Olika värdesättning av stridsvagnen idag

Olika västländer väljer nu olika vägar avseende framtiden för stridsvagnsvapnet. Flera är de länder som återupptäckt stridsvagnens värde på slagfältet i och med krigen i Afghanistan och i Irak. På flera håll anser man att den trenden med lätta mekaniserade förband är bruten. Så även i Sverige, där man härom året kunde läsa dessa ord i Försvarsmaktens budgetunderlag för det nästkommande året, för att ett antal sidor senare kunna läsa om att nu skulle Försvarsmakten minsann anskaffa nya lätta stridsfordon.

Danmark och Kanada är två av de länder som tidigare sänt stridsvagnar till Afghanistan och använt dem där med mycket god framgång. I vintras fick de följe av amerikanska marinkåren som blev det första amerikanska förband att använda stridsvagnar i Afghanistan. Stridsvagnen ger en mycket god förstärkning av eldkraft och kan framgrupperas nära andra stridande förband. Stridsvagnar har också i många fall överlägsna sensorer för att upptäcka mål i mörker och har i grunden högre överlevnadsförmåga. Norge beslutade härom veckan att följa sitt södra grannland i fotspåren och sända stridsvagnar som förstärkning till sin kontingent i Afghanistan. Framförallt är det eldkraften och sensorerna man är ute efter.

Nederländerna å sin sida avvecklade under våren sitt stridsvagnsvapen helt och de sista 60 toppmoderna Leopard 2A6-vagnarna ska nu säljas, inte osannolikt till Kanada som efter sina erfarenheter i Afghanistan helt förnyar sin park och tidigare köpt de stridsvagnar som Nederländerna sålt. Nederländerna befinner sig i stort ekonomiskt trångmål, vilket drabbat landets försvar hårt. Landets två flygbaser är nu på väg att bli endast en. Marinens NH 90-helikoptrar har levererats sent till höga kostnader, stora understödsfartyg säljs ut och nu senast läggs alltså landets stridsvagnsvapen ner. Mycket oroväckande är att det nya svenska personalförsörjningssystemet med anställda och kontrakterade soldater modellerats efter just Nederländerna. I Nederländerna har personalkostnaderna efter övergången till yrkesförsvar stigit till att utgöra runt 60 % av försvarsbudgeten och trots att man har stora vakanser i organisationen ska nu 12 000 försvarstjänster försvinna varav hälften utgör uppsägningar. Intressant är de stora militära missnöjesdemonstrationer som genomförts och som Commander skriver om.

I dessa tider av ekonomiska trångmål även för Försvarsmakten har man att hoppas att inte även det svenska stridsvagnsvapnet går samma väg som det nederländska. En svensk förstärkning med stridsvagnar i Afghanistan har tidigare diskuterats, men inte genomförts. Stridsvagnar och artilleri är förmodligen de enda förbandstyper som har högre politisk tröskel i Sverige för internationella insatser än stridsflyg.

Situationen i Nederländerna är också oroande för vilken framtida militär förmåga Europa kommer att besitta.

Klockan klämtar för Libyeninsatsen

SvD skriver ikväll om att Socialdemokraterna nu öppnar för att förhandla med Regeringen om framtiden för den svenska Libyeninsatsen. Ännu är det en månad kvar av det av Riksdagen beslutade mandat för en svensk insats med 8 JAS 39 och en Hercules-tanker. Sedan riksdagsbeslutet har Socialdemokraterna svängt fram och tillbaka i frågan om insatsens vara eller inte vara. Det senaste utspelet härom veckan var att Socialdemokraterna vill ändra insatsen till att vara marin istället.

Nu öppnar alltså Socialdemokraternas Urban Ahlin för överläggningar med Regeringen och SvD skriver att det är en månad kvar till beslut måste tas. Det är en mycket grov missuppfattning. Snarare är det så att ett beslut måste tas inom en mycket snar framtid om man ska hinna få fram det förband som ska avlösa det nuvarande och därigenom få kontinuitet i insatsen. Det finns i dagsläget inget marin eller flygförband som har högre beredskap för internationella insatser än 30 dagar och Marintaktiska Staben har tidigare sagt att man behöver 90 dagar för att få på plats ett lämpligt förband, även om den siffran ifrågasatts kraftig av bloggrannen Commander.

