Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten

I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.

Dagen har inneburit en framgångsrik fördröjningsstrid där fienden tillfogades sådana förluster att deras anfallskraft bröts! De svenska förbanden behöver inte skämmas för sina insatser i striden mot den tyskleddda VJTF-brigaden! Vi är bra! #TridentJuncture #svfm pic.twitter.com/xHdYsrGJWT

— 2.BRIGADEN (@2_brigaden) 6 november 2018

Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU






KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara”

Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!


Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.

Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om "basplattan" i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på "basplattan".

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs "basplattan" av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om "basplatta" stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.


För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU - strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.


Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU

Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.

Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.

I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Sälen 2015

På söndag drar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen igång och jag kommer själv att närvara där. Det finns många som har förhoppningar på konferensen om att det är nu det ska ordning, reda och ökade anslag i försvarspolitiken. Jag är dock av uppfattningen att man inte ska hoppas för mycket. Det finns en överenskommelse i Försvarsberedningen om vart man ska och vilken finansiering som partierna har kommit överens om. Jag tror tyvärr inte den har förändrats, allra minst med tanke på den debattartikel som allianspartiernas försvarspolitiska företrädare hade i NWT i onsdags. Ett nytt utspel i Sälen skulle i så fall markera att dessa hållits ovetande om en ökad anslagsnivå och det skulle kunna ifrågasätta hela Decemberöverenskommelsen, där just försvaret var en av de tre frågor som utpekades att det fanns blocköverskridande samarbete. Jag blir dock glatt överraskad om jag har fel. Jag håller det däremot inte för otroligt att det senare inför att propositionen ska läggas, kommer utspel om ytterligare höjda försvarsanslag. Se till exempel intervjun med Peter Hultqvist i DN idag.

En fråga som dock ligger mer öppen inför försvarsbeslutet senare i vår rör personalförsörjningen, där försvarsminister Peter Hultqvist tidigare talat om att man ska se över möjligheterna att återinföra någon form av värnplikt. Här föreslår jag att man läser Callis Amids artikel i Svensk Tidskrift om behovet av att återinföra såväl värnplikt som civilplikt, men i kombination med ett yrkesförsvar. Mina egna tankar om ligger mycket nära de Amid framför.

En annan rekommenderad läsning är bloggande finländske officeren James Mashiri som efterlyser en öppnare försvarsdebatt i Finland och att man lär av Sverige på den punkten. Tänkvärt även för oss svenskar att få ett perspektiv utifrån. Utan en öppen och transparent debatt, ingen utveckling.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som "dom" håller på med. Det är alla "vi" som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.


Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges "ringa" befolkning.


Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.


Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––


“So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”

Sun Tzu, The Art of War

Reglerteknik - hur man följer
Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

'
Säkerhetspolitik vs reglerteknik
Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.


Förmågan att observera
Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.


Förmågan att styra
Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.


Minska fördröjningarna
Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

Mikael "Duke" Grev



Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3, SVT, 2, AB, AB Debatt, Hbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, Skipper, YA, SMP, TV 4, Fb, DA

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.


De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Det tveksamma nöjet att få rätt

Under dagen publicerades den nyskrivna Prolog - del 4 hos Frivärld Magasin. I del 4 skriver jag om den försvarspolitiska utvecklingen sedan 2009 och framförallt under det senaste året. Prolog del 1-3 skrevs inför förra årets rikskonferens i Sälen och avhandlade försvarsbesluten fram till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009.


På Twitter påminde under dagen Annika Nordgren-Christensen om det inlägg hon för drygt 5 år sedan publicerade på sin blogg i vilket ett antal personer verksamma eller med intresseområden inom försvars- och säkerhetspolitiken och så även jag, fick svara på en rad frågor inför framtiden. Det var med viss spänning jag läste detta inlägg och såg att jag inte hade så mycket att skämmas för i mina profetior. Däremot är det inte alltid ett nöje att få rätt i efterhand.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Inför FoF Rikskonferens 2014

Om drygt en vecka påbörjas årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och den lär bli såväl välbesökt som intressant med tanke på att det är valår och dags för ett nytt försvarsbeslut (2015). Vi har också precis lämnat ett mycket dynamiskt försvars- och säkerhetspolitiskt år bakom oss.

Inför rikskonferensen kommer Tankesmedjan Frivärlds tidskrift Frivärld Magasin att återpublicera den trilogi inlägg jag skrev förra året inför 2013 års rikskonferens. Jag kommer även att komplettera med en fjärde del åt Frivärld Magasin.

