Public Service självskadebeteende

Jag är en stark vän av Public Service i avseendet statligt finansierade media. Delvis för att jag är mån om att det ska finnas journalistik och program av hög kvalitet, men också för att dessa media fyller en mycket viktig roll i totalförsvaret. Av denna anledning så upplever jag det idag mycket beklämmande att se hur lättvindigt Public Servicebolagen nu tar på sina uppdrag och genomför detta. Framförallt utgör den ständigt sjunkande kvaliteten i nyhetsrapporteringen ett självskadebeteende som lämnar utrymme för andra, mindre välvilliga aktörer att få fotfäste och därför också sprida sina narrativ – inte sällan finansierade/understödda av främmande makt.

Jag har tidigare flera gånger kritiserat SVT och SR (men även övriga media) för deras haltande rapportering av kriget i Ukraina, men även andra ryska förehavanden. De mest märkliga vinklingar framkommer, inte sällan tagna direkt från statliga ryska kanaler. Sannolikt i en kombination av att nyhetsredaktionen inte förstår bättre och dessutom känner en stress över att snabbt lägga ut.

Det här både bekymrande och allvarligt. Public Service måste hålla en högre än standard än vad man idag presterar. @HannaStjarne

Tråd ⬇️ https://t.co/ekbuRwxV6r

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 1 december 2018

Tyvärr står det inte alltid mycket bättre till hos Sveriges Radio och Ekot.

Pro-tip: referera till vad folkrätten säger, inte rysk säkerhetstjänst... https://t.co/Cz9E5dCWkj

— Oscar Jonsson (@OAJonsson) 26 november 2018

Detta är mycket bekymrande eftersom SVT:s nyhetsprogram och Ekot ska vara landets spjutspetsar i nyhetsrapportering i händelse av en kris eller krig. Uppenbarligen är SVT:s vd Hanna Stjärne inte omedveten om det rasande informationskriget, men jag har ännu att se aktion från företaget sedan Stjärnes debattartikel i GP våren 2017.

Igår ledsnade jag på SVT:s refererande till sprängdåd runtom i Sverige som ”sprängningar”, och gjorde därför en tweet-serie där jag visade på skillnaden mellan just sprängningar och sprängdåd.

Det är inte utan att jag känner en viss, extra avsmak varje gång jag hör att man i vissa media talar om ”sprängningar”. Handlar det om en ny järnväg? Nej, det är en snuttifierande och fördummande omskrivning av våldsdåd som syftar till att skada, döda eller ingjuta skräck. pic.twitter.com/zBeehvNmFJ

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 28 december 2018

Jag vet att jag inte är ensam om att reagera över detta snuttifierande nyspråk som dykt upp i media. Härom veckan reagerade också en av Sverige främst brottsmåladvokater, Johan Eriksson, i SvD över snuttifieringarna i media: ”vi ska sluta kalla det för skjutningar – det är brott, mord eller mordförsök”.

Reaktionerna på min tweet igår var intressanta, men inte oväntade. Jag fick medhåll från en rad etablerade debattörer och politiker, men också från en stor andel twitter-konton som förmodligen skulle beskrivas av många som avgrundshöger eller hatsvans. De sistnämnda ser agerandet från SVT och övriga media som ett samordnat agerande för ett högre syfte, motsatt ”folkets intresse”. Jag finner sådana konspirationsteorier motbjudande. Jag uppfattar snarare att det handlar om språkligt oförstånd och, hos vissa individer, ett obehag för att världen faktiskt är hemsk, våldsam och full av död och förintelse. Vi må födas oskyldiga, men alla människor vill faktiskt inte gott.

Oavsett vilket så blir resultatet detsamma. Här kan man rasa så mycket man vill över att ”troll” från höger och vänster angriper SR och SVT, men även de privata medieföretagen, för så länge man lämnar målet vidöppet så kommer man att förlora det slaget. Värst är att man sänker sin egen trovärdighet. Gemene man i Sverige förstår att det är skillnad på skjutning och mordförsök, respektive sprängning och sprängattentat. Detta gör att ”alternativmedia” vinner allt större förtroende hos allmänheten när de rapporterar om dylika händelser med ett tydligare språk. De må ha rätt i vissa av sina artiklar, vilket då i sin tur skapar större legitimitet för de artiklar där man avsiktligt slirar på sanningen – eller utelämnar denna. Samma effekt får etablerade media uppleva. Har man fel avseende  vissa nyheter, eller bara ”omformulerar” (snuttifierar) dem, så kommer det automatiskt att sänka trovärdigheten i den övriga rapporteringen.

Det är här informationskrigaren frodas och tar initiativet. Så kan vi inte ha det. Media med Public Service i spetsen måste upphöra med sitt självskadebeteende.

Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.

Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på "det stora patriotiska kriget", utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.


Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

"Journalismen", oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för "Folkrepubliken Donetsk", Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.

Medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget

Tidigare i veckan framkom det att holländsk åklagare har fotografier som ska visa på rökplymer efter luftvärnsrobotskott från Snizhnetrakten i östra Ukraina mot MH17. Sannolikt föranledde detta att man i Ryssland i veckan drog igång en ny omfattande desinformationskampanj kring MH17. Förra gången använde man sig av ett fejkat satellitfoto som lätt kunde skjutas i sank vid en grundläggande granskning. Den här gången säger man sig ha ett vittne från en ukrainsk flygbas som sett en ukrainska Su-25 lyfta den 17 juli med bl.a. R-60 jaktrobotar i lasten för att senare komma tillbaka utan dessa robotar. Vittnet fortsätter sedan med att berätta vem piloten var. Detta ska enligt Komsomolskaja Pravda utgöra bevis för att MH17 sköts ned av en ukrainsk Su-25. Knappast något som skulle hålla i en rättegång, men det duger utmärkt som desinformation där receptet är att ta något som påminner om sanningen, lägga till en egen version som inte ens behöver förefalla vara helt sann, men som ändå skapar tillräckligt mycket brus och tvivel runt sanningen. Mest beklagligt och något som påvisar just lucka 23 i WW julkalender (Dagens brist på ett psykologiskt försvar) är att Dagens Nyheter nu juldagskväll ogenerat kör Komsomolskaja Pravdas story, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Som stridspilot kan jag nämligen helt och hållet avfärda Komsomolskaja Pravdas uppgifter bara baserat på Su-25 och R-60. Lite grundläggande fakta.

Su-25 vid flyguställning. På robotbalken längst ut på varje vinge kan hängas en R-60

Su-25
Su-25 är ett attackflygplan från 70-talet avsett för bekämpning av framförallt stridsvagnar och andra mål bland motståndarens markförband och därför aerodynamiskt och motormässigt optimerat för flygning på lägsta höjd. Flygplanet kan ses som en motsvarighet till den amerikanska A-10 med huvuduppgift markunderstöd. Det är alltså inget jaktflygplan avsett att skjuta ner andra flygplan med och den enda jaktbeväpningen utgörs av två jaktrobotar R-60 för självförsvar mot jaktflygplan och helikoptrar. Som attackflygplan saknar det också radar och har därför ingen möjlighet att upptäcka andra flygplan annat än med pilotens ögon och eventuellt genom invisning av med radio. På grund av dess uppgifter för markunderstöd är flygplanet också kraftigt bepansrat som skydd mot luftvärnseld, vilket ytterligare försämrar flygegenskaperna på högre höjder. På tillverkaren Sukhoi:s hemsida kan man läsa att tjänstetopphöjden för Su-25 är 7 km utan vapenlast – en höjd man förmodligen efter viss kamp skulle kunna nå med begränsad vapenlast. Toppfarten utan vapenlast anges till M0.82. Toppfarten anges av flygplanstillverkare som den fart flygplanet inte får passera. Detta är särskilt viktigt för underljudsflygplan eftersom de aerodynamiska förändringarna i olika fartspektra är mycket större i underljudsfart än vad de är när ljudhastigheten är passerad. I regel nås också bara en toppfart i underljud genom dykning såvida man inte har mycket starka motor i förhållande till flygplanets vikt. Det har inte Su-25. Min bedömning är att med vapenlast ligger Su-25 toppfart i planflykt någonstans runt M0.7 och det är en fart man då når i lägre höjdspann.

