Lucka 19: Övnings- och skjutfält

”Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.”


I lucka 19 2014 diskuterades övnings- och skjutfält. Det ovanstående är avslutningen på inlägget. Övningsverksamheten är kärnan för två av Försvarsmaktens tre huvudsakliga verksamheter: att grundutbilda personal och att utveckla krigsförband. När det förra inlägget skrevs 2014 behövdes en kraftig ökning av övningsverksamheten för att höja krigsförbandsdugligheten i skuggan av det allvarligare omvärldsläget. Det dröjde sedan inte länge innan politiken återaktiverade värnplikten och därefter har politiken ökat kraven på antalet värnpliktiga som ska grundutbildas. Inom några få år ska den siffran fördubblas till 8000 personer. Det ställer stora krav på utbildningsorganisation, på infrastruktur i form av förläggningar m.m. men framförallt ställer det krav på att det finns övningsområden.

När Försvarsmakten skars ned kraftigt under 90- och 00-talen lämnade man också majoriteten av alla övningsområden och skjutfält. Idag är detta en av de största hämskorna på verksamheten. Det är problematik som har drabbat alla tre försvarsgrenar och som kommer att accentueras än mer när Försvarsmaktens organisation kommer att öka kraftigt under 20-talet med bl.a. nya förband.

Att få till utökningar av verksamhetstillstånd och att återupprätta övnings- och skjutfält är mycket tidsödande. Infra- och miljötillstånd tar i bästa fall fem år att få till. Det är mycket segdragna processer där dessutom en rad politiska intressen på olika nivåer är inblandade. Svårigheterna med att få utökningen av verksamhetstillståndet på Gotland och Tofta skjutfält har tidigare berörts. Snarlik problematik existerar på många andra platser, t.ex. för Göteborgs garnison där nu försvarsbeslutet med största sannolikhet också kommer att innebära en kraftigt utökad verksamhet då en andra amfibiebataljon ska sättas upp på Västkusten. Regeringen (med Miljöpartiet i spetsen) stoppade under hösten Försvarsmaktens projekt med att dränera marken vid Karlsborgs flygplats, vilket är nödvändigt för att kunna genomföra den banreparation som krävs för att öppna flygplatsen igen. Exemplen kan göras många.

Det finns en överhängande risk att den stora återtagningen av försvarsförmågan försenas av just infra- och miljöprocesserna, där övnings- och skjutfälten är en stor del av problematiken. Här krävs det att riksdag och regering förutom att ta beslut också ser till att förenkla dessa processer, samt att Försvarsmakten kan utöka sin organisation av infra- och miljöhandläggare.

Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit "ni kan väl öva någon annanstans". Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.


Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare.  Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.


Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Om "vätternbombningarna"

Försvarsmakten har sedan några år ansökt om ett utökat miljötillstånd för flygskjutmålet Hammaren i Vättern. Bakgrunden är kortfattat att Försvarsmakten idag endast disponerar två flygskjutmål sedan förbandsnedläggningar. Hammaren är också väl placerad med nära avstånd till såväl F 7 Såtenäs, Helikopterflottiljen i Linköping, liksom de i Linköping baserade test- och utvecklingsverksamheterna som genomförs av Försvarsmakten, FMV och Saab. Det andra flygskjutmålet ligger utanför Luleå, vilket kräver omfattande resurser för förbanden i södra Sverige i form av ombasering.

Sedan ansökan lämnades in finns också en proteströrelse mot att verksamheten ska utökas. Exakt sammansättning av proteströrelsen är oklar om det rör sig om en eller flera organisationer. Kritiken har genom åren skiftat mellan buller och utsläpp.

Idag genomförs manifestationer på flera håll runt Vättern för att visa missnöje med Försvarsmaktens planer där bl a kyrkor på flera håll ska genomföra klockringningar.

Som så ofta när det gäller protester kan man konstatera att i mångt och mycket rör sig om känslor och inte alltid fakta, inser man när man läser argument som framförs av proteströrelsen och Försvarsmaktens tillståndsansökan.

"Stoppa bombningarna av Vättern" har till exempel länge varit en paroll för protesterna. Läser man miljötillståndsansökan kan man snabbt konstatera att det inte ska släppas en enda bomb i Vättern. Ammunitionen som omfattas av ansökan är:

• 5,56 mm 9 000 st från HKP
• 7,62 mm 35 000 st från HKP
• 12,7 mm 10 000 st från HKP
• 27 mm 25 000 st från JAS 39
• Övningsraket 6,3 cm 150 st från SK 60

Sedan drygt 30 år tillbaka är det också med regeringsbeslut fastställt att brisant ammunition ej får användas i Vättern, varvid ansökan endast gäller barlastad ammunition.

Proteströrelsen koncentrerar sig nu framförallt kring dricksvattnets kvalitet när det tas ur Vättern och protesterar därför mot blyutsläppen som man anser att de utökade skjutningarna kommer att medföra. Man anser att Försvarsmakten står för 6 av 10 ton bly som Vättern årligen tillförs. Av den ammunition som redovisas ovan är det endast 7,62 mm som har blyinnehåll sedan 5,56 med stålkula börjat ersätta den äldre med blykula. Samma utveckling är på väg även för 7,62 så i fråga om flygammunitionen är det ett övergående problem. Tillståndsansökan redovisar också att maxantalet 35 000 skott skulle innebära att 217 kg bly tillförs Vättern, varav merparten hamnar i bottensedimenten. Av denna mängd riskerar i ett värsta scenario maximalt 217 g att urlakas i vattnet enligt de forskningsresultat som visar på en urlakning av 0,01-0,1 %, vilket inte ens skulle ge mätbar påverkan i dricksvattnet.

Siffran "6 av 10 ton" härrör från en rapport från det tidiga 90-talet, när såväl Försvarsmaktens verksamhet som verksamheten vid ammunitionsfabriken i Karlsborg var betydligt mer intensiv. Sedan dess har som bekant också Försvarsmakten ersatt blykulor med stål, vilket gör att skillnaden lär vara mycket stor mellan idag och för 20 år sedan. Man ska också ta i beaktande att det är stor skillnad i vilken form blyet tillförs, där dessa skjutningar får anses vara av den minst skadliga sorten.

Man kan fundera på varför inte kyrkorna tar tillfället i akt att genomföra klockringar även jordbruket runt Vättern eller mot småbåtslivet i Vättern då en stor del av utsläppen går att spåra till just jordbruket och uppemot 20-30 % av båtmotorbensinen beräknas gå ut i vattnet varvid Vättern årligen tillförs flera hundra kubikmeter oförbränt drivmedel. Som jämförelse kan nämnas att en annan förhåga proteströrelsen har är miljöpåverkan av flygfotogen vid ett haveri. Detta skulle i så fall maximalt röra sig om  några enstaka kubikmeter, vilket är en bråkdel av det båtmotorerna lämnar ifrån sig.

