Strategiska realiteter – Del 1

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att "strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande". För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.


Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.


Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera "trilskande" tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.


På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Övriga delar av Strategiska realiteter: del 2, del 3, del 4

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. "Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen".

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. "Av en ren händelse" genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.



Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

Presskonferens om Midvintermörker

Lars Wilderäng, mer känd som bloggen Cornucopia, håller just nu presskonferens om sin bok Midvintermörker, vilket meddelades i ett pressmeddelande igår. Pressmeddelandet som gick ut via TT uppmärksammade bl a av SvD och Realtid.

Midvintermörker utspelas något år bort i tiden där ett trängt Ryssland ser sig nödgat att med militär makt säkra gasledningen Nord Stream i Östersjön bl a efter att piratverksamheten eskalerat i området, vilket man försöker göra genom att ta Gotland. Ett sargat svenskt försvar på väg in i IO 14, gör vad man kan för att sätta emot den ryska operationen som inleds med anfall med kryssningsrobotar mot kritiska sårbarheter i den militära och civila svenska infrastrukturen. Vissa konstnärliga friheter har författaren unnat sig medan stora delar är mycket nära verkligheten såsom den lär se ut när boken utspelas. Att ha landets största flottbas och därtill en av två stridsflygflottiljer inom porté för Iskandersystemet är något som Kungliga Krigsvetenskapskapsakademins blogg varnat för flera gånger under vintern. Boken kan också ses som en populärversionen av resultatet av den "strategiska time-out" som drabbade Försvarsmakten under sena 90-talet och under 00-talet. Det går snabbt att montera ned, men tar lång tid att bygga upp.

Boken kan köpas direkt på Cornucopia, men snart även genom Bokus och AdLibris. En kul detalj är också att den enda bokhandeln som säljer boken direkt ligger i Klintehamn, som spelar en viss roll i boken.

Det är ingen vågad gissning att det kommer säljas en del Midvintermörker till personal i Försvarsmakten.

Utdrag ur boken har tidigare publicerats här och här.

Mindre Östersjöflotta i framtiden?

En läsare tipsade igår om en intressant blogg, Russian Military Reform, som fokuserar på omvälvningen i de ryska väpnade styrkorna. Det senaste blogginlägget där handlar om framtiden för den ryska marinen.

Inlägget tar sin grund i en rapport för den marina anskaffningsplanen. Där visioneras fyra uppgifter för ryska marinen inom det närmaste decenniet:

• Skydda pipelines och energirika offshore-områden
• Skydda handelsvägar (SLOC)
• Skydda Ryssland mot Kina
• Visa flagg ”på de sju haven”, företrädesvis Latinamerika, Mellanöstern och Sydostasien

I och med denna plan skulle Norra Flottan sluta att vara huvudflottan och istället skulle Stilla Havsflottan inta denna roll.

Intressant är då att framtiden för Östersjöflottan beskrivs som kustnära bevakning och att flottan inom de närmaste åren ska få lämna ifrån sig alla större fartyg till Svarta Havsflottan. Uppgiften för Östersjöflottan skulle i så fall bli att huvudsakligen skydda just en viss pipeline.


Det är ett intressant blogginlägg, men det väcker också en del funderingar. Ingenstans omnämns t ex anskaffningen av de fyra-fem hangarfartygen och fyra eller mer Mistralfartygen. Var dessa passar in i ovan listade fyra uppgifter kan man fråga sig.

Fattigmansinlägg

Tid är ofta en bristvara så detta blir närmast en uppmaning att läsa två andra blogginlägg från idag.

Först och främst Rolk K Nilsson som kommenterar Gazproms framtid och vad detta kan innebära Nordstream och svensk del. Det är synnerligen intressanta och för den delen också bekymrande funderingar som redovisas.

Det andra är Göran Pettersson som skriver om temperaturen i försvarsdebatten. Liksom Göran har jag noterat att temperaturen skruvats upp på sistone och man får hoppas att trenden fortsätter. Ser man till antalet försvarsbloggar har det närmast skett en fördubbling under hösten och det märks tydligt på antalet nya inlägg och bredden i debatten. Låt det fortsätta så. Göran tipsar också om SvD:s intervju med Allan Widman om läget i försvarsdebatten. Vart är moderaterna egentligen på väg försvarspolitiskt?


Ibland hinner man inte mer än så här.

SvD går under ytan

SvD har följt med ubåten HMS Södermanland på uppdrag under övningen Swenex. Liknande reportage är högst ovanliga och artikeln ger en viss inblick i den verksamhet som genomförs i Östersjön.

Som nämns i artikeln är Östersjöns betydelse åter under tilltagande. I artikeln nämns förra årets ryska storövningar, där man t o m förflyttade landstigningstonnage från Svarta Havet till Östersjön. Nämns gör också amerikanska flottchefens uttalande från i höstas om att US Navy ska bli mer aktivt i Östersjön. Detta kan delvis ses som ett resultat av utfästelser mot Baltikum och Polen, men med tanke på att flera av de amerikanska AEGIS-jagarna utrustats för att kunna bekämpa interkontinentala robotar, är det troligt att sådana kommer att patrullera i Östersjön. Interkontinentala robotar avskjutna i Iran mot USA kommer att passera över Östersjön.