Jaktrobot R-60. IR-målsökaren avsedd för spektrat 3-5 µm syns tydligt i nosen

R-60
R-60 är en sovjetisk jaktrobot från 70-talet, med modifiering av målsökare i början av 80-talet och det är den modifierade som kommer att avhandlas här eftersom de äldre robotarna inte finns kvar. Roboten har en kyld IR-målsökare av äldre generation, vilket ger den en mycket begränsad förmåga att låsa på mål i framsektor (ca 20 gr framför rak sida anges på ryska öppna sidor) och roboten är istället begränsad till att låsa på mål i baksektorn där motorutblåset är mer tydligt (IR-målsökare ser värmen i ett mål). Prestanda för R-60 målsökare är därmed inget man behöver bekymra sig över i framsektor som motståndare, särskilt inte om man sitter i flygplan med dubbelströmsmotorer (det första fläktsteget i motorn låter en stor mängd av luften passera utanför brännkammaren och den agerar därmed även som kylning) och än mindre om man dessutom använder ett lågt motorpådrag. Vad som skiljer R-60 från de flesta andra jaktrobotar är dess vikt. Den är i jämförelse ytterst lätt med sina 45 kg, men den låga vikten gör samtidigt att dess stridsdel är oerhört lätt – endast 3,5 kg med funktionen continuos-rod (kan ses som ett expanderande kedjelod avsett att såga sönder en flygplansmotor eller vinge). Som jämförelse kan nämnas att en robot 98 IRIS-T som fyller samma funktion på en JAS 39 väger drygt 90 kg och har en stridsdel på mer än 10 kg. Räckviddsmässigt motsvarar R-60 andra korthållsjaktrobotar från 70-talet med ca 3-5 km praktisk skottvidd. Denna ökas vid hög fart, hög höjd och kommande mål med högt motorpådrag till möjligtvis det dubbla, medan den i baksektor och fart motsvarande målets behöver avfyras från ca 1 km håll uppskattar jag. R-60 är med andra ord en högst medioker jaktrobot och dess enda styrka ligger egentligen i dess mycket korta inre skjutavstånd och möjlighet till avfyring under hög egen belastning, vilket gör den lämplig för användning i kurvstrid med andra jaktflygplan där också den lilla stridsdelen kan komma till sin rätt.


Möjligheterna för en Su-25 att skjuta ned MH17
MH17 var en tvåmotorig Boeing 777 som vid tiden för nedskjutningen befann sig på en höjd av 33 000 fot (ca 10 km) och en fart av Mach 0.82, enligt den preliminära haverirapporten baserad på uppgifter från det kraschsäkra minnet. Båda motorerna gick på marschvarvtal. Vädret vid platsen för nedskjutningen var molnigt med ett heltäckande molntäcke som sträckte sig från relativt låg höjd upp till 10 000 fot. Man hade nyss kommit ut ur ett område där molnen sträckte sig upp till de höjder där MH17 färdades och sannolikt också med åskmoln eftersom MH17 begärde kursändring just på grund av molnigheten. Öster om haveriplatsen fanns också ett större område med tjocka moln. Från normal flygning gick det på ett ögonblick till MH17 hade brutits sönder i två större delar och ingen reaktion från cockpit har kunnat identifieras vare sig på radioinspelningar eller i de kraschsäkra minnena.

Möjligheterna att med en R-60 träffa MH17 skulle bedömt kräva ett anfall i baksektor eller på sin höjd kl 4-5/7-8 för att robotens målsökare skulle få låsning. Denna målvinkel innebär för ett flygplan som saknar fartöverskott att avfyringsavståndet blir mycket kort, sannolikt ner till en kilometer i baksektor ut till två kilometer vid större dragning åt sidan. För att placera sig i denna vinkel skulle det skjutande flygplanet behöva anflyga framifrån och därefter genomföra ett kurvanfall, vilket samtidigt skulle innebära en fartförlust. Skulle man lyckas skrämma upp en Su-25 på den höjd MH17 flög på skulle den redan i planflykt ha mycket låg fart till följd av sin aerodynamik och sina motorer. Att genomför en sväng för kurvanfall skulle förmodligen göra att man samtidigt tappade flygläget och jag bedömer det som överhuvudtaget inte genomförbart.

Skulle nu någon mot all fysisk rim och reson ändå ha lyckats ta sig till ett läge där en Su-25 hade kunnat avlossa en jaktrobot R-60 mot MH17 hade roboten sökt sig mot någon av de två heta punkterna på MH17, nämligen motorerna. Robotens stridsladdning hade varit nog för att slå ut en motor och eventuellt också vingen, men inte mer än så. Den hade inte gett det snabba haveriförlopp som var fallet med MH17. Den preliminära bedömningen från haveriutredarna var att haveriet initierade av att MH17 träffades i cockpit och främre delen av en stor mängd små föremål i hög hastighet vilka sedan fick flygplanet att brytas sönder i luften. Det är varken skador som åstadkoms av en R-60 eller ett område R-60 söker sig mot. Däremot skulle de vara typiska för en BUK luftvärnsrobot som har en stridsdel på 70 kg med en mycket stor mängd förfragmenterade splitter – avsedd att nå verkan mot stora bombflygplan och även kryssningsrobotar trots nära miss.

Tittar man tillbaka historiskt finns det faktiskt minst två fall där R-60 skjutits mot civila flygplan. Det första exemplet är en 4-motorig Boeing 707 från Korean Airlines där flygplanet flugit vilse in över Sovjetunionen och där besköts av sovjetiska jaktflygplan. En av två avfyrade R-60 träffade och slog av en vingspets. Piloterna lyckades därefter nödlanda flygplanet på en frusen sjö efter länge ha sökt efter en flygplats. 

Korean Air Lines 902 efter nödlandning på en frusen sjö på Kolahalvön. Yttersta delen av vänster vinge saknas efter att ha träffats av en R-60

Det andra exemplet är en businessjet med den botswanske presidenten som träffades av en R-60 avfyrad från en angolansk Mig-23 varvid högermotorn slogs ut. Även här lyckades man nödlanda flygplanet. Det är som synes ingen större kraft i en R-60, men tillräcklig för att bekämpa andra stridsflygplan.

Botswanske presidentens Bae 125 efter träff av en R-60

Med andra ord kan man därigenom helt avfärda den senaste ryska utsagan om hur MH17 sköts ned bara utifrån uppgifterna att det skulle handla om en Su-25 beväpnad med R-60 jaktrobotar.


