Ledord (uppdatering 1/4 09.30)

Öppenhet, resultat och ansvar är de tre ledord som förre ÖB fastställde att Försvarsmaktens värdegrund ska vila på.

Nu ska Försvarsmakten bygga varumärke för att bättre kunna attrahera ny arbetskraft. Försvarsmakten™ kommer att bygga på de tre nya värdebegreppen som just nu gör sin entré på förbanden: "Vi syns, vi verkar, vi respekteras".

Efter den senaste veckans händelser i Försvarsmakten som Borneo redogör för och Informationsstabens klavertramp inför öppen telefonlinje, inser man direkt att det inte började så bra för Försvarsmakten™. Att genomföra ett informationsmöte för berörd personal där de mest intressanta bilderna (bl a ekonomin) som ska förklara för personalen varför det är så oerhört viktigt med en ovanjordsanläggning i Mälardalen, istället för en fortifikatoriskt skyddad och väl fungerande anläggning i Hästveda, är censurerade, visar inte direkt på vare sig öppenhet eller inbjuder till respekt. Ej heller att ändra tidpunkten för mötet med så kort varsel att personal ej kan medverka, eller att skälla ut personal som står upp för sina underordnade och vill diskutera beslutsunderlaget. Vidare visar knappast motiveringen att beslutet innebär en acceptabel nedgång i kvalitet och kvantitet på vikten av att verka.

Det ser onekligen mycket mörkt ut för det svenska luftförsvaret där resultatet oundvikligen kommer att bli ett rejält förmågeglapp. Frågan är nu hur den politiska nivån ställer sig till att planerna för GLC/NOC nu återigen är i full fart, men under annat namn, trots att stopp beordrats? Frågan är också vad de ansenliga summor som nu ska läggas på detta ändamål annars skulle kunna ha använts till?


Försvarsmakten kommer utan tvivel att vara ett starkt och självrekryterande den dagen man koncentrerar sig på att sätta verkan och personalen i centrum, istället för närmast aktivt försöka stöta sig med personalen och sätta konsulterna och försvarsindustrin i centrum.


Uppdatering 1/4 09.30: I skenet av den låga flygtidstilldelning som redan drabbat de icke-prioriterade stridsflygdivisionerna (med nationella uppgifter) som under kommande år kommer att ligga långt under den erforderliga för uppnå ställda mål, kommer en "nedgång i kvantitet och kvalitet" inom stridsledningen att vara förödande. Inte nog med att man ej får övningstid, när man får öva kommer man inte att ha tillgång till stridsledningsresurser, vilka är fullständigt grundläggande för att bedriva all form av mer avancerade flygövningar än loopingar. Redan idag råder en enorm brist på flygstridsledare p g a inrättandet av GLC/NOC. Beslutet att fortsätta i samma spår medför att det kommer att ta år att återfå kunskap och förmåga hos de stridsflyg- och utbildningsdivisioner som inte ligger längst upp på prioritetslistan, under förutsättning att det går att rekrytera och utbilda ny stridsledningspersonal.

En logisk följd (uppdaterad 1/4 19.30)

SvD berättar nu att brittiska flygplan ska öva skarpskjutning i norra Sverige "någon gång i vår". Tidigare har det berättats att amerikanska flygvapnet vill göra samma sak i sommar. Andemeningen i media verkar vara att man som svensk ska uppröras över att NATO-länder övar i Sverige. Jag anser istället att det är en mycket logisk följd av tidigare beslut.

Som bekant har Sverige avgivit en solidaritetsförklaring gentemot de nordiska länderna och gentemot EU i och med Lissabonfördraget. I solidaritetsförklaringen säger sig Sverige både vilja ge och ta emot hjälp i händelse av kris eller krig. Detta i kombination med det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik, har fått till följd att Försvarsmaktens senast påförda uppgift är att kunna ta emot stöd och att leverera det som benämns "Host Nations Support", HNS. HNS innebär i korthet att man stödjer ett till landet tillfört förband med tjänster och resurser som inte ingår organisatoriskt i förbandet. Det kan vara allt från förplägnad och sjukvård till mer offensiva resurser.

Idag sticker ingen under stol med att den försvarsmakt som finns kvar, motsv ca 7 bataljoner (+4 i reserv och 40 hemvärnsbataljoner), 4 stridsflygdivisioner, 5 korvetter och 3 ubåtar, är långt ifrån tillräckligt att klara av att försvara Sverige med. Sverige är därför mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig eller kris. Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.

För att effektivt kunna klara av att ta emot stöd från andra nationer i syfte att försvara Sverige och även kunna stödja dem på plats i Sverige krävs det helt naturligt att man övar på detta. Var ska man då öva detta om inte i Sverige? Att utländska förband nu genomför skarpskjutningar innebär att svenska förband kommer att samöva med de utländska förbanden, vilket stärker svensk förmåga, såväl inför gemensamma internationella insatser, men än viktigare, för att gemensamt kunna genomföra försvar av Sverige.

