Lucka 3: Officersutbildningen

Lucka 3 i julkalendern 2014 tog upp officersutbildningen, där antalet studerande hade varit lågt under flera år. 2014 hade antalet sökande till officersutbildningen stigit något, men fortfarande var det ett för lågt antal som antogs till utbildningen. Detta var ett problem som hade existerat under flera år. Ett annat problem var ekonomin för att utbilda officerare. 2012 ansåg sig inte Försvarsmakten ha råd att utbilda mer än 30 st officerare. Det blev ändå 90 utbildningsplatser genom Försvarshögskolans försorg, vilket vi ska vara mycket glada för idag.

Idag vill Försvarsmakten utbilda uppåt 300 officerare per år. Det kräver både en utökning av officersutbildningen, men också en betydligt effektivare rekrytering. De senaste åren har det funnits en tendens bland unga som vill söka en officersutbildning att i första hand välja specialistofficersutbildningen, då det finns en uppfattning att som taktisk officer sköter man administration och annat tråkigt, istället för att syssla med kärnverksamheten. Tyvärr är detta inte utan sanning.

En annan av anledningarna till de svaga rekryteringstalen för officersutbildningen var att värnplikten lades vilande. Detta ledde till att färra ungdomar fick en inblick i Försvarsmakten och att officersyrket kunde vara något för dem. Det är därför glädjande att värnplikten nu åter aktiverats och att den nu utökas, samtidigt som Försvarsberedningen identifierar att just värnplikten är en nyckel till att få till en mer robust officersförsörjning. Ett annat positivt steg har varit att öppna den särskilda officersutbildningen, SOFU, vilken innebär att personer med en akademisk examen slipper genomföra hela officersprogrammet. Detta är ett mycket effektivt sätt att få in personer med andra kompetenser i Försvarsmakten och ett system som har fungerat mycket väl i t.ex. USA. I år har också fler än antagits till Officersprogrammet, 192 st. Det är en väsentlig ökning jämfört med tidigare, men betydligt färre än de 225 platserna.

Fortsatt är ansökningstalen till officersprogrammet för svaga. En anledning till detta är att Försvarsmakten fortsatt inte rekryterar mot yrken utan framhärdar i att reklamen i första hand ska bygga varumärket Försvarsmakten. Att försöka rekrytera officerare med "Försvarsmakten" som tyngdpunkt i en kampanj är lika smart som att tro att man kan rekrytera ekonomer, barnmorskor och laboratorieanalytiker i en kampanj som säger "Sök Landstinget". Det ena utesluter inte det andra. Det måste gå att bygga varumärke samtidigt som man genomför kampanjer för att söka teknisk officer i Armén, ubåtsofficer eller helikopterpilot. Rekryteringen av stridspiloter har t.ex. varit ett sorgebarn i många år, så till den grad att den blivit en särskild uppföljningspunkt från Försvarsdepartementet, vilket syns i bl.a. det årliga regleringsbrevet och Försvarsmaktens årsredovisning. När jag tillträdde som divisionschef köpte jag en egen reklam på Facebook för 3000 kr (vänliga kollegor och vänner swishade mig sedan bidrag) riktad mot unga 18-25. Under de två dagarna som reklamen syntes ökades antalet sökande markant över tidigare års siffror, liksom följande år där liknande kampanjer inte genomfördes. Ett ännu bättre exempel är Youtube-serien Jägarsoldat som fått antalet sökande till jägarutbildnigen att skjuta i höjden. Glädjande nog kommer det en liknande serie om pilotyrket. Det är dock inte helt sant att Försvarsmakten inte rekryterar mot enskilda jobb. Försvarsmakten har faktiskt ett Twitter-konto som heter Försvarsmakten Jobb. Tyvärr kommer det inte mer än 3-4 inlägg/månad från kontot. Då och då dyker det också upp annonser i t.ex. Försvarets Forum om att söka till t.ex. specialförbanden.

