Utrikespolitiken som inrikespolitik igen?

På Aftonbladets debattsida går Urban Ahlin till hård attack mot regeringen som han anser ej tar ansvar för att Sverige deltar i FN-ledda militära insatser.  Ahlin ser en rad fördelar för Sveriges roll genom att Sverige tar ett större militärt ansvar i FN-ledda insatser. Framförallt vill han se ett svenskt deltagande i Sydsudan med ett ingenjörförband.

Ahlins initiativ är ju naturligtvis vällovligt, men man blir ju lite fundersam över den socialdemokratiska försvarspolitiken, när Ahlin strax efter partiet härom veckan lade fram en skuggbudget där anslaget för internationella insatser minskas med 140 mkr årligen, lägger fram ett förslag om en helt ny insats. Till råga på allt måste man återigen fundera över vilken verklighetsförankring Ahlin och i förlängningen förmodligen också Håkan Juholt har denna gång. Är det måhända på samma sätt nu som med sommarens Libyendebacle och kravet på 5 flygplan och en bordningsstyrka?

Det man ska veta är att Försvarsmakten är hårt ansträngd i genomförandet av Afghanistaninsatsen och bemanningen där till följd av än så länge mycket låga personalnivåer i organisationen. Sverige ska naturligtvis delta i FN-ledda insatser, men för att mäkta med en insats liknande vad som efterfrågas i Sydsudan, krävs det att något betydligt större land är villigt att ta ledartröjan, framförallt avseende logistik. Tyvärr har Försvarsmakten inte heller de personalnivåer att man kan bemanna en insats med ingenjörtrupp längre än en enstaka rotation, varvid det kommer att bli en mycket kort insats. Minns vilket liv det blev när det framkom att Tchadförbandet endast skulle verka med full operativ förmåga i någon enstaka vecka innan åtgärder för hemfärd skulle påbörjas.

Att kräva ett påbörjande ytterligare en markoperativ insats i ett logistiskt extremt svårt operationsområde med en förbandstyp med mycket ansträngda personella resurser, är inte trovärdigt utan måste tyvärr stämplas som ett blekt slag i inrikespolitiken med utrikespolitiken som slagträ. Tyvärr verkar inte Ahlin vara lika intresserad av att samtala med representanter för Försvarsmakten som han verkar vara av att tala med FN-delegater, annars hade Socialdemokraterna kanske lanserat mer realistiska förslag.


Läs också SvD:s Ledarblogg hur det kan gå till när man pratar på lite annat sätt med Försvarsmakten

Tweet

Rysk pilot nerskjuten i Sudan

Det har nu bekräftats av ryska myndigheter att den sudanesiska Mig-29 som sköts ner av rebeller under striderna i närheten av Khartoum i början av maj, flögs av en rysk pilot.

Enligt de ryska myndigheterna var piloten inte där på något officiellt uppdrag utan tjänstgjorde privat som instruktör. Varför han deltog i stridigheterna vet man inte. Han uppges i alla fall inte ha varit medlem av den ryska helikopterstyrka som står under FN-befäl i Sudan.

Till skillnad från vad många tror har Sudan tillgång till en hel del modern hårdvara och man ska nog inte underskatta landets flygvapen om man låter ryssar flyga planen.

Bojkotta OS?

Det är svårt att använda någon form av påtryckningar mot världens största land och ett av de viktigaste för världsekonomin.

Ändå kan jag inte annat än tycka att det nu mest kraftfulla vore en bojkott av OS. Detta gillar inte den svenska OS-kommitten. Likaså har intresset från svenska idrottare med OS-ambitioner varit mer än svalt. Det är ju förståeligt. Man får ju inte så många chanser att vara med i OS, men någonstans måste man välja mellan samvetet och pengar/berömmelse.

Det är inte bara hur Kina beter sig i Tibet som väcker mitt missnöje, utan i stor grad även hur man agerar i Afrika. Nu kommer väl somliga att ställa frågan hur västvärlden då har betett sig genom tiderna? Två fel gör inte ett rätt är känt sedan länge. Den kinesiska råvaruhungern har gjort att den kinesiska närvaron i Afrika idag är enorm och så också understödjandet av diverse tveksamma regimer, såsom i Sudan och Zimbabwe. Kina har fyllt tomrummet efter Sovjetunionen som vapenleverantör.

Wadi Sayyidna - sudanesiska flygvapnets bas utanför Khartoum.

Kinesisk hårdvara på militärparad i Sudan. Fler filmer från paraden med annan materiel finns på youtube.

I Sudan är de kinesiska oljebolagen de största intressenterna i landets oljeproduktion. För att se till att ständigt hålla den sudanesiska regeringen på gott mod, ser man till att förse den sudanesiska krigsmakten med ny materiel. Även rebellstyrkorna i Tchad får del av den kinesiska kakan. Visserligen har Kina redan en fot inne i Tchad, vilket man bl a kan läsa lite om i Johanne Hildebrandts blogg från Tchad. Det är nog ändå inte att dra för långa slutsatser att om rebellerna lyckas ta makten kommer de att stå i tacksamhetsskuld till sina gamla allierade. Kina har också varit den aktör som starkast motsatt sig FN-styrkor i Sudan.

