Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på "hur" nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali

Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med "resenärer" i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.


Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för "saken". Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Kring ett anfall mot Syrien

Det drar ihop sig till ett anfall mot Syrien efter den påstådda kemvapenattacken härom veckan som uppges ha dödat över 1000 civila. Jag skriver medvetet påstådd och uppges ha dödat eftersom vi har svårt att veta vad som har inträffat och vem som i så fall ligger bakom. FN:s vapeninspektörer har idag lämnat Syrien, vilket i sig ger framförallt USA och Frankrike möjlighet att genomföra ett anfall utan att behöva riskera ofrivilliga internationella sköldar. Det betyder också att vi om ett par dagar kan få svar via de prover, bland annat blodprover, som inspektörerna har med sig. Om en attack med kemiska stridsmedel har ägt rum blir det fortfarande svårt att bevisa vem som ligger bakom. Här blir det i mångt och mycket upp till var och en att i sitt eget samvete bedöma vem som har mest att vinna på en attack med kemiska stridsmedel, vem som har förmågan och hur till exempel amerikanska, franska, brittiska och israeliska underrättelsekällor ska värderas.

Det är lätt att utifrån en moralisk högterräng ställa krav på att det internationella samfundet ska ingripa i Syrien och stoppa lidandet. Historien visar dock att detta är betydligt lättare sagt än gjort. Utan tvekan pågår ett stort mänskligt lidande i Syrien, men hur stoppar man det och framförallt hur ska landet se ut efter ett internationellt militärt ingripande?


Legitimitet

En militär intervention i Syrien kräver legitimitet. Den starkaste legitimiteten skulle erhållas genom ett mandat från FN:s säkerhetsråd men något sådant lär aldrig effektueras då varken Ryssland eller Kina har något som helst intresse av en intervention i Syrien. Till skillnad från Libyen så är Syrien betydligt mer intressant för dessa vetoländer och framförallt med den regering landet nu har. I brist på denna uppbackning kan de länder som vill genomföra ett militärt angrepp för att straffa regimen Assad hoppas på att de prover FN:s vapeninspektörer för med sig är ”positiva”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har redan förlorat i parlamentet avseende en brittisk medverkan innan vapeninspektörernas provsvar anlänt. Vill USA och Frankrike stärka legitimiteten för ett angrepp, tvingas man invänta dessa svar. Som med många andra prover finns en viss felmarginal och svaret kommer alltid att kunna ifrågasättas.

USA säger sig redan ha bevis för att regimen ligger bakom attacken med kemiska stridsmedel och att man är fullt nöjd med dessa. Bevisen sägs bland annat utgöras av avlyssnade samtal mellan nyckelpersoner i regimen. Detta är av naturliga skäl också bevis vars autencitet inte är oomtvistliga. Vis av erfarenheten från anfallet mot Irak 2003 lär inte Obama vilja genomföra ett anfall mot Syrien utan starka bevis. I sitt tal igår kväll uttryckte också Obama att det från amerikansk sida inte är aktuellt med att genomföra militära anfall för att stödja oppositionen eller för att avsätta regimen utan att det handlar om att straffa regimen för användandet av kemiska vapen.


Målsättning med ett internationellt militärt angrepp

Det alla vill uppnå i Syrien är naturligtvis fred och frihet för alla, men det är tyvärr inte lika lätt som det kan framstå i en Bamse-tidning. Somliga tycker det viktigaste är att man gör ”något”, somliga vill att regimen försvinner och verkar tro att oppositionen då automatiskt skulle införa motsvarande svensk demokrati och vissa tror att det tredje världskriget står för dörren.

Innan man går i krig, vilket ett internationellt militärt angrepp skulle innebära, så krävs det att man fastställer vad det är man vill uppnå då ambitionen i högsta grad kommer att styra vilka verktyg som ska användas och hur lång tid ett angrepp eller en intervention kommer att ta och naturligtvis också vilka kostnader såväl monetärt som i människoliv. Vilket end-state som gäller för ett militärt angrepp mot Syrien har det hittills inte presenterats något egentligt svar på. Istället tycks retoriken centrera kring att ”någon” borde göra ”något”.

Det finns all anledning att reflektera över vad ett så pass begränsat militärt angrepp som nu är aktuellt egentligen kommer att åstadkomma och framförallt hur ett sådant kommer att förändra den sköra balansen i Mellanöstern.


Verktyg

Har man målsättningen att en internationell militär intervention ska återställa fred och införa demokrati i Syrien, så kommer det att krävas åtskilliga år av internationell militär närvaro på marken i Syrien och insatsen kommer att omfatta insats av hundratusentals soldater. Många av dessa kommer att få sätta livet till liksom även syrier – kombattanter som civila.

Har man istället en mer begränsad målsättning som fallet verkar vara med den amerikanska, att ge Syrien en näsbränna användandet av kemiska vapen, handlar det istället om anfall med avståndsvapen mot enstaka punktmål. I klartext blir det kryssningsrobotar från fartyg, ubåtar och flygplan mot fasta mål av militärt värde som kan sammankopplas med förmågan att genomföra strid med kemiska vapen. Problemet blir att fastställa vilka dessa mål är. Det naturliga i högintensiv krigföring vore att ge sig på det strategiska ledningsskiktet, framförallt i form av president Assad och hans närmaste, men det är torde vara omöjligt av legitimitetsskäl. Återstår gör i så fall att ge sig på ledningscentraler varifrån man kan misstänka att anfallen med kemiska stridsmedel letts, liksom avfyrningssystem för kemiska stridsmedel och eventuella identifierade förråd för dessa vapen. Då avfyrningssystemen i regel utgörs av mobila system såsom robotfordon och artilleripjäser blir dessa mycket svåra att komma åt med kryssningsrobotar då dessas tid från målupptäckt till bekämpning handlar om timmar, varvid målet ofta hunnit flytta sig till en helt annan plats. Hade USA och Frankrike haft luftherravälde över Syrien hade man kunnat nyttja sig av stridsflyg och drönare för att nå verkan. Att nedkämpa det syriska luftvärnet till en sådan nivå att man når rörelsefrihet med konventionella flygstridskrafter i operationsområdet kommer dock att ta veckor och att operera med stridsflyg utan luftherravälde medför risker för nedskjutning och tillfångatagande av amerikansk militär personal som president Obama utan tvekan ej är villig att ta med tanke på den amerikanska hemmaopinionen.

