Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––


Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.


Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

- Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

- Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

- Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Afghanistanveteraner om tolkarna och deras rätt till asyl

Fyra svenska afghanistanveteraner, däribland David Bergman (stundom gästskribent på WW), skriver i tisdagens SvD på Brännpunkt om de afghanska tolkarnas rätt till asyl och adresserar migrationsminister Tobias Billström i debattartikeln.

"Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband."

Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.

Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.


Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.

Agrell och belägringen av MeS

Wilhelm Agrell presenterade storslaget idag sin senaste bok Ett krig här och nu (bl a i en artikel på Newsmill) där han menar att Regeringen förde Riksdagen bakom ljuset vad gäller den svenska Afghanistaninsatsen och hur denna skulle verka. Eftersom boken ännu inte finns till hands så är det svårt att kommentera Agrells uppgifter och källor, men många är de anställda inom Försvarsmakten som lyft på ögonbrynen åt hur insatsen i Afghanistan framställts på hemmaplan, framförallt vad gällande omfattningen på de strider som svensk trupp varit inblandad i de senaste åren.

Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.

Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.


När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?


Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.

SvD, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3

Efterlängat besked från FM om tolkarna

SvD skriver idag att Försvarsmakten lämnat in en hotbedömning till Regeringen avseende situationen för de afghanska tolkarna. Denna fråga har flera gånger förtjänstfullt lyfts i media de senaste månaderna  och får nu förhoppningsvis resultat. Det är mycket bra att Försvarsmakten genom insatschefen generallöjtnant Anders Silwer är tydlig i sin kommunikation.

Ett negativt besked skulle både påverka Försvarsmaktens långsiktiga förmåga att rekrytera tolkar vid internationella insatser, såväl som moralen hos de svenska förbanden som tvingas lämna efter sig personer som man betraktar som kollegor och förbandskamrater.

Tolkfrågan är ett exempel på hur man politiskt duckar för "jobbiga" frågor och hoppas att de ska blåsa över. Situationen för tolkarna har varit känd länge och uppmärksammats tidigare, även om den medialt uppstod i somras. Ändå har man duckat för problemet och hoppas att det ska blåsa över och lösa sig själv istället för att visa positiv handlingskraft.

Försvar och Säkerhet gjorde en utmärkt liknelse för tre dagar sedan vad gäller migrationsminister Tobias Billströms besked att han såg det som helt orimligt att en person som varit anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling än andra:

"Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion."


Försvarsmakten har nu beskrivit konsekvenserna om tolkarna lämnas "bakom fiendens linjer". Nu är det Regeringens ansvar att sätta ribban för det svenska veteranstödet.

Aft, SvD

Knaper framtid för ANA och ANP

På utmärkta bloggen Danger Room kan man läsa att en omfattande nerdragning av de afghanska säkerhetsstyrkorna står för dörren eftersom USA inte längre anser sig ha råd att finansiera dem och har kapat budgeten med hälften. För de afghanska myndigheterna återstår då inte så mycket annat att skära ner.

Som skrivs på Danger Room blir det något bisarrt när de afghanska säkerhetsstyrkor som utgör möjligheten för de internationella styrkorna att dra sig ur, måste skäras ner för att finanserna saknas, då det internationella samfundet drar ner på biståndet.

På ämnet kan också nämnas att i Ryssland har lokala demonstrationer med gammelkommunister förekommit i närheten av den transportbas som ska anläggas för att möjliggöra en mer omfattande nordlig logistikrutt till följd av osäkerheten i Pakistan. Gammelkommunisterna anser att basen utgör ett hot mot den nationella säkerheten. I dagsläget föreligger ingen sådan risk, men skulle även den nordliga transportvägen genom Ryssland strypas, skulle situationen bli mycket, mycket svår för ISAF. Ryssland har därmed ett utmärkt förhandlingsläge gentemot USA och NATO.


Det finns vissa tecken på att det rätt snart kommer att bli ett mycket snabbt uttåg ur Afghanistan. Framtiden för Afghanistan ser inte direkt ljusare ut.

Helt om? (Uppdaterat 9/4 20.00)

Allan Widmans blogginlägg under påskhelgen i vilket han förespråkar en svensk urdragning ur Afghanistan har rönt stor uppmärksamhet. Widmans inlägg i efterdyningar till den IED som härom veckan kostade en svensk soldat hans ben, tar sin grund i att Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats. Mycket talar för att Widman har rätt. Ändå är Widmans helomvändning anmärkningsvärd med tanke på att hans tidigare helhjärtade stöd för insatsen. Widman får nu utstå mycket spott och spe för sin ändrade ståndpunkt avseende den svenska afghanistaninsatsen. Innan man sällar sig till skaran som utövar detta bör man ställa sig frågan om man helst vill se politiker som oavsett vilket alltid håller sig en tidigare uttalade ståndpunkt, eller politiker som efter noggrann och samvetsgranns prövning offentlig ändrar sig ställning, väl medvetna om vad detta kommer att innebära i form av kritik.



Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår ännu kriget för fullt i landet. Window of opportunity för att verkligen åstadkomma en förändring var under det tidiga 00-talet då talibanerna var på kraftig reträtt ur Afghanistan. USA, som dominerande i insatsen försatt och missförstod tillfället. Istället skiftade man felaktigt fokus till Irak. Förmodligen var det just detta som beseglade Afghanistaninsatsens öde. Att nu rätta till problemet är oerhört svårt och förmodligen helt enkelt inte görligt. Det lär bli vad det blir i och med det successiva internationella trupptillbakadragandet.


På strategisk nivå kan man både se den svenska insatsen som ett fiasko eller en mission well done. I och med Sveriges under 90- och 00-talens minskade geostrategiska värde och därmed marginaliserande i säkerhetspolitik har det varit av högsta vikt för svensk nationell säkerhets- och utrikespolitik att delta i Afghanistan. Genom att delta i denna av FN beordrade och USA och NATO genomförda insats har Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska aktier stärkts. De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser. Detsamma gäller svenskt inflytande inom EU, vilket säkerligen har gett Sverige vissa fördelar inom andra politiska områden. Sverige är genom åren tillsammans med Frankrike det enda land som ställt upp i samtliga EU:s militära operationer.


Ett strategiskt fiasko har den svenska afghanistaninsatsen varit på så sätt att det ständigt saknats ett tydligt svenskt mål med insatsen. Ett minsta krav har varit att man från politisk nivå kunnat få ett tydligt svar vilket syftet med insatsen är och vad den ska åstadkomma. Ett sådant har ständigt uteblivit och svaren har varierat med partitillhörighet och år. Alltifrån rösträtt och jämställdhet för kvinnor till narkotikabekämpning har redovisats.

De svenska markförband som har opererat ute på fält har allt som oftast rönt såväl stridstekniska som taktiska framgångar, men på strategisk nivå har dessa ändå utgjort nålstick. Den svenska insatsen har redan från början varit svårt underdimensionerad, särskilt sedan Sverige 2006 valde att ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-i-Sharif från Storbritannien. På en yta fyra gånger så stor som Kosovo skulle drygt 270 svenska soldater ansvara för säkerheten tillsammans med afghansk polis och militär i fyra afghanska provinser. I Kosovo, en insats som fortfarande pågår, sattes nästan 60 000 soldater in för att upprätthålla säkerheten och möjliggöra de samhällsbyggande insatserna. Under åren har den svenska styrkan sedan utökats till ca 600 soldater för att nu i rask takt minskas, då den officiella politiska hållningen är att säkerhetsansvaret nu kan lämnas över till afghanska styrkor.

