Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

"Två länder men ett artillerisystem" är en vision som nu fallit.

Foto Försvarsmakten

Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.


Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.



FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet

Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VG, AN
Sociala media: Cornucopia


Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.


Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.



Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora "huvudet" rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.


Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.


Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt "huvud" för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)


Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.


Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.


Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv


Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DN, SvD, Aft, 2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens "avslöjande" att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:

Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.


Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).


Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.


Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.


Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,

Med Mammon som doktrin

Mer fakta runt Gripenaffären med Schweiz presenterades idag. 8 JAS 39C och 4 JAS 39D ur Flygvapnet ska under 2016 till 2020 lånas ut till Schweiz. Det svenska Flygvapnet blev alltså med ens en division svagare från och med 2016 eftersom det inte lär vara ur overheaden i form av flygplanparken för utbildning, utprovning och taktikutveckling som dessa flygplan lär tas.


Se gärna även debatten mellan Annika Nordgren Christensen och den nya försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i gårdagens Aktuellt. Det intressanta är vad Cecilia Widegren antyder, men inte säger rakt ut och inte kan säga rakt ut av sekretesskäl, nämligen verksamheten i och runt Östersjön. Det visar att Widegren och hennes kollegor inom politiken får del av underrättelseinformationen, men allt som oftast väljer att bortse ifrån den i debatten eftersom den inte gynnar den förda politiken. När det så passar kan den plockas fram för att förstärka något annat argument, som i det här fallet för att rättfärdiga anskaffandet av JAS 39E/F. Hade dock omsorgen om försvarsförmågan varit den som man ger sken av hade beställningen inte gjorts av blygsamma 40-60 flygplan utan betydligt fler. Att man nu dessutom förbinder sig till en affär som med ens reducerar Flygvapnets stridsflygdivisioner med 25 % bekräftar också med all tydlighet att det är affärer och inte försvarsförmåga som är det överordnade.


GP, 2, SvD, 2, SR, DN, Sydsvenskan, AFV


Lördagens inlägg om Regeringens Gripeninriktning: "Otillräckligt är bara förnamnet"

Inte oväntat (uppdaterat 17/4 08.40)

Många av de problem i Försvarsmaktens reservdelsmaterielförsörjning som media idag rapporterar om, var inte alls oväntade utan snarast väntade. Eftersom situationen tyvärr föga förändrat sig från andra halvan av mars när det förra inlägget i ämnet skrevs, finns det ingen större vinst i att upprepa det som skrevs utan bara konstatera att friktionerna och problemen var rätt väntade.

Den som är intresserad läser med fördel förra inlägget Effektivisering eller ineffektivisering samt ansvarig chef för införandet av PRIO, flottiljamiral Thomas Engevalls kommentarer till det nämnda inlägget. Vill man sedan få en bild av hur situationen ter sig längst ut på reservdelslinan efter införande 3-4 av PRIO kan man titta in hos J.K Nilsson.


I dagarna har det talats mycket om reformationen av Försvarsmaktens logistik, där Regeringen nu vill att stora delar ska flyttas över till Försvarets Materielverk och sedan läggas ut på kontrakt till civila aktörer. På detta ska 700 miljoner kronor sparas, vilket redan räknats in för att täcka upp finansiella behov i förbandsverksamheten. Huruvida man någonsin kommer att kunna spara in 700 miljoner kr återstår att se, speciellt eftersom flera remissinstanser varit skeptiska till modellen. Gladast av alla är förmodligen försvarsindustrin, som ser OPS-lösningar (Offentlig-Privat Samverkan) som en intäktsersättning för bortfallet av beställningar av ny krigsmateriel. Huruvida det i slutändan blir billigare och effektivare att ett företag ska lösa samma uppgift och därtill få till en vinstmarginal tål att diskuteras. Det man förlorar på gungorna tar man i regel igen på karusellerna. (Se även Johan Westerholm och Försvar och Säkerhet)

Läs även på Försvarsmaktens utvecklingsblogg om konsekvenserna av reduceringen av forsknings- och utvecklingsanslaget med 100 miljoner kronor.


SvD, DN, SR, SvD, U24


Uppdatering 17/4 08.40: Enligt Sveriges Radio P4 Skaraborg är nu kapaciteten på markverkstaden i Skövde nere på 3 % efter införande 3-4 av PRIO och hälften av personalen går sysslolös medan köerna av fordon som väntar på reparation växer utanför verkstaden. Från centralt håll meddelas samtidigt att man hoppas att reservdelsförsörjningen till årsskiftet är uppe på samma nivå som innan införande 3-4. Helt absurt...