Varför denna desinformation?
Varför har man då valt att basera desinformationen på en Su-25? I det här fallet är det en fortsättning på uppgifter från den ryska generalstaben i somras där man plötsligt sade att man inte kunnat detektera några ukrainska luftvärnsrobotskott, men att man hade radaruppgifter som pekade på en Su-25 som skulle ha varit i närheten av MH17. Dessa uppgifter synade jag redan i somras och uppgifterna är inte mer trovärdiga de som nu släppts. Desinformationen syftar heller inte alltid till att presentera en version som framstår som sann, utan i lika hög grad att få målgruppen att börja ifrågasätta sanningshalten i all information som presenteras – även den korrekta.

Den senaste kampanjen var från början inte riktad mot extern publik är min bedömning eftersom den inte skedde i form av ett samordnat släpp i ryska nationella media och de kanaler som är avsedda för internationell publik. De nådde dock dit så småningom, men har inte följts upp lika hårt som tidigare versioner. För den inhemska publiken är MH17 tacksam att referera och att upprätthålla en statlig version. Långt över 90 % av den ryska befolkningen hämtar sina nyheter från statliga tv-kanaler enligt Levada-institutets undersökningar. Endast 1 % av befolkningen surfar på det internationella internet och där innebär också språket en grundläggande barriär. Skulle någon vilja söka sig mer information om MH17 kommer man inte att skriva in MH17 på yandex.ru eller google.ru, utan боинг
(Boeing) eftersom det är så händelsen kallas i ryska media. De sökträffar man får upp då är antingen den ryska statliga versionen av händelseförloppet eller också träffar rent generellt om flygplanstillverkaren Boeing och dess flygplan. Bidragande till namnvalet för händelsen är säkert också att bokstaven H inte finns på ryska, vilket ju också gör det svårare att söka.

Tyvärr noterade jag nu på kvällen att Dagens Nyheter fallit för den ryska desinformationen och publicerat en artikel baserat på informationen som Komsomolskaja Pravda spridit. Anledningen till DN:s publicering är förmodligen att brittiska The Guardian publicerat en liknande artikel. Tyvärr har detta flera gånger tidigare använts som ursäkt när svenska tidningar vidarebefordrat propagandaartiklar: ”Tidningen XX har ju skrivit om det och vi tog vår information därifrån”. Tyvärr duger inte det som ursäkt för att inte göra sin källkritik, särskilt inte när det handlar om ren och skär desinformation. Bara för att en annan tidning begår ett stort misstag så friar det inte en själv. Så länge som man inte själv värderar informationen och tydligt skriver att det handlar om desinformation så bidrar man också till målsättningen med desinformationen – att diskreditera sanningen genom att prestera alternativa versioner av den. Till slut får man målgruppen att tvivla på alla versioner. Något som passar rätt bra om det någon dag framkommer bevis på att det var just en rysk BUK luftvärnsrobot som sköt ner MH17. Varför skulle det vara sant när det inte var sant att det var en ukrainsk Su-25?

Som påpekat i inledningen så framstår bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige mycket tydligt när informationskriget rasar runt omkring oss och DN:s publicering är bara ytterligare ett i raden av exempel på detta.

Uppdatering 23.45: Den ursprungliga DN-artikeln har nu reviderats. Vissa nya uppgifter har lagts till, The Guardian har slopats som källa till förmån för AFP. Samtidigt har artikeln också tagits bort från förstasidan.

Gästinlägg: Transparensens givande och tagande

Tyvärr har jag själv lite för mycket att göra för att hinna skriva fler inlägg om den pågående verksamheten, varvid det är tacksamt att kunna publicera detta gästinlägg som tar upp en av de intressanta aspekterna med Försvarsmaktens pågående operation. Var går gränsen för öppenheten? Vilket ansvar har Försvarsmakten med sin öppenhet och vilket ansvar har media för att respektera operationssekretess under en pågågende operation?

De senaste dagarnas direktrapportering från Stockholm skärgård har väckt mycket frustration när man i live-sändning berättar att korvetten X nu spärrat ett visst sund, medan fartyg Y precis satt i en undervattensrobot och korvetten Z flyttar sig sydost. Detta är förhållanden som kommer att ha ändrats en halvtimme senare och vikten för allmänheten att ta del av just detta är ringa. För motståndaren är det dock guld värt eftersom det både kan utgöra primärkälla och dessutom bekräfta andra sensorer och annan inhämtning. Att Försvarsmakten ska vara, behöver vara och få vara öppen kring vad som sker på och omkring vårt territorium är ytterst en demokratifråga. Förhoppningsvis var det många som noterade att konteramiral Grenstad vid sin första presskonferens berättade att den pågående operationen var kulmen på en lång rad indikationer under flera års tid. Samtidigt är den enda ubåtsjaktoperation som rapporterats i media den som genomfördes utanför Göteborg hösten 2011. Jag har gett förslag till Folk och Försvar att ta upp just denna fråga som avhandlas i gästinlägget till en diskussion mellan representanter för media och Försvarsmakten under exempelvis rikskonferensen i Sälen. Jag tror det vore mycket nyttigt för alla parter.

Wiseman

____________________________________________


Transparensens givande och tagande

Den senaste tidens aktiviteter i Stockholms mellersta skärgård saknar motstycke sedan ubåtsjakteran under 80-talen. Insatsledaren kommendören Jonas Wikström har enligt honom själv inga begränsningar i de resurser som tilldelats honom i lösandet i vad som benämns som en underrättelseoperation. Försvarsmakten har i skrivande stund inte uttalat vad för typ av plattform det rör sig om (mer än att den finns under havsytan) eller vilken typ av aktivitet som misstänks, och utöver detta, inte specifikt riktat något uttalande vilket land det kan tänkas vara som uppenbarligen har ett intresse av Sveriges inre farvatten. Det som däremot uttalats, av exempelvis konteramiralen Anders Grenstad, är att det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön bidragit till att Försvarsmakten nu agerar så kraftfullt som sker. Av det kan de flesta med säkerhetspolitiskt intresse dra slutsatser.

Anders Grenstad fick under gårdagen utstå kritik för att han vid den presskonferens som hölls i Högkvarteret inte delgav media den exakta position där undervattensfarkosten observerades av det vittne som sedermera kommit att kallas för ”27-åringen” i kvällspressen. Många anser nu att förtroendet för Försvarsmakten har skadats eftersom det inte går att tro på en myndighet som, om än kanske inte ljuger, i vart fall är medvedet luddig eller vilseledande i sina mediala uttalanden. Försvarsmakten var snabb med att gå ut med en ursäkt och en förklaring att meningen inte var att vara ospecifik i platsangivelser till media. I det följande ämnar jag diskutera det dilemma våra militära ledare (på absolut högsta nivå) har att överväga under den faktiskt historiska operation som just nu pågår. Den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har uttalat fortsatt högsta förtroende för Försvarsmakten med ledning.

Sverige är ett land som präglas av en nästintill unikt stark myndighetstransparens. Det innebär att alla handlingar, som inte utgör så kallade arbetsdokument eller med hänsyn till punktregleringar genom exempelvis lag görs hemliga, ska gå att begära ut av tredje man. Dessutom ska offentliga uppgifter lämnas ut skyndsamt. Det gäller liksom alla myndigheter också Försvarsmakten. Syftet med denna transparens är till exempel att både den som är föremål för ett myndighetsbeslut, eller den som vill granska ett sådant, exempelvis media, ska kunna begära ut uppgifter för att själv kunna granska den arbetsgång som företagits hos myndigheten ifråga. Naturligtvis får offentlig information inte heller förvanskas. Transparensen syftar alltså till att alla vi som är medborgare i Sverige, och fler än så, ska kunna lita på den information och beslut en myndighet förmedlar. Denna starka tradition innebär att de flesta av oss hyser en förhållandevis stor tillit till våra myndigheter, eftersom tveksamheter lättare går att upptäcka.