Man ska heller inte glömma den vikt som Ryssland tillmäter Östersjön, än större då gasledningen Nord Stream färdigställts. Skyddet av Nord Stream har sedan tidigare deklarerats som en av "Baltijskij Flots" huvuduppgifter.

Allt detta kommer naturligtvis att påverka Sveriges säkerhetspolitiska situation, framförallt på marinarenan, där vi under ett antal år framöver kommer att vara allvarligt hämmade av bristen på lämpliga ytstridsfartyg och helikoptrar. Med tanke på vårt ökade åtagande i närområdet är det kanske dags att fundera på att ge nästa generations ubåtar och stridsflygplan en förmåga med kryssningsrobot.

Vilken beredskap?

I media kan man idag läsa att Sverige den 6 juli under 90 min tid kränktes av tre tyska örlogsfartyg som först efter upprepade radioanrop lämnade svenskt territorialvatten.

Vän av ordning ställer sig då frågan hur det står till med den svenska incidentberedskapen och Marinen och Flygvapnets förmåga att i fredstid hävda den territoriella integriteten då fartygen varken möttes upp av svenska örlogsfartyg eller stridsflygplan.

Läget måste sägas vara bekymmersamt. Detta är den tredje händelsen på ett års tid som sätter svensk incidentberedskap och hävdande av territoriell integritet på prov och där resultatet måste klassas som underkänt. Den första händelsen var kapningen av fartyget Arctic Sea på svenskt vatten. Den andra var helikopterrånet i Västberga där incidentroten påbörjade anflygning mot helikoptern, men bristande samarbetsformer mellan militär och polis gjorde att man fick avbryta. Den tredje händelsen är nu de tre tyska örlogsfartygen. Däremellan kan man också sticka in med tidigare händelser under gångna sommar när ”båtturister” upprepade gånger snyggt och prydligt styrt rakt in i marinbasen i Karlskrona utan annan respons än kameraövervakningen. Sent omsider avvisades man dock av bevakningpersonal. (Video)

Glädjande är dock en fjärde händelse, också i somras då incidentroten gick upp mot ett passagerarflygplan som inte svarat på radioanrop från flera länder.

Måhända bidrog tidpunkten till den svaga svenska responsen på fartygskränkningen. Den 6 juli var visserligen en vardag, men enl media skedde kränkningen under kvällstid och den 6 juli är dessutom mitt i semestern. Vidare var den 6 juli också 6 dagar efter värnpliktens upphörande och innan nya anställda soldater ryckt in och utbildats. Med tanke på att besättningarna på Marinens fartyg, med undantag av de fartyg som ingått i Utlandsstyrkan, haft värnpliktiga sjömän lär dessa alltså ej ha haft full bemanning vid tillfället. Förmodligen befann sig också resten av besättningarna på semester.

Utanför Libanons och Afrikas kust har Marinen och även Kustbevakningen excellerat i havsövervakning och sjötrafikkontroll. När bordade Marinen eller Kustbevakningen senast ett fartyg på svenskt vatten i Östersjön för kontroll? När mötte man senast upp okända och kränkande fartyg på svenskt vatten?

Detta får en också att fundera över vad som skulle hända om en ny svensk beredskapshöjning skulle krävas under det närmaste året. För snart ett år sedan genomförde Ryssland samtidigt två övningar, Zapad och Ladoga, av en storlek man inte genomfört sedan långt innan Sovjets fall och dessutom i Sveriges närhet. Ansamlingen av landstigningstonnage som annars inte finns i Östersjön och inte minst luftlandsättningsflygplan inkl trupp av en numerär som inte skådats sedan 80-talet. För svensk del kan det också vara intressant att ett av scenariorna för övningen var att skydda ryska energitillgångar mot terrorister. Sedan tidigare har man från ryskt håll deklarerat att huvuduppgiften för Östersjömarinen numera är att skydda gasledningen Nord Stream.

Försvarsmakten valde samtidigt att genomföra en beredskapskontroll, kallad Dagny II (För alla som någon gång har undrat över övningens och dess föregångares namn har Dagny namnsdag 11 sept) förlagd till Gotland, där man tog vad förband som fanns att tillgå för tillfället och transporterade dem till Gotland för några dagars övning, vilket istället närmast blottställde resten av Sverige. Med tanke på den snabba ryska inmarschen i Georgien året innan är det högst förståeligt att man kontrollerar beredskapen i samband med övningar av den storleken, då, Ryssland i princip plockade förbanden som gick in i Georgien ur en liknande övning som genomförts i Kaukasus veckorna innan kriget.

Nu frågar man sig dock hur Försvarsmakten skulle gå till väga om motsvarande beredskapskontroll eller beredskapshöjning skulle behöva göras inom det närmaste året. De tusental värnpliktiga som tidigare funnits inne, i regel med förskjuten inryckning och i många fall med halvtaskig utbildningsstatus, finns ej längre att tillgå. De hemförlovades för gott sista juni. Antalet anställda soldater som ryckt in hittills är mycket lågt, även om man räknar in Nordic Battle Groups soldater. Vad återstår efter nyår i Sverige om Nordic Battle Group, mot förmodan, skulle ha satts in på en skarp insats någonstans? Det lär ta några år innan Försvarsmakten har kunnat rekrytera tillräckligt med soldater för att bemanna förband såväl hemma som i Afghanistan och varhelst internationella insatser ska genomföras. En av slutsatserna efter förra årets beredskapskontroll, var enligt Försvarets Forum, att årliga beredskapskontroller måste genomföras. Blir det så?

