Lucka 16: Ubåtsjakthelikoptrar

Helikopter 14F (sjöoperativ version). Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Under lucka 16 i julkalendern 2014 fann man ubåtsjakthelikoptrar – eller snarare avsaknaden av dem. Eftersom den stora ubåtsjakten hösten 2014 var i färskt minne i december och hade tydliggjort några av de största förmågeglappen hos dåtidens försvar, så blev det många luckor om ubåtsjaktförmåga. Få saker är så förknippade med 80- och 90-talens ubåtsjakter som helikopter 4 fällandes sjunkbomber. När denna helikoptertyp avvecklades 2008 försvann också den flygande ubåtsjaktförmågan. Det enda ubåtsjaktflygplanet SH 89 hade avvecklats redan 2005. Istället skulle helikopter 14 i sjöoperativ variant bära förmågan vidare. I den sjöoperativa varianten skulle integreras en doppsonar, ubåtsjakttorpeder samt ett ledningssystem. Även helikopter 15 anskaffades i en sjöoperativ variant, där förmågan består i möjlighet att fälla sonarbojar.

Vid den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 var en av de största bristerna just att det inte fanns några ubåtsjakthelikoptrar att tillgå. Förmågeglappet var dock identfierat vid tidigare tillfällen, t.ex. ubåtsjakten på Västkusten 2011. Som beskrivet i ett av de tidigare inläggen om ubåtsjakt är den svenska skärgårdsmiljön, liksom Östersjöns vattenförhållanden mycket gynnsamma för en ubåt som vill hålla sig dold. Ofta kan en ubåt följa ett spanande fartyg på avsevärt mycket längre håll än fartygets sensorer kan upptäcka ubåten. Bottentopografin i skärgården ger mask och komplicerar signalbilden. En aktiv sonar kan undvikas genom att gå i noll-doppler (tvärskurs mot sonarens bäring). Det är av bland annat av dessa anledningar som ubåtsjakthelikoptrar är så viktiga. Dessa kan överraska en ubåt på ett sätt som fartyg inte kan. Uppträder man i förband med rote eller fler helikoptrar så kan man låsa en ubåt likt schack. Vidare kan man snabbt positionera sig för vapeninsats. För riktigt hög effektivitet krävs det dock att helikoptrarna är utrustade med ledningssystem med datalänkar där alla enheter som ingår i ubåtsjakten kan dela sina sensordata.

Allt detta var sådant som dimensionerade anskaffningen av helikopter 14 i sjöoperativ variant. Vid avvecklingen av helikopter 4 var dock problemet att helikopter 14 var långt ifrån levererad, och än längre ifrån att ha någon ubåtsjaktförmåga. Därmed inleddes också en problematik med att besättningar som hade erfarenhet av ubåtsjakt snabbt började gå ur tiden. När ubåtsjakten hösten 2014 ägde rum fanns fortfarande ingen helikopter 14 med ubåtsjaktförmåga att tillgå. Det var inte ens nära. Den enda helikopter som syntes var mig veterligen markoperativa helikopter 15. Något år senare kom dock de första av fem helikopter 14F med doppsonar i tjänst. Den fulla ubåtsjaktförmågan hos helikopter 14F låter dock vänta på sig. Försvarsberedningen tar upp behovet av förmågan i rapporten Värnkraft. I Försvarsmaktens underlag för försvarsbeslutet anger dock myndigheten att taktisk datalänk och ubåtsjakttorped kan införas först i perioden 2026-2030. Bedömt är detta ett resultat av den ekonomiska skillnaden i Försvarsberedningens och Försvarsmaktens beräkningar, där Ekonomistyrningsverket kommit fram till att ca 60 mdr kr saknas för att finansiera förslagen i Försvarsberedningens rapport.

Sammanfattningsvis är det alltså inte mycket bättre ställt med ubåtsjakthelikoptrarna fem år efter den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Helikopter 14F har levererats med doppsonar, men är långt ifrån fullt operativ. Levereras förmågan fullt under perioden 2026-2030 som Försvarsmakten föreslår i sitt underlag, så är detta ungefär 20 år efter att Försvarsmakten sist hade ett ubåtsjakthelikoptersystem med full förmåga. Det är minst sagt skrämmande.

Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten

Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 9: Målubåt

Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman

I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?

Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.

Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.

Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.

Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

"Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten"

Stefan Löfven, 14 november 2014

Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.


Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg

Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.

Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas "med andra medel än militära" enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).

På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.

De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.

2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.


Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken "Omöjlig Ubåt" av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.


*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som "passiv och aktiv hydrofon", där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)

Julkalender 2014: Lucka 10 – Antiubåtsgranater

Under 80-talet ökade den främmande undervattensverksamheten i svenska vatten markant och därmed kraven på att genomföra ubåtsjakt. Ursprungligen var insatsreglerna sådan att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Marinen saknade vid den här vapensystem med graderad verkan. De sjunkbomber, antiubåtsraketer, torpeder och minor som fanns att tillgå var alla att betrakta som sänkande vapen, anskaffade för att nå erforderlig verkan i krig. Projektering påbörjades därför för ett vapensystem som skulle ha sådan verkan att det kunde tvinga en ubåt till ytan vid träff.

Resultatet blev antiubåtsgranaten ELMA som med riktad sprängverkan skulle kunna slå ett litet hål på ubåtens bägge skrov och därmed tvinga ubåten att inte ytläge. Granaterna skulle avfyras i salva och täcka ett större område med förhoppningen att någon skulle träffa ubåten. En fördel utöver yttäckningen var att det bekämpande fartyget ej behövde färdas över ubåten för att släppa sjunkbomber utan granaterna kunde skjutas några hundra meter. Systemet kom sedan att användas från 1985. Redan i början av 90-talet efter att insatsreglerna ändrats till att medge verkanseld utan att tvinga till ytläge, beställdes en modifiering av systemet med tyngre granater för att medge sänkning. Senare skedde även modifiering med rörliga granatkastare liksom helikoptermonterade fällarsystem.

Under 00-talet avvecklades dock ELMA-systemet eftersom behovet ansågs ha utgått. Redan från början hade ett liknande, men mer avancerat system planerats för Visby-korvetterna. Den största skillnaden var utöver att granaterna i Alecto-systemet var större, även att de var målsökande. Redan i mitten av 00-talet ströks dock Alecto från anskaffningsplanen eftersom de operativa behoven minskat och ekonomin tillät inte en anskaffning. Det råder inget större tvivel om att såväl ELMA som Alecto hade kommit väl till pass nu när ubåtsjakt åter är högaktuellt.


Informationsfilm om ASW-601, en av de sista versionerna av ELMA-systemet

Julkalender 2014: Lucka 9 – Målubåt

Utifrån erfarenheter från 1970- och framförallt 1980-talets ubåtsjakter beställde Marinen en miniubåt att använda som mål vid ubåtsjaktövningar. Då merparten av undervattensintrången på svenskt vatten under 80-talet bedömdes ha orsakats av miniubåtar, avsåg man med den egna miniubåten kunna öva ubåtsjakt på ett mer realistiskt sätt. Den svenskbyggda miniubåten kom att döpas till Spiggen II efter den ursprungliga miniubåten Spiggen som varit i tjänst från 1958-1970 som plattform för attackdykare.

Spiggen II gjorde god tjänst under 1990-talet och början av 00-talet och fyllde helt och hållet sitt syfte som realistiskt mål och bidrog även till taktikutvecklingen. Det är i mångt och mycket lärdomar från denna epok som Marinens förmåga till ubåtsjakt idag bygger på.

