Snart färre än 3 av tio som betalar för de övriga 7

Socialdemokraterna lade idag fram sin skuggbudget. Föga förvånande är den koncentrerad kring skattehöjningar och satsningar på jobb inom den offentliga sektorn. Idag är 32 % av landets befolkning sysselsatt i den privata sektorn. Det är med andra ord dessa 32 % som genererar de skattepengar som föder de övriga 68 % barn, studerande, sjuka, arbetslösa, pensionärer och offentliganställda. Sedan 1980 har andelen förvärvsarbetande inom offentlig sektor gått om andelen inom privat sektor och Socialdemokraterna verkar inte ha någon tanke på att bryta mönstret.

Känns det verkligen som rätt lösning att fokusera på att få ännu fler inom den sektor som lever på skattepengar istället för den som genererar skatteintäkter? Se fram emot att jobba längre och få en lägre pension...

SvD, 2, 3
DN, 2, 3, 4, 5
Expressen, 2, 3, 4
Aftonbladet, 2, 3, 4, 5
Sydsvenskan, 2

Instämmande

De senaste dagarna har jag haft nöjet att flera gånger instämma i såväl ÖB som förvarsministerns uttalanden. Hos mig liksom hos alla andra försvarsmaktsanställda damp tidningen Försvarets Forum ner under den gånga veckan. Från att tidigare ha kallats Försvarsmaktspravda av officerarna, tycker jag mig nu skönja en ny inriktning. Den ledare ÖB själv stod för på första sidan var alldeles utmärkt och han underströk där, liksom i dagens debattartikel i DN, att vi i Sverige måste bli bättre på att stödja våra soldater trots att man kanske inte gillar insatsen.

Många av de övriga artiklarna som fanns i tidningen var inte heller av samma självförhärligande slag som man tidigare fått vänja sig vid. Nu fanns det helt plötsligt utrymme för diskussion och kritik om t ex privatiseringseffekter och Galtens för- och nackdelar. Det är helt klart ett steg i rätt riktning för en effektivare försvarsmakt med ett öppnare arbetsklimat.

Även försvarsministerns kommentarer till Rapports reportage om Gripenförsäljningen och Miljöpartiets kritik av kommande Gripenuppgraderingar får mig att nicka instämmande. Alternativet till att inte satsa på uppgradering av befintliga JAS 39 Gripen till en ny version är att Sverige köper helt nya flygplan runt 2020. Det kommer knappast att bli billigare och då kommer det endast att finnas två alternativ att välja mellan - JSF eller ryskt.

Man får hoppas att det snart blir fler tillfällen till instämmande.

En modell jag tror på

ÖB Sverker Göransson beskriver i en debattartikel i DN den nya modell som ska gälla för den svenska insatsen i Afghanistan. På det hela låter det mycket sunt. Det är bara att hoppas att det går att rekrytera en bra chef eftersom resultatet i mångt och mycket står och faller med chefen.

Framförallt gillar jag sista stycket i debattartikeln om att det i andra länder faktiskt går att stötta soldaterna samtidigt som man är kritisk mot insatsen. Så verkar tyvärr inte vara fallet i Sverige.

Heder åt Hildebrandt

Jag hoppas att det är många som läser Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet och hörsammar hennes uppmaning - "När du möter en soldat - heja och bjud på en öl!" (vilket är en ytterst vanlig företeelse i USA, där man ofta även som utländsk soldat blir bjuden på middagsnotan av tacksamma amerikaner)

Johanne Hildebrandt ska ha all heder för den uppmärksamhet hon ägnar våra svenska soldater i utlandstjänst och att hon försöker förklara för Svensson hemma i stugorna vad de egentligen sysslar med.

Jag vet att hon nominerats av flera officerare till Stora Journalistpriset för sin artikelserie om Afghanistan under sommaren och jag hoppas innerligen att hon vinner.

Vem hjälper veteranerna?

Ordföranden i Officersförbundet Lars Fresker, ordföranden i Fredsbaskrarna Bo Wranker och riksdagsledamoten Allan Widman uppmärksammar idag i SvD den tragiska årsdagen av att Veteranutredningen presenterades. Fortfarande har den inte lett någonstans. Ingen proposition har än så länge varit i närheten av presenteras samtidigt som allt fler veteraner från utlandstjänsten mår dåligt.