Att rakt av byta värnplikt mot yrkesförsvar utan att genomföra en gradvis övergång, ter sig mer och mer som ett riskfyllt och mycket oöverlagt projekt.


Det gångna årets händelser visar med all tydlighet att det är si och så med svensk beredskap. Förvånar det?

Aldrig har det varit så långt kvar till försvarsminister Sten Tolgfors post-georgiska vision om det ständigt beredda Försvaret som just nu.


Media: SvD, 2, 3, BLT, Expressen, 2, DN, 2

Bloggar: Cornucopia, Jan Nilsson

Rysk gas - ok, svensk olja - inte ok

Jag har tidigare flera gånger berört de säkerhetspolitiska aspekterna på den den ryska gasledningen i Östersjön, så jag tänker inte rada upp dem igen. Föga förvånande godkändes slutligen etableringen av gasledningen efter svensk fördröjningsstrid.

Samtidigt har regeringen sagt nej till provborrning efter olja i den svenska ekonomiska zonen. D v s oljefyndigheter som skulle komma Sverige till godo. Mycket talar tydligen för att det finns olja i detta område nära gränsen till de polska och ryska ekonomiska zonerna, vilket talar för att det borde gå att exploatera oljan även från dem. Det är inte heller några struntsummor som näringsdepartementet säger nej till. 50 mdr kr till statskassan och ca 15 000 jobb om provborrningen går väl. Fältet i fråga beräknas innehålla ca 3 ggr så mycket som det oljefält som Polen nyligen började exploatera längre in i sin ekonomiska zon, d v s tre årsförbrukningar av olja för Sverige.
Länsstyrelsen på Gotland har godkänt det hela liksom Naturvårdsverket, medan Regeringsrätten inte tror att det går att utvinna oljan säkert.

Det skulle vara väldigt intressant att få reda på varför Sverige nu avsäger sig denna möjlighet till såväl ökade statsintäkter som nya jobb och minskat beroende av utländsk olja. Även om det är av högsta intresse att minska oljekonsumtion har vi mycket, mycket långt till ett samhälle utan något behov av olja.

Som Gotlands Allehanda skriver - vad är väl lite oljeborrning mot 240 mil gasledning?

Regeringen, var god läs!

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Zapad i svensk press

DN är en av få tidningar i Sverige som uppmärksammat att Ryssland just nu genomför övningen Zapad i Östersjön och Vitryssland. Parallellt med den genomförs övningen Ladoga, som innefattar i princip alla resurser i St Petersburgs militärområde, längs den finska gränsen. Ryssland har som jag skrivit tidigare förflyttat fartyg från Norra respektive Svartahavsflottorna till Östersjön. Från Svarta Havet kommer bl a tre st landstigningsfartyg, vilket om de stannar kvar i Östersjön är rätt intressant för svensk del eftersom hotbilden mot Sverige till stor del byggts på att Ryssland ej längre har någon landstigningsförmåga i Östersjön. Visserligen har Ryssland på pappret ett par andra fartyg av den aktuella Ropuchaklassen i Östersjön, men deras status är inte så bra. Tre fartyg är inte heller någon större maktfaktor i sig då vart och ett tar upp till två kompanier marininfanteri. Men lägg därtill att man för första gången på många år övar fällningar av stora fallskärmsförband så börjar det bli lite intressant.

Man får definitivt beteckna det som än mer intressant att Ryssland flyttar en kritisk resurs från ett potentiellt konfliktområde (Georigen) till Östersjön med tanke på hur det har låtit i media de senaste veckorna om mindre skärmytslingar i Georigen och muller från Moskva. Det betyder förmodligen att georgierna kan andas ut, men kanske säger det också något om hur Ryssland nu värderar Östersjön.

Från vissa håll i Sverige talas det om att Ladoga och Zapad skulle vara svar på att NATO höll flygövningen Loyal Arrow i Norra Sverige, men det är nog att smickra Sveriges betydelse i sammanhanget. Loyal Arrow hade ca 2000 man i övningen, medan de ryska övningarna sysselsätter flera tiotusen man.

Hotbilden som vi (officiellt) bygger vår försvars- och säkerhetspolitik på har sedan länge förutsatt ett militärt svagt Ryssland med en demokratisk utveckling. Den demokratiska utveckling har nu varit på allt halare och tunnare is sedan Putin kom till makten och den militära verksamheten slår nya rekord varje år. Vår försvars- och säkerhetspolitik ligger dock fast. Intressant i DN-artikeln är uttalandet från Försvarsdepartementet att "det inte är något nytt att Ryssland generellt ökat frekvensen och storleken på sina militära övningar". Exakt samma sak sade försvarsministern i våras i anslutningen till Loyal Arrow-övningen. Fast det är tydligen helt betydelselöst för den förda politiken. Och är talet om ändamålet med övningen att försvara Nord Stream ett sätt att motivera budgeten eller på riktigt? Spelar det någon roll om det inte bara lurar svenskar utan även ryssar?

