Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 

Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på "hur" nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali

Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med "resenärer" i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.


Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för "saken". Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).

Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)

Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.

Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.

Mer om IS:

Frivärld – Stefan Olsson
VICE News reportagefilm inifrån IS  – Enda i sitt slag?

Knyta ofrivilliga band eller ta risken på egen hand?

Irak meddelar idag att man skrivit kontrakt på 18 st amerikanska F-16 Block 52, vilket blir ännu en omfattande amerikansk krigsmaterielexport till landet. Irak har sedan tidigare köpt en hel del amerikansk krigsmateriel och därtill tagit emot ännu mer i bistånd. Hela den irakiska krigsmakten är idag i princip uppbyggd av USA och tränad av såväl amerikanska försvaret som en rad olika säkerhetsföretag, kontrakterade av amerikanska försvarsdepartementet för ändamålet.

Utöver att Irak får en modernare krigsmakt, säkerställer också USA ett irakiskt långsiktigt beroende av amerikansk export och välvilja. Irakiska officerare och politiker blir nu mer eller mindre omedvetet skolade i att tänka amerikanskt och välja amerikanska lösningar. Detta är ett fenomen som stormakterna länge utnyttjat, men som mycket sällan diskuteras. Man kan också konstatera att vad är väl ett bättre sätt att skapa detta beroende än att vara först på plats direkt efter ett krig eller en konflikt. Det nya Libyen kommer nu att bli en enorm marknad för västerländska företag när den nya regeringen ska kasta av sig det gamla sovjetiska oket i form av materiel och utbildning.


I Dagens Industri diskuterar f d försvarsministern Anders Björk om vad alliansregeringens försvarsmaterielpolitik får för följder. Utöver vad Björk skriver finns det återigen anledning att påpeka att det finns ingen hylla för krigsmateriel. Det finns inga lager det går snabbt att köpa från i händelse av ofred. Den enda hylla som finns är den egna när materielen väl är inköpt. Väljer man att köpa det som populärt kallas färdiga lösningar, får man finna sig i att denna materiel också måste anpassas för svenska förhållanden och svensk taktik alternativt att vi ändrar vår taktik till den utländska. Då närmar vi oss samma beroendeställning som t ex Irak befinner sig i.

På samma sätt som vi inte ska gynna svensk förvarsindustri för gynnandets skulle, ska vi heller inte förledas att tro att det är så mycket billigare att köpa utländsk materiel och utländska lösning i form av dessa "färdiga lösningar". Försvarsmakten är idag full av "färdiga lösningar" som visat sig vara alltifrån färdiga och istället måste modifieras för stora summor. Utan bistånd från andra länder när vi handlar av den inhemska industrin är det också lätt att hamna i knät på denna produkter inte fungerar som de ska. Det finns en stark historia av att inte pressa den inhemska försvarsindustrin för hårt, utan att istället lägga extrabeställning för att få någon ordning på materielen. Det blir dyrare, men industrin går inte omkull. Jobben räddas, men försvarsmässigt blir materielen en papperslösning. Det må ha gått an när man inte trodde att försvaret skulle användas, men när det plötsligt blir tal om insatser i andra världsdelar finns det de som sätter i halsen när bluffen plötsligt synas.


Valet mellan import och egen industri är inte lätt.


Tweet

Historiestudier

Man behöver inte gräva djupt i minnet för att minnas de dystopier som man för några år sedan överröstes av i media rörande Iraks framtid. Mycket få skulle 2007 ha vågat stå för åsikten att innan 00-talet är slut kommer antalet amerikanska stupade i Irak vara nere på noll under en hel månad och siffran över dödade civila halverad. Det är precis vad som nu har inträffat under december, respektive hela 2009. För första gången sedan Irakkriget inleddes har inte enda amerikansk soldat dödats i Irak till följd av stridshandlingar under en månad, samtidigt som antalet civila som dödats sjunkit från 9226 till 4497 under 2009, vilket är de lägsta siffrorna sedan invasionen 2003.

