Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.

Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

War on the Rocks

Many of my international friends and colleagues have asked that I start writing this blog in English instead of Swedish. I have replied that since my primary audience is Swedish, the blog will continue to be in Swedish, unless a specific topic calls for the use of English.

Some weeks ago I was honored to be asked by Ryan Evans, founder and editor of War on the Rocks, to write an article for the blog about security policy in the Nordic region. Today the article, which discusses Sweden's and Finland's relations to NATO and Russia, was published.

As the workload I have faced over the last year slowly diminishes, I have good hope of giving Wiseman's Wisdoms a revitalization with a couple of new posts within the coming weeks.

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan

Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska "dokumentären" om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.


Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men "decemberöverenskommelsen" kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 


Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget

Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och "folkomröstningar" genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den "lagliga" finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.



Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som "under tjänstledighet" strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Varför har vi ett försvar?

Varför vi har ett försvar är en fråga som vi alla borde reflektera över, somliga mer än andra. I våra grannländer som haft oturen att under 1900-talet vara hårdare drabbade av krig, är denna fråga mer belyst. En finsk kollega påtalade igår att "Sverige har bara goda grannar. Tyvärr har inte Finland samma tur". Här kan det vara värt att påminna om att utan det finska motståndet under andra världskriget hade Sverige haft Sovjetunionen som närmaste granne från 1940 och fram till 1991. Det är en aspekt som få svenskar reflekterar över.

Även i grannländerna behöver man då och då påminna sig om varför landet behöver ha ett försvar. Nedan är en oerhört starkt och välgjorde film från det norska Motståndsrörelsemuséet som visar vad som händer när norsk grundlag inte längre gäller. Demokrati kan aldrig tas för given.

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.


Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

"Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet"

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.


Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

"- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

- Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder - helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg."

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser "luftövervakning" över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften "luftrumsövervakning" är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om "luftrumsövervakning".

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.

Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den "incidentbas" för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.


Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).


En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?


Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.


Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!



Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands "särskilda säkerhetspolitiska naturer" försvårar i Norden.


Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
- Cecilia Widegren
- Anders Hansson
- Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
- Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att "experter sågar flygsamarbetet" (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

"Jägarchefen" på bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga "här och nu" fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden "här och nu" skulle gälla eftersom "ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det "här och nu" som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska "utmaningarna" att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.


Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

"Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund."


Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.


Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Teknik och taktik

Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.


Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?


För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 

JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten

En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

Illustration från den finska rapporten "Not just another arms deal" om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.


Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.


Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.

SvD

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.

Vad varje svensk och finländare borde veta

I Hufvudstadsbladet påminns läsarna idag om hur den svenska hjälpen till Finland under Vinterkriget egentligen såg ut. I den svenska masochistiska formen av historieskrivning är normen att beskriva att Sverige (som helst slåss till sista finne, men ändå absolut inte ska gå med i någon form av försvarsallians) inte gjorde ett dugg för Finland utan med berått mod såg på när Sovjetunionen våldförde sig på grannlandet. Tyvärr existerar också den bilden i Finland.

Den svenska linjen var den av realpolitik och vad man kunde mäkta med efter det sena och smärtsamma uppvaknandet efter 1925 års fatala försvarsbeslut. Den som idag förespråkar en öppen svensk militär insats i Finland 1939 väljer att bortse ifrån, eller ännu troligare är omedveten om det faktum att Ryssland genom Molotov-Ribbentroppakten var lierat med Tyskland som redan tagit Polen. De svenska förutsättningarna för ett öppet militärt ingripande i Finland hade satt Sverige i en mycket riskabel situation gentemot Tyskland och hade därtill blottlagt landet än mer på de ytterst få och illa utrustade militära förband som fanns efter försvarsslakten 1925 och det alldeles för sena och klena återtagandebeslutet 1938. De militära möjligheterna att då ingripa till Finlands hjälp var inte större än med dagens innehållsfattiga solidaritetsförklaring, dvs icke existerande. Frivilligkåren och materielbiståndet blev det bästa man kunde uppnå.

Den som sedan förespråkar ett svenskt öppet stöd till Finland under fortsättningskriget glömmer lika gärna bort att det denna gång hade ställt Sverige på Tysklands sida i kriget och mot de allierade.

