Rekommenderad läsning

Försvarsministern skrev igår på sin blogg om att nu har även Tyskland "tänkt rätt" och gått över till ett yrkesförsvar. Siffrorna som redovisades gjorde att man lyfte lite på ögonbrynen. Försvar & Säkerhet har granskat detta närmare i ett nytt publicerat inlägg som varmt rekommenderas. Inte helt förvånande har man kommit fram till andra siffror än försvarsministern. Intressant i sammanhanget är också de förmåner och ersättningar som tyska soldater får vid skarpa insatser. Vid deltagande i insats i Afghanistan erhåller soldaten ett skattefritt lönepåslag om 110 euro per dag utöver den redan skattefria grundlönen. Det är en viss skillnad mot vad en svensk soldat tjänar. Den här bloggen har sedan starten drivit frågan om att svensk militär personal på skarpa insatser ska skattebefrias och kommer så att fortsätta. Det är för staten en ringa kostnad med tanke på hur individer det berör, samtidigt som det betyder oerhört mycket för den enskilde, såväl på det moraliska planet som vad som till slut landar i plånboken.

Om skillnaden i förmåner för tyska och svenska soldater nämner försvarsministern mycket lite. Är man ytterligare intresserad av skillnaderna i förmåner för svenska soldater och soldater i Afghanistan från de övriga nordiska länderna, rekommenderas Johanne Hildebrandts nya bok Krigare som kommer ut nu i september.

Ersättning och förmåner är oerhört viktiga faktorer när det handlar om att rekrytera och behålla personal. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten varken i dagsläget eller i framtiden kommer att ha råd att erbjuda sina soldater och officerare konkurrensmässiga löner och förmåner såvida inte försvarsbudgeten förstärks. Lägger man därtill på de omfattande materielinvesteringar som måste göras under den kommande tioårsperioden för att ersätta kritiska materielsystem som då går mot sin livslängds slut, inser man att det ser riktigt, riktigt illa ut.


Annan rekommenderad läsning är FM hemsida där striden i Afghanistan för två veckor sedan där en svensk soldat kom att förlora ett ben beskrivs. Det är reportage av denna kaliber som bör eftersträvas i FM information. Bra jobbat FM!

Behov av att förekomma eller ej?

I Tyskland har en mycket tragisk företeelse börjat äga rum. "Fredsaktivister" och motståndare till kriget i Afghanistan har börjat förfölja och trakassera tyska soldater och deras anhöriga. Under de senaste 3 åren har 167 fall av trakasserier anmälts. Soldaten som intervjuas i inslaget nedan berättar om hur han blivit spottad på när han rört sig ute. Värre är att en av hans kollegor, som blivit svårt sårad i Afghanistan, fått sin bil uppbränd av aktivisterna. Den tyska motsvarigheten till ett veteranmonument har målats med grisblod. Att soldaterna känner avsmak för det bemötande de får i Tyskland är självklart, men de känner också stor vanmakt över att inte kunna göra något för att freda sina anhöriga.

I Sverige har vi som tur är inte samma otrevliga efterkrigshistoria som Tyskland med radikala terrororganisationer, i sin tur en slags kraftig motpendel till Hitlertysklands vansinne. Till skillnad från Tyskland har Försvarsmakten tagit det säkra före det osäkra och valt att endast presentera sina soldater i Afghanistan med förnamn på namnbrickor och i reportage, vilket är en klok åtgärd. Förr var hotbilden framförallt specialförband som i skymningsläget skulle likvidera nyckelpersonal som högre chefer och piloter. Idag är hotbilden framförallt icke-statliga aktörer som kan tänkas vilja använda sig av en asymmetrisk krigföring och påverka soldaterna där de är som svagast, nämligen på hemmaplan och hos deras anhöriga, vilket tidigare skett i bl a vårt västra grannland, Tyskland och i några enstaka fall även i Sverige.

Det är alltid lätt att skratta åt förebyggande säkerhetsåtgärder då det stora problemet är att man sällan får en direkt kvittens på att det fungerar. Fungerar åtgärderna blir det inte allvar av hotet. Vi får glädja oss åt att vi bor i Sverige och hittills varit förskonade från "opinionsbildning" av det slag som finns i Tyskland. Så länge det sker i form av Ofogs clownarméer och liknande, må det vara hänt, men ett scenario där AFA och liknande militanta politiska organisationer börjar "opinionsbilda" mot svenska militära internationella insatser är en mardröm.

