Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4, Aft, SVT, USA Today


*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

Väntat resultat avseende Syrien

Ryssland och Kina lade i natt in sina veton mot att FN:s säkerhetsråd skulle anta en resolution mot regimen i Syrien. Resolutionsförslaget fördömde den syriska regimens agerande mot civilbefolkningen, krävde ett slut på våldsamheterna och att regimen skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Vidare önskade man i resolutionen att generalsekreteraren skulle utse ett särskilt sändebud för Syrien. Resolutionsförslaget avslutades med att FN:s medlemmar bör överväga sanktioner enligt FN-stadgans artikel 41 (dvs ekonomiska) om den syriska regimen inte följer resolutionen inom 30 dagar.

Det är med andra ord en resolution som sänder ett tydligt och avvägt budskap till den syriska regimen. Kina menar å sin sida att omvärlden inte ska blanda sig i vad man anser är syriska interna angelägenheter. Ryssland menar på att "vissa västerländska huvudstäder agerar för hastigt när det gäller att bedöma den syriska regimens illegitimitet" och hänvisar till "vissa händelser i Nordafrika".


Även om resolutionsförslaget bollats tidigare i Säkerhetsrådet, borde utgången av nattens omröstning inte komma som en överraskning för någon. Såväl Ryssland som Kina har avsevärda intressen i Syrien och därmed även den syriska regimens fortlevnad. För rysk del utgör Syrien grunden för landets marina närvaro i Medelhavet och man har investerat stort i att bygga ut och modernisera flottbasen Tartus. I och med den libyska regimens fall är Syrien det enda landet där Ryssland kan påräkna ett starkt stöd i Medelhavsregionen. Kina har också investerat i Syrien, bl a i oljesektorn, men framförallt för att man ser landet som en kommande språngbräda för en ny sidenväg in i Europa. En resolution mot den syriska regimen är också känslig vad gäller kinesisk inrikespolitik och landets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna som ju lämnar lite att önska.

Såväl Ryssland som Kina hade även investerat i Libyen och den libyska regimen, men Gadaffi hade på något sätt lyckats förlora deras gunst eftersom resolution 1973 ändå gick igenom. Resultatet för rysk och kinesisk del blir nu med stor sannolikhet att ett antal redan ingångna kontrakt rivs upp, vilket det libyska övergångsrådet redan varnat för.

Fyra länder lade ner sina röster i nattens omröstning, Brasilien, Sydafrika, Indien och Libanon. Det sistnämnda landet kan man lätt förstå varför det lade ner sin röst. De övriga tre är egentligen värda ett separat inlägg.


För övrigt passerade det ryska landstigningsfartyget Cesar Kunikov härom dagen Bosporen för en seglats i Medelhavet och i november löper ut Rysslands enda hangarfartygsgrupp ut från Murmansk med destination Medelhavet.


Tweet

Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i "oppositionella städer". De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. "Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling". Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

J-20 i luften

Kinas eget stealthflygplan, J-20, har nu luftat vingarna för första gången officiellt vilket visas på en uppsjö videoklipp på bl a Youtube. Som synes på klippet nedan sker starten på endast grundmotor, men att döma av rullsträckan på banan är det bra klös i motorerna redan på grundmotor, vilket är ett krav för ett så stort flygplan som J-20. Hittills har det inte avslöjats vilka motorer som sitter i flygplanet, om det är ryska eller en inhemskt utvecklad motor. Dragkraften på marken med grundmotor säger i alla fall något om vilka prestanda man kan förvänta sig på höjd. Återstår att se vilka sensorer och vilken vapenlast som är avsedda för flygplanet.

SvD har också uppmärksammat valet av tidpunkt för att offentliggöra J-20, nämligen i lagom tid inför amerikanske försvarsministern Gates besök i landet med början i söndags. Som tidigare nämnt på Twitter är det mycket tydligt att Kina vill att informationen om J-20 ska nå ut i världen till skillnad från när man först flög med J-10, som man ser som följeflygplan i klippet. Kina verkar också ha lyckats i sin avsikt då J-20:s snabba uppträdande har tagit USA med stor överraskning. Tidigare har man i USA talat om förbandsdrift för J-20 först i mitten av 2020-talet, men det verkar nu väl pessimistiskt.

Analytiker världen över kommer nu att sitta och finkamma bilderna på J-20 efter ledtrådar om hur effektiv stealthförmåga flygplanet har. Från prototyp till serieflygplan händer mycket, där t ex F-35 ökat en hel del i signatur genom påbyggnader från prototypen XF-35. Australiensiska analytiker bedömer t ex J-20 att ha lägre signatur än ryska PAK-FA.