Läs gärna artikeln i Hufvudstadsbladet och för den som önskar mer fördjupning i populärform så finns det faktiskt en P3 Dokumentär om svenska frivilliga i Vinterkriget. Detta är sådant som varje svensk och finländare borde veta.

Nordiska möjligheter

SA-11 eldenhet med sin karaktäristiska eldledningsradar

När det nordiska försvarssamarbetet diskuteras framhålls allt som oftast det gränsöverskridande flygövningssamarbetet i norra Sverige, Norge och Finland (känt som Cross-Border Training) som målbild och det goda exemplet. På veckobasis övar stridsflygplan ur de tre ländernas flygvapen med varandra, men från sina hemmabaser och oftast sker detta i Sverige då det av naturliga skäl är enklast att mötas i mitten. Utan att det kostar skattebetalarna en extra krona kan man enkelt samla 20-30 stridsflygplan för att genomföra mer komplicerade övningar än vad respektive land på egen hand skulle kunna arrangera. Denna verksamhet har nu pågått ett antal år och det har blivit standard att norska och finska flygplan deltar i större svenska flygövningar i norra Sverige, till exempel den årliga TTP-övningen (Tactics, Techniques, Procedures). Ett motsvarande samarbete i södra Sverige har precis kommit igång med Danmark och förhoppningsvis snart även med Polen och Tyskland.


De stora övningsområdena i norra Sverige, motsvarande nästan hela Tysklands yta, med mycket ringa civil flygtrafik är närmast unika i världen och gör att även andra länder mycket gärna kommer till Sverige för att öva på sätt som man annars har svårt att göra. En brist i övningarna är tillgången på realistiskt luftvärn. Vid större övningar hyrs ibland gamla östtyska luftvärnssystem in från Tyskland, men till höga kostnader. Önskvärt för alla parter vore att Sverige kunde erbjuda moderna hotsystem på samma sätt som man kan göra vid Red Flag-övningarna i USA, där Sverige nu i januari åter ska delta. Tillgången på övningsfält i världen som kan erbjuda både möjligheter till skarpskjutning och riktigt luftvärn kan räknas på en handens fingrar.

Nu finns dock ett alldeles ypperligt tillfälle att ytterligare förstärka detta nordiska samarbete. Finland är nu på gång att avveckla sina SA-11 luftvärnssystem sedan man under hösten tagit ersättaren NASAMS II i drift. Finland erhöll under 90-talet SA-11 som avbetalning av Ryssland på lån som man hade till Sovjetunionen. Prestandamässigt är SA-11 ett 80-talssystem med prestanda motsvarande Hawk, med något kortare räckvidd, men i vissa andra aspekter betydligt bättre prestanda. Systemet användes bl a skarpt under Georgienkriget där det stod för många av de ryska förlusterna.

Att nu låta FMV eller annan aktör köpa eller överta driften av några av enheterna, med övriga som reservdelsförråd, skulle vara en "win-win situation" för det nordiska försvarssamarbetet. Finland avser avveckla SA-11 bland annat eftersom man inte riktigt litar på systemen, så från finsk sida torde det finnas ringa incitament att inte överlåta dem till annan användare. För svensk och norsk del skulle det ge enastående tillfällen att öva mot ett av de mer moderna ryska luftvärnssystemen och så skulle även vara fallet för Finland som nu ska återta attackrollen med stridsflyg för första gången sedan Andra Världskriget. Övningstid kan därtill även säljas till de flygvapen som gästar norra Sverige, framförallt Vidselområdet. Att placera systemen i Sverige försvårar också signalspaning då man maximerar avstånden till de yttre gränserna i form av den norska kusten och finska gränsen.



Detta är ett exempel där det som kallas Pooling & Sharing faktiskt fungerar, nämligen när det gäller övningssamarbete.

Här går det undan!

I måndags och tisdags genomfördes ett nordiskt försvarsministermöte i Köpenhamn. Enligt Regeringens hemsida skulle "ministrarna … diskutera samarbete kring taktiskt transportflyg, gemensam kapacitetsuppbyggnad i östra Afrika och möjligheter till ett gemensamt nordiskt bidrag till FN:s fredsfrämjande insatser" samt en fortsatt inriktning på det nordiska-baltiska försvarssamarbetet.