Det visar sig ännu en gång alltför tydligt att Försvarsmakten är mycket långt ifrån det "insatta insatsförsvar" man i många år talat om. Alltför ofta bemannas nyckelpositioner i flera olika förband, oavsett om de är marin-, flyg- eller arméförband, av en och samma person eller en handfull personer. Det är helt otillräckligt för flera samtidiga eller på varandra följande insatser eftersom en och samma person i så fall måste vara på insats kontinuerligt eller bemanna flera olika förband samtidigt. Samma sak gäller ofta för materielsystem där det radiosystem man ska ha på insatsen inte finns tillgängligt för övning eftersom de enda exemplaren befinner sig i Afghanistan. Exemplen är otaliga och orsaken är naturligtvis ekonomi. På alldeles för många punkter är dagens och morgondagens försvarsmakt inte ett dugg mindre pappersprodukt än "invasionsförsvaret" och dess otaliga pappersbrigader. Papperslösningar förbrukar inte pengar i samma omfattning som riktig verksamhet. Dock blir det oerhört tungt när bluffen synas.

Ett beslut brådskar dock om ett nytt förband ska kunna sändas om förbandet ska kunna övas på lämpligt sätt. Därefter följer den ekonomiska aspekten. Att bibehålla den pågående flyginsatsen är avsevärt billigare än att påbörja en ny marin insats och t o m billigare än den normala fredstida flygverksamheten hemma i Sverige eftersom antalet skarpa uppdrag förbrukar färre flygtimmar än normal övningsverksamhet.

Mona Sahlin har dock för en gångs skull helt rätt på en punkt - låt oss sända det bidrag som efterfrågas av FN. Helst också utan några svenska förbehåll som förminskar värdet av insatsen.

Skyddas civila bäst genom att inte agera? (uppdaterat 30/5 23.30)

På SvD Brännpunkt skriver ett antal debattörer att Sverige snarast bör lämna Libyen. Man menar nog snarast att Sverige bör lämna FN-insatsen över Libyen. Man menar på att Sverige fotograferar civil infrastruktur som sedan bombas av NATO. Flygvapeninspektören Anders Silwer förklarade det mandat Sverige har i insatsen rätt ordentligt på ett Folk & Försvarseminarium härom dagen och mandatet har också omtalats i media tidigare av chefen för insatsen, samt har omskrivits på Försvarsmaktens hemsida. Såvida inte luftvärnssystem och flygbaser hör till civil infrastruktur numera är påståendet helt befängt.

Artikeln grundar sig till stora delar på påståendet att NATO bombar civila. Vad syftet med detta skulle vara framkommer tyvärr aldrig i texten. Bombandet av civila i Libyen-insatsen är dock ett intressant ämne för diskussion. Rapporter om dödade civila till följd av de flyganfall som genomförts av koalitionen lyser nämligen med sin frånvaro, med undantag av någon enstaka rapport av libysk statstelevision. Däremot har rebellfordon någon gång anfallits av misstag. Det blir en intressant jämförelse med Afghanistan där mycket av NATO:s och framförallt USA:s rykte smutsats av att civilbefolkning dödats i samband med framförallt direkt flygunderstöd.

Vad är då skillnaden i Libyen? Vid en första anblick kan man hitta tre direkta skillnader:
1) Det finns ingen marktrupp ur koalitionen på marken, varvid direkt flygunderstöd inte genomförs. Insatserna verkar ha koncentrerats på framförallt mer strategiska mål och förband under framryckning mot fronten, mer än markförband i direkt stridskontakt. Risken för collateral damage minskas därmed avsevärt.

2) Mycket hårda ROE verkar tillämpas. Flygvapeninspektören nämner i sitt anförande på F&F som exempel att en dansk F-16 förvägrats eldtillstånd mot ett artillerifordon som trots eldgivning befunnit sig för nära civil bebyggelse för att insats skulle tillåtas enligt ROE. Vikten av att inte genom egna stridshandlingar döda civila bedömdes med andra ord viktigare än de civila som riskerade att dödas där elden från fordonet slog ner.