Jag har för övrigt också tackat ja till att vara med på Rikskonferensen i år.

Folk och Försvar – frågorna som borde ha följts upp

Sällan har försvarsfrågor varit så i medialjuset som veckan innan årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Det var många år sedan intresset var så intensivt.

Dock hamnade en rad intressanta frågor i skymundan, förmodligen för att journalisterna inte förstod innebörden. Ett klassiskt problem när det gäller försvarsfrågor. Alldeles för få besitter tiden, intresset och kunskapen för att driva ämnet och sålunda blir de eventuella orsakerna till ÖBs sjukskrivning mycket intressantare att spekulera i. Ett antal intressanta frågeställningar listas därför nedan.


1. Vad kan vi försvara oss mot?

Sverige kan 2019 under en vecka försvara sig på en plats mot ett begränsat angrepp. Varför ställde ingen de solklara följdfrågorna "Vad kan vi då idag och fram till 2019 försvara oss mot?" och "Vad händer om det inte underskottet på 30,5 mdr kr i materielbudgeten åtgärdas?" Eller varför inte den stora ödesfrågan "Vad händer efter denna enda vecka om ingen utländsk hjälp ankommit eller om ett angrepp sker på flera platser samtidigt?"


2. Kan hela Sverige försvaras eller – vilka delar av Sverige försvaras ej?

Försvarsminister Karin Enström fick under Rikskonferensen den självklara frågan om det som nu benämns som en-veckasförsvaret. Enström deklarade kanske inte helt förvånande veckan innan att hon är nöjd med det svenska försvarets förmåga. Vad annars skulle hon säga? Allt annat vore ju att såga det egna partiets försvarspolitik som bedrivits under snart tio års tid. Samtidigt har Enström under hösten och nu senast i ett av sina anföranden under Rikskonferensen, anfört att hela Sverige ska försvaras.

Målsättningarna går inte ihop. I ena stunden säger Enström att hon är nöjd med att Sverige kan försvaras:

1. Efter 3-4 veckor av förhöjd incidentberedskap som givit Sverige möjlighet att mobilisera
2. På en enda geografisk plats (t ex Gotland eller Öresundsområdet, eller Göteborgs hamnområden osv)
3. Mot ett begränsat anfall (motsvarande ca 2000 man i enlighet med de begränsningar som tidigare angivits på Armébloggen om IO 14)
4. I en (1) vecka
5. Därefter måste utländsk hjälp anlända eftersom svenska förband inte längre är stridsdugliga

För att i nästa stund säga att

• Hela Sverige ska försvaras

Ekvationen går inte ihop. Visserligen gjorde SvD:s Mikael Holmström allt han kunde för att trycka på denna punkt under försvarsministerns presskonferens under Rikskonferensen så till den grad att han fick ministern rejält irriterad, men gensvaret i media efteråt blev noll och intet. 

Är inte detta något medborgarna har rätt att veta, vilka delar av landet som inte kommer att försvaras? "Tyvärr, du är bosatt i Gävleborgs län och täcks därför inte av landets nationella försvarsgarantier. Om du är missnöjd med denna situation är du välkommen att flytta till Göteborg" eller översatt till sjukvården "Tyvärr, du är bosatt i Övre Soppero och kan därför inte räkna med att få sjukhusvård inom en timme. Vänligen se till att inte få en allvarligare hjärtinfarkt eller flytta till Kiruna".

Människor som bosätter sig en längre sträcka från större tätorter är oftast medvetna om de begränsningar i samhällsservice detta innebär och därtill ofta i högre grad förberedda att klara av det som storstadsbor upplever som allvarliga påfrestningar på samhället. Vad gäller försvarsfrågor är det inte lika lätt vilka konsekvenser ens val av bostadsort för med sig. Om hela Sverige skulle försvaras likt förr, vore detta en icke-fråga, men ska hela Sverige försvaras nu? Handlar det inte bara om en omskrivning från Regeringens sida för att säga att Försvarsmakten ska ha förmåga att bedriva väpnad strid i hela landet, men i händelse av ofred kraftsamla försvaret till en plats för att i en vecka fördröja ett begränsat anfall till dess hjälp anländer?