Det värsta scenariot vore som sagt om icke-statliga aktörer började med en asymmetrisk krigföring i Sverige i syfte att neutralisera svenska militära insatser i deras intresseområden. Kan man undgå det, kanske det är ett litet pris att betala att inte presentera sig med fullt namn och undvika vara med på bild i media?

Krav med bristande verklighetsförankring

Återigen kan man läsa i tidningarna att det enda sättet för svensk trupp i Afghanistan att komma under vård snabbt är svenska helikoptrar. Resonemanget som förs i media påminner om den enfaldiga inställningen att NATO och Europa kommer att skydda Sverige, men själva ska vi inte behöva lyfta ett finger för dem.

Det finns i media ingen som helst förståelse finns för att alla förband Sverige sänder till Afghanistan inte står under svenskt nationellt befäl, utan under ISAF-befäl som gemensamma ISAF-resurser. Därmed är det precis lika troligt att svenska helikoptrar, om de nu funnits på plats förra veckan, också hade befunnit sig i Kunduz istället för Mazar e Sharif på ett annat ambulansuppdrag för att evakuera en skadad tysk och en skadad afghansk soldat och under återfärden träffats av den eld från marken som bl a punkterade en bränsletank på en av de tyska helikoptrarna.

Jag ser mycket gärna svenska helikoptrar i Afghanistan, men man måste inse att de inte kommer att utgöra en exklusiv svensk resurs. De kommer att nyttjas där de bäst behövs och det kan mycket väl vara en bra bit från där svenska förband är för tillfället. Fler helikoptrar måste fram till Afghanistan, eftersom nu även Tyskland börjar få problem med att få fram nya helikoptrar och besättningar att ersätta de nu redan slutkörda.

Man måste också inse att 3 Hkp 10B eller 4 Hkp 4, även om de nu var fullt operativa och kunde skickas idag, endast skulle utgöra ett tillfälligt nålstick. Med den låga numerären betyder det att tillgängligheten på plats är svår att hålla hög, samtidigt som man inte kommer att kunna utbilda och hålla nya besättningar på hemmaplan i god flygstatus. Vad som behövs är alltså en rejäl helikopterpark från början och frågan är Sverige någonsin får det om inte foten sätts ner hårt - nu.

Risken är överhängande att det just nu blir fort och fel när det gäller helikoptrar till Afghanistan.


Däremot ser jag mycket gärna att media granskar (notera vad försvarsministern bär på sin kavaj på bilden) varför situationen har blivit som den idag är. Det krävs en ordentlig genomlysning av Försvarsmaktens och FMV:s helikopteranskaffning, samt Regeringarnas agerande, under det senaste decenniet. I dagarna har Försvarsmakten t ex tvingats att acceptera leverans av Hkp 14/NH 90 mot sin vilja, trots att helikoptrarna är levererade med så många brister och restriktioner att de inte kommer att kunna flyga än på några år. Samtidigt verkar Försvarsmakten och FMV få det svårt att kräva tillverkaren på skadestånd p g a hur kontraktet skrivits, trots att de sista helikoptrarna skulle ha levererats i år.

Förhoppningsvis kan den granskningen även spridas till andra materielområden där minst lika stora missgrepp pågår. I Sverige finns en inneboende ovilja att stå rak i ryggen och fatta beslut utan att först ha försäkrat sig om vart vinden blåser. Finns ingen sådan indikation skickas beslutet uppåt i hierarikin med stora förseningar och mindre detaljkunskap om förhållandena som följd. Detta måste få ett slut.

Det är dags att börja kräva ansvar.

Utfrågning om Afghanistan

Försvarsmakten har idag släppt en del information om den senaste tidens operationer i Afghanistan, bl a om den operation i vilken 4 svenskar sårades och en afghansk tolk stupade. ÖB offentliggjorde idag vid Riksdagens utfrågning om Afghanistan ett öppet brev från föräldrarna till en av de sårade soldaterna. Föräldrarna talar i brevet mycket varmt om hur de och deras son behandlats från att han sårades till behandling på det tyska fältsjukhuset och i Uppsala. Det är en mycket gripande läsning, och jag gillar att man även talar varmt om det tyska agerandet, som tidigare fått utstå mycket oförtjänt kritik för att helikoptrarna var för långt från svenskarna och dessutom vände i luften. Det som inte framkommit i media är att helikoptrarna var i Kunduz för att undsätta en tysk och en afghansk soldat som tidigare under dagen sårats vid ett eldöverfall. Under flygningen mot platsen där svenskarna råkat ut för IED:n träffades helikoptrarna av beskjutning från marken som bl a skadade en bränsletank.

