Föregångsmyndigheten SIDA

I media kan man idag läsa att SIDA inrättar en "visselblåsarknapp" med vilken såväl anställda som allmänheten anonymt kan anmäla oegentligheter inom myndigheten.

Tanken är utmärkt och man kan bara hoppas att fler myndigheter och företag tar efter. Försvarsmakten är sannolikt i behov av en sådan funktion med tanke på vissa av de mail som inkommer till denna blogg och andra, samt ett och annat snedsteg längs vägen som medarbetare försökt får uppmärksamma, men kört fast hos närmast högre nivå eller helt enkelt inte vågat anmäla av rädsla för repressalier.


Frågan om "visselblåsning" är både aktuell och etiskt intressant. Ytterst handlar det om hur det samhälle vi lever i ska se ut och vilka värderingar vill att det ska bygga på. Ingen har säkert kunnat undgå den senaste tidens många avslöjande om en och annan oegentlighet rörande det svenska försvarsmaterielsamarbetet. Att denna härva behöver genomlysas och åtgärder vidtagas är det nog få som inte håller med om. Att förtroendet för berörda nyckelpersoner och myndigheter avsevärt sänkts råder heller inget större tvivel om. Såtillvida har den eller de som lämnat uppgifter till Sveriges Radio agerat helt rätt. Problemet är nu när FOI gör en JK-anmälan mot SR Ekot för att "hemliga" uppgifter har läckt ut. Om Ekot fälls för detta är det högst sannolikt att man även senare kommer att tvingas avslöja källan/källorna, varvid denn/e/a/dessa kommer att riskera åtal. Signalen till andra "visselblåsare" blir också oerhört tydlig – avsiktligt eller oavsiktligt.


Frågan man bör ställa sig är om man är rätt ute när ens agerande inte tål en allmän granskning. Detta har i högsta grad också en koppling till Riksrevisionens granskning (beskrivet i inlägget Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen) av den av Regeringen beslutade materielförsörjningen för Försvarsmakten. Varken Försvarsmakten eller Riksdagen fick ta del av den fullständiga rapporten från den grupp som satts att i all hast och med ett illa underbyggt underlag ta fram stommen till det som senare skulle bli Regeringens proposition. Att i arbetet bortse från grundlagar och andra lagar såsom gjordes i detta fall, kan inte vara acceptabelt i en demokrati.

SvD, DN, SvD

Svar som väcker fler frågetecken

8 år efter att den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Riksdagens godkännande sände en svensk militär kontingent till Afghanistan, har en socialdemokratiska partiledare äntligen besökt landet för att på plats bilda sig en uppfattning om den svenska militära och civila insatsen. Bättre sent än aldrig.

Konstaterandet blir samma som hos de flesta andra. Det krävs betydligt ökade biståndsinsatser för att få rätsida på Afghanistan och att även om situationen för civilbefolkningen, framförallt kvinnorna, inte är bra idag, är den betydligt bättre än under talibanstyret.

Mona Sahlin skriver idag på Expressens debattsida om att hon vill se ett svenskt bistånd till Afghanistan motsvarande vad den svenska militära insatsen idag kostar (~1,5 mdr kr). Det är bra eftersom behoven är enorma.

Men det ställer mycket höga krav på fördelningen och användningen av biståndet, där SIDA tyvärr har ett solkat rykte att nu försöka vända. I åratal har det påpekats det absurda i att av Riksdagen beslutade militära biståndsinsatser och svenska statliga civila biståndsinsatser inte samordnas. Hade man redan från starten av den svenska militära insatsen från politiskt håll sett till att göra detta, hade resultatet förmodligen blivit betydligt bättre i Afghanistan. Återuppbyggnaden av Afghanistan med civilt bistånd i form av samhällsbyggnad och utveckling är helt beroende av säkerhet, som tillhandahålls av afghansk polis och militär med stöttning av svensk militär. Var för sig fungerar inte någon av de tre komponenterna.

