Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.


Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.

JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank

Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.

Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.


Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.

Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM

Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.


Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.



Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora "huvudet" rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.


Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.


Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt "huvud" för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)


Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.


Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.


Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv


Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Framtida haveri i luftförsvaret

I natt publicerades på WW ett inlägg med anledning av Regeringens godkännande för Försvarsmakten att anskaffa 60 JAS 39E och de problem denna anskaffning medför. En av aspekterna som då togs upp var frågan vilket kvalificerat luftvärnssystem som nu skulle komplettera de 60 JAS 39E som utgjorde Försvarsmaktens skamgräns för att under en vecka på en plats kunna möta ett begränsat anfall mot Sverige, då siffran 60 var villkorad med att komplettering med kvalificerat luftvärnssystem i så fall måste till.


Försvarsministern yttrar idag en intervju med Ny Teknik följande:

"I december godkände riksdagen att regeringen fick beställa 40-60 plan och regeringen har nu valt att besluta om det högre antalet dvs 60 plan. Antalet motsvarar det operativa behov som Försvarsmakten angivit i sina underlag till regeringen. Regeringen fattade strax innan jul beslut om att Försvarsmakten ska få anskaffa ett nytt luftvärnsrobotsystem – RB 98. Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem."

På Försvardepartementet tror man alltså på fullt allvar att IRIS-T är ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem som dessutom motsvarar 20 JAS 39E.

Det är det inte.

Ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem har räckvidder överstigande 75 km, kan verka i alla väder och mot flera mål samtidigt som därtill uppträder på höjder uppåt 20 000 m . Exempel på liknande system är Patriot, Aster, S-300, S-400 med flera.

IRIS-T kan varken eller. Mot mål på lägre höjder och i sammanhanget mycket korta avstånd är IRIS-T, särskilt den varianten Regeringen bestämt att Försvarsmakten ska anskaffa, ett mycket effektivt system så länge det är gynnsamt väder. En motståndare som förfogar över precisionsvapen kommer utan större problem att kunna flyga ovanför porté för IRIS-T och ändå uppnå full vapenverkan.


Nu står vi inför exakt den situation en luftförsvarsutredning för 2020-talet skulle motverka - systemanskaffningar som inte hänger ihop till en större helhet där det enda resultatet blir en stor pengarullning för en mycket begränsad försvarsförmåga.

Uselt, blir betyget.


Skipper

Gästinlägg: Finns ingen majoritet i riksdagen för det tyska systemet IRIS-T SLS

Nedan följer ett gästinlägg av Sverigedemokraternas ledamot i Försvarsberedningen och tillika ledamoten av Försvarsutskottet, Mikael Jansson.

För att förekomma synpunkter på att Sverigedemokraterna "tillåts" publicera ett gästinlägg på Wiseman's Wisdoms ska följande klargöras.

"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."

Många av de gästinlägg som publiceras på Wiseman's Wisdoms företräder andra åsikter än vad blogginnehavaren själv har. Anledningen till att de publiceras är för att bredda debatten och belysa olika ståndpunkter. Åsikter och ståndpunkter bemöter man med saklig kritik. Så fungerar en demokrati och det är den värdegrund som Wiseman's Wisdoms bygger på. Av den anledningen är samtliga riksdagspartier lika välkomna att delta i debatten på Wiseman's Wisdoms på samma sätt som myndighetsföreträdare och privatpersoner.

Vill man diskutera Sverigedemokraternas vara eller icke-vara som parti gör man det bäst i ett annat forum än på denna blogg för att fokus ska behållas på sakfrågan. I kommentarerna till detta inlägg ska det diskuteras försvarspolitik och frågorna som gästinlägget avhandlar.

Som svar på den lika oundvikliga som i sammanhanget ointressanta frågan: Nej, blogginnehavaren är lika lite Sverigedemokrat som moderat eller vänsterpartist.

Wiseman
_____________________________________________

Mikael Jansson (sd)

Finns ingen majoritet i riksdagen för det tyska systemet IRIS-T SLS

I budgetpropositionen för 2013 begärde regeringen att påbörja en uppgradering av svenskt luftvärn. Sverigedemokraterna gav regeringen stöd i denna fråga. Nu har det visat sig att regeringen, tvärtemot alla tidigare antaganden, avfärdar en beställning av Saab Robot 70 NG (new generation), till förmån för den tyska IRIS-T SLS, därför kommer vi parlamentariskt göra vad vi kan för att avstyra fortsatt utveckling där inköp av IRIS-T SLS undantränger en Rb 70 NG-beställning. Frågan om kortdistansluftvärn är allt för viktig och bör därför återremitteras till utskott och riksdag. Det finns flera anledningar till detta.

Produktionslinan för IRIS-T SLS hotas av stängning och därmed finns en uppenbar risk att luftvärnet i ett längre perspektiv får ”kannibalisera” på de få robotar som flygvapnet innehar under beteckningen Rb 98.

Vidare är det mer ekonomiskt med Rb 70 NG som har ett betydligt lägre robotstyckepris än föreslagna IRIS-T SLS, med styckepris på cirka 3 miljoner kr.

IRIS-T SLS är en IR-robot som avfyrad från marken har en räckvidd av cirka 10 km, alltså inte markant längre än Rb 70 NG. En IR-robot kräver bra väderförhållanden och har sämre verkan framifrån.

Rb 70 NG fordonsmonterad är den naturliga fortsatta luftvärnsroboten för kortdistans för strid i brigad och vår långa erfarenhet av nuvarande Rb 70 gör att övergången skulle bli både enklare och mer effektiv. Rb 70 har fördelen att ingå i sammansatta system som exempelvis ASRAD-R med inbyggd eldledningsradar.

Det är även av strategisk betydelse att Rb 70 NG är svensktillverkad. När Sverige har särskild kompetens för tillverkning av försvarsmaterielsystem med strategisk betydelse bör vi alltid som grundprincip i första hand upphandla inhemskt, vid behov med hjälp av EU: s undantagsregler för upphandling av försvarsmateriel.

Beställningen av Saab 39 Gripen E är ett glädjande beslut för luftförsvaret, även om Sverigedemokraterna inte anser att Schweizklausulen är nödvändig. SD anser alltså att den svenska beställningen ska göras oavsett hur det går i den schweiziska folkomröstningen om deras beställning av Gripen E.