Nog så viktig aspekt i Saudihärvan

Det finns mycket att säga om krigsmaterielexportavtalet med Saudi-Arabien och det är bra att frågan åter är på bordet.

Samtidigt ska man som Klart Skepp! påminner inte glömma bort det ursprungliga avtalet, vilket tittare av TV 4 Nyhetsmorgon även fick sig till livs. Klart Skepp! hänvisar till Wikipedia för att påminna om dåvarande regeringens roll i avtalet med Saudi-Arabien och även Pakistan. Efter Wikipedia frekvent ändras så återpubliceras texten som ett citat här (för noterna ombeds läsare gå till Wikipedia):


"Under sin tid som försvarminister var hon drivande för att Sverige ingick avtal om vapenteknologiskt kunskapsutbyte med Saudiarabien och Pakistan, mot att de köper svensktillverkade vapen. Björklund blev anmäld till konstitutionsutskottet (KU) av de två folkpartistiska riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson och Allan Widman.[2][3] KU beslutade efter genomförd granskning att ingåendet av avtalet inte hade utgjort tillståndspliktig verksamhet enligt lagen om krigsmateriel. Ärendet föranledde därför inget ytterligare uttalande från utskottet. Ledamöterna från v och mp reserverade sig mot beslutet. Avtalet uppmärksammades i medier under FRA-debatten 2008, eftersom det militära samarbetet mellan länderna omfattar signalspaning.[4] Avtalet uppmärksammades återigen när Projekt Simoom, dvs en planerad svenskledd vapenfabrik i Saudiarabien, avslöjades i mars 2012.[5]"


Att man nu även inom Regeringen överväger att införa ett demokratikriterium för vapenexport välkomnas. Man får hoppas att det i framtiden även blir en mer öppen process med större insyn.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN, 2, 3, 4, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Dyrbar kortsiktighet

I skenet av gårdagens glädjande besked att Schweiz köper 22 JAS 39, kan på ämnet nämnas att det under gårdagsmorgonen även publicerades en replik på Newsmill. Staffan Danielsson (c) och Thomas Sätmark, Volvo Flygmotor, hade dagen innan repliker på inlägget om behovet av en övergripande utredning av luftstridskrafterna. Sedan dess har även pensionerades generallöjtnanten Carl Björeman ett inlägg i ämnet.

Repliken till Danielsson och Sätmark är återgiven nedan.

-------------------

Problemet Staffan Danielsson tar upp i sin replik är lättförståeligt. Det finns olika politiska viljor om olika fokus för en utredning av svenska luftstridskrafter utifrån eget partis agenda, på samma sätt som det finns andra viljor som vill påverka en utrednings utfall. Att till exempel ha ett fokus för en försvarsutredning med huvudsakligt fokus 30 år framåt i tiden är inte rationellt. Ej heller är det rationellt att ha som utgångspunkt i en utredning att huvudsaken är att antalet flygplan ska minskas. Lika illa är det att lämna utredningen helt och hållet åt Försvarsmakten som alltid måste begränsa sig till mycket oklara ekonomiska förutsättningar. Det visar inte minst nuvarande försvarsmaktsorganisation där huvudfokus ligger på antal anställda mer än förmåga. Försvarsmakten besitter heller inte erforderliga resurser och kompetens att på egen hand genomföra en så pass omfattande utredning som en utredning av framtida svenska luftstridskrafter innebär. Lämpligheten att utreda sig själv kan som alltid också ifrågasättas. Utfallet i fråga om det mycket kostsamma NBF-projektet där miljarder rullat utan något konkret resultat levererats, kan inte bara härledas till bristande styrning, kontroll och insyn, utan även till följd av en brist på föregående utredningar.


Ett annat mycket talande exempel på kortsiktigheten i de politiska direktiven, där handlingfrihet på längre sikt offras inom just luftstridskrafterna, är det faktum att Sverige var mycket nära att avveckla den flygburna förmågan att verka med sjömålsrobotar i samma veva som de nationella datalänkarna offrades. Huvuduppgiften skulle ju lösas i andra delar av världen som stöd till markförband och inte som försvar av Sverige, varvid det inte fanns någon anledning att ha kvar denna förmåga. Som tur var räddades förmågan kvar av ett helt annat skäl, speciellt med tanke på att sjömålsrobotförmåga fortfarande inte levererats till Visbykorvetterna.