Av den anledningen är det oerhört intressant att se att ingenstans i sin debattartikel nämner Mona Sahlin någonting om framtiden för den svenska militära insatsen och det gjorde hon inte heller vid intervjuer direkt efter sin återkomst från besöket i Afghanistan.

Det tyder på att hon ännu inte har en uppgörelse klar med Vänsterpartiet.
"För mig är det viktigt att det civila biståndet får fortsätta under lång tid - och finns kvar långt efter att vårt militära engagemang avslutats." Det lämnar onekligen dörren öppen för ett snabbt svenskt tillbakadragande från Afghanistan. Blir det något besked innan valet?

Synd bara att inte Socialdemokraterna utnyttjade sin förra regeringsperiod till att förstärka och samordna det svenska biståndet i Afghanistan. Det hade knappast gjort situationen i Afghanistan sämre.


Läs även Carl Bildts blogginlägg i samma ämne.

Bristande förmåga i Afghanistan (uppdaterad 4/8)

Så småningom verkar det ha gått upp även för Alliansens försvarspolitiker (DN Debatt) att målet med en svensk insats i Afghanistan bör vara något mer än själva deltagandet i den internationella insatsen. Då har nästan 7 år gått sedan det under den förra regeringen beslutades om ett svenskt deltagande i ISAF. Det har varit ett dyrt och ineffektivt viftande med den svenska flaggan.

Först nu börjar insatsen likna något annat än den huvudfoting (stor administration och lite fotfolk) den tidigare varit, där Sverige haft förmåga att inhämta underrättelser i delar av det svenska ansvarsområdet, men saknat förmåga att göra något mer aktivt för säkerheten i samarbete med de afghanska myndigheter och svenska biståndsinsatser har lyst med sin frånvaro. Uppgiften "10 % av Afghanistans yta som svenskt ansvarsområde" som nämns i debattartikeln är inte något som är smickrande för Sverige. Snarare visar det på bristande ansvarstagande då man ser till de resurser som avdelats tidigare.

Först i och med den nuvarande rotationen, FS 19, har svenska förband tillsammans med afghanska över tiden kunnat säkra tidigare oroliga områden, vilket är en milsvidd skillnad mot vad man fick och kunde göra för några år sedan då man istället rundade dessa. Ändå lider FS 19 av en stor brist på fotfolk som löser det egentliga säkerhetsarbetet ute i ansvarsområdet. Ytterligare några skyttekompanier skulle krävas om Sverige på allvar skulle kunna ta tag i uppgiften att tillsammans med afghansk militär och polis ersätta talibaner och andra insurgenter som leverantör av säkerhet för befolkningen i området. (Läs även Johanne Hildebrandt i Aftonbladet)

Den politiska viljan att förstärka den svenska insatsen kommer minst sagt fem i tolv. Försvarsmakten har sedan länge pekat på bristen på skytteförband och velat få insatsens tak på 500 personer höjt, men den politiska viljan har saknats. Istället har man fått genomföra temporära små förstärkningar av styrkan. Nu börjar andra ISAF-länder dra sig ur och USA kommer förmodligen börja dra ner på sina styrkor i Afghanistan med början nästa sommar. Dock lär återtåget ske i sakta mak och det kommer att dröja många år innan man helt lämnar Afghanistan.

För att citera kollegan och bloggrannen Cynisk:
"Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyfsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan."


Afghanistan kommer inte att få fred för att ISAF lämnar landet. Snarare kommer landet att återgå till ett inbördeskrig mellan talibanerna och en huggsexa bland många av de krigsherrar som idag återfinns i regeringen. Vilka kommer att drabbas hårdast? Naturligtvis civilbefolkningen och framförallt kvinnor och barn.
Idag går 6 milj afghanska barn av bägge könen i skolan, jämfört med 900 000, företrädesvis pojkar under åren innan 2001, liksom 85 % av afghanerna som idag har tillgång till någon form av sjukvård mot 9 % tidigare. Även ordföranden för Svenska Afghanistankommittén, Ann Wilkens, betonar risken med militärt lämna Afghanistan. Utan säkerhetsarbete blir det svårt till omöjligt att lösa samhällsbyggnads- och utvecklingsarbetet.