Troligast är med andra ord att det blir insatser med avståndsvapen som vi får se. Vilken verkan som uppnås är dock oklart. Syrien är vid det här laget i än högre grad ett land som i högre grad ej är beroende av fungerande samhällsfunktioner på det sätt som ett modernt västland som t ex Sverige är. Ett hot om angrepp eller ett angrepp med flygstridskrafter mot nyckelpunkter i Sverige skulle medföra så stora samhällsproblem att man sannolikt skulle söka förhandla fram fred utan att motståndaren ens skulle behöva hota med insats av markstridskrafter. Fallhöjden i vårt moderna samhälle är så pass stor. I Afghanistan vars samhälleliga fallhöjd är tämligen låg skulle liknande hot vara verkningslösa. Syrien lär efter snart tre års inbördeskrig och dessförinnan en lägre samhällsutveckling än Västeuropa, vara tveksamt sårbart för hot respektive insats av endast flygstridskrafter och framförallt om dessa begränsas i tid och endast rör vissa militära mål. Likt president Clinton gjorde 1999 har också president Obama i förväg uttryckt att någon insats av markförband ej är aktuell.


Ryssland

Ryssland är en av regeringens Assads starkaste bundsförvanter, där den andra är Iran. President Putin har sedan inbördeskriget i Syrien inleddes för snart tre år sedan starkt emotsatt sig en internationell intervention liksom resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Istället har Ryssland förstärkt sin militära närvaro i Syrien i hamnstaden Tartus där man sedan Sovjetunionens dagar disponerar en flottbas för den marina närvaron i Medelhavet. Man har också fortsatt med vapenleveranser till regimen i Syrien med motiveringen att de vapen man levererar inte kan användas mot oppositionen. De luftvärnssystem och kustartillerisystem man levererar till Syrien är dock i högsta grad användbara för att motverka ett internationellt militärt angrepp.

Trots höga tonlägen från rysk sida mot ett amerikanskt/internationellt angrepp mot Syrien är det knappast något man kommer att gå till krig på. Trots en stark rysk militär närvaro utanför och längs Syriens kust lär man knappast ta strid med andra nationers enheter som genomför anfall mot Syrien. Däremot är det inte helt otroligt att man kan använda marint luftförsvar till att bekämpa kryssningsrobotar.

Ryssland skulle i händelse av ett amerikanskt angrepp mot Syrien vara en av vinnarna. Bara under slutet av augusti har oljepriset stigit 10 % på oron i Syrien. Vad som driver oljepriset är sannolikt en oro för hur framförallt Iran ska agera om Syrien angrips. Bestämmer sig Iran för att hämnas med aktioner mot fartyg som passerar Hormuzsundet kommer detta att få allvarliga konsekvenser för världens oljetillgång och därmed även priset på olja. För rysk del skulle detta vara ett tacksamt tillskott i statskassan då ett högre oljepris också har mycket stor påverkan på den statliga ryska ekonomin.

Att Ryssland värderar Syrien högt har de senaste åren varit tydligt såväl genom den ryska retoriken, men inte minst genom direkta handlingar i form av vapenexport och även en förstärkt marin närvaro. I våras meddelades att renoveringsarbetet på Rysslands enda kvarvarande hangarfartyg avbryts för att fartyget ska kunna sändas till östra Medelhavet under hösten. På kort sikt innebär detta en avsevärt förstärkt förmåga, men på längre sikt kan det vara förödande då fartyget i fråga var i starkt behov av omfattande renoveringar för att kunna hållas igång under 2020-talet och från början var planerat att tillbringa ytterligare några år på varv.

Att Ryssland liksom Kina motsätter sig en skarpare säkerhetsrådsresolution om Syrien kan framförallt förklaras med att man är rädd för att detta ska sätta ett exempel för framtiden i områden där respektive land är rädd för en utveckling liknande den arabiska våren, till exempel med en minoritet som söker självständighet.

För President Putin är det också ett tacksamt tillfälle att kunna gråta krokodiltårar över syriska civila som riskerar dödas av amerikanska kryssningsrobotar, när Putin själv förmodligen har de bästa möjligheterna att påverka den syriska regimen att gå mot en fredlig lösning.


Risk för spridning

Som så många gånger tidigare beskrivit så är Syrien i högre grad än t ex Libyen knutet till den mycket sköra balansen i Mellanöstern mellan Iran-stödda shiamuslimer (syrisk regim), länder med starkt Sunni-inflytande (Saudi-Arabien, Qatar m fl) och därutöver Israel. För att ytterligare späda på det hela finns kurdisk intressen i så väl Syrien som Turkiet och Irak. En ytterligare aktör är NATO-medlemmen Turkiet. Klämda i mitten är den syriska kristna minoriteten där många fruktar att den syriska regimens fall ska medföra samma situation för de kristna i Syrien som fallet blivit i först Irak och sedan Egypten.