3. NATO-medlemskapet

Sverige var under Kalla Kriget i realiteten medlem av NATO, då vårt lands geografiska placering och omfång, utgörande halva den europeiska fronten mellan väst och öst, gjorde oss till en nyckelspelare i såväl NATOs som Sovjets krigsplanering för tredje världskriget. Vilken sida vi ville tillhöra lär det inte råda något tvivel om och inte heller vilken sida vi tillhörde. Att däremot gå så långt som ett fullvärdigt medlemskap var en svensk omöjlighet och förmodligen något som definitivt inte heller låg i NATOs intresse. Mer om det i ett separat inlägg framöver.

Idag är förhållandet till NATO i vissa aspekter, paradoxalt nog, mer komplicerat. Sverige fyller inte längre den naturliga roll landet förut gjorde i NATO, utan försöker istället erhålla inflytande genom framförallt internationella insatser. Även detta en punkt som tål att diskuteras.

Den stora frågan är dock när ett svenskt NATO-medlemskap ska utredas. En utredning kan komma fram till två olika svar.

1. Nej. Sverige bör förbli militärt alliansfritt och stå utanför NATO. I sådant fall är det ett måste att sluta hyckla med försvarsförmågan och att vara ärlig och säga att nej, ett en-veckasförsvar till någon extern aktör kan anlända till bistånd räcker inte.
2. Ja, Sverige bör bli NATO-medlem.

Nu anses frågan så känslig att den inte ens får utredas. Vem eller vilka som 2019 ska komma till svensk hjälp efter en vecka i händelse av ett begränsat anfall mot svenskt territorium fortsätter vara höljt i dunkel. Socialdemokraterna vill inte röra i den surdeg man odlat under 60 år och Moderaterna har inte heller längre något intresse av det eftersom man huvudsakligen är ute efter traditionellt socialdemokratiska väljare. Återigen, vad händer efter denna enda vecka som Sverige kan försvaras mot det till geografi och omfattning begränsade angreppet?

4. Incidentberedskapen

Mest anmärkningsvärd av de listade frågorna. Bengt Gustafsson, ÖB 1987-1992, är en flitig skribent på bland annat Newsmill. Inför rikskonferensen berörde Gustafsson i ett inlägg det svenska försvarets status just nu kontra NATO-länderna där han meddelade att det svenska försvaret inte ens idag under djupaste fred till följd av arbetstidsbegränsningar och ekonomi inte kan hålla incidentberedskap dygnet runt med två stridsflygplan. Uttalandet uppmärksammades även av SvD:s Ledarblogg, men utan vidare åtgärd.

Den svenska incidentberedskapen är något av det hemligaste som finns i landet. Om Bengt Gustafssons uppgifter är korrekta är det högst anmärkningsvärt att yppa dessa uppgifter. Ändå kan man ställa sig frågan för vem dessa uppgifter är hemliga?

På kort sikt är det naturligtvis synnerligen känsligt vilka beredskapsgrader svenska stridsflygplan, radarstationer och så vidare har. 

I ett större perspektiv, sett över en månad, flera månader, år eller flera år, etableras en normalbild. Våra grannländer har genom sina motsvarigheter till FRA och dess tekniska signalspaning och kommunikationsspaning (dvs signalspaning mot radar och radio) en väl etablerad uppfattning om den svenska normalbilden. Vilka tider det svenska flygvapnet flyger och övar, vilka tider den svenska incidentberedskapen är aktiv, dess beredskapstider, vilka och hur många radarstationer som är aktiva har man utan tvekan en rätt god bild av. Radiosignaler vet inga gränser. Det är därför signalspaning bedrivs och är ett av de viktigaste beslutsunderlagen för de militär-strategiska och politisk-strategiska nivåerna.

Sålunda är den större bilden som Bengt Gustafsson refererar till, inget som skulle vara en ny uppgift för de nationer som uppträder i det svenska närområdet (dvs inte bara grannländerna och länderna runt Östersjön) eller har satelliter för signalspaning. De enda berörda som inte har vetskapen är det svenska folket.

Om nu Bengt Gustafsson skulle ha rätt i sitt uttalande kan man kan ju tycka att medborgarna har rätt att få reda på vem, vilka eller vad det är som skyddar dem under dygnets övriga timmar, eller om det då är fritt fram för t ex terrorister att genomföra aktioner liknande 11 september? Därmed inte sagt att Bengt Gustafsson har rätt, men att frågan inte ställs överhuvudtaget är mer än anmärkningsvärt.