3) Användning av precisionsvapen med små stridsdelar mot mål i anslutning till civil bebyggelse. Nätet är nu fullt av filmer från bl a brittiska Tornado som genomför anfall mot regimfordon med hjälp av t ex Brimstonerobotar.

Läs gärna också på NATO:s hemsida för Operation Unified Protector där man varje dag listar gårdagens insatser.

Intressant i debattartikeln är också talet om skyddet av civila från NATO:s bombningar. Inget nämns dock om Gadaffiregimens övergrepp mot befolkningen under årets första månader och hur situationen såg ut då världssamfundet med Frankrike, Storbritannien och USA slutligen angrep. Historien är lätt att glömma och istället anpassa till situationen såsom den ser ut idag. Det finns därför mycket god anledning att lyssna till ledarskribenten på Aftonbladet, Anders Lindberg (ca 24 min in på F&F) som rekapitulerar vad som ledde fram till FN-resolutionen och slutligen den svenska insatsen. Vad hade alternativet till ett ingripande varit? Priset av att inte agera har vi redan sett bl a på Balkan och i Rwanda.

I dagarna diskuteras gripandet av Ratko Mladic och därmed självklart också massakern i Srebrenica. Vad hade man vunnit på att civila i Benghazi gått samma öde till mötes förutom ett lägre olje- och bensinpris i världen? Vilken var den fredliga lösningen som omtalas i artikeln? Det enda som räddade Benghazi var de franska Rafale och Mirage som anföll tätförbanden på väg in i Benghazi.


Det finns all anledning att diskutera Libyens framtid och hur ett demokratiskt samhälle ska kunna skapas. Det finns inga korta, snabba insatser som leder till total demokrati inom några veckor i länder som under årtionden plågats av repressiva diktatorer. Det handlar om åratal till årtionden av arbete. Det finns också all anledning att fråga sig vad som ersätter Gadaffi. Men vad hade alternativet varit?

Läs gärna svenska FN-förbundets tidning s. 11 ff om Responsibility To Protect / Skyldigheten att skydda med anledning av vad som skrivs i debattartikeln i SvD.

De kommande veckorna blir intressanta för FN-insatsen i Libyen. Den 8-9 juni samlas NATO:s försvarsministrar för möte. Man kan nog lugnt utgå från att framtiden för Libyeninsatsen står på agendan.  Nu till veckan kommer Obama att få försvara USA:s del av insatsen för kongressen när representanthuset ska rösta om ett avslutande av insatsen.


Uppdatering 30/5 23.30: Svenska FN-förbundet har nu kommit med en replik på SvD Brännpunkt.

Försvarspolitiska friktioner och osäkerhet

Det ser onekligen lite mörkt ut för svensk försvarspolitik i framtiden. Anledningen till detta stavas framförallt Håkan Juholt, men även Miljöpartiets kongress i helgen.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har snart intagit i stort sett varenda möjlig ståndpunkt angående den svenska Libyeninsatsen, utom möjligtvis en regelrätt invasion. De senaste dagarnas inställning är att insatsen istället ska omvandlas till en marin insats, medan mycket talar för att det som mest efterfrågas av det internationella samfundet är en fortsatt svensk insats koncentrerad på flygspaning. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade idag en mycket dräpande ledare kring Socialdemokraternas och framförallt Håkan Juholts, retorik kring den svenska Libyeninsatsen. Ur ledaren:

"Vi ska inte gräva fast oss i konflikter, vi ska ta vårt ansvar, vi ska ta vår del av kakan." Så sade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt i sitt anförande på första maj.

Jag vet ingen annan partiledare som liknat upprätthållandet av flygförbudszonen vid en kaka som ett antal länder ska samsas om att äta. Ett krig är inte en kaka och en militär insats inte ett kafferep. Men så finns det inte heller någon annan svensk politiker som hunnit säga så många märkliga saker om den svenska Libyenpolitiken som Håkan Juholt.

Det ligger en del i vad Wolodarski skriver. Det är egentligen helt absurt. Det finns nog inte många som lever i tron att en internationell militär insats är något som stater står i kö för att få vara del i. Man slutar dock inte förvånas när det gäller Håkan Juholt, allra minst när det gäller försvarspolitik. Det ligger något i det Skyttedoktoranden påpekar, nämligen att bara för att någon hållit på med försvarspolitik i 17 år behöver det inte betyda att personen besitter någon "strategisk begåvning".