Att effektivt kunna lämna HNS till andra länders förband, framförallt ur EU, som ska kunna hjälpa till att försvara Sverige kommer att kräva en del infrastrukturella investeringar, såväl kommunikation som, inte minst, baser för marin- och luftstridskrafter.

Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.


Uppdatering 4/1 19.30: Regeringen har nu gett klartecken för britterna.


Andra: Väpnaren

Gästinlägg: Flygvapnets styvbarn återigen misshandlat

Idag, den 30 mars 2010, meddelade HKV att C Prod Flyg tagit beslut om att avbryta vidarutbildningen av nya helikopterpiloter. Beslutet grundar sig på det katastrofala läge Hkp 15-parken befinner sig i. De få helikoptrar vilka finns tillgängliga ska användas för Atalanta och NBG 11.

Beslutet slog ner som en bomb bland personalen på Helikopterflottiljen och dess personal, inte minst bland de elever som blir snuvade på sin utbildning. Beslutet att inte genomföra typinflygning samt vidareutbildning på Hkp 15, den enda, om än i ytterst begränsad omfattning, användbara helikoptern för utbildning inom FM, är en katastrof för hela systemet.

Hkpflj är återigen strykpojke, ingen skugga på Hkpflj eller dess ledning, de har kämpat emot. Desto större faller ansvaret på HKV och FV på det sätt man behandlar mjukvaran människan.

Inte nog med det, de elever som just nu genomför sin grundläggande helikopterutbildning i Tyskland kommer heller inte att få fortsatt utbildning i Sverige.

De elever som först utbildades i Tyskland har nu inte flugit på nio månader. Med den begränsade erfarenhet de har är redan det uppehållet allvarligt då de inhämtade kunskaperna måste befästas. Att nu besluta att de inte ska komma i luften på ytterligare närmare två år innebär att hela deras utbildning behöver göras om, förutsatt att de nu stannar kvar i ett söndervittrande FM.

Den enda räddningen är att hyra in ett antal civila helikoptrar för att på så sätt bibehålla och förkovra de redan dyrt inhämtade kunskaperna.

Det är en billig lösning. Helikoptrar finns, t.ex. A109, den civila versionen av Hkp 15. Lärare finns med civil behörighet. Alltså de lärare som idag verkar på Hkp 15 i FV. Det är bara en fråga om att (våga?) ta ett beslut.

C ProdFlyg borde inte ha svårt att fatta ett sådant beslut då en sådan variant har använts i närtid. Han fick själv helikopterutbildning på en civilt inhyrd helikopter, innebärande civilt certifikat, under sin tid som chef för Hkpflj.

Borneo

Arktisk osämja

Det är inte första gången som de i övrigt så goda vännerna USA och Kanada uppvisar osämja när det handlar om Arktis. Nu kritiserar USA:s utrikesminister Hillary Clinton Kanada för att inte ha bjudit in Sverige och Finland till ett möte om Arktis. Tidigare har även Danmark och Kanada varit i luven på varandra angående Arktis, men bedriver nu i alla fall militära övningar tillsammans i nordligaste Kanada, samtidigt som Ryssland ska genomföra fällning av fallskärmsförband i Arktis. Arktisk och subarktisk militär förmåga i form av fartyg och förband som klarar att uppträda i det kärva klimatet blir allt viktigare, där nu Ryssland avser att sätta upp ett speciellt arktiskt förband.

Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.

Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)

För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.


SvD, HD

Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh

Fyrkant i runt hål

Den 6 april sjösätts nästa steg i införandet av Försvarsmaktens nya datasystem PRIO. Syftet med PRIO är som bekant att rationalisera inom Försvarsmaktens horder av datasystem och ersätta drygt 70 mer eller mindre föråldrade system, samt införa ett system som ska ge fullständig överblick över Försvarsmaktens resurser och därmed underlätta ekonomistyrningen. Ett nog så lovande syfte och definitivt något som Försvarsmakten är i behov av.