Det är glädjande att se att det faktiskt finns höga politiker som vågar ta strid för en bojkott av OS i Kina.

SvD
DN

Fler artiklar 30/3
SvD, 2
DN, 2
Aftonbladet (Zimbabwe)

För övrigt kan jag inte bara annat än sucka över de blåögda anhöriga som gladeligen skriver ut namnen på sina soldater i TD 01. Ägnar man någon timme åt Johanne Hildebrandts bloggs kommentarer, google, hitta.se, ratsit och facebook så har man kommit rätt långt. Tänk då på vad en mer motiverad människa med onda avsikter kan lyckas med...

Videoreportage om Darfur/Janjawid

Idag hittade jag det här videoreportaget om Darfur-konflikten och Janjawid-milisen. Det skildrar konflikten från en sida som jag inte sett tidigare.

Vad händer i Tchad?

Som bekant tog sig rebellerna i Tchad i helgen ända från sina bakre baser inne i Sudan ända in i Tchads huvudstad N'Djamena, där de slutligen slogs tillbaka av regeringsstyrkor. Förra året genomfördes ett likadant anfall, men då stoppades rebellerna tidigare utanför N'Djamena.

Som vanligt lider svenska media av svår Star Wars-sjuka, dvs hopplös rebellromantik. Man är noggrann med att påpeka att rebellerna vill ha bort president Deby från makten och att Deby själv tog makten i en kupp för nästan 20 år. I övrigt nämner man inget om rebellernas agenda, eller vad Deby står för.

Deby har gjort sig ordentligt ovän med Sudan eftersom Deby tillåter flyktingar från sudanesiska Darfur att ta sin tillflykt till Tchad och de flyktingläger som finns i tchadiska Darfur. Av denna anledning stöder Sudans regering rebellerna i Tchad genom att förse dem med fristader, utrustning och träningsmöjligheter inne i Sudan. Från sudanesiskt territorium gör rebellerna sedan räder in i Tchad, innan man åter går över gränsen för att undkomma tchadiska regeringsstyrkor. Härom veckan gick Tchads flygvapen (några få helikoptrar, ett propellerskolflygplan och några transportflygplan) till anfall mot rebellbaser strax innanför sudanesiska gränsen. Sedan i helgen har Tchad åter förklarat Sudan krig, vilket händer av och till.

Det mest intressanta som svenska media inte nämnt någonting om är följande: Vad händer med flyktingarna från sudanesiska Darfur om rebellerna lyckas få bort president Deby och ta makten i Tchad? Är i så fall ett ännu större folkmord att vänta i Darfur?

EU har som vanligt när det gäller konflikter i Afrika blivit taget på sängen. Den planerade EU-styrkan i Tchad (drygt 3500 man) har fått sitt avresedatum uppskjutet pga stridigheterna. För svensk del har det inneburit ytterligare väntan för det amfibiekompani som kommer att utgöra den svenska kontingenten. Frankrike bedömde i förra veckan läget så allvarligt att man lät sitt flygande detachement i Tchad ombasera till Gabon. Den spanska styrka på 15-20 man som befann sig på rek-resa i Tchad evakuerades med spanskt militärt flyg. Kvar på flygplatsen blev ett antal spanska civila trots att det fanns platser över i flygplanet.

Redan innan sommaren kom förfrågningar från Frankrike till Sverige om att man önskade svenskt deltagande i en fredsbevarande insats i Tchad. Det man önskade var en insats med Nordic Battle Group (NBG) inkl stridsflyg med början i november. Frankrike erbjöd sig att sköta logistiken mot att Sverige ställde upp med NBG. I september beslutade dock regeringen att det inte skulle bli någon insats med NBG.

Nu står man inför ett intressant faktum. Läget i Tchad bedöms för riskabelt för att skicka den avsedda EU-styrkan till Tchad. En av NBG:s huvuduppgifter som man har tränats för (och ett av huvudsyftena med EU:s Battle Groups) är att upprätta brohuvuden för att möjliggöra insatser med mer konventionella fredsbevarande förband. Hade det i detta läget inte varit ganska lämpligt för EU att först sända in en av sina två i beredskap stående Battle Groups i Tchad?

Jag är dock rätt säker på att det inte kommer att bli någon insats för NBG. Dels saknas fortfarande en hel del viktig materiel (som kommer att vara operativ först mot slutet av beredskapsperioden...). Framförallt kommer en insats med Nordic Battle Group att bli så kostsam för Försvaret att även om man ställer i princip all annan verksamhet under 2008, kommer man inte klara av att hålla budgeten.

Som alltid är det viktigaste för Försvaret (enligt direktiven uppifrån) att hålla budget. Insatser, oavsett hur nyttiga, får komma i andra hand. Det är viktigare att man klarar av att betala hyrorna till andra statliga myndigheter än att det görs en insats för världsfreden.


Krigsblogg 2008 (mycket intressant om Tchad och övriga konflikter i världen) 1, 2
SvD - Svenskar ska rädda EU-trupp
SvD - Minst 160 döda i Tchad
Aftonbladet - Minst 100 civila dog i Tchad