När SIDA påstår att man inte lyckas få fram personal för att kunna verka i Afghanistan och i de områden där Riksdagen har beslutat att Sverige ska verka militärt, men samtidigt verka i andra delar av Afghanistan, undrar man om inte även SIDA borde fundera på att införa en internationell arbetsskyldighet. Det är ingen större mening med att öka säkerheten om man inte samtidigt kan få på plats de samhällsbyggnads- och utvecklingsåtgärder som måste till. Utan dem är det garanterat att återuppbyggnaden av Afghanistan kommer att misslyckas. Man får hoppas att Regeringens tillsättande av en ny generaldirektör för SIDA medför en förbättring.

En utökning av den svenska insatsen, såväl militärt som civilt är den rätta vägen att gå, till dess det står helt klart att övriga länder lämnar Afghanistan. När USA börjar dra ner på sina styrkor i landet kommer det med största sannolikhet att ske i de nordliga provinserna där bl a Sverige verkar då de är relativt lugna i jämförelse med de södra. Det gör den svenska insatsen än viktigare.


Aftonbladet, Helle Klein (ledare i Aftonbladet 3/8) SvD, SVT

Äntligen någon form av synergitänkande

TV 4 Nyheterna meddelade nu ikväll att Sverige nu äntligen förlägger 25 % av det svenska biståndet till Afghanistan till samma område som det svenska PRT:t. Sverige har haft en lång och tråkig tradition av att förlägga militära och civila satsningar i olika delar av ett och samma konfliktområde istället för att försöka uppnå synergieffekter. Istället för att skydda och bistå insatser från SIDA i Afghanistan har det tidigare istället handlat om helt andra hjälporganisationer. Naturligtvis bra, men ännu bättre vore det om Sverige både kunde förknippas med säkerhet och återuppbyggnad. Posten som biståndsrådgivare i den svenska Afghanistankontingenten har under flera rotationer stått tom.

Jag tror faktiskt att till viss del ligger denna och andra bloggar, samt Johanne Hildebrandts artiklar bakom den nu förändrade svenska linjen. Jag instämmer med Chefsingenjören. Inte bara Försvarsmakten, utan även SIDA utgör en del av den svenska säkerhetspolitiken.

Läs gärna även de andra blogginläggen om SIDA

Uppdatering 4/4 10.20: Fredssoldater

Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman

Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier

Det var nog en och annan som höjde på ögonbrynen när man härom dagen läste att Regeringen nu tvingas direktstyra SIDA till att prioritera biståndet i Afghanistan. Detta gästinlägg ger en intressant tillbakablick på SIDA som myndighet.

/Wiseman
-----------------


SIDA har reagerat med bestörtning på svenska regeringens krav på att SIDA måste prioritera verksamheten i Afghanistan. Denna reaktion kan tyckas märklig och jag skall försöka förklara hur svensk biståndspolitik och SIDA fungerat sedan 1960 talet.

Det svenska biståndet är en komplex struktur med olika projekt och finansieringar. Biståndet kan delas upp i multilateralt och bilateralt. Det multilaterala biståndet lämnas till överstatliga organisationer som FN eller EU och när dessa pengar lämnat Sverige är det upp till den nya organisationen att använda dem efter bästa förmåga. Detta inlägg handlar därför om SIDA som historiskt och i nutid har haft ansvaret för att fördela 90% av det svenska bilaterala biståndet. SIDA själv gör väldigt sällan själv det operativa arbetet utan sitter med stora penningpåsen och delar ut pengar till olika projekt och organisationer.