Proteströrelsen ska dock ha en eloge för att man betonat att det inte rör sig om protester mot Försvarsmakten utan endast verksamheten i Vättern.

Varför Försvarsmakten själv på sin "miljöblogg" inte med ett ord beskriver sin egen ansökan utan endast berättar om protesterna framstår som ett stort och beklagligt mysterium.

En viktig aspekt man måste begrunda är frågan var denna verksamhet annars ska genomföras, till vilken kostnad och vilken miljöpåverkan det då får.

Försvarsmaktens tillståndsansökan (437 sidor)
Stoppa bombningarna i Vättern (Blogg)
Rädda Vättern (Blogg)
Rädda Vättern (Twitter)
Kyrkopolitiker (m) i Karlsborg hoppar av till följd av kyrkans beslut om klockringningar
Övriga media: SR, JNytt, Corren
Mera media: NA, JNytt, Corren, SVT, 2, 3

"Någon annonstansismen"

På debattsidan i Aftonbladet ondgör sig försvarsutskottsledamoten Peter Rådberg (mp) över att Försvarsmakten hemställt om ett utökat nyttjande av skjutfältet Hammaren i Vättern. Rådberg är starkt kritisk till att Försvarsmakten vill utöka sitt användande av Hammaren från 20 till 80 dagar per år och oroar sig för miljöpåverkan i Vättern och i den till skjutmålet angränsande bygden.


Man kan förstå Rådbergs miljösynpunkter, men samtidigt måste man fråga sig vad alternativen är?

Efter 00-talets försvarsbeslut finns idag endast två fasta skjutmål för flygammunition kvar i Försvarsmakten. Junkön utanför F 21 i Luleå och Hammaren i Vättern. Hammaren är då det enda skjutmålet som kan nås av flygförbanden i södra Sverige. Framförallt gäller detta för Helikopterflottiljen, då helikoptrar har betydligt mer begränsad räckvidd än flygplan och flyger betydligt långsammare. Övriga skjutmål i anslutning till olika numera nerlagda flygflottiljer har lagts ner i syfte att spara pengar och få stordriftsfördelar. Skulle andra skjutmål nyttjas istället skulle stora resurser behöva läggas på ombasering av flygplan/helikopter till skjutområdet med allt vad detta innebär i form av dyr, icke effektivt använd flygtid och logistikkostnader för basförband. Dessa pengar finns inte i Försvarsmakten, varvid alternativet blir att inte genomföra verksamheten.

De senaste åren har påbörjats en återtagning av förmåga inom Försvarsmakten i allmänhet. I Flygvapnet har det inneburit att man nu börjat återta förmågan att använda skarpa vapen då man av ekonomiska skäl skjutit mycket lite skarpt under det senaste dryga decenniet. I och med nedläggningen av verksamhetsställen har kvarvarande verksamhet koncentrerats till färre platser, där den lokala verksamheten då ökat. Den teknologiska utvecklingen gör också att stridsavstånden ökar och därmed omfånget på skjutplatserna.

Genomsyrande är släktingen till "någon annanismen" – "någon annanstansismen". "Varför måste den här verksamheten ske just här?", brukar vara standardfrasen avseende skjutfält och flygbaser. "Varför kan ni inte göra det någon annanstans?" Argumenten är samma överallt och det rationella blir då att behålla verksamheten där den skett tidigare. En ny plats skulle innebära mycket omfattande investeringar och det finns som säkert bekant inte mycket mark att upplåta, hur märkligt det än kan låta med tanke på Sveriges storlek. Liknande debatter finns kring det andra kvarvarande flygskjutfältet Junkön utanför Luleå, Ravlundafältet i Skåne, Veckholmfältet utanför Enköping, skjutfälten kring Boden, och så vidare.

Språkbruk är intressant och säger ofta något om syftet med en text. I Rådbergs artikel benämns JAS 39 Gripen som "attackplanet JAS 39". Övningar ska bedrivas med "främmande makt". Negativ klang väcker starkare känslor. Förhoppningsvis är Rådberg oskyldig till rubriken "Varför vill försvaret flygbomba Vättern".

Rådberg använder sig också i artikeln av gamla uppgifter som förmodligen härstammar från tiden före 2000, när 13,5 cm sprängraketer fortfarande användes och de senaste uppgifterna från Försvarsmakten talar om lägre siffror än de Rådberg redovisar. Det är en viss skillnad på 10 000 raketer och 150. Ej heller kommer mindre flygfotogen att förbrukas om skjutverksamheten inte bedrivs över Vättern. Rådberg skulle där göra mer nytta genom att lobba för mer forskning kring alternativa flygbränslen och även för andra drivmedel som Försvarsmakten är helt beroende av. Det skulle gynna både svensk (och internationell) miljö, men även svensk säkerhetspolitik.

Visst går det säkert att lägga skjutfält "någon annanstans", men är någon villig att betala för det och att upplåta marken?


Försvarsmaktens underlag för tillståndsprövningen för Hammaren
Föreningen Bevara Brevik

Se även Cynismer

Framtida drivmedel

Peak oil-gurun och professorn Kjell Aleklett skrev på SvD Brännpunkt förra veckan om att EU måste ompröva sin energipolitik och ta peak oil på allvar. Det har han förmodligen helt rätt i. Artikeln är också intressant i det avseendet att den historia han nämner i form av prognoser visar behoven av att ta sig an framtiden redan idag istället för att hoppas på det bästa med huvudet stoppat i sanden. Sverige må ha en utbyggd vattenkraft, men i takt med att energibehoven stiger och kärnkraften avvecklas, måste man tänka på nya lösningar.

Det har tidigare på WW skrivits om peak oil och bristande planering för detta. Cornucopia är utmärkt läsning om man talar om generella energiproblem, men på WW är det framförallt det militära och säkerhetspolitiska perspektivet som uppmärksammats. Kamp om energitillgångar och andra råvaror är en urgammal anledning till krig och konflikter. Den cyniske är säkerligen inte sen att påtala att Libyen tar sig minsann världssamfundet an, men inte Syrien, som har en betydligt lägre oljeproduktion. Anledningen är nog inte så mycket oljan som det faktum att Ryssland och Kina har mycket starka intressen i Syrien och av den anledningen högst ointresserade av att någon militär insats beordrad av FN, skulle genomföras i Syrien.

Kampen om energiresurser och råvaror är primärt för de länder som har dessa tillgångar eller som har stark militär makt och har behov av att säkra dessa tillgångar. Sverige tillhör varken det ena eller andra. Däremot utgör Sverige en del av Barentsområdet, där man bedömer att det finns mycket stora energitillgångar ännu så länge oåtkomliga p g a den arktiska isen.