Den som känner för det uppmuntrar jag att höra av sig med krya-på-dig-hälsningar och liknande till de skadade svenskarna som alla vårdas på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.


Vidare läste ÖB upp en redogörelse för en strid i augusti då en svensk patrull hamnade i en eldstrid med motståndsmän. Även detta en mycket gripande läsning. Han talade också om de förstärkningar som Försvarsmakten anser krävs i sken av den ökade hotnivån i det svenska området.


På det hela var det en mycket intressant utfrågning (SVT 24 Play) som stundom fick mig att lyfta på ögonbrynen. På en direkt fråga om man skulle kunna stötta markförbanden med att upptäcka eldöverfall och i viss mån även IED:er om Sverige skickar Gripen till Afghanistan i väntan på att en taktisk UAV ska anskaffas, blev svaret från ÖB att det inte alls var lämpligt. Enligt honom flyger Gripen alldeles för högt och fort och detsamma är fallet vid en insats i vattnen utanför Somalia.

Huruvida Sverige ska skicka Gripen till Afghanistan eller inte är en helt annan fråga, men jag finner det synnerligen märkligt att Sveriges högste militäre företrädare framför så illa underbyggda åsikter. Exakt den uppgift som beskrevs är mycket vanligt förekommande i såväl Irak som Afghanistan, där framförallt amerikanska stridsflygplan har haft stora framgångar med att bistå markförband med att spana av framryckningsvägen och varna för eldöverfall och i viss mån även IED:er. Flygplanen kan sedan genomföra en "show of force" istället för vapeninsats till skillnad från UAV:er. Sedan uppsättandet av förbandet har detta varit en av huvuduppgifterna för den svenska stridsflygenheten, vilket förmodligen försvarsutskottsledamoten hade koll på. Om ÖB har den inställningen till sina beredskapsförband är ju frågan varför vi överhuvudtaget ska ha sådana? Eller är det kanske så att Gripen flyger mycket högre och fortare än amerikanska stridsflygplan?
Huruvida Sverige ska skicka stridsflygplan till Afghanistan är som sagt en annan fråga, men jag finner det mycket märkligt när ÖB framför ovanstående som fakta under en utfrågning i Riksdagen.

Desto mer glädjande är att arméinspektören vid samma utfrågning uttryckte att han gärna skulle se att svenska soldater och officerare skattebefrias när de befinner sig på insats. Jag tycker mig ha läst just den frasen någonstans förut. Förhoppningsvis tog politikerna till sig detta. Det var också ett bra och korrekt påpekande att hade inte "genomförandegruppen" pekat ut taktisk uav som ett besparingsområde våren 2008 hade arbetet med anskaffning av sådan varit ett år längre fram.

I tidningarna skrivs det idag om svårigheterna att rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal till den svenska afghanistanstyrkan och frågan togs även upp i radion under morgonen. Det är inte precis så att det finns ont om läkare i Sverige, så man borde kanske se över rekryteringsmetoderna. Bristen är inte direkt okänd eller ny.

Sist, men inte minst vill jag även tipsa om Johanne Hildebrandts inlägg på Newsmill där hon sågar Sveriges inställning till sina soldater.

I eftermiddag debatterar också Riksdagen den svenska Afghanistaninsatsen. Det blir intressant.

Förstärkning eller försvagning?

Tyskland har nu beslutat att förstärka sin kontingent i Afghanistan och närmare bestämt styrkan i Kunduz, med ett skyttekompani och ytterligare 5 stridsfordon. I förra veckan gästades den tyska kontingenten av den tyske försvarsministern, varvid förstärkningen offentliggjordes. På väg ut ur landet, dagen efter IED-attacken som sårade 5 svenskar och dödade deras tolk, blev försvarsminsterns helikopter beskjuten från marken, precis som helikoptrarna som skickades att undsätta svenskarna. Till skillnad från undsättningshelikoptrarna som bl a träffades i en bränsletank, undkom försvarsministerns oskadd. Tidigare i år utsattes den tyska basen i Kunduz för ett raketanfall med mållag bara 5 min efter att förbundskansler Merkel lämnat basen.