Under denna operation har Anders Grenstad enligt många missbrukat den transparensen genom att delge missvisande information till det svenska folket genom media.

Vad som härvid förtjänar att betonas är att i det läge Försvarsmakten, och Sverige som land, just nu befinner sig i kan det dock uppenbart konstateras att ytterligare minst en aktör har intresse av information förmedlad av Försvarsmakten, nämligen det land som bedriver otillåten aktivitet på svenskt territorialvatten.. Hypoteser som att aktiviteterna i skärgården beror på attackdykare från utländska specialförband, underhållsförband som fört in eller bedrivit underhåll av spaningsmateriel eller minörer har florerat. Tilläggas bör att inga av dessa rykten helt saknar verklighetsförankring. De är alla möjliga. Skulle sådana hypoteser visa sig stämma utgör sådan verksamhet inget mindre än krigsförberedelser riktade mot Sverige som nation.

Om en motsatt (och något icke-realistisk) reflektion görs; vad skulle hänt om Försvarsmakten förmedlat alla de framsteg som görs kontinuerligt till media? Den för oss i Sverige oerhört viktiga myndighetstransparensen hade blivit total. Var och en hade kunnat skapa sig en långt mer detaljerad bild över vad som just nu sker. Så även motståndaren. Det kan knappast vara det kritikerna av Anders Grenstad vill, oavsett politisk hemvist.

Varför kan det tänkas att Anders Grenstad lämnade missvisande uppgifter vid presskonferensen?

Försvarsmakten har att skydda befolkningen till vilket pris som helst som ryms inom internationell rätt, och ska så göra. En nackdel som därvid drabbar allmänheten är, förutom olägenheten med det obehöriga intrånget i svenskt territorialvatten, möjlig desinformation vid operationskritiska skeden av Försvarsmakten. Det är just nu inte säkert att det är transparensen in i myndigheten Försvarsmakten för det svenska folket som är det viktigaste, men med sagt inte att det är transparens är oviktig. Tvärtom kan det just nu finnas ett nationellt intresse av att missvisande information sprids direkt av en myndighet, eftersom detta försvårar för den ovälkomna aktören att lägga pussel eftersom bitarna inte passar ihop med den lägesbild de själva besitter. Eftersom Försvarsmakten ska hävda den territoriella integriteten kommer man att göra så på alla de vis som tillåts, och så också inom ramen för denna operation. Detta kan även fortsättningsvis innebära vilseledande uppgifter i media, uppgifter som vi medborgare kanske aldrig kommer kunna kontrollera riktigheten i på grund av sekretess.

Det är därför viktigt att sätta oriktiga uppgifter i sitt sammanhang. Även om det för många är upprörande, skrämmande och frustrerande är det inte alltid sanna uppgifter som otvivelaktigt utgör det mest eftersträvansvärda i nuvarande sammanhang. Det viktigaste just nu bör vara att möjliggöra för Försvarsmakten att med de mycket knappa medel de förfogar över bedriva denna operation på det mandat som tilldelats genom våra folkvalda.

Förhoppningsvis kommer ett lugn efter dessa dagar av oro med tid för djupgående analys av operationsarbetet. Vid denna utvärdering hoppas jag att Försvarsmakten gör det som utlovats, nämligen redovisar så mycket som bara går av vad som faktiskt inträffat utan att negativt påverka operationssekretessen och att en mer ingående förklaring ges kring varför missvisande uppgifter ibland, tyvärr, måste accepteras av de som Försvarsmakten ska förklara, nämligen allmänheten. Detta för att bevara den för oss alla, under djupaste fredstid, så viktiga myndighetstilliten.

Security Sanity

Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.


DN

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2, Aft, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, GP

Försvarsministern åter hos Ramberg i P1

I Morgonekot i P1 i morse intervjuades försvarsminister Karin Enström ånyo av Tomas Ramberg. Den här gången hann Ramberg fråga om annat än saudiska vapenfabriker.



Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006". Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.

För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med "Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten" och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.

 Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.


Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm

Medial uppmärksamhet

I Expressen finns idag en fördjupningsartikel om försvarsbloggar och dess inverkan på försvarsdebatten. Det är många snälla omdömen om försvarsbloggeriet.

Vad som bör understrykas ur artikeln är att attityden till bloggar och intern kritik är avsevärt mycket bättre idag i Försvarsmakten än för några år sedan och att trenden går åt det positiva hållet.

Att media uppmärksammar även försvarsbloggarna är ett sundhetstecken i försvarsdebatten. Måtte detta intresse för försvarspolitiken som nu hållt i sig sedan mellandagarna fortsätta och att försvarsfrågor ges en större uppmärksamhet allmänt och inte bara på bloggar. Det behöver landets skattebetalare. Det har varit alldeles för mycket "fria åkningen" inom såväl försvarspolitiken som inom myndigheten.

Det intressanta bör inte vara bloggarna i sig utan försvarsfrågorna. Det kräver dock en större vilja och förmåga hos landets journalister att sätta sig in i ämnena.

Folk och Försvar – frågorna som borde ha följts upp

Sällan har försvarsfrågor varit så i medialjuset som veckan innan årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Det var många år sedan intresset var så intensivt.

Dock hamnade en rad intressanta frågor i skymundan, förmodligen för att journalisterna inte förstod innebörden. Ett klassiskt problem när det gäller försvarsfrågor. Alldeles för få besitter tiden, intresset och kunskapen för att driva ämnet och sålunda blir de eventuella orsakerna till ÖBs sjukskrivning mycket intressantare att spekulera i. Ett antal intressanta frågeställningar listas därför nedan.


1. Vad kan vi försvara oss mot?

Sverige kan 2019 under en vecka försvara sig på en plats mot ett begränsat angrepp. Varför ställde ingen de solklara följdfrågorna "Vad kan vi då idag och fram till 2019 försvara oss mot?" och "Vad händer om det inte underskottet på 30,5 mdr kr i materielbudgeten åtgärdas?" Eller varför inte den stora ödesfrågan "Vad händer efter denna enda vecka om ingen utländsk hjälp ankommit eller om ett angrepp sker på flera platser samtidigt?"


2. Kan hela Sverige försvaras eller – vilka delar av Sverige försvaras ej?

Försvarsminister Karin Enström fick under Rikskonferensen den självklara frågan om det som nu benämns som en-veckasförsvaret. Enström deklarade kanske inte helt förvånande veckan innan att hon är nöjd med det svenska försvarets förmåga. Vad annars skulle hon säga? Allt annat vore ju att såga det egna partiets försvarspolitik som bedrivits under snart tio års tid. Samtidigt har Enström under hösten och nu senast i ett av sina anföranden under Rikskonferensen, anfört att hela Sverige ska försvaras.