I helgen genomförde också Miljöpartiet sin rikskongress där huvudnumret var valet av två nya partiledare. Det kvinnliga valet, Åsa Romsson, har tidigare uttalat sitt ogillande av den svenska Libyeninsatsen. Av den anledningen var det intressant att läsa Expressens snabbfrågor till henne och hennes manliga motsvarighet, Gustaf Fridolin, där båda lämnade frågan om en fortsättning obesvarad. I Fridolins fall till dess FN lämnat en inriktning. I övrigt var kongressen avseende försvars- och säkerhetspolitik ett enda stort utropstecken i förvånad och negativ bemärkelse. Motioner som antogs var t ex att partiet ska verka för att:

• krigsmateriel ej får exporteras till länder som avser använda den för militärt bruk
• Sverige endast ska delta i internationella insatser under FN-ledning. Det utesluter därmed samtliga pågående insatser. FN leder i princip inte några militära insatser längre efter Balkan utan uppdrar det åt NATO, EU, AU etc. Sverige ska dessutom aktivt lämna sådana insatser som inte är FN-ledda.
• enbart stödja framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag.
• Militära övningar i Sverige med utländska deltagare endast får genomföras om de är förberedelser för insatser på mandat av FN och ledda av FN

Vid en första anblick låter mycket av de antagna motionerna och framförallt ovanstående som lite tokigt på det sätt som Miljöpartiet tidigare framstod. Vid närmare eftertanken blir situationen avsevärt mycket mer bekymrande eftersom Sverige sedan valet 2010 har en borgerlig minoritetsregering. För att få igenom sin politik måste regeringen få stöd från antingen Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det bådar med andra ord inte alls gott för framtida svenska försvars- eller säkerhetspolitik, utan risken är överhängande att Regeringen kommer att vika ner sig i försvarsfrågan som man rangordnar som betydligt mindre viktig än många andra frågor. Ett fortsatt svenskt militärt deltagande i Afghanistan, Libyen och Somalia känns därmed högst otroligt.

De närmaste veckorna föreligger avgörande dygn för FN-insatsen mot Libyen. I början av juni kommer NATO på politisk-strategisk nivå att ta ställning för hur man ska gå vidare i Libyeninsatsen för genomdriva Säkerhetsrådets mandat 1973. Imorgon diskuterar den amerikanska kongressen det amerikanska deltagande i insatsen. USA:s president har möjlighet att i 60 dagar sända amerikanska styrkor i strid utomlands utan kongressens tillstånd. Dessa 60 dagar löpte ut i fredags, vilket har fått t ex ryska medier att beteckna det amerikanska deltagandet som illegalt. De stöds i denna fråga av några av president Obamas republikanska motståndare (fiendens fiende...). Utan ett amerikanskt stöd i Operation Unified Protector blir insatsen svår att genomföra då USA står för en mycket stor del av vitala resurser såsom lufttankningsförmåga och telekrigföring. Europa är idag inte mindre beroende av amerikanskt stöd utan snarare mer efter de senaste årens hårda ekonomiska klimat.

För svensk del ska ett vidare riksdagsbeslut till för att avgöra framtiden för ett svenskt militärt deltagande i Libyeninsatsen innan Riksdagen går på sommarlov. Ska miljöpartiet följa kongressens beslut eller vad som önskas från FN och NATO?

Risken känns överhängande för att svansen kommer att vifta med hunden i svenska försvars- och säkerhetspolitik i framtiden.

Bloggar: Göran Pettersson, Skyttedoktoranden, Carl Bildt, Försvarsministern

"För Försvarsmakten i tiden"

Det nya tillskottet bland myndigheternas sociala medier, Flygvapenbloggen, fortsätter att nå nya höjdpunkter. Flygvapenbloggen är typexemplet på åt vilket håll Försvarsmaktens informationstjänst bör utvecklas. Den uppdateras med hög frekvens och innehåller ett mycket mer aktuellt och intressant budskap än Försvarsmaktens egna, tillrättalagda hemsida, där budskapen koncentreras kring två saker - internationella insatser och rekrytering. Handlar inte informationen om detta, är det inte intressant för hemsidan. På samma ämne har t ex Combat Cameras Youtubefilmer oändligt många fler tittare/läsare än Försvarsmaktens egna, ursäkta franskan, något torra hemsida.