Under det sena 00-talet rådde en stark motvilja att förstärka den svenska insatsen med tyngre vapen och tyngre fordon för att kunna möta ett större hot. En inte alltför uppmuntrande bild hade dessförinnan tecknats avseende utvecklingen i området. Slutsatserna föll inte i god jord och förstärkningarna försenades. Likaså innebar rekommendationerna från Regeringens "genomförandegrupp" för rationaliseringar inom Försvarsmaktens materielförsörjning att leverans av viss kritisk materiel såsom pansarterrängbilar och UAV:er försenades med 2-3 år. På samma sätt har också svensk inrikespolitik, på samma sätt som Libyeninsatsens antal stridsflygplan, fått styra insatsens utformning. Sedan några år tillbaka har det blivit ett allmänt svenskt politiskt mantra att svenska sjukvårdshelikoptrar måste komma på plats i Afghanistan. Oförmågan att ordna fram dessa är gamla synder sedan den strategiska timeouten och när det väl blev möjligt att få dessa på plats fanns ej längre behovet. Helikopterinsatsen har inneburit ett steg framåt för Försvarsmaktens allmänna förmåga, men sett som den svenska afghanistaninsatsen har det inneburit att personalrader som kunnat användas för soldater på fältet blockerats, även om man på politisk nivå anser sig ha utökat personalramen att rymma helikopterförbandet.

Vidare kan samordningen mellan svenska biståndsinsatser och den militära insatsen kritiseras. Svenska Afghanistankommittén är en helt fristående organisation som uträttar och har uträttat stora välgärningar i Afghanistan. Att kräva att SAK samordnas med statliga svenska insatser är fel. Däremot kan man ha starka synpunkter på samordningen mellan den svenska militära insatsen och svenska statliga civila biståndsinsatser i Afghanistan. En samordning skulle utan tvivel leda till stora synergieffekter. Att som plutonchef gång efter annan få tala med en och samma byäldste om att brunnen som två år tidigare snart kommer att byggas, skapar inte förtroende för ISAF eller de afhganska myndigheterna. Irreguljära krig som det i Afghanistan vinns inte på slagfälet utan på det civila planet genom statsbyggande och återuppbyggnadsarbete. De militära insatserna syftar ytterst till att skydda de civila insatserna. Lyser dessa med sin frånvaro blir resultatet därefter. Sålunda kan man även kritisera fördelningen av resurser mellan den svenska militära insatsen och de civila. Kanske skulle man högre prioritera statliga biståndsinsatser i områden där en allmänt hög statlig svansföring finns över andra regioner?


En rimligare målsättning hade därför från början varit att med det nuvarande styrkebidraget ta ansvar för en av de fyra provinser som utgjort det svenska PRT:t. I samband med detta skulle man också från början tagit höjd för en helhjärtat svenskt engagemang. Starta med ett rejält tilltaget förband på samma sätt som BA 01 och KS 01. Dessa var rejält förstärkta med helikoptrar, stridsvagnar och indirekt eld. Det är betydligt enklare att skala ner en insats än att förstärka den. En annan begränsning har varit de svenska politiska förbehållen och insatsreglerna, som först förrförra året medgav en tillämpning av krigets lagar i Afghanistan. Tidigare ansågs fred råda, varvid svenska förband endast kunde besvara eld efter att motståndaren skjutit först. Ett inte särskilt trovärdigt agerande som dessutom ställer till problem i samverkan med lokala myndigheter.

Sålunda är den svenska afhganistaninsatsen ett strategiskt misslyckande. För lite har gjorts och för sent och detsamma gäller Afghanistan i sin helhet. På så sätt har Allan Widman helt rätt. Det återstår dock att debattera huruvida Sverige nu kan dra sig ur med rak rygg eller om insatsen ska fortsätta. Den halvmesyr som blev resultatet av det senaste riksdagsbeslutet talar egentligen emot bägge delarna. Det finns varken politisk vilja att på allvar engagera sig i Afghanistan samtidigt som man inte kan tillåta sig ett tillbakadragande.

Man ska också ha med sig att den svenska Afghanistaninsatsen under de senaste åren har dimensionerat de markoperativa insatserna. Det blir ett hästjobb, särskilt på lägsta stridstekniska nivå att nu ominrikta resurserna mot en högteknologisk konventionell fiende istället för en lågteknologisk irreguljär fiende. Stora lärdomar har ändå dragits avseende materiel och därtill har såväl Försvarsmakten som andra myndigheter blivit mer combat-proven och insett att papperslösningar inte håller.



Det är av stor vikt är det ovanstående erfarenheter tas med till nästa internationella insats. Sedan ungefär ett år tillbaka har det rests allt starkare politiska krav på en svensk FN-insats, framförallt från socialdemokratiskt håll. Det är nu ett rätt många år sedan Sverige deltog i en renodlad militär FN-insats där ledningen utövas av FN. De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO.

Man bör dock ha med sig varför det inrikespolitiskt reses krav på en ny svensk FN-insats, vilken som helst. Det är ingalunda för att verkligen på plats göra en reell insats, utan huvudsakligen av just de strategiska skäl som redovisades tidigt i inlägget. En dylik insats stärker Sveriges aktier i FN, vilket varken Håkan Juholt eller Urban Ahlin stack under stol med när man förra året började resa krav på en "FN-insats". I och med Jan Eliassons utnämning till vice generalsekreterare behöver Sverige också visa handlingskraft på fältet. Man ska inte bli förvånad om vi snart ser en svensk insats i Afrika i FN-regi. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan måste dock omhändertas innan en ny insats påbörjas. Den får inte bli halvhjärtad, dåligt samordnad, politiskt bakbunden eller utan tydlig och entydig målsättning. Av vikt är också att man inte från politisk nivå inte viker ned sig vid första motgång. Militär verksamhet är kostsam i såväl pengar som blod. Att i samma veva som de första förlusterna kräva en reträtt är att spela motståndaren i händerna. Man må vinna det av politisk nivå beordrade kriget på stridsteknisk och taktisk nivå, men så fort man på politisk nivå talar om en reträtt har motståndaren vunnit på strategisk nivå – och det är det som i slutänden räknas.

Troligt är också att det inom något år blir en ny stor svensk militär insats och då sannolikt FN-ledd. På samma sätt som Sverige säkerhets- och utrikespolitiskt är beroende av att delta i internationella militära insatser, är Försvarsmakten för sin rekrytering av soldater beroende av att det finns en internationell insats för soldaterna att tjänstgöra i.



Viktigt i nuläget är ändå att fortsatt ge de svenskar som fortsatt genomför afghanistaninsatsen ett helhjärtat stöd. Deras ansträngningar och uppoffringar är inte mindre värda utan snarast desto mer. De förtjänar lika fullt den bästa upptänkliga utrustning och förutsättningar att lösa de uppgifter de är satta att lösa av landets högsta beslutande organ.