Officersförbundets medlemstidning Officerstidningen hade i nr 5 och 6 i år ett reportage (s. 14, nr 5) om kaptenen Pontus Hübinette som skadades svårt i Afghanistan och sedan dess tillsammans med sin sambo genomgått ett rent helvete för att hans vardag och rehabilitering överhuvudtaget ska fungera. Som vanligt i myndighetssverige är det ingen som vill ta något ansvar och resultatet har blivit därefter. Hübinette har haft problem med allt från transporter till assistenter, löneutbetalning och handikappanpassning av hemmet och jag blir lika upprörd varje gång jag läser artikeln.

Läs gärna artiklarna (det väcker en och annan tankeställare inför utlandstjänstgöring) och fundera över vad som hade hänt om Hübinette istället varit ensamstående och inte haft en sambo som lagt ner all sin tid på att jaga myndighetssverige med blåslampa. Nu är Hübinette på gott och ont än så länge rätt ensam om sin situation. Hade flera befunnit sig i samma situation hade det förhoppningsvis skett förändringar tidigare samtidigt som förbanden gått på knäna.

Men det är inte bara hos kommunerna, landstingen osv som stödet fallerar till veteranerna utan även inom den egna organisationen - Försvarsmakten. Alldeles för många hemkommande från utlandstjänst vittnar om det fullständigt katastrofala bemötande som väntar på hemmaförbandet, där den hemkommande individen under sin frånvaro inte längre existerat utan förbigåtts i befordran, lönesättning osv eller omplacerats. Under utlandstjänstgöringen är det mer regel än undantag att officerens hemmaförband är fullkomligt ointresserad av att hålla kontakten med sin personal. Det säger sig självt hur uppskattad man då känner sig. (När jag skrev om denna fråga förra gången i juli, blev jag överöst med mail från tacksamma officerare för att jag uppmärksammat detta missförhållande som de alla hade personliga erfarenheter av)
Frågan är om stödet blir så mycket bättre nu när personalavdelningarna i princip försvunnit och centraliserats och ersatts med ett telefonnummer man kan ringa till ett personaltjänstcentrum i Stockholm?

Som bekant ligger det nu ett nytt anställningsavtal och väntar där alla officerare som ska genomgå nivåhöjande utbildning måste acceptera ett utlandstjänstobligatorium. De som inte gör det skickas hem eller får inte ens påbörja utbildningen. Senaste numret av Officerstidningen tar också upp ett antal fall där så skett. Nu är det ytterst, ytterst få officerare som inte kan tänka sig att delta i utlandstjänst så det är inte där skon klämmer. Istället är det att det handlar om ett avtal som skrivs på in blanco där ingenting nämns om hur ofta och hur länge officeren kan tvingas iväg mot sin vilja och alla andra förmåns- och försäkringsaspekter som är rätt intressanta att veta innan man säljer sin själ. Dessa är nämligen ännu inte fastställda i HKV, trots att det snart är 4 månader sedan avtalet togs fram och två månader sedan det skulle ha skrivits under av officerarna. Att man sedan från överstenivå och uppåt är undantagen från avtalet gör inte saken bättre. Är detta gott ledarskap?

Soldater och officerare i utlandstjänst lider fortfarande av att ha ett mycket undermåligt försäkringsskydd och stöd. Alla försök att förbättra detta från Försvarsmakten har stoppats av övriga myndighetssverige, där t ex Arbetsgivarverket å det bestämdaste motsätter sig ett bättre försäkringsskydd, där initiativ för att stötta hemmavarande familjer på samma sätt som i våra grannländer med fixarpooler för alltjänst stoppas av lag eller beskattas till orimlighet. Istället tvingas officerarna och soldaterna teckna dyra personliga försäkringar för att kunna förvissa sig om att vara skyddade under utlandstjänsten.

Frågorna om utlandstjänstobligatorium, förmåner, försäkringar och stöd till veteraner är frågor som går hand i hand. Utan att lösa de sistnämnda blir det snabbt mycket svårt med frivilligheten och ett utlandsobligatorium blir då definitivt en piska i det moderna "frivilliga" försvaret. Framgånsrika insatser bygger på motiverad personal och då är det morot snarare än piska som är rätt redskap.

Det framtida yrkesförsvaret är fullkomligt beroende av frivillighet och ungdomars intresse för att överhuvudtaget ha en chans att fungera. Att yrkessoldaternas löner nu är nere på 16 000 kr/mån istället för 17 000 kr/mån som omtalades i våras hjälper inte rekryteringen. Får våra veteraner inte det stöd de förtjänar, framförallt de som skadats eller stupat, är yrkesförsvaret fullständigt dödfött. Det är inte för inte som man i USA t o m har en speciell myndighet just för att hantera veteranfrågor.


