Gästinlägg: Försvarsmaktens taktiska transportflygförmåga 2014

Det blir två intressanta gästinlägg denna vecka, där det första handlar om bristen på långsiktig planering för Försvarsmaktens transportflygförmåga och konsekvenserna av denna brist. Nästa gästinlägg kommer att vara snarlikt, men handla om helikopterförbandens basförbandsbrist.

/Wiseman

-------------------------------------------------


Bakgrund

Med bakgrund av det omfattande arbete, under stor tidspress, som bedrivs med omställningen av försvarsmaktens organisation och numerär så är risken stor att vi missar ett antal grundförutsättningar för att lösa de uppgifter som ställs på oss av politikerna. En av dessa grundförutsättningar är förmågan till rörlighet. I försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskrivs denna förmåga, tillsammans med verkan och skydd, som en av de tre militära basfunktionerna.

För att verkan skall kunna sättas in på rätt plats måste vi ha rörlighet. Genom rörlighet kan stridskrafter flyttas från en plats till en annan för att kunna lösa den tilldelade uppgiften. Därigenom kan verkansenheter formeras och kraftsamlas med största möjliga effekt. Rörlighet är också en förutsättning för att kunna skydda sig mot motståndarens handlingar, exempelvis genom utspridning.[1]

De militära basfunktionerna kräver också ett visst stöd för att fungera och skapa uthållighet på förband.

Verkan, rörlighet och skydd kan endast fungera effektivt om det också finns stöd i form av exempelvis hälso- och sjukvård, transporter, förnödenheter och tekniskt underhåll. Allt sådant stöd syftar till uthållighet. I en konflikt sätter förmågan till uthållighet ofta gränserna för vad som är möjligt att utföra.[2]

I försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020 kan man också läsa följande på samma tema:

Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet.[3]

Med bland annat ovanstående styrdokument som grund har försvarsmakten givet ut direktiv för uppdragsplanering (DUP 2011, 12 och 13) som skall ligga till grund för produktionsdialoger och planering. I inledningen av direktivet för flygstridskrafterna kan man läsa följande styrning som är helt logisk och i paritet med militärstrategisk doktrin samt försvarsmaktens utvecklingsplan.

Transport- och specialflygförbanden ska användas huvudsakligen för att lösa internationella uppgifter men också för nationella uppgifter och stöd till övriga förband i Försvarsmakten med bland annat förmåga till lufttankning och specialförbandsoperationer. Med ett ökat nationellt fokus har behovet av taktiskt transportflygförmåga blivit allt mer betydelsefullt. Strategisk transportförmåga så som transporter till och från operationsområden ska säkerställas med deltagande i SAC samt medlemskap i ATARES och SALIS. [4]

Försvarsminister Sten Tolgfors pekar, vid ÖB chefsmöte, ut de 3 avgörande faktorerna för att nå effekt med försvarsmakten. En av dessa tre faktorer är – Rörlighet, att förbanden snabbt kan flyttas dit de behövs.[5]

Nu ställer sig vän av ordning frågande hur denna ökade betydelse av taktisk transportflygförmåga som en del av förmågan till rörlighet blir omhändertagen av försvarsmakten?

Högkvarteret har beslutat att reducera antalet Tp84 från 8 till 6 och antalet besättningar från 14 till 10 stycken, vilket innebär en reducering med ca 25 % i kommande insatsorganisation. På vilket sätt tycker högkvarteret att den taktiska transportflygförmågan ökar på det sätt som beskrivs i DUP 2011? Detta beslut har tagits på rent ekonomiska grunder utan att över huvud taget fråga ”kunderna” som inte har en aning om att deras förmåga till rörlighet har reducerats med ca 25 %. Förmågan till att stödja vid katastrofer och humanitära operationer kommer också att minska kraftfullt då antalet flygplan och besättningar reduceras.