Ofta är människan alldeles för snabb att ge upp hoppet. På samma sätt som mycket få såg en framtid för Irak för tre år sedan, var det få som på 80-talet trodde det skulle bli fred i Nordirland, få som i början av 90-talet som trodde att det skulle bli fred på Balkan, och i princip ingen som 1984 trodde att Berlinmuren skulle raseras 5 år senare och Sovjet upplösas ytterligare två år senare.

Idag är den vedertagna sanningen att det inte går att skapa ett demokratiskt och fredligt Afghanistan. På samma sätt kommer det aldrig mer finnas något som kan hota freden i Sveriges närområde.

Studerar man historien, finner man rätt snart att framtiden aldrig är förutsägbar.

Julklappstips

Det är inte många dagar kvar till julafton nu och många har säkert en del julklappsinköp kvar på listan. Jag tänkte därför komma med förslag på några hårda paket.

Det första är Johanne Hildebrandts nya roman "Älskade krig". Handlingen i stort som den summeras av onlinebokhandlarna:

Programledaren Sara Hammargren får sparken från sitt jobb efter en skandalös kärleksaffär med en minister. Utblottad åker hon till Irak för att återupprätta sitt rykte och finna en man som hon hatar. Magnus Banér är soldat i amerikanska armén. Utmattad av månaders strider gör han en livsfarlig upptäckt. Nu måste han välja mellan att tiga eller konfrontera det han fruktar mest: sitt förflutna. Sonya Zebari försörjer sin familj genom att arbeta som tolk i Bagdad. När hennes verkliga arbetsgivare avslöjas ställs hon inför valet att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en brutalt spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som händer bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en sann händelse som utspelades våren och sommaren 2007. Vidare utdrag går att läsa hos Aftonbladet.

Helt klart läsvärd och har man hängt med lite i Johanne Hildebrandt reportage känner man igen en hel del bitar här och där. Lägg särskilt märke till "Tack till"-sidan i slutet....


Förslag nummer två är Lars Gyllenhaals "Ryssland och den svenska nedrustningen". (utdrag finns i länken)

Boken är egentligen en samling av journalisten och rysslandskännaren Gyllenhaals artiklar i ett antal tidningar. Vi får följa utvecklingen i Ryssland och president Putin med en del utblickar mot den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. En mycket, mycket läsvärd bok som ger en del otrevliga tankeställare. Jag har skrivit lite tidigare och Gyllenhaal här och här.

När jag ändå är inne på Putin kan jag inte låta bli att länka till två sevärda filmklipp. Det första (0:45) är när Putin svarar på frågor 2002 om hur Ryssland behandlar civila i Tjetjenien. Det andra (3:12) är ett av de många sätten att skapa en ungdomskult runt Putin.

Försvar i användning

Så har då Försvarsberedningen överlämnat rapporten. Nog så genomarbetad och tänkt (bl a åsikterna om en helt ny organisation och överordnad myndighet), men jag kan inte låta bli att vara kritisk på en rad punkter. (mastodontinläggsvarning igen, men det är läsvärt...)

- Värnplikten avskaffas till förmån för kontraktsanställda och heltidsanställda soldater. Inom vissa områden i Försvaret blir det bara heltidsanställda. Detta har jag avhandlat i tidigare inlägg om värnplikten.

- Mängden tunga stridsfordon ska nedgå till förmån för lättare förband. Detta förvånar mig en aning eftersom trenden i omvärlden snarast är den motsatta. De senaste tio åren har de lätta stridsfordonens lov sjungits, men alla de tre senaste större konflikterna har fått de inblandade att ropa efter tyngre (Irak och Afghanistan, men även Libanon 2006). Precis som Försvarsberedningen skriver i sin rapport har t ex Kanada som sedan länge bestämt sig för att helhjärtat satsa på hjulgående lätta stridsfordon (ett fåtal mycket gamla stridsvagnar fanns kvar) brådstörtat krishandlat Leopard II av Tyskland. Dessa vagnar åkte raka vägen till Afghanistan. På samma sätt har Danmark handlat. Medan svenska förband i Afghanistan får förlita sig till Sisu-bilar, har Norge även valt att skicka Stridsfordon 90 vilket man definitivt inte ångrade för någon vecka sedan.