Överbefälhavaren har meddelat att 60 st individer Gripen E är ett minimum för tillräckligt luftförsvar oavsett hur mycket luftvärn vi har. Regeringen har beställt 40 - 60 plan, vilket i praktiken innebär en tydlig underdimensionering av vårt behov. Vi Sverigedemokrater vill däremot att totalbeställningen ska vara 100 individer.

Luftförsvarsutredningen utreder just nu det framtida luftvärnet bortom 2040, men det innebär inte att vi kan vänta och vara utan ett ändamålsvänligt och modernt luftvärn under 20- och 30-talet.

Regeringen menar vidare att det svenska försvaret ska ha en förmåga till territoriellt försvar och att ett led i den riktningen är att upprätta fyra militärdistrikt. Men det är oklart hur de två bataljoner luftvärn som vi nu har ska kunna räcka till denna uppgift.

Sverigedemokraternas försvarspolitiska linje föreskriver såväl brigadluftvärn som fristående luftvärn. Vi är tydliga med att det kostar skattemedel. Därför satsar också SD 20 miljarder mer finansierade kronor på försvarsanslaget än regeringen i den fyraåriga budgeten.

Detta gäller självklart generellt om vi ska kunna rusta alla vapenslagen med modern utrustning så vi får ett territoriellt försvar på en grundnivå så krävs en finansiering som täcker inte bara underskottet om 30,5 miljarder kronor i liggande 10-åriga investeringsplanen utan också ytterligare medel utöver detta.

Försvarsanslaget under den nuvarande regeringen kommer om ett par år att sjunka till 1,0 % av BNP, detta samtidigt som våra grannländer ligger betydligt högre. Många debattörer hävdar att försvarsfrågan kidnappats av Moderaterna och att det är statsminister Reinfeldts fel att försvaret skjuts i sank. Centerpartiets, Kristdemokraternas och Folkpartiets försvarstalesmän anger att de vill höja försvarsanslaget. Frågan är då hur mycket de vill höja och varför de inte pressar de defaitistiska moderaterna hårdare.

Att kritisera försvarsminister Enström från borgerligt håll är en ren kullerbytta. Försvarsministern har den ekonomiska ram regeringen valt att ge henne.


Mikael Jansson

Gästinlägg: Om framtidens svenska luftvärn

Sannolikt har inget inlägg på WW renderat i lika många kommentarer som det om svårigheterna att debattera Försvaret och försvarspolitik med regeringsföreträdare sedan införandet av krav på signatur/konto. Dock var det inte den aspekten som lockade till kommentarer, utan anskaffningen av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem. Nu har ett antal officerare vid Luftvärnets Stridsskola inkommit med ett gästinlägg kring det svenska luftvärnets framtid som med glädje publiceras. Förhoppningsvis blir det lika många kommentarer till detta inlägg.


Wiseman

--------------------------------------------


Om framtidens svenska luftvärn


Under rubriken ”Svårdebatterat” skriver Wiseman på sin blogg om JAS-affärer. Mycket insiktsfullt kommer han sedan in på utvecklingen av det svenska luftvärnet, som är tätt kopplat till flygvapnets luftförsvarsförmåga.

Under att antal år har Luftvärnsregementet lett en studie, med deltagare bl a från FMV och FOI, vars syfte var att förklara hur luftvärnet ska se ut efter 2020. Denna studie har sammanfattats i dokumentet Huvudstudie luftvärn Slutrapport 2011. I denna kan vi läsa rekommendationen att Lv-funktionen efter 2020 ska bestå av olika verkanssystem:

• Ett system med lång räckvidd och bred förmåga (traditionellt stridsflyg, robotar, kryssningsrobotar samt med viss förmåga mot ballistiska robotar).
• Ett system med kort räckvidd med mörker- och småmålsförmåga.
• Meklv - Lvkv 90 där det finns behov av att kunna skicka invisning mot luftmål till Strf 90 skall anskaffas.

Dessa tre rekommendationer bygger på ett antal slutsatser i studiearbetet. För att nämna några:

• Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsberett försvar, användbart även internationellt, kräver luftvärnssystem som kan opereras av så lite personal som möjligt. Varje extra person innebär en ökad ekonomisk kostnad och en logistisk belastning.
• Verkanssystem skall ha lång räckvidd, både horisontellt och vertikalt, samt kunna verka i 360 grader.
• Målsökarsystem är att föredra, men luftvärnet får inte bli beroende av en enda målsökarteknologi.
• Differentierade sensorteknologier gör systemen svåra att störa och teknologiernas olika fördelar uppväger varandras nackdelar.

Det svenska luftvärnet består idag av två bataljoner utrustade med robot 70 och robot 97 HAWK samt radarsensorerna UndE 23, PS 91 och PS 90. Dessutom har bataljonerna ett avancerat ledningssystem förmedlat av ett omfattande sambandssystem.

För att sätta dessa två bataljonsresurser i någon form av sammanhang väljer vi att påstå att de kan användas för att skydda ungefär två skyddsobjekt mot luftangrepp. Dessa skyddsobjekt kan förstås inte ha hur stor utsträckning som helst, men skulle kunna vara två flygbasområden, två större arméförband, två viktiga anläggningar eller två befolkningscentra. Notera dock att robot 70-enheterna bara är användbara under dager och vackert väder och endast mot mål på korta avstånd.

Vad innebär det då att två skyddsobjekt får detta skydd? Kan man vara helt säker på att de inte kan påverkas genom luftangrepp? Givetvis inte. Luftvärnet är ett unikt system i det att dess huvudmotståndare har helt andra prestanda och kan sättas in på kort tid och över stora avstånd. Detta innebär att motståndaren alltid väljer tid och plats och även avgör styrkeförhållandet. Även om motståndaren väljer att inte angripa har uppgiften lösts eftersom syftet var att skydda mot angrepp från luften.

Både robot 70 och robot 97 är så kallade ”frisiktssystem”, vilket betyder att man måste ha en fri siktlinje mellan eldenheten och målet under hela stridsförloppet. I praktiken innebär det att man sällan kan skjuta på mål inom en större sektor än ca en tredjedels varv. Det innebär också att varje eldenhet, i de flesta fall, endast kan ha en robot i luften åt gången. System av denna typ mättas snabbt om flera mål anflyger mot skyddsobjektet samtidigt. Som en avslutande slutsats av detta kan man säga att Sveriges luftvärn idag kan skydda ungefär två skyddsobjekt mot en till två samtidigt anflygande motståndare. Skyddet blir något sämre i mörker och vid nedsatt sikt.