Vad hände då i media under Rikskonferensen? Ja, det blev några snabba, ytliga nedslag i försvarsfrågorna, framförallt på ledarsidorna  Det är inte alltid lätt att se skogen för alla träden.

DN, SydS

Kejsaren har fått nya kläder igen

Efter att ha följt delar av Rikskonferensen i Sälen, liksom den gångna veckans försvarsdebatt och i synnerhet på Twitter "blivit tipsad" om Lena Mellins "mycket bra" krönika i Aftonbladet känns det som det är dags för en halvtidssammanfattning av statusen i det svenska försvaret.

– Vår beredskap är god. Det var den redan 1939, men framförallt är den det idag. Vår beredskap idag är mycket bättre än den var för 10-20 år sedan. Fast just då var den god. Men den är bättre idag. Hur bra är hemligt, men beredskapen är god. Keep calm, and carry on!


Få länder bygger tydligen försvarsförmåga lika bra och snabbt som Sverige. Från att för två veckor sedan ha fått reda på att Sverige år 2019 endast i en vecka kunde stå emot ett begränsat anfall trots en tids förvarning.

Några dagar senare fick vi reda på av Försvarsdepartementet att det var en rimlig förmåga eftersom andra motsvarande länder hade en liknande förmåga.

Generaldirektören för Försvarsmakten, Peter Sandwall (som ersatte ÖB som talare vid Rikskonferensen i Sälen till följd ÖBs hastiga insjunknande igår), kunde idag lugna åhörarna med att försvaret klarar av att försvara Sverige i 3-4 veckor efter flera veckors förbekämpning. Inte illa med tanke på att det var något vi aldrig klarade av på den tiden vi hade det så kallade invasionsförsvaret.

Läser man det tal ÖB skulle hålla handlar det om tre-fyra veckor av skymningsläge och förhöjd incidentberedskap (vilket Sandwall olyckligtvis översatte med förbekämpning), som sedan leder till ett begränsat anfall på en plats, vilket Sverige har möjlighet att motstå i en vecka. Icke för ty fanns det många som triumfatoriskt fick för sig att försvaret nu kan försvara Sverige i fyra veckor och inte ens uppfattat passusen om "begränsat anfall". Uteblir med andra ord de tre-fyra veckorna av skymningsläge eller förkortas lär även veckan nedgå. Precis som tidigare påpekat är det fortfarande ingen som har berört den stora frågan – vad klarar Försvarsmakten av idag och fram till dess IO 14 är intagen år 2019?


Debatten är dock omöjlig att föra. Är man insatt i de spel som genomförts, mot vilka motståndare, med vilken organisation och så vidare, så har man ändå inte möjlighet att berätta det. Den politiker som uttrycker som i detta fall, en tidsram, äger budskapet och det går inte att säga emot utan att riskera ett ordentligt fängelsestraff. Det återstår bara att applådera de nya kläder kejsaren har fått sig uppsydda i Sälen.


En intressant diskussion från dagen är också Sverige och relationen till NATO där generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen redde vad som gällde angående medlemmar och icke-medlemmar samt de finska uttalandena om försvarssamarbete och pooling & sharing. Rekommenderar dock "Husis" istället för DN:s återgivning av intervjun.

För en mer seriös sammanfattning så rekommenderas Skipper. Tyvärr är möjligheterna att följa konferensen i år begränsade och därför bli det bara några delar.


DN, 2, SvD, 2, Aft, SR, 2,

PROLOG: Del 3

Fortsättning på serien PROLOG inför Folk och Förvars rikskonferens och om hur dagens situation inom Försvaret växt fram de senaste decennierna (del 1, del 2)


Helomvändningen

När Alliansen vann valet 2006 trodde nog de flesta anställda i Försvarsmakten, försvarsintresserade och försvarsvänner att skulle det bli ordning och reda i försvarspolitiken och höjda försvarsanslag. Landet hade äntligen fått försvarsminister med en gedigen militär insikt i form av reservofficeren Mikael Odenberg och därtill var också en av ministrarna från Alliansens näst största parti, Folkpartiet, tidigare officer.

Kort efter valsegern lade också Alliansregeringen fram sin budget för 2007. Inom utgiftsområde 6 (Försvar samt beredskap mot sårbarhet) skedde också en utgiftsökning jämfört med den socialdemokratiska regeringens budget från året innan. Drygt en miljard tillfördes även om man räknar bort de nya utgiftsposterna för miljöpolitik och näringspolitik.