- Luftvärnet ska avveckla sin mest kvalificerade förmåga, RBS 97. Visserligen ett gammalt system, men ändå det enda som har möjlighet att luftförsvara mer än ett villaområde. Istället ska det kvalificerade luftförsvaret skötas av stridsflyg, vilket raskt för mig in på nästa punkt.

- Stridsflyget ska väsentligen reduceras (med en division, tyckte ordföranden i Försvarsberedningen vid presskonferensen). Hur ska man då mäkta med att sköta det kvalificerade luftförsvaret om man även ska hinna ägna sig åt Flygvapnets nya paradgren Close Air Support, samt spaning? Visserligen utgår Försvarsberedningen från att i alla internationella insatser som bli aktuella för Sverige kommer någon annan redan ha skapat luftherraväldet, men vem ska då lösa det nationella luftförsvaret?

Från början hoppades jag att hade förstått avsikten fel och att den "väsentliga reduceringen" handlade om det s k F100, ett Flygvapen med 100 st JAS 39C/D genom modifiering av äldre 39A/B. Så väl var det inte. Det står yttryckligen i rapporten att F100 är före reduceringen. Då undrar jag återigen, hur skall Flygvapnet egentligen kunna fungera?

Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen.

Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig.

Mest anmärkningsvärt är följande: Redan idag är fler piloter inom Flygvapnet avdelade för att lösa kringuppgifterna, dvs utbildning, utprovning etc än det finns piloter på de taktiska divisionerna.

Vad händer då med dessa förhållanden i framtiden? Ja, riksdagen har ju beslutat att Försvarsmakten ska stödja exporten av JAS 39 med utbildning etc, så det kommer utan tvekan att ha högre prioritet än det svenska Flygvapnet, annars bryter man ju kontrakten med en rad länder. Hur ska då alla dess uppgifter lösa med runt 60 flygplan? Det går inte, om Flygvapnet ska göra annat än syssla med exportstöd. Incidentberedskap, egenträning, luftförsvar, close air support etc kommer att få stryka på foten. Den enda lösningen jag kan se är om man fastställer att dessa 60 fpl är för Flygvapnets taktiska divisioner och taktikutveckling och sedan styckar av den övriga verksamheten i en separat organisation skiljd från Försvarsmakten och försvarsbudgeten, för är det verkligen detta som ska finansieras med försvarsbudgeten?


Försvarsmakten hamnar efter intagande av organisation föreslagen av Försvarsberedningen i ett läge där ingen chans till återtagning finns eftersom man helt ger upp värnplikten och än en gång slänger materielen. Häri finns själva kvintessensen:

Försvarsberedningen, liksom alla andra politiker som vill reducera Försvaret, stöder sig alltid på varianter av följande formulering: "militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid".

Finns det någon som tror att någon politiker eller annan makthavare någonsin kommer att säga eller skriftsätta att ett militärt angrepp mot Sverige är sannolikt inom en snar framtid? De närmaste åren? På tio års sikt?

Så fungerar inte världen idag. Man får inte tio års förvarning. Man får inte tre års förvarning. Även om man nu skulle få tre års förvarning skulle det inte räcka (mycket bra debattartikel). Man bygger inte ett landslag i världsklass på tre år från att tidigare aldrig ha sysslat med sporten. Krig är en materialsport. När Sverige kommer att behöva köpa igen de stridsvagnar eller luftvärnssystem som vi nu ska göra oss av med, kommer de inte att finnas att få tag på p g a att omvärlden har samma behov och då går de nationella behoven först. Det tar också åratal att köpa in nya materielsystem. Så mycket borde politikerna i alla fall ha lärt sig av turerna kring HKP 14 och framförallt HKP 10B och NBG. Det kritiseras ju t o m i Försvarsberedningens rapport.

