för grundutbildning när det i så fall börjar dra ihop sig till ofred hade helt enkelt varit görligt. Det hade aldrig fungerat, givet de förutsättningar som uppstått i och med Försvarsmaktens omorganisation på 10-talet.

Nu är dock beslutet fattat om att ge möjlighet att redan i fredstid repetitionsutbilda de värnpliktiga som fortfarande fyller en stor del av krigsorganisationen. Detta hade annars aldrig gått utan att regeringen höjt beredskap – och då hade det sannolikt varit för sent för att ge effekt. Nu kommer det dock dröja till tidigast slutet av 2015 innan någon repetitionsutbildning kan genomföras (vilket i sig får en att fråga sig vilken planering som fanns för att överhuvudtaget kunna genomföra repetitionsutbildning eller återuppta värnplikt). Tills dess har förhoppningsvis Försvarsmakten lyckats avhjälpa ett av de stora problemen med att hantera värnpliktig personal, nämligen hur de ska kunna hanteras i datasystemet PRIO så att de kan registreras, följas upp och få lön och resor på rätt sätt. De gamla databassystemen som hanterade värnpliktiga försvann nämligen mycket snabbt.

Man får nöja sig med att lucka 22 är på väg att tätas, även om det kommer att ta lite tid.


Läsvärt: FOI rapport om systemet med anställda soldater och sjömän från när systemet precis införs. Särskilt läsvärda är raderna om vilket andel unga som skulle behöva anställas i Försvarsmakten för att bemanna upp nuvarande organisation, jämfört med hur det ser ut i andra länder, samt känslighetsanalysen med kostnader om systemet inte skulle fungera enligt plan.

För egen del så undrar jag också vad som hände med alla de unga män som på 90-talet gjorde vapenfri tjänst/civilplikt och utbildades till t.ex. linjereparatörer? Sannolikt har de alla utgått ut krigsorganisationen.

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som "dom" håller på med. Det är alla "vi" som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.


Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges "ringa" befolkning.


Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.


Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Vändning vid botten?

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem lär bli en av de större försvarsfrågorna under 2014, då just det nuvarande systemet kommit att bekräfta många av de farhågor som funnits kring ökade kostnader. Argument som viftades bort för fyra år sedan med att det nog skulle lösa sig. Idag har vi ett första facit och det är inte några glädjebesked direkt.

Det är därför klokt agerat av Regeringen att tillsätta en utredare av personalförsörjningssystemet. Klokare hade naturligtivs varit att genomföra utredningarna om yrkesförsvar och värnplikt innan beslut fattades i Riksdagen 2010 istället för att utredningarna kom att levereras ca ett år efter beslutet. Det skulle också dröja flera år innan nödvändiga lagrum beslutats för att möjliggöra vissa delar av personalförsörjningssystemet.

Yrkesförsvaret i sin nuvarande form är redan nu ännu en "gökunge" inom försvarsbudgeten. De ursprungliga kalkylerna som Försvarsmakten levererade inför Inriktningspropositionen 09 och belslutet om att lägga värnplikten på is i fredstid, talade om månadslön för soldater på 17 000 kr, 15 % avgångar under GMU och årliga förtida avgångar bland anställda soldater om 2,5 %.

För att frigöra medel till de ökade personalkostnaderna pekade Försvarsmakten i sitt underlag (HKV 23 383:51503 2009-01-30) inför inriktningspropositionen på att det skulle krävas förändringar i grundorganisationen som riksdag och regering var tvungna att besluta om. Som bekant har inga grundorganisatoriska förändring skett sedan 2009.

FOI uppskattade i november 2010 i sin rapport om det nya personalförsörjningssystemet (Riksdagens beslut om värnplikten fattades maj 2010) att kostnaderna mycket väl skulle kunna bli 1-1,5 mdr kr dyrare årligen än planerat. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors var inte värst pigg på att diskutera vad FOI kommit fram till annat än i svepande ordalag om rationaliseringseffekter som ej vägts in.