Sammanfattningsvis har det blivit betydligt bättre vad avser officersutbildningnen, men mycket kvarstår att göra. Särskilt när man betänker att Försvarsmakten under 20-talet ska växa med 50 % i sin krigsorganisation, samtidigt som en tredjedel av dagens officerare kommer att gå i pension under 20-talet. Man ska dock glädjas över att rekryteringen till specialistofficersutbildningen fungerar väl. Förresten är det nu hög tid att söka till Officersprogrammet 2020.

Idag öppnar anmälan till Officersprogrammet 2020. Officersprogrammet är en treårig högskoleutbildning som leder till en officersexamen. Läs mer om behörighet, anmälan och antagning på vår webb: https://t.co/4Nyeq993UI pic.twitter.com/0hTevkuB1m

— Försvarshögskolan (@Forsvarshogsk) December 2, 2019

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

KDU och statens fastigheter

Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, driver försvarsfrågor starkt. I sin skuggbudget för 2012 vill man t ex höja försvarsanslaget med 5 mdr kr i syfte att Försvarsmakten bättre ska kunna lösa ålagda uppgifter, men också i form av återtagandet av det nationella försvarets förlorade förmågor, t ex strid i brigad. Under hösten har KDU också debatterat försvaret med "nymoderaterna" i bland annat Hallandsposten.

Utöver skuggbudgetens utökade satsning på försvaret vill KDU även att statens fastighetsbestånd granskas ordentligt – av Ekonomistyrningsverket. KDU konstaterar bl a att staten idag genom sina fastighetsbolag äger fastigheter till ett värde överstigande 110 mdr kr, vilket är mer än de sex största privata fastighetsbolagen – tillsammans. Därutöver tillkommer andra statliga fastigheter som ägs direkt av myndigheter.

I sin utredning konstaterar KDU, precis som tidigare gjorts på den här bloggen, att de statliga fastighetsbolagen i grunden endast hyr ut till andra delar av staten och att hyrorna ökat 36 % på tio år, medan KPI ökat 17 %. Med andra ord är det en allt större del av skattepengarna som går till hyror inom staten, med resultat att de genererar kostnader i byråkrati och en överflyttning av skattemedel från en del till en annan. Läser man verksamhetsidén för fastighetsbolagen ska de också generera vinst tillbaka till statskassan – på annan statlig verksamhet! För Försvarsmaktens del innebär systemet med interndebiteringar en extra besparing i försvarsbudgeten och på samma sätt förhåller det sig inom många andra myndigheter.

Ett exempel på vansinnet med interndebiteringssystemet är Försvarshögskolan. Försvarshögskolan flyttade i mitten av 00-talet från sina tidigare lokaler på Valhallavägen till helt nya lokaler i anslutning till KTH. Svea Artilleriregementes gamla lokaler på Valhallavägen hade blivit för stora för FHS och framförallt var lokalkostnaderna som togs ut av ett statligt fastighetsbolag alldeles för höga. Lösningen blev att Akademiska Hus (också statligt fastighetsbolag) byggde helt nya lokaler åt FHS på en ödetomt vid FHS för mångmiljonbelopp.

Enligt uppgifter till bloggen är nu FHS åter hotat av flytt. De senaste årens stora sparkrav på FHS ska ha gjort att man nu kommer att hamna över gränsen för hur stor del av en myndighets budget som får utgöras av lokalkostnader, varvid man då är skyldig att söka billigare lokaler. Alternativen sägs vara en ombyggnation och utbyggnad av Karlberg, övertagande och ombyggnation av en industrilokal i södra Stockholm eller att flytta ihop med Södertörns högskola. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att samtliga alternativ kommer att innebära kostnader i mångmiljonklassen för att bygga om en statliga fastigheter eller inköp av privat fastigheter och ombyggnation av dessa, sammanlagt vida överstigande vad det skulle kosta att ha kvar FHS i nuvarande statliga lokaler. Eftersom FHS liksom övriga myndigheter i största mån ska finansieras genom egna intäkter, lär det bli Försvarsmakten som får betala stora delar av kalaset i slutändan genom höjda kostnader för utbildningen.


