Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten

"Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten."

Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

"Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?"

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

"Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)"

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.


På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”


Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.


"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."


Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land"
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

"Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt"
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

"Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas."
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

"Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att "Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas."

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.


Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.


Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.


Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

"Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours."

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.

Gästinlägg: Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

I förra veckan skrev Johan Hansson en debattartikel hos Dagens Industri som väckte en viss uppmärksamhet både i Försvarsmakten såväl som i sociala medier. Jag adresserade reaktionerna mot debattartikeln i ett inlägg förra veckan. Att lägga locket på försvarsdebatt såsom tidigare gjorts vore förödande. Fler kreativa inlägg behövs för kloka lösningar och utveckling ska nås. Sedan förra veckan har Johan Hansson skrivit ett inlägg på sin egen blogg om debattartikeln och här nedan följer ett gästinlägg med en annan ståndpunkt. Båda lika viktiga för debatten.

Wiseman

—————————————————————

Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.

Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.

Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.

Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.

Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.


Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning

Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation."

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de "nya" i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna "amatörernas afton" har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS

Granatkastare m/41

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Nya siffror för "miljardsatsningen"

Ni kanske minns "miljardsatsningen" från förrförra veckan, där Regeringen "satsade miljardbelopp på förvaret i Skaraborg och Norrbotten"? Det som egentligen var den renovering av stridsvagn 122 som varit budgeterad att ske långt tidigare, men som Regeringens genomförandegrupp strök 2008 och som efter dess återkommit men skjutits framåt?

Enligt Försvarsmaktens materielplan var det tänkt att 48-56 stridsvagnar skulle renoveras. Övriga drygt hälften hamnar i de så kallade "reservbataljonerna" som är rena pappersförband utan personal vilket i praktiken innebär att de sannolikt hamnar i malpåse och sedan om något år går till försäljning.

Ny Teknik skriver idag om denna renovering och att det inte blir fler än 42 stridsvagnar som kommer att renoveras. En siffra som ju Regeringen i det ursprungliga pressmeddelandet inte såg det som nödvändigt att nämna. Ej heller ville man berätta vad renoveringen skulle bestå av, vilket dock går att utläsa här (oklart om hela ambitionen av ekonomiska skäl kan uppfyllas)

Gissningsvis handlar det om att renovera 42 st strv 122A, medan såväl bärgningsvagnar och de 12 strv 122B (modifierad till högre skyddsnivå för internationella insatser) ej kommer att renoveras. Hur det går för de stridsvagnar som är tänkta att tillbringa sina dagar i det folkpartistiska garaget på Gotland är oklart.

Det blir bara tydligare vilka enorma satsningar Regeringen gör på svenskt försvar. Återigen bevisas det att det är oerhört mycket viktigare att framstå som effektiv än att egentligen vara det.

Nu är det bara att vänta in höstbudgeten och de satsningar på försvaret som kommer att göras där.

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

 … hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.


Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin "uppgradering". Från Sveriges Radio Skaraborg:

"Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."


Man häpnar.


Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om "jätteinvesteringen" som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken "Fortsatt desinformation".

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DN, SvD, Aft, 2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens "avslöjande" att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:

Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Några lästips tills vidare

Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.


Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under "Ryska påsken". Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

Vad avser "Ryska påsken" så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.


Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas "rikspjäsen", varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: "Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror."

Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter "Ryska påsken" i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?


Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.


Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.


Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.


Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.


Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att "avvara en semesterresa för att "wake up and smell the coffey"". Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

Varför brådskan?

Regeringen har nu enligt SvD givit klartecken till Försvarsmakten att anskaffa IRIS-T i luftvärnsversion. Anskaffningen har diskuterats i två tidigare inlägg och liksom tidigare är det starka skäl att ställa sig frågan Varför denna brådska?

Den brist landet lider på luftvärn är omfattande, men rör framförallt mer långräckviddigt luftvärn som kan skydda viktig infrastruktur, befolkningscentra och basområden. Försvarsmakten lämnade också i sitt underlag för anskaffning av JAS 39E Gripen information om att skulle det lägre spannet av flygplan väljas, 60 st, krävs det att dessa kompletteras med en ännu större numerär långräckviddigt luftvärn.

Värst i sammanhanget blir ändå det faktum att Sverige löper stor risk att bli enda kund till IRIS-T i luftvärnsversion eftersom ännu inget land har beställt systemet och att det löper stor risk att inte ens anskaffas i moderlandet Tyskland.

