Lovvärt av Sundblad

Liksom av alla andra fältartister som ställer upp för att skänka lite glädje i vardagen till svenska soldater på insats. Det är en gest som betyder oerhört mycket för soldaterna som är mycket långt hemifrån och som saknar sina familjer och livet därhemma. Man kan hoppas att fler kända artister följer Linda Sundblads exempel.

Samer och talibaner

För andra dagen i rad skriver Aftonbladet på ledarsidan om den svenska Afghanistaninsatsen. Igår var det Helle Klein som, föga förvånande, krävde ett svenskt urdragande. Idag skriver Ingvar Persson om det som han tolkar som motivet för det svenska deltagandet i Afghanistan, nämligen lojalitet när USA kallar. Enligt en undersökning Aftonbladet genomförde igår ska svenskarnas stöd för insatsen ha minskat och motståndet ökat. Endast några procentenheter skiljer mot den tidigare undersökningen som gjordes i början av året så något omvälvande är det inte direkt.

Den uppmärksamme läsaren har sett att det dykt upp en ny blogglänk i högerspalten. "Efter bomben" skrivs av en av de soldater som sårades då ett svenskt fordon körde på en sprängladdning i höstas. Dagens inlägg är en beskrivning av Afghanistan såsom han upplevde situationen, men dessutom översatt till Sverige. Definitivt läsvärt.

Att som Mona Sahlin nu gör, åka till Afghanistan, för att själv bilda sig en egen uppfattning om insatsen, är berömvärt. Det blir intressant att se resultatet av samtal med Ohly som Sahlin utlovar i Expressens artikel. Samtidigt som "krigsturismen", som det kallas av soldaterna när politiker och högre officerare besöker skarpa insatser, belastar förbanden hårt och tar stora resurser från deras egentliga uppgifter, är det av mycket stor vikt att ledande beslutsfattare skapar sig en bild av läget på plats. Inte genom vad media omtalar i tredje eller fjärde led. Att inte Sahlin, Ohly, Wetterstrand eller Eriksson, liksom flera av deras borgerliga kollegor, tidigare besökt Afghanistan och Mazar e Sharif är att beklaga.

Grundproblemet kvarstår: Svenska politiker och försvarsmaktsledningen har över tiden fullkomligt misslyckats med att formulera och presentera en övergripande svensk målsättning för den svenska insatsen i Afghanistan och vad Sverige ska åstadkomma i PRT Mazar e Sharif. Sett till stödet för den svenska insatsen är detta den överlägset viktigaste faktorn för att svenska folket ska kunna sluta upp bakom, ELLER ta avstånd från, insatsen.


Aftonbladet, 2, 3
SvD

Gästinlägg: Försvarsparadoxen

Denna gästskribent har en frågeställning som flera av oss säkerligen reflekterat över de senaste åren. Det talas vitt och brett om omställningen från ett "invasionsförsvar" till ett "insatsförsvar". I grund och botten rör det sig om semantik och "skylttrimning". Det som är intressant är att vi gått från ett försvar som varit fullständigt inställt på att föra det yttersta av krig, det på liv och död för nationen och vars huvuduppgift var att tillse att Sverige aldrig hamnade i krig, till en organisation inriktad på fred, men som ständigt befinner sig i strid.


/Wiseman

------------------------------------------



Jag har följt debatterna på allehanda försvarsbloggar ett tag nu. Officerare till höger och vänster uttalar sig om vilka materielsystem de "skulle vilja ha" och vilka uppgifter de anser vara viktigast...

Personligen vill jag inte ha vare sig ubåtar , spaningskapslar, stridsvagnar eller korvetter. Vore det upp till mig att själv definiera våra uppgifter skulle jag allra helst vilja stryka allihopa. Jag önskar helt enkelt att vi inte behövde FM överhuvudtaget. Fick jag välja skulle jag hellre spela golf, segla och dyka om vardagarna och umgås med min stackars försummade familj på helgerna än att tillbringa en tredjedel av året inlåst i ett av FM:s dyrare materielsystem. Tyvärr är jag inte ekonomiskt oberoende och måste jag ändå jobba kan jag lika gärna göra det på ett ställe där jag känner att jag gör skillnad.