Steg 2 omfattar resterande HR-funktioner från steg 1 och ekonomihanteringen. Det är här PRIO fullt ut kommer att drabba chefer på låg- och mellannivå och ända upp till förbandschefer. Liksom så många andra ”rationaliseringar” inom Försvarsmaktens verksamhet och övrig offentlig verksamhet går dessa delar av PRIO ut på att skära inom administrationen för att frigöra ekonomiska medel. Administrationen är lätt mätbar och därför lätt att genomföra besparingar inom. Genom att istället ålägga personalen inom kärnverksamheten att lösa de administrativa uppgifterna på egen hand med exempelvis PRIO, eller dess hatade föregångare inom lönesidan, PALASSO, kan man snyggt och enkelt spara in stora kostnader inom administration. Att sedan personalen inom kärnverksamheten måste ägna minst lika stor tid som administratören på administration, istället för att ägna sig att det man är utbildad och rekryterad för att göra – väpnad strid, är mycket svårare att mäta och därmed svårt att redovisa. Detta syns därför inte i de snygga rationaliseringsrapporternas powerpoint-bildspel, men märks oerhört väl ute i organisationen. Bara självstudierna som ska genomföras av alla med någon form av chefsskap för att lära sig PRIO är på 70 h, dvs nästan två hela arbetsveckor. Att lägga administrativa uppgifter på de anställda inom kärnverksamheten innebär ett steg tillbaka mot jägare- och samlarsamhället där alla hade en fullkomlig självhushållning. Man kan jämföra det med att avskaffa matsalarna och alltid låta personalen laga sin egen mat, antingen hemma eller i form av grönpåse. En kock sparar ca 1½ timmes arbetstid per dag åt den soldat som annars ska sköta sin egen tillagning av mat med där tillhörande disk enligt studier (vad det innebär för moralen med lagad mat istället för vakuumförpackad är väl känt).

Den årliga driftskostnaden för PRIO kommer att ligga på drygt 200 milj kr, där kostnaden för användarlicenser inte är försumbar. Sålunda kommer inte huvuddelen av den stridande personalen, soldaterna, att få egna konton i PRIO. Istället kommer deras plutonchefer eller motsvarande, få nöjet att hantera deras uppgifter i PRIO under en icke oansenlig del av arbetsdagen istället för att ägna sig åt allt det andra som det innebär att sköta ett krigsförband. I mina ögon ska en kompanichef och motsvarande befattningar ägna sig åt att bli bättre på att föra sitt förband på fältet, inte att föra dess uppgifter i ett ekonomisystem, för att man har fått för sig att administration är onödig kostnad. Administrationen utvecklades för att friställa resurser för en organisations kärnverksamhet. Det verkar vara helt bortglömt idag. Tyvärr kommer detta inte bara att drabba chefer på låg och mellannivå. På verksamhetsställen med stor andel officerare och specialistofficerare behövs det inte att många chefer på lägre nivå är på förrättning eller semester förrän det blir förbandschefen som befinner sig i situationen att denne ska attestera allt ifrån reseräkningar till semestrar och andra personalärenden. Knappast en uppgift för en förbandschef, men sådan är konstruktionen i PRIO idag. Det dröjer förmodligen inte länge förrän man åter inrättat den funktion som fanns för 50 år sedan med kompaniadjutanter som skötte soldaternas löner m m. Sedan dröjer det några år innan man inser att det skulle innebära vissa fördelar att samla alla adjutanterna i en kameralenhet på förbandet.
För att kärnverksamheten ska fungera, krävs det hjälp med administration.

Förhoppningsvis blir det förändringar på ovanstående tokigheter, men man kan inte vara säker. Redan från början har man från försvarsmaktsledningshåll uttryckt att det är Försvarsmakten som kommer att anpassa sig till PRIO och inte tvärtom. Att anpassa SAP, som är PRIO:s grundplatta till FM skulle öka de redan skyhöga kostnaderna än mer. Situationen blir ju då lite olustig när man helt plötsligt upptäcker att ett av regeringen beslutat förband saknas i PRIO eller när ett antal bemanningsrader som är väsentliga för verksamheten saknas. ”PRIO gäller” är inriktningen, men självklart kan man lösa dylika problem men inte utan en hel del tidsspillan. Försvarsmakten är en fyrkantig bit som ska passera ett runt hål.

Ett av de största problemen med PRIO rör hanteringen av hemlig information. Meningen är att PRIO ska kunna hantera information med säkerhetsklassningen Hemlig/Restricted, vilket är den näst lägsta nivån av sekretess. Ackrediteringen av PRIO har liksom så många andra datasystem, framförallt s k hyllvara, stött på patrull i form av MUST:s ackreditering. Många gånger tycker man att MUST är överdrivet försiktigt i ackrediteringar, med en målbild att om ingen information överförs finns ingen risk för att information kommer på villovägar. För PRIO finns det dock all anledning att vara orolig. PRIO ersätter som sagt drygt 70 andra datasystem och en ansamling av sådana datamängder om allt från var personalen bor, vilken materiel som finns i vilket förråd, till vilken tillgänglighet resurser har inom en viss tidsrymd, gör att ett säkerhetshål i PRIO är fullständig mardröm för svensk försvarsförmåga. Viss materiel kommer dock att hanteras i separata datasystem med högre sekretessklass, men den sammantagna informationsnivån är ändå mycket hög. Just säkerhetsaspekten reser Statskontoret i sin rapport om PRIO mycket stora varningsflaggor för, där man bl a konstaterar att ”erforderliga säkerhetslösningar för dagen inte finns att tillgå”.