Det som är riktigt bra i Försvarsberedningen rapport är bilaga 1, Allan Widmans avvikande uppfattning om NATO. Ett kort citat:

"I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende... ...Inte minst av sistnämnda skäl bör det svensk-nordiska samarbetet fullt ut inkludera Estland, Lettland och Litauen. Dessa länders geografiska läge och förflutna gör dem mer utsatta för den osäkerhet som präglar Rysslands politiska utveckling. Denna utsatthet påverkar även vår säkerhet."


Försvarsminister Tolgfors och partisekreterare Schlingmann har idag också en replik på Bo Pellnäs debattartikel. Det klingar lika falskt för de insatta nu som för snart 70 år sedan.


Jag kan slutligen bara sammanfatta läget på ett sätt.

Vi har nu sågat av grenen vi sitter på och faller handlöst genom rymden. Eftersom man inte har någon fallkänsla mer än i några sekunder kan vi sitta lugnt och kasta sågen. Ingen fast mark syns under oss under överskådlig tid, men när den dyker upp, och det kommer den att göra, kommer den att göra det snabbt och då kommer det att göra ont. Mycket ont.

Dagisnivå

Gulan Avci, ordförande i liberala invandrarförbundet, vänder sig i en debattartikel i Expressen mot vänsterns krav på att USA ska lämna Irak. Hon har identifierat samma dagisnivå som jag hos vänstern när det gäller Irak (och även Afghanistan, anser jag).

Skit i folket i Irak, det viktiga är att amerikanerna försvinner därifrån (helst från USA också förmodligen), verkar vara vänsterparollen. På samma sätt verkar det vara i Afghanistan. Skit i att de afghanska kvinnorna får dra på sig burqan igen och bli utan skola och sjukvård. Det är ett lågt pris för att få bort amerikanerna.

Svenska medias tillrättalagda bild

I Sverige bestämmer journalisterna ofta vad vi ska tycka. Ofta handlar det om ämnen, där den enskilde har svårt att få tillgång till egna försthandsuppgifter. Skildringen av olika ämnen går mer och mer åt det mer subjektiva hållet istället för det objektiva. I viss mån kan man skapa sig en mer objektiv bild genom att läsa utländska tidningar och tittta på deras nyheter.

Ett exempel på ett område där journalisterna bestämt vad vi ska tycka är utvecklingen i Irak och Afghanistan. Alla amerikaner är onda och det enda man gör i Irak och Afghanistan är att plåga den inhemska befolkningen. Irak har man bestämt sig för är förlorat och ska helst explodera i ännu mer våld, precis som man rapporterat tidigare.

Artikeln från Aftonbladet igår som beskriver hur president Bush började gråta vid en ceremoni där en SEAL-soldat postumt tilldelades landets högsta militära utmärkelse, Congressional Medal of Honor, är faktiskt relativt sund. Det enda man kan anmärka på är att journalisten inte redogör för vad soldaten egentligen gjorde för att tilldelas medaljen. Han kastade sig på en handgranat för att skydda sina kamrater.

Vad som är intressant är dock omröstningen intill där läsarna uppmanas rösta om de tror utvecklingen i Irak är på väg åt rätt håll eller käpprätt åt helvete. Över 75% har valt det senare alternativet. Det tror jag till mångt och mycket beror på svenska medias bristfälliga och vinklade rapportering om kriget i Irak. Hur många har hört talas om The Surge?

Samma sak har skett med rapporteringen i Afghanistan. Det ska bara rapporteras om civila dödsoffer i Afghanistan. Att Isaf bygger skolor, sjukhus, vägar etc är inte intressant. Det är bara antalet civila afghaner dödade av USA som räknas. Där märktes det en tydlig omsvängning i svenskens bild av vad svenska soldater gör i Afghanistan efter TV 4:s Fredsstyrkan (ex 1, ex 2...).