Vägen mot målet

Att denna begränsade förmåga behöver utvecklas har varit känt sedan länge och projektet ”Insatsförmåga Luftvärn” har därför drivits under flera år. Två av huvudmålen i detta projekt har varit att tillföra bättre mörker- och småmålsförmåga. Luftvärnet har föreslagit att dessa mål skall uppfyllas genom tillförsel av IRIS-T. Det finns flera skäl till detta:

• IRIS-T är ett mycket kostnadseffektivt system med bättre räckvidd än nuvarande robot 70.
• IRIS-T avfyras vertikalt, vilket gör att en eldenhet kan täcka ett helt varv.
• Målsökare i roboten medför att alla laddade robotar kan avfyras i snabb följd och mot olika mål. Detta gör det svårare för motståndaren att mätta systemet.
• Robotens IR-målsökare är en så kallad ”bildalstrande IR” som kan användas även under mörker. Visst finns det begränsningar vid dimma och moln, men detta är inga begränsningar som inte också påverkar ett optiskt frisiktssystem.
• Ur logistisk synvinkel är det bra att samma robot kan användas av flygvapnet.

Är IRIS-T då lösningen ”för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga”? Nej, det är det inte. På kort sikt ger IRIS-T en förmågeökning, främst avseende mörkerförmågan, men på lite längre sikt behöver även de andra delarna i luftvärnet förnyas. Även detta har luftvärnet lämnat underlag om genom luftvärnets Huvudstudie.

I Huvudstudien påpekas behovet av att runt 2020 även förnya robotsystem 97-komponenten i våra luftvärnsbataljoner. På samma vis som målsökaren i IRIS-T ger förbättrad förmåga för den korträckviddiga komponenten i luftvärnet bör även ett mer långräckviddigt system förses med målsökare. Eftersom luftvärnet, inom ramen för Insatsförmåga Luftvärn, nu avser införa en IR-målsökare bör det andra systemet dock ha en radarmålsökare. Radarmålsökare kompletterar IR-systemets väderberoende och konfronterar en motståndare med dilemmat att behöva ta hänsyn till två olika målsökartyper. Ett långräckviddigt robotsystem med målsökare kommer också att eliminera frisiktsproblematiken och minska risken för systemmättnad. Moderna system med dessa egenskaper är dessutom mycket personaleffektiva och kommer därför även att minska de totala driftskostnaderna för luftvärnsbataljonerna. Under samma period som dessa båda robotsystem införs behöver luftvärnet dessutom tillföras en ny sensortyp. Dagens luftvärn är helt beroende av radarsensorer för att skaffa sig förvarning och för att kunna målanvisa. Tack vare den mycket kapabla UndE 23 har luftvärnet mycket god förmåga på detta område, men man skulle behöva tillföra en passiv sensortyp som inte kan angripas med signalsökande vapen. En sådan sensor skulle kunna vara en ”ESM” (även kallad signalspanare), en typ av sensorer som använts länge av flottan och som luftvärnet gjort långtgående försök med.

Sammanfattningsvis kan sägas att luftvärn består av tre huvudkomponenter; eldenheter med verkanssystem, sensorer för målupptäckt och invisning samt lednings- och sambandssystem för att få enheterna att fungera så effektivt som möjligt tillsammans. Sveriges luftvärn är uppbyggt enligt principen ”system av system”, där en typ av eldenhet eller sensor kompletteras av andra typer med andra egenskaper och förmågor. I närtid uppgraderas luftvärnsbataljonernas förmåga i mörker och mot små mål genom införandet av ”Insatsförmåga Luftvärn” (bl a IRIS-T-roboten). På lite längre sikt behöver en robot försedd med radarmålsökare och med längre räckvidd införas. På sensorsidan behövs en passiv sensor (t ex en ESM).

Det mest effektiva luftförsvaret uppnås genom att nyttja samverkande luftvärns- och flygvapenenheter i system av system.


Mattias Elfström
Jan Ohlson
Roger Nilsson

Lufvärnets Stridsskola, Halmstad

#svfm

Snöpta och åldrade atleter (uppdaterat 15/8 09.45)

Media rapporterar idag på morgonen att Försvarsmakten i en rapport som presenteras på måndag meddelar att det kommer att krävas miljardbesparingar på flera andra materielprojekt för att en ny version av JAS 39 Gripen ska kunna anskaffas, sedan Moderaterna under sommaren deklarerat att det inte blir några tillskott till försvarsbudgeten för att hantera denna anskaffning. Enligt DN/TT är det osäkert om Försvarsmakten därför fortfarande vill ha den nya versionen, vilket även kan anas i Ekots intervju med genlt Jan Salestrand.

Prislappen som nämns, 32-33 miljarder kr, är dock betydligt lägre än vad som många gånger tidigare förutspåtts i media och kanske lägre än väntat, vilket gör att man kan fråga sig vad som utgör innehållet.


Nuvarande versioner av Gripen kommer att vara fullständigt obsoleta bortom 2020, särskilt vid uppträdande i Sveriges närområde. JAS 39 Gripen är en framgångsrik plattform, men dras med en rad inbyggda svagheter utifrån den grundspecifikation som ställdes i början på 80-talet utifrån dåtida beslutsunderlag och utredningar då omvärlden var en helt annan än den är idag och bortom 2020. Då prioriterades en kostnadssänkning vilket man också lyckades med, men till priset av flygplanets storlek.

Krig, och i synnerhet luftkrig, är en materielsport i den yttersta av landskamper. Till OS 2020 är det snöpta och åldrade atleter som utgör ryggraden i Sveriges OS-trupp och som i jämförelse får Jörgen Persson att framstå som en lovande junior i London-OS.  Endast i svensk försvarspolitik går det att bortse från grundläggande fysikaliska regler och därför kan det vara intressant att inom en rad delsystem se vad som motiverar uppgraderingen av JAS 39 Gripen och vad passar väl bättre i dessa tider än att sätta in det i ett OS-sammanhang för att göra det lättförståeligt?


Flygplanskrovet

Gripen är medvetet byggt som ett mycket litet flygplan för att kunna hålla nere kostnader och förenkla användning på svenska vägbaser. Skrovstorleken gick inte att ändra från JAS 39A till 39C och går inte att ändra vid en mjuk uppgradering från 39C, trots att det är en av flygplanets största brister idag och i framtiden och normerande för många andra prestanda.