Inom säkerhetsområdet kan man också ägna några tankar åt redundansen. PRIO är definitivt en kritisk sårbarhet i Försvarsmaktens funktion. Hur hindrar man i händelse av krig en motståndare från att helt lamslå Försvarsmakten genom att slå ut PRIO? Även om man inte samlar alla servrar på ett och samma ställe, finns det andra sätt att påverka system av detta slag. Frågan är om inte skyddet av PRIO och dess undersystem kommer att behöva prioriteras upp till toppskiktet bland skyddsvärda system och förmågor inom samhället. Innebär PRIO att man ännu en gång lägger alla ägg i samma korg?


Det hittills genomförda införandet av PRIO (steg 1) har förlöpt långt ifrån smärtfritt och införande 2 har därför fördröjts upprepade gånger. I Norge, som varit förebilden för Försvarsmakten avseende PRIO, har införandet av SAP (det affärssystem vilket PRIO grundar sig på) inneburit avsevärda problem för den norska försvarsmakten, varvid t ex tillgängligheten på stridsflyget nergick enormt och man har fått anställa avsevärt mycket fler IT-konsulter än tänkt för att få någon rätsida på systemet. Kostnaden för SAP för norska Forsvaret beräknades till 1,7 mdr kr (Försvarsmakten räknar med ca 2,4 mdr kr). Nu visar det sig att slutnotan för Norge istället kommer att hamna på det dubbla, runt 3,4 mdr kr. Vissa civila organisationer som köpt SAP har drabbats av enorma problem och fått dra sig ur efter miljardförluster, t ex Försäkringskassan. Samtidigt har andra lyckats, t ex IKEA och gemensamt för de företag som lyckats är att man haft en mycket bestämd målbild och inte gett sig på allt för stora förändringar i grundsystemet.

Kostnaden för PRIO:s införande 1 ligger betydligt över budget, vilket kommer att få negativa följder för resterande steg (2-6). När systemet är helt infört framåt 2017 ansåg Försvarsmakten tidigare att det skulle medföra besparingar på 1 miljard kr om året. Computer Sweden synade denna siffra och siffran ligger nu officiellt på 270 milj kr om året, vilket gör att de 2,4 mdr kr PRIO får kosta kommer att ta lång tid att ta igen, då driftskostnaderna som sagt ligger på drygt 200 milj kr/år. Kommer PRIO någonsin att nå break-even?

Statskontoret, som flera gånger granskat PRIO, anmodar i sin rapport den 8/12 2009 Försvarsmakten att hålla inne med anskaffningen av införande 3 och 4 tills noggrannare specificering av dessa steg gjorts, införande 1 och 2 flyter säkert och övriga problem undanröjts (framförallt säkerhetsproblemen), samt nyttokalkylerna med PRIO uppdaterats. Dagarna efteråt kallades företrädare för Försvarsmakten upp till Försvarsdepartementet för att förklar sig. Försvarsmaktens svar blev sedan att tre veckor senare beställa införande 3 och 4. Kände man sig tvingad att agera innan Regeringen agerade, att agera innanför OODA-loopen? Regeringen har sedan dess ställt krav på att få information om vad det skulle kosta att avbryta PRIO. Man lär dock inte hinna agera även om man skulle få för sig att lägga ner PRIO-satsningen.

Under sista veckan i februari meddelades att Försvarsmakten 2008 underskred sin budget med 2,5 mdr kr. Utåt hette det att det rörde sig om ett planerat sparande, men ingenstans i budgetunderlaget fanns en så stor post upptagen som sparande. Samtidigt gick kärnverksamheten som vanligt på extrem sparlåga, men utbildade stridsvagnsplutoner istället för kompanier, reducerade sjödygn, soldater som inte kunde anställas p g a ”saknade ekonomiska medel” och piloter som fick nöja sig med samma flygtidstilldelning som sina nordkoreanska kollegor, motsvarande en bråkdel av den hos kollegorna i NATO. Anslagsunderskridandet bara alla spår av en uppkommen situation. Bara inom den viktigaste anslagsposten, den för ren och skär verksamhet i form av övningar o s v, underskreds budgeten med över 200 milj kr, vilket är en mycket betydande del. Försvarsministern meddelade t ex för en dryg månad sedan att Försvarsmakten gick 1,5 mdr kr plus 2009, men siffran kunde bli högre då inte alla fakturor ännu inkommit och alla kalkyler färdigställts. Just dessa problem med en ekonomi som innehåller många osäkerheter är det meningen att PRIO ska avhjälpa. Jag ser det som PRIO:s allra viktigaste och mest behövda funktion.