Är man intresserad och vill läsa om utvecklingen i Irak på ett sammanfattande sätt på svenska och inte orkar följa utländska rapporter rekommenderar jag Erik van der Heegs Krigsblogg.

C-RAM

De högteknologiska jänkarnas försök att stoppa beskjutning av deras baser i Irak och Afghanistan blir allt mer högteknologiska. Det senaste är att man har anpassat hangarfartygens CIWS (close-in weapon system) för användade på marken, C-RAM (counter-rockets, artillery and mortars). CIWS utvecklades en gång för att skjuta ner ryska kryssnings- och sjömålsrobotar som tagit sig igenom den skyddsskärm av luftvärnsrobotar som eskortfartygen stod för. Systemet består av 20 mm gatlingkanoner som i automatisk mod bekämpar anflygande robotar. Det måste vara helt automatiserat eftersom räckvidden endast är några km och robotarna kan anflyga i flera ggr ljudhastigheten, vilket gör att verkanstiden är enormt kort.

De markbaserade systemen har modifierats för att kunna skjuta ner även raketer och granatkastar- och artillerigranater. För att de ska kunna gå att använda i tätbebyggda områden har ammunitionen en självdestruktionsfunktion som gör att resterna som faller ned ska vara ofarliga. Ett system som slungar iväg ca 100 granater per sekund kommer ju annars att orsaka en del collateral damage.



Granatkastargranater mot Balad AB i Irak bekämpas

Presentation av systemet


Ytterligare en granatkastarattack

Båda systemen har med framgång använts i Irak och försvarar bl a Gröna Zonen i Bagdad, och det dröjer nog inte länge förrän man ser dessa system på i stort sett alla amerikanska baser i konfliktområden.

Raytheons broschyr om Centurionsystemet, som är företagets C-RAM-system.

Att poola en transportkapacitet

Igår offentliggjordes att Sverige tillsammans med ca 15 andra europeiska länder gemensamt kommer att köpa tre st C-17 flygplan i en gemensam satsning för att lösa snabba transportbehov. Sverige kommer att köpa in sig med 550 flygtimmar per år. Tidigare har man sagt att man köper en andel motsvarande ca 5%. Kostnaden för detta blir runt 1,5 mdr kr. Flygplanen kommer att baseras på den ungerska basen Papa och Sverige kommer därmed att ha kontinuerlig bemanning där med ett antal besättningar.

Denna "poolning" (som det nu populärt heter) ger upphov till en rad frågeställningar, både politiska och militära. Nu har jag inte insyn i vad avtalet säger, men man kan ju utgå ifrån att Sverige har lagt in förbehåll i kontraktet att vår personal endast får flyga av Sverige sanktionerade uppdrag, t ex inte genomföra flygningar åt nationer som skall skicka materiel till sina kontingenter i Irak. Sådant är ju ack så känsligt.

I DN uttalar sig vänsterpartiets taleskvinna i försvarsfrågor, Gunilla Wahlén om affären. Följande två uttalanden är rätt intressanta att analysera:

"Försvaret måste införa köpstopp och få i ordning på sin ekonomi innan man gör några stora internationella upphandlingar"
"Jag tycker att det här sättet att planera internationella styrkor är helt fel väg att gå. Vi behöver ett försvar som kan försvara vårt territorium. I andra hand ska vi kunna delta i internationella styrkor"

Av dessa uttalanden kan man sluta sig till att Wahlén inte har greppat vad som föranleder den ekonomiska obalansen. Det är knappast inom inköpen av ny materiel som läckaget ligger. Likaså verkar det ha gått Wahlén helt obemärkt förbi att Försvarsmakten har en akut brist på transportkapacitet som bara kommer att bli värre. Fr o m nästa år kommer den svenska flottan av Tp 84 Hercules att reduceras till 7 då ett flygplan avvecklas. Dessutom kommer REMO att påbörjas på övrig vilket gör att tillgängligheten ytterligare reduceras. Det sista uttalandet är även intressant ur den synvinkeln att man ju aldrig tidigare trott att vänsterpartiet skulle börja oroa sig för Försvarets förmåga att försvara det egna landet.