Vapenlast

 Gripen byggdes för kunna uppträda från en av de 30-talet krigsbaser som i början av 80-talet fanns över  landet. Uppdragsprofilen var korta uppdrag ut över Östersjön och därefter landning på en av alla baser för att fylla på bränsle och nya vapen. Att man då bara kunde ta med sig maximalt fyra radarjaktrobotar och 2 korthållsjaktrobotar var inget problem, liksom att jaktlasten halverades om sjömålsrobotar skulle medföras.

Idag finns endast två basbataljoner kvar för betjäning av Gripen. Vapenlasten är också en intim växelverkan med räckvidden. Byter man ut vapenlasten på de två tyngsta vapenbalkarna mot extratankar för att öka räckvidden får man inte med sig sjömålsrobotarna eller hälften av jaktrobotarna.

Bortom 2020 utgörs det normerande lufthotet i Sveriges närområde av Su-35 och Pak-FA. Båda dessa flygplan bär med sig ≥6 långräckviddiga radarjaktrobotar. Det innebär att en JAS 39C har 2 robotar för att möta motståndarens mer moderna plattform med ≥6 robotar. Slår man istället ut det till normaluppträdandet i fyrgrupp är förhållandet 8 mot 24. Handlar det om kraftsamling med full division är det 32 mot 96. När de svenska vapnen är slut ska man sedan hitta någonstans att landa för påfyllning och med ned kraftigt stympade bassystemet och låga numerären på flygplan är risken stor för att det inte blir någon mer strid. Här skulle modifieringen till JAS 39E/F innebära att ytterligare vapenbalkar lades till för bärande av såväl vapen som robotar då även skrovet vidgas.


Sverige ställde i OS 2020 upp med 3 utespelare i fotboll medan de andra nationerna hade fulla 11-mannalag. 


Räckvidd

 Uppträdandet i den moderna stridsmiljön med mycket långa bekämpningsavstånd och framförallt den svenska självstympningen av bassystemet ställer mycket större krav på räckvidd än Gripens ursprungliga kravbild. Det visade sig även vara fallet vid förra årets Libyeninsats där flygplanen konstant uppträdde med två extratankar utöver lufttankningen. I det nationella försvaret finns inte möjligheten att lufttanka och bör så heller inte göra med tanke på hur svårskyddad den resurs är. Behovet av räckvidd kvarstår dock och måste lösas med extratankar, varvid vapenlast förloras. Sjömålsrobot eller extratankar är en avvägningarna som måste göras för JAS 39C.

En av de stora skillnaderna med JAS 39E/F är den kraftigt ökade interna bränslevolymen för att öka flygplanets räckvidd och uthållighet, där kombinationen med ny motor och ökad bränslevolym enligt den norska upphandlingen skulle innebära räckvidder i paritet med JSF.


Det visade sig fotbollslandslagets första match i OS att de 3 svenska spelarna var mycket törstiga i värmen och konstant sprang till avbytarbänken för att dricka. Man försökte taktikanpassa med att ta med sig vattenflaskor ut på planen, men det visade sig vara omöjligt att hålla jämna steg med motståndarlaget med en flaska i varje hand. Även skottchanserna minskade då man oftast misslyckades att ta sig över mittlinjen. Ganska snart var vattenförrådet slut vid avbytarbänken och spelarna var försvunna långa stunder ute i omklädningsrummet för att fylla på vatten där.

JAS 39 på krigsbas någonstans i Sverige på den tiden sådana fanns

Sensorer

Även här är skrovet gränssättande. Räckvidden på radar är svår att öka utan att öka storleken på antennen. Ytterligare effekt har begränsad verkan. Gripens lilla noskon är därmed en begränsande faktor som ej går att justera inom JAS 39A/C. Stridsavstånden mellan jaktflygplan och de kraftigt ökade vapenräckvidderna för attackvapen ställer stora krav på att kunna upptäcka och bekämpa mål på mycket långa avstånd. Signaturanpassningen (stealth) hos kommande generation av stridsflygplan och även de nu modernaste, ställer också mycket stora krav på radarn. Den nya generationen av jaktrobotar som även Sverige är delaktig i utvecklingen av, har med största sannolikhet längre räckvidd än den traditionella Gripenradarn. Den nya generationens radarsystem, AESA, kan även följa betydligt fler mål samtidigt och även i högre vinklar än en traditionell radar.

Stealth har främst verkan mot radar, även om de flesta stealthflygplan även har viss signaturanpassning mot värmestrålning. Det går dock inte att skydda sig mot den uppvärmning som sker av friktionen då ett föremål rör sig i hög hastighet genom luften. Ett flygplan som flyger i överljudshastighet får en mycket högre skrovtemperatur än den omgivande luften som på de höga höjer där långräckviddig luftstrid äger rum kan gå ned till -70°C. På dessa höjder är också moln mycket sällsynta vilket gör att man med IR-sensorer kan se mycket långt. Vattenånga är annars som en vägg för IR-strålning.

Det är inte för inte som ryska stridsflygplan utöver radar sedan 80-talet även är utrustade med passiva IR-sensorer (IRST). Även JAS 39C/D skulle utrustas med IRST enligt planerna 1997, men det ströks sedan av budgetskäl. Tyska Eurofighters med IRST rapporteras t ex ha kunnat upptäcka den annars så osynliga F-22 under övningen Red Flag Alaska nu i juli.



Det stundande svenska fiaskot i OS-fotbollen mildrades något när det visade sig att en av de grånade och flämtande svenska spelarna hade ett oerhört spänstigt skott. Från över halva planen kunde spelaren, Andersson, efter att ha tagit sats från eget straffområde skjuta spikrakt och stenhårt så att målvakten hade svårt att hinna med. Tyvärr hade den begränsade svenska idrottsbudgeten gjort att man inte haft råd att anskaffa de glasögon Andersson fått låna vid träningarna hemma och på 80 meters avstånd var motståndarmålet, än mindre målvakten, knappt skönjbara, vilket flera avskådarna bakom mål smärtsamt fick uppleva.

De tillika grånade OS-skyttarna hade visserligen fått med sig rätt glasögon, men det hjälpte inte heller när det visade sig att IOK bytt ut signalfärgen på lerduvor för göra sporten mer intressant. Det var något det svenska sportskytteförbundet försökt uppmärksamma olympiska kommittén på för att få bidrag till inköp av nya glasögon, men man hade mötts av kalla handen och tal om att det var långtifrån säkert att det kontrastglas skulle hjälpa om signalfärgen byttes ut och då kunde man lika gärna klara sig med de gamla glasögonen.


