Semestern är inte slut, men jag har tillfälligt tillgång till en dator så jag tänkte göra en liten uppslamning av de senaste dagarnas händelser.
Genom att läsa Staffan Danielssons blogg ser jag att han och tre kollegor i Försvarsutskottet är på besök hos FS 17 i Afghanistan. Jag är en varm förespråkare av att beslutsfattare, såväl civila som militära, skaffar sig beslutsunderlag på plats istället för att få informationen genom en rad filtrerande nivåer. Dock är det hela en balansakt då denna "krigsturism" som den ibland kallas, stjäl stora resurser från kärnverksamheten. Krister Fahlstedt, mest känd för sitt arbete inom HOF, men för tillfället Gender Field Advisor i FS 17 kommenterar också besöket och har länkar till de moderata ledamöternas tillfälliga blogg hos Aftonbladet. De i sin tur efterlyser helikoptrar och Gripen till Afghanistan för att hantera de stora avstånden och väglösheten.
Helikoptrar för mig raskt över på nästa punkt, nämligen att FMV vill beställa drygt 100 stridsfordon från finska Patria istället för Hägglunds. Oppositionen motsätter sig detta å det kraftigaste och vill få till ett svenskt köp för att stödja den svenska industrin. Så här i kristider kan det ju synas motiverat. Huvudsaken är att man inte gör avkall på försvarseffekten. Jag kan inte alls uttala mig om FMV:s urvalskriterier och hur processen har gått till för att komma fram till denna rekommendation. Däremot vet jag att en av de största anledningarna till den kritiska helikopterbristen i Försvarsmakten idag är p g a valet av Hkp 14 som ny medeltung helikopter. Där hade FMV kommit fram till en annan helikopter som mer lämpad för Försvarsmakten, men den dåvarande s-regeringen gick in och styrde köpet till NH 90 istället.
Det är inte helt osannolikt att detta innebär dödsstöten för BAE/Hägglunds SEP som härom året ratade av Storbritannien i deras gigantiska upphandling av nya stridsfordon, eftersom system fortfarande var för omoget. Det är mycket, mycket sällsynt att andra länder köper krigsmateriel som inte tillverkarlandet själv köpt. Ny Teknik drar liknande slutsatser.
Som vanligt när det gäller inköp av utländsk krigsmateriel istället för sådan som är skräddarsydd för Försvarsmakten ska den anpassas för svenska förhållanden och för att vara kompatibel med övrig svensk materiel. Det brukar vara inom detta område det sliter sig med leveransförseningar och fördyringar. De senaste exemplen på detta är Hkp 10B och Galten. Patria har dock lång erfarenhet av att leverera till Försvarsmakten.
Försvarsminister Sten Tolgfors skriver i en debattartikel till DI Debatt om att en ny myndighet ska stödja svensk krigsmaterielexport. Det är i och för sig vällovligt, men Sverige måste nog värna lite mer om sin egen försvarsindustri och tro på den för att det hela ska lyckas. Det finns en övertro på att det går att köpa krigsmateriel "off the shelf". Krigsmateriel är inte lagervara, annat än om den är gammal och tagen ur tjänst och då är det second hand man köper. För mer om problemen som detta innebär rekommenderar jag läsning av detta inlägg. Faktum kvarstår dock att mycket av den krigsmateriel Sverige valt att utveckla själv är sådant som idag är exportsuccéer, även om nu utländska företag köpt upp de svenska företagen: Arthur, Excalibur, Hägglunds bandvagnar, Kockums ubåtar osv.
Veckans tredje stora försvarspolitiska händelse har varit pliktutredningens betänkande. Jag har tidigare under värnplikt och personalförsörjningen uttryckt mina åsikter om Försvarsmakten framtida personalförsörjning. Jag känner mig inte ett dugg tryggare inför framtiden efter utredningens betänkande.
Utredningen förväntar sig att regeringen ska trycka på knappen "Värnplikt!" om det drar ihop sig till ofred i vårt närområde och att allt därefter ska avlöpa smidigt, mönstring, inryck, utbildning i god ordning. Man förväntar sig att allmänheten ska ta det då förmodligen bortglömda fenomenet värnplikt till sitt hjärta som dalkarlar som marscherar till Stockholm.