Sist men inte minst kan man ju oroa sig för hur Flygvapnet skall få fram piloter att bemanna förbandet i Papa. Redan idag är stor brist på besättningar till Tp 84, så illa att man t o m har svårt att utbilda nya p g a de ständiga uppdragen. Rent allmänt har Flygvapnet stora problem med personalförsörjningen av piloter. Den indragna flygtiden gör att piloterna inte får öva och ej kan uppträtthålla den förmåga som fastslagits. Framförallt kan man inte utbilda klart nya piloter. Pilotutbildningen har också varit svårt sargad av den politiska oförmågan i början av decenniet att placera (Krigs)flygskolan. Av behovet av piloter har man lyckats producera knappt hälften de senaste 10 åren av ovanstående anledningar. Därtill ska man beakta att ålderskurvan hos piloterna är sådan att de kommande åren kommer väldigt många att gå i pension medan få kommer in. Flygvapnet har inte haft så många avgångar de senaste åren eftersom den civila marknaden stått relativt stilla. Detta kommer att bli ett problem nu när företagen åter börjar anställa, expandera och dessutom ska ersätta pensionsavgångar samtidigt som försvarsbudgeten gör att ca hälften av JAS-piloterna är utan flygtid i år. Dessutom har de rekryteringssatsningar som gjorts de senaste åren slagit helt fel eftersom de alltid kommit samtidigt som en nerdragning besparingsåtgärd. Nu senaste Stridspiloterna i Kanal 5, där eleverna fick flyga sitt första pass JAS själva i höstas för att därefter ej få flyga något mer under 2007 OCH 2008!

Åter till Papa, hur ska man då kunna motivera, rekrytera och avdela ett antal besättningar att bosätta sig i Ungern, när man redan har brist på piloter, de piloter man har till stor del är missnöjda och stationeringsorten är i en annan del av Europa och det förmodligen inte kommer att bli tal om ett pendlingsavtal? Återstår att se.

Hösten 2006 tog den nya borgerliga regeringen beslut om att inte köpa in två st egna C-17 till Flygvapnet. Kostnaden för detta hade varit ca 2 mdr kr st. Detta hade enligt mitt sätt att se på det varit en ganska sund investering. Som nämnts är flygtransportkapaciteten redan mycket låg, även i andra delar av Europa. Sverige hade istället för att ständigt förlita sig på att kunna hyra in ryska transportflygplan och den nya C-17-poolen, kunnat ha en egen förmåga att lyfta materiel nästan vart som helst under lång tid framöver. Att understödja insatsen i Afghanistan hade blivit avsevärt mycket enklare och förmodligen inte krävt en basering i UAE för hundramiljontalet kr om året. Eventuell överbliven transportkapacitet hade man utan problem kunnat hyra ut till andra intressenter. Att lösa problem i stil med Tsunamin hade också varit en barnlek. Att förstärka redan pågående insatser hade också varit en smal sak. 550 flygtimmar i den nuvarande formen blir med överslagsräkning ca 15 vändor Sverige - Afghanistan t&r och 20 vändor Sverige - Tchad t&r. Vi får hoppas att det räcker.

Ett annat system jag tycker man skulle överväga att köpa in är Airbus A330MRTT, ett kombinerat tanker och transportflygplan som också avsevärt skulle underlätta personal och materieltransporter samt vara till stor nytta vid insatser med JAS-förband, men det får bli mer om detta en annan gång.