FOI konstaterade i sin rapport att variationer utifrån Försvarsmaktens kalkyl för personalförsörjningen skulle kunna bli mycket dyrbara. I känslighetsanalysen användes bland annat följande kostnadssiffror:
                                                                                               Kort sikt      Lång sikt
1 % förändring i avgångar under utbildning (GMU)  15 mkr         30 mkr
1 % förändring i årliga avgångar under kontrakt        45 mkr         90 mkr
1 år förändring i genomsnittlig kontraktstid                95 mkr         195 mkr
1000 kr förändring i månadslön (17 000 kr)              185 mkr        185 mkr

I FOI rapport redovisades ett "worst case"-scenario om 30 % avgångar under GMU, 10 % förtida avgångar per år under kontraktstid och en genomsnittlig kontraktstid på 6 år för både GSS/K och GSS/T.

I veckan kom siffrorna för 2013. Ännu har Försvarsmakten inte presenterat någon prognosticerad genomsnittligt kontraktstid. Förlusterna under GMU i form av personer som ej går vidare till anställning uppgår i snitt till 40 %. Vad gäller anställda GSS/K så sjönk de förtida avgångarna från 19 % år 2012 till 15 %. Glädjande var här att fler soldater återkom som GSS/T. Under 2012 höjdes också soldatlöner med 1000 kr till en lägstalön om 18 000 kr.

Sammantaget handlar det alltså om flera miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med de kalkyler som användes då besluten om det nya personalförsörjningssystemet fattades.

Konsekvenserna blir mycket kännbara. Allt tyder på att 2014 kommer att bli ett mycket knapert år inom Försvarsmakten där verksamheten kommer att gå på sparlåga likt de svåraste åren under 00-talet. Det här riskerar att späda på den redan besvärliga personalsituationen då en givande verksamhet är ett av de bästa sätten att behålla personal. Den största fördelen med ett yrkesförsvar, att ha en ständigt gripbar och välutbildad personal, fallerar också då man varken har råd att öva den och ej heller har möjlighet att öva den då personal i alltför hög takt roteras in och ut ur förbanden. Tiden rinner också hastigt iväg nu för möjligheten att implementera en effektiv och trovärdig svensk försvarsmakt när nu det säkerhetspolitiska omvärldsläget ter sig allt bistrare.


Det kan vara läge för Försvarsmakten, berörda politiska instanser och inte minst utredaren Stefan Ryding-Berg att plocka fram FOI:s nu tre år gamla rapport, som hittills visat sig slå in. Det finns nämligen ett antal rekommendationer där. Det är bara att hoppas att 2012 utgjort botten i personalförsörjningssystemet.

Jag är inte ett dugg förvånad om vi inom något år åter har ett system som till del bygger på värnplikt, om än till största delen frivillig sådan och allra helst helt könsneutral.

Som avslutning kan jag rekommendera denna ledare av Claes Arvidsson. Det är alltid lika intressant att gå tillbaka i arkiven och jämföra med faktiskt utfall.

Tyvärr ej tillgängligt på nätet är den tankeväckande artikel i gårdagens DN om en nationell samhällsplikt, bland annat i syfte att i högre grad väcka ungas intresse för nödvändiga yrken som idag har svårt att rekrytera, t ex vissa sjukvårdsyrken. Tål att diskuteras djupare.

SR, 2, SvD, DN

Siffrorna bakom rubrikerna (uppdaterat 10.30)

Tidningen Arbetarbladet rapporterar att andelen kvinnor som söker militär grundutbildning nu är 20 % av de sökande, vilket rapporteras vara en ökning från 5 % under värnpliktstiden. Det kan tyckas positivt, även om det är långt kvar till situationen i vårt västra grannland som nu har infört könsneutral värnplikt.

Frågan är dock vad som döljer sig bakom Arbetarbladets siffror utöver den kreativa journalistiken att jämföra antalet sökande med antalet som sedan genomför utbildningen. Svaren går till största delen att hitta i Pliktverkets och Rekryteringsmyndighetens årsredovisningar. När det gäller kvinnor är det dessutom betydligt lättare att jämföra sifforna än när det gäller män, då kvinnor under värnpliktstiden liksom idag helt frivilligt ansökte om att få göra militärtjänst. Med andra ord ingen skillnad vad ansökningsförfarande.