SvD, SR
Chefsingenjören, Staffan Danielsson

Uppdatering 9/4 20.00: Allan Widman kommenterar nu i ytterligare ett blogginlägg sin ändrade inställning till den svenska insatsen i Afghanistan.

I tider av fred...

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

Alf Henriksson


Detta citat gör sig än en gång påmint och denna gång på ett något oväntat ställe, nämligen i vårt västra grannland.

Flygbolaget Norwegian som är på stark frammarsch, utlyste tidigare i år en tävling om vilken norsk person som ska pryda fenan på ett av flygbolagets många nya flygplan. Flygbolagets modernaste flygplan pryds alla av en känd norsk personlighet, såsom t ex Fridtjof Nansen. Även en del svenskar har förärats en fena, t ex Selma Lagerlöf och Carl von Linné.

Ganska snabbt visade sig en av favoriterna i tävlingen vara Trond André Bolle, örlogskapten i norska Marinejegerkommandoen (norska kustjägarna). Bolle stupade sommaren 2010 i Afghanistan och blev 2011 den förste norrman som efter andra världskriget förärats Norges högsta militära utmärkelse, krigskorset med svärd med anledning av uppdrag under tidigare rotationer i Afghanistan. Tyvärr fick som sagt utdelningen ske postumt. Bolle är fortfarande en stark personlighet i Forsvaret och används bla som exempel i  ledarskapsutbildning.

Nu har dock Norwegian diskvalificerat Bolle från tävlingen, då han anses utgöra en säkerhetsrisk för företaget. Man verkar rädd att ett flygplan med Bolle på ska bli ett mål för terrorister, men förmodligen finns det också en viss affärsaspekt i det hela i en rädsla att stöta sig med kunder som är emot insatsen i Afghanistan.

För norska staten och Forsvaret blir det här snabbt en sak att hantera. Militär personal, försvarsvänner och veteraner i synnerhet reagerar starkt på en officer som stupat för sitt land ska sopas undan och benämnas som en säkerhetsrisk. Norska staten är också Norwegian största kund och Forsvaret har upphandlat sina flygresor med Norwegian. Samma sak gäller för övrigt i Sverige, där Norwegian vunnit Försvarsmaktens upphandling för 2012. En annan aspekt som ytterligare sänker Norwegian är att dess vd Björn Kjos är tidigare officer och stridspilot, varvid många hade högre förväntningar på bolaget än det nu aktuella agerandet.


Ole-Asbjørn Fauske som driver bloggen Observasjoner, varifrån inspirationen till detta inlägg kommer, lovar att under alla sina kommande resor med Norwegian vara en obekväm passagerare och fråga Norwegians personal varför inte Trond André Bolle kunde få ta plats bland Norwegians övriga hjältar.

Hela historien ger en bitter eftersmak. Officerare och soldater förväntas våga sina liv och vara beredda att betala det yttersta priset för sina land, men sedan vill man helst inte känna av dem. Att nu även Norge halkat så snett var oväntat.

VG, 2, Db, SvD

Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen

"Sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor. Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar. Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna."


Detta är taget ur Riksrevisionens rapport om besparingar i Försvarets materielförsörjning. Rapporten publicerades i torsdags, men drunknade tyvärr nästan helt i mediaflödet om det tragiska haveriet mot Kebnekaise. För Regeringen och framförallt försvarsminister Sten Tolgfors och statssekreteraren Håkan Jevrell är detta tur eftersom det är oerhört svidande kritik som levereras i rapporten. Dagens Nyheters Peter Wolodarski uppmärksammar dock rapporten och dess gravallvarliga slutsatser i en artikel idag, En värld av hemligstämplar, toppstyrning och dunkla beslut. Orkar man inte läsa detta inlägg kan man med fördel läsa Wolodarskis artikel, vilken är något mildare i sin kritik.


De läsare som följt denna blogg under några år bör kunna dra sig till minnes "Genomförandegruppen" som av Regeringen i januari 2008 uppdrogs att se över Försvarsmaktens materielprojekt och effektivisera materielförsörjningen. Arbetet ledde fram till en rapport i september 2008 med en lista över ett antal materielprojekt som skulle avbrytas eller minskas, vilket under åren 2009-2011 skulle leda till besparningar på 2759 mkr. Materielprojekten valdes ut av Genomförandegruppen för att de ansågs vara ambitionshöjande och inte påverka förmågebredden och för att de skulle innebära besparingar på kort sikt. Internationella samarbeten skulle påverkas i minsta möjliga mån och materiel "köpt från hyllan" skulle främjas före utvecklingsprojekt. När Genomförandegruppens resultat presenterades i september 2008 skrevs på WW:

"Det är inte utan att man undrar om man genomfört någon som helst konsekvensanalys vid framtagandet av listan eller om man bara sett till vilka kontrakt som går att bryta med minimala straffkostnader."



Att i slutändan ha rätt är ofta ett tveksamt nöje. Verkligheten visade sig nämligen bli en annan än den som presenterades av Genomförandegruppen 2008 enligt den rapport som nu lagts fram av Riksrevisionen som ger en bild av att något av en amatörernas afton pågick. Av de materielprojekt som Regeringen beslutade skulle avbrytas har 15 av 32 startats på nytt. Konsekvensen har blivit förmågeglapp och i många fall avsevärda fördyringar. Ett exempel på förmågeglapp är den taktiska UAV:n som sedan blev ett snabbspår för att få fram till Afghanistan, liksom modifieringen av pansarterrängbil 6 Galten, vars brist höjt risknivån för personalen i Afghanistan. Andra avbrutna projekt som man kan se konsekvenser av är bland andra renoveringen och modifiieringen av Stridsvagn 122 och Stridsfordon 90, anskaffning av CAS-materiel (blev också snabbspår till Afghanistan), vapensystem till JAS 39. Ett annat allvarligt exempel på projekt som avbröts till avsevärda kostnadsfördyringar är modifieringen av signalspaningsfaryget Orion där ett nytt fartyg nu måste anskaffas när dispensen för det gamla fartygets sjövärdighet löper ut. Kostnaden som nu måste betalas för det nya fartyget är fyra gånger så stor som renoveringskostnaden för det gamla.

Ett projekt som tyvärr inte återupptagits, men som lett till ett allvarligt förmågeglapp är luftvärnsrobotsystem till Visbykorvetterna. Likaså gäller detta för granatkastarversionen av Stridsfordon 90, AMOS. Avbrottet av AMOS skedde i sent skede varvid redan nedlagda kostnader och kostnaden för avvecklingen vida översteg besparingspotentialen. Därtill skulle sedan läggas kostnaderna för att renovera de gamla mindre kapabla och mer personalintensiva granatkastarsystemen vars underhåll redan avbrutits i väntan på AMOS. En aspekt som Riksrevisionen inte tar upp är att AMOS sannolikt hade kunnat utgöra en stomme i den svenska Afghanistaninsatsen och ge svenska och afghanska förband möjlighet att bekämpa motståndare på betydligt större avstånd än vad som nu är fallet. Därtill skulle AMOS också ha utgjort  en kärna i NBG. Istället för den splitterskyddade AMOS med 12 cm kaliber utgörs nu Arméns bataljonsartilleri av 8 cm granatkastare, anskaffad för att kunna bäras av jägarförband med avsevärt mindre räckvidd och utan förmåga att bekämpa hårdmål som följd.