Målsättningarna går inte ihop. I ena stunden säger Enström att hon är nöjd med att Sverige kan försvaras:

1. Efter 3-4 veckor av förhöjd incidentberedskap som givit Sverige möjlighet att mobilisera
2. På en enda geografisk plats (t ex Gotland eller Öresundsområdet, eller Göteborgs hamnområden osv)
3. Mot ett begränsat anfall (motsvarande ca 2000 man i enlighet med de begränsningar som tidigare angivits på Armébloggen om IO 14)
4. I en (1) vecka
5. Därefter måste utländsk hjälp anlända eftersom svenska förband inte längre är stridsdugliga

För att i nästa stund säga att

• Hela Sverige ska försvaras

Ekvationen går inte ihop. Visserligen gjorde SvD:s Mikael Holmström allt han kunde för att trycka på denna punkt under försvarsministerns presskonferens under Rikskonferensen så till den grad att han fick ministern rejält irriterad, men gensvaret i media efteråt blev noll och intet. 

Är inte detta något medborgarna har rätt att veta, vilka delar av landet som inte kommer att försvaras? "Tyvärr, du är bosatt i Gävleborgs län och täcks därför inte av landets nationella försvarsgarantier. Om du är missnöjd med denna situation är du välkommen att flytta till Göteborg" eller översatt till sjukvården "Tyvärr, du är bosatt i Övre Soppero och kan därför inte räkna med att få sjukhusvård inom en timme. Vänligen se till att inte få en allvarligare hjärtinfarkt eller flytta till Kiruna".

Människor som bosätter sig en längre sträcka från större tätorter är oftast medvetna om de begränsningar i samhällsservice detta innebär och därtill ofta i högre grad förberedda att klara av det som storstadsbor upplever som allvarliga påfrestningar på samhället. Vad gäller försvarsfrågor är det inte lika lätt vilka konsekvenser ens val av bostadsort för med sig. Om hela Sverige skulle försvaras likt förr, vore detta en icke-fråga, men ska hela Sverige försvaras nu? Handlar det inte bara om en omskrivning från Regeringens sida för att säga att Försvarsmakten ska ha förmåga att bedriva väpnad strid i hela landet, men i händelse av ofred kraftsamla försvaret till en plats för att i en vecka fördröja ett begränsat anfall till dess hjälp anländer?


3. NATO-medlemskapet

Sverige var under Kalla Kriget i realiteten medlem av NATO, då vårt lands geografiska placering och omfång, utgörande halva den europeiska fronten mellan väst och öst, gjorde oss till en nyckelspelare i såväl NATOs som Sovjets krigsplanering för tredje världskriget. Vilken sida vi ville tillhöra lär det inte råda något tvivel om och inte heller vilken sida vi tillhörde. Att däremot gå så långt som ett fullvärdigt medlemskap var en svensk omöjlighet och förmodligen något som definitivt inte heller låg i NATOs intresse. Mer om det i ett separat inlägg framöver.

Idag är förhållandet till NATO i vissa aspekter, paradoxalt nog, mer komplicerat. Sverige fyller inte längre den naturliga roll landet förut gjorde i NATO, utan försöker istället erhålla inflytande genom framförallt internationella insatser. Även detta en punkt som tål att diskuteras.

Den stora frågan är dock när ett svenskt NATO-medlemskap ska utredas. En utredning kan komma fram till två olika svar.

1. Nej. Sverige bör förbli militärt alliansfritt och stå utanför NATO. I sådant fall är det ett måste att sluta hyckla med försvarsförmågan och att vara ärlig och säga att nej, ett en-veckasförsvar till någon extern aktör kan anlända till bistånd räcker inte.
2. Ja, Sverige bör bli NATO-medlem.

Nu anses frågan så känslig att den inte ens får utredas. Vem eller vilka som 2019 ska komma till svensk hjälp efter en vecka i händelse av ett begränsat anfall mot svenskt territorium fortsätter vara höljt i dunkel. Socialdemokraterna vill inte röra i den surdeg man odlat under 60 år och Moderaterna har inte heller längre något intresse av det eftersom man huvudsakligen är ute efter traditionellt socialdemokratiska väljare. Återigen, vad händer efter denna enda vecka som Sverige kan försvaras mot det till geografi och omfattning begränsade angreppet?

4. Incidentberedskapen

Mest anmärkningsvärd av de listade frågorna. Bengt Gustafsson, ÖB 1987-1992, är en flitig skribent på bland annat Newsmill. Inför rikskonferensen berörde Gustafsson i ett inlägg det svenska försvarets status just nu kontra NATO-länderna där han meddelade att det svenska försvaret inte ens idag under djupaste fred till följd av arbetstidsbegränsningar och ekonomi inte kan hålla incidentberedskap dygnet runt med två stridsflygplan. Uttalandet uppmärksammades även av SvD:s Ledarblogg, men utan vidare åtgärd.

Den svenska incidentberedskapen är något av det hemligaste som finns i landet. Om Bengt Gustafssons uppgifter är korrekta är det högst anmärkningsvärt att yppa dessa uppgifter. Ändå kan man ställa sig frågan för vem dessa uppgifter är hemliga?

På kort sikt är det naturligtvis synnerligen känsligt vilka beredskapsgrader svenska stridsflygplan, radarstationer och så vidare har. 

I ett större perspektiv, sett över en månad, flera månader, år eller flera år, etableras en normalbild. Våra grannländer har genom sina motsvarigheter till FRA och dess tekniska signalspaning och kommunikationsspaning (dvs signalspaning mot radar och radio) en väl etablerad uppfattning om den svenska normalbilden. Vilka tider det svenska flygvapnet flyger och övar, vilka tider den svenska incidentberedskapen är aktiv, dess beredskapstider, vilka och hur många radarstationer som är aktiva har man utan tvekan en rätt god bild av. Radiosignaler vet inga gränser. Det är därför signalspaning bedrivs och är ett av de viktigaste beslutsunderlagen för de militär-strategiska och politisk-strategiska nivåerna.

Sålunda är den större bilden som Bengt Gustafsson refererar till, inget som skulle vara en ny uppgift för de nationer som uppträder i det svenska närområdet (dvs inte bara grannländerna och länderna runt Östersjön) eller har satelliter för signalspaning. De enda berörda som inte har vetskapen är det svenska folket.

Om nu Bengt Gustafsson skulle ha rätt i sitt uttalande kan man kan ju tycka att medborgarna har rätt att få reda på vem, vilka eller vad det är som skyddar dem under dygnets övriga timmar, eller om det då är fritt fram för t ex terrorister att genomföra aktioner liknande 11 september? Därmed inte sagt att Bengt Gustafsson har rätt, men att frågan inte ställs överhuvudtaget är mer än anmärkningsvärt.


Vad hände då i media under Rikskonferensen? Ja, det blev några snabba, ytliga nedslag i försvarsfrågorna, framförallt på ledarsidorna  Det är inte alltid lätt att se skogen för alla träden.

DN, SydS

Medierna i P1

Radioprogrammet Medierna i P1 som varje helg granskar vad som händer i just medierna, ägnade i dagens program ca 10 minuter åt försvarsdebatten och denna blogg. Inslaget kom som en överraskning efter att det igår inkommit tips att P1 skulle göra ett program om WW.

På det hela taget var det ett kul inslag, fullt med lovord, där Roger Magnergård, Erik Lagersten, Staffan Danielsson, Allan Widman, Peter Hultqvist och Mikael Holmström intervjuades. Det som förbryllar är att Medierna aldrig hörde av sig hit.

Förhoppningsvis bidrar inslaget i Medierna till att svenska media i allmänhet nu att ägna försvarsfrågor och försvarsdebatten en mycket större uppmärksamhet. Det är ett mycket stort politikområde, där alldeles för många beslut tagits på undermåliga underlag och utan granskning.