Nu talar Arbetarbladets artikel, som även fått stort genomslag i Sveriges Radio och övriga riksmedia, om antalet sökande. En "sökande" är idag en person som fyllt i ett formulär på internet (motsvarande intresseanmälan) och som sedan leder till en inbjudan om att göra webbtestet. En något kreativ definition av sökande kan tyckas. Här menar i alla fall Arbetarbladet (som fått sina uppgifter från Försvarsmakten) på att det är en stor ökning då 20 % av sökande idag är kvinnor. Det vill säga 20 % av de som anmäler intresse är kvinnor. År 2012 var det 5 047 kvinnor av totalt 26 124 personer som anmälde intresse (19,3 %).

När man sedan kommer fram till webbtestet verkar dock intresset hos såväl män som kvinnor ha svalnat eftersom endast 17 970 personer av de som Försvarsmakten och Försvarsdeparatementet refererar till som ”sökande” valde att göra webbtestet. Av dessa var 3 315 kvinnor (18,4 %), varvid könsfördelningen fortsatt var ungefär densamma. Det är också först med webbtestet som man kan jämföra dagens system med det tidigare

Nu börjar det bli intressant att jämföra med värnpliktstiden då enligt Arbetarbladet endast 5 % av de som gjorde värnplikten var kvinnor.

Går man tillbaka några år så finner man att 2009 var det 11 % kvinnor som på samma sätt som idag svarade på den webbtest som används för att sålla inför antagningsprövningen. En markant skillnad i könsfördelning, men som beror på att det då var obligatoriskt för män att göra detta webbtest (98 % av männen svarade). Går man tillbaka ytterligare ett år till 2008 var det 12 % kvinnor som svarade på webbtestet. Man skulle alltså i Arbetarbladet kunnat presentera det hela som en fördubbling av andelen kvinnor som gjort det inledande webbtestet.

Mer intressant blir det dock när man tittar på siffrorna bakom procenttalen.

Antal kvinnor som fått information från Pliktverket eller fyllt i Rekryteringsmyndighetens intresseanmälan jämfört med antal kvinnor som besvarat webbtestet. År 2010 borttaget då det ej är statistiskt relevant som övergångsår, där varken det ena eller andra systemet tillämpades

Vad vi alltså kan se är att antalet kvinnor som genomfört webbtesten på fem år sjunkit med nästan 80 %. Av någon anledning är det alltså endast en femtedel så många kvinnor som söker militär utbildning idag som för 5 år sedan.

Två stora skillnader existerar mellan idag och tiden 2008-2009. Då genomförde Pliktverket en ny modell för rekrytering där även samtliga kvinnor som fyllde 17 år under året fick erbjudande om att göra webbtestet, vilket resulterade i det stora antalet svar. Den andra är att de ungdomar som idag gör GMU i första hand förväntas fortsätta som kontinuerligt anställda soldater, vilket innebär en anställning om flera år istället för dåtidens värnplikt som innebar cirka ett års tjänstgöring och därefter inkallelse för repetitionsutbildning (genomfördes aldrig under 00-talet) alternativt mobilisering.

Efter webbtestet sker en första sållning och lämplighetsbedömning varefter lämpliga individer kallas till antagningsprövning.

Utvecklingen från antalet kvinnor som kallats till inskrivningsprövning efter att ha genomfört webbtestet till antalet som blivit inskrivna/nominerade (antal som dykt upp vid inryck okänt)

Som synes av tabellen så är det stora frånfall mellan varje steg. Under 2012 och 2011 var det nästan hälften som inte dök upp till antagningsprövningen.

Efter antagningsprövningen sker ytterligare en sållning utefter resultat och av de prelimärt antagna väljer Försvarsmakten ut de man helst vill ha och övriga blir reserver. Tackar en person nej till det slutliga erbjudandet om utbildningsplats ges istället en reserv möjlighet att ta platsen. Även här faller varannan ifrån.

Efter nomineringen sker själva inrycket där det senaste var nu igår, vilket förklarar den massmediala uppmärksamheten. Även till inrycket sker frånfall. Som synes av Blekinge Flygflottiljs facebooksida så dök drygt 11 % av rekryterna inte upp.