Även BLT och Världen Idag kommenterar övningarna.


Det är också kul att notera att bloggen vid midnatt sprängde 300 000 besökare på den officiella räknaren. Det är en siffra jag aldrig hade räknat med vid starten för två år sedan.

Mysteriet Arctic Sea än dimmigare

Turerna fortsätter runt den försvunna Arctic Sea, som enligt uppgift kapades när hon befann sig mellan Öland och Gotland. Fortfarande finns det dock betydligt fler frågetecken än utropstecken. Det är nu 12 dagar sedan fartyget skulle ha nått Algeriet.

Vilka bevis finns för att fartyget egentligen blev kapat?

Uppgifterna om att fartyget kapats kom som bekant via ryska myndigheter en dryg vecka efter att den påstådda kapningen ägt rum, vilket i sig är mycket märkligt. Normalt vill man så fort som möjligt offentliggöra att man har kapat ett fartyg så att man då kan kräva en lösensumma. Så verkar inte vara fallet med Arctic Sea.

Chefsingenjören pekar på det sorgliga faktum att svensk radartäckning i området nu avslöjas som så dålig att man inte kan säga om någon annan båt närmade sig Arctic Sea vid det påstådda kapningstillfället.


Varför lösensumma nu?

Finska polisen vidhåller att man under gårdagen fick krav på en lösensumma för fartygets frisläppande, medan ryska myndigheter dementerar detta. En möjlighet är naturligtvis att någon skojare och opportunist hört av sig till finska polisen och försöker göra sig lite pengar vid sidan av.


Vad innehåller lasten som är så intressant att man om man kapat fartyget inte ens offentliggör kapningen?

Om kapningen gått till så som den tidigare beskrivits (vilket ingen vet), är det en ganska stor och riskfylld operation att med RIB och personal utklädda till poliser kapa ett fartyg under gång. Något i lasten måste vara värt all den energi som lagts ner och framförallt risken att genomföra kapningen nära Ryssland, men framförallt nära Sverige och i ett hav där utfarten går att blockera.

Ryssland och Algeriet har under 2000-talet kommit varandra allt närmare. Liksom Ryssland är Algeriet en gasstat (världens 8:e största tillgångar) och Ryssland har försökt skapa en gaskartell mot EU tillsammans med Algeriet. De senaste åren har Algeriet gjort mycket stora inköp av mycket kvalificerad militärmateriel av Ryssland. Kiloubåtar, T-90 stridsvagnar, S-300PMU2 och Pantsir luftvärnssystem, Su-30MKA och Mig-29SMT stridsflygplan (dock blev det retur på Mig-29SMT) hör till den materiel som köpts. 2007 hade den ryska exporten sjufaldigats jämfört med tidigare år på 2000-talet.

Algeriet är naturligtvis intresserat av att använda denna krigsmateriel mot de islamistiska rebeller som genomför attentat med viss regelbundenhet.

Arctic Sea var dock lastat med trävaror från Finland. Ingen kapar ett fartyg för en harmlös trälast. Dock är det inte omöjligt att det fanns någon annan mindre krigsmateriel ombord innan trävarorna lastades i Finland, då fartyget utgått från Kaliningrad.

Ett annat alternativ är att man helt enkelt behöver ett fartyg för andra ändamål. Ett kan vara att fylla det med någon intressant laddning och sedan segla in det i någon av världens större städer eller hamnar och detonera laddningen. Om detta scenario förefaller troligt lär det amerikanska intresset för affären snart explodera. Ryssland samordnar nu sökandet med NATO.


Var är fartyget nu?

Det intressanta är att ryska flottan nu fått order om att söka efter fartyget och gör så i Atlanten väster om Gibraltar och Nordafrika. Uppenbarligen vill man ha tillbaka fartyget även om man hemma i Ryssland inte ger det hela så mycket publicitet.


Sist men inte minst, hur påverkar en kapning den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön?

Möjligheten att genomföra en kapning av det här slaget visar mycket väl hur Ryssland se sig tvunget att aktivt skydda sin gasledning genom Östersjön och det bör vara det sista vi vill vara med om från svensk sida. Östersjön ökar ständigt i värde för Ryssland som ett av landets viktigaste exportcentra och det är inte en slump att man därför förstärker sina marina styrkor där. Den nya bloggen Morgonsur skriver mycket bra om implikationerna för svensk del.


I övrigt rekommenderar jag läsning på frilansjournalisten Tobias Ljungvalls blogg. Han verkar ha gett sig attan på att följa hela affären.

Bita ihop

Man får hoppas att de gamla sovjetiska satellitstaterna biter ihop i kylan nu och ger Ukraina sitt stöd i gastvisten. De om några länder borde minnas hur det är att vara under alltför stort ryskt inflytande och får man tro den här bloggen är också tongångarna sådana i Polen.

Läs också två mycket intressanta inlägg om gastvisten och Gazprom.