Det är mer än hög tid att försvarsministern tar ett helhetsgrepp om veteranfrågorna. Det finns redan en bra utredning att ta stöd i.

För övrigt anser jag fortfarande att soldater och officerare i internationell tjänst ska vara skattebefriade under insatsen. En liten kostnad för staten, en stor vinst för individen och framförallt ett tecken på uppskattning av vad som uträttas.

Exempellös fräckhet

"Försvarsministerns skräder inte orden", heter det när tidningarna kommenterar Sten Tolgfors synpunkter på Göran Perssons utspel härom dagen att det är skandal att FMV inte köper SEP. Persson jobbar som bekant numera för en av de större lobbyfirmorna och det är högst oklart om uttalandet är betalt eller av Persson som privatperson eller f d statsminister.

Försvarsministern kommenterar Perssons uttalande så här på sin blogg:

"Göran Persson är den person under efterkrigstiden som mest konsekvent drivit icke underbyggda och systematiska nedskärningar av försvaret.

Minns hur han stod i riksdagen och på fri hand deklarerade att miljarder skulle tas från försvaret och ges till polisen. Han bär personligen ansvar för förbandsnedläggningar, såsom regeringschef under ett decennium. Under socialdemokraternas tid vid makten lades 60 förband och verksamhetsställen ned.

Göran Persson bär personligen ansvar för en försvarspolitik där allt annat än försvarsförmåga stod i centrum och där därför till slut endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen var användbar – inom ett år."

Jag minns den tiden mycket väl med den ena fullkomligt vettlösa nedläggningen och förbandsflytten efter den andra, vars enda resultat var att Försvarsmakten åderläts på enorma summor pengar, kompetent personal och vårt nationella försvar. Tolgfors kritik av Persson är verkligen berättigad. Vem minns väl inte dåvarande försvarsministern Leni Björklunds presskonferens vid Försvarbeslutet 2004, när hon inte kunde svara på frågan från SvD hur många man Försvarsmakten skulle kunna mobilisera efter försvarsbeslutet?

Är regeringen Reinfeldt då så mycket bättre? Från en ytterst svag inledning ryckte man upp sig något, men trenden kommer helt klart åter vända till det sämre efter valet 2010, vilket jag inom en snar framtid kommer att återkomma till. Som exempel på hur man ena stunden motionerat och i andra stunden själv agerar vill jag hänvisa till den moderata motionen om försvaret av Stockholm inför den socialdemokratiska regeringens Försvarsbeslut 2000. (Tack till Bernt Johansson som påminde om den)

Motionen skrevs av en rad moderata riksdagsledamöter från Stockholmsområdet en motion där man yrkade avslag på regeringens försvarsproposition med anledning av de ytterst stora konsekvenser denna skulle få för försvaret av det viktiga huvudstadsområdet, när t ex Lv 3 i Norrtälje och F 16 i Uppsala skulle läggas ner. Motionen undertecknades av en rad moderata riksdagsledamöter och bl a tungviktare som Karin Enström (Försvarsutskottet och Försvarsberedningen), Lars Tobisson, Gunnar Hökmark och ... Fredrik Reinfeldt.

I mars nästa år under regeringen Reinfeldt kommer Försvarsmakten att lämna "flygplatsområdet" i Uppsala, vilket avsevärt försämrar möjligheterna att luftförsvara Mälardalen. Den nu tio år gamla motionen verkar helt ha fallit i glömska.

SvD, 2, Expressen

Sten, sax, påse

I gårdagskvällens SVT Rapport talades det också om att oppositionens inställning till den svenska Afghanistaninsatsen svänger och det åt det sämre hållet tyvärr.

Nu är det Miljöpartiet som börjat ompröva sin inställning och inom kort kommer att lägga fram en motion om att ta hem det svenska truppbidraget. Framförallt vill man att den svenska insatsens längd ska få en fast tid för avslut.

Där sällar sig Miljöpartiet till det klassiska misstag som västerlänningar i princip alltid gör när det gäller krig mot en "österländsk" motståndare. I den västerländska kulturen och stridskonsten värderar vi människolivet mycket högt och tiden är begränsad. Ju snabbare en krigsinsats kan avgöras, desto fler liv sparas. Insatsen delas upp i olika mål som ska ha intagits vid fasta tidpunkter. I den "österländska" krigföringen är människolivet av underordnat värde och tidsperspektivet är oändligt. Det spelar egentligen ingen större roll hur många liv en seger kostar och om det ska ta två generationer att segra.