Motor

Även motorn är en kraftig begränsning i JAS 39A/C där skrovet är gränssättande. När JAS 39 konstruerades i början av 1980-talet valdes motorn F404 som modifierades för svenska förhållanden till RM 12. Det var den bästa motor som gick att uppbringa då och som kunde få plats i det lilla flygplanskrov man såg framför sig. För att få rätt effekt ur motorn i förhållande till bränsleekonomi och prestanda på rätt flyghöjd, är luftintagens storlek och utformning gränssättande. Även dessa blir en fast skrovparameter som ej kan ändras vid en mjuk uppgradering och en ändring skulle även i hög grad påverka aerodynamiken. En dyr och tung lösning är variabla luftintag för att justera luftflödet utefter flyghöjd och fart.

Motorns prestanda påverkar i hög grad inte bara toppfart utan även uthållighet och räckvidd. Motorn i Gripendemonstratorn ska enligt uppgift vara betydligt bränslesnålare än nuvarande motor och därmed även den bidra till längre räckvidd. Detta faktum gör sig framförallt gällande när det även handlar om att bära med sig tung vapenlast.

Toppfarten för ett stridsflygplan är en av de viktigaste parametrarna i strid och framförallt luftstrider. En hög toppfart försvårar mycket starkt för en jakt-/luftvärnsrobot att ta ut en kollisionspunkt om även kursen ändras. För mycket energi förloras efter att robotmotorn brunnit ut och roboten därefter även ska göra stora kursändringar. Viktigast är dock faktumet att jaktrobotar skjuts avsevärt mycket längre om även avfyrande plattform har hög fart. En jaktrobot som skjuts av ett flygplan i Mach 1,2 kan ha upp till 50 % längre räckvidd än en som skjuts i Mach 0,9.

Av ovanstående anledningar är det också viktigt att ha förmåga till "supercruise", dvs att kunna flyga i överljudshastigheter utan att behöva använda efterbrännkammaren, vilket kraftigt ökar flygplanets uthållighet. De långa avstånden mellan bas och stridsområde, i Sverige ytterligare förstärkta av problematiken kring att endast ha två basbataljoner och ett fåtal baser, gör supercruise nödvändigt om flygplan ska komma fram till stridsområdet i tid. Stridsområdet har också förskjutits betydligt längre bort då räckvidderna för attackvapen kraftigt ökat och behovet av att bekämpa vapenbäraren innan den fäller sin last och antalet mål mångdubblas.

Slutligen är också motorn central inte bara för framdrivningen utan också för elförsörjning och kylning. En uppgradering till en kraftfullare radar ställer krav på så väl högre elförsörjning som kyleffekt och båda dessa påverkar dragkraften negativt.


Publiken hade omåttligt roligt åt att den tidigare så framgångsrike svenske trestegshopparen lunkade fram och presterade hopp som var närmast hälften så långa som täten. Även på fotbollsplanen märktes  skillnad i kondition och uthållighet. Anderssons imponerande, men sällsynta skott krävde att han fick ta sats från eget mål och därefter var han tvungen att lunka iväg till avbytarbänken för en stunds vila. 

Ett liknande fenomen visades sig på friidrottsarenan där den tidigare så lovande svenska spjuttalangen redan vid London-OS 2012 diagnosticerats med ett hjärtfel varvid hon tvingades kasta sina spjut från stillastående. Hennes tränare hade redan på 00-talet bett om hjälp med finansiering av ett hjärtbyte, men i den svenska olympiska kommittén var många av åsikten att det skulle vara för dyrt och att det kanske skulle kunna gå att ställa upp i paralympics istället, om bara lobbyingen för detta lyckades. Andra ledamöter lockades av det förslag som ett tidigare stort och framgångsrikt svenskt läkemedelsföretag föreslagit, nämligen att spjutkasterskan skulle kunna utgöra försöksobjekt för deras nya naturläkemedel som man sade skulle kunna avhjälpa de mest allvarliga hjärtsjukdomar och dessutom öka hjärtats effekt markant. Dock skulle problemet kvarstå med lungkapaciteten som måste justeras för att passa det nya hjärtats egenskaper.


Sammanfattning av OS 2020 för svensk del

OS 2020 blev mycket riktigt ett fiasko för svensk del. Inte en medalj presterades. Ska man vara riktigt ärlig så var man inte ens nära pallplats i en enda gren. Dock fick den svenska OS-truppen ett hedersomnämnande för gott sportmanskap av den internationella olympiska kommittén då man ställt upp i OS trots att man rimligen måste ha insett att man det inte kunde bli annat än bottenplaceringar i samtliga grenar. Extra pinsamt var det också att sommar-OS 2020 arrangerades i Stockholm och följaktligen blev detta också Sveriges sista OS, då svenska folket tappat allt intresse för evenemanget.


Orsaken till fiaskot kunde direkt spåras till att Riksidrottsförbundet och svenska olympiska kommittén inte gjort långsiktiga satsningar på den svenska OS-truppen utan istället försökt återanvända den som lyckades så bra i Aten 2004. Det hade fungerat något så när i London 2012. 2016 i Rio hade det inte blivit några medaljer och ytterst få idrottare hade varit nära pallplaceringar. Fiaskot då hade man skyllt på en inkompetent ledning och det faktum att OS hade gått i en annan världsdel med ett helt annat klimat och tidszon.




Alla de ovanstående delsystemens brister och de faktorer som påverkar dem hade långt tidigare kunnat identifieras i en utredning av svenska luftstridskrafter som redan borde vara gjord för dagens situation. Det är också en utredning som måste göras för 2020-talet, men som inte kommer att göras för att utredningens resultat är för politiskt känsligt.

Dessa faktorer påverkar naturligtvis inte bara Sverige, utan de egenskaper som listas är sådant som andra nationer också kräver. Väljer man att inte anskaffa ett "framtidssäkrat" flygplan handlar det först och främst om vilken förmåga det egna försvaret ska ha då luftstridskrafterna i mångt och mycket utgör ryggraden i ett försvar som ska klara av konventionell krigföring. Men, det handlar även om vilka möjligheter som finns att sälja flygplanet. Ju mindre förmåga man beställer i syfte att kortsiktigt spara pengar, desto mindre är chansen att kunna sälja flygplanet och därmed finansiera det egna nationella inköpet. Risken är därför överhängande att en mycket bantad och snöpt variant av JAS 39E/F blir omöjlig att sälja, på samma sätt som JAS 39C/D inom kort är helt omöjlig att sälja. Det gäller att se till att JAS 39E/F är ett framtidsflygplan och inte ett flygplan som bara försöker avhjälpa de problem som var aktuella redan för tio år sedan. Då är det 20 år för sent.