SvD
Regeringens pressmeddelande

Rätta takter

Har vi någonsin haft några ministrar som på liknande sätt åkt till en så farlig plats som Bagdad? Jag tycker att det är utmärkt att vår utrikesminister bestämmer sig för att stödja den irakiska regeringen på plats. Likväl är det ännu bättre att migrationsministern åker till Irak för att informera sig om situationen och huruvida det är möjligt för irakiska flyktingar och asylsökande att återvända. Det måste vara utgångspunkten för svenska flyktingpolitik att dessa ska återvända till sitt ursprungsland.

Med största sannolikhet är det så att de irakier och afghaner som sökt sig hit och till andra europeiska länder egentligen är de som behövs bäst i sitt eget land. Det är förmodligen de som har en god utbildning och de sekulära och mer öppna åsikter som skulle behövas för att utgöra grunden till en effektiv nationsbildning.

Summa summarum - jag är mycket imponerad av Bildt och Billströms resa till Irak. De vågar åka till en plats som svenska journalister inte vågat besöka de senaste 5 åren. Svenska journalister sitter helst 100 mil från en konflikt och refererar andra nyhetsbolag från hotellpoolens trygga vrå. Martin Adler var den siste med råg i ryggen att befinna sig på plats där kulorna viner. I viss mån är även Johanne Hildebrandt av samma skrot och korn. I socialdemokratiska regeringar skulle jag möjligtvis kunna tänka mig Jan Eliasson göra samma resa. Han for ju faktiskt till Darfur å FNs vägnar härom veckan.

Härnäst åker Bildt till Tchad i tre dagar, förmodligen för att på plats reka inför ett eventuellt insättande av Nordic Battle Group. Enligt TT åker han just till huvudstaden N'Djamena och den största staden i östra Tchad, Abéché, vilket är de två städer NBG förväntas basera i.

Framskjuten ledning - det är det bästa.

Carl Bildt om resan 1, 2
SvD
DN

Idag finns inget val

På SvD Brännpunkt är idag en amerikansk debattartikel skriven av sju soldater i 82nd Airborne. Alla är för tillfället i Irak. De skriver om den misslyckade amerikanska Irakpolitiken och konstaterar att det var fel att anfalla Irak.

Det anser jag också, liksom jag gjorde 2003. Däremot är jag fast övertygad om att idag finns det inget val. USA måste stanna i Irak och reda ut situationen. Därmed inte sagt att jag stöder hur man sköter saker i Irak just nu, men ett amerikanskt tillbakadragande innan en effektiv nationsbildning skett förvärrar bara saker ännu mer. Risken är då överhängande, anser jag, att oroligheterna sprider sig utanför Iraks gränser och drar in Iran på ena sidan och Sunnistater på andra. Sen är det inte otroligt att Israel också dras in och ett nytt arab-israeliskt krig idag kan mycket väl bli nukleärt då i dagsläget både Israel och Iran förfogar över kärnvapen. Det tar nog heller inte lång tid innan Europa också dras in mot sin vilja med alla muslimer med rötter i Mellan Östern som idag bor här.

Så för allas skull måste USA stanna i Irak och se till att det på nytt kan bildas en irakisk nation. Hade man inte anfallit Irak hade världen säkerligen på det hela sett bättre ut, även om Saddam Hussein varit kvar vid makten, men nu är läget som det tyvärr är.

NBG utan HKP 10B inledningsvis

Enligt TT kommer inte de tre HKP 10B som ska ingå som Medevac-resurs i NBG att bli klara i tid. Först i mars räknas de vara levererade och personalen inskolad. Detta är ett resultat av gångna tiders låtsasinköp till Försvaret. Istället för att köpa en helikopter som från början (i mitten av 80-talet) var utrustad för att klara sig i en stridsmiljö valde man att köpa helikoptrarna så billigt som möjligt - utan minsta förmåga till självskydd. HKP 10:s huvuduppgift har varit att rädda piloter som hoppat. Dock har piloterna bara kunnat påräkna denna hämtning i fred och över egen terräng då alla Försvarets helikoptrar saknat alla typer av skydd (ballistiskt, signaturdämpning, varnare och passiva/aktiva motmedel) och därför inte kunnat uppträda där beskjutning kan påräknas. För att klara insatser i ett konfliktområde med NBG tog man beslut förra hösten att modifiera HKP 10 till HKP 10B. I modden ingår fästen för kulsprutor i dörrarna och de ovan uppräknade skydden minus aktiva motmedel.