Så en dag i juli 2007 var det många som satte morgonkaffet i vrångstrupen när man läste tidningen. Ja, det vill säga de som inte råkade spotta ut grillvinet när de lyssnade på tv-nyheterna kvällen innan. Finansminister Anders Borg hade i sitt tal i Almedalen sagt att man skulle spara 10 % på försvarsbudgeten till 2010, dvs 3-4 miljarder kr. Lika lite förvarning som allmänheten hade försvarsministern Mikael Odenberg fått.

Att det skulle sparas pengar i försvarsbudgeten stod sedan klart för Mikael Odenberg. Under våren hade Odenberg och Reinfeldt kommit överens om att Försvarsdepartementet liksom övriga departement skulle se över utgifterna och möjligheterna att minska budgeten för att inrymma de omfattande skattesänkningar Alliansen gått till val på. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att skära 350 miljoner kr för 2008 och därefter årligen ökande.

Borgs utspel i Almedalen var dock betydligt högre än vårens överenskommelse och därtill oannonserat. Huruvida det var förankrat hos statsministern kan man fråga sig. Händelsen bär dock klara paralleller till upptakten till försvarsbeslutet 2000 där Erik Åsbrink gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet bakom ryggen på Björn von Sydow och Göran Persson.

Duellanterna Odenberg och Borg (Wiki)

Odenberg var dock kritisk till att det så lätt skulle gå att hämta in pengar på materielanslaget utan att det skulle komma surt efter. ”Vore korkat att inte fullfölja dem [tidigare materielbeställningar] och dessutom generera högre kostnader.” och menade också på att ”Om stora materielnedskärningar görs får de operativa effekter genom vilka förband som kan sättas upp.”

Odenberg tvingades efter Almedalen att visa på möjligheter att överföra pengar från materielanslaget till de internationella insatserna och presenterade ett förslag som föreföll falla i god jord. Ca en miljard kr skulle sparas in under de kommande tre åren. I slutet av augusti dök återigen en överraskning upp från Finansdepartementet i form av ett kort dokument i handen på en av Odenbergs medarbetare. Nu skulle det sparas ytterligare två miljarder kr på försvarsanslaget och det utan att Försvarsdepartementet konsulterats. Det blev droppen för Mikael Odenberg som meddelade statsministern att han inte kunde fortsätta under dessa premisser.

Odenbergs egen förklaring till att Finansdepartementet agerade som man gjorde var att man förmodligen var i behov av snabba pengar för att finansiera andra steget i jobbskatteavdraget. Jämför man budgetpropositionerna för åren kring 2007 ser man också en starkt förändrad prognos avseende försvarsanslaget där budgeten för 2007 var en ökning gentemot tidigare socialdemokratiska regering för att därefter falla tillbaka efter Almedalen till det socialdemokratiska förslaget.

I efterhand kan man ge Odenberg rätt på flera punkter. Hans varningar om alltför positiva kalkyler kring avbrytande av materielprojekt och konsekvenserna för den operativa förmågan har besannats. De har därtill verifierats av Riksrevisionen i form av dess granskning av den ”amatörernas afton” som blev resultatet av Finansdepartementets försvarspolitik där många av de materielprojekt man med mycket bristfälliga underlag strök, några år senare varit tvungna att startas om till avsevärda fördyringar.

I praktiken hade därmed de nya Moderaterna valt den hårdaste linjen från FB 04, det vill säga den som innebar minus 6 miljarder kr och som till och med Miljöpartiet kommit fram till i Försvarsberedningen att den var orealistisk. Att de försvarsintresserade väljarna och traditionella moderater var förvånade är inte så konstigt eftersom Moderaterna i valmanifestet bland annat tryckt fram finansieringen av försvaret. Men var det verkligen stundens ingivelse eller något som man redan tidigare öppnat för i Nya Moderaternas innersta kretsar?


Moderaterna och FB 04

Journalisten Anders Pihlblad på TV 4 kom härom året med en intressant bok om Nya Moderaternas framväxt sedan katastrofvalet 2002. Ur ett försvarspolitiskt perspektiv är delen om skapandet av Alliansen under början av hösten 2004 intressant. Försvarsfrågan var nämligen det första man enades om i Alliansen och det handlade inte om ökade försvarsanslag.