Många av de datasystem som PRIO ersätter, skulle ha ersatts för tio år sedan, men då påtänkta ersättare stötte på samma problem som PRIO och lades ner efter avsevärda kostnader. Vad är alternativet till PRIO? Jag är rädd att det inte finns något. Vissa av datasystemen som nu äntligen ersätts av PRIO skrevs en gång för datorer med processorer som hette 286, 386 o s v och skulle ha ersatts långt tidigare. Man kan också fundera på hur länge det är planerat att PRIO ska vara i drift. När kommer ersättaren?

Det kanske mest intressanta i hela PRIO och som känns väldigt talande för dagens Försvarsmakten är att inriktningen från HKV är att det är Försvarsmakten som ska anpassas till SAP/PRIO och inte tvärtom. Det blir en fyrkant som ska passera det runda hålet.


Andra om PRIO: Chefsingenjören, Väpnaren, Morgonsur (del 1), Cynisk, Synpunkterna

Ännu en milstolpe

Som synes passerade bloggen nyligen 700 000 besök, vilket är räknat i unika besökare baserat på cookies. Räknar man in återkommande besökare, ligger antalet långt över miljonen.

Det blev aldrig något inlägg då 600 000 sprängdes eftersom det gick så snabbt efter 500 000, vilket var i början av december. Bara sedan i somras har WW haft nästan en halv miljon unika besökare. Det blir intressant att se vad räknaren säger till sommaren. Listan över var besökarna kommer ifrån är klart intressant och under det senaste året verkar det bli allt fler besök från media. Ser man till besök från myndigheter är bilden densamma som tidigare. WW ligger ständigt i toppen på Creeper och intressant nog med 2-3 ggr så många besökare som den politiska blogg som annars ohotat är mest besökt på internet enligt alla bloggtopplistor.

Antalet bloggar om försvarspolitik blir ständigt fler och dessa läggs till i högerspalten. Ju fler, desto större intresse kan man väcka för försvars- och säkerhetspolitiken, vilket som bekant varit ett undanskymt politiskt område i Sverige de senaste decennierna.

Första medlen från Gula Bandet överlämnade

Kustjägarveteranerna meddelar i ett pressmeddelande att de första 30 000 kronorna som försäljningen av det gula bandet inbringat, nu har donerats till Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne vid en ceremoni på K 1 i lördags.

Kustjägarnas Gula Bandet ger 30 000 kronor till stiftelsen Jesper Lindbloms minne


Sällskapet Kustjägarveteranerna (KJV) har bedrivit försäljning av det Gula Bandet och behållningen av försäljningen hitintills, 30 000 kr, överlämnades vid Sällskapet Kustjägarveteranernas Årsmöte den 20 mars till stiftelsens ordförande Anna Jonsson.


Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne tillkom efter att Jesper Lindblom stupat under tjänstgöring i Afghanistan. Jesper tjänstgjorde vid SSG, som är ett av Försvarsmaktens specialförband. Sällskapet Kustjägarveteraner tog fram det Gula Bandet inspirerade av bloggaren Wisemans Wisdoms till förmån för stiftelsen Jesper Lindbloms Minne.

Det Gula Bandet är en internationellt erkänd symbol för att visa sitt lands soldaters stöd. KJV har tagit detta initiativ för att öka förståelsen för de svenska soldaternas krävande uppgifter och för att skapa synligt stöd för dessa.

– Försäljningen av det Gula Bandet har gått synnerligen väl. Jag är stolt över att idag kunna överlämna den första behållningen om 30 000 kr av vår försäljning till stiftelsen. Jag är övertygad om att medlen kommer att komma väl till pass och göra nytta. Vi kommer fortsatt att sälja Gula Bandet och intäkterna går oavkortat till stiftelsen, säger Göran Hagberg, Ordförande för Sällskapet Kustjägarveteraner.

Jesper Lindbloms Stiftelse instiftades av de anhöriga till Jesper Lindblom för att hedra hans minne, men också för att uppmuntra efterkommande att odla föregångsmannaskap, kamratskap och ledarskap under svåra förhållanden. Dessa egenskaper var särskilt framträdande hos Jesper. Ett Stipendium om 10 000 kr delas årligen ut till person eller personer inom Försvarsmaktens specialförbandssystem, vilket även inbegriper de understödjande förbanden från armén, marinen och flygvapnet, som verkar i andan för stiftelsens urkund.

Som säkert bekant är Stiftelsen Jespers Lindbloms Minne och flera andra organisationer, bl a Fredsbaskrarna, starkt engagerade i arbetet med att etablera ett svenskt veterancentrum för att kunna stödja och vård veteraner och deras familjer på ett kvalificerat sätt.