När SIDA bildades 1965 var det en effekt av att Sverige tillsammans med många andra nyrika länder ansåg att man nu hade det så bra att det var dags att dela med sig sina pengar. Sverige hade så sent som på 1930 talet tagit emot bistånd från länder i Sydamerika. SIDA:s uppgift var att fördela den bilaterala delen biståndspengarna i projekt som stämde överens med de övergripande mål som Kungl. Maj:t satte upp. Ganska snart utvecklades SIDA till en ganska speciell myndighet. SIDA förverkligade den svenska biståndspolitikens mål som var och är att 1% av BNI skulle ges i bistånd till ”fattiga” U-länder. Den stigmatiserande uppdelningen mellan rika I-länder och fattiga U-länder är idag omöjlig att göra, något Fredrik Härén och Hans Rosling pedagogiskt visar på. I SIDA:s värld finns fortfarande denna bipolära världsbild.

En grundläggande förståelse för SIDA:s fullständigt unika ställning är myndighetens förhållande till tilldelade medel. I nästan allt offentligt budgetarbete finns ett grundläggande krav; För så lite pengar som möjligt ska myndigheten nå de uppsatta målen. Om en myndighet med 2/3 av de givna anslagen lyckas att nå målen med verksamheten kommer detta troligen att applåderas. Beroende på vilken budgetmodell som används kommer myndigheten antingen att bli av med överblivna pengar eller så får man behålla pengarna till nästa år. Den svenska biståndspolitiken styrdes istället av en omvänd logik. Där fanns det ett egensyfte i att spendera 1% av BNI på bistånd eftersom detta hade fastställts av FN som ett mål för OECD länder. Därmed har det skapats en konsumtionskultur där det fanns ett egensyfte göra av med pengar. Det svenska biståndet fick helt enkelt inte understiga 1% målet. Då skulle Sverige framstå som en gniden osolidarisk nation. Sverige har inte alltid lyckats nå målet men har efter en dipp på 1990-talet åter kommit upp i fornstora dagar. Effektiviteten i detta system mättes i antalet instoppade kronor och inte i utkommen effekt. Ungefär som att Försvarsmakten och FMV skulle mäta effektiviteten i förband och materiel genom at titta på hur dyra projekten blivit. Författaren Jan Mosander pekar i sin bok Pengarna som Försvann på denna omvända budgetkultur som en av orsakerna till SIDA:s unika ställning bland myndigheter. Läsvärd.

SIDA fick en stor del av de miljarder som regeringen avsatte till bistånd och SIDA fick i praktiken helt fria händer att verka inom ganska breda mål. Detta innebar att enskilda tjänstemän och chefer på SIDA fick möjlighet att skapa egna privata projekt. Länder som Tanzania, Kenya, Etiopien och Uganda blev snabbt favoriter där projekt efter projekt startades. Samtidigt som detta pågick genomförde Krigsmakten och senare Försvarsmakten också internationellt arbete men på helt andra platser som Cypern och Libanon. Senare även på Balkan och i Afghanistan. Ibland var de svenska biståndsarbetarna på samma plats som soldaterna men ofta såg de inte varandra och ännu mindre visste den ena parten vad den andra gjorde. Så sent som 2006 verkade Räddningsverket och Försvarsmakten i Liberia utan att ha den blekaste aning om vad den andre höll på med. Denna uppdelning gjorde och gör Sverige fullständigt världsunikt. Inget annat land har denna digitala geografiska uppdelning mellan militära insatser och det civila biståndsarbetet. En för omvärlden fullständigt absurd uppdelning. Att USAID är på plats tillsammans med amerikanska soldater och samordnar insatser i ett land fullständigt naturligt för amerikanska myndigheter.

SIDA hade alltså till långt in på 2000 talet i praktiken full frihet att verka inom tilldelad budget. SIDA var även unikt det hänseendet att de själva hade till ansvar att utvärdera sina egna projekt. Det var inte ovanligt att det var samma handläggare som gav anslag till projekt som i slutändan ansvarade för att utvärdera projektet. Ett projekt som handlade om ett skolbygge i Uganda kunde planeras, budgetteras, genomföras och utvärderas av en liten grupp människor med inflytande i hela processen. Ofta genomfördes snäva utvärderingar där man bara tittade på skolan och hur den fungerade. Det saknades fungerande modeller för att utvärdera hur projekten påverkade samhället i stort.