I början av 2007 insåg man att det skulle inte räcka med tre helikoptrar för NBG:s 2500 man (1 hkp aktiv, 1 under service och 1 reserv). Man beslöt då att även använda sig av de gamla HKP 4 som Försvaret har avsett att skrota när som helst (läs mer på undstunden). Dessa har man inte råd att förse med vare sig varnare, motmedel eller signaturdämpning, vilket får anses som ett krav för att kunna operera i ett konfliktområde. Det ballistiska skyddet skyddar besättningen mot eld från eldhandvapen. Däremot är helikoptern extremt sårbar för MANPADS om den inte förses med passiva motmedel i form av facklor och signaturdämpning. MANPADS finns tyvärr idag spridda över hela världen och i fel händer (i mängder) i alla "heta" områden.


Nedan finns en video på en amerikanska helikopter av samma modell som den svenska HKP 4 som träffas av en MANPADS i Irak. Värt att notera är att inga motmedel (facklor) fälls från helikoptern. Detta tyder på att ett eller flera av följande: Besättningen såg inte robotskottet alt robotskottsvarnare fanns ej på helikoptern eller så var varnaren trasig. Filmen visar hur otroligt sårbara helikoptrar är för MANPADS. Bantiden för MANPADS ligger normal på 4-6 s, vilket kräver omedelbara motåtgärder och ögonblicklig upptäckt. Av rökstrimman efter roboten att döma är detta med stor sannolikhet en äldre rysk robot, alt kinesisk kopia.




Detta var en av flera nerskjutningar av amerikanska helikoptrar i Irak i början av 2007. Detta ledde till ett omfattande modifieringsprogram av de helikoptrar som tidigare inte utrustats med robotskottsvarnare och aktiva motmedel.

Jag tycker synd om de som ska färdas med HKP 4 i NBG eftersom helikoptern kommer att vara ytterst sårbar. Avsaknaden av alla former av varnare och motmedel kommer att ställa extrema krav på var och hur helikoptern kan uppträda.

Från augusti till i somras hade Sverige 3 HKP 9 i Kosovo. Då hade äntligen situationen i Kosovo bedömts tillräckligt stabil för att man skulle våga ta dit svenska helikoptrar eftersom de som sagt saknar alla former av skydd. Sverige har tidigare velat skicka helikoptrar till Kosovo, men bestämt avråtts av alla NATO-länder, då de hört att våra helikoptrar saknar alla skyddssystem och därutöver erforderliga kommunikationssystem m m.

Frågan kvarstår dock hur NBG ska klara sig utan medevac-resurser de första tre månaderna. Man självklart också diskutera det kloka i att skära i materielbudgeten och konstatera att låta snålheten bedra visheten är alltid billigast på kort sikt, men inte på längre.

TT (via SvD)
SvD

Uppdateringar 070821

Aftonbladet har idag en artikel om förra veckans ryska flygningar med Tu-95. Kvaliteten på artikeln är usel (som alltid i kvällstidningar), men höjer sig till medioker om man bortser från meningen: "Två Eurofighters skickades upp och lade sig provokativt på bara något hundratal meters avstånd från det ryska jätteplanet" (Alla som vet något om de internationella luftfartsbestämmelserna vet att det är helt i enlighet med dem - alltså knappast provokativt).

Mitt tidigare inlägg om ryska bombplansflygningar



SvD berättar också att det blir fortsatt stopp för svenska flygning på Irak. Karl Malmqvist har ett tänkvärt blogginlägg om detta.

Mitt tidigare inlägg om robotskottet mot Nordic Airways