Behov
Behovet av taktiskt transportflyg bör ha sitt ursprung ur någon form av operationsplan för försvaret av Sverige. Samtliga nivåer i konfliktskalan bör ha en plan för transporter av materiel och förband från utgångsgruppering enligt Försvarsmaktens planering. Försvarsmaktens engagemang inom ramen för de internationella operationerna (ISAF, ATALANTA etc.) är verksamheter som tar mycket resurser idag men som också ger väldigt mycket i vidmakthållandet och utvecklingen av förbandets förmågor.
Ambitionerna att fortsätta delta och bidra vid katastrofer och humanitära insatser bör också ligga till grund för behovssättningen. Behovet kopplat till de 10 typsituationer[6] som försvarsmakten till 2013 skall ta fram inom ramen för stöd till samhället borde också vara styrande.

Jag försöker nedan att beskriva de behov som jag med en snabb analys har kommit fram till. Behoven gör absolut inte anspråk på att vara heltäckande utan skall ses som ett axplock av alla arenornas behov av taktiskt transportflyg.

– Nationellt
Ur ett flygvapen perspektiv så har det historiskt varit mycket viktigt att inneha en stor förmåga till rörlighet då skydd genom spridning varit en grundsten i dess taktiska uppträdande. I kommande insatsorganisation skall vi ha 4 stridsflygdivisioner som skall kunna basera spritt på flera platser, 2 basbataljoner utgångsgrupperade på ett antal fasta platser och några rörliga enheter, helikopterbataljon på några platser och transport- och specialflygenhetens olika fasta och rörliga enheter. Samtliga rörliga enheter måste på något sätt ta sig till deras spridda grupperingar på t.ex. Visby, Uppsala eller Halmstad. När sedan förbanden väl kommit på plats ska enheterna försörjas med flygplansammunition och reservdelar.

Lufttankningsförmågan som idag kommer att utvecklas från utbildningsplattform till en taktisk resurs[7] är en mycket bra förmåga som kommer att kunna genomföras parallellt med godstransporter då enbart det inre bränslesystemet används. Betydelsen av denna resurs kommer också att öka med tanke på ett minskat antal baseringar för stridsflygdivisionerna och dess behov av ökad räckvidd (närområdet). Idag finns det enbart en flygplansindivid som skall lösa denna uppgift och som taktisk resurs kan man inte bara ha en individ. Ett flygplan är inget flygplan, liksom en stridsvagn inte är en stridsvagn!

Att notera är att vid samma typ av beredskapshöjning som flyg- och basförbanden får order om ombasering så är det troligt att även luftvärnet (Halmstad) och logistikbataljonen (Skövde) får order om omgruppering. Parallellt med detta skall det stora centrallagret i Arboga tömmas och distribueras ut till förbanden som finns spridda över riket.

Återtagandet av den militära förmågan på Gotland är ett annat område som bör belysas särskilt. Vilken volym av taktiskt transportflyg krävs för att tillsammans med resurser på sjöarenan lösa uppgiften att transportera ut förbanden till Gotland?

– Internationellt
Efterfrågan av taktiskt transportflyg är redan idag vida överstigande tillgången inom de pågående militära operationerna (ISAF, BG etc.) och det finns ingenting idag som talar för att det kommer att förändras. Att nyttja det taktiska transportflyget för dessa uppgifter är ur ett försvarsmaktsperspektiv relativt kostnadseffektivt då det enbart genererar kostnader utöver de redan finansierade flygtimmarna och lönerna.

– Katastrofer och humanitära insatser
Utnyttjandet av det taktiska transportflyget har under 2000 talet mer och mer inriktats på att genomföra ”gröna” operationer såsom EUFOR och ISAF istället för ”vita” operationer inom ramen för t.ex. Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och Förenta Nationerna. Samtidigt har bl.a. MSB aviserat ett stort behov av stöd. De operationer som planerats eller genomförts (t.ex. Tsunami, Katarina, Haiti, Gudrun och Per etc.) har kunnat genomföras tack vare den flexibilitet och volym som organisationen har idag. Inte att förglömma är den otroligt stora politiska vinningen av att kunna deltaga i och stödja ”vita” operationer. Detta behov (om det finns) behöver tydligare definieras från politisk nivå för att ligga till grund för dimensioneringen av antalet flygplan och besättningar.