Biståndsprojekten lades upp på lång sikt, 30 år eller mer. SIDA menade att projekten var tvungna att löpa över lång tid för att kunna ge resultat. Detta blir intressant när man hör Lars Ohly förfasas över att utvecklingen i Afghanistan inte går åt rätt håll och därmed är ett militärt misslyckande. Borde man inte rimligtvis kunna ge samma långsiktiga utrymme i en militär insats som i biståndsprojekt?? Jag har inte kunnat spåra någon större kritik förrän nu från politiker när SIDA år efter år pumpat in pengar i Afrikanska länder utan minsta krav på att länderna utvecklas framåt. I Många fall ledde införseln av resurser till att andra resurser frigjordes för krigföring. I Boken Sveriges Afrikanska Krig redogör Bengt Nilsson för denna paradox. Budgetstöd till länder som befinner sig i krig kan vara lika förödande som att exportera vapen till krigförande länder. Dock har SIDA klarat sig undan kritik från t.ex. Svenska Freds när bistånd pumpats rakt in länders statsbudgetar mitt under brinnande krig.

Det är inte svårt att förstå att SIDA blivit en favoritplats för unga idealistiska akademiker som får en möjlighet att arbeta med att hjälpa länder ur fattigdom. I SIDA:s pampiga byggnad på Valhallavägen kunde handläggare i dyra kostymer bjuda in gäster och presentera diagram och undersökningar som visar att Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita i världen. En ganska trivsam miljö att verka i om man är i biståndssvängen. Dock är det inte riktigt lika trevligt att verka från lokalkontoret i Kabul.

2006 var det till viss del slut på sötebrödsdagarna. Den nya regeringen deklarerade att det skulle ske förändring i biståndspolitiken. 1% målet skulle finnas kvar men istället för alla tusentals småprojekt jorden runt skulle nu biståndet centreras till ett antal länder. Dessutom infördes SADEV som en kontrollmyndighet som dels hade i uppgift att utvärdera de projekt som SIDA drev genom olika organisationer och dels utvärdera de multilaterala projekt Sverige finansierat genom FN och EU. De första rapporterna från SADEV visade på en enorm ineffektivitet i användandet av pengarna. I Fokus hamnade flera projekt som drev av SIDA. Framförallt pekade man på hur länge vissa projekt fått rulla på utan egentlig utvärdering. Regeringen valde i sin tur att dra in biståndet till många projekt med ambassadsstängningar som följd. Många ambassader hade enbart funnits för att administrera biståndet, exempel är Nicaragua.

På SIDA blev det en chock. ”Hur vågar regeringen lägga sig våra projekt, vi vet minsann hur man bedriver bistånd på bästa sätt” var den huvudsakliga uppfattningen inne på Valhallavägen. En del handläggare upplevde att de blivit kränkta då deras långsiktiga projekt skulle läggas ned.

I själva verket fick SIDA för första gången i myndighetens historia känna på hur det är att vara styrd som alla andra myndigheter. För en Försvarsmaktsanställd framstår denna typ anklagelser om detaljstyrning som ganska komiska med tanke på hur Regeringar styrt försvarsmyndigheterna och de svenska utlandsinsatserna genom åren.

Regeringens uppstramning av biståndspolitiken är alltså ingen detaljstyrning utan en behövlig revision av ett politikområde som levt sitt egna naiva liv genom en myndighet som ofta kunnat göra precis som den velat med sina pengar. Bertil Odén vid Göteborgs universitet visar i rapport från 2006 att SIDA varit mycket aktiv som Policyskapare i denna del av utrikespolitiken. (Svensk biståndspolitik i ett internationellt perspektiv)