Tydligen verkar det dock inte ha avstannat vid diskussioner. Enligt Copenhagen Post skrevs nämligen ett avtal under där Sverige, Norge, Finland och Danmark nu ska dela sina transportflygresurser och operera en gemensam flygplanflotta utifrån Sveriges åtta Hercules, Norges och Danmarks vardera fyra Hercules och Finlands tre C-295. Minst sagt en överraskning eftersom detta inte tidigare annonserats i Sverige.

Förhoppningsvis har Copenhagen Post fått det hela om bakfoten och att ett avtal ännu inte är ingånget. Det är nämligen så att alla nordiska länder har brist på transportflyg och avhjälper man den enas brist blir bristen än större hos någon annan. I dagsläget har ingen råd att ha någon överkapacitet.

Pooling & Sharing eller Smart Defence som det kallas i NATO är dessutom en mycket tveksam lösning när det är grannländer, alternativt länder med olika säkerhetspolitiska intressen som förväntas dela resurserna. Ett stort svenskt behov framkallat av en säkerhetspolitisk kris i Sveriges närområde skulle även direkt påverka grannländerna varvid de skulle ha samma behov. En kris i Baltikum, som ju Sverige eventuellt kan tänka sig att stötta militärt, men idag troligare inte komma att stötta skulle försätta oss i sitsen att grannländerna som är med i NATO vill nyttja våra svenska militära resurser till en uppgift som vi kanske avser ställa oss neutrala till.

Sverige är sedan ett antal år med i NATO:s samarbete kring strategisk flygtransport, där vi är näst största delägare efter USA. Likväl fanns det inga möjligheter att få loss någon av de tre C-17 för transport av den svenska Libyeninsatsen utan det fick lösas med nationella resurser (Hercules). C-17 var nämligen upptagna av andra. Vidare kan man ta sig en funderare kring de uppdrag som flygs med svenska besättningar i C-17. Är dessa alltid förenliga med den särskilda särarten i svensk säkerhetspolitik? Vad händer om en C-17 med svensk besättning förloras i ett konfliktområde där Sverige inte avsett vara med?

Libyeninsatsen ställde också NATO:s övriga Smart Defence på sin spets där vissa länder är huvudsakliga bidragsgivare med vissa resurser. Tyskland ville inte ställa upp vid Libyeninsatsen, varvid insatsen blev utan den omfattande lufttankningsflotta och flotta av telekrigflygplan som Tyskland förfogar över, varvid USA mycket motvilligt fick dra detta lass. Pooling & Sharing är ett säkerhetspolitiskt hasardspel.

Ser man tillbaka på det nordiska flygtransportsamarbetet har Sverige heller inte längre åtta Hercules, så förhoppningsvis är ett eventuellt avtal skrivet för färre flygplan. De flygplan som finns kvar måste ersättas inom en femårsperiod eftersom de då helt faller för åldersstrecket och det märks redan idag. Egentligen skulle flygplanen redan för några år sedan genomgått en omfattande livstidsförlängning/modifiering, men denna ströks av finansiella skäl. Ersättningen av Hercules om fem år är dessutom också den högst osäker eftersom denna ingår i de mer än 30 mdr kr som materielbudgeten är underfinansierad med till 2019.


Det ska bli intressant att se vad resultatet blir av det nordiska transportflygsamarbetet. Förhoppningsvis har Copenhagen Post missuppfattat det hela så att finns tid för en bättre lösning. Pooling & Sharing lämpar sig i högre grad för inköp inom områden där nationella särarter ej finns och för fredstida underhåll. När det gäller områden och resurser som ska användas skarpt och i insatser är det direkt olämpligt.


Uppdatering 17.05: Enligt norska regeringen så rör det sig om en avsiktsförklaring. Återstår att se när den svenska regeringen avser bemöda sig med att kommentera det hela. Det börjar likna Islandsaffären där det dröjde nästan två veckor från att svenska regeringen talade om det i finska media tills att man släppte det i Sverige.

Det finska fartguppet

Igår hade jag äran att publiceras på det nya utrikespolitiska nätmagasinet Fri Värld. Ämnet för artikeln var de förestående finska försvarsneddragningarna och hur dessa riskerar att påverka den svenska försvars- och säkerhetspolitiska situationen.