Från vissa håll i USA kommer nu krav på att återuppta produktionen av F-22, vilken Obama-administration avbröt häromåret, då man man menar att F-35 med sina svagare prestanda och klena vapenlast kommer att vara en munsbit för J-20. Fortfarande finns tid då de sista flygplanen ännu inte rullat ut från fabriken. J-20 kommer definitivt få en stor inverkan i Ostasien i det säkerhetspolitiska spelet om Taiwan och Japan lär också känna behovet av att se om sitt hus och Japan har sedan länge försökt få köpa F-22 av USA, men nekats. J-20 tillsammans med den nya kinesiska ballistiska sjömålsroboten kommer göra det mycket svårt för amerikanska hangarfartyg att uppträda i området i händelse av högre risk för konflikt.

En intressant fråga i förlängningen är huruvida Kina kommer att sälja J-20 på export. Kina har hittills inte varit blygt för att sälja krigsmateriel till länder som övriga världssamfundet inte skulle sälja till, t ex Sudan och Zimbabwe. Sedan tidigare har landet ett utvecklat samarbete med Pakistan, bl a den samutvecklade Gripen-motsvarigheten FC-1/JF-17 och Pakistan lär definitivt vara intresserat av att köpa J-20, med tanke på indiska SU-30MKI och Indiens samarbete med Ryssland om PAK-FA. Därtill finns det säkerligen en rad afrikanska länder som gärna vill köpa J-20 i utbyte mot de råvaror Kina hett eftertraktar.

Man kan också spekulera i hur J-20 tagits fram. Kina är känt som den nation som den mest skrupelfria nationen avseende underrättelseinhämtning och USA har haft stora problem med intrång i känsliga datorsystem, där mycket pekat på att ursprunget varit kinesiskt. Landet har också tidigare varit mycket duktigt på att kopiera framgångsrika utländska krigsmaterielprojekt. Den inhemska J-10 sägs t ex till stora delar vara baserad på det israeliska F-16-derivatet Lavi, som USA fick Israel att lägga ned på 80-talet då det ansågs vara en alltför stor konkurrent till F-16. Under mitten av 00-talet dök två nya kinesiska flygspaningsradarsystem upp. Det ena, KJ-2000, är en inhemsk variant av ryska A-50, medan den andra KJ-200 är av större intresse för svensk del och har omskrivits tidigare på WW. KJ-200:s radar är nämligen en mycket nära kopia av Ericssons (numera Saab) PS-890, som sitter på de svenska radarspaningsflygplanen. Ericsson hade vid millennieskiftet problem med en rad intrång och ett svenskt radarspaningsflygplan på mässa i utlandet, drabbades också av inbrott (!) under tidigt 00-tal. Under gångna hösten drabbades Saab av massiva intrångsförsök i sina nätverk. Ryktet säger dock att upphovet står att finna betydligt närmare än Kina.


Slutligen är det också skäl att fundera över kvaliteten på J-20 och dess sensorer. Om kinesiska ubåtar är talesättet att det enda som är farligare för den egna besättningen än kinesiska rysktillverkade ubåtar är de egentillverkade ubåtarna. Klart är ändå att Kina gör oerhörda tekniska framsteg och i en allt högre takt. Det är knappast förvånande.

För svensk del är inte J-20 en faktor, då den inte lär var aktuell för användning i vårt närområde eller till dess J-20 säljs till länder i eventuella expeditionära operationsområden, t ex Afrika. Det lär dock dröja.

Kina fortsätter att sälja vapen till Mugabe

Dock har nu även det sydafrikanska justitieväsendet sagt nej till att en vapenlast ska lossas i Durban för vidare transport till Zimbabwe. Tidigare har ett sydafrikanskt fackförbund för hamnarbetare satt fartyget i blockad.

Nyheten är lite intressant mot bakgrund att Sydafrikas president Thabo Mbeki fortfarande bestämt hävdar att det inte är någon kris i Zimbabwe, trots inflation på 100 000%, en arbetslöshet på drygt 80% och brist på mat. Igår påbörjades också den av Mugabe beordrade omräkningen av röster från ett antal valkretsar. Det är väl ingen som tvivlar på vad resultatet kommer att bli?

Det senaste ryktet gör enligt Human Right's Watch gällande att Mugabe startat "tortyrläger" för omskolning av människor som misstänks ha röstat "fel". Kan det månne vara efter kinesisk förebild?

E-li:eye, Kinas svar på Erieye

För några år sedan dök de första bilderna på KJ-200 upp i väst. En radar som var slående lik Ericssons Erieye monterad på ryggen på ett kinesiskt transportflygplan, Y-8. Till det yttre är det endast fästpunkterna som skiljer radarsystemen åt. Erieye har tre stöttor fram och två bak, medan KJ-200 har tvärtom.

Erieye överst och KJ-200 nederst

KJ-200 är en av flera olika designer för en flygburen spaningsradar som Kina provat. En annan är en licenstillverkning av den ryska A-50 Mainstay, i Kina kallad KJ-2000.