Just nu innehåller Flygvapenbloggen aktuellt material från två skarpa internationella insatser och en övning. Det är definitivt inte illa. Det som man som officer och militärt intresserad också uppskattar med Flygvapenbloggen är att den framförallt är rakare. Texterna upplevs inte som lika språkligt tillrättalagda för lågstadieelever utan de beskriver ett militärt förlopp eller händelse rakt och sakligt. Texterna är också skrivna av förbandschefer och motsvarande istället för informatörer. Den nog så viktiga interna kommunikationen har under de senaste åren blivit mycket lidande i Försvarsmakten av de mycket tillrättalagda texterna på myndighetens hemsida och i myndighetens tidningar. De militärt intresserade kommer ändå att utnyttja nätet till att slå upp de uttryck som de inte förstår.

Fram till slutet av 90-talet innehöll Försvarsmaktens försvarsgrensspecifika tidningar, Arménytt, Marinnytt och Flygvapennytt, en hel del intressant information för den försvarsanställde. Taktiska och stridstekniska lösningar diskuterades frekvent i artiklar, ny materiel presenterades och frivilligverksamheten gavs stort utrymme. Det var media för personalen. Personalen var också bred med rötter i alla delar av samhället eftersom alla gruppchefsutbildade och däröver fick tidningar hemsända. Rekryteringen skötte i stort sett sig själv med värnplikten som grund. Skillnaden mot idag är markant. Idag finns det bara en tidning efter att man gjort sitt yttersta för att sudda ut försvarsgrenarna. Den kvarvarande tidningen, återupplivade Försvarets Forum, är i mångt och mycket något som av personalen upplevs som mycket tillrättalagt, trots den nya insändarsidan. De tidigare stridstekniska och taktiska exemplen om t ex försvar mot luftlandsättning (FML innan detta blev synonymt med försvarsmaktsledningen), är idag ersatta av artiklar for dummies, t ex hur man lägger redovisar sin arbetstid i PRIO eller hur man gör kontorsfys. Det är en helt annan verklighet som beskrivs.

"Välkommen till vår verklighet", Försvarsmaktens nuvarande slogan, är en otroligt fånig paroll, men på Flygvapenbloggen stämmer detta ändå in rätt bra. Om man bara kunde låta bli att moderera kommentarna så hårt och ha en snabbare kommentarsuppdatering vore det ännu bättre. Det är hög tid att Armén och Marinen följer Flygvapnet i spåren när det gäller social medier. Det vinner alla på.

"För Försvarsmakten, i tiden"

(s) försöker rädda ansiktet (Uppdaterat 21/5 11.00)

Socialdemokraterna gjorde igår ett nytt utspel om den svenska Libyeninsatsen, anförda av trojkan Håkan Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist. (s) har sannerligen gått från klarhet till klarhet i Libyenfrågan.


Det enda som varit säkert är att oavsett vilken inställning (s) har haft, så har allt varit Regeringens fel. Det tydligaste exemplet på detta var Urban Ahlins deltagande i Aktuellt för två veckor sedan. I början av Libyenkonflikten ställde (s) mycket hårda krav på ett svenskt ingripande till försvar av det libyska folket. När Regeringen synade kortet och ställde sig bakom en insats, bytte (s) raskt fot till att endast stödja ett upprätthållande av flygförbudszonen. Svenska piloter skulle inte belastas med att bomba fel eller döda drogade barnsoldater. Det skulle andra nationer göra och svenska piloter skulle åka därifrån om de såg övergrepp mot civilbefolkningen och dylikt (i sig ett intressant ämne att diskutera eftersom det ställer folkrätten mot svenska riksdagsbeslut). När insatsen pågått inte ens månad hade (s) åter bytt fot. Nu skulle de svenska flygplanen hem och insatsen skulle inte förlängas. "Det finns inga skäl att förlänga insatsen i Libyen", hette det i Ahlins och Hultqvists debattartikel i DN den 5 maj och Hultqvist vidareutvecklade ståndpunkten på Newsmill.