Exportkunden Thailand uttryckte nämligen stort intresse för förmågan flygburen sjömålsbekämpning och tecknade kontrakt för detta i samband med sitt köp av JAS 39 Gripen, varvid integrering även skedde på svenska JAS 39C för att kunna stödja Thailandsaffären. Liksom i fallet med ett eventuellt brasilianskt köp av Gripen villkorar ett svenskt anskaffande, visar Thailandsexemplet på det fullständigt absurda med att ett annat lands behov ska styra vilka förmågor vi i Sverige har hos stridsflyg och även luftvärnet, där avvecklingen av robotsystem 90 skedde till förmån för det betydligt mindre kvalificerade och användbara robotsystem 70 som sålt bättre internationellt.

Ovanstående exempel om politiska förbehåll i utredningar, kortsiktiga beslut utan föregående analyser och hur industrins behov styr svensk försvarsinriktning, visar bara än mer på vikten av att en utredning genomförs förbehållslöst och med en mycket bred kompetensbas, innefattande såväl politisk nivå, Försvarsmakten, industri och oberoende forskning. Slutligen måste också utredningen göras för en period som det finns möjlighet att överblicka, vilket i förlängningen medför krav på en viss trögrörlighet i organisationsförändringarna. På så sätt kan vi undvika situationer liknande den vi nu dras med, med en Försvarsmakt utan några större reella förmågor, men med stora behov av förmågor identiska med de som med stor nit avvecklades under sena 90-talet och 00-talet. Eftertankens kranka blekhet är kostsam.

Precis som tidigare nämnts är luftstridskrafterna ett system av system och det är därför lönlöst att tala om enstaka luftvärnsrobotar, stridsflygplan eller om en flygplansmotor utan att sätta det i ett större sammanhang där det övergripande systemets förmåga - luftstridskrafternas förmåga - är i centrum. Det perspektivet har inte existerat på åtskilliga decennier och resultatet har blivit därefter.

Genomför en utredning av luftstridskrafterna, ej endast luftförsvaret, där omvärldssituation, utvecklingstrend och förmågor är ledande, inte ekonomin. Självfallet finns ekonomiska ramar att förhålla sig till, men dessa är att ta ställning till efter utredningsresultatet - inte tvärtom.

Det är dags att släppa den för skattebetalarna ytterst kostsamma prestigen.



Försvar & Säkerhet, SvD, DN, 2, 3, Exp, 2, Aft, 2


Tweet

Ödesbeslutet

Vi står inför ett vägskäl. Riksdagen ska snart ta beslut om vilken väg Sverige i framtiden ska gå avseende sitt luftförsvar och stridsflyg. Det mesta talar för att det kommer att bli ett dåligt underbyggt beslut eftersom detta beslut, med efterverkningar för de närmaste 30 åren om inte till och med 50 åren, inte kommer att föregås av någon kvalificerad utredning.

I brist på en ordentligt genomarbetad och bred utredning som grund för detta beslut, kommer många riksdagsledamöter i sedvanlig ordning ha mycket lite kunskap om vad det egentligen är man kommer att rösta om. Man kommer att rösta med sitt parti och sin partilinje och som enskild politiker kommer man att vara mycket lätt påverkad för slipade munläder.


Luftstridskrafterna om något, är ett system av system. För det svenska nationella försvaret, utifrån vårt geostrategiska läge, finns det två materielsystem som är överordnat viktigare för vår egen förvarning, för att hävda vår territoriella integritet, för att kunna möta en motståndare innan denne får fäste på vårt eget territorium, och slutligen för att kunna förneka den motståndare som redan fått fäste dennes underhållslinjer. Dessa två materielsystem är stridsflyg och ubåtsvapen – bägge systemen avsedda att uppträda så långt som möjligt från svenskt territorium i syfte att leverera verkan innan motståndaren kan påverka vårt eget territorium, vår infrastruktur och befolkning.

För detta ändamål är stridsflyget beroende av ledningssystem i form av radarstationer och kommunikationer, bassystem spridda över hela landet i syfte att kunna verka oavsett väder och för att förhindra att motståndaren slår ut flyget redan på backen, logistik för att kunna tillhandahålla vapen, drivmedel och andra förnödenheter, luftvärn för att punktskydda baser och viktig infrastruktur över tiden, även mot enskilda vapen, samt slutligen personal för att bemanna alla dessa komponenter. Det är ett system av system där alla ingående komponenter måste vara noggrant dimensionerade för att nå verkan.

Idag råder en fullständig röra i hela Försvarsmakten och detta gäller även inom luftstridskrafterna. Luftstridskrafterna bygger idag på fragment av den förra luftförsvarsutredningen 1967 (samtliga de tre källorna som anges i Wikiartikeln är mycket läsvärda). Denna utredning var mycket genomgripande och långsiktig och gav Sverige luftstridskrafter som levererade verkan oerhört effektivt ännu 30 år efter utredningen och därtill på många sätt gav Sverige flygstridskrafter som på många områden låg långt före NATO i teknik och förmåga.