Av de annonserade besparingarna på 709, 939, 1731 mkr för åren 2009-2011, blev besparingarna endast 380, 746 och 1318 mkr. Besparingarna för år 2012 lär bli endast 958 mkr jämfört med annonserade 1447 mkr. Eftersom förmåga ej går att mäta går det ej med säkerhet att säga hur allvarliga konsekvenserna blivit för Försvarsmaktens förmåga att lösa uppgifter.


Allvarligast i Riksrevisionens rapport är egentligen inte det ovan redovisade, utan det egentliga arbetssättet. Förenklat kan man säga att Genomförandegruppen var Regeringens sätt att sätta Försvarsmakten under tvångsförvaltning och tvärtemot normal svensk förvaltningsmodell hade Försvarsmakten inget ansvar för att föreslå och genomföra besparingarna. Man hade inte ens tillåtelse till representation eller insyn i Genomförandegruppens arbete utan fick istället svara på frågor om olika materielsystem som valdes ut av gruppen. Gruppens ledamöter, statssekreterarna i Försvars-, Finans- och Näringsdepartementen, Håkan Jevrell (ordförande), Hans Lindblad, Jöran Hägglund samt de tre riksdagsledamöterna Holger Gustafsson, Anders Swärd och Allan Widman fick ta del av information om en rad olika materielprojekt, vilken sammanställts av ett sekretariat med handläggare från Försvarsdepartementet. Underlaget som delgavs om respektive materielprojekt var mycket kortfattat och omfattade endast en A4-sida per materielprojekt med bild och lite beskrivande text.

Oklarheter råder enligt Riksrevisionen om vilket uppdrag Genomförandegruppen hade och vilka inriktningar som gavs. Det fanns nämligen inget formellt uppdrag eller direktiv till gruppen utöver en promemoria vilken aldrig fastställdes och som inte sparats – helt i enlighet med det som nu förefaller utgöra ny svensk förvaltningspraxis. Enligt Riksrevisionen har inte heller de grundläggande kraven för dokumentation i form av bl a tryckfrihetsförordningen, arkivlagen, instruktionen för Regeringskansliet, m. fl efterlevts i Genomförandegruppens arbete. Inga protokoll från samtal och möten har sparats och ingen kommunikation med Försvarsmakten har diarieförts på Regeringskanslitet. Lika illa är att Genomförandegruppens slutliga rapport hemligstämplades och varken delgavs Riksdagen eller Försvarsmakten.


Riksrevisionen konstaterar vidare att genom Regeringens sätt att arbeta faller ansvaret helt på Regeringen och inte Försvarsmakten avseende konsekvenserna av besparingarna. Som ofta påtalat är marginaleffekten inom Försvaret mycket stor. När bottenplattan i form av löner, hyror och vidmakthållande och avveckling av materiel är betald, återstår de pengar som ska räcka till övningar och materielinköp. Dessa områden har det under senare år bedrivits rovdrift på, såväl genom dessa mindre genomtänkta besparingar, men framförallt underutnyttjande i miljardklassen och felinvesteringar och industristödsprojekt i för miljardbelopp vilka aldrig lett till några krigsförband (t ex avarterna inom det nätverksbaserade försvaret och luftvärnsroboten RBS 23 BAMSE). Resultatet har blivit att de långsiktiga och kumulativa investeringar som måste göras för att förnya materielen har uteblivit. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2013 framgår det med skrämmande tydlighet hur anslaget för materielanskaffning halverats på 5 år samtidigt som behovet över kommande decennium är större än på mycket, mycket länge. Härnäst får man med spänning avvakta utfallet av de 700 mkr som ska frigöras inom försvarslogistiken och FMV med tanke på att även detta har sin grund i just Genomförandegruppen.


Riksrevisonens granskning ger ytterligare ett bevis på det oerhört dåliga samarbetet mellan Försvarsutskottet (Riksdagen), Försvarsdepartementet (Regeringen) och Försvarsmakten. Som redogjort för i samband med Folk & Försvars seminarium om budgetunderlaget 2013 får inte Försvarsutskottet ta del av de hemligstämplade delarna av budgetunderlag. Detsamma gäller för en hel del annat material. Nu visar det sig också att Försvarsdepartementet använder samma metod gentemot såväl Riksdagen som Försvarsmakten.

Hur ska våra av folket valda beslutsfattare någonsin kunna fatta korrekta beslut om man inte betros med beslutsunderlaget? Var det så här Axel Oxenstierna hade föreställt sig landets styre? Orsakerna till att Sverige idag sedan många år befinner sig i en sådan oerhört beklämmande situation på försvarsområdet börjar klarna.


SvD, SvD

Gästinlägg: Drivandes vind för våg

"Trupparen" återkommer med ett tänkvärt gästinlägg om Försvarsmaktens framtid efter att Afghanistaninsatsens avslutande nu kan anses vara inledd. Många av de som idag söker soldatyrket gör det med en utlandsinsats som motivator. Det är ju också så det framställs i reklamen. 

Wiseman

-------------------------------------

Drivandes vind för våg

Något som få av oss trodde blev möjligt för en månad sedan. Vi har påbörjat urdragning ur Afghanistan. Politikerna är lika stolta över detta som när de annonserades att vi ville vara med i härvan. Om det är rätt eller fel tänker jag inte värdera. Men det finns andra saker som är värda att reflektera över. Vad betyder igentligen insatsen för försvaret? Jag kan hitta fyra viktiga komponenter att tänka på.

För det första har en tvingande proces av stridstekniska förändringar på personlig och lägre förband uppstått. Idag pratas det om personlig färdighet på ett annat sätt än för 10 år sedan. Det övas mer och mer avancerade skjutövningar och Sverige ligger långt fram inom området. Hade detta gått lika fort utan krigets krav i Afghanistan? Tveksamt...

Det andra är en forcering i anskaffning av modern mtrl. Försvarsmakten hade knappast fått igång diskutionerna om utrustning som i ärlighetens namn är ganska dålig. Vi har levt i illusionen om att vi har bra status på materiel och fordonspark. Idag vet nog alla bättre, vi är väl medvetna om våra brister och styrkor. Framförallt bristerna angående optronik, understödsvapen, sambands mtrl. Hade vi varit så fullständigt upplysta om logistikbristerna utan våran insats långt, långt borta? Tveksamt...

Tre: En ny sorts chef har sett dagens ljus. Jag kan med stor glädje påstå att trots en krympande rekryteringsgrund verkar officerskåren bli bättre och bättre. Givetvis har Försvarsmaktsledningen med sitt urusla ledarskap sett till att föryngrat officerskåren rejält men framförallt är det insatserna som tvingat fram en officer som tränar mer och hårdare. Mycket återstår men vi är på rätt väg. Det hade förmodligen gått betydligt långsammare att få alla att inse att de kanske inte borde sitta på en plats i insatsorganisationen.