Tyskland har som bekant fått utstå mycket kritik för de enorma förbehåll landet lagt på sitt deltagande i Afghanistan. I förra veckan genomförde amerikanska och afghanska specialstyrkor en omfattande operation i närheten av den tyska basen i Kunduz. De tyska mandatet tillät inte tyskt deltagande. Tyskland har även lyckats reta upp den lokale guvernören så till den grad att han nu vill få tyskarna utbytta mot amerikaner, eftersom tyskarna ej aktivt kan ta tag i talibanerna.


Helikopterbristen är som bekant skriande i ISAF och som jag berättade i ett av helgens inlägg, letar nu även Tyskland febrilt efter nya helikoptrar till Afghanistan, då både besättningar och CH-53 börjar bli slutkörda. Det återstår som bekant att se vad försvarsminister Tolgfors ska lyckas trolla fram i form av svenskt bidrag. Reportaget i Ekot i söndags innehöll en allmän pajkastning på dagisnivå mellan Tolgfors och generaldirektörerna för Försvarsmakten och FMV, där alla skyllde på varandra. Hittills verkar ingen av dem ha förstått att t o m tre st Hkp 10B inte är en lösning över tiden. Det är en momentan lösning. För att kunna hålla helikoptrar på plats över en längre tid, krävs en mycket, mycket större bas av personal och helikoptrar att ta ur, men försök förklara det för en politiker.

Det kan också vara på sin plats att försvarsministern själv förklarar hur han avser göra utrymme för en insats med ett svenskt helikopterförband i Afghanistan. Regeringen fastställde nyligen att Försvarsmakten endast får ha 500 personer på plats i Afghanistan, trots en begäran från FM om att få utöka nästa år. Helikopterförbandet tillför ca 80 personer om det sätts in. Avser Regeringen utöka mandatet eller ska man ta hem ett skyttekompani och istället försvaga den svenska insatsen kraftigt? Det är ju förstås klart. Med färre skyttesoldater som är ute och åker, minskar ju risken att utsättas för IED:er och eldöverfall. Det gör förstås också möjligheterna att verkligen uträtta något i Afghanistan, vilket säkert tyskarna kan berätta eller varför inte guvernören i Kunduz?

Fort och fel? - Svenska helikoptrar

Precis som jag befarade har man nu drabbats av en "politisk panik" och måste få fram svenska helikoptrar till Afghanistan och det fort. Risken är då stor att det också blir mycket fel.

Gör inte misstaget att utläsa detta inlägg som att jag är motståndare till att Sverige ska ha helikoptrar i Afghanistan. Tvärtom. Men mediadrevet och debatten är mest full av känslor (vilket inte minst går att utläsa av kommentarer till tidigare inlägg på denna blogg) och mindre av objektivitet och Sverige har sedan år satt sig i en sits som vi idag tyvärr ser sviterna av.


Snabbare svensk sjukvård?

Den allmänna villfarelsen just nu är om Sverige har helikoptrar på plats kommer detta att ge svenskarna en snabbare sjukvårdskedja eftersom man då alltid kan åka svensk helikopter till sjukvården. Så är det definitivt inte. Även om Sverige hade helikoptrar på plats, garanterar det ingalunda att situationen inte skulle bli som i onsdags, nämligen att helikoptrarna redan var insatta på annat håll. Helikoptrar liksom allt annat är en ISAF-resurs, inte en nationell svensk resurs. Helikoptrarna kommer inte stå under svenskt befäl.

En annan allmän myt är att det räcker med en eller två helikoptrar på plats. Oavsett vad man läser i tidningarna opererar alltid helikoptrarna i rote, så att den ena kan skydda och stötta den andra. Detta gör att det krävs betydligt fler helikoptrar på plats för att ha redundans. Helikoptrar har ett mycket stort underhållsbehov och om man lyckas ha en tillgänglighet på 75 % per helikopter ska man nog vara nöjd. Det innebär i sin tur att man har en tillgänglighet på 56 % på en rote om man enbart förfogar över tre helikoptrar. Tar man fallet med den svenska Hkp 10B (som bara blir mer och mer fördröjd p g a materielproblem) förfogar Sverige över tre st. Skulle man lösa de tekniska problemen snabbt och sätta in alla tre helikoptrarna i Afghanistan, skulle det inledningsvis fungera, men sedan snabbt bli ett problem eftersom det då inte finns några helikoptrar kvar i Sverige av den typen för avlösande besättningar att öva med. Tyvärr verkar inte våra svenska politiker förstå denna aspekt.