Socialdemokraterna lär inledningsvis ha sett framför sig att likt försvarsbeslutet 2000 göra upp med Centern om det nya försvarsbeslutet. Skapandet av Allians för Sverige kom dock emellan. Maud Olofsson lyckades dock genom förhandlingarna med de övriga allianspartierna nå en överenskommelse där man även fick med sig Moderaterna som tidigare haft linjen att öka försvarsutgifterna. Olofsson tog sedan kontakt med Leni Björklund och även Göran Persson, men hos den sistnämnde var intresset svalt. Han ansåg sig inte kunna göra upp med Moderaterna utan istället blev det ett försvarsbeslut med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det var alltså inte först 2007 utan redan 2004 som de Nya Moderaterna först var inne på linjen att sänka försvarsanslagen. Sedan dess har rollerna blivit de omvända och det är de övriga allianspartierna som förefaller vara mer inställda på att höja försvarsanslagen med anledning av den ändrade situationen i omvärlden och utvecklingen i närområdet. I dagens Expressen spekuleras det till och med om att Försvarsberedningen håller på att spricka.


Georgien

Inom säkerhets- och försvarspolitiken blir det sällan som man önskat och förutspått. Efter Mikael Odenbergs avgång fick Sverige en ny försvarsminister i form av handelsministern Sten Tolgfors som av många inom Moderaterna ansågs vara en mycket lojal politiker. Det blev nu den tidigare vapenvägraren Tolgfors uppgift att genomföra den nya ”försvarsreformen” för att frigöra pengar till Finansdepartementet och jobbskatteavdragen.

Arbetet kom att bli intensivt och precis som Försvarsmakten tidigare varnat för riskerade det att få stora konsekvenser för Försvaret. Istället för låta Försvarsmakten prioritera vilka materielsystem som skulle strykas för att uppnå de kortsiktiga besparingarna, gjordes arbetet huvudsakligen av tjänstemän på Försvars- och Finansdepartementen, samt bl a riksdagsledamöterna Allan Widman och med försvarsminister Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell i spetsen. Som underlag för prioriteringen hade man en knapp A4-sida om varje materielsystem som skulle ingå i arbetet. Resultatet blev därefter såsom Riksrevisionens rapport från förra året visade. Besluten om avbrutna materielanskaffningar, i vissa fall med mycket ringa kostnad till leverans, kom bl a att innebära att leverans av materiel till insatsen i Afghanistan försenades, trots Tolgfors löfte om motsatsen. Något år senare var de flesta materielprojekten igång igen med de fördyringar detta innebar.


Våren 2009 lade Regeringen fram en ny inriktningsproposition för försvaret. En av de största frågorna i propositionen var det nya personalförsörjningssystemet som redan till sommaren året därefter röstades igenom Riksdagen

Inför propositionen hade i sedvanlig ordning en försvarsberedning tillsatts. I beredningens andra rapport, Säkerhet i samverkan (den första handlade mest om krishantering, vilket kan ses i skenet av Gudrun och tsunamin), breddar man hotbilden avsevärt till att främst handla om miljöförstöring och terrorism. I sedvanlig ordning tog man även upp Ryssland och i denna rapport återfinns det berömda ”lackmustestet”
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang.
Man hade dessförinnan också konstaterat i rapporten att Ryssland inte hade militär förmåga annat än för aktioner mot grannländer med begränsad militär förmåga och konstaterade att Sverige noga måste följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.

Under våren 2008 var fortfarande ”Afghanistandoktrinen” huvudspåret och Sten Tolgfors och Per Schlingmann kunde på SvD Brännpunkt meddela Bo Pellnäs att Ryssland inte var något att bekymra sig över och att visserligen så skedde materiell förnyelse, men ”från låga nivåer” (jämför Karin Enströms uttalande i DN i onsdags). Vidare meddelades att försvaret inte bara var ”övat utan även använt och insatt, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemmaplan”. Inom försvarspolitiken var våren 2008 helt fokuserad kring de ekonomiska realiteter som Anders Borgs almedalstal fört med sig och Försvarsmakten såg framför sig ytterligare en halvering. I SvD kom den ena kartan efter den andra med kulhål på förband som skulle läggas ner.