Min grundinställning är att jag ska göra mitt bästa för att ge mina förmågor och min kompetens största möjliga effekt mot min enhets målsättningar. Om det sedan är sjöfartskontroll i Medelhavet eller undinhämtning i ankdammen eller kanske till och med en sväng till Afghanistan? Jag menar inte att det kvittar. Jag menar bara att så länge jag vill fortsätta kalla mig för officer så är det inte upp till mig vilka uppgifter jag tilldelas.

Lik förbaskat ska jag nu försöka mig på att fördjupa den här debatten ytterligare lite. Det är ingen idé att jag försöker utreda vilka materielsystem eller vilken organisation vi behöver. Jag är yrkesofficer och tidigare både sanktionerade och osanktionerade försök av yrkesofficerare har klart visat att det ligger utanför vår kompetenssfär.
Istället skulle jag vilja kosta på mig att bli lite filosofisk. Jag känner nämligen att en del av oss skulle behöva lite hjälp med motivationen. Ska vi nu föra någon diskussion överhuvudtaget om det här tycker jag att vi ska vara ärliga mot oss själva och mot vår uppdragsgivare och börja i rätt ände:

Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?

Kära läsare. Sug på den frågan en liten stund och kom sedan med era synpunkter i kommentarsfältet. Bara för att slippa de rena personangreppen av Rambo o Co (ni vet vilka ni är) kan jag dessutom meddela att jag har ett svar för min egen del. Ett tillräckligt bra svar för att jag vid ett flertal tillfällen ställt mig själv till förfogande för utlandstjänst.


/N

Gästinlägg: Vi behöver inte reservofficerare

Flera av artiklarna i den pågående Newsmill-debatten om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning har berört reservofficerssystemet. Försvarsmakten har misslyckats svårt med just sina reservofficerare under det senaste dryga decenniet. Idag finns det inte ens någon i organisationen som vet hur många reservofficerare det finns. Jämför man med andra länders försvar är reservofficerare en väsentlig och nödvändig del av organisationen, medan de i Sverige har fört en tynande tillvaro. Nu börjar dock debatten gå varm kring reservofficerssystemet och det lutar åt att en uppryckning kommer att göras på området.

Läs även ordföranden i Reservofficersförbundet, Jörn Holmgren, artikel på Newsmill.


/Wiseman


-----------------------------------------


Spännande att ÖB och Försvarsministern deltar i Newsmills debatt. Att de sedan delvis blir sågade längs fotknölarna av bl a en fd. reservofficer är väl inte att förvånas över. Debattörer kan ju välja att bara klaga och inte komma med några positiva alternativ vilket dock inte för debatten framåt. Nu har vi en försvarsminister som gör något och försöker skapa ett insatt försvar. Vi har en ÖB som motiverat politikerna till en bättre ekonomisk hantering av Försvarsmakten än tidigare. Han har ju ordnat mer pengar! Alla detaljer faller kanske inte på plats i rätt tid men bättre att det händer något än ingenting. Det är ju också beklämmande att se kollegor som tvekar att skriva på utlandsobligatoriet. Varför tog de jobbet?

Kallberg har helt rätt när han kritiserar att Försvarsmakten och yrkesofficerskåren inte utnyttjar reservofficerarna. Enskilt uttrycker sig alla generaler att Försvarsmakten dels har misskött dels valt att inte utnyttja reservofficerarnas civila kompetenser. I grupper på mindre än 10-15 st officerare kan generaler och överstar också hålla med om detta. Till och med FML ansåg detta när man tillsatte en reservofficersavdelning (HKV PERSS RO). MEN när det gäller policy för helheten i officerskåren är pappret vitt.

Trots f d ÖB Håkan Syréns engagemang och skapandet av en RO-avdelning inom HKV har egentligen inget hänt. FM tror att den har 8-9000 reservofficerare. Det är möjligt. Av dessa 8-9000 st är ca 2-3000 avgångna yrkesofficerare. Organisationen som kallas 2014 (IO14) kommer att innehålla tillsammans med Hemvärnet ca 2 500 st reservofficerare. Av dessa skall ca 60% vara s.k. specialistofficerare. Totalt skall det finnas 5-6000 officerare i IO14. Jag tror ju att en majoritet av insatsorganisationens behov av RO kommer att uppfyllas av dagens YO. Många av dagens överstelöjtnanter är ju egentligen gårdagens underofficerare vilket absolut inte gör dem mindre dugliga men vi är 9000.