För att då återgå till den ursprungliga sakfrågan: ja, 20 % av de ”sökande” (i klartext de som fyller i en intresseanmälan) var kvinnor. Något sådant jämförelsetal finns inte för värnpliktstiden eftersom Pliktverket då skickade ut information motsvarande intresseanmälan till samtliga 17-åringar, män som kvinnor. Antalet kvinnor som går vidare och gör det första testet har däremot sjunkit med 80 % de senaste fem åren, vilket torde innebära en försämring av rekryteringsbasen med motsvarande siffra.

Vad sedan gäller könsfördelningen under värnplikt/GMU så har den sett ut så här under motsvarande period.

2008: 8 % kvinnor
2009: 23 % kvinnor
2011: 14 % kvinnor
2012: 18 % kvinnor
Här får jag också göra en pudel då jag på Twitter under förmiddagen skrev 30 % istället för 23 %.

Det är glädjande att andelen kvinnor har ökat sedan 2008 och förhoppningsvis fortsätter den att öka. Vad som bekymrar är att man idag når ut till endast en femtedel så många kvinnor som då. Arbetarbladets ”5 %” som snurrat under dagen är av okänd årgång och tyvärr verkar det inte vara fler kvinnor som söker utan att det framförallt handlar om att det är färre män som söker, vilket jämnar ut könsfördelningen. Därmed blir det ett i slutänden större problem. Frågan är också vad överste Peter Öberg har för belägg för siffran 3-4 % som han tar upp i vissa intervjuer.


Mest bekymrande är det stora frånfallet under utbildningens gång och under anställningstiden. Under vårens utbildningsomgång hoppade 35 % av rekryterna av under den grundläggande militära utbildningen vilket ska jämföras med ca 10 % under värnpliktens sista år. Att betänka är att soldaterna i bägge fallen frivilligt sökt sig till utbildningen eftersom ”tvånget” ej tillämpades under de sista åren.

Vad som skulle vara intressant att se är tydligare statistik på hur många soldater som slutar årligen i Försvarsmakten och under vilket tjänsteår med tanke på att systemet bygger på att anställda soldater i snitt stannar i sex år. Att det behövs åtgärder både för att få fler sökande och framförallt att få de som redan är under utbildning och anställda att stanna är tydligt.

Läs gärna gästinlägget från en sjöman i Försvarsmakten om hur han upplever situationen.

Media: SvD, DN, Aft, GP, SVT

Källmaterial:
Pliktverkets årsredovisning 2009
Rekryteringsmyndighetens årsredovisning 2011, 2012

Uppdatering 10.30: TV 4 Nyhetsmorgon hade i morse ett inslag med bl a personalstabens stabschef överste Peter Öberg, en kvinnlig officer och en nyinryckt kvinnlig soldat med anledning av gårdagens nyheter om "det ökade antalet" kvinnor som söker militär utbildning idag jämfört med under värnplikten. Detta var något som Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tipsade om igår på Twitter, varvid jag påpekade att det kanske vore på sin plats att Öberg såg till att det inte jämfördes äpplen och päron. Likväl resulterade det i Nyhetsmorgon i en dialog hur bra det var att så många flera kvinnor idag söker till Försvarsmakten än tidigare, trots att antalet kvinnor som sökte 2012 var en femtedel så många som 2008. Det som är som sagt alltid viktigast att verka effektiv. Förhoppningsvis kan antalet kvinnor som söker öka framöver till åtminstone hälften av 2008 års siffra, men även antalet män som söker behöver öka ordentligt. Utfallet syns tydligt i diagrammen ovan.

Försvarsmakten bör också i ärlighetens namn sluta vara så kreativ i sin definition av vad som är en sökande. I Folkbladet kan man nu t ex läsa att 33 000 sökt militär utbildning jämfört med de 28 000 män som pliktskyldigt mönstrade år 2008 (Här har Folkbladet fel då det var 28000 män och kvinnor som kallades till mönstring 2008). Nu är visserligen Folkbladets siffra 33 000 från årets ansökningar, men ser man till tidigare år är det endast drygt 50 % av de som "söker" (fyller i intresse på internet) som sedan kallas till antagningsprövningen. Till antagningsprövningen, motsvarande mönstringen, dyker sedan endast en tredjedel av de "sökande" upp. 2012 var siffran 8 857 av 26 124 "sökande". Ur Folkbladets ledare:

"Det är svårt att gradera mellan alla de tänkbara motiv som driver de 33 000 unga kvinnorna och männen mot det militära. Men varför krångla till det? Låt oss kort och gott glädjas över att viljan att försvara det vi är, är större och mer jämställd när folk får välja själva"

Ledarskribentens slutsats faller därmed då vi 2008 hade drygt 16 000 kvinnor som uttryckte ett starkare "försvarsintresse" än vad vi kan se idag, men det är ju inte helt lätt att hålla isär begreppen när myndigheten medvetet är kreativ med definitionerna.

Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen

Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så "kärnfulla", men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.

Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.

Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.

Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.

Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.

Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.

Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.

Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.

Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.

Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.

Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.

91:an

Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?


Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.


Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.


Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.


Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA. 

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?


Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA. 

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.



I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.


Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

"Jägarchefen" på bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga "här och nu" fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden "här och nu" skulle gälla eftersom "ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det "här och nu" som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska "utmaningarna" att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.


Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

"Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund."


Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.


Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter

Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Rekrytering - del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.


En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.


Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.


Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.


Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.


Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.


Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT

Gästinlägg: Försvarspolitisk motion i Miljöpartiet

Som flera läsare säkert sätt så inkluderar länklistan numera även en miljöpartistisk försvarsinriktad blogg. I ett av inläggen där nämns en försvarspolitisk motion om värn- och resiliensplikt, vilken debatterades vid årets kongress.

I syfte att främja den försvarspolitiska debatten och med tillstånd av upphovsmannen publiceras nedan motionen som ett gästinlägg.




----------------------------------------

Motion 15.3 om Värn- och resiliensplikt

Sten-Erik Björling


I dagsläget finns inget större hot vad avser militära operationer mot Sverige, Ryssland behöver knappast angripa eller hota med våld när de har oljan som påtryckningsmedel mot Europa. Dock kan ett stort militärt vakuum i Sverige utsätta landet för påtryckningar att acceptera dels Nato-medlemskap men även direkt placering av EU / Nato-trupp på Svenskt territorium med hänvisning till oförmåga att skydda territorium och access till resurser. Utländsk trupp är enkel att få in men ett helvete att få ut… Sverige gränsar till Barents - en av de viktigaste potentiella konfliktområdena mellan Europa, Ryssland och USA. Det är inte uteslutet att parter inom Svenskt försvar och politik har arbetat för att totalt rasera det tidigare försvaret för att ställa politiker och befolkning inför fullbordat faktum och därmed pressa in Sverige in i Nato.

När folkförankringen minska i försvaret så ökar även risken för utvidgade äventyr i utomeuropeiska länder under Nato-flagg, Sverige riskerar att degraderas till att bli en bricka i ett spel kontrollerat av externa makter som behöver "multinationella alibin" för operationer vilka endast tjänar deras egna intressen. Dessutom med en yrkesarmé (frivilliga soldater finns endast inom Hemvärnet, inte inom det nya försvaret) så ökar risken betydligt för statskupper och olagliga påtryckningar mot det egna politiska systemet.

Hoten mot Sverige och dess befolkning består till stora delar i bristen på resiliens hos samhället, dess försörjningssystem och dess förmåga att upprätthålla och driva de avancerade strukturer som alla i landet är beroende av. Speciellt framtida hot vad avser tillgången på fossila bränslen och resurser hotar vitala funktioner inte bara för stat och företag utan även för de individuella medborgarna.


Det icke-existerande och dyra militära försvaret

Till en årlig, nästan oförändrad kostnad av ca 40 miljarder kronor så har Sverige idag ett icke-existerande försvar med ytterst få möjligheter att försvara eller motverka militära eller andra internationella hot mot Sverige som nation. Som jämförelse kan nämnas Finland som med halva Sveriges försvarsbudget har ett komplett försvar som kan mobilisera hundratusentals man med effektiv beväpning och i funktionella förband. Det som runt 40 miljarder i Sverige finansierar är ett antal isolerade vapensystem, vissa mycket kostsamma, som saknar vitala supportstrukturer och integrering till funktionella militära större förband kapabla att möta hot från kvalificerade motståndare. I stort sett så har Svenska försvaret degraderats till att bli leverantör av enskilda patrulleringsförband i Nato-ledda operationer samt till stora kostnader och problem viss flygkapacitet för att markera politiska ställningstaganden i bl a Libyen.