Det krävs inte en Sherlock Holmes för att misstänka att Kina har försökt få tillgång till Ericssons data på Erieye och kanske lyckats tillskansa sig det. Likheten mellan radarsystemen är som sagt slående. Betänker man sedan hur kinesiska militära delegationer uppträtt vid studiebesök på svenska militära förband så skulle även Watson ana en gravad hund.

2002 skedde ett inbrott i en S 100B (dvs bäraren av PS-890, Erieye i svenska Flygvapnet) vid ett besök på en utländsk flygmässa. Då besättningen kom tillbaka till flygplanet morgonen efter mässans sista dag fann man att dörren till flygplanet var forcerad och klumpigt tillbakasatt. Likaså var nödutgångarna över vingarna också forcerade och likaledes klumpigt tillbakasatta. Efter noggrannare genomgång flögs planet hem till Sverige där det gicks igenom. Flygplanet skall vid detta tillfälle inte varit utrustat med skarp utrustning. Av denna anledning fanns ingen svensk bevakning på flygplanet, utan man förlitade sig på värdlandet att stå för detta. Uppenbarligen förgäves.

Ca 2 år senare dök så KJ-200 upp och man kan ju spekulera i huruvida Kina var inblandat i inbrottet i S 100B. Det lär aldrig komma till allmän kännedom.

I juni 2006 havererade den enda prototypen av KJ-200 mot en bergssida och alla ombord dödades, vilket inkluderade 30-40 av Kinas främsta radarexperter. Detta var ett stort bakslag för Kinas flygspaningsradarprojekt. Sedan dess har KJ-200-projektet legat på is.

Huruvida KJ-200 är ett resultat av industrispionage mot Ericsson och spionage mot Flygvapnet låter jag vara osagt.

Sidor om haveriet med KJ-200: 1, 2, Wiki

Kina världens största "demokrati"

"Efter den senaste tidens tibetanska protester mot det kinesiska styret har myndigheterna beslutat att påskynda "omskolningen" av tibetaner, meddelar en statlig tidning."

Det är vad jag kallar demokrati, det!

Bojkotta OS?

Det är svårt att använda någon form av påtryckningar mot världens största land och ett av de viktigaste för världsekonomin.

Ändå kan jag inte annat än tycka att det nu mest kraftfulla vore en bojkott av OS. Detta gillar inte den svenska OS-kommitten. Likaså har intresset från svenska idrottare med OS-ambitioner varit mer än svalt. Det är ju förståeligt. Man får ju inte så många chanser att vara med i OS, men någonstans måste man välja mellan samvetet och pengar/berömmelse.

Det är inte bara hur Kina beter sig i Tibet som väcker mitt missnöje, utan i stor grad även hur man agerar i Afrika. Nu kommer väl somliga att ställa frågan hur västvärlden då har betett sig genom tiderna? Två fel gör inte ett rätt är känt sedan länge. Den kinesiska råvaruhungern har gjort att den kinesiska närvaron i Afrika idag är enorm och så också understödjandet av diverse tveksamma regimer, såsom i Sudan och Zimbabwe. Kina har fyllt tomrummet efter Sovjetunionen som vapenleverantör.

Wadi Sayyidna - sudanesiska flygvapnets bas utanför Khartoum.

Kinesisk hårdvara på militärparad i Sudan. Fler filmer från paraden med annan materiel finns på youtube.

I Sudan är de kinesiska oljebolagen de största intressenterna i landets oljeproduktion. För att se till att ständigt hålla den sudanesiska regeringen på gott mod, ser man till att förse den sudanesiska krigsmakten med ny materiel. Även rebellstyrkorna i Tchad får del av den kinesiska kakan. Visserligen har Kina redan en fot inne i Tchad, vilket man bl a kan läsa lite om i Johanne Hildebrandts blogg från Tchad. Det är nog ändå inte att dra för långa slutsatser att om rebellerna lyckas ta makten kommer de att stå i tacksamhetsskuld till sina gamla allierade. Kina har också varit den aktör som starkast motsatt sig FN-styrkor i Sudan.

Det är glädjande att se att det faktiskt finns höga politiker som vågar ta strid för en bojkott av OS i Kina.

SvD
DN

Fler artiklar 30/3
SvD, 2
DN, 2
Aftonbladet (Zimbabwe)

För övrigt kan jag inte bara annat än sucka över de blåögda anhöriga som gladeligen skriver ut namnen på sina soldater i TD 01. Ägnar man någon timme åt Johanne Hildebrandts bloggs kommentarer, google, hitta.se, ratsit och facebook så har man kommit rätt långt. Tänk då på vad en mer motiverad människa med onda avsikter kan lyckas med...