I en diskussion med bl a Annika Nordgren-Christensen, Jan Mörtberg och Skipper på Twitter under morgonen om Expressens spekulationer om orsaken till ÖB:s sjukdom och försvardebatten, konstaterades att media i allmänhet är mer intresserade av känslofrågor än fakta och analyser eftersom folk har lättare att ta det till sig och det därför säljer mer. Så länge man inom media fortsätter på det spåret kommer SvD med Mikael Holmström och ledarredaktionen att vara den enda tidningen med regelbunden bevakning av försvars- och säkerhetspolitik, och de drygt 40 miljarderna i försvarsbudgeten att fortsätta att vara ramen för en lekstuga i politiken. Som många gånger påpekats tidigare på bloggen så finns hos "Svensson" ett intresse för försvarsfrågor. Bloggen har aldrig haft fler träffar än när media omtalade bilderna från incidentberedskapen i höstas.

Apropå medieintresse så kommer det inom någon dag ett inlägg om frågorna som aldrig ställdes, men borde ha ställts under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Se även Skipper

NT om försvarsbloggande

Ledarsidan i Norrköpings Tidningar avhandlar idag "försvarsdebatten på skuggsidan", nämligen försvarsbloggandet och konstaterar att den mest levande försvarspolitiska diskussionen pågår på försvarsbloggarna. Ledarskribenten Stefan Olsson ser två orsaker till försvarsbloggarnas dominans i försvarsdebatten:

"Det ena är givetvis att de försvarstidskrifter som ändå finns sedan tidigare har hållit för låg kvalitet. Men den viktigaste förklaringen är sannolikt att etablerade medier inte kan något om försvarspolitikens sakfrågor. Försvarspolitiken granskas inte. Uttalanden från ledande försvarspolitiker förmedlas okritiskt.

När de som verkar inom försvaret ser att något annat rapporteras än vad de själva upplever uppstår frustration. Folk får inte veta hur det egentligen är. Den naturliga reaktionen i en demokrati är att man då tar till orda själv."



Uppmaningen till landets journalister i slutet av ledaren är också intressant. Vi får se om den hörsammas.

Ledarsidor och det svenska försvaret

Under den gångna veckan har Hallandsposten haft tema Sveriges försvar på ledarsidan. Varje dag en ny ledare om läget i Försvarsmakten, försvars- och säkerhetspolitiken. Precis som Claes Arvidsson skriver på SvD:s ledarblogg vore det bra om fler tidningar ökade sin täckning av försvars- och säkerhetspolitik. Det behövs.

Via bloggkollegan Skipper och Twitter kom tipset att WW citeras i dagens ledare i Norrbottens-Kuriren som handlar om den bristande finansieringen av JAS 39E-anskaffningen.

I Hela Gotland uttalar nye ställföreträdande C Insats, generalmajor Berndt Grundevik, att den svenska militära närvaron på Gotland måste ökas, framförallt i form av ökad förhandslagring av materiel. Det är mycket bra att Grundevik tar tag i denna fråga. Försvarsbeslutet 2004 var en katastrof för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Till dess det finns kvalificerade luftvärns- och kustrobotsystem i Försvarsmakten som kan placeras på Gotland kan dock inte försvaret av ön bli trovärdigt.

Finlands försvarsattaché om svensk försvarsdebatt och bloggar

På ambassadens blogg skriver Finlands försvarsattaché i Sverige, Anders Gardberg om sina intryck av svensk försvarspolitik och försvarsdebatt och jämför den med de finska motsvarigheterna.

Gardberg konstaterar att i svenska media är försvarsdebatten i det närmaste ointressant. "Men – skenet bedrar, visst finns det en livlig försvarspolitisk debatt i Sverige, men mestadels på nätet och på expertseminarier arrangerade av bl.a. Folk och Försvar samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
…
Under min tid i Sverige har jag lärt mig att Sverige är försvarsbloggarnas förlovade land, där bloggar som Wiseman´s Wisdoms, Skipper, Försvar o Säkerhet, Lars Gyllenhaal med flera för en livlig debatt om försvars- och säkerhetspolitiken."


Läs resten av blogginlägget

Refuserad kommentar på SvD

På svd.se publicerades igår en artikel om att köpet av JAS 39E kan avbrytas om Schweiz inte fullföljer sitt köp. Denna aspekt togs också upp här på WW i det inlägg som avhandlar konsekvenserna av budgetpropositionen för utgiftsområde 6.

Utöver att länka till SvD:s artikel när den dök upp, skrevs under eftermiddagen även en kommentar till artikeln på SvD. Vid kontroll senare på kvällen var kommentaren borttagen och en ny likadan postades (ctrl/cmd-c är inte dumt). Vid kontroll nu på morgonen var även denna kommentar borttagen. Däremot hade antalet "gilla" för profilen stigit markant så uppenbarligen hade en hel del läst kommentarerna innan de togs bort. Frågan är då vad som inte är acceptabelt i nedanstående text:


"Försvarsmakten har bedömt att MINST 60-80 flygplan kommer att behövas för att klara av ett "begränsat" militärt angrepp i en vecka – tills utländsk hjälp kan anlända. Regeringen har på egen hand ändrat detta till 40-60 flygplan som dessutom till stora delar blir enligt schweizisk specifikation.

Därtill har Regeringen genom att lova uthyrning av flygplan till Schweiz från 2015 och framåt effektivt minskat det svenska flygvapnet från 4 till 3 divisioner, just under den period de av behövs som mest.

Hur man kan få ihop att en sådan reducering av förmågan istället blir en ökning lär det vara svårt för såväl Karin Enström som Cecilia Widegren att svara på.

Rådberg har helt rätt i att vår säkerhets- och försvarspolitik inte kan bygga på hur Schweiz säkerhetspolitiska läge ser ut. Förutsättningarna i våra länders närområden är alltför olika. Beställningen av JAS 39E i aktuell form och numerär är och förblir industripolitik och kommer att medföra mycket allvarliga konsekvenser för såväl Försvarsmakten i helhet som luftstridskrafterna i synnerhet.

Vad sedan ett "luftflygsystem" är, kan man fråga sig…"


Återigen blir man påmind om fördelarna med att ha en blogg där man slipper bekymra sig över att få en text refuserad efter att ha lagt ner några timmar på den. I skenet av debatten om avstängda kommentarsfält blir man något förvånad över detta agerande.


Uppdatering: Tydligen var det längdkravet kommentaren föll på. Läser man "kommentarsreglerna i sin helhet" på SvD och skrollar förbi den stora reklamblobben så ser man att det finns ett längdkrav utöver de andra reglerna som är sunt förnuft. Det hade nog förenklat för SvD också om maxlängden fanns utskriven även vid kommentarsfältet precis som max antal kommentarer.

Gästspel hos SvD

På söndageftermiddagen publicerade SvD Ledarblogg ett gästinlägg från undertecknad om Regeringens JAS-anskaffning. Brännpunkt accepterar inte signaturer, men det gör som tur är andra delar av SvD.

Den omvända tågordning Regeringen har uppvisat genom sitt besked om anskaffning av 40-60 JAS 39E är remarkabel. Som ett mantra har moderata försvarspolitiker under våren upprepat att först ska det göras en analys av omvärldsutvecklingen, därefter ställas uppgifter till Försvarsmakten och slutligen fastställas en finansiering utifrån detta. Som alla nu vet vid det här laget så blev tågordningen den omvända. Det gör det inte desto mindre roligt att gå tillbaka till blogginlägg (2, 3), twitterinlägg (2) och debattartiklar under våren från de moderata försvarspolitikerna och sedan konstatera att de blev helt överkörda.