Alternativet till att anskaffa JAS 39E/F om man överhuvudtaget ska ha ett nationellt försvar är att köpa in ett annat flygplan. Det lär bli oerhört dyrt eftersom det inte bara är själva flygplanet som ska ersättas utan all infrastruktur och logistik kring själva flygplanet och därtill en fullständig omskolning av all personal. Ser man till driftskostnaderna att sedan operera det nya flygplanet lär de bli flerdubbelt högre, vilket även en internationell studie visat och som Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg tagit upp. Även en av världens främsta stridsflygjournalister tar upp driftskostnadsaspekten i en rapport från årets flygmässa i Farnborough. Sannolikt är det F-35 som är det enda rimliga alternativet till JAS 39E/F för Sverige, vilket även bevisas av upphandlingarna i Norge, Danmark och Nederländerna. Detta alternativ skulle innebära ännu större problem i finansieringen av det svenska försvaret. Man ska också komma ihåg att kostnaderna för att operera ett allt äldre stridsflygplan blir allt högre och att JAS 39C/D redan nu har högre driftskostnader än vad JAS 39E/F får, liksom C/D hade över A/B. I slutet av Drakentiden betalade Österrike en bra bit över 100 000 kr/flygtimme för sina Draken, medan JAS 39 idag kostar drygt 40 000 kr/timme. Faktumet med allt dyrare äldre materiel berördes även av genlt Jan Salestrand i vintras då Försvarsmakten presenterade sitt budgetunderlag där en uppgradering av JAS 39 först redovisades.


Det går inte på något sätt att bortse ifrån att den uppkomna situationen är ett bevis på det fullständiga moderata misslyckandet att långsiktigt hantera försvarsbudgeten och göra avsättningar för de långsiktiga stora materielinvesteringsbehov som sedan länge varit kända. Går man tillbaka till Sten Tolgfors bloggarkiv var det 2010 en materielbudget för de kommande tio åren som var i balans.


Försvar ställer liksom idrott krav på mycket långsiktiga satsningar. Den förmåga man beslutar om idag är den man har om tidigast ett decennium. Så långt är det inte kvar till sommar-OS 2020. Sannolikheten för säkerhetspolitisk destabilisering i Sveriges närområde till 2020 är tyvärr betydligt högre än att sommar-OS går av stapeln i Stockholm.

SvD, GP,
Aft, 2, SVT, 2, 3, DN, 2, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, GP, 2, HD, SVT, 2

Bloggar: Johan Westerholm, Gripen News Thread


Uppdatering 17.50: Föga förvånande vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet helt avstå från att köpa nya JAS utan istället skicka fram Stefan Holm igen vid OS 2020.

Uppdatering 15/8 09.45: Ny Teknik skriver idag om de underlag som i våras lämnades över av Försvarsmakten om alternativ för framtida stridsflygplan. (NyT, 2, 3) Även Ekot rapporterar om detta, liksom DN.

Lär av britterna

Den som följer Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten på Twitter kunde under tisdagen läsa:

"Bullret över Visby är incidentroten. Två Gripen som ständigt är beredda att upprätthålla territoriet/avvisa kränkningar. #svfm #almedalen"

Att incidentroten uppträder i närheten av och från Gotland får sägas tillhöra normalbilden, även om man som ordförande för Socialdemokraterna på Södermalm är av annan uppfattning:

"@lagersten Noterar också HMS Carlskrona i hamnen. Totalsumma för FM:s Almedalssatsning inkl. drivmedel till griparna?"

"@lagersten Vilken lycklig slump att operativa överväganden innebär att ni kan visa musklerna precis när svenska makthavare träffas i Visby."

Den säkerhetspolitiska karta som skissats i politiska kretsar må se annorlunda ut. Verkligheten är dock en annan, vilket också Flygvapeninspektören fick förklara senare under dagen på Flygvapenbloggen.


Tyvärr är Försvarsmakten usel på att informera om nationella insatser i allmänhet och incidentuppdragen i synnerhet. På något sätt har incidentuppdragen blivit hemliga för alla utom just delar av Försvarsmakten och de länder som "befinner sig på andra sidan" av incidentuppdragen. Viss irritation rådde t ex härom året när franska jaktflygplan, ansvariga för NATO:s incidentberedskap i Baltikum, fotograferade och publicerade bilder på svenska JAS 39 som var uppe och identifierade samma ryska signalspaningsflygplan som man själv startats mot. Även vad gäller internationella insatser kan man förbättra sin rapportering avsevärt, även om det blivit bättre de senaste åren.

Ett föregångsland i frågan är Storbritannien, där man på det brittiska flygvapnets hemsida varje vecka kan följa vilka insatser som RAF genomfört. Dessa är dessutom uppdelade enligt de fyra huvuduppgifter som RAF har: Control of the air, ISTAR (Intelligence, Surveillance, Targeting and Reconaissance), Air Mobility och Attack.


Samma hemsida bör också vara av stort intresse inför torsdagens seminarium i Almedalen om Luftförsvarsutredning 2040, där direktiven måste anses hålla en mycket låg kvalitet, liksom kunskapsnivån i allmänhet om uppgifterna för luftstridskrafterna. På RAF:s hemsida finns enkelt och bra beskrivet vad de brittiska luftstridskrafternas uppgifter är genom just de fyra tidigare nämnda huvuduppgifterna. Klarar man att ta till sig av den informationen borgar det för en avsevärt mycket högre kvalitet på seminariet – och utredningen och beslutsfattande om luftstridskrafterna i allmänhet. Önskvärt vore att Försvarsmakten hade motsvarande presentationer för de svenska stridskrafterna, istället för den mycket enkla och på det hela intetsägande informationen som nu finns på hemsidan.


Avseende svensk incidentberedskap är den enda mer ingående officiella dokumentationen filmen "Fredens Hav" från 1979. På det hela är den fortfarande aktuell fastän Warzawapakten och Sovjetunione försvunnit sedan 20 år. Den största förändringen är flygplantyperna – och så förstås klädmode och frisyrer.

Tal för döva öron (uppdaterad 2/7 11.05)

ÖB uttalar sig idag i en intervju med SVT Rapport om att Försvarsmaktens måste få ett omfattande tillskott av pengar i framtiden. Alternativet blir att stryka en försvarsgren. Konsekvenser liknande denna har upprepade gånger varnats för, men mötts av döva öron i Regeringen och Försvarsdepartementet.