Mitt inlägg från igår i frågan om att Sverige borde öka satsningarna på ersättare till den fossila energin som redan utvecklas i landet: Skönt att vara oberoende


Aftonbladet, SvD, DN

Skönt att vara oberoende

I dessa tider när Ryssland åter stängt av kranen till gasen, vilket drabbar både Ukraina och Europa, är det skönt att Sverige inte befinner sig i en beroendeställning till Ryssland när det gäller energi.

Ryssland anklagar som bekant Ukraina för att inte betala sina skulder och för att "stjäla" gas som ska till Europa. Hittills har jag inte hört något europeiskt land klaga över detta. Det är mycket möjligt att så är fallet, vilket man självklart måste gå till botten med i så fall. Men man kan ändå inte låta bli att undra om Ryssland och Putin inte har en annan agenda också med det hela. Energivapnet är mycket effektivt och här sitter Ryssland i en win-win situation. Det är känt att Ryssland önskar knyta Ukraina mycket starkare till sig och ha ett Ukraina helt beroende av Ryssland. Genom att stänga av gasen till Ukraina, blir också Europa utan gas när det är som kallast och energibehoven som störst. Genom att lägga skulden på Ukraina skapar Ryssland också möjlighet för påtryckningar mot Ukraina från energitörstande europeiska länder.

Värt att notera i frågan är att även Janukovitj, som stod för den ryssvänliga linjen och backades av Moskva i det ukrainska presidentvalet 2004, nu slutat stödja Ryssland.

Ryssland vill ju som bekant också bygga två nya gasledningar till Europa, där den ena är avsedd att gå genom Östersjön och den andra genom Svarta Havet. Till den södra finns idag ett icke-ryskt alternativ som beskrevs i SvD i förrgår. Det finns ingen anledning att sluta handla rysk gas (förutom miljömässiga), men en konkurrens skulle även skapa redundans för de gasberoende europeiska länderna. Ryssland är i högsta grad intresserat av att stoppa denna alternativa ledning. Tittar man på en karta över befintliga gasledningar ser man att två av de viktigaste sträckningarna också går genom Georgien (Syd-ossetien närmare bestämt) och Tjetjenien. Märkligt sammanträffande.

Karta över South Stream och dess alternativ.
Karta över gasledningar i östra Europa och södra Ryssland med närområden

Man ska också komma ihåg att den gas som importeras till Europa också är ett fossilt bränsle och som i längden inte löser några miljöproblem. Det är en helt annan sak än det som i Sverige kallas biogas och som framställs av nedbrytning av sopor.

Jag vill gärna se en större satsning i Sverige på ersättning av fossila bränslen och som kan skapa ett ännu större svenskt oberoende av utländsk energi. Det finns ett antal lovande projekt runtom i Sverige där man omvandlar restprodukter från skogs- och massaindustrin till ersättare till bensin och diesel, t o m flygbränsle utan att motorer behöver modifieras. Det finns all anledning att stödja denna forskning ytterligare och jag anser att staten här måste ta krafttag i sitt understöd för att se till att verksamheten blir kvar i Sverige och inte flyttas utomlands. Det här skulle kunna innebära ett enormt ekonomiskt uppsving och innebära en enorm vinst både miljömässigt och samtidigt göra landet mycket mindre beroende av import av fossila bränslen. (jag diskuterade det lite igår på Göran Petterssons blogg)

Det är också glädjande att se att även centern nu gått ifrån sitt styvnackade kärnkraftsmotstånd.

Edit 08.05: Uppdaterar med tre intressanta länkar: Bulgariskt gasstopp, Rörig gaskonflikt i fyra dimensioner och lite tänkvärt om Gazprom och rysk energipoltik (högst intressant...)

USA varnar för rysk gas

Vilket ju självklart inte kommer som någon överraskning. Artikeln på Brännpunkt av den amerikanske Sverigeambassadören Michael M Wood är ändå läsvärd och tänkvärd. Man får tycka vad man vill om USA och dess externa energipolitik, men på några områden har Wood ändå helt rätt. Satsningar på alternativa bränslen och energikällor måste fortgå av både miljö- och säkerhetsskäl, liksom att EU i största mån måste finna fler energileverantörer än Ryssland.

Vad gäller Nord Stream håller jag fast vid min ståndpunkt att Sverige bör göra sitt yttersta för att a) hålla ledningen från svenska vatten och b) förhindra en dragning av ledningen genom Östersjön. Detta helt och hållet av säkerhetspolitiska skäl. Ryssland har mycket tydlig klargjort redan från början att Östersjöflottans huvuduppgift kommer att vara att skydda gasledning från hot. Vad Ryssland upplever som hotfullt är förhållandevis svårt att definiera, men brukar vara ganska subjektivt.

Än så länge är vi i Sverige inte beroende av rysk välvilja för vår energiförsörjning. Låt det förbli så.

Jag undrar förresten vilken av Sveriges ekonomisk zoner som Ryssland egentligen önskar bygga ledningen genom? Den av Sverige hävdade som utgår från Gotlands landgräns eller den av Sovjetunionen hävdade som utgår från det svenska fastlandet? (minns bråket om den s k Vita Zonen på 80-talet)


Slutligen har Aftonbladet ett intressant uppslag idag ang regeringens uppskjutna direktiv till Försvarsmakten. Läsvärt och tydlig grafik. Kolla också Rapport från igår.

