Gästinlägg: Utkräv ansvar för träningsresultat

Försvarsmakten har genom åren provat diverse olika modeller för att få sin personal att genomföra fysisk träning där spannet har varit allt mellan krav (låga sådana) till nuvarande modell där det handlar om att personalen ska idrotta ett visst antal timmar i veckan. Faktum kvarstår att fysisk förmåga i de allra flesta befattningar är en förutsättning för att kunna lösa sin uppgift skarpt. Även om man ska lösa en stabsuppgift som till största delen innebär ett mer orörligt arbete, ger en högre fysisk förmåga en högre grad av uthållighet och mental skärpa. För Försvarsmaktens mer fysiskt krävande befattningar finns särskilda fysiska krav som årligen testas, men för en stor del av personalen ser man mellan fingrarna med den fysiska standarden. Det rimmar mycket illa med kraven på ett ständigt tillgängligt och insatsberett försvar, när stora delar av personalen endast testas mot fysiska krav vid antagning eller inför utlandstjänst.

Wiseman


–––––––––––––––––––––––––––––––––


Utkräv ansvar för träningsresultat


Nya siffror från amerikanska försvaret skrämmer. I rapporten "Too Fat to Fight" kallas övervikt och fetma för hot mot den nationella säkerheten. Nästan 63 procent av personalen i flottan är överviktig. I armén ligger siffran på 61 procent. Flygvapnet ligger strax under, och marinkåren visar bäst viktläge på 55 procents övervikt. Dessutom är hela 27 procent av ungdomarna i värvningsbar ålder för feta för att kunna påbörja militär utbildning. Väl över hälften av personalen i samtliga amerikanska försvarsgrenar är alltså överviktig. Vi har inte problemet i Sverige i samma utsträckning, även om hela 27 procent av avhoppen från GMU beror på att rekryten inte orkar med tjänsten.

Ett vanligt argument för att ansvarsbefria lägre chefer är att de anställda soldaterna själva kan ta ansvar för sin fysik. Och visst kan många det. Men om alla anställda soldater per automatik skulle ta ansvar för sin träning, skulle knappast den ytterst stridsvana amerikanska försvarsmakten ha viktproblem. Och vikten av att hålla sig i fysisk form gäller, tvärtemot vad som ofta sägs, inte bara stridande personal. Sjukfrånvaro, förtidsavgångar och nedsatt arbetsförmåga följer i överviktens spår. Dessutom är en genomgående god fysik viktig för hur vi uppfattas av övriga befolkningen. Frihet är bra, men med friheten måste följas ett ansvar. Och med ansvar måste följa konsekvenser.

I Försvarsmakten ställer vi fysiska krav på vår personal. Det ska utföras arbetstest med jämna mellanrum för att säkerställa att person håller måttet. Men vad blir följden av ett uteblivet eller misslyckat test? Rör det sig inte snarare om rekommendationer i nuläget? Vad blir konsekvensen för den chef vars soldater inte når upp till godkänd fysisk nivå? Vad blir påföljden för den soldat som gång på gång underkänns? Min gissning är: Ingenting. Den direkta följden blir dock att enhetens lösande av sin uppgift blir mindre effektivt.

Vad är vägen framåt? Min personliga tro på personalhälsodagar, zumbadans och andra klämkäcka aktiviteter är begränsad. Likaså ställer jag mig skeptisk till de centrala direktiv som då och då når ut på förbanden, med det nya BRAK-konceptet som paradexempel. Centralstyrning är inte svaret. Jag tror helt enkelt på ansvar. Att ge ansvar till lägre chefer, och att utkräva ansvar av både soldater, plutonchefer och kompanichefer. Arbetstester ska genomföras, resultaten ska anslås i korridoren, och de som inte klarar kraven får helt enkelt göra om testerna. Riktad träning mot dem som har problem på ett kompani skulle också kunna ske på kvällstid av frivilliga kamrater. Och i slutändan måste vi ställa oss frågan: Kan vi verkligen ha kvar soldater (och befäl!) som inte når upp till godkänd nivå? Här måste chefen visa vägen och helt enkelt avskilja de soldater/chefer vars fysiska förmåga inte räcker till för uppgiftens lösande.