När ÖB tidigare i år skärpte till budskapet och offentligt meddelade att försvarsbudgeten inte håller bortom 2014 för att införa insatsorganisation 2014 exklusive de omfattande materielanskaffningar om drygt 70 mdr kr eller mer som måste till för att omsätta alla de grundläggande materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025, möttes budskapet av hån och oförståelse från moderata försvarspolitiker. På Twitter och i uttalanden kunde man skåda den grekiska lyxfällanförsvarspolitiken i all sin härlighet där den centrala talepunkten från moderat håll var att ingenting är bestämt om försvarsbudgeten bortom 2014 så det är irrelevant att tala om underfinansiering. Än mer talande var den totala tillämpningen av EMCON när nyheten om en amatörernas afton del 2 som Regeringen med Moderaterna i spetsen planerar för enligt SvD (förekomsten har ännu ej dementerats av Regeringen). Det var knäpp tyst. Total radiotystnad i två dagar på sociala medier, vilket var den fullständiga motsatsen till normalbilden.

Det är därör inte för inte som ÖB nu i uttalar sig i ytterst hårda ordalag. Ur SVT Rapports intervju från idag:

"Han [ÖB] säger också att politikerna hittills inte velat höra sanningen utan bara tänker kortsiktigt på nästa val , och att det därför är ÖB:s plikt att varna för konsekvenserna om inte mer pengar tillförs det svenska försvaret."


Det man ska ha i åtanke vid uttalanden som dessa och vid t ex årets upplaga av Sälenkonferensen, är att när ÖB offentligt gör uttalanden som dessa har budskapet såväl i skrift som i samtal tidigare påpekats. Detta visar än mer på tyngden i budskapet.

I början av förra veckan släppte Regeringen sina direktiv för Luftförsvarsutredning 2040. Direktiven är ett tydligt bevis på just oförmågan hos framförallt Regeringen att förstå situationen. Huvudet är långt ner i sanden och just nu verkar man mest hoppas på att förlora nästa val så att man kan vältra över problemet på Socialdemokraterna.


Utifrån amatörernas afton del 2, där anskaffningen av ett nytt svenskt stridsflygplan ska inrymmas i befintlig budget (en total orimlighet, liksom avhjälpandet av övriga materiella brister inom befintlig budget) kan resultatet mycket väl bli så att det scenario ÖB varnar för blir verklighet. Det vore tyvärr inte helt förvånande om Amfibiekåren, som idag för en tynande tillvaro med allt mindre marin anknytning, läggs ner helt och hållet, vilket vore vansinnigt med tanke på svensk geografi och säkerhetspolitisk situation.

I riskzonen finns också Ubåtsvapnet, där ekonomin inte tillåter anskaffning av nya ubåtar (precis som inom så många andra områden), vilket vore än mer vansinnigt utifrån samma argument som Amfibiekåren. Ubåtsvapnet lider stort av att Danmark för några år sedan gick just denna väg och att mycket av den verksamhet som bedrivs och de uppgifter som löses (och kan lösas) är omgärdade av sådan sekretess att få beslutsfattare förstår vikten av denna förmåga för ett svenskt försvar.

Inom Armén ligger sannolikt också Luftvärnet i farozonen, då truppslaget redan för en utrotningshotad tillvaro och inga pengar finns till materielomsättning, samt stridsvagnsförbanden då dessa inte innehåller några svenska materielprojekt och deras berättigande i svenska internationella insatser historiskt är minimalt (en annan sak i andra länder). Berättigandet nationellt är desto högre.


Det vore kors i taket, men förhoppningsvis inser Regeringen vikten av att ta till sig ÖB:s budskap från idag. Statistiken talar dock för att ÖB talar för just döva öron.


DN, SvD, SR

Bloggar: Johan Westerholm, Cornucopia, Rolf K Nilsson (m)

Uppdatering 2/7 09.40: ÖB har idag en debattartikel på Politikerbloggen. ÖB med verkade dessutom i TV 4 Nyhetsmorgon, där han betonade att det ekonomiska läget inte håller bortom 2015.

Uppdatering 2/7 11.05: Läs Försvar och Säkerhets kloka analys.

Gästinlägg: Luftförsvar!

Signaturen Retrofrenologen lämnade följande kommentar till analysen av Regeringens direkt för luftförsvarsutredning 2040. Eftersom man inte annat kan göra än att dra på munnen får det bli ett eget gästinlägg.

/Wiseman

--------------------------------------


Luftförsvar!


Smaka på det; L U F T F Ö R S V A R...

Ett enastående användbart begrepp som med närmast klinisk precision beskriver bristen på substantiellt innehåll i såväl försvarspolitik som försvarsmakt.

Mer på samma tema:
Luftslott - försvarsreformeringen
Luftbubbla - omstruktureringen
Luftledning - FML
Lufttryck - försvarets forum
Luftspalt - ÖB ledare i sagda forum
Luftskepp - Visbykorvett
Luftfartyg - Super JAS
Luftgevär - AK 5 ersättare
Luftmadrass - soldatsäng


Retrofrenologen

LFU 2040 – En irrelevant utredning

Ämnet luftförsvarsutredning, eller snarare behovet av en utredning av framtida luftstridskrafter, har flera gånger tagits upp på denna blogg. Behovet kvarstår trots att Regeringen förra veckan släppte sina utredningsdirektiv för utredningen Luftförsvaret efter 2040, vilket till slut blev resultatet av kravet från flera av riksdagspartierna på en ny luftförsvarsutredning (den senaste var anno 1968). Kortfattat kan man säga att den nu beslutade utredningen blir ett spel för gallerierna medan det egentliga behovet, en utredning av luftstridskrafterna för perioden 2025 och framåt, negligeras.

Det finns två huvudorsaker till att det inte blir någon utredning för den mest instressanta och kritiska perioden. För det första är det stor risk att en sådan utredning skulle visa på så omfattande behov och svagheter i de nuvarande satsningarna på Försvaret att det skulle bli politiskt omöjlig för Regeringen (det är en sak att alla skriker att kejsaren är naken och en helt annan att en parlamentarisk utredning fastställer detsamma). Nesan för Regeringen skulle bli oerhörd. Den andra orsaken är att utredningen sannolikt skulle komma fram till ett helt annat resultat än den version av JAS 39 Gripen som Schweiz avser att beställa och som Regeringen redan fått Riksdagen att beställa tio exemplar av. Sådant går inte för sig och det skulle dessutom helt skjuta svensk flygindustri och tusentals jobb i sank. Ett oacceptabelt scenario, såväl för Regeringen som för Socialdemokraterna.