Den sista saken är nog den viktigaste.
Insatsen har ändrat svenskars attityd till försvaret. Opinionen har svängt 180 grader. Det pratas om stöd till soldater, medaljparader sker offentligt, journalister och enskilda politiker tar strid för försvaret i debatten. Inget av detta hade skett om vi genomfört övningen Nordic Peace en gång om året.

Frågan är vad som händer utan denna enorma motor som tvingar alla grånade själar i politiken och FML att agera. Vad händer utan krigets krav? Vilken attraktionskraft har vi utan en insats?
Kanske märks förändringen genom att vi sakta återgår till drillinstruktörer utan verklighetsförankring och faktiskt kunskap. Kanske märks förändringen genom att rekryterna blir sämre och sämre. Vi kanske inte längre kan tilltala alla unga som söker en utmaning. Anmärkningsvärt är att beslutet verka tas med ro av större delen av officerskåren och knappt debatterats alls i bloggvärlden.

Min personliga åsikt är att politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta.


Trupparen


Tweet

Ökad aktivitet över Östersjön

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2000 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Tweet

Nedgång i volym och area (uppdaterad 30/10 09.00)

I torsdags meddelades det att Afghanistaninsatsen ska minskas under slutet av nästa år med 150-200 personer och därmed nedgå till ca 400 personer. Oppositionspartierna ser detta som en stor framgång och motiverar neddragningen med att afghanska styrkor väntas ta över säkerhetsansvaret för tre av de fyra "svenska" provinserna under 2012. Målbilden är sedan att inga stridande svenska förband ska finnas kvar i Afghanistan 2014, utan enligt Urban Ahlin endast ca 200 svenskar i utbildarroll och för att "skydda utbildarna".

Det är naturligtvis glädjande att afghanska styrkor nu övertar ansvaret för stora delar av det svenska ansvarsområdet. Att använda det som ett motiv för att ta hem svenska förband klingar dock falskt i och med det faktum att det svenska förbandet är allvarligt underbemannat jämfört med uppgiften. En nedgång till endast en provins skulle snarare bättre motsvara de resurser som idag finns på plats, med ett skyttekompani. Jämför man med trupptätheten i insatserna på Balkan var dessa flera gånger högre och då med i huvudsak övervakande uppgifter.

Samtidigt är "utbildarroll" och "inga stridande soldater" mycket motsägelsefullt. De soldater vars uppgifter är att utbilda och mentorera afghanska armén är de som oftast är mest utsatta för strider. Förutom att de i regel är lättare utrustade är deras uppgift att under skarpa uppdrag följa med de afghanska förband de utbildar och mentorera dem. Frågan blir också vad som ska hända med det svenska helikopterförbandet, eftersom detta visat sig mycket uppskattat hos de andra nationerna inom ISAF. Att ta hem förbandet skulle inte skapa någon good-will, speciellt inte i USA eller Tyskland.

Är det återigen inrikespolitiken som får svänga med utrikespolitiken? Propositionen om Afghanistaninsatsens framtid läggs i närtid. För en gångs skull är det i alla fall inte brandtal om att insatsen ska avslutas omedelbart.



Uppdatering 30/10 09.00: Thage G Peterson och vad som skulle kunna kallas det vanliga gänget, skriver idag på SvD Brännpunkt och anklagar Regeringen för att tiga om det svenska deltagandet i Afghanistan. Skribenterna vill se ett svenskt trupptillbakadragande redan till nyår.Den gamla slagdängan om första kriget på 200 år plockas återigen fram fastän alla skribenterna torde ha varit vid full vigör under början av 60-talet när svenska mark- och flygförband bedrev regelrätt krigföring i Kongo. Tydligen är det fortfarande något man inte vill kännas vid. Man lyckas till och med få med ett litet alliansfrihet i texten, fastän flera av skribenterna var aktiva i s-regeringar som hade enormt nära, men för allmänheten dolda band till NATO och USA.

Likt alla tidigare debattartiklar från gänget undviker man konsekvent att besvara frågan vem som stå för säkerheten i Afghanistan för att möjliggöra fortsatt återuppbyggnadsarbete. Det behöver naturligtvis inte vara ISAF utan ännu hellre afghanska myndigheter, men hur ska man ge dem den möjligheten om man inte får stöd utifrån? Peterson m fl skriver själva om hur våldet gör det svårt att nå framsteg, men det verkar inte leda till någon djupare analys till hur säkerheten ska tryggas för de civila satsningarna. Tror man i sin enfald att ett omedelbart ISAF-tillbakadragande kommer att få all krigföring att dö ut och att jämställdhet och 9-årig grundskola omedelbart införs? Man får närmast det intrycket av att läsa artikeln, då den uppehåller sig just vid skedena "trupptillbakadragande" och "civila insatser". Hur löses problemen?

Grunden för hur länge ISAF ska vara kvar i Afghanistan borde snarast vara hur länge det finns behov av stöd. Naturligtvis är det sedan för varje land att bedöma hur länge man mäktar med att delta i ISAF med avseende på ekonomi och resurser, men grunden i varje bedömning oavsett om det handlar om Afghanistan, Libyen, Bosnien, Sudan måste vara vilket behov som finns. Behovet av civila insatser för återuppbyggnad är enormt och där har Sverige helt misslyckats med dessa. Många är vittnesmålen om hur svårt det är att skapa trovärdighet hos civilbefolkningen när man inte ens kan få det egna landets biståndsmyndighet att genomföra satsningar i området. De afghanska myndigheterna är ökända som korrupta och det torde väl inte förvåna någon. Man kan inte över några veckor förvänta sig att ett samhälle går från medeltid till svensk förvaltningsmodell av modernt snitt. Ett starkt engagemang i landet ger ökad möjlighet att utöva kontroll över var biståndspengarna hamnar och möjlighet att utöva påtryckningar för att minska korruptionen.

Däremot kan man helt hålla med gänget Peterson om att kommunikationen om insatsen varit usel. Det är dock inget man ensidigt ska lasta Regeringen Reinfeldt för eftersom insatsen pågått sedan 5 år då denna regeringen tog över. Först i slutet av 00-talet lanserades en målsättning för vad Sverige ska åstadkomma med sin insats i Afghanistan och hur svenska myndigheter ska samarbeta. Att kommunicera ut syftet med insatsen är något svenska politiker helt har misslyckats med. Några alternativ som alla har förekommit i debatten:

- Återuppbygga det afghanska samhället
- Mänskliga rättigheter för afghanska barn och kvinnor
- Stoppa narkotikan
- Hindra muslimsk fundamentalism att sprida sig och slutligen få grepp om Pakistan och landets kärnvapen (Intressant är nu att notera att Kina avser etablera sig militärt i stamområdena i norra Pakistan. Tydligen vill man knyta Pakistan närmare till sig)
- Genom att delta i Afghanistan visar vi solidaritet med andra västländer och därmed kan vi försäkras om militärt stöd till Sverige den dag så skulle kunna behövas

Det är bara att välja och vraka bland målsättningarna. Otydligheten är stor, men det har den varit ända från början. Däremot är det oerhört svårt att se att ett snabbt och fullständigt trupptillbakadragande av ISAF skulle innebära slut på kriget i Afghanistan och samhället kan blomstra igen. Då kommer den verkliga huggsexan om landet börja.