Från gruppchef till bataljonchef gäller samma sak. Vi chefer måste ta vårt ansvar. Vi måste ställa krav på våra soldater. Vi måste lägga ner omsorg på vem vi rekryterar. Vi måste skapa sådan plutonsanda att ingen accepterar att misslyckas, och att soldaterna pushar varandra. Och från högre chefer måste vi få frihet att göra detta! Men det stannar inte där. Lägre chefer måste också vara föredömen när det gäller fysiken. Det duger helt enkelt inte när chefer är otränade. Kanske leder det till en obekväm omprioritering av vardag och fritid, men är det inte en rimlig omprioritering med tanke på det förväntade föregångsmannaskapet? Det sägs att de tre timmarnas träning på arbetstid är en förmån, men i själva verket borde det vara ett ansvar, eller en plikt. Chefen är chef och därmed ansvarig - för sin egen kropp, för gruppens stridsvärde och för uppgiftens lösande.

Övervikt kanske inte är ett akut hot mot Försvarsmakten just nu, även om nästan en tredjedel av GMU-avhoppen beror på bristande fysik. Kommande soldatkullar måste dock nå upp till de krav som förr bara gällde Utlandsstyrkan. Alla ska vara tillgängliga, tränade och redo för insats. Det gäller inte minst officerarna. Redan nu får vi göra avkall på gruppernas effektivitet eftersom soldaterna inte orkar det som de måste orka, och det är inte acceptabelt. Tiden för eftertanke är nu. Eftertanken måste följas av handling.


Andreas Braw
Kadett

Här går det undan!

I måndags och tisdags genomfördes ett nordiskt försvarsministermöte i Köpenhamn. Enligt Regeringens hemsida skulle "ministrarna … diskutera samarbete kring taktiskt transportflyg, gemensam kapacitetsuppbyggnad i östra Afrika och möjligheter till ett gemensamt nordiskt bidrag till FN:s fredsfrämjande insatser" samt en fortsatt inriktning på det nordiska-baltiska försvarssamarbetet.

Tydligen verkar det dock inte ha avstannat vid diskussioner. Enligt Copenhagen Post skrevs nämligen ett avtal under där Sverige, Norge, Finland och Danmark nu ska dela sina transportflygresurser och operera en gemensam flygplanflotta utifrån Sveriges åtta Hercules, Norges och Danmarks vardera fyra Hercules och Finlands tre C-295. Minst sagt en överraskning eftersom detta inte tidigare annonserats i Sverige.

Förhoppningsvis har Copenhagen Post fått det hela om bakfoten och att ett avtal ännu inte är ingånget. Det är nämligen så att alla nordiska länder har brist på transportflyg och avhjälper man den enas brist blir bristen än större hos någon annan. I dagsläget har ingen råd att ha någon överkapacitet.

Pooling & Sharing eller Smart Defence som det kallas i NATO är dessutom en mycket tveksam lösning när det är grannländer, alternativt länder med olika säkerhetspolitiska intressen som förväntas dela resurserna. Ett stort svenskt behov framkallat av en säkerhetspolitisk kris i Sveriges närområde skulle även direkt påverka grannländerna varvid de skulle ha samma behov. En kris i Baltikum, som ju Sverige eventuellt kan tänka sig att stötta militärt, men idag troligare inte komma att stötta skulle försätta oss i sitsen att grannländerna som är med i NATO vill nyttja våra svenska militära resurser till en uppgift som vi kanske avser ställa oss neutrala till.

Sverige är sedan ett antal år med i NATO:s samarbete kring strategisk flygtransport, där vi är näst största delägare efter USA. Likväl fanns det inga möjligheter att få loss någon av de tre C-17 för transport av den svenska Libyeninsatsen utan det fick lösas med nationella resurser (Hercules). C-17 var nämligen upptagna av andra. Vidare kan man ta sig en funderare kring de uppdrag som flygs med svenska besättningar i C-17. Är dessa alltid förenliga med den särskilda särarten i svensk säkerhetspolitik? Vad händer om en C-17 med svensk besättning förloras i ett konfliktområde där Sverige inte avsett vara med?