Se helheten

Redan härom dagen rapporterades det att Ryssland nu hotar med att åter kärnvapenbeväpna Baltijskij Flot. Jag måste säga att jag är lite förvånad att den inte redan är det, men ryssarna hävdar att man tog bort kärnvapnen under 90-talet. Kanske var man ett tag rädd för ett nytt Storozjevoj under den stora röran under det nya Rysslands barndom.

Här gäller det att se helheten. Att man tillkännager att man har för avsikt att åter kärnvapenbeväpna Östersjöflottan innebär i sig ingen förändrad hotbild. Sverige är inte mer hotat av kärnvapen för det, ej heller någon av de andra Östersjöländerna. Ryska kärnvapen når utan problem alla Östersjöstaterna oavsett de finns ombord på de ryska "kryssningsfartygen"(som Aftonbladet så duktigt översatt cruisers), eller om de är markbaserade och mobila.

Däremot visar det att man har för avsikt att åter satsa på Östersjöflottan och det innebär en förändrad hotbild för Sverige. Nu blir det högaktuellt att se till att behålla vår främsta marina förmåga, ubåtarna, om vilka de länge talats om en fullständig avveckling (genomkorkat..). Marinen får väl också böna och be om att köpa tillbaka de rbs-15ka sjömålsrobotar som man i all sin vishet sålde till Finland något år efter idrifttagandet. Finnarna var och är nog rätt nöjda med den affären. Tillkännagivandet är framförallt också en tydlig, populistisk markering mot NATO:s Östersjöstater. En ytterligare faktor är att Ryssland redan tidigare deklarerat att Östersjöflottans huvuduppgift kommer att vara att ansvara för den nya gasledningens säkerhet. Vad detta innebär är ju högst oklart. Det ryska begreppet säkerhet och det svenska skiljer sig avsevärt, precis som vår uppfattning om vad som är demokrati.


Jag gillar det Tokmoderaten skriver i sin blogg:

"Det Tolgfors skrev häromdagen blir allt mindre aktuellt:
"Östersjön kantas idag av Nato- och EU-länder. Den europeiska säkerhetsordningen är vidgad till de länder i vårt närområde som tidigare kontrollerades av Sovjetunionen.Detta är en fundamental skillnad jämfört med Kaukasus. Utvidgningen var bra för de berörda ländernas säkerhet, men också för vår egen. Ryssland vill kunna projicera makt, inte minst gentemot sina södra gränser."
Det är just i östersjöområdet som hotbilden byggs upp nu Sten, med hot mot Polen, med en alltmer hätsk rysk inställning till sina grannar som är med i NATO. Och allt detta medan vi Sverige fortfarande pratar om vi skall 10.000 man eller 30.000 man i ett insatsförsvar som det tar ett år att få i drift..."

Underbar timing av Tolgfors. Påminner nästan om justitieministern i Tomas Bodströms "Rymmaren".

Annars kvarstår under dagen frågan: Kommer ryssarna att börja sitt tillbakadragande från Georgien idag eller inte? Ryska stridsvagnar är ju inte gjorda för att kunna backa ur en stridsställning (maxhastigheten bakåt brukar röra sig om en tiondel av den framåt, till skillnad från västerländska), så det kanske är förklaringen varför man åter rullar mot Tbilisi. Det är också skönt att se att t o m det när det gäller Ryssland ganska flata Tyskland nu hävdar att de ryska förbanden inte är några fredsstyrkor.

Edit 1530: Utrikesministern är inne på samma linje.

Eld upphör i Georgien?

De senaste rapporterna talar om att nu även Ryssland gjort halt på sina styrkor, men först efter att ha tagit hamnstaden Poti. Enligt uppgifter ska president Medvedev beordrat halten.

I DN förekommer också uppgifter om att ryssarna bombat BTC-ledningen (Baku-Tbilisi-Ceyhan), vilket är den stora gas- och oljeledningen genom Georgien. Den andra stora oljeledningen från Adzerbadjan går genom Sydossetien och mynnar ut i den georgiska hamnstaden Poti. Vilket sammanträffande att ryssarna tagit ett brohuvud just i Poti!

Karta 1, karta 2

Nytt kapitel?

Liksom tidigare ryska och sovjetiska konflikter ser man att desinformationen är ett starkt inslag i den ryska krigföringen i Georgien. Tidigare under kriget har man först fått höra dementier från Moskva som någon dag senare följs upp med bekräftelser. Hittills har det rört sig om huruvida de georgiska styrkorna dragit sig tillbaka från Sydossetien, huruvida ryskt stridsflyg angripit mål i georgien, en rysk marin blockad, en andra front med ryska och abkhaziska styrkor från Abkhazien och nu senast handlar det om huruvida ryska förband gått in i själva Georgien. Det har tidigare från ryskt håll starkt förnekats att Ryssland skulle låta förband gå in i Georgien utanför Abkhazien och Sydossetien. Så har nu skett och de senaste nyheterna talar om att ryska förband lyckats skära av landet i två delar och att staden Gori fallit, samt att även hamnstaden Poti, mitt på landets västkust, tagits.