Iran är inget nära grannland till Syrien, men har historiskt agerat militärt såväl i Syrien som i grannlandet Libanon och har även idag militära styrkor på plats i Syrien enligt flera bedömare. En pressad syrisk regim som i form av ett sista kort spelar ut att genomföra ett anfall med kemiska stridsmedel mot Israel skulle få förödande konsekvenser och även kasta om allianser och insatser i området och skapa en mycket svårsläckt brand.


Sverige och ett militärt angrepp på Syrien

Sverige kommer aldrig att delta i en militär intervention utan att det finns ett mandat från FN:s säkerhetsråd, så något svenskt militärt deltagande kommer inte att vara aktuellt. Trots detta finns det de som förespråkar ett svenskt militärt deltagande av moraliska skäl och tar Libyeninsatsen som exempel. Detta tyder tyvärr även på bristande kunskaper avseende den svenska militära situationen idag. Trots att det bara gått två år sedan Libyeninsatsen är det en mycket annorlunda säkerhetspolitisk såväl som militär karta som råder idag. Den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och framförallt över Östersjön är idag radikalt annorlunda jämfört med för två år sedan, vilket torde ha framgått mellan raderna i rapporteringen om bland annat den ryska påsken. För svensk del skulle det bli ytterst ansträngande att hålla igång en stridsflyginsats över Syrien samtidigt som man upprätthöll beredskap över Östersjön. De spaningskapslar som användes över Libyen är även en nyckelutrustning för att skapa lägesuppfattning i Östersjön. Vad ska prioriteras när man får svårt att lösa båda uppgifterna?

Därtill har det svenska flygvapnets stridsflyg krympt med flera tiotals procent på två år(!). Vid årskiftet avvecklades nämligen JAS 39A/B motsvarande ca 2 divisioner samtidigt som JAS 39C/D ej är slutleverade då slutleverans av dessa av ekonomiska skäl skjutits flera år framåt för att dels hålla igång Saabs produktionslina, men även smeta ut kostnaderna för Försvarsmakten. Man kan starkt ifrågasätta om Försvarsmakten någonsin kommer att nå de av Riksdagen beslutade 100 JAS 39C/D då befintliga JAS 39C/D inom kort kommer att börja byggas om till JAS 39E och därtill ska motsvarande en division (12 flygplan) lånas ut till Schweiz med början om ett drygt år. Det är alltså betydligt mindre resurser som i så fall ska klara av att både upprätthålla svensk territoriell integritet och att genomföra en högriskinsats över Syrien.

Det var också en skrockande Carl Bildt som i veckan svarade på Ekots fråga om Sverige skulle delta i ett militärt angrepp på Syrien. Utöver den självklara aspekten med det svenska behovet av ett FN-mandat meddelade också Bildt att Försvarsmakten inte har några lämpliga resurser för en sådan aktion, då Sverige inte har några vapensystem som kan verka på detta sätt. Avsaknaden av långräckviddiga precisionsvapen till Gripensystemet är något som påpekats sedan 80-talet. Det är en allvarlig brist som inte bara gäller insatser likt en sådan i Syrien utan i än högre grad det nationella försvaret. Idag består Flygvapnets attackvapen utöver sjömålsrobot endast av 250-kilosbomber vilka når verkan mot små byggnader och fordon. En anskaffning styrd av 00-talets Långtbortistandoktrin. Någon ändring av detta finns ej i någon känd materielplan, varvid svenskt försvar fortsatt kommer att vara den fastbundna boxaren till skillnad från Finland där man snart börjar ta leverans av liknande vapensystem.


Ett farligt exempel

Allvarligast med ett amerikanskt/franskt angrepp på Syrien i syfte att straffa regimen vore om man gör detta utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Att något sådant skulle rösta igenom lär ingen se som realistiskt. Vi hamnar då i en situation där FN och säkerhetsrådet för fjärde gången på 15 år skulle rundas när en stormakt bestämmer sig för att agera militärt utan FN:s samtycke. Första gången var Kosovokriget vilket väckte stark anstöt i Ryssland som såg starka paralleller till geografiska delar av det gamla sovjetimperiet, men även bland vissa kretsar i form av slaviska blodsband. Det andra tillfället var Irakkriget där USA till slut tröttnade på att vänta på FN. Det tredje var Georgienkriget där den ryska retoriken faktiskt rättfärdigade kriget med att man gjorde samma sak som USA och NATO-länderna gjort i Kosovo.

Genomförs nu ytterligare en militär aktion från stormakter utan att det sanktionerats från FN, kommer detta ytterligare att försvaga FN och dess internationella roll. Det kommer i så fall i framtiden bli än enklare för stormakterna att agera mot mindre länder och i områden där man anser sig ha ”legitima” intressen.


Jag håller det för troligt att vi kommer att få se ett begränsat amerikanskt och franskt anfall mot Syrien. För stort förtroendekapital är redan satsat i frågan och att skulle president Obama nu vika sig efter att tidigare ha dragit upp en tydlig linje för vad som ej kan accepteras (insättande av kemiska vapen), skulle även detta bli ett farligt exempel för framtiden. Ur svensk synvinkel blir det närmast intressant att se om president Obama kommer att genomföra sitt Sverigebesök i mitten av veckan eller om detta ställs in till förmån för att sy ihop en Syrienkoalition. Det finns nog rätt många svenska befattningshavare som i så fall skulle dra en lättnadens suck.


Läs även Försvar & Säkerhets analys av läget i Syrienfrågan.

Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SVT, 2, 3, SR, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6

Syrien och den ryska trumfen

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.


Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.


Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.


Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.


Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.


Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.


Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.


Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3

Helt om? (Uppdaterat 9/4 20.00)

Allan Widmans blogginlägg under påskhelgen i vilket han förespråkar en svensk urdragning ur Afghanistan har rönt stor uppmärksamhet. Widmans inlägg i efterdyningar till den IED som härom veckan kostade en svensk soldat hans ben, tar sin grund i att Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats. Mycket talar för att Widman har rätt. Ändå är Widmans helomvändning anmärkningsvärd med tanke på att hans tidigare helhjärtade stöd för insatsen. Widman får nu utstå mycket spott och spe för sin ändrade ståndpunkt avseende den svenska afghanistaninsatsen. Innan man sällar sig till skaran som utövar detta bör man ställa sig frågan om man helst vill se politiker som oavsett vilket alltid håller sig en tidigare uttalade ståndpunkt, eller politiker som efter noggrann och samvetsgranns prövning offentlig ändrar sig ställning, väl medvetna om vad detta kommer att innebära i form av kritik.



Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår ännu kriget för fullt i landet. Window of opportunity för att verkligen åstadkomma en förändring var under det tidiga 00-talet då talibanerna var på kraftig reträtt ur Afghanistan. USA, som dominerande i insatsen försatt och missförstod tillfället. Istället skiftade man felaktigt fokus till Irak. Förmodligen var det just detta som beseglade Afghanistaninsatsens öde. Att nu rätta till problemet är oerhört svårt och förmodligen helt enkelt inte görligt. Det lär bli vad det blir i och med det successiva internationella trupptillbakadragandet.


På strategisk nivå kan man både se den svenska insatsen som ett fiasko eller en mission well done. I och med Sveriges under 90- och 00-talens minskade geostrategiska värde och därmed marginaliserande i säkerhetspolitik har det varit av högsta vikt för svensk nationell säkerhets- och utrikespolitik att delta i Afghanistan. Genom att delta i denna av FN beordrade och USA och NATO genomförda insats har Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska aktier stärkts. De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser. Detsamma gäller svenskt inflytande inom EU, vilket säkerligen har gett Sverige vissa fördelar inom andra politiska områden. Sverige är genom åren tillsammans med Frankrike det enda land som ställt upp i samtliga EU:s militära operationer.


Ett strategiskt fiasko har den svenska afghanistaninsatsen varit på så sätt att det ständigt saknats ett tydligt svenskt mål med insatsen. Ett minsta krav har varit att man från politisk nivå kunnat få ett tydligt svar vilket syftet med insatsen är och vad den ska åstadkomma. Ett sådant har ständigt uteblivit och svaren har varierat med partitillhörighet och år. Alltifrån rösträtt och jämställdhet för kvinnor till narkotikabekämpning har redovisats.

De svenska markförband som har opererat ute på fält har allt som oftast rönt såväl stridstekniska som taktiska framgångar, men på strategisk nivå har dessa ändå utgjort nålstick. Den svenska insatsen har redan från början varit svårt underdimensionerad, särskilt sedan Sverige 2006 valde att ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-i-Sharif från Storbritannien. På en yta fyra gånger så stor som Kosovo skulle drygt 270 svenska soldater ansvara för säkerheten tillsammans med afghansk polis och militär i fyra afghanska provinser. I Kosovo, en insats som fortfarande pågår, sattes nästan 60 000 soldater in för att upprätthålla säkerheten och möjliggöra de samhällsbyggande insatserna. Under åren har den svenska styrkan sedan utökats till ca 600 soldater för att nu i rask takt minskas, då den officiella politiska hållningen är att säkerhetsansvaret nu kan lämnas över till afghanska styrkor.

Under det sena 00-talet rådde en stark motvilja att förstärka den svenska insatsen med tyngre vapen och tyngre fordon för att kunna möta ett större hot. En inte alltför uppmuntrande bild hade dessförinnan tecknats avseende utvecklingen i området. Slutsatserna föll inte i god jord och förstärkningarna försenades. Likaså innebar rekommendationerna från Regeringens "genomförandegrupp" för rationaliseringar inom Försvarsmaktens materielförsörjning att leverans av viss kritisk materiel såsom pansarterrängbilar och UAV:er försenades med 2-3 år. På samma sätt har också svensk inrikespolitik, på samma sätt som Libyeninsatsens antal stridsflygplan, fått styra insatsens utformning. Sedan några år tillbaka har det blivit ett allmänt svenskt politiskt mantra att svenska sjukvårdshelikoptrar måste komma på plats i Afghanistan. Oförmågan att ordna fram dessa är gamla synder sedan den strategiska timeouten och när det väl blev möjligt att få dessa på plats fanns ej längre behovet. Helikopterinsatsen har inneburit ett steg framåt för Försvarsmaktens allmänna förmåga, men sett som den svenska afghanistaninsatsen har det inneburit att personalrader som kunnat användas för soldater på fältet blockerats, även om man på politisk nivå anser sig ha utökat personalramen att rymma helikopterförbandet.

Vidare kan samordningen mellan svenska biståndsinsatser och den militära insatsen kritiseras. Svenska Afghanistankommittén är en helt fristående organisation som uträttar och har uträttat stora välgärningar i Afghanistan. Att kräva att SAK samordnas med statliga svenska insatser är fel. Däremot kan man ha starka synpunkter på samordningen mellan den svenska militära insatsen och svenska statliga civila biståndsinsatser i Afghanistan. En samordning skulle utan tvivel leda till stora synergieffekter. Att som plutonchef gång efter annan få tala med en och samma byäldste om att brunnen som två år tidigare snart kommer att byggas, skapar inte förtroende för ISAF eller de afhganska myndigheterna. Irreguljära krig som det i Afghanistan vinns inte på slagfälet utan på det civila planet genom statsbyggande och återuppbyggnadsarbete. De militära insatserna syftar ytterst till att skydda de civila insatserna. Lyser dessa med sin frånvaro blir resultatet därefter. Sålunda kan man även kritisera fördelningen av resurser mellan den svenska militära insatsen och de civila. Kanske skulle man högre prioritera statliga biståndsinsatser i områden där en allmänt hög statlig svansföring finns över andra regioner?