Intressant för svensk del avseende den militära och säkerhetspolitiska aspekten av peak oil är utöver den framtida utveckling i Barentsområdet, hur ett land utan egna tillgångar för att framställa större mängder av petroleumbaserat drivmedel ska kunna få sina militära materiel att fungera. Hur anpassas materielen till att fungera på alternativa drivmedel vid den tidpunkt då nuvarande drivmedel inte går att köpa eller är alldeles för dyra att köpa? Ett tredje problem har länge existerat, nämligen att drivmedelstransporter är oerhört sårbara och samtidigt ytterst värdefulla. Det effektivaste sättet att stoppa en pansararmé har alltid varit att se till att de saknar drivmedel.

Den moderna krigaren blir allt mer beroende av energi. Både i form av elektricitet för att driva alla de högteknologiska materielsystem som allt mer kommer att dominera slagfältet, men även i form av drivmedel för transportmedlen. En liter diesel må kosta drygt 14 kr i Stockholm, men på en utpost i Afghanistan är den reella kostnaden många gånger högre. Det är varken gratis, enkelt eller ofarligt att transportera drivmedel till ensliga platser i krigshärjade områden och tyvärr är det enklaste sättet i fält att framställa den så nödvändiga elektriciteten att göra det med dieselaggregat.

Militära problem under pågående krig påtvingar oftast snabb utveckling och alternativa lösningar. Amerikanska marinkåren har tagit fasta på alla de problem man haft med att försörja avlägsna och isolerade baser i Irak och framförallt Afghanistan och försett en försöksbas med solfångarinstallationer för att framställa elektricitet. Behoven av fossila drivmedel har med ens sjunkit 90 % och det är inte svårt att tänka sig vilka positiva effekter detta medför i form av förenklad logistik och minskat behov av att skydda sårbara transporter. Även avseende framdrivning av fordon som stridsfordon och flygplan ligger USA långt framme, vilket tidigare kommenterats på WW.


Inom Försvarsmakten finns föga förvånande ännu ingen tanke på att fundera över vad som i framtiden ska driva svenska stridsvagnar, flygplan och fartyg i framtiden och inte heller några större planer på att minska dieselbehovet på plats i Afghanistan. Sent lär syndaren vakna.

Ny era med säkerhetspolitiska följder

Kina är idag en av de absolut snabbast växande ekonomierna och landet aptit på råvaror för att föda sin tillväxt är enorm. Förra året växte den kinesiska ekonomin med 9 % och i år talas om siffror uppemot 11 % att jämföra med någon enstaka procent för Sverige och USA. Kina närmar sig alltmer statusen som världens finansiella centrum och den dagen landet slutar köpa amerikanska värdepapper riskerar den amerikanska ekonomin att kollapsa.

På senare år har man "Nordostpassagen" blivit ett begrepp inom klimatforskningen och även handeln. I och med det något varmare klimatet och isens tillbakadragande blottas nu en ny handelsrutt mellan Europa och Kina, där fartyg i framtiden kan segla norr om det vidsträckta Ryssland, istället för att behöva gå genom Medelhavet, Suezkanalen och sedan genom hela Indiska Oceanen, med alla faror detta för med sig i form av pirater och annat, innan man når Kina.

Att istället kunna använda Nordostpassagen blir en stor besparing, såväl i transporttid som i bränslekostnader. I modern tid har endast försök gjorts med denna rutt, även om delsträckor används regelbundet av rysk sjöfart. I år går dock två fartyg hela Nordostpassagen, ett ryskt gasfartyg från Murmansk till Kina och ett malmfartyg från norska Kirkenes till Kina. Faller detta väl ut lär vi få se avsevärt fler fartyg välja denna nordliga rutt istället under det varmare halvåret.

Med ett öppnande av Nordostpassagen stärks Barentsområdets säkerhetspolitiska betydelse ytterligare och än mer så då man på allvar börjar exploatera Arktis efter de råvaror som bedöms finnas gömda under ise, inte minst olja och gas.

I en värld där de fossila energiresurserna är sinande och flera av världens största oljeproducenter redan nått Peak Oil, dvs den punkt där oljeproduktionen nått sin kulmen och därefter minskar, framstår Arktis som ett mycket lockande område. Redan nu pågår en rad diplomatiska huggsexor om vilket eller vilka av länderna som gränsar till Arktis som har rätt till området.

Säkerhets- och försvarspolitiskt för svensk del får detta två följder. Det ena är att Sverige kommer tvingas att fokusera mer på hantera en kris i Barentsområdet. Eftersom Sverige liksom Finland med råge också räknas in i området är detta av nöden. Landet gränsar till nästan tre av de huvudsakliga intressenterna - Norge, Danmark - och Ryssland och en försämring av relationerna dem emellan kommer inte att gå obemärkt förbi.

Det andra är att Sverige som nation, men inte minst Försvarsmakten, måste börja planera och ställa om för en situationen där vi ej längre får importera den olja vi behöver för landets försörjning och en situation där energipriserna stiger i höjden. Priserna på alternativ energi kommer inte att ligga stilla utan snarast följa oljan uppåt. Ett försvar är idag ett enormt bränsleslukande monster. Utan bränsle, framförallt diesel, blir det oanvändbart.

I USA har man, till liten del faktiskt med svensk hjälp, kommit långt med att ta fram alternativa drivmedel till sina stridsflygplan. Tyvärr har Sverige inte alls lagt någon större vikt vid denna utveckling, även om förutsättningarna knappast kunde vara bättre då en av de tekniker som USA anser vara mest lovande kommer från ett svenskt företag.

Tyskland är annars det enda land försvaret har börjat planera för och studera effekterna av en global Peak Oil. För svensk del är Peak Oil ännu ett okänt begrepp säkerhetspolitiskt, som inte ens FOI verkar har studerat, i alla fall inte enligt den sökbara databasen. Ej heller existerar ens en tillstymmelse till någon svensk militär planering för en situation där Sverige ej längre kan importera olja. De gamla beredskapslagren av olja avvecklades i god ordning under det gångna decenniet eftersom det bedömdes att de aldrig skulle komma till användning "under överskådlig tid", som det så fint brukar heta i svensk försvarspolitik.

Det börjar bli hög tid att fundera ut ett gångbart handlingsalternativ för svensk. Huvudet i sanden är en beprövad, men icke fungerande metod.