Finlands ÖB Ari Puheloinen varnade i september i ett tal att de förestående neddragningarna riskerar att medför att hela Finland inte längre kan försvaras, medan försvarsministern talar om ett starkare försvar. Personellt blir det finska försvaret i vilket fall som helst betydligt svagare, men ser man till materielen skaffar sig Finland nu förmåga att slå djupt i en angripares land genom anskaffningen av kryssningrobotar till såväl F-18 Hornet som raketartillerisystemet MLRS.

För svensk del har alltid försvarsplaneringen utgått ifrån att Finland ska sinka ett sovjetiskt anfall genom norra Finland på dess väg mot Sverige och Norge, varvid svensk mobilisering ska ges ytterligare tid. Finland har därigenom utgjort åtminstone ett fartgupp. Sovjetunionen har fallit sedan länge, men den ryska militära styrkan i på Kolahalvön är fortsatt mycket stark – även avseende markstridskrafter. För svensk och även norsk del innebär en sänkt finsk ambition att inte längre försvara hela landet, få konsekvensen att nordflanken ligger betydligt barare. I Sverige har Försvarsmakten sedan 1 januari 2010 inte längre uppgiften att försvara hela Sverige.

Som av en händelse uppmärksammade också Rapport igår de finska försvarsneddragningarna och anskaffningen av kryssningsrobotar. Dock nämndes inte ett ord om att det i Sverige ej längre är aktuellt att försvara hela landet, men man uppmärksammade i alla fall i viss mån vad man i Finland anser om svensk försvarspolitik.

Finlands försvarsattaché om svensk försvarsdebatt och bloggar

På ambassadens blogg skriver Finlands försvarsattaché i Sverige, Anders Gardberg om sina intryck av svensk försvarspolitik och försvarsdebatt och jämför den med de finska motsvarigheterna.

Gardberg konstaterar att i svenska media är försvarsdebatten i det närmaste ointressant. "Men – skenet bedrar, visst finns det en livlig försvarspolitisk debatt i Sverige, men mestadels på nätet och på expertseminarier arrangerade av bl.a. Folk och Försvar samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
…
Under min tid i Sverige har jag lärt mig att Sverige är försvarsbloggarnas förlovade land, där bloggar som Wiseman´s Wisdoms, Skipper, Försvar o Säkerhet, Lars Gyllenhaal med flera för en livlig debatt om försvars- och säkerhetspolitiken."


Läs resten av blogginlägget

Håller Alliansen? (Uppdaterad 3/7 08.30)

Våren har varit turbulent inom försvarspolitiken. Först avgick försvarsminister Sten Tolgfors och efterlämnade en period på nästan en månad utan en ordinarie försvarsminister. Därefter släppte Försvarsmakten sitt kompletterande budgetunderlag där man för första gången för allmänheten redovisade de siffror som visar på den kraftiga underfinansiering som råder från 2015 och framåt. För några veckor sedan avslöjade SvD att regeringskansliet förberedde en arbetsgrupp som skulle föreslå nedläggningar av förband i syfte att frigöra medel för att inrymma anskaffning av JAS 39E/F inom liggande budget. Redan då talade de övriga allianspartierna om att förbandsnedläggningar var helt ohållbara och såväl Folkpartiets, som Kristdemokraternas och Centerns försvarpolitiska talesmän yttrade kritik över det hela.

Turbulensen har nu ytterligare skärpts i och med ÖB:s intervju med SVT Rapport igår och blogginlägg på Politikerbloggen. I intervjun gick det så långt att ÖB talade om att politikerna inte vill höra sanningen utan endast tänker kortsiktigt på nästa val.

Kritiken från Folkpartiet och Kristdemokraterna har inte låtit vänta på sig denna gång heller och Centern utesluter inte heller ett tillskott av medel. Sverigedemokraterna gick i morse ut med att man stöttar ÖB:s krav på mer pengar och det ska förmodligen inte mycket till för att Socialdemokraterna också kommer att följa denna linje. Partiets försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist har flera gånger under våren varit starkt kritisk mot Regeringens finansiering av Försvaret och partiet har nu också ändrat ståndpunkt från att vilja dra ner på försvarsbudgeten till löftet senaste veckan om att inte sänka försvarsbudgeten. Med tanke på partiledaren Stefan Löfvéns yrkesbakgrund är det inte osannolikt att försvarsfrågorna åter kommer att få en större roll inom socialdemokratin.