Ekonomi
Idag har försvarsmakten ett väldigt konstigt sätt att hantera kostnaderna kring flygtidsproduktion. När exempelvis FTS skall nyttja förmågan taktiskt transportflyg för att flytta en LV-enhet från A till B så faktureras kunden en timkostnad enligt styrningar i verksamhetsuppdraget. Detta innebär att kunden som ansvarar för produktionen av sitt insatsförband skall budgetera för detta eller överväga ett billigare alternativ (lastbil motsv.), vilket innebär att övningsutbytet för transportflyget helt uteblir och att Tp84 åker på så kallade egna övningar (med tomt cargo) istället. Dock kan en överenskommelse göras mellan kunden och transportflyget att det inte skall faktureras något för att det ger ett bra övningsutbyte för divisionen. Risken med detta system är att kompanichefen som budgeterat för Tp84 transport (men fått det struket av budgetskäl) åker lastbil samtidigt som en annan kompanichef genomför förbandstransport med Tp84 ”gratis”. Detta system måste tas bort helt!

Om ett förbands förmågor skall användas inom försvarsmakten så skall inte detta belasta kunderna. All flygtid som produceras och konsumeras inom försvarsmakten är ju redan budgeterad och skall användas så resursoptimerat som möjligt. Självklart kan inte alla av bekvämlighetsskäl flyga överallt men det borde vara enklare att skriva en styrning för det än all den administration som nu läggs på budgetering och fakturering internt, med följden att transportflyget flyger ”egna övningar”!

Man kan jämföra det med att stridsflygdivisionen skall fakturera kompanichefen för det antal CAS anfall han understödjer med, artilleriet fakturerar sina kolleger för indirekt eld och helikopterflottiljen tar betalt för att genomföra MEDEVAC uppdrag! Alla dessa levererade ”produkter” är ju förmågor som förbanden är skapade för att leverera till övriga förband.

Slutsatser
En ordentlig analys om vilket behov av tillgänglighet och volym på det taktiska transportflyget måste göras under ledning av HKV INSS J4 tillsammans med de taktiska staberna. Först när denna analys är genomförd kan högkvarteret ta beslut om hur stor volym som behövs. Denna volym måste givetvis ta hänsyn till de ekonomiska ramar som försvarsmakten förfogar över, men utan analys kan högkvarteret inte ställa olika förmågor mot varandra och prioritera. Det kan ju vara så att något annat materielsystem eller förband skall prioriteras högre än försvarsmaktens behov av taktisk rörlighet. Hur mycket har HKV INSS J4 (som bör veta hur logistikplaneringen är tänkt) och de taktiska staberna varit involverade i riskanalysen som har resulterat i en reducering på 25 %?

När denna behovsanalys är genomförd och det taktiska transportflyget är dimensionerat krävs det att försvarsmaktens ledning dimensioneras, utbildas och övas i att leda taktiska transporter inom luftarenan för att Sverige skall få en taktisk transportflygförmåga som kan lösa ställda uppgifter. Idag är ledningen av detta under all kritik, vi är ur ett internationellt perspektiv absolut sämst i klassen.

Om dimensioneringen fortsätter att bygga på enbart ekonomiska tillgångar (utan kundens behov) så är risken stor att vi återigen börjar tala om att det är ”någon annan” som skall leverera förmåga när Sverige har behovet.