Libyeninsatsen ställde också NATO:s övriga Smart Defence på sin spets där vissa länder är huvudsakliga bidragsgivare med vissa resurser. Tyskland ville inte ställa upp vid Libyeninsatsen, varvid insatsen blev utan den omfattande lufttankningsflotta och flotta av telekrigflygplan som Tyskland förfogar över, varvid USA mycket motvilligt fick dra detta lass. Pooling & Sharing är ett säkerhetspolitiskt hasardspel.

Ser man tillbaka på det nordiska flygtransportsamarbetet har Sverige heller inte längre åtta Hercules, så förhoppningsvis är ett eventuellt avtal skrivet för färre flygplan. De flygplan som finns kvar måste ersättas inom en femårsperiod eftersom de då helt faller för åldersstrecket och det märks redan idag. Egentligen skulle flygplanen redan för några år sedan genomgått en omfattande livstidsförlängning/modifiering, men denna ströks av finansiella skäl. Ersättningen av Hercules om fem år är dessutom också den högst osäker eftersom denna ingår i de mer än 30 mdr kr som materielbudgeten är underfinansierad med till 2019.


Det ska bli intressant att se vad resultatet blir av det nordiska transportflygsamarbetet. Förhoppningsvis har Copenhagen Post missuppfattat det hela så att finns tid för en bättre lösning. Pooling & Sharing lämpar sig i högre grad för inköp inom områden där nationella särarter ej finns och för fredstida underhåll. När det gäller områden och resurser som ska användas skarpt och i insatser är det direkt olämpligt.


Uppdatering 17.05: Enligt norska regeringen så rör det sig om en avsiktsförklaring. Återstår att se när den svenska regeringen avser bemöda sig med att kommentera det hela. Det börjar likna Islandsaffären där det dröjde nästan två veckor från att svenska regeringen talade om det i finska media tills att man släppte det i Sverige.

Bättre belysning

Om man inte har tillräckligt ljus när man läser får man sämre syn, sägs det. Sannolikt är det en skröna. Däremot kan man lätt sluta sig till att utan belysning av säkerhetspolitiska skeenden i närområdet försämras förståelsen för säkerhetspolitikens påverkan på samhället i sin helhet.

Det är därför glädjande att SvD nu ger välförtjänt uppmärksamhet till det anförande Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin höll i slutet av september på Folk och Försvars seminarium om anskaffningen av en ny Gripenversion. Denna fråga är en av flera ödesfrågor för Försvarsmakten, vilket tidigare har belysts här på bloggen. Ett av de viktigaste uttalandena i SvD:s artikel gör flygvapeninspektören generalmajor Micael Bydén. Han understryker nämligen orimligheten i den av Regeringen föreslagna numerären.

"Vi har inte råd att driva två separata system, säger flygvapeninspektören generalmajor Micael Bydén till SvD.

Men han markerar samtidigt att regeringens förslag om 40-60 Gripen E är otillräckligt.

– Vi behöver minst 60-80 Gripen E för att lösa dagens uppgifter i närområdet."

Märk väl att Bydén säger "dagens uppgifter" – inte morgondagens uppgifter. Återkopplar man till motiveringen för anskaffningen av JAS 39E så görs anskaffningen enligt Regeringen med anledning av utvecklingen i närområdet där de ryska väpnade styrkorna med flygvapnet i spetsen, upprustas kraftigt. Denna upprustning eller återtagning ska enligt planerna vara klara till decennieskiftet. Dagens uppgifter är framförallt att hävda territoriell integritet. Att uppgiften att försvara hela Sverige har utgått har till och med Sveriges Radios Ekot uppmärksammat i sin lördagsintervju med försvarsminister Karin Enström.

Sålunda förefaller det högst märkligt att det svenska försvarets förmåga ska halveras inför uppgiften att kunna hantera en motståndare som flerfaldigt ökat sin egen militära förmåga. Att ekvationen inte går ihop är nog alla överens om utom Moderaterna.


Att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde allt mer försämrats under de senaste åren är det idag mycket få som motsäger. Ändå lever fortfarande den absoluta majoriteten av allmänheten i okunskap om vad som försiggår över, i och under Östersjön respektive Nordatlanten. Att Försvarsmakten så smått öppnar upp den absoluta sekretessen kring den svenska incidentberedskapen är ett berömvärt, men om än ack så litet steg på vägen.