Det blir som sten, sax, påse när den hårda, stela västerländska krigföringen ställs inför en motståndare som inte bryr sig om några i Washington, London eller Stockholm fastställda tidsplaner. Den västerländska stenen sväljs av den österländska påsen. Samma läxa har identifierats om och om igen genom den moderna historien.

Miljöpartiet ger dock inget svar på den intressantaste frågan: vad ska hända med Afghanistan i framtiden när ISAF försvinner? En tillbakagång till den talibanska medeltiden förefaller mer än trolig.

För väst handlar det om att hitta saxen, men hittills verkar den vara förlagd.

I SVT:s Gomorron kommer Peter Eriksson (mp) att debattera Afghanistaninsatsen med Allan Widman (fp)

Muller i öst, beredskapsövning och förstärkningar

SVT Rapport tog ikväll som första större svenska nyhetsmedium upp de stora ryska övningarna som just nu försiggår i vårt närområde. Såsom den svenske militärattachén sade i intervjun: I väst övar man för internationella insatser i konflikthärdar i tredje världen, medan Ryssland och Vitryssland (som nu ska heta Belarus enligt svenska akademin) fortsätter att öva samma scenarior med stora pansarslag som man gjorde under det kalla kriget. Det är lite sorgligt att den massansamling av ryska stridskrafter (uppåt 60 000 man) med i stort sett alla landets olika materielsystem som nu skett i vårt närområde, knappt renderat i en notis i rikspressen, medan NATO-övningen Loyal Arrow i Norrbotten dominerade nyheterna i flera dagar. Det gäller att inte störa den svenska skönhetssömnen.

Frågan blir då, vad ska vi i Sverige öva oss på? Afghanistan eller det nationella försvaret. Faktum är att just nu pågår faktiskt en beredskapsövning i Sverige, där Försvarsmakten genomför ett slags diagnostiskt test av den svenska beredskapen. Förhoppningsvis faller det väl ut eftersom beredskapsövningen varit känd ute på förbanden sedan länge. I förhållande till de ryska övningarna är beredskapsövningen en dvärg då endast ca 1600 personer är inblandade. Hela Försvarsmakten mobiliserar ju inte ens längre motsvarande den personal som deltar i de ryska övningarna.


För egen del anser jag att svaret är givet. Vi måste se till att ha en betryggande nationell förmåga innan vi breddar oss till internationella insatser. Därmed inte sagt att vi avveckla våra internationella insatser, men det nationella försvaret har alldeles för länge varit eftersatt och jag välkomnar därför denna beredskapsövning och hoppas att den följs av fler i närtid. Gamla läxor glöms snabbt och det gäller att hålla erfarenheterna aktuella. Det vore ju t ex inte så dumt att se lite fler samövningar mellan polis och militär så vi slipper fler situationer där ingen vågar agera, såsom vid den gångna veckans helikopterrån.


Samtidigt meddelar Försvarsdepartementet att man successivt vill förstärka den svenska Afghanistaninsatsen, vilket ska diskuteras i Riksdagen under oktober. På sikt vill man utöka insatsen till över 600 personer och dessutom tillföra fler stridsfordon med tanke på det försämrade säkerhetsläget.

Uppdaterat 30/9: Det talas återigen om ambulanshelikopter, men denna är nu försenad minst till 2011, vilket är mer än 3 år efter att den skulle ha varit i tjänst. (Läs gärna hos Allan Widman också) Jag hoppas att man till 2011 också tagit höjd för att skicka helikopterbesättningarna på utbildning i Hot 'n' high (dvs det mycket speciella klimat som är i varma högt belägna områden såsom Afghanistan, där helikoptrar presterar som sämst och som lett till ca 90% av alla helikopterförluster i Afghanistan), annars kan man lika gärna låta bli att skicka någon svensk helikopter. (Här kan man för övrigt läsa om hur amerikanska medevachelikoptrar nyligen landade mitt i en eldstrid och hjälpte två svårt sårade danska soldater som skadats i strid med talibanerna)