För den sistnämnda ståndpunkten har (s) fått stark kritik, även inifrån de egna kärnleden såsom SSU och den mycket erfarne diplomaten Jan Eliasson. Två veckor senare byter så (s) ståndpunkt och nu ska insatsen minsann förlängas, men med en marin insats i syfte att upprätthålla vapenembargot. Inte helt förvånande möter även denna nya ståndpunkt kritik inifrån de egna leden, t ex Lotta Gröning.

Marinstridskrafter till Libyen är i grunden inte så dumt. Koalitionens stridsfartyg utanför kusten har haft en del att göra med att kontrollera fartyg i närheten av den libyska kusten, beskjuta artilleri som beskjutit fartygen, beskjuta fartyg ur någon av de stridande parterna som beskjuter kusten eller lägger minor samt att hjälpa till att hävda flygförbudszonen. Frågan är vilka förbehåll Juholt och Ahlin har tänkt att sända med Marinen. Förmodligen är det bara det förstnämnda som kommer i fråga även om det är de sistnämnda som är det farligaste för civilbefolkningen och där man får snabbast effekt. Men vilka delar av Marinen ska skickas och vad ska de göra? Risken är att det genomförs med lika lite eftertanke som när man sände iväg stridsflyg att genomföra spaningsinsatser. Att ta lite bilder är ju inte så farligt och relativt fredligt kan man ju tycka vid en första anblick, men tänker man något steg till så inser man att bilderna ofta används till underlag för just anfall mot markmål. Fredligt?

En insats med svenska marinstridskrafter framstår i allra högsta grad som ett sätt för (s) att försöka rädda ansiktet efter den svidande kritiken mot kravet på att insatsen ska avbrytas - en mycket svensk och lagom lösning. Ett bidrag på plats, men som bakbundet har svårt att uträtta så mycket och långtifrån kan nyttjas till sin fulla potential (se även Klart Skepp!). Förmodligen bekymras man också av utsikten att Regeringen kanske söker stöd hos (mp) för en förlängning av insatsen.

Koalitionen lär inte behöva flera bidrag med kraftiga nationella förbehåll som minskar användbarheten. Kommer svenska fartyg att få skjuta ner flygplan som kränker flygförbudszonen? Kommer man att få genomföra kustbeskjutning? Duellera med landartilleri? Kommer man att få borda andra fartyg? Ju fler förbehåll, desto mindre nytta. Resultatet blir att "något annat lands" fartyg ändå måste vara i närheten av svenska om dessa ska operera kustnära. Flygplan förflyttar sig relativt snabbt, medan det tar längre tid med fartyg om "någon annan" på känt (s)-manér ska göra jobbet. Det är lätt att politiskt kräva en insats som på pappret ser rätt fredlig ut. En marin insats låter ju något fredligare än en flyginsats på samma sätt som flygspaning låter betydligt fredligare än att bomba markmål. Men på samma sätt som att det underlag flygspaningen hämtar in avser att användas till att bekämpa markmål, innebär en marin insats att man måste vara beredd att använda vapenmakt mot ett brett spektrum av mål. Till skillnad från Somalia är Libyen ett krig som utspelas i alla arenor, inte bara mellan civila mindre fartyg och örlogsfartyg. Tyvärr når den politiska tanken sällan så långt.

En marin insats vore självklart ett bra komplement till den pågående flyginsatsen. Frågan är dock hur snabbt en insats kan vara på plats och hur ekonomin blir i det hela. För flygvapnets del har det visat sig, precis som tidigare påpekats på WW, att det är billigare att ha FL 01 insatt än att förbandet genomför normal fredsverksamhet i Sverige, eftersom man flyger mindre än vid vanlig övning. Det är svårt att se att detsamma skulle gälla för en marin insats. Ska en marin insats vara på plats när flyginsatsen tar slut får man nog börja vidta åtgärder redan nu. Enligt HKV tar det tre månader innan en marin insats kan vara på plats.