Så tyvärr har vi officerare inget intresse att för samhället optimera vare sig en producerande fredsorganisation eller för den delen en insatt insatsorganisation. Med vår officersutbildning så tänker vi först på vad som är bra för oss själva. Detta finns numera också styrkt av bl.a. en ESO-rapport och delvis i en doktorsavhandling. Detta vårt särintresse kan kanske ändras först om eller när det uppstår brister. Fast bristerna kan vi se redan idag då en icke obetydlig del av Utlandsstyrkans officerare är reservofficerare. Jag liksom andra kollegor blir varje gång förvånade över reservofficerarnas annorlunda tankesätt och problemlösning. Det ger i alla fall ger minst lika bra resultat. Denna aha-upplevelse är dock inget nytt då samma upplevelser erhölls under de flesta krigsförbandsövningarna förr. Men i och med Vi-90 så petade vi ut en stor del av RO-kadern inom armén för att vi själva behövde en krigsplacering för fortsatt anställning inom FM. Flygvapnet och Flottan men framför allt Amfibiekåren behöll sina RO vilket idag återspeglas på övningar där i alla fall Marinens RO kör med ganska hög svansföring - enligt någon klämd general/amiral lite för hög.

Jag tror att ÖB kommer att lyckas med personalförsörjningen av soldater och sjömän efter någon dikeskörning. MEN där jag tror han och Försvarsmakten kommer att misslyckas är officersförsörjningen. Tillsammans med Officersförbundet håller vi på och utarmar oss själva kompetensmässigt. Jag uppfattar att vi har många bra kaptener och majorer som har förutsättningar att studera vidare och inte bara bli bra specialistofficerare utan riktigt bra officerare med kompetenser jämförbara med utländska officerare. Vem har hört att det klagas på kompetensbrist på oss officerare? Ja vi har ju ibland behov att ta till oss civila kompetenser men ser vi till omsättningen av FM:s personaldirektörer så måste det antingen vara fel på den civila kunskapen som de för med sig eller så är det fel på vår förmåga att omsätta deras kunskap till militär effektivitet. Och då vi ”by default” som officerare kan bäst så är det enklare att byta personaldirektörerna. Vi har ju ett annat knep också. Vi gör en kompetenskrävande befattning civil och får vårt fack att gå med på detta (medlemsinflytande). Då kan vi ju anställa både civilekonomer och statsvetare. Har vi tur så är de dessutom reservofficerare.

Hur ser då de utländska officerarna ut? Vilka kompetenser har de? Ja under tiden som vi själva låter Försvarshögskolan (FHS) lägga ner sig själva genom självdestruktiv implodering med en personalhantering om vilket kommer skrivas böcker, så sker en stor förändring främst inom USA:s försvarsmakt men även andra länders. Här krävs mer och mer civila akademiska examina för att kunna bli befordrad. Generalerna Petraeus och McChrystal är ju de mest kända exemplen men det vimlar av officerare som har betydande civila kompetenser i de mest skilda ämnena. Flera av deras utbildningar sker med bra lön eller stipendier varför jag inte förstår att inte HKV PERS gör kompletterande civil utbildning till ett befordringshöjande instrument. Jo, det var sant. Hos oss är det C PROD som bestämmer. FM skulle få andra fördelar om officerarna hade fler civila akademiska examina. De skulle ha lättare att karriärväxla.

Av de ca 8000 RO som FM säger sig ha anställda finns det troligen färre än 1500 st som uppfyller FM:s krav och behov. Men med färre än 400 st reservofficerare som är under 35 år så kommer systemet att självdö med god hjälp av heltidsanställda YO och för den delen också dito RO. Kallberg har dock rätt i att vi ignorerar (inte i tal och skrift) men de facto, civil kompetens vilket vi bevisar genom behandlingen av reservofficerarna. Men vilken personalkategori vill utsätta sig för konkurrens? Vilken bank skulle låta en anställd med gymnasium och som börjat i kassan 25 år senare hantera 40 miljarder kronor?