Så i början av augusti vände allt tvärt. Ryssland anföll Georgien efter att Georgien efter långa provokationer gått in militärt i utbrytardelen Sydossetien. Lackmustestet hade plötsligt gett utslag och efter ett tags medial tystnad var det nu helt andra budskap från försvarsminister Tolgfors. Nu handlade det om krig som plötsligt kunde vara över på en vecka, vilket varit ett helt otänkbart diskussionsämne det gångna året. Nu var det inte längre tal om att lägga ner förband utan den grundorganisation som fanns skulle fortsätta finnas. Det försvarsbeslut många förväntat sig under hösten som fortsättning på FB 04 och som Försvarsberedningen arbete syftade mot, kom att dröja till våren 2009 och då i form av en inriktningsproposition istället för ett försvarsbeslut.


Ett nytt försvar

Jämfört med tidigare försvarspolitiska dokument var inriktningspropositionen en helomvändning. Nu skulle det inte längre existera någon särskild utlandsstyrka utan förbanden skulle lika gärna kunna användas i Sverige såväl som i insatser utomlands. Centralt för detta var ett nytt personalförsörjningssystem där värnplikten skulle överges till förmån för ett yrkesförsvar. För att mildra den negativa klangen i detta uttryck kidnappades begreppet frivilligförsvar. Att nu vara frivillig handlade om att vara anställd och kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, till skillnad mot att tidigare vara knuten till Hemvärnet, Lottakåren, Blå Stjärnan eller liknande.

Att avskaffa värnplikten och införa ett yrkesförsvar var en av de punkter som Försvarsberedningen föreslagit i sin rapport Försvar i användning i början av sommaren 2008. Till skillnad mot vad man idag kan få uppfattning om i debatten så var det en enhällig försvarsberedning som föreslog att värnplikten skulle ersättas med ett yrkesförsvar. Till och med Vänsterpartiet ställde in sig i ledet.

Levererad två månader innan Georgienkriget och ett halvår innan det började smälla på allvar i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, var Försvarsberedningens rapport starkt påverkad av 00-talets säkerhetspolitiska händelser som man verkar ha sett som en säker framtida utveckling. Utöver att förorda ett yrkesförsvar ville man även, enhälligt, minska såväl luftvärn som antalet tunga stridsfordon (stridsvagnar) som antalet stridsflygplan.

För Alliansregeringen och Försvarsdepartementet verkar det ha varit mycket bråttom med införandet av yrkesförsvaret. Så bråttom att vid voteringen våren 2010 om värnpliktens hädangång och yrkesförsvarets införande, hade ingen av de två utredningarna kring den nya personalförsörjningen blivit klara. Enligt vissa vanligtvis mycket välunderrättade källor uppdrogs även Försvarsmakten att forcera införandet av det nya personalförsörjningssystemet, vars ekonomiska osäkerheter man hade svårt att täcka upp för, med ett år mot löftet att insatsorganisation 2014 ej skulle behöva stå färdig förrän 2019 för att de finansiella osäkerheterna skulle kunna bemästras.

Allt gick sedan i en rasande takt och allmänheten matades gång på gång med hur bra rekryteringen till den nya personalförsörjningen gick. Ständigt nya rekord i antal sökande rapporterades, dock utan information om vad en ”sökande” egentligen innebar. Skeptikerna som påpekade att antalet sökande var mindre relevant än kvaliteten på de sökande och hur många av de sökande som avsåg att stanna i de minst 6 år som Försvarsmakten kalkylerat med, utmålades såsom bakåtsträvare.

Allt var dock inte frid och fröjd under ytan i den moderata försvarspolitiken. De moderater som satt i Försvarsutskottet, bland andra Karin Enström, var inte riktigt nöjda med läget utan satte samman ett idéprogram kallat ”Blå tankar om Försvaret”, vilket överlämnades till försvarsministern. Enligt dåvarande försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson gjorde de moderata försvarspolitikerna vad man kunde för att påverka Regeringen, men utan framgång. Vad som exakt hände råder det säkerligen delade meningar om, men värt att konstatera är att inte en enda av de moderata ledamöterna i Försvarsutskottet från mandatperioden 2006-2010 sitter idag i Försvarsutskottet. En av ledamöterna och kritikerna, Isabella Jernbeck, sitter idag i Socialutskottet istället och hennes blogginlägg då och då tyder på hon fortfarande inte är nöjd med Regeringens försvarspolitik.