Se även Försvar & Säkerhet

Tweet

Politisk bakbindning

I Expressen skriver tidningens Afghanistanreporter Terese Christiansson om att den svenska afghanistanstyrkan nu tvingas lämna ytterligare en bas i Afghanistan, nämligen provinskontoret i Afghanistan. Ser man till den officiella versionen är det inte alls så. Uppgiften går lika bra att lösa från annan geografisk plats. Försvarsmaktens högkvarter har inte kommenterat artikeln ännu, men får man tro uppgifterna som lämnats i artikeln av personal på plats är en del av syftet att bereda personalutrymme i insats för att få ner mer personal till UAV-system och då måste annan personal lämna. Att militär personal går ut i media och kommenterar militära beslut på detta sätt hör till de definitiva ovanligheterna och tyder på att man är så pass upprörd över situationen att man bryter mot kulturen.

Huruvida det handlar om personalväxling eller inte får vara osagt. Däremot kan man konstatera att det vore inte första gången liknande saker händer i en insats. Ett av helgens inlägg handlade just om hur den politiska nivån tagit ett mycket bristfälligt ansvar för den svenska Afghanistaninsatsen och brytt sig mer om att reglera militära detaljer än att skapa en svensk samordnad och myndighetsövergripande insats.

I Afghanistan har det varit åtskillig debatt om hur stor den svenska kontingenten ska vara. Politiskt har den snöpts så pass att kontingentens verkansdelar är svårt underdimensionerade på grund av personalramen på 500 personer. I Libyeninsatsen finns en motsvarande parallell där man från ett visst parti krävde att det skulle vara 5 flygplan istället för att tillfråga Försvarsmakten vad som var lämpligt för att få en uthållig och effektiv insats.

Boots on the ground och spanings-UAV:er är inte varken eller. Det är både och. En av grundstenarna i counter-insurgency har alltid varit uthållig närvaro. Tyvärr är markeringar och tuppfäktning i svensk inrikes- och oppositionspolitik överordnad utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den enda ljuspunkten med att basen i Sar-e-Pol nu dras in är att den knappa personalen kan koncentreras till resterande områden.

Tweet

Afghanskt haveri för Sverige

I Expressen skriver Sakine Madon på ledarsidan om hur landet Sveriges krigsovana skadar svenska soldater. Bakgrunden till artikeln är naturligtvis den nyss genomförda releasen av Johanne Hildebrandts bok Krigare som är resultatet av hennes tid som inbäddad journalist hos FS 19 för ett år sedan (figurerade på WW i somras).

Madon och Hildebrandts kritik av hur landet Sverige behandlar sina soldater är helt rättfärdigad. Så är även den underliggande kritiken mot hur svenska politiker behandlar de militära internationella insatser man beordrar ofta utan att själv förstå vad det egentligen är man beordrar. "Jaha, var det det här vi beslutade om", är en ständigt återkommande reflektion. Det har tidigare på WW skrivits om behovet av samordning mellan svenska militära och civila internationella insatser och behovet att från politiskt håll kunna förklara för svenska folket och även för militär personal vad syftet är med insatserna, framförallt insatsen i Afghanistan.

Just den svenska Afghanistaninsatsen har en fläckad historia. Från att Sverige i början av 00-talet tog beslutet att delta i Afghanistan, tog det åtskilliga år innan en svensk regering formulerade en svensk strategi för vad Sverige ska uppnå med internationella insatser - Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Dessförinnan hade svenska internationella insatser varit mer eller mindre utan annat mål, annat än just deltagandet. Tyvärr har inte nämnd strategi förändrat detta radikalt. Därefter tog det till 2010 innan en specifik svensk politisk strategi för Afghanistan togs fram. Man kan med rätta fråga sig vad tankarna var med svenskt deltagande i Afghanistan dessförinnan.


I Afghanistan har nu tåget sedan länge gått och det är i princip för sent att ändra något. Den svenska insatsen började som relativt begränsad för att sedan övergå till ett betydligt större ansvar, nämligen som ansvarig för ett helt Provincial Reconstruction Team. Verktygen för detta har däremot varit mycket begränsade. Först härom året började insatsen innefatta ett skyttekompani för att få möjlighet att ta striden med de upprorselement som då börjat dyka upp i det stora svenska ansvarsområdet. Det gav också möjlighet att gå in i områden som tidigare varit för riskabla att vistas i med den mycket lätta utrustning man tidigare förfogade över. Men ett enda skyttekompani är en droppe i havet i ett så stort område som det svenska ansvarsområdet, vilket även Hildebrandt beskriver tydligt med underfrånperspektiv i sin bok Krigare.

Ur strikt militär synvinkel är Riksdagens underbemanning av Afghanistaninsatsen ett av de absolut största problemen som förelegat. Nu är ärendet överspelat, då det är för sent att börja att agera kraftfullt i Afghanistan. Fönstret för agerande och förebyggande är förbi. En trovärdigare insats hade omfattat betydligt mer militär personal redan från början, där man kunnat lösa mer konkreta uppgifter istället för att enbart patrullera i oskyddade terrängbilar. Viljan och framförallt förståelsen i Riksdagen för omfattningen av problemen i Afghanistan och det svenska ansvarsområdet har dock inte funnits. Att tro att det med en handfull soldater, utan mandat att agera och utan tydlig målsättning, går att få ordning på ett område drygt två gånger så stort som Norrbotten är oerhört naivt, men så var fallet när Sverige tog över ansvaret för PRT Mazar e Sharif 2006. Att man på politisk nivå är inne och dirigerar hur få fordon eller flygplan som Försvarsmakten ska disponera för att genomföra en insats är ett tydligt tecken på inställning till och vilken bristande förståelse man har för syftet för en internationell insats. Ger man inte mandat och resurser - hur kan man då förvänta sig något resultat?


Syftet med militär närvaro i en återuppbyggnadsinsats kan dock aldrig vara mer än att erbjuda säkerhet för att återuppbyggnadsinsatser ska genomföras. På den punkten har den svenska politiken helt havererat fram till dags datum. Även om viss förbättring har skett på senare år, har SIDA varit lika ovilligt att samordna sina insatser i Afghanistan som man traditionellt varit i andra insatsområden.. Att det ska vara tal om att underordna sig militär ledning är uteslutet, men att samordning var vägen framåt krävs det inte mycket för att inse. Bristen på stark politisk ledning är uppenbar.