En rimligare målsättning hade därför från början varit att med det nuvarande styrkebidraget ta ansvar för en av de fyra provinser som utgjort det svenska PRT:t. I samband med detta skulle man också från början tagit höjd för en helhjärtat svenskt engagemang. Starta med ett rejält tilltaget förband på samma sätt som BA 01 och KS 01. Dessa var rejält förstärkta med helikoptrar, stridsvagnar och indirekt eld. Det är betydligt enklare att skala ner en insats än att förstärka den. En annan begränsning har varit de svenska politiska förbehållen och insatsreglerna, som först förrförra året medgav en tillämpning av krigets lagar i Afghanistan. Tidigare ansågs fred råda, varvid svenska förband endast kunde besvara eld efter att motståndaren skjutit först. Ett inte särskilt trovärdigt agerande som dessutom ställer till problem i samverkan med lokala myndigheter.

Sålunda är den svenska afhganistaninsatsen ett strategiskt misslyckande. För lite har gjorts och för sent och detsamma gäller Afghanistan i sin helhet. På så sätt har Allan Widman helt rätt. Det återstår dock att debattera huruvida Sverige nu kan dra sig ur med rak rygg eller om insatsen ska fortsätta. Den halvmesyr som blev resultatet av det senaste riksdagsbeslutet talar egentligen emot bägge delarna. Det finns varken politisk vilja att på allvar engagera sig i Afghanistan samtidigt som man inte kan tillåta sig ett tillbakadragande.

Man ska också ha med sig att den svenska Afghanistaninsatsen under de senaste åren har dimensionerat de markoperativa insatserna. Det blir ett hästjobb, särskilt på lägsta stridstekniska nivå att nu ominrikta resurserna mot en högteknologisk konventionell fiende istället för en lågteknologisk irreguljär fiende. Stora lärdomar har ändå dragits avseende materiel och därtill har såväl Försvarsmakten som andra myndigheter blivit mer combat-proven och insett att papperslösningar inte håller.



Det är av stor vikt är det ovanstående erfarenheter tas med till nästa internationella insats. Sedan ungefär ett år tillbaka har det rests allt starkare politiska krav på en svensk FN-insats, framförallt från socialdemokratiskt håll. Det är nu ett rätt många år sedan Sverige deltog i en renodlad militär FN-insats där ledningen utövas av FN. De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO.

Man bör dock ha med sig varför det inrikespolitiskt reses krav på en ny svensk FN-insats, vilken som helst. Det är ingalunda för att verkligen på plats göra en reell insats, utan huvudsakligen av just de strategiska skäl som redovisades tidigt i inlägget. En dylik insats stärker Sveriges aktier i FN, vilket varken Håkan Juholt eller Urban Ahlin stack under stol med när man förra året började resa krav på en "FN-insats". I och med Jan Eliassons utnämning till vice generalsekreterare behöver Sverige också visa handlingskraft på fältet. Man ska inte bli förvånad om vi snart ser en svensk insats i Afrika i FN-regi. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan måste dock omhändertas innan en ny insats påbörjas. Den får inte bli halvhjärtad, dåligt samordnad, politiskt bakbunden eller utan tydlig och entydig målsättning. Av vikt är också att man inte från politisk nivå inte viker ned sig vid första motgång. Militär verksamhet är kostsam i såväl pengar som blod. Att i samma veva som de första förlusterna kräva en reträtt är att spela motståndaren i händerna. Man må vinna det av politisk nivå beordrade kriget på stridsteknisk och taktisk nivå, men så fort man på politisk nivå talar om en reträtt har motståndaren vunnit på strategisk nivå – och det är det som i slutänden räknas.

Troligt är också att det inom något år blir en ny stor svensk militär insats och då sannolikt FN-ledd. På samma sätt som Sverige säkerhets- och utrikespolitiskt är beroende av att delta i internationella militära insatser, är Försvarsmakten för sin rekrytering av soldater beroende av att det finns en internationell insats för soldaterna att tjänstgöra i.



Viktigt i nuläget är ändå att fortsatt ge de svenskar som fortsatt genomför afghanistaninsatsen ett helhjärtat stöd. Deras ansträngningar och uppoffringar är inte mindre värda utan snarast desto mer. De förtjänar lika fullt den bästa upptänkliga utrustning och förutsättningar att lösa de uppgifter de är satta att lösa av landets högsta beslutande organ.



SvD, SR
Chefsingenjören, Staffan Danielsson

Uppdatering 9/4 20.00: Allan Widman kommenterar nu i ytterligare ett blogginlägg sin ändrade inställning till den svenska insatsen i Afghanistan.

Utrikespolitiken som inrikespolitik igen?

På Aftonbladets debattsida går Urban Ahlin till hård attack mot regeringen som han anser ej tar ansvar för att Sverige deltar i FN-ledda militära insatser.  Ahlin ser en rad fördelar för Sveriges roll genom att Sverige tar ett större militärt ansvar i FN-ledda insatser. Framförallt vill han se ett svenskt deltagande i Sydsudan med ett ingenjörförband.