Försvarsminister Tolgfors och statssekreterare Jevrell såg sig för ungefär ett år sedan tvungna att avgå. I Tolgfors fall var det ”vapenfabriken i Saudi-Arabien” som ska ha blivit den utlösande faktorn. Frågan är om inte det allmänna läget i försvarspolitiken var starkt bidragande. Tolgfors hade tagit en smäll för laget när han axlade positionen som försvarsminister med huvuduppgift att ta hand om ekonomin. Nu stod han alltmer ensam i snålblåsten i försvarspolitiken och hade på senvintern 2012 inte mindre än tre KU-anmälningar samtidigt mot sig.

Vid sin avgång meddelade Tolgfors att han nu lämnade över ett färdigt försvar. Allt skulle vara ordnat och statsministern bekräftade indirekt detta när han talade om att de talat länge om att Tolgfors skulle kunna dra sig tillbaka. Bilden av ett förberett skiftbyte krackelerade dock kraftigt när det tog nästan en månad att hitta en ersättare till Tolgfors i form av Karin Enström.

Försvarsministrarna Enström och Tolgfors (Wiki)

Post-Tolgfors

Georigenkriget medförde dock en markant intressehöjning för försvars- och säkerhetspolitiken. De sanningar som Försvarsberedningen presenterade försommaren 2008 avseende materiel är idag inte längre några sanningar. Det luftvärn som man föreslog skulle reduceras är idag på högsta mode, då det åter står klart att luftvärn är grundläggande för att såväl kunna försvara egna intressen som för att möjliggöra att extern hjälp kan föras fram i den händelse Sverige blir indraget i en kris/konflikt/krig på hemmaplan. På samma sätt är tyngre stridsfordon och stridsvagnar en grundläggande resurs för att kunna möta en teknologiskt kvalificerad motståndare och stridsflyg nödvändigt för att förneka en motståndare rörlighet i luften och på havet samt att kunna ta striden till motståndarens territorium.

Det problem som nu är centralt för svensk försvarsförmåga, utöver den något haltande personalförsörjningen såväl avseende soldater och sjömän som officerare, är det så kallade materielberget. För att den till 2014 beställda insatsorganisation 2014 ska kunna intas till det nya datumet krävs inte bara personell uppfyllnad utan även materiell uppfyllnad. Redan innan det av Regeringen och Riksdagen fattade beslutet att anskaffa 40-60 JAS 39E fanns ett underskott på 25 miljarder kr i materielanskaffningen till 2019, där mycket utgörs av sådan materiel som redan under 00-talet skjutits på framtiden. Beslutet att anskaffa JAS 39E utökade underskottet med 5,5 mdr kr.

Idag börjar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens och ÖBs officiella ”avslöjande” om innebörden av den i FB 04 ursprungligen beställda förmågan hos Försvarsmakten, utgör centrum i debatten.

Är det verkligen rimligt att ett land med Sveriges läge, yta och säkerhetspolitiska (brist på) förutsättningar år 2019 endast ska ha förmåga att försvara sig på en plats i landet i en vecka mot en angripare vars styrka utgörs av ca 2000 soldater och detta dessutom efter veckor av förvarning?

Denna debatt kommer att lägga grunden för Försvarsberedningens framtida arbete och det resultat den kommer att presentera inför nästa försvarsbeslut, ursprungligen annonserat till 2014, men numera tidsbestämt till 2015 (dvs efter valet). Frågan är vilka ”sanningar” som denna gång kommer att vara gällande i Försvarsberedningens rapporter? Såsom PROLOG har visat har dessa ”sanningar” som använts som facit eller ursäkt för de föregående försvarsbesluten visat sig stämma lika ofta som de varit inkorrekta. Det återstår att se vad ”sanningen” är denna gång.



Källmaterial och media (delar av)

Försvarsministern som försvarade sin ståndpunkt - Statsvetenskaplig uppsats från Lunds universitet där författarna intervjuat Mikael Odenberg om avgången
Ett partis fall och uppgång - Anders Pihlblads bok om de nya moderaterna

Försvarsberedningen - Säkerhet i Samverkan
Försvarsberedningen - Försvar i användning

Inriktningspropositionen 2009

Blå tankar om framtidens försvar
Riksrevisionens granskning av genomförandegruppen

Fokus - Därför tvingades Odenberg gå
SR - Försvarsmakten varnar för besparingskonsekvenserna
SR - Regeringen oense om försvarsutgifter
GP - Odenberg: Tolgfors kallas tomhylsa
SvD - Myndigheter och nya förband hotas
SvD - 2,2 miljarder sparas på försvarsmateriel


Aft, SvD, 2, 3, DN, 2, GP, UNT, SvD, HD, SR,