Exemplet är ett i mängden av fullkomligt absurda beslut där man faktiskt tror sig spara statliga pengar på denna interndebitering och andra vansinnigheter. Det är därför välkommet att KDU och andra nu höjer rösterna mot detta missbruk av skattemedel.

Frågan är om försvarsstrukturutredningen verkligen kommer råda bot på liknande företeelser. Att få ut mycket liten effekt av 45 mdr kr i årligt anslag går snabbt när de ska täcka poster som dessa.


Tweet

En budget i balans

På tisdag, den 20:e september, presenterar Regeringen sin höstbudget för Riksdagen. Inget är offentligt annonserat att det ska beröra Försvarsmakten, men hösten och höstbudgeten kommer utan tvivel ändå att innehålla en del förändringar på försvarsområdet. Ett tydligt tecken på att något är på gång är de många sena kvällarna i Högkvarteret för en hel del befattningshavare - inte bara med anledning av den föreslagna Libyenförlängningen. Troligare orsak är höstbudgeten och vad av Försvarsstrukturutredningen som nu ska genomföras. FSU presenterades i april och innehöll en rad mycket omfattande förslag för att, i sedvanlig ordning, spara stora pengar inom försvarsområdet. Några av förslagen var att slå ihop FMV och FMLOG, bolagisera FOI, se över FHS framtid och att avbryta införandet av PRIO (steg 3 och 4) till dess det står klart hur försvarslogistiken ska organiseras i framtiden. Det blir intressant att se vad av FSU som kommer att realiseras.

 Föga förvånande har FSU stött på massiv kritik för de angivna förslagen. Stora vinster räknas hem, vilka kritikerna av FSU menar är svåra att garantera. Dock är försvarsbudgeten och Försvarsmakten beroende av att motsvarande eller större besparingar kan räknas hem och omfördelas till annan verksamhet. Ekvationen att få ihop försvarsbudgeten blir allt mer komplicerad. En allt större del av materielen behöver bytas ut, löneutgifterna stiger kraftigt, omfattningen på de internationella insatserna växer och när budgetramen ligger fast blir det problem. Ytterligare ett steg i att balansera upp budgeten är rationaliseringar i personal- och grundorganisationen, där nu ytterligare personal väntas sägas upp i och med basorganisation 13 och insatsorganisation 14.

 Med alla dessa problem i bakhuvudet känns det tryggt att läsa på försvarsministerns blogg att försvarsbudgeten enligt Försvarsmaktens generaldirektör Ulf Bengtsson är i balans. Problemet är bara att det är två skilda saker att få en budget att gå ihop och att få en budget att gå ihop och genomföra all verksamhet. Det sistnämnda var länge sedan sist för Försvarsmaktens del. Sett till uppgifter och framtida säkerhetspolitiska utmaningar i såväl närområde som omvärld, är det tyvärr allt fler områden inom försvaret som får karaktären av luftslott.

Se även Försvar & Säkerhet

Tweet

Gästinlägg: Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Det är inte var kväll man har äran att presentera gästinlägg av så kända och i ämnet insatta personer som är fallet med det nedanstående inlägget. Ämnet är som rubriken avslöjar hur Försvarsmakten kompetensförsörjs. Det är ett ständigt aktuellt ämne och inte minst så nu, när Försvarsmakten går över till ett personalförsörjningssystem helt baserat på frivillighet (läs mer om detta i en stundande debattserie på Newsmill) . Medan Försvarsmakten nu gör sitt yttersta att kopiera personalförsörjningsformerna från nationer med yrkesförsvar, håller man samtidigt fast vid en officersutbildning och ett karriärsystem som är klart annorlunda än deras. Är det dags för en övergripande förändring?

/Wiseman

----------------------------------------


Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, ”fredsmässiga” hänsyn och bristande kompetens.

Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet – det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.

Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, men ofta ”skarpare”, militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas volym och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens traditionella huvudverksamhet: storskalig, fredstida (nybörjar)utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium (vissa personalkategorier får ursäkta generaliseringen). Den skarpare verksamheten skapade den plötsliga insikten att viss ”krigs”-materiel inte dög och att stridsutbildningen nog måste förbättras och förlängas.

I takt med att militära dödsfall i utlandsuppdragen nu tydliggjort riskerna ökar mängden ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer tilldragit sig en större omgivnings intresse.

Från att tidigare främst ha intresserat sig för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, helt central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån). ”Kriget” har kommit även till Sverige, åtminstone i kulturell mening.

Den nya tidens insatser innebär en skärpning av vissa traditionella militära kunskapskrav, samtidigt som andra d:o blivit närmast irrelevanta. Utrikesinsatserna ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner. Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvaret av svenskt territorium. Professor C. Dandeker, King’s College London, benämner insatser av typen Afghanistan ”contested wars of choice” – ett uttryck som känns mycket fjärran traditionell svensk försvarsretorik, som i regel innehållit ordet ”freds-” i varierande sammanskrivningar.

Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsaker är både uppgifternas förändrade natur och civilsamhällets ökade specialisering. De moderna konflikter Rupert Smith benämnt ”War amongst the people” kallar Robert Scales ”The social scientist’s war”. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit krävs stora förändringar i den svenska officerskåren expertis, etik och kåranda – något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet. Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär krav på en lång rad kompetensområden som aldrig existerat i det militära skolsystemet.

Medan många svenska ungdomar idag både arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad enbart i Sverige i egna militära skolsteg. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige. Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får genom dessa system en bredare kollektiv kompetensrepertoar, plus bättre förgreningar till samhällets olika kunskapsinstitutioner och samhällssektorer. De militära skolstegen i dessa länder är både färre och kortare än i Sverige.

Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officer utvecklas bättre genom att tidvis utbildas med andra yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både förstå andras olika perspektiv och kunna försvara det egna: ”We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided.” Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensförsörjning inte bör ske endast omgiven av militära kolleger i militära skolor.

Invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt den svenska officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa en likriktad överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, genom täta byten av arbetsuppgifter och återkommande, gemensamma internutbildningar. Runtflyttandet har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Expertkunskap har dessutom inte värderats.

Karriär- och skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, vare sig av tidigare eller nuvarande karaktär. Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet.

Att anlägga professionsperspektiv på svenskt militärt yrkeskunnande har varit sällsynt, trots en ekonomiskt relativt omfattande militärforskning utförd i olika stödmyndigheter. När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Det finns goda skäl att påstå att Försvarsmakten och officerskåren nu är i starkt behov av att utveckla sitt tänkande om militärt yrkeskunnande, professionalitet och organiserande. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som berör frågeställningar inom dessa områden.

När snabba och stora förändringar ifråga om kompetenskrav nu skett blir det militära gradsystemet tidvis ett problem snarare än en tillgång när det gäller att tillsätta personer med rätt kompetens för en uppgift. Om en befattning klassas som en ”x-befattning” blir faktorn x viktigare än den sakkompetens som en mer rationell befattningsanalys skulle visa. Militär grad är en generell kompetenssymbol, en abstraktion som skall garantera ett visst kunnande. Men huvuddelen av dagens högre officerare har vunnit sina meriter under en period då kompetensprofilen var en annan, och de har utbildats och meriterat sig primärt mot den - framgång som naturligtvis inte vunnits utan personliga kvaliteter. Men sådana kvaliteter i sig konstituerar inte uppgiftsrelevant sakkunnande. Exempelvis en överstelöjtnants- eller överstegrad har en klart begränsad precision ifråga om att belysa en individs kompetens för en viss uppgift. Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.

Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det etablerade systemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör ”nivåhöjande” gemensamma skolsteg ersättas av utbildningar inriktade mot olika kompetensområden? Bara på t ex King’s College London finns tre årslånga masterprogram med stor relevans för dagens uppgifter: Air Power in the Modern World, War and Psychiatry, War in the Modern World. (Alla dessa går f ö att läsa på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Skall militär grad vara kopplad till befattning snarare än till person? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans med EU-kolleger och delvis utomlands?

Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?



Karl Ydén

Fil.dr & RO/Kapten
Gothenburg Research Institute
King’s College London, Dept of War Studies


Karl Ydén är RO/Kn i armén, har tjänstgjort i Libanon, disputerade med avhandlingen ”Kriget” och karriärsystemet. Försvarsmaktens organiserande i fred och är medförfattare till En kår på rätt kurs? En ESO-rapport om försvarets framtida kompetensförsörjning.

Gästinlägg: Om FHS-härvan

Maj månad har inträtt och en ny gästskribent hälsas välkommen. Ämnet för inlägget är den institution som ansvarar för all utbildning av Försvarsmaktens officerare och blivande officerare. Med tanke på situationen igår och idag inom FHS kanske man inte ska förvåna sig över kvaliteten på många av de beslut som fattas i Försvarsmakten. Enligt Aftonbladet är det endast 61 % av eleverna på FHS som blir godkända, vilket gör FHS till Sveriges näst sämsta högskola. Vissa uppgifter gör dock gällande att det är fel på statistiken.

Smolk som turerna kring FHS och rötan kring NBF / GLC/NOC är inget som gagnar en försvarsmakt vars nya ledord är verka, synas och respekteras. Blir situationen då bättre av att man sopar det under mattan? Nej, det måste ventileras ut och ansvar utkrävas. Öppenhet + Ansvar = Respekt. Som tur är finns det annat som visar vad Försvarsmakten egentligen handlar om och bör handla om.

Ett besök hos Chefsingenjören rekommenderas starkt för den som inte riktigt har koll på alla turerna i den här härvan. Det finns också en annan mer obskyr blogg som skrivit en hel del om FHS.

Enter Slokhatten!

---------------------


Det skrivs just nu mycket om Försvarshögskolan (FHS) , dess f d rektor, Rekkedal mm i media och på bloggar. Flera större tidningar i Sverige och i Finland (GP och Hufvudstadsbladet) beskriver det som sker. Endast Wilhelm Agrell försöker sig på en analys i GP (tyvärr inte tillgänglig på nätet. /Wiseman).

Att Rekkedal har kopierat andras forskning i sin egen avhandling till sin magisterexamen i Bergen är bara ett resultat av en maktfullkomlig tidigare rektor som skickligt manövrerar i politiska korridorer. Dock är inte allt den tidigare rektorns och nuvarande styrelseordförandens Henrik Landerholms fel även om han bär huvudansvaret.

FHS var tidigare en av militären dominerad skola som utbildade officerare. Detta gjorde man relativt bra då många av mina officerskollegor (främst inom armén) är mycket duktiga, t o m riktigt duktiga. Utbildningen skedde mot invasionsförsvarets behov och uppfyllde enligt min mening kraven. För att göra officerskarriär var man tvungen att ha något år som lärare på skolan. FHS hamnade sedan i en besvärlig sits under ”den stora oredan” inom FM (ca 1994-2004) då FHS styrdes allt mindre och mindre från den största kunden Försvarsmakten (FM). FHS skulle gå från ett utbildningscentrum med definierade uppgifter till en akademiskt ackrediterad organisation utan tydliga krav från största kunden. För FHS blev dock den stora oredan större efter 2004. Dels så hade man svårt att formalisera den akademiska ackrediteringen, dels tappade Högkvarteret intresse att upphandla kvalitativ utbildning. FHS fick också förändrade rekryteringsvillkor. Det var inte längre karriärfrämjande för en officer att ”passera via FHS”. Utlandstjänst blev den bästa karriärvägen. Detta förorsakade att FHS fick rekrytera officerare med lockbetet högre lön och fick då officerare som inte ville göra utlandstjänst. Dessa hamnade senare i en lönenivå som innebar att de inte kunde återvända till FM utan kraftig lönesänkningar.