Det är något som inte stämmer med denna anskaffning. Varför Regeringens brådska med IRIS-T?

SvD, DI, Skånskan, DN, GP, SR, 2, NyT

Om ett vådaskott istället hade varit ett färdtillståndsbrott

Säkerhetsarbete kräver omfattande insatser och en mycket öppen inställning för att ha chans att vara framgångsrikt. I fallet med Flygvapnets flygsäkerhetsarbete är det åtskilliga år av forskning som burit frukt, inte minst i form av det ca 50 år gamla DA-systemet. Att skriva en DA är obligatoriskt när en driftstörning inträffat, men görs i regel också där en driftstörning kunde ha inträffat. Med en driftstörning avses en händelse som fått påverkan på verksamhetssäkerheten och därmed i förlängningen även på den operativa säkerheten.

Händelsen med vådaskottet på Ledningsregementet är djupt beklaglig. Inte bara för att vådaskottet inträffat utan för att hantering i längden riskerar att leda till ett klimat som i längden försämrar Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet. Oavsett vad ansvariga nu säger om händelsen kommer den indirekta signalen till Försvarsmaktens personal att vara att vådaskott bör man så långt det går mörka, annars hamnar man i tinget. Resultatet blir i så fall Försvarsmakten som organisation ingenting lär av händelser där säkerheten hotats och risken för allvarligare olyckor ökar. Vår säkerhetskultur riskerar därmed att erodera.

 Hade det nämnda vådaskottet hanterats som en flygsäkerhetshotande händelse hade det kunnat se ut ungefär som nedan. Observera att det är ett exempel på hur en liknande händelse skulle kunna ha gått till för att visa på hur DA-systemet skulle kunna appliceras, ej hur de faktiska omständigheterna kring vådaskottet förelåg.



–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Förband: LedR
Enhet: Psyops
Datum: 120810
Signatur: ABC (rapportörens signatur anonymiseras sedan innan inmatning i databas, där den ersätts med ålder och erfarenhet i form av flygtimmar, vilket även gör det mer statistiskt gångbart. I det här fallet hade det kunnat vara lämpligt med t ex år sedan anställning)
Typ av händelse: Tillbud
Teknisk rapport/Arbetsbeskrivning: Nej (Ja vid samtidigt materielfel)
Övning: Skjutövning
Övningsfas: Förberedelser
Orsak: Vådaomställning, -utlösning, -avfyrning
Orsak 2: Avsteg från order och bestämmelser

Vådaskott vid påfyllning av ammunition

Vid förberedelser inför snabbmarsch följt av skjutpass på Stora skjutbanan avlossade jag vid blindavfyrning ett vådaskott i vapenvårdslokalen där vi genomförde påfyllning av ammunition efter utlåsning av vapnen. Sedan i slutet av maj ska vapnen förvaras med uppspänd mekanism enligt lokal instruktion. Stressad som jag var då vi var efter i tidsschemat, fick jag ett hjärnsläpp när jag gjort magasin i och släppte fram mekanismen och blindavfyrade i ofarlig riktning för att slacka mekanismen.


Plutonchefs kommentar:Vi genomför just nu förberedelser inför skarp internationell insats och eftersom tidsschemat inför insatsen är pressat har vi strävat efter att kombinera så många aktiviteter som möjligt. Tanken var här att kombinera fys och skjutpasset, samt att genomföra förberedelser inför förflyttningen och skjutningen så missionslikt som möjligt med påfyllning inne i "campen".
Efter vådaskottet beordrade jag eld upphör och genomförde samlat patron ur momentvis med truppen och vidtog därefter åtgärder efter vådaskott. Utbildningssäkerhetsofficer och förbandspsykolog tillkallades direkt för att understödja i det efterföljande arbetet. Vi har även talat igenom händelsen på plutonen och haft en bra diskussion om hur det inträffade kan appliceras på miljön i insatsområdet och var/hur liknande saker skulle kunna hända där.

Tjf kompanichef kommentar: Plutonchefens ambition till "train as you fight" är eftersträvansvärd. Tyvärr har ambitionen i kombination med flera andra faktorer gjort att vi har fått ännu ett vådaskott. Vi ska skatta oss lyckliga att det sista filtret i vår vapensäkerhet faktiskt fungerade, nämligen blindavfyrning i ofarlig riktning.