Än så länge tycks trenden svag, men man kan ändå ana att försvars- och säkerhetspolitiken börjat ta en något större plats i nyhetsflödet.


Uppdatering 2/11 08.15: Flera svenska tidningar uppmärksammar nu gårdagens informationsträff i HKV om incidentberedskapen. DN länkar till och med till denna blogg, även om journalisten misslyckats med att få hyperlänken korrekt.

Uppdatering 2/11 15.45: SvD:s Mikael Holmström om incidentbilderna. Som alltid med information är det viktigt att läsa det som skrivs, men kanske än viktigare att läsa det som inte skrivs.

SvD, AB

Ingen svensk air policing över Island

Idag diskuterade Utrikesnämnden den eventuella svenska "insatsen" i form av luftrumsövervakning över Island. Denna insats, om man nu kan kalla det så, är kanske något överraskande en av de mest laddade säkerhetspolitiska frågorna sedan de tyska kraven på transitering genom Sverige.

Hittills har inte svenska media uppmärksammat Utrikesnämndens möte, men däremot har man gjort det i Finland, där även försvarsminister Enström härom veckan först berättade att Sverige med stor sannolikhet kommer att delta i en samnordisk patrullering av det isländska luftrummet.

Det är förmodligen få som förstått frågans laddning. Uppkomsten av NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats är resultatet av Rysslands allt starkare närvaro med flygstridskrafter över Atlanten och mycket nära det isländska luftrummet. USA lämnade 2006 sin tidigare bas på Keflavik, vilket lämnade Island utan militär luftrumsövervakning, som bl a har till uppgift att identifiera och kontrollera de flygplan som oanmält och utan att svara på radioanrop flyger genom av luftrum som tillhör Islands Flight Information Region, dvs luftrum som leds av isländska flygtrafikledare.

Att NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats i högsta grad är riktad mot ett specifikt land är inget att hymla om och det är just det som gör frågan till en så het potatis i Sverige. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar Sverige också en aktivare ståndpunkt längs det egna landets gränser, där verksamhet likartad den i Islands närhet förekommer vilket fått NATO att inrätta en luftrumsövervakning över de baltiska länderna bedriven på snarlikt sätt som den över Island.

Sverige har därmed satt sig i en rävsax. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar man automatiskt även ett tydligare ställningstagande på den egna bakgården i Östersjön, vilket därmed inte bidrar till någon ökad avspänning i regionen. Ska man hålla den linjen krävs det också att man har musklerna att backa upp densamma. Väljer man å andra sidan att inte delta i den isländska luftrumsövervakningen, den nordiska solidaritetsförklaringens första lackmustest, blir följden ofelbart att den nordiska solidaritetsförklaringen på vilken Sverige sedan några år baserar hela sin utrikes- och säkerhetspolitik för närområdet, haverar. Vilken trovärdighet medför det när den nation vars regering år efter år i regeringsförklaringar fastslagit att vi bygger vår säkerhet gemensamt med andra och att vi inte ska förhålla passiva när ett annat nordiskt land behöver hjälp, förvägrar landet denna hjälp?


När det gäller multinationella insatser talar man ofta om länder som deltar aktivt respektive sådana som bara flyter med och vars flagga gör sig bra på insatsemblemet eller som helt enkelt själva vill sola sig i glansen av de andra deltagarländerna. Statsminister Fredrik Reinfeldt och Sverige har tack vare Libyeninsatsen blivit inbjudna i flera av de politiska finrum som tidigare varit otänkbara för ett land som Sverige. Det eventuella svenska deltagandet i övervakningen av det isländska luftrummet i den form som nu presenteras lär dock inte öppna några dörrar utan snarare medföra motsatsen.

Efter Utrikesnämndens möte meddelade nämligen statsministern att Sverige inte kommer att delta i någon air-policing, det vill säga aktivt hävdande av ett luftrum motsvarande den svenska incidentberedskapen gör med svenskt luftrum.

"Reinfeldt underströk att ett svenskt deltagande enbart skulle innebära bevakning av det isländska luftrummet och inte så kallad ”air policing”, alltså beväpnade plan redo att ingripa. Det ansvaret ligger fortsatt på Nato."