I samma veva lade FM ner sin utbildningsinspektörsfunktion (Axelsson). Denne blev istället stf personaldirektör, varvid utbildningskraven spriddes ut på flera diffusa beställare. Han fick heller inte bli FM representant i FHS styrelse utan posten ”och arvodet” skulle den mindre kunnige personaldirektören Norrström ha. Vad Norrström gjorde inom FM förutom att upphandla Bi Puranen för 100 MSEK är en annan historia, men i FHS:s styrelse gjorde han ingenting - i alla fall inte till nytta för FM. Frågan är om han ens yttrade sig. Fram t o m 2009 så tappade därmed FM som största kund sitt inflytande på FHS. Allt skall inte lastas på personaldirektören. HKV har inte förrän 2010 på allvar på ett korrekt och kostnadseffektivt sätt heller uppträtt som en kunnig beställare. Man köpte 2004-2009 forskning och utbildning men utan koll på om och hur leverans skett.

FHS omställning till en akademisk utbildningsanstalt har inneburit en svår omställningsprocess, där officerare som inte har akademisk kompetens delvis kommit i konflikt med civila akademiker som inte har militär kompetens. En orsak är de stora negativa löneskillnaderna på FHS mellan grupperna. Officerare (YO) har väsentligt högre lön än civilanställda. Hade officerarna varit riktiga akademiker (och krigare) så hade beställarfunktionen fungerat liksom förståelsen för vad militär akademisk forskning innebär. Idag sker mycket lite akademisk forskning på FHS och den som sker har FM svårt att tillgodogöra sig. FM och HKV:s flathet samt FHS dåliga självkännedom och monopolsituation gjorde att FHS omstrukturering gick snett. FM har inte utnyttjat vare sig den makt eller det ansvar man besitter som FHS största kund. FHS har dessutom genom bl a utbildningsplaner sett till att man har ensamrätt på officersutbildning – även inom ämnen som man inte har examensrätt för. Denna bristande kvalitets- och kostnadsstyrning kan man läsa om i bl a Hasselbladh & Lindvalls ”Utvärdering av Temaområde FOT Människan i NBF”. Men det finns flera kända och okända exempel. Den 12:e maj kommer en ESO-rapport som visar just på fler exempel på miss-management.

All denna oreda terminerar hos den tidigare rektorn och numera styrelseordföranden Landerholm. Han är dessutom en av de få som har instiftat en minnesmedalj till ihågkommelse av bl a sin avgång och dessutom delat ut den till sig själv - fast officiellt hette det något annat. Att högskolornas styrelse ofta har stora politiska inslag är känt. Att det också finns en process att förändra och avpolitisera nomineringarna till högskolornas styrelser är också känt. Den sedan sista april avgångne rektorn Eriksson tog väl Regeringens ambitioner lite väl bokstavligt. När Eriksson sedan använder sig av Regeringens nya ambitioner till att göra sig av med Ekonomistyrningsverkets generaldirektör Yvonne Gustavsson (s) (som är en mycket kompetent person och som är en av de få som kritiserat rektor i styrelsen) så tar han sig an större uppgifter än han klarar och klarade av. Ekonomistyrningsverket har väl inte alltid presenterat helt opartiska och opolitiska rapporter men kompetens saknar Yvonne och hennes verk definitivt inte. Hon är en tillgång i vilken styrelse som helst.