Försvarsministern undersöker också möjligheterna att sända ett av kustbevakningens nya flygplan till piratjakten utanför Somalias kust. Frågan är om inte bloggkollegan Chefsingenjörens inlägg häromdagen och i somras delvis ligger till grund för detta. Flygplanen är helt klart mycket kapabla för uppgiften med alla sina avancerade sensorer men saknar t ex länk 11, 16 och 22 vilket är det som används för kommunikation inom marinförband. Flygvapnets nya ASC 890 radarspaningsflygplan har kommunikationsförmågan och en fantastisk radar, men brister istället i optiska sensorer. Samtidigt finns det också en stridsflygenhet med JAS 39 i löpande beredskap som mycket väl skulle kunna lösa uppgifterna med sina sensorer och som är övad i scenarior av denna typ.

Gästinlägg om den allvarliga situationen inom STRIL

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Borneo rörande den allvarliga situationen inom STRIL, där det verkar som om man inom Försvarsmakten medvetet håller på att skapa ett mycket djupt och allvarligt förmågeglapp som kommer att få stora konsekvenser för det svenska luftförsvaret.


Genom att stiga upp ur underjorden sjunker man allt djupare ner!

Hur kan det vara möjligt? Granskar man Försvarsmaktens (FM) planer på ett nytt ledningssystem, uppbyggt ovan jord, på ett gärde utanför Enköping och skrotning av våra bergrum, förstår man innebörden. FM luftstridsledningssystem (STRIL) håller nämligen på, att med god fart, totalhaverera.

Obegripligt beslut

De planer som nu ligger beslutade med inrättandet av en Gemensam Lägescentral (GLC) innebär att alla anläggningar vi idag använder på sikt kommer att försvinna. Sceneriet är bara några år borta. Rent tekniskt vad det kommer att innebära är en sak, vilket inte kommenteras här. Vad det för med sig för stridsledningssystemets personal och den kompetens dessa innehar är något helt annat.

Redan idag är systemet underbemannat och varje dags verksamhet innebär prioriteringar, ändringar i sista minuten, störningar i planering och ett sämre utfall för våra flygande divisioner och övriga kunder. Den redan idag hårt belastade personalen har nu börjat söka sig till andra sysselsättningar. Flera är redan klara att påbörja omskolning till civila flygledare, en del avser börja studera medan andra går till helt andra arbeten. Lägg därtill att rekryteringen endast är några få per år. Vid anläggningen på F21 i Luleå finns det enligt uppgift inte en enda som avser flytta söderut. Vid de övriga anläggningarna finns endast ett fåtal som vill följa med, undantaget Bålsta där personalen inte behöver genomföra någon privat flytt. Lägg därtill att det är de mest rutinerade som slutar.

Det största problemet för personalen är att ingen har kunnat förklara varför den här nedläggningscirkusen med flytt till Enköping ska vara bra för. Inte heller går det att få fram en ekonomisk redovisning som kan ge underlag till att förstå det hela. Att tvingas flytta långt bort för att behålla sitt arbete är något som drabbar många människor, men det är dock alltför vanligt när det gäller statsanställda. Normalt finns det ett begripligt motiv som man kan förstå även om man inte gillar det. I det här fallet saknas detta helt.

Oroande kartläggning

Försvarsmedicin genomförde i våras en kartläggning av hela STRIL-systemet med anledning av den turbulens som uppstått kring planerna rörande en gemensam ledningscentral med tillhörande nedläggningar. Den kartläggningen, vilket det rapporterats om i vissa media, visade på en ansträngd arbetssituation men att det vid mättillfället inte förelåg något direkt flygsäkerhetshot, även om det fanns tecken på att läget var på väg att förvärras. Förtroendet för den högre ledningen i FM var också mycket lågt. De åtgärder som föreslogs var att bl.a. att ge en grundlig redovisning av de planer och beslut som tagits samt att genomföra riskanalyser och konsekvensbeskrivningar.

Inom STRIL gjordes, och görs fortfarande, flera ambitiösa försök till detta för att förbättra situationen för personalen samt att få begriplighet i lagda beslut. Den högre ledningen, FM-ledningen, har dock visat föga intresse för detta. En flyggeneral har även sagt att: ”STRIL ropar alltid ”vargen kommer” så det är väl likadant nu!” Kommentaren luktar inte bara förakt och ointresse utan, vad värre är, okunskap och bristande empatisk förmåga.