Läs även Borneo

Försvarsmakten™

Ett av de största arbetena som just nu pågår i Försvarsmakten är arbetet med att skapa varumärket Försvarsmakten. Försvarsmakten™ ska utgöra grunden för rekryteringen av personal i framtiden. Därför har det identifierats att det är ytterst viktigt att Försvarsmakten™ är ett starkt varumärke bland ungdomar och även har ett gott rykte i samhället där det ska finnas en tilltro till vår militära förmåga. Det är en nog så enkel, men korrekt slutsats.

Frågan är då hur man skapar ett starkt varumärke? "Allting kan säljas med mördande reklam", är ett uttryck med rötterna i andra världskrigets ransoneringstid. Under de kommande tre åren kommer Försvarsmakten att lägga närmare en miljard kr på just PR och rekrytering. Frågan är dock vad som finns bakom reklamen och fasaden. När det gäller en samhällsbärare som Försvarsmakten är det ytterst viktigt att fasad och innehåll är detsamma. Just detta väcker en del oro, när Försvarsmaktens enda kvarvarande tidning (i strävan att bli en mer homogen organisation), Försvarets Forum, i princip endast presenterar en snygg fasad samtidigt som Försvarsmaktens personal bekymrar sig över en rad problem i organisationen.

Stärker man tilltron till vår militära förmåga genom reklam eller genom konkreta handlingar? Vilken del i detta arbete har politikerna? Vilket ansvar åligger chefsskiktet att offentligt tala om för politikerna vilka problem som finns i organisationen och hur det är ställt med den svenska försvarsförmågan?

Det är också symptomatiskt att i princip ingenting av den försvarsdebatt som idag förekommer i samhället bereds plats i Försvarets Forum. Bortsett från nätet är det istället framförallt i frivilligorganisationernas tidningar och Officerstidningen som debatten får föras. Det är också i dessa tidningar man hittar de mer breda reportagen om försvars- och säkerhetspolitik och Försvarsmakten och dess framtid. Att som Försvarsutbildaren våga göra en intervju med den till Sverigedemokraterna avhoppade moderaten, kände militärhistorikern och försvarsdebattören Stellan Bojerud, tyder på en viss ryggrad, liksom att diskutera vad Nord Stream kommer att innebära för Sveriges säkerhetspolitiska situation.

I senaste Officerstidningen (2/10) har arméinspektören Berndt Grundevik en debattartikel om chefs- och ledarskap och vikten av detta inför framtiden. På det hela taget anser jag honom ha mycket rätt när han efterlyser mer ryggrad och föregångsmannaskap hos chefer och att han ifrågasätter dagens officersutbildningar avseende kvaliteten på lärarna. Vad som däremot fick mig att verkligen lyfta på ögonbrynen var att arméinspektören sade sig ha hört följande: "Förmågan att fatta obekväma beslut som ibland leder till kritik och snack från personalen och att anonyma bloggare medför att chefer blir beslutsrädda".
En chef måste kunna stå för sina beslut, annars ska man inte vara chef. Besluten måste kunna motiveras för personalen. Det är grunden i ledarskap. Kan man inte motivera sina beslut får man inte personalen med sig. Får personalen inte ventilera sina åsikter faller ledarskapet.

Ett led i Försvarsmakten™ är att göra sig av med mil.se och istället inrätta forsvarsmakten.se. Jag tror inte jag är ensam om att anse att det är ett monumentalt felgrepp att kapa ett redan etablerat, fungerande och enkelt varumärke som mil.se för att istället skapa en mer komplicerad webbadress där det övergripande syftet verkar vara en "skylttrimning". Mil.se är en adress som såväl personal som allmänhet idag hittar till och som i det mer mobila samhället är enkel att slå in på sin Iphone. Under en övergångsperiod kommer mil.se att länka vidare till forsvarsmakten.se. Men är smaken värd kostnaderna? För ett och ett halvt år sedan försvann de lokalt administrerade sidorna på mil.se eftersom man från centralt håll ville ha full kontroll över informationen som lades ut på mil.se. I samband med detta försvann också all "historia", dvs allt som respektive förband tidigare publicerat. Var detta också ett led i att skapa en homogen organisation? Många minns säkert också förre ÖB:s totalhaverade Försvarsmaktslogotyp för ett antal miljoner, vilken var ett led i utsuddandet av förbandsidentiteterna.

I samband med inlägget om svensk användning av flygunderstöd i Afghanistan i början av veckan, besökte jag www.af.mil, det amerikanska flygvapnets hemsida. Det amerikanska försvaret upplevs av många svenska officerare som mycket stelt, så döm om min förvåning när jag såg att man infört möjligheten för läsarna att, likt på många bloggar och nyhetssidor, kommentera artiklarna. Det var långtifrån bara positiva kommentarer. En artikel om att USAF ännu en gång ska skaffa nya uniformer (åtta år sedan sist) fick läsarna att rasa och undra om det inte fanns viktigare saker att lägga pengar på.