Här kan vi identifiera flera faktorer som bidragit till det inträffade.Ett av de första skjutpassen efter semestern, tidsförsening med påföljande stress, personal som nyss börjat jobba tillsammans och nya rutiner. Här borde plutonchefen ha dragit öronen åt sig tidigare och plockat bort en eller flera av dessa faktorer som ledde fram till vådaskottet. Som kompanichef borde jag också ha gett tydligare styrningar avseende hur vi ska bedriva förberedelserna innan plutonen roterar.
Plutonchefen ska ha beröm för åtgärderna efter vådaskottet som skedde helt enligt boken.

Utbsäkoffs kommentar: Instämmer med kompanichefens analys. 


Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet.

Föreslår spridning av denna DA i nästa nummer av "säker soldat". Händelsen har också belysts lokalt på förbandet i samtliga plutoner.

Marksäks kommentar: Föreskrifterna med förvaring av vapen med uppspänd mekanism var en nyhet för oss. Detta är ej godkänt från centralt håll och vi har skickat ut ett centralt meddelande om att detta förfarande ej får användas. Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet


Instämmer även med kompanichefen. En lång rad faktorer i samverkan har sannolikt lett fram till denna händelse. Den enda klassikern man riktigt saknar är lite sömn. Som chef och utbildare måste vi kunna identifiera de tillfällen där risken för felgrepp är förhöjd och vidta åtgärder för att stävja detta.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



"Det skulle aldrig hända mig" vs "Det där kunde ha varit jag"

En viktig aspekt av DA-systemet är dess tillgänglighet för all personal. Genom att samtliga berörda kan läsa skrivna driftstörningsanmälningarna och att man vet att "alla" skriver, istället för att på en samlad genomgång få något föreläst sig eller förmedlat i tredje led genom närmast chef/utbildare, minskas känslan av att "det skulle aldrig hända mig" och ersätts istället av "det skulle lika gärna kunnat vara jag". Genom att händelserna beskrivs av den som varit med om det inträffade förstärks detta ytterligare och de som läser kan sedan lättare känna igen sig i liknande situationer och identifiera varningstecknen som kan vara de första i en kedja som leder till en driftstöning.

I händelsen med det riktiga vådaskottet på Ledningsregementet har en utredning gjorts på händelsen, vilken bl a sänts in till Högkvarteret. Därefter har Marksäk lagt ut utredningen på det gemensamma försvarsmaktsnätverket i oredigerat skick och därtill gått ut med en "Marksäkinfo" till förbanden om var man kan återfinna och läsa utredningen. Avsikten är naturligtvis i grund och botten god, men är det så klokt att lägga ut en utredning där den 1. sergeant som sköt vådaskottet namnges och därmed också direkt utpekas? Risken är att personer som läser utredningen som en anklagelse istället för något att lära av. Grundsynen måste vara att den nämnde specialistofficeren efter detta kan gå vidare och göra god tjänst i Försvarsmakten, men kommer han att ges den chansen även om åtalet skulle ogillas eller blir han alltid sedd som "han som sköt vådaskottet i vapenvårdslokalen"? Detta är inte ett förfarande som passar en lärande organisation och god säkerhetskultur.

Verksamhetssäkerheten skulle tjäna på ett bättre sätt att förmedlas ut till de som ska bygga den, nämligen de enskilda personerna i organisationen. Hur många soldater kommer att få del av det som inträffade i vapenvårdslokalen i byggnad 76 på Ledningsregementet eller de faktiska omständigheterna? Hur många får del av händelserna vid P 4 våren 2011? Försvarsmakten skulle tjäna på att det lättillgängligt för samtlig personal fanns en publikation för övrig verksamhetssäkerhet liknande Flygdags vars nya nummer t ex kunde påannonseras genom mailutskick med länk. Möjligheterna är stora.


Får man en bättre säkerhet med hårda straff på försumlighet och misstag?