Det är nu tveksamt om man ens kan kalla resterna fragment efter den stora strategiska timeouten på 00-talet som näst intill helt avvecklade krigsbassystemet, radarstationer, kommunikationer och luftvärn. Värden för tiotals miljarder kr avvecklades, ofta till stora kostnader och utan någon närmare utredning eller eftertanke. Följaktligen är idag oredan stor och förmågan oklar, där huvudsyftet blivit att upprätthålla en fungerande försvarsindustri, mer än verklig förmåga.

Idag kan man konstatera att allt blivit en tumme. Krigsbaserna är avvecklade. Det som återstår av luftvärnet är två bataljoner, vilket är detsamma som att välja ut två områden i Sverige som kan luftförsvaras över tiden. Blir det Stockholm och Malmö? F 17 och Tranås eller vad ska ha högst prioritet? Personal saknas för att ge förmåga åt systemen efter de senaste årens omfattande nedskärningar, efter vilka nu återstår två basbataljoner à 1000 personer, där varje bataljon ska göra samma jobb som tidigare löstes av fyra bataljoner om 2000 personer. Följderna kan bl a utläsas i Flygvapeninspektören Anders Silwers inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Vilken "utredning" som legat till grunden för denna "utveckling", behöver man nog inte närmare gå in på.


Oppositionen, samt flera av regeringspartierna har i flera år framfört önskemål om en ny luftförsvarsutredning, men fått kalla handen från Moderaterna som för allt i världen inte verkar vilja se en utredning. Ur SvD Politik Direkt:

"- Det ska inte vara så himla svårt. Men det känns som att försvarsdepartementet vill sköta allting på egen hand, de vill inte ha någon utredning, säger Mikael Jansson.


Regeringspartierna har sagt nej till en ny luftförsvarsutredning, bland annat med motiveringen att det kan hota uppgraderingen av JAS 39 Gripen.


- Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan Försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det, säger försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M)."

Uppenbart är att moderaterna inte vill ha frågan ordentligt utredd. En inte alltför otrolig anledning är det faktum att den försvarspolitik och försvarsbudget som Moderaterna anser är "i balans", i själva verket är gravt underfinansierad. Det nya personalsystemet kostar betydligt mer än förväntat, samtidigt som intecknade rationaliseringsvinster har varit svåra att realisera och inte minst håller en mycket stor del av Försvarsmaktens huvudmaterielsystem, som stridsflyg, transportflyg, fartyg, radiosystem, stridsfordon och mycket mer på att falla för åldersstrecket inom en tioårsperiod. Vid en övergripande luftförsvarsutredning skulle detta faktum helt blottas.

Frågan om hur vårt framtida svenska stridsflygsystem och ytterst våra svenska luftstridskrafter ska se ut, är alldeles för stor för politiker att hantera. Det har Cecilia Widegren fullständigt rätt. Det är fråga alldeles för stor för att tolkas utifrån billiga inrikespolitiska poäng som så mycket annan försvarspolitik det senaste året, och dessutom av personer som mest bekymrar sig om utgången av valet 2014, där allt bortom detta blir "den dagen, den sorgen".

Cecilia Widegren har dock samtidigt fel. Frågan är därtill alldeles för stor för Försvarsmakten att utreda av flera anledningar, där de viktigaste är bristen på insyn och för en alldeles för dålig förmåga att genomföra stora utredningar med effekter över en så omfattande tidsperiod som detta.


Leveranstiden på ett nytt stridsflygsystem överskrider 10 år och de två valen för svensk del står mellan en radikal modifiering av det nuvarande Gripensystemet att möta en hotbild bortom 2020 med allt vad detta innebär i form av nya sensorer, vapen och inte minst prestanda (se gärna tidigare blogginlägg om detta). Alternativ två är att sätta punkt för svensk flygindustri och beställa ett nytt system, gärna samordnat med Norge eller Danmark, med allt vad detta också kommer att innebära i form av ändrad infrastruktur och organisation i Försvarsmakten. Inget av alternativen är gratis och allt annat än dessa två alternativ är en icke-lösning.


Beslutet är dock så stort och omfattande att det omfattar betydligt mer än just bara flygplan. Det involverar åtskilliga tiotals miljarder kr, eftersom det även handlar om alla de andra systemen ingående i luftstridskrafterna, såsom bassystem och luftvärn, för att man slutligen ska kunna nå verkan. Ytterst krävs det en mycket bred enighet, skapad utifrån en ännu bredare och politiskt obunden kompetensbas som tar sig an frågan vad Sverige egentligen vill uppnå med sitt försvar och sina luftstridskrafter. Vilken förmåga krävs för att trovärdigt kunna försvara svenska intressen, svenskt territorium och därtill kunna lösa internationella uppgifter?