Ahlins initiativ är ju naturligtvis vällovligt, men man blir ju lite fundersam över den socialdemokratiska försvarspolitiken, när Ahlin strax efter partiet härom veckan lade fram en skuggbudget där anslaget för internationella insatser minskas med 140 mkr årligen, lägger fram ett förslag om en helt ny insats. Till råga på allt måste man återigen fundera över vilken verklighetsförankring Ahlin och i förlängningen förmodligen också Håkan Juholt har denna gång. Är det måhända på samma sätt nu som med sommarens Libyendebacle och kravet på 5 flygplan och en bordningsstyrka?

Det man ska veta är att Försvarsmakten är hårt ansträngd i genomförandet av Afghanistaninsatsen och bemanningen där till följd av än så länge mycket låga personalnivåer i organisationen. Sverige ska naturligtvis delta i FN-ledda insatser, men för att mäkta med en insats liknande vad som efterfrågas i Sydsudan, krävs det att något betydligt större land är villigt att ta ledartröjan, framförallt avseende logistik. Tyvärr har Försvarsmakten inte heller de personalnivåer att man kan bemanna en insats med ingenjörtrupp längre än en enstaka rotation, varvid det kommer att bli en mycket kort insats. Minns vilket liv det blev när det framkom att Tchadförbandet endast skulle verka med full operativ förmåga i någon enstaka vecka innan åtgärder för hemfärd skulle påbörjas.

Att kräva ett påbörjande ytterligare en markoperativ insats i ett logistiskt extremt svårt operationsområde med en förbandstyp med mycket ansträngda personella resurser, är inte trovärdigt utan måste tyvärr stämplas som ett blekt slag i inrikespolitiken med utrikespolitiken som slagträ. Tyvärr verkar inte Ahlin vara lika intresserad av att samtala med representanter för Försvarsmakten som han verkar vara av att tala med FN-delegater, annars hade Socialdemokraterna kanske lanserat mer realistiska förslag.


Läs också SvD:s Ledarblogg hur det kan gå till när man pratar på lite annat sätt med Försvarsmakten

Tweet

Väntat resultat avseende Syrien

Ryssland och Kina lade i natt in sina veton mot att FN:s säkerhetsråd skulle anta en resolution mot regimen i Syrien. Resolutionsförslaget fördömde den syriska regimens agerande mot civilbefolkningen, krävde ett slut på våldsamheterna och att regimen skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Vidare önskade man i resolutionen att generalsekreteraren skulle utse ett särskilt sändebud för Syrien. Resolutionsförslaget avslutades med att FN:s medlemmar bör överväga sanktioner enligt FN-stadgans artikel 41 (dvs ekonomiska) om den syriska regimen inte följer resolutionen inom 30 dagar.

Det är med andra ord en resolution som sänder ett tydligt och avvägt budskap till den syriska regimen. Kina menar å sin sida att omvärlden inte ska blanda sig i vad man anser är syriska interna angelägenheter. Ryssland menar på att "vissa västerländska huvudstäder agerar för hastigt när det gäller att bedöma den syriska regimens illegitimitet" och hänvisar till "vissa händelser i Nordafrika".


Även om resolutionsförslaget bollats tidigare i Säkerhetsrådet, borde utgången av nattens omröstning inte komma som en överraskning för någon. Såväl Ryssland som Kina har avsevärda intressen i Syrien och därmed även den syriska regimens fortlevnad. För rysk del utgör Syrien grunden för landets marina närvaro i Medelhavet och man har investerat stort i att bygga ut och modernisera flottbasen Tartus. I och med den libyska regimens fall är Syrien det enda landet där Ryssland kan påräkna ett starkt stöd i Medelhavsregionen. Kina har också investerat i Syrien, bl a i oljesektorn, men framförallt för att man ser landet som en kommande språngbräda för en ny sidenväg in i Europa. En resolution mot den syriska regimen är också känslig vad gäller kinesisk inrikespolitik och landets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna som ju lämnar lite att önska.

Såväl Ryssland som Kina hade även investerat i Libyen och den libyska regimen, men Gadaffi hade på något sätt lyckats förlora deras gunst eftersom resolution 1973 ändå gick igenom. Resultatet för rysk och kinesisk del blir nu med stor sannolikhet att ett antal redan ingångna kontrakt rivs upp, vilket det libyska övergångsrådet redan varnat för.

Fyra länder lade ner sina röster i nattens omröstning, Brasilien, Sydafrika, Indien och Libanon. Det sistnämnda landet kan man lätt förstå varför det lade ner sin röst. De övriga tre är egentligen värda ett separat inlägg.


För övrigt passerade det ryska landstigningsfartyget Cesar Kunikov härom dagen Bosporen för en seglats i Medelhavet och i november löper ut Rysslands enda hangarfartygsgrupp ut från Murmansk med destination Medelhavet.


Tweet

Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i "oppositionella städer". De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. "Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling". Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

Skyddas civila bäst genom att inte agera? (uppdaterat 30/5 23.30)

På SvD Brännpunkt skriver ett antal debattörer att Sverige snarast bör lämna Libyen. Man menar nog snarast att Sverige bör lämna FN-insatsen över Libyen. Man menar på att Sverige fotograferar civil infrastruktur som sedan bombas av NATO. Flygvapeninspektören Anders Silwer förklarade det mandat Sverige har i insatsen rätt ordentligt på ett Folk & Försvarseminarium härom dagen och mandatet har också omtalats i media tidigare av chefen för insatsen, samt har omskrivits på Försvarsmaktens hemsida. Såvida inte luftvärnssystem och flygbaser hör till civil infrastruktur numera är påståendet helt befängt.