Under 00-talet såg man inte längre något större behov av att jaga ubåtar i Sverige – åtminstone inte ekonomiskt. Sålunda avvecklades Spiggen II och lades ett tag i malpåse. Så sent som på försommaren tillhörde ubåten fortfarande Försvarsmakten – ända tills den skänktes till Kalix kommun som museiföremål för att minna om ubåtsjakten i Törefjärden 1983. Föga visste man väl då att ubåtsjakt skulle komma i högsta ropet redan samma höst? (Helt oväntat lär det inte ha varit eftersom Försvarsmakten insatschef Anders Grenstad vid höstens underrättelseoperation berättade att det de senaste åren skett flera liknande händelser)

Nu är Marinen utan lämplig miniubåt att öva ubåtsjakt mot. I brist på sådan lär en lösning kunna bli att hyra in någon av de eventubåtar som finns. Representationen lär dock bli lidande med tanke på de på intet sätt är byggda för samma syfte som en militär. Att köpa tillbaka och iordningställa Spiggen II lär kosta motsvarande summa som att beställa en ny ubåt. Knappast något för Marinens mycket hårt ansträngda materielbudget.

Det är inte första gången Sverige går i fällan att avveckla ubåtsjaktförmåga. Samma misstag gjordes även på 70-talet när man parlmentariskt bestämde att Sverige skulle säkra fartygsskyddet med andra medel. Vilka medel lär aldrig ha klarlagts, varvid det på 80-talet fanns en lucka i Marinens förmåga just när det gällde ubåtsskydd. Redan för fyra år sedan uppmärksammades Marinens utdöende ubåtsjaktförmåga här på bloggen. Så rätt skribenten skulle komma att få. Vem vet, vi kanske hittar andra delar av den listan i kommande luckor?

Spiggen II vid dess ankomst till Töre hamn. Foto: okänd

Se gärna Göran Frisk tala om sina upplevelser av ubåtsjakterna på 80- och 90-talen och även höstens operation. Det är ord och inga visor och jag rekommenderar varmt att man lägger några minuter på att se hans framförande.



Lägger in en brasklapp om att lucka 10 kan komma att mycket sent eller också tillsammans med lucka 11.

Intensiv helg

Tyvärr hann jag inte med att uppdatera bloggen med anledning av fredagens presskonferens om den nu bekräftade undervattenskränkningen i oktober. Istället har fokus legat på en av Flygvapnets trevligare traditioner, nämligen gåsmiddag. De av er läsare som följer mig på Twitter vet också att jag i lördags hade en längre krönika i Expressen med anledning av de uppgifter som framkom på presskonferensen. Krönikan går nu även att läsa på nätet.

För övrigt vill jag tipsa om att generalmajoren (pa) Karlis Neretnieks, numera mycket aktiv ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, under söndagen publicerade det första blogginlägget på egna bloggen. Den kommer med all sannolikhet att vara värd att följa.

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS "förstasida" 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s "förstasida" 141024 09.50

Gästinlägg: Transparensens givande och tagande

Tyvärr har jag själv lite för mycket att göra för att hinna skriva fler inlägg om den pågående verksamheten, varvid det är tacksamt att kunna publicera detta gästinlägg som tar upp en av de intressanta aspekterna med Försvarsmaktens pågående operation. Var går gränsen för öppenheten? Vilket ansvar har Försvarsmakten med sin öppenhet och vilket ansvar har media för att respektera operationssekretess under en pågågende operation?

De senaste dagarnas direktrapportering från Stockholm skärgård har väckt mycket frustration när man i live-sändning berättar att korvetten X nu spärrat ett visst sund, medan fartyg Y precis satt i en undervattensrobot och korvetten Z flyttar sig sydost. Detta är förhållanden som kommer att ha ändrats en halvtimme senare och vikten för allmänheten att ta del av just detta är ringa. För motståndaren är det dock guld värt eftersom det både kan utgöra primärkälla och dessutom bekräfta andra sensorer och annan inhämtning. Att Försvarsmakten ska vara, behöver vara och få vara öppen kring vad som sker på och omkring vårt territorium är ytterst en demokratifråga. Förhoppningsvis var det många som noterade att konteramiral Grenstad vid sin första presskonferens berättade att den pågående operationen var kulmen på en lång rad indikationer under flera års tid. Samtidigt är den enda ubåtsjaktoperation som rapporterats i media den som genomfördes utanför Göteborg hösten 2011. Jag har gett förslag till Folk och Försvar att ta upp just denna fråga som avhandlas i gästinlägget till en diskussion mellan representanter för media och Försvarsmakten under exempelvis rikskonferensen i Sälen. Jag tror det vore mycket nyttigt för alla parter.