- Flygvapnet består av ett fåtal flygbaser, ett antal flygplan vilka inte kan fullt ut beväpnas och hållas i stridbart skick under mer än kort tid. Flyget är placerat på ett fåtal baser vilka är mycket enkla att slå ut på samma sätt som i Libyen med kryssningsrobotar och de är dessutom inte väl skyddade med eget luftvärn. Flygvapnet är icke balanserat - ett stort antal flygplan men stora brister i tillgängliga vapen och supportstrukturer för att upprätthålla operationer under längre tid.

- Flottan har ett fåtal fartyg och de senaste tillskotten har inte utrustning för mer än närskydd med automatkanon, robotar planeras senare men är inte tillgängliga i tillräckligt stor omfattning. Ett fåtal ubåtar i tjänst.

- Armen har i funktionell mening helt upphört att existera (planeras att bli ca 25 000 man ca 2019 om det ens är möjligt) - brigadnivån existerar endast i planering vad gäller preliminära planer vad avser ledning, inga fungerande större förband existerar (brigaden är den minsta enheten av arméförband vilka anses kunna användas mot en modernt utrustad motståndare i modern strid). Armen är i stort sett optimerad för att leverera skyttekompanier till Nato-ledda operationer för patrulleringsverksamhet i Afghanistan - inte att kunna genomföra försvarsoperationer i Sverige annat än i mycket begränsad omfattning. Det finns inget försvar mot strategiska överfall eller storskaliga sabotageoperationer. Ingen reell kapacitet att möta ens mindre enheter av kvalificerade förband.

- Den absolut största bristen i det militära försvaret är bristen på markbaserat och mobilt luftvärn. I praktiken så existerar inte en sådan resurs i Svenska försvaret idag trots att tillgång till effektivt luftvärn är den viktigaste försvarsförmågan som man måste ha tillgänglig i ett modernt militärt försvar. Många anför att tillgången till JAS-systemet tillgodoser detta behov vilket är en grav missuppfattning - flygbaser slås enkelt ut med kryssningsmissiler och baserna är mycket känsliga för sabotage och är enkla att bekämpa. Det som tog mest tid för Nato att bekämpa i Libyen var inte flygbaserna, det var det mobila luftvärnet. Flyget slogs i huvudsak ut under ett fåtal timmar. Denna stora brist är ett ypperligt exempel på ett militärt försvar som i första hand har använts som en industripolitisk stödform för ett fåtal företag utan hänsyn till fungerande integrerade system och funktioner.

Hemvärnet (ca 15 000 aktiva) är till delar dubbeltecknat in i den planerade framtida organisationen - många HV-soldater finns dels i rullorna för HV men planerar även att ev. ingå i kontraktsorganisationen. Detta innebär att ingen vet hur många som finns i HV vid en verklig krissituation. HV står idag för ca 50% av försvarskapacitet i Sverige och kommer att under lång tid vara den reella resurser i form av gripbara soldater som Sverige har att skydda sina territoriella intressen med. De är dock främst utrustade för bevaknings- och skyddstjänst - de saknar tyngre utrustning och beväpning.

Historiskt sett så har utvecklingen gått från en planering för ca 16 manöverbataljoner med fungerande brigadstrukturer (Slutet av 90-talet) till 8 manöverbataljoner initialt planerade att sättas i tjänst 2014 och nu tillstår man att dessa manöverbataljoner kommer först att kunna vara i tjänst 2019 - en försening på ca 5 år för att komma upp i halva styrkan vad som tidigare ansetts vara ett minimum för ett funktionellt markförsvar. Nu talar man om att inför 2014 kunna prestera ca 1 manöverbataljon (ca 500 - 700 man) vilken skall vara tecknad för internationella insatser - inte försvar av Sverige.

För att inte ett ohållbart och för Sveriges oberoende farligt vakuum skall uppstå så bör en grundläggande försvarsförmåga återupprättas. Dock inte bara i militära termer utan även i termer om ett resilient samhälle kapabelt att möta framtida utmaningar i form av resursbrist och svåra påfrestningar på samhällets infrastrukturer och försörjningssystem. Globalt sett så kommer tillgången på vitala resurser att minska och konkurrensen att öka vilket kommer att medföra stora påfrestningar på Sverige som nation. Många av grunderna för globaliseringen kommer att försvinna när tillgången på olja som till största delen används inom transporter minskar.