Sorry Kallberg. Du har rätt men det är kört. Vi behöver inte reservofficerarnas civila kompetens, vi kan bäst själva. Ja det kommer att öka riskerna för våra soldater. Våra nya soldater skall inte vara teletekniker, murare och hantverkare. Jag kan leva med det men att våra högre officerare skall ha samma utbildningsnivå som andra länders underofficerare vad gäller strategitänk kommer att kosta oss både vid förhandlingsbord utomlands men framförallt gentemot våra egna politiker. Vi kommer bli överkörda då vi inte har kompetens att strategiskt hantera projekt och planering. Riksrevisionsverket m.fl. har ju upprepade påpekande om denna ineffektivitet utan att vi förändrar oss. Syréns ÖRA var inte så tokigt men det har vi väl lyckats begrava tror jag.

Du som nu blivit uppretad på min generalisering skall inte blanda kompetens och person. Det finns många mycket militärt dugliga officerare som jag gärna går ut i strid med. Synd bara att vi inte ger dem en framtida karriär med naturliga yrkesväxlingar mellan civilt och militärt. Det gör andra försvarsmakter med sina officerare genom att ge dem civila akademiska examina.

/Slokhatten

Personalförsörjningsdebatten fortsätter

Debatten om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning fortsätter på Newsmill. Igår stod Skövde kommun för en artikel i debatten och idag var det undertecknads tur.

Som tidigare påpekat är det nya personalförsörjningssystemet en av Försvarsmaktens ödesfrågor. Dess framgång kommer inte naturligt.

Man får vad man betalar för

Den som hänger med i nyhetsflödet missade säkert inte igår att flygplanet utrikesminister Carl Bildt skulle ta sig till Kabul med, tvingades avbryta inflygningen där och istället landa på Bagrambasen då Kabuls flygplats utsattes för raketbeskjutning. Kabuls flygplats har ett utsatt och svårförsvarat läge med omgivande högterräng, varifrån man kan verka med indirekt eld mot flygplatsen och bärbara luftvärnsrobotar mot startande och landande flygplan.

I slutet av förra veckan skrev utrikesministern på sin blogg "Så sent som för någon månad sedan kunde jag flyga från Kabul med det s k statsflygplanet, men nu vill inte Flygvapnet göra det längre, och då handlar det om att finna andra vägar." varvid tankarna direkt gick till hur utrikesministern skulle färdas till Afghanistan. Det skedde alltså med ett FN-flygplan. Aftonbladet uppmärksammar nu Flygvapnets beslut.

Sedan något år upptas i Försvarsmaktens budgetunderlag en modifiering av statsflygplanen, TP 102, med varnings- och motmedelssystem för att med mindre risk kunna flyga till områden med förhöjd hotnivå. Detta föranleds närmast av just vår nuvarande utrikesministers höga profil, vilket en god utrikesminister självklart bör ha. Att mitt under brinnande Georgienkrig flyga till Tbilisi och landa på flygplatsen där den militära sidan utsatts och utsattes för anfall, kräver sin man både av utrikesministern och besättningen som tog honom dit, speciellt när man saknar varnings- och motmedelssystem.

Samtidigt visar det att beslutet att inte genomföra flygning var välgrundat. I närtid finns det två exempel på när högre nivåer utan flygoperativ kunskap lagt sig i beslut om hur flygningen ska genomföras. Det ena är det tragiska haveriet i april med hela den polska statsledningen, där piloten enligt "svarta lådan" kände sig hotad om han inte landade. Som svensk är det lätt att fnysa åt "östeuropeiskt ledarskap", men man ska samtidigt inte glömma den flygning till Mazar-e-Sharif som utmynnade i tillbudet med det ena svenska statsflygplanet.


Återigen kan man konstatera att man får vad man betalar för. Hade pengarna funnits tidigare att modifiera statsflygplanen hade utrikesministern förmodligen kunnat ta statsflygplanet till Kabul och piloterna hade förhoppningsvis haft rätt utbildning för att hantera liknande situationer. Visserligen skyddar inte ett varnings- och motmedelssystem mot raketbeskjutning mot den flygplats flygplanet ska landa på, men väl emot mycket annat.