Det är just på denna punkt som nuvarande och tidigare regeringar får ytterst svidande kritik av Riksrevisionen som granskat Sveriges internationella insatser. Trots tidigare nämnda strategi anser Riksrevisionen att Regeringen misslyckats i att styra och vägleda samordningen i insatser, man sätter inte upp mätbara mål och misslyckas i att rapportera resultat till Riksdagen. I den remissutgåva av Militärstrategisk Doktrin som utgavs under försommaren finns det en hel del skrivet om gemensamma militär och civila insatser vid genomförandet av svenska internationella insatser - förmodligen utifrån erfarenheter på Balkan och inte minst i Afghanistan. Det är inte uttalat, men man kan förmoda att det finns en viss förhoppning att man framöver på politisk nivå använder Militärstrategisk Doktrin som ett hjälpmedel i formandet av den svenska politiska strategin och ledningen av internationella insatser.


Bristen på mål, syfte och medel för att genomföra internationella insatser leder otvivelaktigt till ett oförstående hos gemene man för vad svenska soldater gör i en avkrok på andra sidan världen. De riskerar sina liv för att göra något de tror på och för att svenska politiker beslutat att de ska vara där. Det är inte mer än rättvist att de då får ett tydligt politiskt stöd och tydliga mål för vad deras uppgift är. Förstår man inte på politisk nivå vad det är man beslutar om, blir det mycket svårt för att rättfärdiga insatsen för allmänheten och stödet blir därefter. "Svensk närvaro" som syfte och målsättning för internationell insats är i grunden inte fel, men då måste syftet med närvaron kommuniceras. Är målet med svensk närvaro i en konflikthärd på andra sidan Jorden ska stärka Sveriges internationella politiska anseende ska det kommuniceras - för soldaternas skull.


Onsdagen den 21/9 håller Kristna Fredsrörelsen ett seminarium på Armémuseum med överskriften "Sveriges internationella insatser i krigsområden - vem har överblick?" just apropå Riksrevisonens rapport.

Bloggar: Göran Pettersson, Cynismer, Sakine Madon

Tweet

Hur gör vi med Libyen?

Vi är nu inne i september. Det är med andra ord inte en månad kvar av den svenska Libyeninsatsen som i juni förlängdes med 90 dagar med start 27 juni. Det är med andra ord ca 3 veckor kvar till en förlängning eller avveckling ska genomföras.

NATO beslutade i början av juni att förlänga sin Libyeninsats till och med slutet av september, varvid Sverige beslutade sig för att följa detta beslut. Ännu har NATO inte fattat något beslut om att förlänga sin insats, men t ex Kanada har meddelat att man är beredd att förlänga sin del av insatsen om så skulle behövas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade vid Libyenkonferensen i Paris härom dagen att Sverige är berett att genomföra en liten förlängning, men han vill också se frågan diskuterad i FN.


Tiden rinner nu snabbt iväg för en förlängning. Försvarsmakten är långt ifrån den organisation med omedelbart hög insatsberedskap som den ofta målas upp som. Till detta har det varken funnits pengar eller resurser. Ska flyginsatsen förlängas måste beslut tas mycket snart om vilka enheter som ska utgöra denna. Inom vissa delar blir det i så fall till att åka iväg för andra gången och därmed rotationstakt 1:1 med lika lång tid hemma som i insatsområdet. Det är inte ett hållbart koncept. Inom andra delar kan man måhända utbilda ny personal, men då måste förberedelser påbörjas med en gång och att vidta någon som helst form av åtgärd utan att ha ett politiskt beslut i ryggen är inget man gör i Försvarsmakten.

Ska insatsen istället förlängas med markförband är det också hög tid att förbereda dessa. Med undantag för den strategiska reserven och specialförbanden, har huvuddelen av Försvarsmaktens förband 90 dagars beredskap för internationella insatser. Ännu så länge finns heller inga färdigutbildade stående förband att tala om, utan det handlar i så fall om att sätta samman olika förbandsdelar till ett större. De förband som ingick i Nordic Battle Group är ett alternativ, men dessa är till stor del redan vigda för avlösning i Afghanistan. En intressant fråga är också hur en eventuell förlängning ska finansieras. En förlängning av flyginsatsen medför motsvarande eller större minskning av flygtidsproduktion på hemmaplan och är därigenom finansierad. Frågan är dock om en fortsatt flyginsats är det mest effektiva. En eventuell markinsats för säkerhetsskapande åtgärder kan vara avsevärt mer effektiv, men också betydligt mer kostsam.


Klart är att Libyen som oroshärd och område i behov av internationellt stöd kommer att bestå under en lång tid framöver. Såväl bistånds- som säkerhetsskapande åtgärder kommer att behövas. Som alltid är det svårare att vinna freden än kriget och att se det enormt militariserade Libyen som ännu en "failed state" är en mardröm.

Tiden rinner snabbt iväg. Hur gör vi med Libyen? Hur förbereder sig Sverige för att kunna agera utifrån det av de handlingsalternativ som FN och NATO väljer? Det krävs en politisk inriktning idag - inte imorgon.


Läs gärna gästledaren i SvD om bistånd och militära insatser


DN, 2, SvD, 2, Aft, 2, 3, Exp, SR

Rekommenderad läsning

Försvarsministern skrev igår på sin blogg om att nu har även Tyskland "tänkt rätt" och gått över till ett yrkesförsvar. Siffrorna som redovisades gjorde att man lyfte lite på ögonbrynen. Försvar & Säkerhet har granskat detta närmare i ett nytt publicerat inlägg som varmt rekommenderas. Inte helt förvånande har man kommit fram till andra siffror än försvarsministern. Intressant i sammanhanget är också de förmåner och ersättningar som tyska soldater får vid skarpa insatser. Vid deltagande i insats i Afghanistan erhåller soldaten ett skattefritt lönepåslag om 110 euro per dag utöver den redan skattefria grundlönen. Det är en viss skillnad mot vad en svensk soldat tjänar. Den här bloggen har sedan starten drivit frågan om att svensk militär personal på skarpa insatser ska skattebefrias och kommer så att fortsätta. Det är för staten en ringa kostnad med tanke på hur individer det berör, samtidigt som det betyder oerhört mycket för den enskilde, såväl på det moraliska planet som vad som till slut landar i plånboken.

Om skillnaden i förmåner för tyska och svenska soldater nämner försvarsministern mycket lite. Är man ytterligare intresserad av skillnaderna i förmåner för svenska soldater och soldater i Afghanistan från de övriga nordiska länderna, rekommenderas Johanne Hildebrandts nya bok Krigare som kommer ut nu i september.

Ersättning och förmåner är oerhört viktiga faktorer när det handlar om att rekrytera och behålla personal. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten varken i dagsläget eller i framtiden kommer att ha råd att erbjuda sina soldater och officerare konkurrensmässiga löner och förmåner såvida inte försvarsbudgeten förstärks. Lägger man därtill på de omfattande materielinvesteringar som måste göras under den kommande tioårsperioden för att ersätta kritiska materielsystem som då går mot sin livslängds slut, inser man att det ser riktigt, riktigt illa ut.


Annan rekommenderad läsning är FM hemsida där striden i Afghanistan för två veckor sedan där en svensk soldat kom att förlora ett ben beskrivs. Det är reportage av denna kaliber som bör eftersträvas i FM information. Bra jobbat FM!