Läget förvärras

Efter semestern upplevde STRIL-organisation att läget hade försämrats ytterligare varför man beställde en ny kartläggning som en uppföljare till den första. Den rapporten har ännu inte redovisats men läget var så allvarlig beträffande flygsäkerheten att utredarna, under pågående arbete, gjorde en direkt anmälan, om en ökad flygsäkerhetsrisk, ställd till flygvapenledningen. Vad som i detalj föranlett denna, för en utredning extraordinära åtgärden, är inte känt men visar på att läget allvarligt försämrats.

Vem vill svara?

Så långt kommen kan man då ställa sig några frågor, som då rätteligen borde besvaras av de som beslutat i ärendet:

- Finns det en dold plan, en hemlig agenda, som ligger som grund till detta?

- Är det återigen ett intrigspel bland generaler som, likt den politiska arenan, köper och säljer olika projekt för att nå sina yttersta mål?

- Hur ser den ekonomiska kalkylen ut för hela affären?

- Det lär finnas en utomstående konsult. Vilka uppdrag har denne och vems intresse företräds egentligen?

- Hur ska systemet personalförsörjas då huvuddelen av STRIL vakanssätts?

Detta är frågor som kräver svar i närtid! Visst hopp ställs till den senaste generalen i raden, Michael Bydén, som nu fått den nya posten som ansvarig för Flygvapnets produktion och därmed även plånboken för densamma. Förtroendet för den högre FM-ledningen är överlag lågt bland FM personal. Hos STRIL-personalen är den på noll. Kan Bydén ändra på det?

Förutom ett havererat helikoptersystem, bortglömda miljoner, en obegriplig organisation, med bl.a. två flygvapenchefer (!) samt ett konsekvent tunnelseende mot uppdrag i Långtbortistan har vi nu snart även flygstridsledningens hädanfärd att begrunda.

Ytterst får man dock, återigen, betrakta det som en konsekvens av ett dåligt ledarskap inom FM-ledningen. Ett ledarskap som inte bara håller på att störta ett av världens bästa stridsledningssystem i fördärvet utan även spelar med Sveriges säkerhet som insats.

Det börjar bli hög tid för den politiska nivån att agera.

Borneo


Edit 12.45
Ett förtydligande från skribenten: Med STRIL-systemet avses natuligtvis alla personalkategorier (luftbevakare, tekniker, sambandsledare osv) och inte bara flygstridsledare som vissa kommentatorer fått för sig.

Avbruten insats

Ledarbloggen på SvD meddelar nu att två st JAS 39 faktiskt fanns i luften vid tiden för helikopterrånet för att följa de stora ryska övningarna, samt NATO-övningen i Östersjön. JAS-roten (rote = formation om två st flygplan) fick order om att gå mot det okända flygplanet av stridsledningen, men några minuter senare kom kontraorder från HKV med motiveringen att det var en polisiär fråga. Det är riktigt så man hör "Gurkans" ord från Repmånad i bakhuvudet: Minns Ådalen!

Säkerligen avskräckte också erfarenheterna från 11 september när F 16 i Uppsala bedrev mörkerflygning de närmaste dagarna efteråt för att höja kompetensen för den nationella beredskapen och då av Arlanda ATCC leddes in över Stockholm. Polisen och Flygvapnet blev nerringda av oroliga Stockholmare under de tidiga morgontimmarna. På morgonen satt sedan den dåvarande ÖB Johan Hederstedt i morgonsoffan i TV 4 och tog heder och ära av sina piloter som skrämt medborgarna.


Därav kan man dra två för Sverige mycket pinsamma slutsatser. För det första och som jag nämnde i förra inlägget, är den svenska beredskapen för extraordinära händelser där polis och militär måste samverka en fullständig katastrof med oklara ledningsförhållanden och av allt att döma en oövad orderkedja. Att man ingenting lärt de åtta åren som gått sedan 11 september måste lastas de under tiden sittande regeringarna som är de som har haft möjligheten att förändra lagstiftningen och skapa krisplaner.

För det andra förläner alltså den högsta militära närvaron i Östersjön sedan flera år innan murens fall för 20 år sedan att den övervakas av två st JAS 39 Gripen. Det är alltså vad Sverige med den under 2000-talet förda försvarspolitiken klarar av att sätta upp. Återigen tvingas man konstatera att den försvarspolitik som förts till dags datum är ett skämt på gränsen till katastrof.

För vem förs den svenska försvarspolitiken?


Mer i media: Expressen, SvD, 2, Aftonbladet, 2, TV 4, Sydsvenskan