Wiseman

____________________________________________


Transparensens givande och tagande

Den senaste tidens aktiviteter i Stockholms mellersta skärgård saknar motstycke sedan ubåtsjakteran under 80-talen. Insatsledaren kommendören Jonas Wikström har enligt honom själv inga begränsningar i de resurser som tilldelats honom i lösandet i vad som benämns som en underrättelseoperation. Försvarsmakten har i skrivande stund inte uttalat vad för typ av plattform det rör sig om (mer än att den finns under havsytan) eller vilken typ av aktivitet som misstänks, och utöver detta, inte specifikt riktat något uttalande vilket land det kan tänkas vara som uppenbarligen har ett intresse av Sveriges inre farvatten. Det som däremot uttalats, av exempelvis konteramiralen Anders Grenstad, är att det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön bidragit till att Försvarsmakten nu agerar så kraftfullt som sker. Av det kan de flesta med säkerhetspolitiskt intresse dra slutsatser.

Anders Grenstad fick under gårdagen utstå kritik för att han vid den presskonferens som hölls i Högkvarteret inte delgav media den exakta position där undervattensfarkosten observerades av det vittne som sedermera kommit att kallas för ”27-åringen” i kvällspressen. Många anser nu att förtroendet för Försvarsmakten har skadats eftersom det inte går att tro på en myndighet som, om än kanske inte ljuger, i vart fall är medvedet luddig eller vilseledande i sina mediala uttalanden. Försvarsmakten var snabb med att gå ut med en ursäkt och en förklaring att meningen inte var att vara ospecifik i platsangivelser till media. I det följande ämnar jag diskutera det dilemma våra militära ledare (på absolut högsta nivå) har att överväga under den faktiskt historiska operation som just nu pågår. Den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har uttalat fortsatt högsta förtroende för Försvarsmakten med ledning.

Sverige är ett land som präglas av en nästintill unikt stark myndighetstransparens. Det innebär att alla handlingar, som inte utgör så kallade arbetsdokument eller med hänsyn till punktregleringar genom exempelvis lag görs hemliga, ska gå att begära ut av tredje man. Dessutom ska offentliga uppgifter lämnas ut skyndsamt. Det gäller liksom alla myndigheter också Försvarsmakten. Syftet med denna transparens är till exempel att både den som är föremål för ett myndighetsbeslut, eller den som vill granska ett sådant, exempelvis media, ska kunna begära ut uppgifter för att själv kunna granska den arbetsgång som företagits hos myndigheten ifråga. Naturligtvis får offentlig information inte heller förvanskas. Transparensen syftar alltså till att alla vi som är medborgare i Sverige, och fler än så, ska kunna lita på den information och beslut en myndighet förmedlar. Denna starka tradition innebär att de flesta av oss hyser en förhållandevis stor tillit till våra myndigheter, eftersom tveksamheter lättare går att upptäcka.

Under denna operation har Anders Grenstad enligt många missbrukat den transparensen genom att delge missvisande information till det svenska folket genom media.

Vad som härvid förtjänar att betonas är att i det läge Försvarsmakten, och Sverige som land, just nu befinner sig i kan det dock uppenbart konstateras att ytterligare minst en aktör har intresse av information förmedlad av Försvarsmakten, nämligen det land som bedriver otillåten aktivitet på svenskt territorialvatten.. Hypoteser som att aktiviteterna i skärgården beror på attackdykare från utländska specialförband, underhållsförband som fört in eller bedrivit underhåll av spaningsmateriel eller minörer har florerat. Tilläggas bör att inga av dessa rykten helt saknar verklighetsförankring. De är alla möjliga. Skulle sådana hypoteser visa sig stämma utgör sådan verksamhet inget mindre än krigsförberedelser riktade mot Sverige som nation.