/Harry Winter
________________________________________
[1] Militärstrategisk doktrin 2002, sida 76
[2] Militärstrategisk doktrin 2002, sida 77
[3] Försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020, HKV 2010-02-05 23 320.51391 bilaga 1 sida 12
[4] Direktiv för uppdragsplanering 2011, 2012 och 2013, Uppslag 2.5 Pos 1 Sida 2
[5] Bildspel från ÖB chefsmöte 2010-05-26.
[6] Försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020, HKV 2010-02-05 23 320.51391 bilaga 1 sida 88
[7] Enligt FTS A0

En seger för förnuftet

I UNT kan man läsa att Försvarsmakten nu helt har skrinlagt sina planer på att sälja ut Ärnabasen i Uppsala eftersom man nu bedömer att basen är av stort värde för det nationella försvaret. Samma slutsats har påtalats av många ända sedan beslutet att lägga ner F 16 togs år 2000. Det är märkligt hur det svänger, men man får glädjas över att förnuftet stundom segrar.

Nästa led i Försvarsmaktens interndebitering

Interndebiteringen i Försvarsmakten har funnits i en rad år. Alla byggnader (med några få undantag) ägs sedan mitten av 90-talet av Fortifikationsverket, som sedan dess hyr ut dem till Försvarsmakten med ett avkastningskrav gentemot staten. Man ska alltså göra en "vinst" på Försvarsmakten. All materiel hyrs av förbanden av FMLOG i syfte att åskådliggöra kostnaderna för underhålls o s v. I teorin en mycket fin tanke att officeren och soldaten inte ska bruka materielen på ett vårdslöst sätt då den har ett "värde" och belastar respektive tjänsteställes budget. I praktiken fungerar det dock på ett helt annat sätt. Materiel som i själva verket är mycket billig kan få ett högre pris i Försvarsmakten för att man ska kunna sänka priset på annan materiel, varvid ekvationen börjar halta. Ser man till försvarsbudgeten är det enormt stora delar av budgeten som egentligen bara går runt i ett ekorrhjul inom Försvarsmakten, respektive staten, istället för att bli riktig verksamhet. Interndebiteringen är inte direkt uppskattad av personalen i Försvarsmakten och har i mångt och mycket gett upphov till det ofta oförtjänt dåliga rykte som FMLOG dras med. Hade kunderna haft möjlighet att "handla" av en annan leverantör hade kanske konkurrensen fått ner priset, men så är ju icke fallet. Antalet företag i Sverige som hyr ut stridsvagnsgarage, logement eller stridsvästar är lätt räknade.

Nu följer dock nästa led i interndebiteringscirkusen. Nu avser man att låta förbanden köpa tillbaka bl a fordonen från FMLOG eftersom det blir billigare i längden än att hyra dem dyrt från FMLOG. En slutsats som knappast förvånar någon. Cirkeln blir alltså åter sluten.

Visst är det fantastiskt när man leker marknadsekonomi i en planekonomisk organisation?

Den ryska teddybjörnen

F d ministern, ambassadören och landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström skriver på DN debatt om att är läge att frosta av förbindelserna med Ryssland. På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg om i stort sett samma ämne, men fokuserar mer än Hellström på den ryska björnen numera är en snäll björn och att fp-ledaren Björklunds försvarslinje är sällsynt dåligt tajmad i en värld där Ryssland och USA åter närmas. Den ryska björnen framställs mer som en teddybjörn av Hellström, medan Dahlberg varnar för att det inte är det militära hotet från Kreml som är det troligaste.

Det är även min stora förhoppning att Ryssland får en positiv utveckling och närmar sig Europa än mer. Medvedev har i sin roll som president betytt mycket för att få in Ryssland på ett bättre spår än landet hade när Putin var president. Dock ska man inte ta ut segern i förskott. Det finns en rad positiva tecken, men också en hel rad med mindre positiva tecken. Ryssland är inte den starka demokrati vi önskar att landet skulle vara och det har en lång väg dit. Kursen kan snabbt svänga beroende på vem som sitter vid makten. Samma gamla metoder att styra informationsflödet som användes på Sovjettiden, används ofta än idag. Frispråkiga journalister har en tendens att försvinna och regimkritiker (inte endast de som är kritiska mot Moskva, utan även de som är kritiska mot det lokala styret) åtalas på märkliga grunder.