Precis som jag tidigare gissade har USA nu startat en luftbro för att lyfta hem den georgiska reducerade brigad som hittills deltagit i Irak, vilket självklart inte faller ryssarna i smaken. Förmodligen är detta landets bäst utrustade förband och högst önskvärt att ha på hemmaplan nu när "skiten träffat fläkten" (jämför NBG).

Ryssland har nu på allvar visat att man inte bryr sig om vad Väst och NATO anser om landets företeelser i Georgien. Det är ett stort steg att gå från att föra krig i en egna delrepubliker mot separatister (Tjetjenien och Nordossetien) till att anfalla in i en suverän stat. Nu går det inte att dra parallellerna med Kosovo och Jugoslavien längre.

Förmodligen är det inte bara kontrollen över gas- och oljeledningarna från Kaspiska Havet (se karta) som går genom Georgien som lockar, utan även en rysk chans att få en förlängd Svarta Havskust. Sedan Sovjetunionens fall har den ryska Svarta Havsflottan varit inhyrd i ukrainska Sevastopol och har de senaste åren kommit allt närmare vräkning. Det har varit tal om att förlägga delar av flottan till Syrien, då det nu blivit allt mer tal i Ryssland om att man än mer ska vara en maktfaktor både i Svarta Havet och i Medelhavet. Slutligen ska man inte underskatta den signaleffekt Ryssland vill skicka ut genom att mitt framför näsan på NATO och USA och trots deras skarpa invändningar "ta tag i sina egna säkerhetsproblem".

Frågan är om det inte är ett nytt kapitel i historien vi nu kan skönja, på samma sätt som nya kapitel skrevs 1989, 1991 och 2001. Kommer Väst med Frankrike och Tyskland i spetsen att svika Georgien för att rädda sin energiförsörjning? Blir så fallet, måste vi i Sverige helt klart ompröva vår säkerhetspolitik. Det skulle påvisa att man som ett litet land inte kan lita på tidigare löften från de stora pojkarna när det blåser snålt. Vore jag balt skulle jag bli allvarligt oroad över vad nästa ryska steg skulle vara. Om Ryssland får Georgien ostraffat är steget inte långt till att börja fundera på en ny Östersjökust och Anschluβ av Kaliningrad. Vi får inte glömma att det finns en ganska stor rysk minoritet i de baltiska länderna och låt oss inte heller glömma händelserna i Estland förra året. Frågan är vad Tolgfors och de "experter" han stöder sig på nu ska säga om den bristande ryska förmågan till mobilisering och krigföring? Om inte händelserna i Georgien leder till en ny svensk säkerhets- och försvarspolitisk inriktning är det inte annat än en skandal.

Trolig utveckling i vårt närområde den närmaste tiden är en förstärkning av NATO-beredskapen i baltstaterna. Jag skulle bli förvånad om man inte låter förstärka luftförsvaret av Baltikum.

För den som förstår sig på lite ryska är det ganska intressant att följa händelserna även från rysk synvinkel på Interfax och Pravda (engelska).

De kommande dygnen blir kritiska. Kommer ryssarna att stanna upp i sin offensiv eller siktar man på att ta Tbilisi? Faller Tbilisi kommer Georgien definitivt inte att kunna påräkna någon utländsk militär hjälp och spelet är därmed slut. Då är det en mindre självständig stat i världen och Georgien är åter en del av det ryska imperiet.


Det senaste i media:

SvD, 2, 3
DN, 2, 3, 4
Aftonbladet, 2, 3, 4
Expressen, 2, 3, 4
BBC (video)
CNN (sammanfattning)
Följ Carl Bildts blogg. Förhoppningsvis dyker det upp ett eller annat inlägg från händelsernas centrum - Tbilisi. Man kan inte annat än beundra hans mod och hängivenhet.

Moskva visar musklerna

Ryssland har sedan Sovjetunionens sönderfall stött de georgiska utbrytarrepublikerna Abchasien och Syd-Ossetien, medan i stort sett alla andra länder anser att områdena fortfarande tillhör Georgien. Kriget då Abchasien med ryskt bistånd bröt sig ur Georigen 1992-93 kan väl mäta sig med det samtida kriget i Jugoslavien i otrevligheter. Dock kom det i skymundan i nyhetsrapporteringen i väst då fokus låg på Jugoslavien.

De senaste åren har fler och fler incidenter mellan Ryssland och Georgien kommit till allmän kännedom i väst. Förra sommaren sköt ryska flygplan en signalsökande attackrobot in i Georgien. Roboten undersöktes sedan bl a av svenska experter för att utröna ursprunget även om radarbilder klart visade hur ryska flygplan kränkte georgiskt luftrum innan roboten avfyrades. Dessförinnan har det förekommit flera incidenter där energitillförsel saboterats för Georgien. Transformatorstationer etc i flera grannrepubliker har utsatts för samtidiga sabotage.

Forskare på FOI har i en rapport sammanfattat antalet gånger Ryssland som politiskt påtryckningsmedel har brutit energitillförseln till andra stater i f d Sovjetunionen. Mellan 1992 och 2006 var den siffran 55. Ännu en klar anledning till varför vi i Sverige (och Europa) inte ska göra oss beroende av rysk gas. Denna rapport har även uppmärksammats av International Herald Tribune, som frågar sig om detta och andra händelser är en form av ett nytt kallt krig.