DN 9/9
DN 17/9

Kvicksilverförbud

Regeringen med miljöminister Andreas Carlgren i spetsen vill nu totalförbjuda allt kvicksilver. Det kan ju tyckas vara en klok synpunkt, även om ämnet är svårt att ersätta på en rad områden. Däremot kan man kraftigt begränsa spridningen av kvicksilver, genom att där alternativ finns, använda just alternativen. I ljuset av Carlgrens uttalande ter sig då EU:s utfasning av glödlampor, framförallt till förmån för lågenergilampor och lysrör innehållande kvicksilver, som mycket märklig. Hittills har koleldningen, som utgör stora delar av Europas energiproduktion, varit en av de största källorna till spridning av kvicksilver. Frågan är om inte lågenergilampornas spridning nu blir en lika stor fara när det gäller att få i sig kvicksilver. Den som lyckas krossa en varm lampa har problem på halsen och rekommenderas utrymma rummet i 20-30 min och lämna det med öppet fönster och stängd dörr innan sanering påbörjas.

Alltför få är medvetna om att deras lågenergilampor och lysrör innehåller kvicksilver och vissa orkar inte ens bry sig om att lämna dem till återvinning även om de känner till lampornas innehåll. Har man fem mil enkel väg till närmaste återvinningsstation kan det ju vara förståeligt. Men inte ens på återvinningsstation är det säkert att lamporna blir omhändertagna på rätt sätt. För att inte kvicksilvret ska spridas krävs det att lamporna förblir intakta till dess själva återvinningsprocessen genomförs. Lamporna slängs ofta i en låda, balja eller tunna på återvinningsstationen. Går de inte sönder då, gör de det ofta under transporten, varvid kvicksilvret hamnar ute i naturen. Det kan vara något att fundera över nästa gång man kliver in i återvinningsstationens elektronikdel för att slänga lampor.

Trasig tunna på återvinningscentral

och trasiga lampor inuti

Världens ledande producent av lågenergilampor och kvicksilver är idag Kina, vilket knappast borgar för att själva tillverkningsprocessen är särskilt miljövänlig. (Klicka den som vågar. Made in China får ett obehagligt ansikte)

När färre ska finansiera större utgifter

De senaste dagarna har man överösts med löften om ny skattehöjningar från de rödgröna. Igår var det återinförd förmögenhetsskatt, som trots namnet inte kommer att slå mot de som har högst inkomster (de tenderar att vara bäst på att ha tillgångarna i andra länder och att planera för sin skatt) utan framförallt mot de pensionärer i storstadsområdena som har ägt sina hus i större delen av sina liv och nu ska betala 25 000 kr extra om året för att taxeringsvärdet på deras hus numera är enormt. Men hur ska skatten se ut? Liksom mycket annat av "vallöftena" finns det inga raka besked utan mest utkast.

Idag är det höjd bensinskatt med 49 öre "av miljöskäl". Om miljöskäl är att svenskarna ska "uppmuntras" att köra mindre bil och bilindustrin att ta fram snålare bilar, är jag rädd att effekten uteblir. 49 öre högre pris utgör snarast en tillvänjning och inte ett hinder, speciellt eftersom höjningen ska ske i två steg. Det effektivaste sättet att få fram miljövänligare bilar är lagstadgade utsläppsgränser. Gränser liknande den på 120g/km för att definiera en miljöbil har varit effektiva, men ännu effektivare vore en successiv lagstiftning att från och med år X får en bil med tjänstevikten Y ha maximalt Z g/km i utsläpp för att nyttjas inom EU.

Varför höjs då skatterna? Utgifterna ökar ständigt, samtidigt som andelen av den svenska befolkningen som ska generera skattepengar åt den resterande delen blir allt färre, vilket jag tidigare skrivit om (läs även Cornucopia, 2). När andelen som genererar skattemedel i förhållande till förbrukar blir allt färre finns fyra möjliga scenarier för att komma runt problemet:

1) Försöka öka andel privat företagsamhet och därmed generera mer skattepengar
2) Se till att gruppen som genererar skattepengar tjänar mer och därmed betalar mer i skatt, t ex genom att höja pensionsåldern
3) Höja skatten för de som genererar skattepengar
4) Sänka lönen/ersättningen för de som "lever" på skattepengar (t ex pensionärer) och allmänt minska de statliga utgifterna.

För egen del anser jag alt. 1 vara det smakligaste. Vilket alternativ de rödgröna nu väljer är rätt tydligt.


Ca 3 av tio svenskar är idag sysselsatta inom den privata sektorn, medan de övriga 7 på ett eller annat sätt får sin inkomst av skattemedel (offentliganställda, sjuka, barn, pensionärer osv). Andelen inom den privata sektorn har genom åren stadigt minskat, vilket är ett problem då det framförallt är dessa som genererar skattemedlen som någon gång under livet ska försörja oss alla. Naturligtvis är det så att vissa privat företag i sin verksamhet helt lever på skattepengar, medan det finns offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till kassakistorna. Mycket av den offentliga verksamheten är också sådana funktioner som ett fungerande samhälle måste ha. Det ligger i sakens natur. Det är därför vi har en stat.

Problemet kvarstår dock och blir bara värre och det måste lösas. Det måste bli fler svenskar som genererar skattepengar i förhållande till förbrukar, än vad vi har i dagens samhälle.

Ska vi tanka grönt?

I USA drivs en stark linje att få krigsmakten mer inriktad mot användande av "bio-fuels". Bakom detta finns två drivkrafter, en svagare mer ideologisk i form av miljövänlighet och en starkare i form av minskat beroende av traditionella petroleumprodukter. Den amerikanska krigsmakten slukar enorma mängder bränsle. Dess krigsmaskiner är helt enligt amerikansk biltradition extremt bränsleslukande. Stridsvagnen M-1 Abrams (gasturbin) drar enormt mycket mer bränsle än t ex Strv 122 (dieselmotor) och amerikanska stridsflygplan får JAS 39 att verka som en moped i jämförelse.

Till slut verkar det ha gått upp för Pentagon att Jordens tillgångar på klassiska petroleumbaserade drivmedel faktiskt är ändliga. Kontinentala USA nådde Peak Oil redan på 70-talet och är som bekant helt beroende av oljeimport från framförallt Mellanöstern. I bakvattnet håller en ny oljeberoende jätte på att segla upp, nämligen Kina. Fortsätter den oljebaserade utvecklingen kommer det med allra största sannolikhet förr eller senare bli en kraftmätning om tillgången på de sista oljeresurserna där den vinner som längst kan hålla ut (så länge man inte börjar kasta kärnvapen). Endera sidan kommer till slut att få soppatorsk bildligt talat och därmed få ge upp.