Tvivelsutan skulle motsvarande funktion på mil.se vara ett effektivt sätt för Försvarsmaktsledningen att ta in synpunkter från sin personal och medborgarna, men vågar man ta steget? Skadar eller stärker det varumärket i slutändan? Andra idéer skulle kunna vara att ansluta webbplatsen till Twingly för att man skulle kunna se vad som bloggas om Försvarsmakten och att inrätta en extern nyhetslista liknande den Officersförbundet har. Jag vet att Chefsingenjören länge efterlyst ett officiellt diskussionsforum för Försvarsmakten liknande det som finns Pakistan.


Risken är överhängande att Försvarsmakten™ blir en organisation med en vacker fasad men med ett ruttet innehåll om vi inte vågar ifrågasätta och debattera. De enda som rekryteras av en sådan organisation är de som inte har något val eller förstånd. Det är knappast grupper som utgör det bästa soldatmaterialet. Försvarsmakten är yttrandefriheten och demokratins försvarare. Då bör man tillämpa dessa också.


Läs även Chefsingenjören och Cynisk

Personröster och partipiska

Att det är val i höst har förhoppningsvis inte undgått någon. Man kan dock hoppas att allmänheten i år har bättre koll på vilka som sitter på regeringsmakten i år än motsvarande tidpunkt 2006.

Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.

En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.

Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?

Företeelser som den som beskrivs i Fokus, med den f d moderate riksdagsmannen Göran Thingvall blir därför något av en frisk fläkt när politiker mer lyssnar till sitt hjärta än lyder piskan. Thingvall hoppade nyligen av moderaterna då han är missnöjd med den av Alliansen förda sjukvårdspolitiken och att man brutit vallöften från 2006. Det blir t ex mycket intressant att se hur valrörelsen utvecklar sig till hösten när Miljöpartiet ska byta ut sina språkrör under 2011 och den dynamiska Maria Wetterstrand ska kliva av. Är väljarförtroendet så lågt för Mona Sahlin som görs gällande i DN, finns det en liten risk att Sahlin inte kommer in på personval.

De flesta av läsarna av den här bloggen är intresserade av försvarspolitik och många hör av sig och är otroligt besvikna på den sittande Regeringen. Det är naturligtvis trevligt och intressant att få respons på det som skrivs, men det mer konstruktiva är snarast att berätta för politikerna vad man tycker. När man hör en politiker uttrycka en åsikt i ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, bli inte bara förbannad och knyt näven i fickan som folk oftast gör. Gör något åt saken. Ta kontakt med politikern i fråga och ge din syn på saken. Oavsett vad man tror när man ser vissa politiker, så bits de inte. De flesta blir snarast tacksamma över att få feedback.

Om fler väljare utnyttjade sina möjligheter att personrösta och framförallt att påverka sina politiker, skulle vi förmodligen ha ett bättre samhälle.

Äntligen en antydan till veteranpolitik (uppdaterad 20/3 09.30)

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag på DN Debatt och i sin blogg om den kommande veteranpropositionen. Det är mycket glädjande att det äntligen blir av eftersom det går ett och ett halvt år sedan veteranutredningen presenterades sitt resultat. Sverige har tidigare närmast helt saknat en skyddsnät för att ta hand om veteraner.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att fastställa vilken myndighet som bär det övergripande ansvaret för veteraners rehabilitering. Det får aldrig bli så som det blivit för många tidigare veteraner, där man kastats fram och tillbaka mellan myndigheter som alla agerat som alla med alla medel värjt sig från allt ansvar. Därefter följer att staten har ett livslångt ansvar för att ta hand om sina veteraner som den kommenderat ut i krigstjänst.

Dessa frågors lösande är fundamentalt för att i framtiden kunna rekrytera personal till Försvarsmakten. I förlängningen är också veteraners status av vikt för rekryteringen. Därför är det glädjande att man väljer att inrätta en speciell veterandag (29 maj), en ny "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser" och en ny medalj för svenska soldater som blivit sårade. Allt det som nämns i Försvarsdepartementets pressmeddelande är berömvärt, men egentligen ack så självklart och närmast pinsamt att det inte funnits på plats tidigare.

Ett inrättande av ett veterancentrum för att kunna stötta och vårda veteraner och samtidigt ta emot deras anhöriga står högt upp på mångas önskelista och jag hoppas verkligen att det arbete Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne åtagit sig, kommer att bära frukt.