Artikeln grundar sig till stora delar på påståendet att NATO bombar civila. Vad syftet med detta skulle vara framkommer tyvärr aldrig i texten. Bombandet av civila i Libyen-insatsen är dock ett intressant ämne för diskussion. Rapporter om dödade civila till följd av de flyganfall som genomförts av koalitionen lyser nämligen med sin frånvaro, med undantag av någon enstaka rapport av libysk statstelevision. Däremot har rebellfordon någon gång anfallits av misstag. Det blir en intressant jämförelse med Afghanistan där mycket av NATO:s och framförallt USA:s rykte smutsats av att civilbefolkning dödats i samband med framförallt direkt flygunderstöd.

Vad är då skillnaden i Libyen? Vid en första anblick kan man hitta tre direkta skillnader:
1) Det finns ingen marktrupp ur koalitionen på marken, varvid direkt flygunderstöd inte genomförs. Insatserna verkar ha koncentrerats på framförallt mer strategiska mål och förband under framryckning mot fronten, mer än markförband i direkt stridskontakt. Risken för collateral damage minskas därmed avsevärt.

2) Mycket hårda ROE verkar tillämpas. Flygvapeninspektören nämner i sitt anförande på F&F som exempel att en dansk F-16 förvägrats eldtillstånd mot ett artillerifordon som trots eldgivning befunnit sig för nära civil bebyggelse för att insats skulle tillåtas enligt ROE. Vikten av att inte genom egna stridshandlingar döda civila bedömdes med andra ord viktigare än de civila som riskerade att dödas där elden från fordonet slog ner.

3) Användning av precisionsvapen med små stridsdelar mot mål i anslutning till civil bebyggelse. Nätet är nu fullt av filmer från bl a brittiska Tornado som genomför anfall mot regimfordon med hjälp av t ex Brimstonerobotar.

Läs gärna också på NATO:s hemsida för Operation Unified Protector där man varje dag listar gårdagens insatser.

Intressant i debattartikeln är också talet om skyddet av civila från NATO:s bombningar. Inget nämns dock om Gadaffiregimens övergrepp mot befolkningen under årets första månader och hur situationen såg ut då världssamfundet med Frankrike, Storbritannien och USA slutligen angrep. Historien är lätt att glömma och istället anpassa till situationen såsom den ser ut idag. Det finns därför mycket god anledning att lyssna till ledarskribenten på Aftonbladet, Anders Lindberg (ca 24 min in på F&F) som rekapitulerar vad som ledde fram till FN-resolutionen och slutligen den svenska insatsen. Vad hade alternativet till ett ingripande varit? Priset av att inte agera har vi redan sett bl a på Balkan och i Rwanda.

I dagarna diskuteras gripandet av Ratko Mladic och därmed självklart också massakern i Srebrenica. Vad hade man vunnit på att civila i Benghazi gått samma öde till mötes förutom ett lägre olje- och bensinpris i världen? Vilken var den fredliga lösningen som omtalas i artikeln? Det enda som räddade Benghazi var de franska Rafale och Mirage som anföll tätförbanden på väg in i Benghazi.


Det finns all anledning att diskutera Libyens framtid och hur ett demokratiskt samhälle ska kunna skapas. Det finns inga korta, snabba insatser som leder till total demokrati inom några veckor i länder som under årtionden plågats av repressiva diktatorer. Det handlar om åratal till årtionden av arbete. Det finns också all anledning att fråga sig vad som ersätter Gadaffi. Men vad hade alternativet varit?

Läs gärna svenska FN-förbundets tidning s. 11 ff om Responsibility To Protect / Skyldigheten att skydda med anledning av vad som skrivs i debattartikeln i SvD.

De kommande veckorna blir intressanta för FN-insatsen i Libyen. Den 8-9 juni samlas NATO:s försvarsministrar för möte. Man kan nog lugnt utgå från att framtiden för Libyeninsatsen står på agendan.  Nu till veckan kommer Obama att få försvara USA:s del av insatsen för kongressen när representanthuset ska rösta om ett avslutande av insatsen.


Uppdatering 30/5 23.30: Svenska FN-förbundet har nu kommit med en replik på SvD Brännpunkt.

Någon annan och en synad pokerbluff? (Uppdaterat 7/5 16.20)

Allan Widman framför på sin blogg teorin att det socialdemokratiska kravet på ett svenskt deltagande i FN-insatsen mot Libyen kan ha varit ett oppositionsspel som gick snett när Regeringen synade bluffen och själv föreslog i en svensk insats i Libyen.

Oavsett vilket har politiken bakom det svenska deltagandet i Operation Unified Protector blivit mycket märklig från oppositionens håll. De starka kraftord som i början hördes från socialdemokratiskt håll förbyttes senare i betydligt lamare och veligare tongångar när beslutet närmade sig och talet om drogade barnsoldater var ett faktum. Resultatet blev en svensk FN-insats där skydd av civila inte får genomföras - tvärtemot mycket av den vedertagna folkrätten. Folkrättsprofessorn Ove Bring, sammanfattade det hela mycket träffande när han på Folk och Försvars Libyenseminarium som svar på frågan vad han tyckte om de svenska förbehållen och om det är någon skillnad på att spana fram mål och att bomba dem, sade: "Jag hör inte till dem som ville ha det här inskränkandet av de svenska mandaten. Jag vill inte använda mina intellektuella förmågor till att försvara det [inskränkandet]".