Personalförsörjningsdebatt (uppdaterad 21/7 22.20)

På Newsmill startade igår en debatt om Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem. Initiativtagare är Reservofficersförbundet, Saab Training Systems och Skövde Kommun. Först ut i debatten var försvarsminister Sten Tolgfors och han föjdes idag av ÖB Sverker Göransson, C H Lindberg och Jan Kallberg.

Bland dessa sticker Kallberg, amerikansk statsvetare och svensk f d reservofficer, ut markant. Hans artikel är en fullkomlig sågning av dagens svenska försvarspolitik och den organisation som nu införs. En riktig debatt mellan Kallberg och försvarsministern skulle bli intressant att följa.

Fler artiklar i ämnet lär följa senare på Newsmill.


Uppdatering 21/7 22.20: Nu har artiklar tillkommit av Claes-Peter Cederlöf och trion Anders Karlsson, Gunilla Wahlén och Peter Rådberg.

Jan Kallberg skriver även på Dagens PS om yrkesförsvaret

Gästinlägg: Var är Försvarsmaktens ledarskap?

Kvällens andra gästinlägg på temat internationell arbetsskyldighet och ledarskap


/Wiseman


---------------------------------------

Försvarsmakten (FM) har under många år slagit sig för bröstet och hävdat att man har ett bra och eftertraktat ledarskap. Mycket riktigt har detta ledarskap ofta omtalats i den civila världen och på många platser varit efterfrågat. På senare tid har allt fler situationer uppstått där man måste fråga sig om detta omtalade ledarskap har dött ut.
Det läggs mycket kraft på jämställdhetsarbete och värdegrundsfrågor, något som ligger i tiden. En bra prioritering och ett viktigt område att belysa. Men ofta känns det som att i ivern att skicka folk på allehanda utbildningar och visa att man tar värdegrundsarbetet på allvar, missar man helt innebörden och inte minst de små mjuka frågorna som ständigt finns i vårt dagliga arbete.

FM har de senaste tio åren präglats av mer eller mindre ständiga förändringar i varierande tappningar, allt med våra politikers goda minne. Förändringar som förvisso syftar till ett modernare om bättre anpassat försvar men som utsätter både organisationen och personalen för onödigt mycket stress. Nedläggningshot, kunskapsdränering och kortsiktigt tänkande visar sig främst som stress mellan individer med konflikter kring små mjuka frågor som resultat. Det är här som en god chef måste verka, genom att tidigt uppfatta tecken och agera förebyggande. Man kan inte annat än bli en aning fundersam när chefer på fullaste allvar har inställningen att "om man inte tycker om snabba ryck och mycket förändringar ska man kanske inte vara i FM". Det är intressant att notera, att på de enheter där verksamheten är klart definierad är personalomsättningen låg och den psykosociala arbetsmiljön hanterbar, medan enheter som plågas av oklara mål och kortsiktighet är omsättningen på personal anmärkningsvärd och antalet arbetstagare med påtagliga stressymtom många. Allvarligt är också att arbetstagare i pågående konflikter avråds från att söka företagshälsovård, då detta "-inte skulle gynna din situation". Tyvärr är läget så dåligt att Försvarshälsan begärt att en utredning sker av den psykosociala arbetsmiljön vid åtminstone ett av försvarsmaktens förband.

En organisation i förändring bör säkerställa att den uppbyggda kompetensen tillvaratas på bästa sätt. Det handlar inte om att bygga vindskydd utan väderkvarnar i förändringsvinden för att hjälpa processen framåt. I dessa situationer är det förödande med chefer som ägnar sig åt "småpåveri" och prestigejakt. Dessa fenomen är sorgligt nog att härröra till dåliga chefsrekryteringar där FM inte premierar gott ledarskap, utan den som; lovar mest, skriker högst eller är oduglig till allt annat, blir chef.