Situationen på FHS och den negativa kritik som finns börjar nu ge vågor på vattnet som kan komma att stänka ner både Regeringen och Försvarsmakten. Regeringen har i Stödutredningen av Marie Hafström fått det drastiska förslaget att lägga ner FHS. Detta förslag har visserligen framförts utan ett bra underlag men viss information finns ändå. En tidigare rektor, generalen Karlis Neretnieks, har också flitigt kommit med förslag hur FHS framtid skulle kunna se ut. FM:s nye representant i FHS styrelse generalen och C PROD Göran Mårtensson, är en väsentlig förbättring och visar på att HKV börjar utöva sitt ansvar. Skulle han som styrelsemedlem acceptera att FHS för att täcka fasta administrativa kostnader, bl a bristande pensionsunderlag, höjer timtaxan till HKV, så hamnar han också snett.

FHS behöver helt klart en ny ledning. Det vet Försvarsministern, men frågan är om Regeringen vill hantera denna fråga under ett valår. Troligen inte. Man tillsatte nyss en ny stödutredning för FHS, FMV och FOI och har på så sätt låst frågan politiskt, både för sig själv och en ny regering oavsett valutgången. Frågan är om FHS och därmed FM har råd med detta. Styrelseordförande Landerholm bör avgå eller avsättas av flera skäl. Han är orsak till Rekkedal-skandalerna och dess följdverkningar. Han sitter på två stolar då han dessutom är generaldirektör för Folke Bernadotteakademien (FBA) som delvis konkurrerar med FHS om vissa civila uppdrag och han plockar uppdrag från FHS till FBA:s fördel. Ytterligare ett skäl är att det bara finns ett styrelsemöte där dåvarande rektorn Mats Eriksson utsatts för kritik för hantering av händelser där styrelsen tidigare varit enig(!) och ställt sig bakom Eriksson. Stf rektorn, generalen Axelsson, har också i och med sitt stöd till Mats Eriksson (snacka om gisslan, vilket val hade han?) hamnat i en svår position genom sitt stöd till Eriksson. Bruset på FHS gör gällande att han redan söker andra jobb. Den tredje som bör bytas ut är professor Gerry Larsson. Han var med och tillsatte Rekkedal och har 2 gånger internt hävdat att Rekkedals arbete inte var plagiat. Det är dags att FHS läser vad Håkan Syréns ÖRA innebär då det är officerarnas officiella värdegrund.

En ny ledning bör kraftsamla FHS till de uppgifter där FHS har en chans att överleva. Därför bör FHS konkurrensutsättas och kanske bara överleva på ämnet Krigsvetenskap och möjligtvis militär teknologi. Redan idag administrerar FHS utbildningar som utförs av andra universitet. Det är och blir än mer viktigt för FHS att delta i utbildningen av officerare som har en akademisk kunskapsnivå (jmf USA och UK) så att dessa nya officerare har möjligheter att dels besitta kunskap att beställa militär akademisk forskning, dels inneha kunskaper som gör det möjligt att tillgodogöra sig dylik. Alltför många forskningsresultat hanteras eller diskuteras inte inom FM – då man inte kan analysera eller förstå innebörden av dem. Än mindre sker någon större förändring inom FM som ett resultat av dessa forskningsresultat. Ett exempel är hur FM hanterat och tillgodogjort sig Karl Ydéns avhandling ”Kriget och karriärsystemet, Försvarsmaktens organiserande i fred”. Tänk dig själv ett civilt företag som spenderar miljoner på forskning av teknisk utveckling och som inte skulle tillgodogöra sig resultat som exvis KTH eller Chalmers tagit fram!

Landerholm hör inte till framtiden. De många utmärkta officerare som trots allt finns inom FM och som nu ska skapa de nya insatta insatsförbanden med kontraktsanställda frivilliga värnpliktiga är värda att få minst lika bra nyutbildade officerare från FHS. Regeringen som väl känner till situationen på och omkring FHS har därför inte råd med att vänta i 2 år för att omstrukturera FHS. Det riskerar att bli två tappade officersår och därmed kostsamma personalförsörjningsår för FM. Jag vill bara att blivande officerare skall få den bästa officersutbildningen och därför måste den förbättras nu. Det är Regeringens sak att styra upp detta - NU.

/Slokhatten