Själva direktiven till utredningen lämnar mycket att önska. Till att börja med lyckas man inte reda ut vad man egentligen menar med just "luftförsvaret". Man inleder med att konstatera att luftförsvaret rör "system för att upptäcka och varna samt bekämpa anfallande flyg och robotar". Något senare ändrar man sig till innebörden "flygstridskrafterna med bas- och stridsledningssystem samt luftvärn". I bägge dessa fall refereras till betänkanden från Försvarsutskottet. Något senare refererar man åter till Försvarsutskottet och "luftförsvaret inklusive flygstridskrafterna". I den slutliga uppgiftsställningen ges uppgiften att "studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom luftförsvaret tiden efter 2040. Med luftförsvaret avses flygstridskrafterna med samtliga komponenter, samt luftvärn. Transportflyg ska inte omfattas av utredningen."

Det är med andra ord något oklart om vad som egentligen avses. Ska man reda ut begreppen från grunden så utgörs luftstridskrafterna av två komponenter: flygstridskrafter och luftvärn. "Luftförsvaret" som begrepp har hittills inte existerat annat än som benämning på den verksamhet som genomförs för att skaffa sig kontroll över luftarenan. Förvisso utgör detta luftstridskrafternas viktigaste uppgift om man även inkluderar fientligt territorium, men det utgör ändå bara en bråkdel av de uppgifter luftstridskrafterna kan lösa och bör lösa för att den egna sidan ska nå framgång. Sett till detta har t ex utredningen helt avgränsats från att hantera flygspaning, anfall mot mark- och sjömål, med mera. Just sjömålsbekämpning är och kommer att förbli en huvuduppgift utifrån Sveriges geografiska förutsättningar med 270 mil kust.

Uraktlåtenhet att därtill inkludera bekämpning av markmål gör att man också missar en av ett försvars viktigaste komponenter, nämligen att ha en sådan förmåga att påverka en presumtiv motståndare att denna avhåller sig från angrepp. För luftstridskrafternas del handlar detta inte bara om luftförsvar utan idag framförallt om att kunna bekämpa markmål på mycket långa avstånd och med hög precision. Denna utveckling lär ytterligare förstärkas i framtiden. Finland är det enda nordiska land som har tagit till sig detta och därför anskaffat kryssningsroboten JSOW med ca 30 mils räckvidd till sina F-18 och nu senast lagt en beställning på en markavfyrad motsvarighet, ATACMS till raketartillerisystemet MLRS. Dessa system ger Finland möjligheten att t ex bekämpa mål långt in på fientligt territorium om en konflikt skulle utbryta och är därmed en parameter som motståndaren ständigt kommer att tvingas kalkylera med. För svensk del handlar det därtill också om att kunna bekämpa en motståndare redan under dennes framryckning mot svenskt territorium. Genom anfall mot överskeppning, genom anfall mot flygbaser för transportflyg och i viss mån också genom anfall mot tilltransportvägar på marken.


Värt att notera är också att till och med en försvarsutredning som denna blir helt bakvänd då ett stort förbehåll fastställs i slutet av dokumentet: "Kommittén ska utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå för luftförsvaret".

2040 är 28 år bort. Köpkraften inom försvarsområdet urholkas snabbare än i det civila samhället till följd av krigsmateriels högre komplexitet och allt mindre tillverkningsserier. Redan vid drygt 3% minskning per år är köpkraften halverad efter 20 år och efter 28 år (2040) nere på nästan en tredjedel. Därtill ska läggas andra faktorer som påverkar en försvarsbudget. En liter diesel (militär) i Afghanistan kostar idag uppåt 100 kr, p g a de oerhörda logistiksvårigheterna. Detta ger en försmak åt vad som kan komma att ske i framtiden. Jämför man de drivmedelspriser Försvarsmakten betalar idag med hur de såg ut för 28 år sedan ser man en mångdubbling som bara fortsätter och som dessutom lär accelerera. Detta är ett exempel på faktorer som i allra högsta grad kommer att påverka den framtida Försvarsmakten.


Kvar blir ett 2020-tal fortsatt höljt i dunkel, där vi vet att vi idag saknar ekonomiska medel till även de mest grundläggande anskaffningarna. Inom området för Regeringens utredning kan man konstatera att nytt stridsflygplan, nytt transportflygplan, markbaserade radarstationer, medellång/långräckviddigt luftvärn, flygbasutrustning, signalspaningsflygplan, attackvapen med mera, alla är ofinansierade poster där materielsystemen faller för åldersstrecket under perioden fram till 2025 och utan att någon lösning presenterats. Har man inte utrett vad behoven är och hur statusen är i omvärlden och framförallt närområdet, blir det mycket svårt att lösa något problem. Till ovanstående ska ju naturligtvis också fogas de mycket stora behoven hos mark- och sjöstridskrafterna, vilket allt som allt får talet om en Genomförandegrupp 2 att framstå i all sin absurditet.

Ställer man politisk nivå till svars för dessa framtida omöjligheter möts man snabbt av tal om "pooling and sharing". P&S fungerar utmärkt när det gäller fredstida resurser, men är den sämsta lösningen när det blir allvar. Som exempel kan tas det haussade strategiska transportflygsamarbetet som Sverige är en del av. När det förra våren för första gången blev allvar, nämligen med Libyeninsatsen, fanns inga C-17 att tillgå. Dessa var bokade sedan tidigare för andra nationers behov och lösningen blev en luftbro med svenska C-130. Inom Norden möts man av ett annat problem, vilket faktiskt Riksdagen själv korrekt har formulerat. Den krig eller det krig som drabbar ett nordiskt land, drabbar oss alla. Sålunda kommer samtliga att ha stora nationella behov och inga resurser att dela med sig av. Ska man alltså "poola" och "shara" för orostider bör det i så fall vara med länder som har diametralt annorlunda behov och säkerhetspolitisk situation.


Frågan förblir: Vad finns det egentligen att utreda i Regeringens luftförsvarsutredning 2040?


Se också Försvar och Säkerhets översättning av direktiven för luftförsvarsutredningen till fotboll. Visar verkligen på det absurda.