Att hävda vapenembargo är en naturlig och principiellt viktig åtgärd, men tyvärr lär det inte ge något snabbt slut på konflikten i Libyen. Naturligtvis ska inga nya vapen kunna tillföras Libyen, men landet har länge varit ett av världens mest militariserade. Militär hårdvara finns i stora mängder och det enda som decimerar de mer avancerade vapensystemen är flyganfall. Ammunition finns i stora mängder. Landet är också så stort att koalitionen har svårt att nå landets södra delar. Ett annat problem med landets storlek är också att det närmast är fritt fram att ta in nya legosoldater och krigsmateriel söderifrån över landgränserna från t ex Tchad och Sudan.

Hoppet står nu till (mp) om en förlängning av den redan pågående insatsen. Sverige står trots de nationella förbehållen för en mycket stor del av koalitionens spaningsförmåga. "Någon annan" får i bästa fall ersätta denna om Sverige packar ihop materielen. I bästa fall blir det nya flygplan som tillförs. Troligare är att flygplan som annars hävdar flygförbudszonen eller genomför attackuppdrag får omdirigeras. Utan spaning, ingen aning, lyder det gamla talesättet.


Det finns dock en sak man kan hålla med Håkan Juholt i. Det är att insatsen i Libyen tär hårt på Flygvapnets resurser. Men att kalla det "extraordinärt" och andra kraftord är ett bevis på vad åratal av misskötsel av svensk försvarspolitik har lett till, till största delen under socialdemokratiskt styre, men på sistone även under borgerligt. Det ger också en försmak av vad resultatet av en socialdemokratisk regerings försvarspolitik skulle innebära. Att kalla en insats med 8 stridsflygplan, som flyger två rotepass per dygn för extraordinär insats säger något om hur lågt våra regeringar tillåtit Försvarsmaktens operativa förmåga att sjunka. Kommer man att lära sig något av detta?



Media: SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, 3, SVT, 2, 3, 4, SR, AiP

Bloggar: Allan Widman, Klart Skepp!, Försvarsministern, Staffan Danielsson, Gunnar Hökmark, Göran Pettersson, Johan Westerholm

P.S. Lyssna på senaste avsnittet av Försvarsradion med Johanne Hildebrandt som gäst, apropå politisk populism när det gäller internationella insatser!

Uppdatering 21/5 (11.00): Läs även Commanders läsvärda inlägg om en ev svensk marin insats. Läs även Annicka Engblom (m) om möte med försvarsattachéer.

Missförstådd, men vill väl

Försvarsmakten har det inte så lätt med rapporteringen från sin Libyeninsats. Den svenska insatsen är begränsad till att verka endast inom upprätthållandet av flygförbudszonen sedan oppositionspartierna vägrat ställa sig bakom att det svenska deltagandet även ska gälla skyddet av civila som är den andra halvan av Säkerhetsrådets resolution 1973. Försvarsmakten får heller inte verka med attackvapen mot markmål, annat än i självförsvar.

Det innebär att man är begränsad till att verka i spaningsrollen, när man inte löser luftförsvarsuppgifter. Det är en betydligt viktigare uppgift än vad många här hemma i Sverige verkar förstå.  Den stora missuppfattningen är att hela jordklotet är täckt över tiden av amerikanska spaningssatelliter. Så är icke fallet då dessa är mycket begränsade till vissa insatsområden och då bara passerar över detta område någon enstaka gång per dygn vid en tidpunkt som oftast är känd av dem man vill spana på. Att byta bana på en satellit till ett nytt insatsområde är en mycket dyr affär eftersom det förbrukar en hel del av satellitens livslängd. En tidigare uppgift gör gällande att svenskt flyg står för ca hälften av spaningsresurserna i insatsen.

Att Flygvapnet nu släpper mer bilder från sin insats över Libyen är tacksamt, men fortfarande verkar det i mångt och mycket vara locket på. Att döma av den film som tidigare publicerats och de bilder som lagts ut nu och tidigare verkar man bara vilja publicera bilder från målutpekningskapseln och inte den mer avancerade spaningskapsel som lär ha betydligt högre upplösning. Man verkar också vara mycket begränsad i vilken typ av bilder man vill lämna ifrån sig till media. Att visa någonting som blivit sönderbombat och liknande är tydligen för känsligt.

Följden blir att det istället spekuleras i media vad bilderna föreställer och på DN.se, liksom Flygvapenbloggen, spekuleras det t o m om inte de släppta bilderna är plagiat från Google Earth eftersom samma flygplan syns där på samma ställe som på Flygvapnets bilder. En annan följd är att allmänheten fäller klassiskt svenska omdömen som att flygvapnet bara är där och turistar och tar bilder på sånt inte verkar ha något större militärt värde.