Sverige måste ta höjd för och utforma sin säkerhetspolitik och försvarsplanering utifrån ett Ryssland där pendeln åter svängt tillbaka till aggression mot väst. Gud förbjude att något sådant skulle hända, men sådant är tyvärr Sveriges geografiska läge. I dagsläget existerar just ingen försvarsplanering alls för att försvara Sverige. Det har under 00-talet inte funnit något politiskt intresse för en sådan. Man kan tycka att det borde finnas planering för situationer där Ryssland kommit på kant med balstaterna, ett Ryssland som aktivt vill skydda den nya gasledningen i Östersjön o s v, men icke. Liksom Dahlberg, anser jag att det krävs betydligt mer än bara militärt försvar för att Kremls agenda för sina grannstater. Stark och aktiv utrikespolitik och ett ordentligt IT-försvar, är bara några av redskapen.

Ryssland är till stor del beroende av handeln med Europa på samma sätt som stora delar av Europa är beroende av rysk gas. Tyvärr tenderar inte alla människor att agera utifrån samma logik, vilket gör att utvecklingen är långtifrån helt förutsägbar. Försvarsplanering handlar om att vara förberedd för det värsta och sedan hoppas att det aldrig inträffar. Ju mer förberedd man är, desto otroligare är att det inträffar. Målet med ett försvar är att aldrig behöva använda det, men behöver man göra det duger inga halvmesyrer och rockärmslösningar.

Ledningen ska utdrygas

Professor Sven-Olov Lodin, en av Sveriges ledande skatteexperter, fullkomligt sågar de rödgröna skatteförslagen inför valet. I sin debattartikel i DN menar han att förslagen skulle få långtgående konsekvenser för samhällsekonomin och visar på hur Socialdemokraterna resonerat i dessa frågor tidigare, men nu tydligen lagt sig platt i strävan efter att åter få styra landet. Makten är tydligen värd vilket pris som helst.

Det står helt klart att en ny fastighetsskatt och en ny förmögenhetsskatt ingalunda kommer att drabba endast de högst avlönade i samhället. Snarare tvärtom, när det gäller personer bosatta i storstadsområdena.

Sverige är sedan nyår redan världsmästare i marginalskatt som enda land med en marginalskatt över 50 %, sedan Danmark sänkt sin marginalskatt. Ledningen kommer dock att drygas ut ytterligare vid ett rödgrönt maktövertagande, där den i vissa delar av landet kommer att bli 60 %. Det ska tydligen inte löna sig att jobba mer än någon annan.

Får Vänsterpartiet och Miljöpartiet igenom de fullkomligt vansinniga förslagen på avsevärt sänkt arbetstid med bibehållen inkomst i förhandlingarna med Socialdemokraterna går vi utan tvekan en mycket bister tid till mötes med enorm inflation.

Avveckla romarriket!

Vad tänkte Sahlin när hon gav efter för sina allierades linje att driva som krav att USA ska lämna alla sina militära baser i andra länder? Ett tag verkade det som att uttalandet att personer som inte klarar av att betala den nya fastighetsskatten i form av skatt på förmögna ska ta lån skulle ta topplatsen över absurda politiska uttalanden i årets valkampanjande. Nu har de rödgröna toppat detta med kravet på att USA ska lämna alla sina baser i andra länder.