Om en motsatt (och något icke-realistisk) reflektion görs; vad skulle hänt om Försvarsmakten förmedlat alla de framsteg som görs kontinuerligt till media? Den för oss i Sverige oerhört viktiga myndighetstransparensen hade blivit total. Var och en hade kunnat skapa sig en långt mer detaljerad bild över vad som just nu sker. Så även motståndaren. Det kan knappast vara det kritikerna av Anders Grenstad vill, oavsett politisk hemvist.

Varför kan det tänkas att Anders Grenstad lämnade missvisande uppgifter vid presskonferensen?

Försvarsmakten har att skydda befolkningen till vilket pris som helst som ryms inom internationell rätt, och ska så göra. En nackdel som därvid drabbar allmänheten är, förutom olägenheten med det obehöriga intrånget i svenskt territorialvatten, möjlig desinformation vid operationskritiska skeden av Försvarsmakten. Det är just nu inte säkert att det är transparensen in i myndigheten Försvarsmakten för det svenska folket som är det viktigaste, men med sagt inte att det är transparens är oviktig. Tvärtom kan det just nu finnas ett nationellt intresse av att missvisande information sprids direkt av en myndighet, eftersom detta försvårar för den ovälkomna aktören att lägga pussel eftersom bitarna inte passar ihop med den lägesbild de själva besitter. Eftersom Försvarsmakten ska hävda den territoriella integriteten kommer man att göra så på alla de vis som tillåts, och så också inom ramen för denna operation. Detta kan även fortsättningsvis innebära vilseledande uppgifter i media, uppgifter som vi medborgare kanske aldrig kommer kunna kontrollera riktigheten i på grund av sekretess.

Det är därför viktigt att sätta oriktiga uppgifter i sitt sammanhang. Även om det för många är upprörande, skrämmande och frustrerande är det inte alltid sanna uppgifter som otvivelaktigt utgör det mest eftersträvansvärda i nuvarande sammanhang. Det viktigaste just nu bör vara att möjliggöra för Försvarsmakten att med de mycket knappa medel de förfogar över bedriva denna operation på det mandat som tilldelats genom våra folkvalda.

Förhoppningsvis kommer ett lugn efter dessa dagar av oro med tid för djupgående analys av operationsarbetet. Vid denna utvärdering hoppas jag att Försvarsmakten gör det som utlovats, nämligen redovisar så mycket som bara går av vad som faktiskt inträffat utan att negativt påverka operationssekretessen och att en mer ingående förklaring ges kring varför missvisande uppgifter ibland, tyvärr, måste accepteras av de som Försvarsmakten ska förklara, nämligen allmänheten. Detta för att bevara den för oss alla, under djupaste fredstid, så viktiga myndighetstilliten.

Security Sanity

Gästinlägg: Inte gjort i en handvändning

Nedan följer ett gästinlägg av Johan Nilsson som har god insyn i processerna med anskaffning av flygburna system på FMV åt Försvarsmakten. Johan driver också bloggen Väpnaren. Nedanstående redogörelse kan vara värd att ha i åtanke när omvärlden nu förändras i mycket snabb takt och det skriks på snabb försvarsförmåga. Det är bara att konstatera att det tar tid och den förmåga Försvarsmakten har idag är den som beslutades för många år sedan. På samma sätt gäller det att det man fattar beslut om idag är det Försvarsmakten har till förfogande om 5-10 år. Det är ett de grundläggande skälen till att det gäller att vara såväl långsiktig som mycket förtänksam i försvarspolitiken. Något man kan säga återigen har brustit i Sverige.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Anskaffning av system

Att anskaffa ett system som ubåtsjaktutrustning till helikopter innebär att upphandla och ge förutsättningar att vidmakthålla ett system av system med ingående delar vilket tarvar en hel del beslut och åtgärder. Det övergripande är att systemet ska kunna operas med godkännande av FlygI (Militära flyginspektionen) som har stöd i Regler Militär Luftfart.