Många officerare och anställda i Försvarsmakten är väl medvetna om händelseutvecklingen i vårt närområde, men är förhindrade att tala om det av sekretesskäl. Det är samma underrättelseinformation som dessa tar del av, alternativt hjälper till att samla in eller bearbeta, som sedan delges Regeringen och i viss mån även Försvarsutskottet. Eftersom inte informationen kan diskuteras i den offentliga debatten har man som politiker carte blanche att bortse från informationen i den politik som förs och man kan heller inte bli synad eftersom det är ett lagbrott.

Sålunda kan Regeringen utan större problem bortse från Försvarsmaktens underlag och bedömningar där 60-80 flygplan beroende på konfiguration anges som en absolut lägsta gräns för att klara av ett begränsat militärt angrepp på Sverige utan att allmänheten egentligen reagerar. Man kan till och med tala om utvecklingen i närområdet för att i nästa stund lova bort motsvarande 20 % av Flygvapnets stridsflygplan till Schweiz mitt i den period när svensk förmåga är som lägst jämfört med närområdets.

Till skillnad från våra grannländer är det ett mycket svalt medialt intresse för vad som pågår i vårt närområde. I Norge skrivs det frekvent om den ökade aktiviteten för den norska incidentberedskapen, orsakad av det östligaste grannlandets starkt ökade militära aktivitet. Hur situationen ser ut i Östersjön är inget som intresserar svenska media. Däremot kan man då och då läsa ryska pressmeddelanden om att patruller längs Östersjökusterna med jakt- och bombflyg. I Sverige är situationen till och med sådan att delar av det politiska etablissemanget irriterar sig på bullret när två JAS 39 Gripen startar från Visby flygplats under Almedalsveckan varvid Försvarsmaktens informationsdirektör tvingas gå ut och dementera att det är ett PR-jippo och istället förklara att det rör sig om en skarp incidentstart. Så långt från verkligheten är alltså till och med svenska politiskt aktiva att man omedelbart uppfattar militär verksamhet som ett PR-jippo. Försvarsmaktens devis "Vi syns, vi verkar, vi respekteras" är långt ifrån förverkligad.


Just händelserna i vårt närområde är en aspekt av debatten som behöver belysas närmare och det som bör utgöra grunden för försvarspolitiken. Ska man tro tendensen i media med debattartiklar och intervjuer kommer nu även Moderaterna att ändra sin kommunikationsplan till att mer innefatta utvecklingen i närområdet som tidigare under våren inte varit något som helst problem. Dock brukar det vara en viss skillnad på verkligheten om man ser utifrån en egenhändig karta jämfört med att uppleva den på riktigt.

Nu är det bara att se fram emot två saker. Att man hittar några uppgifter och en omvärldsanalys som passar de 40-60 JAS 39E som ska anskaffas och att ett nytt försvarsbeslut fattas 2014 så att Försvarsberedningen därefter kan presentera sin slutrapport.

Tiden går… Gästkrönikör nr 8: Peter Andersson

Peter Andersson har i tv och radio gjort en rad reportage om Försvarsmakten, framförallt om NBF och GLC/NOC-projektet samt PRIO. En dag förra våren ramlade det in ett mail från Peter Andersson som då jobbade med ett inslag i Dokument Inifrån om turerna kring NBF och GLC/NOC. I mailet frågades om det verkligen var Wiseman som hade kontaktat SVT:s ledning med en rad synpunkter om nämnda projekt och de stora fördelarna med projektet, vilket det självklart inte var. Händelsen visade på något som tyvärr ofta förekommer i betydligt större affärer med krigsmateriel, där media kan få "hemliga" rapporter och ibland även färdiga artiklar som skriver ned en konkurrents produkt med hänvisning till någon expertis som vid djupare efterforskning inte existerar. Att motsvarande false-flag operation skulle genomföras i Sverige och i samband med en så jämförelsevis "liten" affär som NBF, visar på en viss desperation hos avsändaren. Som tur var föll inte SVT i fällan utan kollade uppgifterna.

Wiseman


------------------------------------------------------


Wiseman's wisdoms fyller fem år. Ja, herregud, vad tiden går. Jag vill inte på något vis förringa andra försvarsbloggare, men WW intar en särställning. Som journalist, jag är nu helt ärlig, är det få källor som jag haft så mycket nytta av som WW. Då räknar jag även in alla dem som bidragit med kommentarer. Ibland har dessa kommentarer varit matnyttiga, ibland har jag skrattat högt åt dem; som t ex när den ytterst bildade sjöofficeren Sumatra har raljerat över tingens tillstånd. Andra gånger har jag tyvärr nästintill gråtit.

Nåväl, låt mig gå från det lättsamma till det allvarliga. För ett par år sedan inbjöds jag att skriva ett gästinlägg på WW. Eftersom jag då arbetade på SVT var det omöjligt, då jag visste att att ett eventuellt inlägg skulle bli alltför känslomässigt och därmed strida mot public service-reglerna. Idag är jag på ett helt annat sätt fri att skriva vad jag vill. Och det tänker jag utnyttja.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Vi börjar exempelvis 1984. Det passar bra - inte endast för att jag då var ung, smal och hyfsat snygg - utan även för att jag då tjänstgjorde i LFC Kobran. Det vill säga att jag var i ett av de mytomspunna "bergen".

Vi hade då kontroll över luftrummet på meternivå, på sekundnvå och vi visste vad vi gjorde. Vi hade krypterade länkar mellan bergrum och bergrum, mellan bergrum och flygförare och mellan bergrum och högre stab. Det var ett fantastiskt system, där vi med jämna mellanrum skickade iväg den sk "puren" (periodisk underrättelserapport) till dåvarande Flygstaben.

Vi talar nu om en tid då vi inom 78 timmar kunde mobilisera 600.000 man. Det vi sysslade med i LFC Kobran var att observera rörelsemönster på andra sidan Östersjön och i värsta fall (vid sidan av FRA) vara en av de första varningsklockorna om något plötsligt avvek från det givna mönstret. Vi var de som skulle kunna utlösa mobiliseringen av de 600.000 man jag tidigare nämnde.

Runt om i våra skogar var allting förberett. Mobiliseringsförråden var fullpackade, KARIN-batterierna väntade på att besättas av värnpliktiga, på krigsflygbaserna fanns allt som behövdes i ett skarpt läge, marinen var redo med sina krigsförtöjningsplatser och det civila samhället var förberett (min far var ansvarig för krigssjukvården i södra Skåne, så jag har på nära håll sett den minutiösa planering som fanns).

Nåväl, hela samhället, inklusive näringslivet, var inställt på att det när som helst kunde bli krig. Det fanns alltså på en central nivå en medvetenhet om att det som kallades "Kalla kriget" i själva verket var ett lågintensitetskrig i Europa. Och det kunde när som helst förvandlas till ett riktigt krig. Det var helt enkelt en makalös planering. Byggd på bittra erfarenheter från både första och andra världskriget.

Så kommer vi fram till 1989 och så småningom till Berlinmurens fall. Plötsligt fanns det inte längre en tydlig fiende. I USA skrev statsvetaren Francis Fukuyama om "historiens slut", där han menade att i och med Östblockets fall så hade det liberala och civila samhället segrat för evigt. Det skulle inte längre behövas några stora stående styrkor i USA och Västeuropa. Allt var frid och fröjd och Fukuyamas litterära alster fick stort genomslag.