Tillsätt en bred, opartisk utredning med kompetens och personer ur alla politiska läger, Försvarsmakten och annan nyckelpersonal på området. Tiden rinner nu snabbt iväg och denna fråga är alldeles för stor att bara diska av i Riksdagen utan ett omfattande beslutsunderlag vida överstigande vad det alldeles för hårt belastade och i beroendeställning stående Högkvarteret kan prestera på egen hand. Må vara att utredningen kommer fram till något helt annat än vad ekonomin medger, men det ger då i alla fall en målbild att utgå ifrån och att sträva efter. Därefter får prioriteringar ske utifrån vad som är ekonomiskt realistiskt, istället för den omvända processen som under senare decennier varit förhärskande.


Försvarspolitiker, ställ er över den politiska prestigen för en gång skull. Ni kommer möjligen att sitta i Riksdagen ytterligare någon mandatperiod. Resultatet av det här beslutet kommer att forma det svenska försvaret långt efter att ni lämnat riksdagen.



Uppdatering 27/11: Claes Arvidsson skriver på SvD ledarsida om det stundande beslutet och behovet av en utredning.



Tweet

Karusellerna - Försvarsindustrins andra våg

Det här är förmodligen ett av de absolut längsta inläggen som publicerats på den här bloggen och avhandlar det allt större beroendet av privata tjänster i offentlig förvaltning, här framförallt Försvarsmakten.





Man är oerhört naiv om man tror att man som offentlig myndighet ska kunna spara pengar genom att lägga ut en verksamhet på ett företag. Företag måste göra vinst. Det ligger i deras grundförutsättningar. Det företag som inte gör vinst överlever inte. Det är på samma sätt som med casinon. De är inte gjorda för att folk ska vinna pengar utan förlora dem, varvid de blir till vinst för casinots ägare.

Företag betalar i regel också bättre löner till sina anställda än offentlig verksamhet, vilket gör att de oftast kan rekrytera mer kompetent personal. Detta gäller inte minst vad avser förhandling och kontraktsskrivning. Ju bättre man skriver kontraktet, desto gynnsammare blir förutsättningarna att göra en vinst. Men för att vara billig på ett område måste man begränsa sig och sitt uppträdande till vissa områden av verksamheten. Det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.


För att citera en amerikansk studie:

"In 33 of the 35 job classifications POGO looked at, the average contractor billing rate was significantly steeper than the average compensation for federal employees. The two jobs where it was more cost-effective to hire contractors were groundskeeper and medical records technician. So when the White House needs its lawn mowed, it shouldn’t hire in-house. Still, in every other case, it was cheaper for the government do the job itself.

In some occupations, the difference in price was so dramatic, any coupon-clipping soccer mom could easily have seen the government was getting ripped off. When the government hired a claims examiner for example, it paid the contractor nearly five times more than if it had gone with a federal employee."


Som myndighet är det också lätt hänt att teckna kontrakt som inte är heltäckande. Uppgifter som man trodde var självklara och underförstådda tas inte upp i kontraktet och därmed blir de inte lösta. Eftersom kontraktet redan är skrivet och inte svårt att omförhandla, hamnar man ofta i en otrevlig sits när man upptäcker brister. Hade verksamheten varit kvar i den egna organisationen hade man lätt kunna ge order om förändringar, men istället krävs omförhandling där man redan från början befinner sig i underläge. Antingen kostar det mer eller också får man minska någon annanstans.


Under den stora beredskapsövningen Dagny II (inte så stor egentligen, men den koncentrerade alla tillgängliga svenska militära förband och flytta dem till Gotlandsområdet under slutfasen av de ryska storövningarna Zapad och Ladoga 2009), drog Försvarsmakten två stora lärdomar. Den ena rörde nationell ledning, där den strategiska timeoutens villfarelser gjort att man lagt ner alla mellanliggande stabsnivåer mellan förbanden och Högkvarteret. Arméns Taktiska Stab fanns sig då för första gången försökandes leda 60 bataljoner hemvärn (långt från alla var faktiskt inblandade i Dagny II) utöver de reguljära arméförbanden. Det var en ohållbar situation som man inte var dimensionerad för. Av den anledningen ser vi nu äntligen ett antal regionala staber återuppstå.