I USA bedrivs därför sedan ett antal år enormt mycket forskning kring biobränslen för militära applikationer. Redan i början av 00-talet började man med flygprover med syntetiska bränslen och idag koncentrerar man sig på utspädda bränslen med en 50/50-blandning av biobränsle och normalt flygbränsle. Samma utveckling förutspås nu inom de amerikanska sjöstridskrafterna.

Under sin tid som amerikansk ambassadör i Sverige tog Michael Wood som något av sin huvuduppgift att hitta lovande svenska företag, framförallt inom "cleantech" som skulle må bra av lite amerikanska investeringar, men vars produkter framförallt skulle kunna komma USA till godo. Ett antal av de företag som upptäcktes (inte bara inom cleantech) visade sig ha militär användning och FM och FMV bara gapade. Vem visste att Sverige var världsledande inom den minityrisering som är förutsättningen för framtida stealthteknologi? Inte berörda svenska myndigheter i alla fall. På samma sätt var det med Swedish Biofuels, vilket ansågs kunna vara ett mycket realistiskt alternativ till ny bränslekälla.

I USA görs nu skarpa försök med bränsle från oljedådra (Camelina) i stridsflygplan i såväl flygvapnet som flottan. Oljedådran räknas i Sverige som ett riktigt ogräs (den har en otrevlig benägenhet att växa var som helst och snabbt), medan det i andra delar av världen används som t ex lampolja. Det mest lovande alternativet anses annars vara bränsle framställt från alger, där man redan idag talar om bränslepriser på knappt 6 kr/l.

I en värld där bränsleräkningarna snabbt har blivit den övervägande kostnaden för att öva med stridsfordon, fartyg och flygplan skulle en svensk satsning på förnybara, inhemska energikällor vara tacksam. Dels ur ett ekonomiskt perspektiv, men inte minst ur ett beredskapsperspektiv. Den fastställda strategin idag är på vanligt svenskt manér ett icke-beslut, eller en icke-lösning. "Det löser sig nog. Även om oljan tar slut går det att köpa av någon annan", är den officiella svenska inställningen. Det känns betryggande.

I fortsatt vanlig svensk ordning, förutspår jag att detta ämne kommer vara högsta mode inom Försvarsmakten om ca 15 år (då det gått upp för 0-funktionerna i HKV att tillgången på de traditionella oljeprodukterna är ändlig), vilket är den sedvanliga eftersläpningen mellan amerikansk och svensk försvarsplanering och militärteknologi. Varför redan nu bry sig om något som med drygt 100 % sannolikhet hör framtiden till? Inom detta område finns en massiv potential för svensk försvarsindustri, framförallt Volvo Flygmotor och Saab. Den som är först på marknaden med en fungerande produkt kommer att bli rik, mycket rik.

Sverige, Försvarsmakten och Peak Oil (uppdaterad 091223 13.30)

Begreppet Peak Oil används allt oftare. Peak Oil syftar till den tidpunkt då den globala oljeproduktionen når sitt maximum, varefter produktionen och tillgången på olja kommer bli allt mindre och oljan allt dyrare. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att världssituationen med tiden kommer att bli allt mindre trivsam när länder måste slåss om den kvarvarande oljan för att trygga sitt eget lands välstånd.

Många bedömare menar att världen redan nått Peak Oil eftersom den globala oljeproduktionen legat på en platå sedan 2005 och att det hädanefter kommer att gå utför, vilket mycket talar för att det började göra 2008.

Från Cornucopia

Vårt västra grannland kommer förmodligen att få användning för sin oljefond i framtiden, eftersom landets oljeproduktion nu förväntas gå brant neråt efter att ha toppat år 2001. Landet finns inte längre med bland världens tio största oljeproducenter. Det är inte undra på att Norge håller så hårt på sin rätt i Arktis. Enligt Cornucopia (Bloggen Cornucopia har jag följt med allt större hängivenhet de senaste månaderna, bl a eftersom författaren ofta behandlar just Peak Oil) har t o m nu det överpositiva norska oljedirektoratet börjat inse allvaret och grafen nedan är över deras siffror för norsk oljeproduktion där den skära delen i högerkanten är oljedirektoratets uppskattning av framtiden:



I Sverige är beredskapen god för effekterna av Peak Oil. Eller inte. Tidningen Du & Jobbet har intervjuat myndigheter och organisationer i Sverige och svaren är skrämmande. Vare sig Näringsdepartementet eller Energimyndigheten ser att det skulle kunna bli några problem med oljeförsörjning i framtiden, åtminstone till år 2050… Inte så konstigt att Sverige ställer sig helt ointresserat till oljeutvinning i Östersjön med de prognoserna.

Som Cornubot mycket riktigt påpekar ökar utvecklingsnivån och befolkningen brant hos majoriteten av de oljeproducerande länderna och därmed också ländernas inhemska oljebehov. I den takt detta nu sker riskerar det att inte finnas några oljeexportörer om 20 år. Frågan är vad man då gör som land helt utan egen oljeproduktion, till exempel Sverige.


De kloka länderna förbereder sig för framtiden redan nu. Sedan finns det de som mer spelar på den allmänna opinionen och tror på ett oljeoberoende Sverige redan år 2020 eller som helt enkelt bara stoppar huvudet i sanden.

Till den första kategorin hör USA som sedan flera år i möjligaste mån undviker att röra sin egen oljereserv utan istället importerar sin olja. För att ytterligare trygga sin militära rörlighet i framtiden bedriver man allt mer intensiv forskning kring alternativa, och i många fall också mer miljökorrekta, bränslen till framförallt stridsflygplan. Frågan är vilka åtgärder som vidtas i Sverige. Det har tidigare varit meningen att man ska börja göra försök med att driva JAS 39 Gripen med biobränsle framställt av en restprodukt från skogsindustrin med hjälp teknik framtagen av ett svenskt företag. Svenska myndigheter hade dock aldrig upptäckt företaget om det inte varit för tips ifrån USA som genom sitt stora intresse för alternativa drivmedel dammsuger världen efter lösningar och därför nu investerar i företaget.

På markarenan tänker man naturligtvis på SEP:s eldrift, men där är tanken att batterierna ska laddas då förbränningsmotorn drivs. Det går säkert att konvertera systemet till att laddas från eluttag, men det är som bekant lite ont om eluttag i Stora Öknen, Läskiga Skogen eller var man nu tänkt uppträda. Sedan tidigare finns en rad andra lösningar för att köra dieselmotorer på t ex rapsmetylester, men det är ändå svårt att få fram tillräckligt mycket produktion för att täcka upp behovet.

Naturligtvis finns det ju ett ännu större nationellt behov än bara det militära. Såväl infrastruktur som industrier är som bekant extremt oljeberoende.
Svenska företag är idag bland spjutspetsarna när det gäller att försöka få fram drivmedel från skogsindustrin, framförallt biprodukten svartlut och det skulle vara väl investerade pengar att öka satsningarna på detta område. Alla satsningar idag leder till en förhoppningsvis lättare situation när oljebristen uppstår på allvar.