I flera länder finns redan en säkerhetskultur som bygger på det system som vi riskerar att få med åtalet mot specialistofficeren på Ledningsregementet. En kultur där det är viktigare att fälla någon än att förändra det som är roten till problemet. Ett exempel är ett visst NATO-land i Östeuropa där piloten hamnar om vederbörande bryter mot ett färdtillstånd. Ett färdtillstånd är den klarering som erhålls från en flygledare avseende hur ett flygplan ska manövreras i luften eller på marken, t ex en viss höjd, en färdväg osv. Färdtillstånden syftar till att upprätthålla separationen mellan luftfartygen så att kollisioner ej sker. Färdtillståndsbrott är alltför vanliga i luftfarten och generellt sett mer vanliga inom militär luftfart än civil, då civil flygning i regel går ut på att ta sig från a till b på en viss höjd, medan militär flygning handlar om att lösa ett antal militär uppgifter i alla möjliga delar av lufthavet.

Följden har i detta NATO-land blivit att man inom flygvapnet i princip aldrig bryter några färdtillstånd. Så är även fallet i flera andra länder där man har liknande påföljder. Ändå ligger piloter från dessa länder över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar. I Sverige bryts det alldeles för många färdtillstånd av Flygvapnet och omfattande arbete pågår både här och i många andra länder för att komma till rätta med dessa färdtillståndsbrott. En lösning som starkt bidragit till att minska färdtillståndsbrotten med Gripen har varit införandet av en funktion i flygplanet som varnar om man är på väg att avvika från den eller de höjder piloten matat in som gränser för flygningen efter att ha erhållit ett nytt färdtillstånd.

Bryter man inga färdtillstånd i det nämnda NATO-landet? Nej, inte officiellt. Inofficiellt är det dock massor, men organisationen vill även skydda sin personal så man hjälps åt att mörka det hela. Piloter från detta land och andra med liknande inställning ligger över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar, medan Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

En liknande företeelse kan man återfinna i USA. När Sverige började flyga Gripen med mycket höga g-belastningar visade det sig att många piloter fick kraftiga armsmärtor i vänsterarmen. Eftersom Sverige hade mycket liten erfarenhet av att flygning i belastningar över 7 G, vände man sig till USA som man redan tidigare tagit hjälp av avseende de flygfysiologiska aspekterna kring Gripen. I USA kände man inte alls till problemet, trots att man flög med liknande belastningar i såväl F-15 som F-16. Förbryllad fortsatte man forskningen kring det hela i Sverige och kom till slut fram till en hylsa som piloterna kunde spänna runt överarmen och som tog bort det mesta av armsmärtorna. Vid mer inofficiella samtal flygfysiologer och piloter emellan visade det sig i USA att många piloter kände av starka smärtor i höga g-belastningar. Dock var ingen dum nog att rapportera in det eftersom de första piloterna som anmält liknande smärtor tagits ur flygtjänst.


Hur bygger man en säkerhetskultur?

Man brukar tala om att oaktsamhet respektive grov oaktsamhet när det gäller om en säkerhetsstörning ska leda till påföljd eller inte. Det är dock att göra det något lätt för sig och försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Man bör även se till hur frekvent säkerhetsstörningen är. Är det så frekvent som vådaskott tyvärr är bör man istället koncentrera sig på förändra omständigheterna istället för att straffa de individer som i regel helt utan uppsåt ligger bakom vådaskottet.

Utför man däremot en handling där man medvetet frångår de förordningar och regler som finns uppsatta kan man förvänta sig en påföljd för sitt agerande. Även här finns det inom Flygvapnet en gråzon. Det finns nämligen en paragraf i säkerhetsbestämmelserna som överrider de andra. Som enskild tillåts man att bryta mot bestämmelserna om det innebär en höjning av säkerheten. Det är till och med så att den enskilde ska göra dessa avsteg och vidta de åtgärder som krävs för att minimera risk för skada på personal och materiel. Avsteg måste dock omedelbart rapporteras och utreds därefter. Kan man visa att man hade torrt på fötterna för avsteget så blir det av naturliga skäl beröm och inte skäll.

Säkerhetskultur är i mycket liten grad något som man beordrar utan som namnet antyder något som växer fram genom handlingar och agerande. Man kan beordra att det ska vara högt i tak, men visar man det inte själv genom att sätta exempel så blir det aldrig högt i tak. Tillåter vi heller aldrig människor att misslyckas så kan vi heller aldrig ta till vara på några erfarenheter för att i möjligaste mån kunna förhindra värre misslyckanden. Tyvärr verkar vi i Försvarsmakten med stora steg vara på väg mot en säkerhetskultur där det är viktigare att fälla och hitta syndabockar, snarare än att lära och utvecklas.