För det första måste Försvarsmakten skriva en krigsförbandsspecifikation (Gamla TOEM –Taktisk, Organisatorisk och Ekonomisk Målsättning. Läs gärna Chefsingenjör Björn), som senare omvandlas UTTEM (Utkast till Taktisk, Teknisk och Ekonomisk Målsättning) som gör att vi kan omsätta förmågebehovet till systemdefintioner.

I UTTEM ska som lägsta nivå gränssnitt mot andra system beskrivas, ska helikoptrarna kunna mota sjöläge ifrån en ASC890? Ska helikoptrarna och korvetterna delge information i ett nätverk med JAS39? Det kan vara bra när det gäller ytstrid. Marknaden ska sedan scannas av, en systemanskaffningsstrategi ska upprättas och godkännas. I systemanskaffningsstrategin kan vi välja att rikta upphandling till en eller flera leverantör enligt undantag ifrån lagen om upphandling på försvarsområdet men då krävs ett godkännande ifrån regeringen. När detta är klart lämnas ett förslag till ett Preliminärt TTEM som Försvarsmakten sedan omarbetar till ett riktigt TTEM. Begrepp såsom TOEM, TTEM, Krigsförbandsspecifikation har över tiden varit föremål för omarbetning av begrepp.

Får vi rikta upphandlingarna så tar processen från tanke till avtal ett drygt år men då gäller det att arbeta fokuserat och prioritera bort andra uppgifter. Måste vi gå till konkurrensupphandling så talar vi om något års arbete till.

En del prylar lär behöva köpas genom Amerikanska staten oavsett beslut om direktupphandling eller konkurrensupphandling och där finns det en ledtid på tre år från beställning till leverans. Vapenindustrin har sällan färdiga produkter på någon lagerhylla så det blir nytillverkning. Enkla system har en tillverkningstid på 12 till 18 månader, mer komplexa 18 till 24 månader. I sämsta fallet måste industrin vänta på komponenter ifrån USA som US Government beslutar om försäljning av och då räknar vi med över två år.

När materielen börjar trilla in måste vi leverera helikoptrar och fartyg till industrin för modifiering och validering. När första exemplaren är levererade så tar FMV och FM vid för att verifiera och validera systemet mot TTEM och Krigsförbandsspecifikationen. Ska systemet har förmåga att invisa andra enheter för bekämpning eller ska systemet själv ha bekämpningsförmåga? Om det senare så tar det längre tid, mer omfattande systemsäkerhetsarbete, MSB ska involveras, folkrättsdeligationen ska sättas i arbete, m.m.

Innan Försvarsmakten kan ta över systemet måste de kunna underhålla systemet, dvs de ska ha utbildning ,verktyg reservdelar, dokumentation och en underhållsberedning. Försvarsmakten måste också kunna använda systemet taktiskt, de måste alltså lära sig att använda systemet (hur många minkar tror ni vi hittar vid uppstarten av ett sådant system om det får gå in skarpt ifrån början?)

Om Försvarsmakten ställer kravet på att kunna sätta upp ubåtsuppletningsförmåga med helikopter som bygger på befintliga system kan vi räkna med i bästa fall fyra år ifrån uppdrag till leverans till Försvarsmakten. Ska det vara riktigt ubåtsjaktförmåga så får vi lägga till i bästa fall ett år till. Vi kan byta pengar mot tid och ta fördyringar genom att lämna över ett ofärdigt system såsom att reparationer ska genomföras av industrin. Vi kan låta Försvarsvarsmakten utbilda sig på systemet och driftsätta det med en mängd restriktioner som tar längre tid att avveckla. Ett enkelt system som helikopter 16 tog drygt två år från val av system till leverans, tiden innan hade vi för att finna kandidatsystem och efter leverans sker det än arbete i det fördolda.

Försvarsmakten och FMV måste också kunna testa, utbilda och öva personalen i systemet mot något. Egna system är sällan tillräckliga utan hot och målsystem måste anskaffas eller utvecklas vilket i sig tarvar tid och resurser.