Det senaste i raden av tecken på att FM håller på att sjangsera ledarskapsmässigt, är hotet om uppsägning för de anställda som inte accepterar obligatorisk utlandstjänstgöring i sitt anställningskontrakt. Hotet bottnar i en organisationsförändring där de dom inte vill tjänstgöra utomlands placeras utanför insatsorganisationen eller sägs upp p.g.a arbetsbrist, då FM inte har plats för de som kanske sätter sin familj framför sitt arbete. Sedan en tid är de som nyanställs eller vill gå nivåhöjande utbildningar tvungna att omförhandla sitt anställningsavtal. Att på detta sätt välja piskan framför moroten är ett distansierande från sund personalpolitik och en indikation på ett hårdare klimat i en försvarsmakt som en gång värnade sina anställda. Detta kommer på sikt att slå tillbaka med kraft på FM. Anställda med en sund människosyn, något FM säger sig vilja ha, kommer att söka sig bort. Kvar kommer makthungriga opporturnister och sensationssökare att vara. Inte helt olikt den amerikanska försvarsmakten?

FM behöver bra ledare som kan ta till vara de enskilda arbetstagarna och den värdegrund som finns på ett sådant sätt att FM återtar ledartröjan och stärker det goda internationella rykte man har. Chef kan vem som helst bli, men ledare är en titel man förtjänar.

Anno

Gästinlägg: Varför gör ÖB som han gör?

Det blir två gästinlägg ikväll med bäring på den internationella arbetsskyldigheten och ledarskap.

/Wiseman

----------------------------------


Varför gör ÖB som han gör och skickar ut sitt personalbrev till de försvarsanställda om att vara tillgänglig för Afghanistantjänstgöring? Och varför gör han det i semestertider? Kunde han ha gjort någonting annorlunda?

Svaren till dem här frågorna är inte lätta att sätta sig in i, men jag ska försöka. Det är rimligt att anta att ÖB Sverker Göransson har funderat i banorna om att bara inkludera nyanställda i den här Afghanistanpolicyn. Anta för en stund att han hade gjort det. Vad hade hänt då? Det hade förmodligen inte fungerat organisatoriskt för det första. Efter ett tag hade det blivit tal om orättvisor i leden och det hade också blivit uppror i leden än mer än idag. Det enda raka är att göra som ÖB har gjort och dra alla över en kam från första början och ta smällen som den kommer nu. Brevet har vad jag har förstått uppfattats som att ÖB håller de anställda kort. Det kan ligga ett korn av sanning i detta, men jag vill bara säga att när jag vände mig till min kvinnliga statsvetenskapslärare nyligen och påpekade vad jag tyckte var ett fel i läroplanen, så fick jag senare ett brev från hennes manlige kollega om att tösen hade tagit åt sig av hur jag hade skrivit brevet, inte av att jag hade skrivit det. Behöver jag påpeka att brevet var kort skrivet, av den enda anledningen att jag inte ville ta upp hennes dyrbara tid i onödan? ÖB hade säkert samma bakomliggande anledning till sitt korta brev.

Varför skickar han brevet i semestertider då? Utan att ha någon närmare insikt så skulle jag gissa på läget i Afghanistan som om det blir snabbt sämre kan komma att påverka frivilliganslutningen, och de roterade nyligen om jag inte har helt fel för mig. En annan anledning var säkert att den förste juli så försvann - i fas två av tre faser - pliktsystemet. Att då vänta med att skicka ut brevet hade varit ett felslut. Realpolitik ledde till den dåliga tajmingen!

Kunde han ha gjort någonting annorlunda? Ja han kunde nog ha tänkt igenom och arbetat på sitt tjänstebrev lite grundligare i frågan om informeringen till de anställda! Men det är inte försent för det än väl? Vissa frågeställningar från de anställda kan man helt enkelt inte förutse med de begränsningar som människohjärnan har på en sådan kort tid, kan Wisemans fråga vara exempel på det?

”Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren.” Citat; WW

”En medelväg till en början med försök i mindre skala med yrkes- och kontraktsanställningar hade varit en mer överlagd och bättre väg att gå". För att citera ÖB: "Ingen vet idag exakt var det här kommer att sluta. Vi vet vart vi vill, men vi vet inte hur det ska gå till. Det får vi lära oss efter hand". Citat;WW och ÖB Sverker Göransson

Även om Wiseman säkert skulle kontra med att ÖB naturligtvis borde ha kunnat specificera villkoren så är det inte säkert att det är så lätt, eller rätt. Om ÖB hade försökt sig på det så hade han inte med lätthet kunnat korrigera eventuella misstag i efterskott, och då hade han fått på fan för det. Men jag håller med Wiseman i det han skriver om att man borde börja med yrkes- och kontraktsanställningar i mindre skala, då skulle man kunna börja med att bara inkludera nyanställda i den här nya Afghanistanpolicyn. det är dock inte upp till ÖB att avgöra.

För att summera; Jag tror att ÖB gör så gott han kan utifrån rådande omständigheter, och ett halvår i Afghanistan vart tionde år kommer kanske i värsta fall att döda er, men ni har själva valt yrke och måste följa order från överordnade. Men sluta inte slå uppåt för det! Den som inte kan leda under press kan heller inte leda försvarsmakten, så ÖB kan nog ta det och göra det bästa av det. Det är ett normaltillstånd, även om man strävar efter att minimera det som ledare. Jag vill bara inte att Sverige ska ta skada genom att ni ”stammisar” slutar i FM!

Roger Klang

Rapport följer upp

SVT Rapport följde idag upp sitt reportage från igår om Försvarsmaktens nya anställningsavtal. Det är bara att gratulera vissa av personerna som skrivit kommentarer till tidigare inlägg i frågan eftersom de citerades i inslaget.

Förhoppningsvis får Officersförbundet och de andra fackförbunden gehör för sina synpunkter att villkoren bör förtydligas och de ekonomiska vilkoren förbättras. I slutänden lär det gagna alla parter. Ett obligatorium är av nöden då Försvarsmakten utan ett sådant blir mycket tandlös i allt annat än att lösa uppgifter i Sverige.

Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren. Om det är något tidigare förbandsnerläggningar och tillhörande uppmuntran av personalen att karriärväxla har lärt oss är det att förbandsnerläggningar mycket sällan sparar några pengar och att den personal som är piggast på att karriärväxla ofta är den vi skulle vilja ha haft kvar. Upprepas denna situation blir det ytterligare en åderlåtning av Försvarsmaktens kompetens som kommer att ta tid att hämta igen, då vi ännu inte fullt har hämtat igen effekterna av tidigare försvarsbeslut.

Försvarsmakten har i mångt och mycket haft en prägel av arbetsträning och dagverksamhet och det är inte så konstigt med tanke på hur villkor och förmåner har utformats. Med den minimala och i mångt och mycket otillräckliga försvarsmakt vi får i framtiden finns det helt enkelt inte plats för sådant. Villkor består både av krav och förmåner. De går hand i hand och så bör de göra även nu. De som betalar försvarsanställdas löner förväntar sig och har rätt att förvänta sig att Försvarsmakten varje dag och när som helst kan lösa de uppgifter den åläggs.

Det ska inte behövas något halvårs träning för att komma i uniformen, tre års väntan på en helikopter som aldrig dyker upp, eller ett års utbildning av nya soldater, för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Tyvärr är det alldeles för få, såväl försvarsanställda som politiker, som har förstått detta. Det är inte ett vanligt nio-till-femjobb att vara soldat, officer eller ens civilanställd i Försvarsmakten. Man ska vara beredd att ge sitt yttersta hela tiden, ty ett lands försvarsmakt är dess landslag i den yttersta av kraftmätningar, nämligen den på liv och död med överlevnad som seger och undergång vid andra plats. Då krävs det också att lön och förmåner sätts efter just detta och som bekant taktar det tyvärr inte.

Mycket av det som specificeras i "Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal" är klokt och det är bara att beklaga att det inte trätt i kraft för flera år sedan. Ser man även till att nu lösa ut förmånsbitarna börjar det likna något.

Mycket av det rådande missnöjet med obligatoriet hade kunnat redas ut genom en tydligare kommunikation till de anställda, med specifikationer vad som förväntas av individen och framförallt vid ett betydligt bättre tillfälle än mitt i semestern.


DN:s ledarsida kommenterar obligatoriet