Libyeninsatsen är den första gången det internationella samfundet praktiskt tillämpat Responisibility to protect, R2P. R2P innebär i korthet att en stat ska skydda sina invånare mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och andra brott mot folkrätten. Gör inte den enskilda staten detta kan det internationella samfundet genom FN vidta åtgärder för skydda befolkningen i enlighet med t ex FN-stadgans kapitel VII, vilket är det som ligger till grunden för Libyenresolutionen. Grunden till R2P kan återfinnas i 90-talets Jugoslavien, Rwanda och även Darfurkonflikten, vilket 2005 ledde fram till en internationella överenskommelse om R2P.

Fallet Libyen kan tyckas vara ett typfall för R2P, liksom tyvärr flera andra länder. Det som skiljer Libyen från andra stater, t ex Syrien, Sudan, osv, är att det i fallet med Libyen gick att få det svaga FN att enas kring en insats. Nationer med veto i säkerhetsrådet låter som bekant sina egna nationella, framförallt ekonomiska, intressen gå i första rummet.

För svensk del är R2P i och med oppositionens ställningstagande inte intressant. Beskjutning genom indirekt eld från regimstyrkor mot civila områden är ingenting för den svensk oppositionen. Det hanterar tydligen "någon annan". Svenska resurser ska istället användas för att upprätthålla en flygförbudszon, NFZ, över norra Libyen som alla andra länder redan upprätthåller. Från operationsledningen är det rätt tydligt att man inte är intresserad av att ha svenska flygplan i luftförsvarsrollen för att upprätthålla NFZ utan det är spaning som är intressant. Endast ett fåtal uppdrag har genomförts i luftförsvarsrollen och flygvapeninspektören bedömer att de svenska flygplanen utgör upp till hälften av spaningsförmågan i insatsen. Att ett svenskt tillbakadragande skulle innebära ett allvarligt bakslag för insatsen, säger sig självt. Resultatet blir ett sämre målunderlag och därmed ökad risk för bekämpning av tredje part - civila. Ska man hårdra oppositionens ställningstagande kan svenska flygplan t ex inte heller användas för att dokumentera folkrättsbrott, som t ex beskjutning av civila.

Det intressanta blir då hur man avgränsar en spaningsinsats att bara handla om NFZ, vilket SvD skrev om härom veckan. Nu har det svenska förbandet fått rapportera det man kallar "överskottsinformation", vilket ju är tur. Frågan är hur man annars ska gå till väga. Ska fototolken blunda för artilleri som skjuter från eldställningar i anslutning till t ex flygplatsen i Misratah eftersom oppositionspartiernas önskan är att endast NFZ ska upprätthållas? Situationen blir mycket, mycket märklig med svartvita politiska förbehåll i en verklighet som är minst sagt färgstark. Kanske skulle Håkan Juholt, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ta och besöka förbandet nere på Sicilien? Ska fototolken lyda de politiska direktiven och inte rapportera folkrättsbrott i enlighet med folkrätten eller tvärtom? Ingen lätt sits. Minns rabaldret som uppstod för några år sedan då SSG anklagades för att inte ha anmält att franska soldater torterade en fånge i Kongo.


Det intressanta nu är hur Socialdemokraterna övergivit den internationella solidariteten till förmån för "någon annan-ismen". "Någon annan får ta över", anser Juholt i sitt första-majtal med krav på att den svenska insatsen ska vara avslutad 1 juli, oavsett läget i Libyen. Vem är denne någon annan? Att inte ställa upp överhuvudtaget är en sak, men att avbryta någonstans halvvägs och helt strunta i huruvida "någon annan" faktiskt tar över, är en helt annan. Med tanke på det enorma lass våra grannländer Norge och Danmark drar i insatsen kommer den socialdemokratiska inställningen allvarligt skada de fördelar vi räknat med i form av solidaritetsförklaringen. "Någon annan" kan väl bistå Sverige?

Det är tydligt att Socialdemokraterna under Håkan Juholt svängt in på ett helt annat spår än tidigare. Förfarandet verkar heller inte vara helt omtyckt i de egna leden och kritik kommer bl a från Jan Eliasson. I SvD talar Urban Ahlin och nye försvarspolitiske talesmannen Peter Hultqvist om att Sverige gör sin del genom att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen och att man långsiktigt ser framför sig ett engagemang med uthålliga och väl grundade biståndsinsatser. Frågan är hur dessa biståndsinsatser ska komma fram nu när regeringsstyrkor artilleribeskjuter hamnområdena med hjälpfartyg. Tur att "någon annan" finns. Urban Ahlins försvar för den nuvarande linjen i Aktuellt var närmast patetiskt att se. Den svenska styrkan ska tas hem för att FN-insatsen är "antagligen slut" den 1 juli.(!!!) Det är tydligt att talepunkterna för Ahlin var noggrant specificerade att föra över debatten på de borgerliga mer än att redogöra för den socialdemokratiska linjen. Var det så illa som Allan Widman funderar att dagens märkliga socialdemokratiska linje grundar sig i ett oväntat synande av en pokerbluff från oppositionen? Förhoppningsvis inte, men det skulle innebära att en viss logik ligger bakom det hela.

Debatten om framtiden för det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen har förmodligen bara börjat. Ännu återstår två månader av den av riksdagen beslutade perioden för insatsen.


Media: SvD, DN, 2, SVT Aktuellt,

Bloggat: Staffan Danielsson,

Uppdatering 7/5: Juholt-linjen avseende Libyen får nu kritik av SSU-ledningen på SvD Brännpunkt.
Uppdatering 7/5 (16.20): Även på Expressens ledarsida kritiseras Juholt-linjen om Libyen. Samtidigt kan man konstatera att regeringsstyrkorna attackerat och satt eld på oljeanläggningar i Misratah, förmodligen från helikoptrar eller besprutningsflygplan.