Går det att skicka vilken helikopter som helst?

Nej, det gör det inte. I Sverige har vi nyss haft en het och infekterad debatt om lämpligheten för den svenska Afghanistanstyrkan att färdas i Toyota Land Cruisers istället för för ändamålet konstruerade militära fordon med hög skyddsnivå. Då är det mycket märkligt att man helt plötsligt får för sig att det bara är att skicka ner vilken helikopter som helst. En civil helikopter saknar i regel den redundans i kritiska system för hydraul, bränsle osv, som en militär helikopter har just med tanke på att den ska tåla att bli beskjuten och den saknar också motmedel och framförallt ballistiskt skydd för framförallt besättningen, men gärna också en skyddad passagerarkabin och skydd för kritiska system.

Förstärker man upp oskyddade helikoptrar med skydd tappar de mycket i prestanda och det är något kritiskt i Afghanistans extrema miljö, som är den absolut hårdaste för helikoptrar. Skickar man ner oskyddade helikoptrar är risken överhängande att man, likt de tyska i onsdags (Google translate), tvingas avbryta insatsen då man träffats av fientlig eld från marken. I värsta fall innebär det en förlorad helikopter och 5-6 döda svenskar.

En väg som diskuterats är att snabbt skicka ner svenska Hkp 15 till Afghanistan (inköpt för framförallt skoländamål och operationer till sjöss), vilket är en mer emotionell än realistisk lösning. I vanlig svensk ordning har dessa helikoptrar för militärt bruk beställts utan skydd och måste därför kompletteras med detta. Sker komplettering kommer det att ta tid att utrusta helikoptrarna med utrustningen, vikten kommer att öka och prestanda nedgå, d v s man kan ta betydligt mindre last på en helikopter som redan inte tar så mycket last. Helikoptrarna har heller inte de partikelfilter som behövs för att hålla sandstoft ute från motorn, men som ytterligare sänker motoreffekten.

I Afghanistan blir det allt vanligare att motståndarsidan använder taktiken genomföra ett anfall mot förband på marken för att locka dit undsättningshelikoptrar och sedan bekämpa dem när de landat. Det ställer därmed stora krav på skyddsnivå, men även på beväpning och utbildning hos undsättningspersonalen. I regel avdelas den ena helikoptern i roten att från luften skydda den andra när den är på marken för det är helt enkelt strid man har att vänta sig på backen och inte en trafikolycka längs E4:an. Därmed faller också det i min mening galna förslaget som diskuterats att hyra in och skicka ner civila svenska helikoptrar, obeväpnade och oskyddade.


Köpa nya helikoptrar

En annan lösning som diskuterats är att köpa in nya helikoptrar då Sverige som bekant saknar lämpliga helikoptrar. Det är naturligtvis en lösning, men framförallt på sikt eftersom det inte står 14 lämpliga, oanvända helikoptrar som svenska piloter är influgna på och väntar någonstans. De tyngre helikoptrar som Sverige idag använder tillverkas inte längre, vilket innebär att man måste köpa in en ny modell med allt vad detta innebär i form av tillverkning och inte minst utbildning av piloter och tekniker på helikoptern och uppläggande av logistik för systemet. Med andra ord, en lösning som tar flera år. Det positiva vore dock att det ytterligare skulle förstärka den svenska helikopterkapaciteten, som även efter leverans av Hkp 14 är löjligt liten. Naturligtvis återstår den ekonomiska aspekten. Helikoptrar är definitivt inte gratis i inköp eller underhåll. Långt därifrån och ju fler helikoptertyper man opererar, desto kostsammare blir underhållet.


Skulle man välja att ta Hkp 4 ur malpåse, behöver den fortfarande viss materiell komplettering i form av skydd och partikelseparatorer som man inte hade råd med inför NBG och besättningarna behöver återinflygas. Det är en modifiering som med modifieringen av Hkp 10 i bakhuvudet, kan dra ut på tiden, även om man väljer beprövade system som redan finns på amerikanska helikoptrar av samma typ. Förmodligen är det dock den snabbaste vägen om man vill ha fram svenska helikoptrar till Afghanistan. Frågan kvarstår dock hur länge endast 4 helikoptrar håller ihop i den hårda afghanska miljön innan de måste tas hem för totalöversyn. Då är man tillbaka på ruta ett.