Utrikesminister Carl Bildt har ett mycket bra inlägg det rödgröna kravet. Liksom Bildt undrar jag om vi nu ska sätta oss upp mot de demokratiska beslut som fattats i en rad länder som vill ha amerikanskt stöd?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin försöker på Newsmill släta över det hela genom att istället skuldbelägga Alliansen för dess säkerhetspolitisk. Enligt Ahlin är de rödgrönas målsättning att Sverige ska återta tätpositionen inom nedrustningen i världen. Absurditeten är lika enorm som när man efter att ha spenderat en vecka i Mexico City får höra om de rödgrönas förslag att höja bensinskatten för att minska de svenska koldioxidutsläppen. Det är också mycket märkligt när Ahlin inte vill kännas vid det som skrivits i manifestet, medan Hans Linde (s), vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, håller fast vid kravet i intervjun med SvD. (Kravet står att finna på sidan 20 i det rödgröna utrikesmanifestet. Det är svårt att misstolka)

Ahlin önskar svar på ett antal frågor i slutet av sin Newsmillartikel: "Ska Sverige delta i Natos försvarsplanering för Estland, Lettland och Litauen så som Folkpartiet vill? Ska svenska JAS-plan sköta luftövervakningen för dessa Natoländer? För oss rödgröna är det en omöjlighet att Sverige skulle delta i något annat lands försvarsplanering."

Det krävs inte mycket insikt i försvarsplanering för ett land med Sveriges geografiska läge för att inse att Sverige är FULLKOMLIGT säkerhetspolitiskt beroende av vad som händer i Baltikum. Det finns inte en enda säkerhetspolitisk kris i Baltikum som inte kommer att få efterverkningar för den svenska säkerhetspolitiska situationen. Det är dags att Socialdemokraterna tar sig ordentligt i kragen, drar upp huvudet ur sandlådan och inser att Sverige inte har förmånen av att ha Nya Zeelands geografiskt fördelaktiga läge. Ahlins agerande vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras ingav inte heller något förtroende, men han var i och för sig inte ensam om detta. Årtionden av Socialdemokratisk försvarspolitik, fullbordad under Leni Björklund (och tvyärr fortsatt av de nya moderaterna under Sten Tolgfors) har lämnat Sverige fullständigt beroende av USA och NATO för sitt försvar. Men att erkänna detta av alla helt erkända faktum och genomföra gemensam försvarsplanering för att, om det en dag skulle behövas, försvara Sverige, är helt otänkbart för de rödgröna.

Det stora inneboende USA-hatet hos Socialdemokraternas allierade lyser alltför starkt igenom i valmanifestet från februari i år: "USA är den enda kvarvarande militära supermakten och måste därför ta ledningen i det internationella nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser"

Må så vara att USA är den enda kvarvarande supermakten, men man måste ända fråga sig varför inte samma krav reses på att Ryssland och Kina agerar likadant. Ryssland har idag baser i Moldavien och Georgien mot respektive lands vilja. Både Kina och Ryssland gör sitt yttersta för att etablera nya baser i Mellanöstern och Afrika i syfte att säkra råvarutillgången där man fiskar i minst lika grumliga vatten som USA. Ett exempel på detta är det starka kinesiska stödet till regimen i Sudan, vilket används både i Darfur och Tchad.

Framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan står också fullt klar i och med kravet på avvecklingen av samtliga amerikanska baser utanför USA:s gränser. Den svenska insatsen är helt och fullt beroende av amerikanska baser och amerikanskt stöd. En reträtt är alltså det enda alternativet.

Att socialdemokraterna skulle ge efter för den fullständigt absurda toklinje som vänsterpartiet har förespråkat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det klär verkligen inte socialdemokratin. Detta agerande lämnar inga som helst tvivel om vilken sorts försvarspolitik som väntar efter en rödgrön valseger. Samtidigt är det också en politik som i högsta grad riskerar att allvarligt försvaga Sveriges diplomatiska ställning om vi vänder våra europeiska grannländer ryggen, vilket de rödgrönas krav skulle medföra.

Nu ter sig ju förstås det rödgröna kravet lika realistiskt som kravet på Romarrikets avvecklande på två dagar i lösen för Pilatus fru i filmen Life of Brian (1.20 in i klippet nedan). Sketchen ger lite senare också ett exempel på vad som skulle kunna vara den rödgröna definitionen på solidaritet i Afghanistan.