Det ter sig högst klokt att redan idag bygga ut den svenska kraftproduktionen kraftfullt, om tanken är att vi alla ska köra elbilar och helt förlita oss på el som kraftkälla inom något decennium. Tyvärr är det lite svårt att driva örlogsfartyg, stridsflygplan och helikoptrar helt på el, så alternativa lösningar måste till. Frågan är hur mycket energi som idag läggs vid denna aspekt vid materielanskaffning idag? Jag är fullständigt övertygad om att det just i detta ögonblick planeras för fullt för den svenska situationen i en oljetorr omvärld i HKV såväl som MSB...

Barentsregionen med dess dolda energitillgångar under den försvinnande arktiska isen kommer med mycket stor sannolikhet att bli skådeplats för allvarliga konflikter kring oljan, inte osannolikt väpnade sådana. Sverige är som bekant en del av Barentsregionen och chansen att Sverige inte skulle påverkas av en sådan konflikt är minimal, men den aspekten är säkert också redan täckt i den långsiktiga försvarsplaneringen… (Hittills är det faktiskt mest Miljöpartiet som uppmärksammat denna aspekt av den framtida hotbilden)

Till sist kan man ju också glädja sig åt att Sverige sedan år tillbaka sålt ut beredskapslagren av drivmedel. De behövdes ju ändå inte för det nya ”insats”försvaret.


Graferna i inlägget publiceras med tillstånd av Cornubot, bloggen Cornucopia. Cornucopia är numera också tillagd bland bloggarna i högerspalten.


Uppdatering 091223 kl 13.30: Fick precis tips om att Bo Pellnäs redan för fem år sedan skrev en debattartikel i UNT om detta ämne. Läs mer på Ylven.

Flygvapnet blir grönt?

Nej, Flygvapnet ska till somligas förtret inte uppgå i Armén. Däremot undersöker man möjligheterna att börja flyga på biobränsle istället för vanligt jetbränsle.

Den amerikanske ambassadören Michael Wood ville för något år sedan stärka banden mellan Sverige och USA och framförallt banden med svenskt näringsliv. Han identifierade då ett antal mycket lovande företag som skulle kunna leverera mycket intressanta produkter till USA och försöker matcha dem med amerikanska investerare. Ett av dem är ett miniatyriseringsföretag i Uppsala, som miniatyriserar högteknologisk elektronik, vilket är av högsta intresse för militära applikationer. USA är nu blivit otroligt intresserat av företaget då det står för den enda framkomliga vägen till mer avancerade stridsflygplan. Tyvärr kan man inte riktigt säga samma sak om svensk försvarsindustri och svensk försvarsforskning som hoppade på tåget först när amerikanerna kommit med sin lista på företag de vill samarbeta med. Samma sak gällde för Swedish Biofuels, som har som mål att kunna leverera biologiskt flygbränsle. Sent omsider har FMV även hoppat på detta tåg.

Företaget har en mycket intressant bakgrund, då alla tre nyckelpersonerna i företaget har rysk bakgrund. Ägarinnan Angelica Hulls far Igor har tidigare arbetat med ryska (sovjetiska) raketer.

Bränslet i sig är mycket lovande och görs på tidigare oanvändbara rester från etanoltillverkning. USA är högst intresserat. Redan tidigare har man där börjat experimentera med att flyga stridsflygplan på syntetiskt jetbränsle för att minska sitt beroende av utländsk oljeimport. Sålunda finansierar också den amerikanska försvarsforskningsorganisationen DARPA projektet till stora delar, emedan Sverige nöjer sig med att "hänga på".

Marknaden för ett fungerande biojetbränsle är enorm. Det är inte svårt att tänka sig hur ett fungerande biojetbränsle skulle påverka den enorma civila flygsektorn. Det här är teknologi som fungerande skulle vara värd astronomiska summor. För svensk del skulle det innebära att landet skulle kunna bli självförsörjande på bränsle då råvaran kan komma från skogsindustrin. En högst fördelaktig lösning för att minska svenskt oljeberoende.

Vad som i högsta grad oroar mig är svenska myndigheters svala intresse för ovan listade företag och produkter. Det här handlar om strategiska produkter och resurser som mycket snart kan komma att hamna i utländsk ägo, där Sverige istället får importera produkterna istället för att de framställs inom landet. T ex avslog Energimyndigheten nyligen Angelica Hulls ansökan om bidrag till byggandet av en fabrik för framställningen av biobränslet, men hon har som tur planer på att lämna in en ny ansökan. Det vore högst olyckligt om svenska myndigheter misslyckas i att behålla lovande företag i landet.

Jag kan inte annat än beskriva det som pinsamt att USA ska sköta identifieringen av lovande svenska företag och svensk forskning åt Sverige. Här krävs det rejäla krafttag för att se till att företag som dessa blir kvar inom landet för att gynna sysselsättningen och inte minst komma den svenska ekonomin och självförsörjandet till godo.

Riskavfall

I den allmänna vishetens namn har snart hela världen lagstiftat om att förbjuda vanliga glödlampor till förmån för lågenergilamporna och lysrör. Lågenergilamporna är som bekant ungefär 80% energisnålare än de klassiska glödlamporna.

Vid första anblicken synes ju detta en mycket god idé eftersom en fullständigt byte till glödlampor kommer att dra ner energiförbrukningen. Självfallet finns det dock andra aspekter.

Till att börja med står faktiskt vårt användande av glödlampor för en icke oansenlig del av våra bostäder och lokalers uppvärmning. Detta bortfall måste i framtiden kompenseras genom ökad energiproduktion, men netto blir det i alla fall en energivinst.

En underhållande texasbo. Bra budskap, men lite väl protektionistisk.

Det som jag tycker är betydligt värre är själva lågenergilamporna i sig. Sedan ca 10 år är som bekant kvicksilvertermometrar helt förbjudna i Sverige. Det finns nog inte någon svensk som inte känner till hur farligt det är med kvicksilver. Det har vi alla fått lära oss i skolan sedan barnsben. Men hur många känner till att lågenergilamporna och lysrören innehåller kvicksilver?

De som tittade på TV 4:s nyheter den 26 januari gör det. Någon har kanske hört talas om det ändå. Vissa har kanske läst om det i tidningen.