Behovet av utbildning

Som nämnts är miljön (klimatet) i Afghanistan den absolut svåraste att operera i för helikoptrar, vilket ställer stora krav på såväl materiel som besättningarna. Av de många helikopterförlusterna sedan krigets början 2001, är uppåt 75 % förorsakad just av miljöfaktorer och mycket få av fientlig motverkan och tekniska problem. Alla länder som skickar dit helikoptrar ser till att öva sina helikopterbesättningar i det som på fackspråk kallas Hot and High (hög terräng och varmt klimat) samt operationer i ökenmiljö. Det är framförallt ökenmiljön med allt sitt uppvirvlande stoft (brown-outs) vid start och landning som förorsakar förluster.

Hot and High och ökenmiljö är något som Försvarsmakten aldrig haft möjlighet att öva sina helikoptrar och besättningar i, men det är ett grundkrav för att kunna operera i Afghanistan. Situationen blir ju inte lättare att klara av om det är någon som skjuter på en samtidigt som man ska landa. Mellan åren 2000 och 2007 har Försvarsmakten drabbats av sex haverier med helikopter med 14 döda som följd under fredstida flygverksamhet under kända förhållanden.
Det är definitivt inte för inte som nu Storbritannien precis kört igenom sina helikopterbesättningar på Merlin (en av helikoptrarna som i Sverige ratades till förmån för NH90) i hot and high/ökenträning i Kalifornien. Landet har långt erfarenhet av operationer med helikoptrar i södra Afghanistan med sina CH-47 (också ratad vid beställning av Hkp 14, numera ansedd av USA och Storbritannien som den bästa typen för de krävande operationerna i Afghanistna) och har förlorat ett antal sådana. Övriga är nu på väg att dras tillbaka och avlösas av Merlin eftersom de börjar bli slutkörda. Trots intensivt underhåll på plats i Afghanistan hittar man vid totalöversynerna hemma i Storbritannien upp till 400 kg sand per helikopter..




Tysk avlösning

Problemet med brist på helikoptrar i norra Afghanistan måste dock lösas eftersom de tyska helikoptrarna nu börjar bli väldigt hårt åtgångna och inte minst deras besättningar och därmed måste avlösas (Google Translate). Besättningarna gör nu mission på mission i Afghanistan. I Tyskland diskuterar man nu hur man ska lösa problemet eftersom man liksom Sverige är drabbad av enorma förseningar i leveranserna av NH90 (Hkp 14) och man saknar en lämplig ersättningshelikopter. Frågan är vem och hur man ska kunna bistå tyskarna? En svensk åtgärd har varit att skicka ner en Herkules över de varma sommarmånaderna för att lösa många av de transportflygningar som annars fått genomföras med de starka tyska helikoptrarna. På så sätt har dessa kunnat avdelas till undsättningsberedskap istället, men det hindrar inte att besättningarna börjar bli utnötta.


Hyra då?

Utöver den blåögda lösningen att hyra civila helikoptrar är den sista lösningen som diskuterats att hyra in utländska militära helikoptrar. Även om det förhoppningsvis går snabbt är det inte riktigt så att det finns någon aktör som står med ett antal fullt utrustade helikoptrar i beredskap att skicka iväg till Afghanistan. Man blir då också tvungen att förlita sig på att denna nation sköter flygandet, eftersom det som bekant tar ett bra tag att skola in svenska piloter på helikoptertypen. Det kan dock vara en lösning för att få fram fler helikoptrar till Afghanistan, men NATO har redan gjort så gott man kan när det gäller att dammsuga världen på helikopterförmåga, då problemet inte bara existerar i den "svenska" delen av Afghanistan, utan i hela landet och det sedan flera år. Inte heller denna lösning lär bli helt gratis.


Skuldbördan

Vem ska man då vara förbannad på när det gäller bristen på svensk helikoptrar? Var förbannad på den förra regeringen som var den som genomförde den helikopterombeväpningsplan som vi idag ser sviterna av. Regeringen Persson körde över FMV när det gällde val av ny helikopter och valde den helt obeprövade NH 90 (som i bästa fall är operativ tio år efter beräknad plan) istället för det beprövade system som FMV föreslagit. Hade man t ex valt CH-47 eller Blackhawk hade talar det mesta för att Sverige idag haft en mycket funktionell helikopterförmåga.
Eller varför inte gå längre bakåt i tiden och lasta dem som valt att köpa in "civila" helikoptrar till Försvarsmakten. Hade man från början köpt och specificerat svenska militära helikoptrar för att kunna uppträda i stridsområden, hade vi inte haft den här situationen idag.