Den andra lärdomen rörde just det som kallas Offentlig-Privat Samverkan i samband med skarp verksamhet. Beredskapskontrakt som man tidigare haft med vissa företag hade inte förnyats och gällde därför inte, vilket försenade överskeppning till Gotland. Ett annat exempel rör skolflygplanet SK 60 där flygunderhållet och klargöringen sedan något år hade övergått till ett civilt bolag eftersom ”detta var så mycket effektivare och billigare för Försvarsmakten”. Istället för att ha militär personal som underhåller och klargör flygplanen, löses nu denna uppgift av civila flygtekniker. För att verksamheten ska gå ihop är upphandlingen koncentrerad till normal arbetstid och till de flygbaser där man bedriver flygtjänst med SK 60.

SK 60 som stridsflygplan har utgått ur krigsorganisationen sedan länge, men användes frekvent som sambandsflygplan i dess fyrsitsiga variant. En uppgift vid beredskapshöjningar och övningar har alltid varit att flytta nyckelpersonal och materiel från fredsbaser till krigsbaser, så att verksamheten kan börja rulla direkt istället för att man ska behöva invänta att hela betjäningsförbandet flygtransporteras med Hercules eller anländer per lastbil någon dag senare. Under Dagny II blev det alltför tydligt att konceptet inte längre fungerade. Bolaget hade ju inte någon personal på krigsbaserna som kunde ta emot flygplan utan endast på flottiljerna. Att ta med en egen flygtekniker som kunde klargöra flygplanet efter landning gick ju inte heller. Även om teknikernas behörigheter inte ännu fallit, så hade det varit ett solklart kontraktsbrott. Det blev inga framskjutna transporter. Flera uppgifter talar nu om att även underhållet av Gripen är på väg att läggas ut på Saab istället för att Försvarsmakten ska behålla detta inom organisationen. För Saab är det viktigt att säkerställa framtida inkomster då marknaden för att sälja stridsflygplan blir allt mindre för var dag som går och Försvarsmakten kan på pappret minska sin personal med ett antal rader. Att sedan samma personal anställs av Saab med högre lön lär inte höra till saken.


Den store amerikanske generalen och sedermera presidenten Eisenhower varnade på sin tid för han kallade det militärindustriella komplexet. I och med etableringen en stor permanent amerikansk krigsmakt med tillhörande vapenindustri, varnade presidenten för att det militär-industriella komplexet på sikt skulle kunna komma att influera landets politiska nivåer på oönskat sätt.


De stora krigsmaterielbeställningarnas tid är idag förbi, vilket försvarsindustrin insett. Istället har man insett att det går att göra pengar inom tjänstesektorn. Vi har sett det mycket tydligt i USA där försvarsindustrins tjänstesektor med ”contractors” närmar sig materielsektorn i omsättning, vilket är en logisk följd av de massiva nedskärningarna inom det amerikanska försvaret efter det kalla kriget och innan 11 september 2001.


Krigen i Afghanistan och Irak har kostat biljoner dollar, utgörande närmare hälften av den amerikanska statsskulden enligt många källor. En av de stora utgiftsposterna har varit ”contractors” där logistiken numera till stor del sköts av privata företag, men sedan slutet på 90-talet även strids-, bevaknings- och utbildningsuppgifter, kända genom företag som Blackwater (Xe), Dyncorp, Triple Canopy med flera. Flera av dessa företag är idag på väg att bli uppköpta av de stora giganterna inom det militärindustriella komplexet, t ex Lockheed Martin. Under Gulfkriget 1990-91 gick det 60 amerikanska soldater på en contractor. Drygt 15 år senare var det drygt 20 % fler contractors än amerikanska soldater i Irak. Gräver man lite djupare ser man att företagen som stått för merparten av tjänsterna gjort enorma vinster under kriget.

Att lägga ut militära uppgifter på entreprenad ger nämligen också fördelen av att man minskar den militära numerären på pappret. Att sända militär personal till ett insatsområde i en annan världsdel är inte alltid populärt och man vill därför kunna hålla dessa siffror så låga som möjligt. I Sverige ser vi detta fenomen ytterst tydligt genom den närtida överenskommelsen med oppositionen om att minska den svenska numerären i Afghanistan och i somras genom Socialdemokraternas krav på en minskning av antalet Gripen i Libyeninsatsen mitt under den mest kritiska fasen. Genom entreprenad behöver man bara visa toppen på isberget. Även om Sverige inte nyttjar sig av contractors (än) i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som USA ligger sedan tidigare t ex stora delar av ”campdriften” utlagd på ett danskt företag som då sköter bl a förplägnad. På vissa platser är också bevakningen upphandlad av privata aktörer.