Ny typ av värnplikt

Som tidigare nämnts så kommer hoten mot Sverige inte i första hand vara militära utan de kommer främst att vara brister i samhällets resiliens (uthållighet och robusthet). Problemet med att bygga, använda och underhålla resilienta system är att de oftast inte ger kortsiktiga vinster - det är system vars återbetalningstider är mycket långa och därmed inte intressanta för kortsiktigt intresserade kommersiella parter. Ett exempel på detta är produktion av baslivsmedel i lokala produktionsenheter vilka har mycket svårt att klara sig i konkurrens med stora centraliserade system som ofta även får offentliga subventioner av olika slag. Andra exempel är produktion av lokala bränslen och energikällor för basförsörjning av kärnfunktioner inom samhället. Ytterligare ett exempel är utbildningar inom krishantering för de flesta medborgare om hur man bör agera vid kris, klara basförsörjning mm under initiella faser vid större el-avbrott mm.

Ett värnpliktssystem för att kunna kombinera behoven av både återupprättandet av ett försvar med medborgaranknytning och för ökad resiliens vid kriser och framtida utmaningar kan se ut som följer:


Plikt både för män och kvinnor.

- Resiliens / civilpliktsutbildning, 3 månader. Denna bör innehålla grunder inom personlig krishantering, krishantering inom grannskap samt utbildning inom första hjälpen, kallt klimat, hygien mm.

- Grundläggande militär utbildning (GMU), 3 månader. Denna bör vara den grundläggande militära utbildning som dagens HV personal förutsätts ha gått igenom. Huvuddelen av utbildningen centreras kring att klara sig i fält samt enklare militära kunskaper.

- Valfri del, 3-6 månader. Inom resiliensdelen så kan denna del inbegripa arbete med lokal matförsörjning, energiförsörjning, förstärkning inom hemvård och som kontaktpersoner med äldre eller personer med särskilda behov. Det kan även inbegripa förstärkning av sjukvård, arbete inom ideella organisationer mm. Om personen önskar gå vidare inom den militära delen och blir godkänd så kan denne gå in i ordinarie värnplikt för ordinarie (mindre till antalet) förband eller utbildas vidare inom hemvärnet, röda korset, lottor eller som resurs inom frivilligrörelserna.

Resiliensdelen kan även användas som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument för att ersätta nuvarande fas 3 etc. - man kan få långsiktig nytta av de ersättningar som man ändå betalar ut.


Jag yrkar

1. Att MP verkar för införandet av en moderniserad militär värnplikt integrerad med resiliensplikt för att återställa funktionen hos ett grundläggande, medborgarförankrat militärt försvar.

2. Att MP verkar för införandet av resiliensplikt för att öka resiliens och uthållighet hos det svenska samhället för att möta framtida utmaningar.

3. Att MP verkar för en snabb utveckling och införandet av funktionellt mobilt luftvärn i effektiv volym vilket totalt saknas i dagens militära försvar.

4. Att MP verkar för en mycket djupgående luftförsvarsutredning vilken inbegriper även andra scenarion än sådana som baseras i huvudsak på konventionellt stridsflyg.

5. Att MP verkar för att snabbt införa ett grundläggande system för krigsförbandsövningar vilka används för att inkalla till repetitionsubildning av tidigare värnpliktiga vilka kan fylla leden i de planerade manöverbataljonerna, icke förlitande sig på ev. kontraktssoldater. På detta sätt kan man relativt snabbt återupprätta en grund för ett funktionellt försvar.

6. Att MP verkar för en uppgradering av hemvärnets roll - översyn av beväpning, roller, ersättningssystem samt förbättrad integration med civila krisledningssystem mm. Detta för att så kostnadseffektivt som möjligt få till ett mer yttäckande och effektivt försvar vilket även kan användas vid civila kriser.



Utfallet blev sedan att punkterna 4 och 6 bifölls. Övriga röstades ner av kongressen.