Även DN Debatt 2/7

Enkel lösning (Uppdaterad 22/5 kl 17.00)

SvD redogör idag för en norsk undersökning som visar att de svenska soldaterna i Afghanistan tjänar sämst i jämförelse med soldater från de andra nordiska länderna. Det kommer inte som någon nyhet för någon inom Försvarsmakten. Ordföranden för Officersförbundet, Lars Fresker, talar om lönerna utifrån dagens perspektiv att de som väljer att åka till Afghanistan inte enbart gör det för lönen och berättar även att övriga förmåner, såsom hemresor är bättre för de svenska soldaterna.

Redan inom något år kommer situationen vara en annan när såväl soldater som officerare har ett utlandstjänstgöringsobligatorium. Då kommer lönen att vara en mycket viktig del i rekryteringen av personal. Det kan finnas hur många fina ord som helst om vilka ideal en officer och soldat ska ha för att vara intressant för Försvarsmakten. Till syvende och sist kommer det ändå att vara marknaden som styr. Erbjuder man inte mycket konkurrenskraftiga löner och förmåner, attraherar man heller inte bra personal. Är verkligen de personer som är mest intresserade av vapen de vi vill ha som soldater?

Lösningen avseende löner för soldater och officerare i skarpa insatser, idag huvudsakligen utlandstjänst, är att göra ersättningen skattefri. Det är en minimal kostnad för staten eftersom det rör så få individer. Samtidigt betyder det enormt mycket för individen och dennes familj, såväl ekonomiskt som i form av ett tecken på statens uppskattning. Bara blotta tanken på att personalen i Utlandsstyrkan får 85 % av sitt traktamente avdraget för att man har gratis kost och logi, även om man bor i tält och äter vakuumförpackat torrfoder. Som vanligt nedgår sedan traktamentet efter tre månader eftersom man då beräknas ha klarat av dyra inköpen i början av en längre förrättning och nu lärt sig hitta till en billigare och bättre mataffär. Att de förhållandena inte existerar i Afghanistan, Kosovo eller till sjöss i Indiska Oceanen torde var och en förstå.

Lösningen är enkel. Skattebefria militär personal på skarpa insatser.



Uppdatering 22/5 kl 17.00:
Media uppmärksammar idag de fullständigt absurda villkor som skadade svenska veteransoldater upplever i myndighetssverige. Dessa villkor har påvisats tidigare, men det ska enormt mycket till innan förändring sker. I skenet av detta är det klart intressant med de rödgrönas agerande och ståndpunkt då just denna fråga debatterades i Riksdagen härom dagen. Veteranutredningen har varit klar i ett och ett halvt år. Den tiden har Alliansregeringen haft på sig att agera. Att missförhållanden har rått har varit känt så länge som vi har haft veteraner. Att (s) nu gråter krokodiltårar över förhållanden de själva haft 60 år på sig att förändra känns är klassisk oppositionspolitik. Det viktiga är nu att få en förändring till stånd. Återigen påvisas att det är medial uppmärksamhet som krävs för att få en till en förändring. Den lilla människans situation räcker inte. Just därför känns det som en bra idé att dela ansvaret för ett veterancentrum mellan staten och ideella krafter.

Läs gärna de övriga inläggen i veteranfrågan.

Media: Aftonbladet, Expressen, 2, 3, 4, 5, DN, NSD
Bloggar: Chefsingenjören, Westerholm, Hammarberg

Veteranstöd inom ram (Uppdaterad 22/5)

Samtidigt som den viktiga komponten förlängda visstidsanställningar av soldater faller på plats har ett bakslag kommer för Försvarsmaktens personalförsörjning form av ett rödgrönt nej till veteranstöd. Den rödgröna ståndpunkten är att det social skyddsnät som en rödgrön regering kommer att erbjuda gott och väl räcker även för soldater.