Även i andra sammanhang finner man varianter på upphandling av tjänster för att hålla nere egen offentlig numerär. Bara under 2010 lade Försvarsmakten 700 mkr på konsulttjänster. Högkvarteret har under flera år varit hårt ansatt avseende dess numerär på samma sätt som hela Försvarsmakten idag är styrd den hårt åtdragna svångremmen kring antalet personalrader. Lösningen på Högkvarteret liksom hos andra myndigheter är att använda konsulter, eftersom de inte redovisas på samma sätt som anställda.

I Sverige har det under senare år talats en del om övergångarna av militär personal direkt till försvarsindustrin, vilket är en fullständigt naturlig följd av de massiva nedskärningarna av försvaret. Varför stanna i ett sjunkande skepp när man kan utnyttja sina specialkunskaper inom ett område och dessutom få avsevärt mycket högre lön? Man kan ju i flera fall till och med komma tillbaka till sin gamla arbetsplats som konsult. Samma tendens har varit tydlig världen över avseende tjänstesektorn, där t ex gamla soldater från specialförbanden funnit nya tjänster hos försvarsindustrin där man kan göra samma sak som man utbildats för, men få avsevärt mycket mer pengar i fickan.


Ett vanligt argument när man talar om att det är effektivare att lägga ut verksamhet på privata företag, är effektiviteten. I en mindre väl fungerande organisation ser det ofta på ytan ut att bli en effektivitetshöjning och man lyckas plötsligt få ut effekt som tidigare inte varit möjlig. Grunden till företeelsen står att finna i ett dåligt ledarskap där man bör ställa sig frågan varför ens personal inte löser tilldelade uppgifter på avsett sätt, när ett civilt företag som också ska klara en vinstmarginal kan göra det. Orsaken behöver naturligtvis inte vara just personalen, utan kan lika gärna vara organisatorisk eller ha att göra med påtvingade arbetssätt eller arbetsmetodik.

I Sverige utmålas ofta privat vård som något fult och smutsigt, men varför väljer då så många privatpersoner privat vård? För att den fungerar så klart. De privata företagen har inte samma märkliga organisatoriska regler som offentlig sjukvård, varvid man faktiskt klarar av att leverera sin produkt och därtill göra en vinst. Detta om något torde vara ytterligare ett tecken på att det finns något grundläggande organisatoriskt fel i verksamheten, när en konkurrent klarar av att lämna en bättre produkt och dessutom billigare. Tyvärr verkar sådan eftertankar sällan gå mycket längre än tjurighet istället för att man gör något konkret åt saken. Istället för att ta tag i problemen och gå till botten med dem betalar man hellre för att bli av med dem. Förmodligen finns det också en viss mån av stöd till det privata näringslivet i botten.


I Försvarsmakten privatiserades bl a städning och militärrestauranger under det tidiga 00-talet. Att en militär kock lagade mat såväl i fält som i matsalen ansågs vara en form av grå arbetskraft. Man kunde heller inte kräva att de värnpliktiga skulle behöva städa hela kasernerna. Då och då görs nya upphandlingar av dessa tjänster när kontrakten ska förnyas och stundom bjuder ett nytt företag under det förra. På golvet märks ingen större skillnad eftersom det gamla företagets personal ofta går över till det nya. Förrådstjänst och bevakning var också områden som avvecklades till förmån för anställning av civila respektive kontrakt med bevakningsbolag. Sålunda bevakas idag förbanden huvudsakligen av Securitas eller andra vaktbolag beroende på vem som för tillfället är billigast, istället för beväpnade soldater. Allt i sin ordning, är det ju lätt att tycka. Antalet larm är ju mycket lågt.

I och med den strategiska time-outen avvecklades stora delar av krigsorganisationen inklusive baser. I och med detta är t ex Flygvapnet tvingat att till mycket stor del uppträda även i krig från sina fredsbaser, vilket då blir intressant. Hur säkerställer man att alla de civilt anställda och framförallt de civila företagens anställda fortsätter att lösa de uppgifter Försvarsmakten är beroende av eftersom man inte längre ”har råd” att hålla sig med egen personal för dessa ändamål? Är dessa anställda en tillgång eller en belastning när de saknar militär utrustning och grundutbildning? Våra civilanställda har idag skrivit under på internationell tjänstgöringsskyldighet, men varken för soldater eller civilt anställda existerar idag någon tjänstgöringsskyldighet i det nationella försvaret. Hade det inte inneburit en högre grad av beredskap, flexibilitet, kontroll och inte minst sunt ekonomiskt tänkande att själv kunna sköta dessa grundläggande funktioner? Bevakningspersonalen i Securitas har knappast lägre lön än våra soldater och lägg sedan därtill Securitas vinstmarginal på verksamheten. Det hade inte varit så dumt med ett antal anställda bevakningssoldater istället.