Återigen påvisas det att den försvarsplanering vi gör idag ger det försvar vi har om 15 år. Ser vi till att köpa in nya helikoptrar idag, kan vi förhoppningsvis förlita oss på en god svensk helikopterförmåga år 2020. Frågan man ska ställa sig med den här helikoptertragiken i bakhuvudet är: Hur hade detta fungerat i ett nationellt scenario där det är Sverige som ska försvaras och är det bara helikopterförmågan som behandlats så illa?

Än är det inte för sent att börja ställa saker till rätta och korrigera åratal av misstag och försumlighet. Förhoppningsvis innebär de gångna tragiska händelserna ett uppvaknande, men gäller att man håller huvudet kallt och agerar överlagt, snarare än emotionellt. ISAF behöver fler helikoptrar, liksom det svenska försvaret. Väljer man att satsa på en kvalificerad räddningsförmåga med helikopter med såväl undsättningspersonal som helikoptrar, likt det amerikanska systemet (de som nu undsatte svenskarna i onsdags) kommer det att kosta enorma summor pengar, men det kommer också vara en enormt bra och användbar tillgång för såväl Försvarmakten, som det civila samhället. Felet är att det inte gjorts från början. Krig är en materielsport och det finns tyvärr mycket få genvägar..


Om inte ögonen ramlat ut efter all denna text, så läs gärna vidare i Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong

Jag rekommenderar också läsning på samma tema hos bloggkollegan Chefsingenjören. Föga förvånande är han av ungefär samma åsikt som jag.

Tyskland på offensiven

Jag har tidigare under juli talat om tyska erfarenheter i Afghanistan och jämfört med den svenska situationen. Tyskland bemannar två st PRT öster om det svenska och därtill flygbasen i Mazar-e-Sharif.

Efter att talibanerna satt hårt åt de tyska PRT:na och tyskarna därvid fått ett antal stupade (Hittills har 35 tyska soldater dött i Afghanistan, varav 22 stupat i strid) av vad vissa anser till följd av mycket märkliga och snäva av politikerna ROE/insatsregler, har det tyska agerandet nu hårt svängt. De tyska politikerna har ändrat och förenklat ROE i väldigt hög grad. Nu är det t ex tillåtet för tyska soldater att beskjuta fiender som tidigare skjutit på dem, men som nu rör sig bakåt. Man fick t ex inte heller ens följa efter en vikande fiende som t ex genomfört ett eldöverfall mot tyska enheter. Den mest "lustiga" ROE var att tyskarna strängeligen var tvungna att verbalt varna fiender som besköt dem innan de kunde börja försvara sig med vapenmakt. Det ter sig nämligen lite svårt att muntligen varna en prickskytt 800 m bort eller en granatkastarbesättning 3 km bort. Inte undra på att de tyska soldaterna känt sig maktlösa och haft lite svårt för regeringen hemma i Tyskland.

De senaste veckorna har tyskarna aktivt deltagit i en afghansk offensiv mot talibanerna. Tyvärr hade inte den afghanska armén haft personal nog att hålla området man tog, varvid talibanerna åter snabbt besatte detta och firade det som en stor seger innan man åter började skicka raketer mot en av de tyska baserna.

Man kan bara hoppas att Sverige ska slippa lära sig de tyska erfarenheterna på samma sätt som tyskarna varit tvungna att lära sig dem.

Reportage om Operation Adler

Vad som komma kan

Tidningarna berättar idag med stora rubriker att USA inlett en ny offensiv i Afghanistan i syfte att tränga undan talibanerna från de södra provinserna och därigenom möjliggöra för befolkningen att rösta i det kommande presidentvalet. (Aftonbladet citerar i sin artikel faktiskt siffror från HRW-rapporten "Troops in contact" om civila förluster orsakade av bägge sidor i kriget. Kors i taket!) Militärt våld är inte en universal lösning på Afghanistans problem men är det enda sättet att säkra situationen så att civilt bistånd och återuppbyggnadsåtgärder kan genomföras. De i sin tur är det enda som kan leda till en varaktig stabilitet kan uppnås.