En av de allvarligaste incidenter mellan Ryssland och Georgien är dock den senast inträffade. Förra onsdagen lät Ryssland meddela att man avser vidta en rad åtgärder för att knyta Abchasien och Syd-Ossetien närmare till sig (Carl Bildt). Så i söndags sköt Ryssland ner en georgisk UAV (Hermes 450 av israelisk tillverkning) på spaningsuppdrag nära Abchasien. Det mest intressant i videon är att Mig-29:an som genomförde anfallet startade i Abkhasien, genomförde anfallet och landade i Ryssland.



Ryssland hävdar att UAV:n sköts ner av en Abchasisk L-39 (ett skolflygplan). Alla med normal syn kan se efter att ha sett videon att detta ren och skär lögn då flygplanet på videon utan tvivel är en Mig-29. En guide för dummies är att Mig-29 nämligen har två fenor, medan L-39 endast har en. I närområdet (Mig-29 har rättså kort räckvidd) är det bara Ryssland som opererar Mig-29.

Detta är utan tvekan en tydlig markering av regeringen i Moskva var ribban ligger och ur ett internationellt perspektiv totalt oacceptabelt. NATO-toppmötet i Rumänien för två veckor sedan var en framgång för Ryssland eftersom Georgien efter tyska och franska påtryckningar, nekades inträde i organisationen. Nt återstår att se vad Moskvas nästa drag blir. På onsdag kommer FN:s säkerhetsråd att sammanträda för att på georgisk begäran diskutera UAV-incidenten. Det ska också bli intressant att se om vår utrikesminister skriver något om incidenten på sin blogg.

Mer vatten på kvarnen (gasledningen)

Idag kan man läsa om att en utvidning av NATO österut splittrar organisationen. USA vill gärna införliva Ukraina och Georgien i alliansen, men Frankrike och Tyskland tycker "att väst borde undvika att reta Ryssland ytterligare".

Jag har i tidigare inlägg om skrivit om att Sverige bör säga nej till en gasledning genom Östersjön, framförallt av säkerhetspolitiska skäl och ej heller bör börja en import av rysk gas på samma sätt som många andra länder. Kort sagt har det ju visats många gånger tidigare att Ryssland gärna använder gasen som vapen eller påtryckningsmedel mot länder vars politik man inte gillar.

Anledningen varför jag anser det oklokt att sätta sig i den beroendeställningen återfinns i SvD:s artikel:

"USA:s positiva inställning till Ukraina stöds av flera östeuropeiska länder, medan Västeuropa är tveksamt. Med anledning av det starka beroendet av importen av rysk gas vill bland andra ­Tyskland och Frankrike ogärna utmana Ryssland."

Även om Sverige endast har gasledningen passerandes genom svenskt vatten kan gasledningen komma att utnyttjas som påtryckning mot landet. Vi kan hamna i en situtation i framtiden där vår politik och rysk inte är förenlig, där vår neutralitet och icke existerande nationella försvar (man kanske skulle vara med i NATO?) ställs på sin spets, genom att Ryssland använder gasvapnet mot andra EU-länder. Visserligen får inte Ryssland något cash-flow så länge gasen inte flödar, men vem viker sig först? Landet vars invånare fryser ihjäl och inte kan laga mat eller landet som inte får in pengarna?

DN, 2
Expressen, 2
Aftonbladet

Tredje inlägget om gasledningen

På brännpunkt idag argumenterar Rutger Palmstierna för en ny svensk säkerhetpolitik pga den ryska gasledningen genom Östersjön.

Liksom Palmstierna har jag också efterlyst detta. Utöver Palmstiernas farhågor, ställer jag en större:

I dagsläget kommer 25-30% av EU:s gasbehov från Ryssland. Denna andel kommer knappast att minska om gasledningen genom Östersjön blir verklighet. Med detta i åtanke kan man fundera lite över Sveriges position som stående utanför NATO. Om saker skulle dras till sin spets och Ryssland börjar utöva påtryckningar på Sverige, t ex att man vill ta över ansvaret för Gotlands "säkerhet" med tanke på gasledningen, vad har Sverige då att sätta emot?

Det svenska Försvaret är idag så pass bantat att det svårligen klarar av att ens försvara Gotland och det klarar definitivt inte av att försvara landet mot en attack med kryssningsrobotar. Med fyra kryssningsrobotar har man slagit ut i princip hela Flygvapnet (en robot mot varje divisions hangar - idag finns ingen utspridd krigsbasering kvar). Frågan är då hur mycket vi kan lita på våra EU-vänner när en osämja med det mäktiga landet i öst skulle skapa en energikris i EU av tidigare sällan skådad dignitet? Visst skulle ett leveransstopp drabba även den ryska ekonomin, men vem kryper till korset först? Den som fryser och inte kan laga mat eller den som får en lönesänkning?

Ett ultimatum från Ryssland rörande energileveranser skulle mycket väl kunna splittra EU (och även NATO om vi nu går med).§

Läs gärna övriga inlägg om gasledningen.

Edit 21/12: DN om gasledningen, DN 2, Svd 2