Man ska dock komma ihåg att det inte bara är den enskilde soldaten som åker ut på insatser. Det är i högsta grad även soldatens familj, där nu i bästa fall en vuxen* ska ta hand om familjen medan den andra tillbringar ett halvår på insats. Enligt förslag från Försvarsmakten ska normen vara en insats à 6 mån var tredje år och det kombinerat med ett utlandsobligatorium i det nya anställningsavtalet blir det med tiden rätt långa perioder som familjen tillbringar utan den ena föräldern och med ständig oro för vad som händer i insatsområdet. Inom just familjefrågan finns oändligt mycket mer att göra, då svensk lagstiftning idag i mångt och mycket hindra riktat stöd till de anhöriga hemma. Norge är på detta område ett föregångsland inom såväl stöd från samhället till det stöd som lämnas av Forsvaret till de anhöriga. Märk väl, det handlar inte bara om stöd till familjer "på insats" utan även om ett allmänt stöd till familjer för att de ska trivas i den glesbygd som en militär karriär ofta medför. Familjestödet är högt prioriterat i Norge och redan från mil.no:s förstasida kommer man till "Familieweb". I Sverige kan man glädjas åt att Försvarsmakten mer och mer börjat stötta anhöriga till soldater på insats med informationsmöten, men Sverige är fortfarande ett u-land på området, även om man kan se en antydan till agenda i Försvarsdepartementets pressmeddelande. Ett besök på mil.no rekommenderas varmt.

Soldater på insats behandlas samtidigt fortfarande mycket märkligt avseende förmåner. Inför lagstiftningen är en fredsframtvingande insats direkt att jämföra med en tjänsteresa till Rom, eller något annat trevligt ställe. Mycket återstår dock att göra inom det här området. Fortfarande minskas traktamentet till 70% efter tre månader, precis som i all statlig tjänst. Staten räknar med att man efter tre månader kommit mer till rätta på sin tjänstgöringsort och lärt sig hitta till en bra mataffär och att då gjort de nödvändiga inköpen som ett nytt boende medför. Att situationen är helt annorlunda i Afghanistan när man i bästa fall bor på en camp, spelar inte någon som helst roll. Av soldatens traktamente dras också automatiskt 85% bort eftersom staten anser att soldaten faktiskt får fri kost och logi. Att det sedan ofta handlar om att man bor i tält och äter vakuumförpackad mat, istället för helpension i Rom, spelar ingen som helst roll. Under utbildning på Livgardet inför insatsen får den stamanställde officeren arbeta under helt andra villkor än vad som annars är reglerat vid tjänst inom Sverige. Avsteg görs från boendestandard, resor m m utan ersättning för detta. Snarare är det tvärtom.

Jämför man den ersättning som en soldat har i Afghanistan, med en person utskickad av MSB till Haiti är det också himmelsvid skillnad i ersättning där soldatens arbete med livet som insats är betydligt mindre värt. Motsvarande gäller för Kustbevakningens insats i Operation Atalanta utanför Somalia, där förmånerna och ersättningen är avsevärt mycket bättre än som ges åt Försvarsmaktens personal med motsvarande uppgifter. Större risk innebär tydligen mindre ersättning. Är det för att man är dum och godhjärtad nog att ta risken?

För övrigt anser jag som alltid tidigare att tjänstgöring vid internationella insatser helt skulle skattebefrias. Det blir en liten kostnad för staten, men det betyder otroligt mycket, såväl ekonomiskt, som framförallt moraliskt för den enskilde soldaten.


Slutligen undrar jag stilla varför man hela tiden ska göra åtskillnad i statusen för soldater tjänstgörande i Sverige och de som tjänstgör internationellt? Genom att t ex inrätta en "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser", diskvalificerar man automatiskt alla som deltar vid nationella militära insatser. Är det ännu ett led i Långtbortistandoktrinen? Soldat är man oavsett var man tjänstgör. Det viktiga är att man gör sin tjänst för Sverige.

Det är för det man ska belönas och det är alla våra soldater som ska stöttas.


Andra bloggare: Johan Westerholm, Åsa Lindestam, Cornucopia, Allan Widman, Borneo, Fahlstedt
Övrig media: Skånskan,


Uppdatering 20/3 kl 09.30: Man kan också fundera på hur utlandsobligatoriet ska fungera för officerare/soldater som är ensamstående föräldrar. Vem ska ta hand om barnen? Ska staten betala för internatskola eller barnen sättas på barnhem, eller kan man inte vara officer och ensamstående förälder? Det är sällan en situation man väljer själv. I bästa fall finns en annan förälder som man separerat ifrån, men det är långt ifrån aktuellt i samtliga fall.

Uppdatering 21/3 kl 09.00: I Danmark befarar man att fler danska veteraner tagit sin liv efter hemkomsten än vad som stupat sedan 1992 (49) och man anser sig behvöa en helhetsöversyn på veteranomhändertagandet.