Under det senaste året har försvarsministern gång efter annat hörts varna för att krig idag kan vara över på mindre än en vecka (så har läget varit under bra många decennier - 6-dagarskriget någon?) och att värnplikten därför är förlegad, då det skulle ta för lång tid att mobilisera ett värnpliktsförsvar. Många har också uttryckt oro för att regeringen aldrig skulle våga mobilisera i tid om krig stod för dörren.
Vi får nu alltså ett system där man ytterligare tidigarelagt beslutspunkten för Regeringen. Nu handlar det inte om A-mob senast 24h innan det smäller (helst två veckor) utan om minst ett år... Jag tror inte jag behöver skriva så mycket om vilka krav detta ställer på underrättelsetjänsten och framförallt om beslutsfattarnas vilja att tro på de underrättelser som meddelas dem. Det är bara att jämföra, vem trodde för två år sedan att det skulle bli fullskaligt krig mellan Georgien och Ryssland? Knappast den georgiska regeringen. Vem tror idag att Ryssland anfaller Baltikum om ett år? Ingen, inte heller jag, men ändå är det samma tecken vi ser med enorma ryska militärövningar i närområdet, precis på samma sätt som i Georgienfallet.
Den kanske allvarligaste aspekten är frågorna om vem som slutligen ska leda och utbilda alla de nyligen inkallade och inryckta värnpliktiga och var krigsmaterielen ska komma ifrån. Befäl är ingen hyllvara, vilket många tycks tro. En försvarsmakt är det yttersta av landslag. Ingen förväntar sig väl att någon som sysslat med hockey i ett år ska leda Tre Kronor till VM-guld? Det är vad man förväntar sig av den nya "värnplikten". Redan idag dras Försvarsmakten med stora vakanser hos det yngre befälet, varav mycket kan härledas till förra försvarsbeslutet. Riksrevisorn reste under veckan också skarp kritik mot Försvarsmaktens personalstruktur på DN debatt, vilket SvD inte var sent att uppmärksamma. Precis som jag tidigare förutspått konstaterar riksrevisorn att karriärväxlingsansträngningarna inte fungerar och attraherar fel målgrupp.
Var ska då krigsmaterielen komma ifrån? Krigsmateriel är som sagt inte heller någon lagervara, vilket Sverige flera gånger tidigare surt har fått lära sig. Det faller sig tyvärr så att då Sverige är i kris och behöver krigsmateriel tenderar andra länder också vara i stort behov av detsamma och krigsindustrin prioriteras alltid till det egna landet. Under andra världskriget inledning fick Sverige endast tag i andra och framförallt tredjeklassens krigsmateriel från Italien och USA med känt resultat. På senare år har det också varit stora problem att få tag i kritisk materiel då USA prioriterat sina egna krigsansträngningar och de länder som aktivt deltagit på landets sida i kampen mot terrorn, framför snälla Sverige. Situationen kommer att vara densamma den dag vi anser oss behöva återinföra värnplikten.
Riksrevisorn anser att Försvaret måste få ny och yngre personal. Detsamma anser jag gäller krigsmaterielen. Så gott som all krigsmateriel idag och den som Försvarsmakten avser använda under de kommande 20 åren är modifieringar och livstidsförlängningar av äldre materiel, speciellt när det gäller de stora tyngre materielen, såsom stridsflygplan, transportflygplan, stridsvagnar och fartyg. Följaktligen fastslog också Försvarsmakten tidigare i år i sitt beslutsunderlag till Regeringens inriktningsproposition att man endast kan verka mot en gammalteknologisk fiende (dvs med motsvarande 60-70 talsteknologi eller äldre). Tyvärr finns det inte något land i vår del av Europa som har den nivån, men väl i andra världsdelar.
Försvarsmakten blir i framtiden än mer än tidigare en papperstiger. Måhända att klorna blivit något vassare, men det är likväl en papperstiger mer än någonsin.
Nu riskar jag för paus några dagar igen.