Konvoj med obeväpnade amerikanska contractors råkar ut för eldöverfall i Irak

Privat verksamhet inom offentlig sektor behöver naturligtvis inte vara av ondo. Det finns t ex inom vården gott om små privata läkarmottagningar som ger utmärkt vård, till samma kostnad som det offentliga och utan några storbolagsavkastningskrav. Men för att lösa enkla, grundläggande uppgifter som man har resurser för själv finns det egentligen ingen anledning att lägga ut på privata företag som ska göra en vinst på samma gång – t ex landstingstvätt. Förr anställdes ofta personal i Samhall för att lösa liknande uppgifter. Nu är det gott om privata företag som tagit över såväl personal som uppgift och därtill gör vinst på kuppen. När marginalerna krymper, ser vi resultat liknande de som Aktuellt berättade om igår. Samma sak gäller t ex städning. Hur kan det bli effektivare och ”billigare” att lägga ut en så enkel uppgift som städning på ett annat företag istället för att själv anställa en städare och slopa kravet på vinstmarginal?


För en myndighet som Försvarsamakten som dras med mycket begränsade ramar där det nu gäller att vända och vrida på varje krona, samtidigt som uppdras att leverera en operativ effekt betydligt över vad ramarna medger, kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt väg att gå att i allt högre grad betala någon annan att lösa verksamheten och samtidigt göra vinst på skattepengarna.

Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Tjänstesektorn är försvarsindustrins andra våg och sedan några år har den börjat nå Sverige på allvar.


Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, SVT, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7


Tweet

Knyta ofrivilliga band eller ta risken på egen hand?

Irak meddelar idag att man skrivit kontrakt på 18 st amerikanska F-16 Block 52, vilket blir ännu en omfattande amerikansk krigsmaterielexport till landet. Irak har sedan tidigare köpt en hel del amerikansk krigsmateriel och därtill tagit emot ännu mer i bistånd. Hela den irakiska krigsmakten är idag i princip uppbyggd av USA och tränad av såväl amerikanska försvaret som en rad olika säkerhetsföretag, kontrakterade av amerikanska försvarsdepartementet för ändamålet.

Utöver att Irak får en modernare krigsmakt, säkerställer också USA ett irakiskt långsiktigt beroende av amerikansk export och välvilja. Irakiska officerare och politiker blir nu mer eller mindre omedvetet skolade i att tänka amerikanskt och välja amerikanska lösningar. Detta är ett fenomen som stormakterna länge utnyttjat, men som mycket sällan diskuteras. Man kan också konstatera att vad är väl ett bättre sätt att skapa detta beroende än att vara först på plats direkt efter ett krig eller en konflikt. Det nya Libyen kommer nu att bli en enorm marknad för västerländska företag när den nya regeringen ska kasta av sig det gamla sovjetiska oket i form av materiel och utbildning.


I Dagens Industri diskuterar f d försvarsministern Anders Björk om vad alliansregeringens försvarsmaterielpolitik får för följder. Utöver vad Björk skriver finns det återigen anledning att påpeka att det finns ingen hylla för krigsmateriel. Det finns inga lager det går snabbt att köpa från i händelse av ofred. Den enda hylla som finns är den egna när materielen väl är inköpt. Väljer man att köpa det som populärt kallas färdiga lösningar, får man finna sig i att denna materiel också måste anpassas för svenska förhållanden och svensk taktik alternativt att vi ändrar vår taktik till den utländska. Då närmar vi oss samma beroendeställning som t ex Irak befinner sig i.

På samma sätt som vi inte ska gynna svensk förvarsindustri för gynnandets skulle, ska vi heller inte förledas att tro att det är så mycket billigare att köpa utländsk materiel och utländska lösning i form av dessa "färdiga lösningar". Försvarsmakten är idag full av "färdiga lösningar" som visat sig vara alltifrån färdiga och istället måste modifieras för stora summor. Utan bistånd från andra länder när vi handlar av den inhemska industrin är det också lätt att hamna i knät på denna produkter inte fungerar som de ska. Det finns en stark historia av att inte pressa den inhemska försvarsindustrin för hårt, utan att istället lägga extrabeställning för att få någon ordning på materielen. Det blir dyrare, men industrin går inte omkull. Jobben räddas, men försvarsmässigt blir materielen en papperslösning. Det må ha gått an när man inte trodde att försvaret skulle användas, men när det plötsligt blir tal om insatser i andra världsdelar finns det de som sätter i halsen när bluffen plötsligt synas.


Valet mellan import och egen industri är inte lätt.


Tweet