Tappar man en lågenergilampa och den går sönder har man problem. Det är ganska rigorösa åtgärder som ska vidtas för att minska verkningarna av kvicksilvret. Då är ytterst förvånande att man inte hittar någon som helst varningstext på lamporna eller lampaskarna. T o m IKEA som brukar slå sig för bröstet för sin miljövänlighet, barnvänlighet etc, saknar helt varningstexter. Det står inte ens någonstans att lampan innehåller kvicksilver. Det tycker inte EU behövs, till skillnad från exempelvis USA. Hade vi bott i USA hade det inte varit några som helst problem att stämma IKEA för att man inte informerar om hälsoriskerna.


Lågenergilampor ska eftersom de innehåller kvicksilver källsorteras, men jag har en stark känsla av att många slarvar med det. Det som bekymrar mig ännu mer är att vi som källsorterar våra lågenergilampor ingalunda är säkra för det. Alla miljöstationer som jag gästat förvarar sina lampor och lysrör i någon form av öppna lastpallar med pallkragar. Hur många lågenergilampor går där sönder och läcker kvicksilver? Med tanke på de rigorösa åtgärderna för att omhänderta ett kvicksilverspill i hemmet (vilket vi aldrig förut behövt bekymra oss för innan lågenergilampans intåg om man bortser från någon enstaka termometer) kan man ju fundera på koncentrationen som blir vid insamlingsställena.

Hur troligt är det att skolan utryms för ventilation när vaktmästaren råkade tappa lysröret?

Lågenergilamporna är ett miljöproblem som behövs adresseras. Först och främst genom varningstexter och instruktioner i varje förpackning om riskerna och hur man omhändertar en lampa som gått i golvet. Därefter gäller det att börja fundera ut en mer långsiktig lösning. Det verkar återigen som om man i jakten på mer miljövänlighet inte sett skogen för alla träden. Det påstås att man minskar kvicksilverutsläppen mer genom att kunna minska andelen koleldad energi som går ut genom att använda lågenergilampor. Kanske det, men hur mycket kvicksilver släpper man ut vid framställning av el genom vatten-, vind- och kärnkraft? Den sistnämnda ersätter vi ju med koleldad eld från Centraleuropa. (Nu kanske inte jag såg skogen?)

Precis som i filmen ser jag att alla lampförpackningar jag har hemma säger ”made in China”. Jag undrar hur miljövänlig tillverkningen av lamporna var.

Lågenergilamporna är värda att fundera över. Läs gärna Kemikalieinspektionens riktlinjer.




Själva filmen i hittade jag via bloggen ”En kättares notiser under pågående klimatväckelse”. En intressant miljöblogg och kanske inte alltid så politiskt korrekt. Det passar mig.

Så höjs då dieselskatten igen, vilket hyckleri!

Regeringen tar sig återigen an ett gammalt sosseknep för att få tillskott i kassan, en liten lagom höjning av bränsleskatten - i detta fall på diesel. 40 öre blir höjningen och det är alldeles lagom för att det inte ska påverka bilisternas körande, men väl ge ett tillskott i statskassan. Så oerhört lämpligt att dieseln för första gången på några år ligger under bensinen i pris också, med ungefär 40 öre... Kör man 2000 mil om året med en dieselbil som drar i snitt 0,7 l/mil kommer merkostnaden med denna skattehöjning på diesel bli 560 kr/år. Knappast något som får Svensson att köra mindre. Däremot klirrar det som sagt till lite hos herr finansministern.

Sverige är ett av de få länder där dieselbilar bestraffas, då de fortfarande anses mindre miljövänliga än bensinbilar. En dieselbil av samma modell och år som en bensinbil släpper ut ca 20-30% mindre koldioxid och med de moderna partikelfiltren är också de farliga partiklarna borta. Det dieslarna är sämre på är NO, men som snabbt bryts ner.

Sverige har en av världens största andelar bensinbilar kontra dieselbilar, även om fördelningen vridits om lite de senaste åren. Få länder slår Sverige i andel bensinbilar, och det är mest länder som man inte direkt vill förknippas med i miljösammanhang, t ex USA.

Eftersom dieseln är ca 30 % effektivare som bränsle jämfört med bensinen, skulle man också drastiskt minska behovet av drivmedelstransporter som naturligtvis står för sin beskärda del av den tunga trafiken i landet.

T o m Vägverket hävdar idag att dieselbilarna är miljövänligare än bensinsyskonen, vilket i än högre grad får dieselskattehöjningen att framstå som dubbelmoralisk. Det kommer fortsatt inte vara något problem att tanka sin nya skattebefriade etanolbil med bensin (eftersom ju etanolen är hutlöst dyr), medan dieselbilägare som framställer egen biodiesel får fortsätta betala höga vägskatter.

Naturligtvis vore det allra bästa om vi kunde slippa både diesel och bensin. Det är knappast konsumenterna som kommer att leda den utvecklingen för att regeringen höjer dieselskatten med 40 öre. För att få till en förändring krävs det istället att man sätter press på fordonsindustrin, lämpligtvis med långsiktiga och stegvisa utsläppsregler. T ex 2015 får en nytillverkad bensinbil släppa ut max X antal g/CO2 per km, 2020 X-30 g/CO2 per km o s v. Det kommer att sätta betydligt större fart på miljöbilsutvecklingen och utvecklingen av alternativa och miljövänliga drivmedel än att man långsamt avlägsnar plåstret från såret, vilket nu sker med de små höjningarna av drivmedelspriset. Personligen skulle jag gärna köra en elbil om det fanns tillräckligt bra modeller. Dock tror jag inte den svenska energiförsörjningen klarar en bilpark med majoriteten elbilar.

Man kan ju inte låta bli att fundera över vad drivmedelspriset hade varit idag om kronan knutits till euron för 5 år sedan istället för att ha tappat 50 % mot dollarn på ett halvår... Sverige BNP är i år för första gången lägre än Norges, trots att vi har i princip dubbla befolkningen. Detta är dock mer lämpat för ett annat inlägg.

Upp och nervända världen

Härom morgonen läste jag en debattartikel av en centerriksdagsman som prisade centerns nya inställning till Kärnkraft. Det var som om 30 års styvnackat kärnkraftsmotstånd aldrig existerat. Den omsvängning kändes ungefär lika trolig som Berlinmurens fall.

Det har ju blivit lite upp och nervända världen i den svenska politiken, med moderater som sålt ut försvarspolitiken och istället tagit över en del gamla sosseideal (flera av dem inte fel). Vad ska ske härnäst? Ska Lars Ohly gå ut och säga att han vill privatisera vården?

Åter till energipolitiken. Mona Sahlin går nu ut och säger att hon vill stoppa elexporten till övriga Europa. I förra veckan uttryckte hon sig nästan lika styvnackat mot kärnkraft som mot NATO ("inte så länge jag lever...").