Militära produkter finns som nämnts inte på någon tillverkares lagerhylla, det är Just In Time som räknas och Just In Time är drygt ett år för enkla produkter. System finns sällan produktifierade utan existerar som koncept och måste byggas på befintliga system. Hade vi (1) obegränsat med reurser, (2) ett beslut om direktanskaffning av helikopter med ubåtsjaktförmåga och (3) ett marinsystem med ett färdigt gränssnitt mot en ubåtsjakthelikopter så kan vi räkna med minst tre år från beslut att anskaffa förmågan till vi har verkan under vattnet.

Johan Nilsson


Vidareläsning :
Regler Militär Luftfart 

Metodhandbok för framtagning av TTEM, Johan Fransson, FOI 

Systemsäkerhetskrav TTEM, FMV 

561. OMRP

Uppgifter till Svenska Dagbladet talar som bekant om att det skulle vara en rysk undervattensfarkost som är i nöd inne i den svenska skärgården och att nödradiomeddelanden skickats till Kaliningrad. Samtidigt dementerar nu Ryssland att man har någon ubåt i nöd, vilket man sannolikt skulle ha gjort i vilket fall som helst.

@svtnyheter Observera man nämner Ubåtar, ej uv farkoster, Ry gör markant skillnad i semantik något som 90-talets ubåtssamtal visade på.
— Jägarchefen (@Jagarchefen) 19 oktober 2014

Observationsplatsen rekommenderar på Twitter ett besök på VKontakte-sidan för 561. OMRP, det vill säga 561. avdelta marinspaningsförbandet eller på ren svenska, den ryska militära underrättelsetjänstens marina spetsnaz-förband i Östersjön.

Om man är intresserad av vilken typ av verksamhet 561. OMRP i Kaliningrad bedriver kan denna bildkälla rekommenderas https://t.co/ZfcByT3cCr
— Observationsplatsen (@oplatsen) 19 oktober 2014

Det är rätt sevärda bilder, inte bara utifrån perspektivet att det skulle kunna vara detta förband som är aktuellt om SvD:s uppgifter stämmer, utan också för både bilderna på modern materiel och  museibilderna som uppvisar utrangerad materiel i form av t.ex. miniubåtar. Se gärna också forumet Skalman för fler bilder av både tidigare och aktuell materiel.

Om konsekvenserna av de senaste 20 årens försvarsbeslut

Ikväll har jag ytterligare en lite längre krönika i Expressen om hur de senaste 20 årens försvarsbeslut påverkat den nationella försvarsförmågan och i synnerhet förmågan att genomföra ubåtsjakt. Grunden till artikeln är de blogginlägg i vilka jag inför Folk och Försvars rikskonferens 2013 sammanfattade dessa försvarsbeslut (Del 1, 2, 3 och 4). Dessa blogginlägg sammanfattade jag sedan till en rapport åt tankesmedjan Frivärld som även återpublicerade blogginlägg inför årets upplaga av rikskonferensen. Utöver dessa inlägg och rapporten skrev jag under våren en uppsats på kandidatnivå där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen 1994-2004. Kanske inte helt förvånande blev mitt resultat att det var ekonomin och en vilja hos både politisk nivå såväl som Försvarsmakten som var drivkrafterna bakom försvarsreformen. Detta har tyvärr fått mycket allvarliga konsekvenser på den svenska försvarsförmågan idag, inte minst genom de beslut som fattades inom ramen för försvarsbesluten 2000 och 2004.

För den som vill läsa mer om svensk ubåtsjakt genom åren rekommenderar jag varmt Skippers inläggsserie om detta. Här är det första inlägget av många läsvärda.

I Expressen

Istället för att skriva ett inlägg här om den pågående underrättelseoperationen mot misstänkt främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård, har jag haft möjligheten att göra detsamma i Expressen. Som jag flera gånger påpekat här på bloggen och i andra medier: Med tanke på hur det ser ut i luften över Östersjön – hur ser det då ut under vattnet där det är mycket svårare att övervaka?