Näst intill parallellt med SvD:s avslöjande höll Rysslands motsvarighet till ÖB tal i Finland och uttalade en rad hårda ord mot NATO och det nordiska försvarssamarbetet. För svensk del var den karta som general Makarovs karta över Rysslands intressesfär av stort intresse. När statsminister Fredrik Reinfeldts pressades på en kommentar till Makarovs ord, avfärdade han dem som struntprat avsett för inrikes bruk. Någon kommentar till president Putins bekräftelse av general Makarovs uttalanden vid presidentmötet med president Niinistö veckan efter kom aldrig från statsministern. Statsministern lär heller inte kommentera den faktiska karta från general Makarovs tal som Observationsplatsen fått tag på, tillsänt sig av en läsare. Kartan återpubliceras här med Observationsplatsen tillstånd och förvånar då den innefattar betydligt större delar av Sverige än vad man tidigare kunde ana. Tyvärr lär väl inte heller den föranleda ens ett ögonbrynslyft i svensk försvars- och säkerhetspolitik eller någon kommentar från statsministern.

Dock har statsministern kommenterat ÖB:s uttalande från igår. Det har ännu inte uppmärksammats i svenska media, men i finska där talet om nedläggningen av en hel försvarsgren rönt uppmärksamhet. Statsministern:

"Det vi överblickar nu så har vi en försvarsekonomi i balans. Nu talar ÖB om perioden efter 2015 och vår utgångspunkt är alltid atttilldelade medel till myndigheter gäller och det gäller att hålla sig inom de budgetar och de anslag som givits. Sedan får vi återkomma med analysen av vad man försöker säga från försvarets håll."

Försvarsministern svarar på ett liknande sätt och säger att man noggrant får analysera överbefälhavarens underlag och det bör man ju definitivt göra. Problemet verkar i stort vara att man inte brytt sig om att göra det tidigare och statsministerns uttalande befäster än mer bilden av det förhållande som ÖB beskriver i intervjun med Rapport, liksom Regeringens direktiv för Luftförsvarsutredning 2040. Man ska i sammanhanget också minnas Sten Tolgfors avskedsord, där han beskrev att han nu lämnade över ett fixt och färdigt, reformerat försvar i balans.

Att vara twitteransluten moderat försvarspolitiker verkar under dagen inte ha varit så lätt att döma av twitterflödet där man ansatts av en lång rad försvarsintresserade. Detta är långtifrån oväntat med tanke på det senaste halvårets händelser där den karta man från moderat håll har målat upp skiljer sig närmast diametralt från verkligheten. Kartan beskriver guld och gröna skogar, medan verkligheten till huvuddel är öken och någon enstaka oas.


Moderaterna måste nu inse att försvarspolitiken mycket väl kan bli det som fäller allianssammanhållningen. Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen, liksom Kristdemokraterna har sedan tidigare nått aldrig-i-helvetenivån när det gäller försvar som man inte kommer att backa ifrån och det är inte osannolikt att även Centern upplever sig stå med ryggen mot dörren i försvarsfrågan. Sverigedemokraterna är sedan tidigare för en budgetförstärkning och det börjar även luta åt att Socialdemokraterna svänger åt det hållet. Risken känns överhängande att de ytterligare moderata väljare man tappat under våren inte har gått till något av de övriga allianspartierna eller Socialdemokraterna.


Som tidigare sagt, 2014 blir ett mycket intressant år. Håller Alliansen hela vägen till valet?


SR, SVT, 2

Bloggar: Skipper


Uppdatering 3/7 08.30: På Aftonbladets ledarsida ges en bra redogörelse för situationen inom försvarspolitiken. Det enda man kunde förtydliga är att så gott som ingen materiel är inkluderad i det behov av tillskott som redovisats för perioden bortom 2015. Det handlar endast om vad som krävs för att till 2019 krigsförbandssätta och hålla övad insatsorganisation 2014. Utöver denna är det som sagt drygt 70 mdr kr i ofinansierad materiel som behöver omsättas till 2025. Tyvärr har det försvunnit i den pågående debatten.