Regeringens nya biståndspolitik är därför av godo och förhoppningen är att vi i framtiden kommer att se svensk personal från MSB arbeta i samma område de svenska soldaterna i sina insatsområden. På detta sätt kan man skapa en tydligare motivering för den militära närvaron på ett helt annat sätt. Varför inte satsa pengar på att tillsammans med SWEDEC utveckla en storskalig minröjningsorganisation som med hög kvantitet kan röja minor och OXA i de områden där svenska förband befinner sig. I våra grannländer finns redan denna struktur. I Norge finns Norsk Folkehjelp och i Danmark Danish Demining Group. Dessa två organisationer har ett samarbete med deras länders försvarsmakter genom att ländernas försvar förser organisationerna med kompetenta EOD-officerare. De tillåts vara tjänstlediga för att verka som minröjningskoordinatorer i de länder där Norge och Danmark har soldater.

På samma sätt skulle man kunna bygga upp en svensk organisation. Samtidigt som en svensk militär mission upprättas finns också den svenska minröjningsgruppen med som en civil grupp. Denna kan med en stor mängd lokalanställda röja minor efter att en byhövding berättat för svenska samverkansofficerare att det finns ett behov. Samma typ av kompetensgrupper kan skapas inom brunnsborrning eller husbyggnad.

Det finns naturligtvis ett problem för NGO:s att sammankopplas med militära förband särskilt i Afghanistan. Jag talar inte om att MSB-personal skal bo på Northern Lights och få eskort av ISAF fordon. Det jag pratar om är att SIDA överhuvudtaget skall förlägga sina resurser i samma område så lokalbefolkningen förstår att Sverige faktiskt satsar på två fronter, säkerhet och uppbyggnad. Just nu ser bara afghanerna bara det ena och det har lett till ökad irritation hos dem.

Jonas

SIDA prioriterar

Att det saknas bistånd i Afghanistan i allmänhet och att samordningen mellan civila och militära insatser i Afghanistan kan förbättras är allmänt känt. SIDA har en tragisk historia av att konsekvent förlägga sitt bistånd till andra delar av de länder dit Riksdagen sänder svenska militära insatser, varvid synergieffekterna uteblir. Nu har biståndsminister Gunilla Carlsson helt tröttnat på SIDA:s märkliga agerande och kommer att låta regeringen styra upp SIDA:s arbete. De senaste i raden av turer kring SIDA är att man vill spara in på bemanningen i Irak och Afghanistan. Om det är någonstans SIDA borde satsa är det ju just Afghanistan och framförallt i den norra delen, kan man ju tycka. Dock inte SIDA.

Så här uttrycker sig ett av de fackliga ombuden på SIDA i SvD om att Regeringen ogillar att SIDA ska dra ner bemanningen i Afghanistan:

"Verena Knippel, ordförande för fackförbundet ST på Sida, tycker att regeringsbeslutet är beklagligt, och hon befarar att stoppet mot indragningen i värsta fall kan leda till att Sida måste säga upp ännu fler tjänster i Sverige, där man redan tvingas dra in 60 tjänster.

- Sida går igenom en tid med tuffa besparingar, och tjänsterna som skulle dras in motsvarar i kostnad fem, sex tjänster hemma. Så facket stod bakom den prioriteringen. Vi är också emot en detaljstyrning från regeringen, och tycker att om regeringen vill ha kvar de här tjänsterna är det rimligt att de bidrar med pengar för de extra kostnaderna, säger Verena Knippel.

Hon skulle också önska att regeringen visade större förtroende för Sidas arbete."

Visserligen är oftast så man får resonera som fackligt förtroendevald. Man kan ju ändå ställa sig frågan, var det är SIDA ska lägga kraften. Är det i Afghanistan eller hemma i Sverige? Skit i afghanerna, huvudsaken vi kan sitta hemma i Sverige och administrera i godan ro, verkar tankegångarna vara. Jämförelsen säger också någonting om löner och förmåner för en handläggare på plats i Afghanistan, jämfört med handläggare i Sverige. Att spara in en handläggare i Afghanistan och en i Sverige motsvarar 5 milj kr.

SIDA:s agerande rimmar mycket illa med både de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.