Man kan bara konstatera att socialdemokraterna har haft årtionden på sig att i regeringsställning se till att de soldater man skickat världen över på FN-uppdrag har fått ett stöd och omhändertagande värt namnet efter hemkomsten. Så har icke skett och jag tvivlar på att det blir skillnad i framtiden med en rödgrön regering efter valet 2010. "Räddningen" kommer i så fall att vara att en rödgrön regering med vänsterpartiet ingående förmodligen aldrig kommer att skicka ut några fler utlandsinsatser. De soldater som redan skadats då? Förmodligen blir svaret: "Tough luck!"

Värt att komma ihåg när man läser de rödgröna ståndpunkterna är att ett bristande veteranstöd kommer att påverka såväl det nya personalförsörjningssystemet som det gamla med en separat frivillig utlandsstyrka.

Jag kan inte annat än se den rödgröna ståndpunkten som ett svek mot de veteraner som idag, igår och imorgon behöver stöd.


Uppdatering 22/5: De absurda villkoren för veteraner påvisas återigen.

TUAV anskaffas

Saab meddelade idag i ett pressmeddelande att man fått ett kontrakt från FMV på anskaffning av två st taktiska UAV:er (TUAV). TUAV är i detta fall den amerikanska Shadow 200. För drygt 500 mkr får FMV och sedan Försvarsmakten två st Shadow 200-system om 4 UAV:er, kringutrustning, samt ett OPS-avtal (offentlig-privat samverkan) för underhåll, m m i tre år, varav OPS utgör halva kostnaden. Leverans skall ske så att skarp användning i Afghanistan är möjlig Q4 2011. Luttrad som man är låter inte förrän 2012 mer sannolikt, så det är bara att hoppas på en positiv överraskning. Frågan kvarstår vad som ska lösa uppgiften i Afghanistan tills dess? Detta har tidigare diskuterats på Allan Widmans blogg.

Att Saab levererar ett amerikanskt UAS kan tyckas märkligt, men är en mycket vanligt förekommande lösning inom svensk krigsmaterielanskaffning. Offseten som Sverige, liksom andra nationer vill ha vid materielanskaffning, löses ofta genom att säljande part upphandlar underhåll och liknande i köpande nation.

Viktig komponent i personalförsörjningen

En av de viktigaste komponenterna i det nya yrkesförsvaret har nu avtalats, nämligen förlängd visstidsanställning för soldater till 12 år. På detta sätt kan Försvarsmakten anställa soldater på tidsbestämda kontrakt utan att soldaterna sedan kan hänvisa till LAS för fortsatt anställning. Utan just en sådan klausul hade det nya yrkesförsvaret blivit mycket tandlöst. För att vara ärlig är jag ytterst förvånad att det inte blivit mer rabalder kring denna fråga.

Mycket av den oerhört sneda ålderspyramid som idag utgörs av Försvarsmaktens personal med fler överstelöjtnanter än fänrikar och löjtnanter tillsammans, kan härledas till det politiska beslutet 1971 att avsevärt höja pensionsåldern för officerare till dagens 60 år. Redan 1991 motionerades det i Riksdagen om en sänkning av officerares pensionsålder just för att motverka detta oönskade fenomen. Kanske är det dags igen? Det kräver dock en ordentlig analys av vad officeren ska göra efter sin pension. Många andra försvarsmakter i västvärlden tillämpar ett system som kallas "up or out", där officerens anställning upphör om han/hon vid en viss ålder inte befunnits lämpad att befordra. På detta sätt, kombinerat med goda pensionsvillkor och omställningsförmåner, ser man till att hålla en fördelaktig ålderspyramid. Arbetsgivarverket vill däremot höja pensionsåldern för officerare till 65 år, vilket lär leda till en än värre förgubbning och sedermera också förgummning. Hur många 64-åriga officerare behöver Försvarsmakten?