Man kan fråga sig om den mediaapproachen är så lyckad. Risken är att denna insats hamnar i samma fälla som afghanistaninsatsen gjorde i början och som man sedan har fått leva med – nämligen att ett allt för litet fönster mot allmänheten för med sig en bristande förståelse för vad insatsen syftar till att åstadkomma och åstadkommer. Tänker man något längre än vad som görs i kommentarsfälten till artiklarna och bloggar är det fullt naturligt att man i insatsen tar bilder av flygplatser och liknande för att se vilken verksamhet som pågår där. Media har flera gånger rapporterat om att helikoptrar flugits över Misrata och genom att kontinuerligt kolla vilken verksamhet som bedrivs på flygplatserna kan man se om t ex Gadaffis styrkor reparerar sina banor, flygplan och försöker återta förmåga som tidigare slagits ut. Jämförelsen mellan Flygvapnets bilder och Googles visar att allt är som det ska vara när en flygförbudszon råder – det är stilla. Däremot är det inte säkert att så är fallet på andra flygplatser i Libyen. Att släppa information om vad man vet om motståndarens verksamhet är att avslöja sin egen förmåga eller oförmåga. Tyvärr blir resultatet av agerandet adderat med jantelagen att Försvarsmakten som helhet framstår som mindre kapabel.

Det är inte lätt med media alla gånger. Flygvapenbloggen är i alla fall ett gigantiskt steg framåt för Försvarsmakten och förhoppningsvis följer Armén och Marinen snart i dess fotspår.

Se även tidigare inlägg i ämnet Libyen

SvD, DN, Exp, Aft, SVT

Blogger har problem...

Som flera läsare säkert märkt har WW legat nere tidvis under dagen och minst ett inlägg och en rad kommentarer har försvunnit. För att göra vissa konspirationsteoretiker besvikna så är det med största sannolikhet inte försvarsmaktsledningen som orsakat detta. Skulle det trots allt vara så tog man med sig stora delar av de andra bloggarna på Blogger. Det är bara att beklaga det inträffade och det återstår att se om Blogger hittar någon säkerhetskopia med inlägg och kommentarer från närtid.

Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Lever översten?

För ca en vecka sedan bombades det hus där familjen Gaddafi uppehöll sig. Nyhetsrapporterna efter bombanfallet meddelade att Gaddafis näst yngste son och tre av hans barnbarn dödats, medan överste Gaddafi med fru själva undkommit oskadda trots att de vistades i huset. Dagen efter, i enlighet med muslimsk sedvänja, begravdes den döde sonen Saif Al-Arab. Med på begravningen var två av de andra sönerna, men översten närvarade inte.

Sedan anfallet mot det nämnda huset, som enligt NATO fungerade som ledningscentral, verkar det inte som Gaddafi har synts i media. Det väcker en del funderingar på huruvida Gaddafi fortfarande är i livet och vidare, om han inte är det, vem är det då som styr Libyen? Det tål också att funderas på hur regimstyrkornas moral och stridsvilja skulle påverkas om det visar sig att Gaddafi är död. Hur påverkas krigsförloppet och hur blir framtiden? Ett nationellt sönderfall till tidigare regioner är en möjlighet, men behöver inte betyda en fredligare framtid.

Det kan mycket väl vara så att Gaddafi dragit sig tillbaka söderut undan NATO:s räckvidd och undviker att göra offentliga framträdanden för att inte röja sin position. En annan möjlighet är att han är skadad och därför inte framträder. En annan möjlighet är att han lämnat landet och tagit sin tillflykt till någon av sina afrikanska bundsförvanter. Gadaffi är den afrikanske ledare som suttit längst vid makten i Afrika och åtnjuter därför en särställning i Afrikanska Unionen och har nära band till bl a Zimbabwes president Mugabe.

Naturligtvis kan det vara så att översten är vid god vigör, men tanken kring att han redan skulle vara död väcker en hel del andra funderingar. Det skulle inte förvåna om så var fallet.

SvD, DN, Exp, SR, SVT, GP, Aft