Tyskland har sedan VK 2 haft kraftiga lagar mot användande av militär makt utomlands. Detta har framförallt visat sig i Afghanistan, där t ex tyska specialstyrkor spårat upp höga talibanledare, men utan att kunna nedkämpa dem. Talibanerna har nämligen varit kalla nog att utnyttja hålen i de tyska nationella förbehållen (caveats) i insatsreglerna (rules of engagement). Det stipulerar att tyska styrkor ej får skjuta först utan endast får delta i strid om de blir direkt anfallna. På så sätt har talibanledarna kunnat ta sig undan.

Dessa regler har dock blivit allt mer överspelade. Tyskland för befäl över ISAFs norra region, RC N. Av de fem PRT (återuppbyggnadskontoren) i RC N har Tyskland hand om två och Sverige ett. Tidigare har norra delen av Afghanistan, där bl a Sverige har sina styrkor, varit mycket lugnt, men det är på väg att ändras. Det tyska PRT i Kunduz innehåller det enda pashtunska fästet i norra delen av landet. Pashtunerna är det folkslag som har närmast band till talibanerna.

Tyska styrkor har under första halvåret dragits in i allt större och fler strider med talibanerna i området, och där har det inte varit några problem med vem som skjuter först. Flera tyskar har stupat i strid och flera fordon förstörts. På sistone beskriver tyska soldater situationen som att det återuppbyggnadsarbete de tidigare bedrev nu upphört eftersom de är fullt upptagna med att freda sig själva och sin egen camp. Tysklands förbundskansler Angela Merkel besökte under våren förbanden i området och minuter efter att hon lämnat campen inleddes en massiv attack mot denna. Syftet var otvivelaktigt att komma åt kanslern. Under 2008 förekom 3 attacker mot tyska förband i Kunduzprovinsen. I år har det hittills varit 20. Mycket av orsaken står att finna i att den afghanska regeringen gjort sig av med polisen i området, varvid ett säkerhetsvakuum uppstått. Tyskland har nu beslutat sig för att förstärka i Afghanistan och kommer i anslutning till det kommande valet ha ca 4500 man på plats.

För talibanerna framstår Norra Afghanistan som ett allt tacksammare område att operera i, både när det gäller numerärer och stridsvilja. ISAF har mycket större mängder trupp i södra Afghanistan, som räknas som det våldsammare området. I norr har dessutom de deltagande länderna ofta sökt sig dit av anledningen att det är lugnt och att man kan delta utan att riskera att hamna i strid. I länder som Sverige och Tyskland är det betydligt känsligare med stridande trupp än i t ex Storbritannien, Nederländerna o s v, vilka har sina förband i södra Afghanistan. Detta är en svaghet som talibanerna verkar ha insett att utnyttja i det tyska området och risken är att man försöker sig på något liknande i det angränsande svenska.


De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att svenska soldater åter varit i strid med talibaner eller rebeller. Frågan är vad som händer om det börjar ramla in svenska förluster på samma sätt som det gjort tyska, t ex den 21-åriga soldaten Karine Fais som stupade i april. All vår jämställdhet till trots tror jag inte de som inte stödjer ett svenskt deltagande i Afghanistan inte är sena att slå mynt av svenska kvinnliga förluster. Döden är inte ett ämne som diskuteras i det svenska samhället och alltför få och svaga, till inga, förberedelser har gjorts för att förbereda Sverige och svenska allmänheten på stupade och sårade svenskar.

I värsta fall leder en hysterisk folkopinion till ett snabbt och nesligt tillbakadragande av den svenska kontingenten i Afghanistan, varvid man lämnar övriga ISAF-länder med ett stort och svårhanterat problem. Plötsligt står ett helt PRT utan bemanning. En mycket tacksam situation för de som motsätter sig ett framtida demokratiskt och välmående Afghanistan. Detta inlägg av de två moderata försvarspolitikerna som senaste veckan besökt FS 17 visar med all önskad tydlighet vad det handlar om.


Frågan kvarstår, vem tar ansvar för att förbereda befolkningen på vad vårt ökade militära världssamvete kan medföra?



För den som är slängd i tyska kan jag rekommendera att läsa på den tyska bloggen Die Noergelecke om tyska insatsen i Afghanistan.