Signaleffekter

I SvD läser man nu på morgonen att svenska soldater i Afghanistan äntligen får nya stridsvästar efter åratal av kritik mot äldre system. Soldaterna har tidigare köpt egna västar, vilket accepterats av chefer i insatsområdet, men vilket väckt ont blod i Högkvarteret och FMV. Droppen kom förra året när all användning av andra västar än de reglementerade uttryckligen förbjöds.

För den enskilde soldaten är verkligheten annorlunda än för mellanchefen på Lidingövägen eller handläggaren på Tre Vapen (FMV). Det är svårt att inse alla aspekter av ett ärende när man inte själv befinner sig på plats och när man samtidigt har omfattande besparingskrav ställda på sig. Skarpa insatser innebär också att fredstida verksamhetssäkerhet måste vägas mot operationssäkerhet. Är det viktigare med bilbälte än att snabbt kunna ta sig ut ur fordonet för att kunna försvara sig? Men vad händer om man kör på en mina utan att vara bältad? Det är svåra avvägningar som ska göras.

Tyvärr måste det ofta gå så långt som till att beslutsfattaren själv ska sätta sin fot i insatsområdet innan det problem klarnar som underlydande rapporterat om en längre tid. När transportflyget för några år sedan framgrupperade till Abu Dhabi för att understödja Afghanistaninsatsen fick man ökenuniformer först sedan värdlandet sagt att man inte accepterar att annat än ökenuniform bärs och att chefspersoner från Sverige på plats kunnat se att normal svensk uniform inte gör sig i ett ökenklimat med 45 gr C. Det är inte godtagbart.

Nu uppträder Flygvapnet skarpt med stridsflyg utanför Sveriges gränser för första gången sedan 60-talet och därtill i en annorlunda klimatzon. Det ska bli intressant att höra vilka erfarenheter man gjort där avseende såväl stora materielsystem som personlig utrustning. Förhoppningsvis har man tagit lärdom av de erfarenheter som gjorts i Afghanistan och legat på framkant.

Försvarspolitiska friktioner och osäkerhet

Det ser onekligen lite mörkt ut för svensk försvarspolitik i framtiden. Anledningen till detta stavas framförallt Håkan Juholt, men även Miljöpartiets kongress i helgen.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har snart intagit i stort sett varenda möjlig ståndpunkt angående den svenska Libyeninsatsen, utom möjligtvis en regelrätt invasion. De senaste dagarnas inställning är att insatsen istället ska omvandlas till en marin insats, medan mycket talar för att det som mest efterfrågas av det internationella samfundet är en fortsatt svensk insats koncentrerad på flygspaning. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade idag en mycket dräpande ledare kring Socialdemokraternas och framförallt Håkan Juholts, retorik kring den svenska Libyeninsatsen. Ur ledaren:

"Vi ska inte gräva fast oss i konflikter, vi ska ta vårt ansvar, vi ska ta vår del av kakan." Så sade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt i sitt anförande på första maj.

Jag vet ingen annan partiledare som liknat upprätthållandet av flygförbudszonen vid en kaka som ett antal länder ska samsas om att äta. Ett krig är inte en kaka och en militär insats inte ett kafferep. Men så finns det inte heller någon annan svensk politiker som hunnit säga så många märkliga saker om den svenska Libyenpolitiken som Håkan Juholt.

Det ligger en del i vad Wolodarski skriver. Det är egentligen helt absurt. Det finns nog inte många som lever i tron att en internationell militär insats är något som stater står i kö för att få vara del i. Man slutar dock inte förvånas när det gäller Håkan Juholt, allra minst när det gäller försvarspolitik. Det ligger något i det Skyttedoktoranden påpekar, nämligen att bara för att någon hållit på med försvarspolitik i 17 år behöver det inte betyda att personen besitter någon "strategisk begåvning".


I helgen genomförde också Miljöpartiet sin rikskongress där huvudnumret var valet av två nya partiledare. Det kvinnliga valet, Åsa Romsson, har tidigare uttalat sitt ogillande av den svenska Libyeninsatsen. Av den anledningen var det intressant att läsa Expressens snabbfrågor till henne och hennes manliga motsvarighet, Gustaf Fridolin, där båda lämnade frågan om en fortsättning obesvarad. I Fridolins fall till dess FN lämnat en inriktning. I övrigt var kongressen avseende försvars- och säkerhetspolitik ett enda stort utropstecken i förvånad och negativ bemärkelse. Motioner som antogs var t ex att partiet ska verka för att:

• krigsmateriel ej får exporteras till länder som avser använda den för militärt bruk
• Sverige endast ska delta i internationella insatser under FN-ledning. Det utesluter därmed samtliga pågående insatser. FN leder i princip inte några militära insatser längre efter Balkan utan uppdrar det åt NATO, EU, AU etc. Sverige ska dessutom aktivt lämna sådana insatser som inte är FN-ledda.
• enbart stödja framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag.
• Militära övningar i Sverige med utländska deltagare endast får genomföras om de är förberedelser för insatser på mandat av FN och ledda av FN

Vid en första anblick låter mycket av de antagna motionerna och framförallt ovanstående som lite tokigt på det sätt som Miljöpartiet tidigare framstod. Vid närmare eftertanken blir situationen avsevärt mycket mer bekymrande eftersom Sverige sedan valet 2010 har en borgerlig minoritetsregering. För att få igenom sin politik måste regeringen få stöd från antingen Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det bådar med andra ord inte alls gott för framtida svenska försvars- eller säkerhetspolitik, utan risken är överhängande att Regeringen kommer att vika ner sig i försvarsfrågan som man rangordnar som betydligt mindre viktig än många andra frågor. Ett fortsatt svenskt militärt deltagande i Afghanistan, Libyen och Somalia känns därmed högst otroligt.

De närmaste veckorna föreligger avgörande dygn för FN-insatsen mot Libyen. I början av juni kommer NATO på politisk-strategisk nivå att ta ställning för hur man ska gå vidare i Libyeninsatsen för genomdriva Säkerhetsrådets mandat 1973. Imorgon diskuterar den amerikanska kongressen det amerikanska deltagande i insatsen. USA:s president har möjlighet att i 60 dagar sända amerikanska styrkor i strid utomlands utan kongressens tillstånd. Dessa 60 dagar löpte ut i fredags, vilket har fått t ex ryska medier att beteckna det amerikanska deltagandet som illegalt. De stöds i denna fråga av några av president Obamas republikanska motståndare (fiendens fiende...). Utan ett amerikanskt stöd i Operation Unified Protector blir insatsen svår att genomföra då USA står för en mycket stor del av vitala resurser såsom lufttankningsförmåga och telekrigföring. Europa är idag inte mindre beroende av amerikanskt stöd utan snarare mer efter de senaste årens hårda ekonomiska klimat.

För svensk del ska ett vidare riksdagsbeslut till för att avgöra framtiden för ett svenskt militärt deltagande i Libyeninsatsen innan Riksdagen går på sommarlov. Ska miljöpartiet följa kongressens beslut eller vad som önskas från FN och NATO?

Risken känns överhängande för att svansen kommer att vifta med hunden i svenska försvars- och säkerhetspolitik i framtiden.

Bloggar: Göran Pettersson, Skyttedoktoranden, Carl Bildt, Försvarsministern