Fukuyamas genomslag var så stort att här - i vårt lilla, lilla neutrala land - betraktades hans slutsatser som en absolut sanning. Sovjetunionen upplöstes, de baltiska staterna blev fria och några moln syntes inte på himlen. Vi hade hamnat i den bästa av världar. I Schlaraffenland.

In på scenen kliver nu ett antal aningslösa politiker och inte så få karriärsugna högre officerare. Och de senare visste precis vilka budskap som gick hem på den politiska nivån. Jag vill hemskt gärna undvika att utpeka enskilda personer, men bara för skojs skull, helt hypotetiskt, kan vi ju kalla de karriärsugna högre officerarna för Johan Hederstedt, Johan Kihl och Michael Moore. Observera nu att eventuella sammanträffanden med verkligheten är en ren slump.

Dessa högre officerare, som vi hädanefter kallar Hederstedt, Kihl och Moore (återigen vill jag påpeka att det handlar om fiktiva namn och fiktiva personer) såg en lysande chans i detta att det inte längre fanns en tydlig fiende inom nära räckhåll. Nu skulle det göras karriär på att avveckla det som man föraktfullt kallade "det förrådsställda försvaret" eller "invasionsförsvaret". Nu gällde nya tider. Gamla sanningar om "boots on the ground" var just "gamla sanningar". I stället gällde det moderna försvaret, det nätverksbaserade försvaret (NBF). Vad detta innebar i praktiken var oklart, men flosklerna haglade i samma takt som befordringarna kom.

På politisk nivå älskade man det budskap som "bevisade" att det gick att spara pengar genom att avveckla värnplikten och i stället införa ett NBF-baserat system. Clausewitz gamla sanningar om att striden vinns av den som har överlägsen eldkraft, rörlighet och överlägset samband, betraktades just som "gamla" sanningar. Allt detta hade ju bevisats genom Kuwaitkriget.

Men, i glädjeyran över besparingspotentialen och karriärmöjligheterna, glömde man två faktorer. Den första är att Kuwaitkriget faktiskt inte vanns via skrivbord, utan just via Clausewitz "gamla" sanningar om överlägsenhet i eldkraft, rörlighet och samband. Det var bara det att i USA hade man döpt om det till RMA, Revolution in Military Affairs. Det vill säga att man, via informationsöverläge (egentligen det samma som Clausewitz sambandsöverläge), eldkraft och rörlighet, kunde slå ut en i praktiken stillastående fiende. Tyvärr glömde man också (faktor två) att en krigsseger inte per definition betyder att man behärskar ett territorium, eller ett folk.

Vad hände då här hemma i vår fredliga nord? Berlinmuren hade fallit och det fanns inte längre en tydlig fiende. Däremot fanns det, enligt de generaler som vi i texten hypotetiskt kallar Hederstedt, Kihl och Moore, en stor besparingspotential. Budskapet blev att vi inte längre behövde det föraktade "invasionsförsvaret", eller som det också kallas "det förrådsställda försvaret". I stället behövde vi bara vidmakthålla vissa kunskaper, som artilleri, luftvärn, jaktflyg etc etc. Det vill säga att vi behövde bara ett demonstratorförsvar, ett singularisförsvar (ArtilleriregementET, LuftvärnsregementET osv). Däremot skulle vi bli världsledande på ledningssystem. Därav kom att S1 omvandlades till LedningsregementET. Soldater på marken behövdes ju inte längre. Det räckte ju med ledningssystem.

Och när det kommer till besparingar så får generaler och generaldirektörer alltid stöd av politikerna. Särskilt i det fall som det handlar om försvaret; "Herregud, vi har ju inte använt krigsmakten sedan slaget vid Bornhöft". Om damer och herrar politiker nu skulle råka vara bekanta med Bornhöft.

Men från försvarmaktsledningens sida kom man på en ny fiffig affärsidé, nämligen att i takt med den moderna terrorismens inträde så försvarades Sverige bäst i Långtbortistan och Ankeborg. Problemet var ju bara att vi inte hade några värnpliktiga kvar som kunde anmäla sig som frivilliga. "Men det är ju inget problem", sade generalerna. "Om vi inför ett yrkesförsvar så kan vi ju kommendera soldaterna till tjänstgöring. Det blir dessutom billigt, eftersom de får riktigt låga löner", fortsatte de. Detta nappade omedelbart den nye försvarsministern på. För skojs skull kallar vi honom för Sten Tolgfors. Vi skulle också kunna kalla honom "den vapenvägrande, frireligiöse, kommunalpolitikern från Åmål". Jag avstår dock från den senare benämningen, eftersom det kan bli alltför elakt. Det är illa nog att kalla honom "Sten Tolgfors". Vi skulle även kunna kalla nuvarande försvarsminister för "Karin Enström", men det är meningslöst då vi blott talar om en uppdaterad version av "Sten Tolgfors". Tolgfors 2.0 är kanske en lämplig benämning? Eller varför inte Anders Borg 1.1? Båda versionerna av Borg har långt hår - det som skiljer är att Anders Borg 1.1 har kompletterats med bröst.

Och politikerna lyssnade på budskapet om evig fred och ett försvar i Långtbortistan. "Hmmm", tänkte de, "Ett billigt yrkesförsvar och en förbindelse om att vi biträder EU- och Natoländer. Lysande kombination. Vi behöver inte det dyra 'förrådsställda försvaret', men ändå måste Nato och EU hjälpa oss i nödfall. Och det finns ju ändå inget hot i närtid, så det spelar ingen roll". Så gick sannolikt tankebanorna i Rosenbad och på Helgeandsholmen.

Och i sanningens namn, hur skulle generalerna och politikerna ha kunnat förstått att det i Ryssland skulle uppstå en oligarki? Hur skulle de kunna ha förutsett att makten skulle komma att erövras av en fd KGB-agent som lovar att återupprätta Rysslands storhet? Som satsar X-tusen miljarder på krigsmakten?

Ursäkta ironin, men hur hade generalerna och politikerna kunnat inse att Sverige är granne med Ryssland och att vårt geopolitiska läge är och förblir vad det alltid har varit? Och hur hade de kunnat inse att historien och samhället aldrig - eller i alla fall, mycket sällan - utvecklas linjärt?


Det sägs ofta att man inte ska blicka bakåt utan se framåt. Men, utan att hänfalla till meningslös nostalgi, så undrar man faktiskt ibland vad som hände på vägen. Och då inställer sig vissa arbetsamma frågor; de arbetade i en helt annan tid, men varför har vi idag inte generaler och politiker av samma intellektuella standard och moraliska resning som vi hade för bara några decennier sedan? Jag tänker på försvarsministrar som Per-Edvin Sköld och Sven Andersson, på generaler som Stig Synnergren, Carl-Erik Almgren och Torsten Rapp. Personer som tog uppgiften på allvar såg hoten, blickade framåt och tänkte i utvecklingsbanor i stället för att bara tänka förvaltning. Eller i värsta fall i avvecklingsbanor.


Peter Andersson
journalist, Strix Television

fd SVT Dokument Inifrån, SR Ekot

Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk

– Gästkrönikör 4: Allan Widman

– Gästkrönikör 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör
– Gästkrönikör 6: Skipper

– Gästkrönikör 7: Annika Nordgren-Christensen