Energiförsörjningen är ett problem. Jag anser att det var svagt och fel att avveckla Barsebäck i förtid utan att ha någon ersättning. Nu sitter vi med kompletterande brunkolsel från Europa vid behovstopparna. Vi kommer inte att behöva mindre elenergi i framtiden. Snarare otroligt mycket mer, oavsett hur mycket vi än energioptimerar.

Fler och fler vurmar för elbilar, så även Mona Sahlin och socialdemokraterna, och det gör man med rätta. Tåget har alltid framhållits som det miljövänligaste alternativet. Men var ska elen komma ifrån? Sahlins uttalande från förra veckan i Västerås om fortsatt avveckling av kärnkraften känns rätt naivt:

"Vill man lösa klimathotet i dag, och vill man ha fram nya investeringar och framtidstro i energiindustrin så är inte lösningen att vänta på allt dyrare och avlägsen kärnkraft. Utan det är att sätta igång nu med investeringarna i biobränsle och vind. Det ger effekt i dag."

Hur avlägset är det då inte att man kan ersätta kärnkraften med andra mer miljövänliga alternativ? Naturligtvis ska man satsa på sådan energikällor också, men vi måste ändå se till att trygga försörjningen fram till dess. Det finns ingen tid att förlora, precis som Mona säger. Börja bygg idag och bygg både kärnkraft och andra miljövänliga alternativ, så vi slipper importera koldioxidintensiv el. Dagens reaktorer är spec:ade att verka fram till 2020. Ska vi ha en egen elförsörjning då gäller det att agera nu och det är faktiskt endast kärnkraften som klarar detta.

Mona kanske missade gaskrisen för en dryg månad sedan. Hade vi idag haft en överkapacitet i vår energiproduktion och det hade funnits ett fungerande ledningsnät över hela Europa, hade det ju varit smakligt att stötta Bulgarien m fl med energi. Det är ju klart att Mona vill stoppa den svenska exporten av el, eftersom hon ju förespråkar en orealistisk energipolitik och då behöver man varenda kilowattimme på hemmaplan.

Skönt att vara oberoende

I dessa tider när Ryssland åter stängt av kranen till gasen, vilket drabbar både Ukraina och Europa, är det skönt att Sverige inte befinner sig i en beroendeställning till Ryssland när det gäller energi.

Ryssland anklagar som bekant Ukraina för att inte betala sina skulder och för att "stjäla" gas som ska till Europa. Hittills har jag inte hört något europeiskt land klaga över detta. Det är mycket möjligt att så är fallet, vilket man självklart måste gå till botten med i så fall. Men man kan ändå inte låta bli att undra om Ryssland och Putin inte har en annan agenda också med det hela. Energivapnet är mycket effektivt och här sitter Ryssland i en win-win situation. Det är känt att Ryssland önskar knyta Ukraina mycket starkare till sig och ha ett Ukraina helt beroende av Ryssland. Genom att stänga av gasen till Ukraina, blir också Europa utan gas när det är som kallast och energibehoven som störst. Genom att lägga skulden på Ukraina skapar Ryssland också möjlighet för påtryckningar mot Ukraina från energitörstande europeiska länder.

Värt att notera i frågan är att även Janukovitj, som stod för den ryssvänliga linjen och backades av Moskva i det ukrainska presidentvalet 2004, nu slutat stödja Ryssland.

Ryssland vill ju som bekant också bygga två nya gasledningar till Europa, där den ena är avsedd att gå genom Östersjön och den andra genom Svarta Havet. Till den södra finns idag ett icke-ryskt alternativ som beskrevs i SvD i förrgår. Det finns ingen anledning att sluta handla rysk gas (förutom miljömässiga), men en konkurrens skulle även skapa redundans för de gasberoende europeiska länderna. Ryssland är i högsta grad intresserat av att stoppa denna alternativa ledning. Tittar man på en karta över befintliga gasledningar ser man att två av de viktigaste sträckningarna också går genom Georgien (Syd-ossetien närmare bestämt) och Tjetjenien. Märkligt sammanträffande.

Karta över South Stream och dess alternativ.
Karta över gasledningar i östra Europa och södra Ryssland med närområden

Man ska också komma ihåg att den gas som importeras till Europa också är ett fossilt bränsle och som i längden inte löser några miljöproblem. Det är en helt annan sak än det som i Sverige kallas biogas och som framställs av nedbrytning av sopor.

Jag vill gärna se en större satsning i Sverige på ersättning av fossila bränslen och som kan skapa ett ännu större svenskt oberoende av utländsk energi. Det finns ett antal lovande projekt runtom i Sverige där man omvandlar restprodukter från skogs- och massaindustrin till ersättare till bensin och diesel, t o m flygbränsle utan att motorer behöver modifieras. Det finns all anledning att stödja denna forskning ytterligare och jag anser att staten här måste ta krafttag i sitt understöd för att se till att verksamheten blir kvar i Sverige och inte flyttas utomlands. Det här skulle kunna innebära ett enormt ekonomiskt uppsving och innebära en enorm vinst både miljömässigt och samtidigt göra landet mycket mindre beroende av import av fossila bränslen. (jag diskuterade det lite igår på Göran Petterssons blogg)

Det är också glädjande att se att även centern nu gått ifrån sitt styvnackade kärnkraftsmotstånd.

Edit 08.05: Uppdaterar med tre intressanta länkar: Bulgariskt gasstopp, Rörig gaskonflikt i fyra dimensioner och lite tänkvärt om Gazprom och rysk energipoltik (högst intressant...)

Hoppsan!

Nu tror jag minsann att sossarna fick något att tänka på. Det moderata utspelet där man ställer mycket tuffa krav på framtida personbilar känns mycket mer miljöpolitiskt realistiskt än sossarnas tal om oljeoberoende år 2020.

Samtidigt blir jag väldigt glad att man äntligen verkar ha insett att (straff)skatter på fordon i syfte att få användarna att påverka tillverkarna att skapa miljövänligare motorer, är en stor omväg. De som missgynnas mest är användarna, Svenssons medan den som gynnas i första hand inte är miljön utan statskassan.

Genom dessa hårda krav där nytillverkad bil ska få dra mer bensin än 0,5l/mil och ett utsläppstak på 95g/CO2 gör man en brakentre i miljöpolitiken. Nu gäller det bara att få med EU, vilket kan bli en utmaning.

Tekniskt är blir det en utmaning för biltillverkarna, men med tanke på att bilmotorerna på tjugo år har halverat sin bränsletörst samtidigt som effekt ökat trefalt, känns det definitivt inte som ett omöjligt uppdrag.

Fler programpunkter som denna, och jag kan börja överväga att bli moderat igen. Men det krävs förstås att man river ut och skriver om den nya kapitlet i försvarspolitiken.

Bravo, m!