Med andra ord är det svenska bidraget till den isländska luftrumsövervakningen av föga vikt. Sverige söker aktivt en medelväg där man kan komma undan med en halv pudel åt vardera hållet. Luftrumsövervakning är inte en uppgift som kräver närvaro av stridsflyg, såvida man inte har för avsikt att hävda luftrummet. Det kräver sensorer som täcker in det aktuella luftrummet. En svensk "Islandsinsats" skulle därmed effektivare kunna lösas av de svenska radarspaningsflygplanen S 100D (ASC 890). Problemen är dock två. För det första finns det bara två svenska S 100D kvar eftersom de övriga fyra radarspaningsflygplanen av ursprungligen sex S 100B (FSR 890) sålts utomlands (de sista två levererades till Thailand bara härom veckan). Att lova bort S 100D till Island skulle innebära en allvarlig nedgång i den nationella sensorkedjan och därmed svenska luftrumsövervakningen. För det andra är sensortäckningen kring Island redan god till följd av landets geostrategiska läge och det Kalla kriget. Att tillföra ytterligare långräckviddiga sensorer är sannolikt inte vad som efterfrågas även om NATO i regel understött insatserna med E-3 AWACS – en av mycket få resurser som ägs gemensamt av organisationen och inte nationellt.

Försvar och Säkerhet gjorde under kvällen en djupdykning i innebörden av Air Surveillance och Air Policing och det finns alla skäl att fundera kring om statsminister Reinfeldt har fullt klart för sig vad som förväntas vid ett svenskt deltagande. Därför finns det ingen större anledning att djupare gräva i dessa begrepp.

Det förvånar därför inte när utrikesminister Carl Bildt på sin blogg talar om "Islandsinsatsen" som en förlängning av det redan existerande nordiska flygövningssamarbetet som är väl utbyggt mellan Norge, Sverige och Finland. Ett övningssamarbete som "under en period skulle kunna fortsättas med utgångspunkt från flygbasen vid Keflavik". Har man hängt med i finsk press under de senaste veckorna har man sett att även där har "Islandsinsatsen" framställts som just övning. Om Finland intagit samma undflyende ställning som Sverige är det bara att beklaga, då även detta innebär ett urvattnande av just den solidaritetsförklaring på vilken Sverige baserar sin utrikes- och säkerhetspolitik.


Yle

Gästinlägg: Den enda vägen framåt

ÖB har spelat in en video som dels distribueras internt inom Försvarsmakten, dels finns att beskåda, om än i bantad version, på forsvarsmakten.se. Syftet med videon kan man läsa i ett PM som Infodirektören Erik Lagersten lagt ut på Försvarsmaktens intranet - EMIL.

Jag har ännu inte haft tillgång till den interna versionen, bara sett de första 2-3 minuterna av web-utgåvan innan jag stängde av. Varför? Jo därför att ÖB inte sa någonting nytt, ingenting som jag inte hört eller läst ett oräkneligt antal gånger redan under det senaste året. Visst, det kunde ha kommit något guldkorn längre in i videon, men vid det laget hade mitt intresse falnat. Jag kan inte svara för hur alla andra resonerar, men i mitt fall var inspelningen fullständigt bortkastad.

Eftersom jag känner starkt för Försvarsmakten och för vårt uppdrag, återvände jag till Lagerstens brev för att se om det fanns några ledtrådar till syftet med videon. Jag får ge Erik en eloge, för jag fann hans PM betydligt mer informativt än videon – fast kanske inte på det sätt var avsikten.

Det framgår klart att medarbetarundersökningen ”FM Vind” sänt ett tydligt budskap till ledningen, att det finns ett ”bristande förtroende för hur Försvarsmakten leds.” Bara det faktum att videon tillkommit visar att man inom försvarsmaktsledningen kommit till någon form av insikt. Att sedan Infodirektören känt sig tvungen att skriva ett PM för att förklara varför man gjort ÖBs video visar att man insett problemets vidd.

Däremot visar Lagerstens PM att man uppenbarligen inte har den minsta aning om varför problemet uppstått och än mindre har den minsta aning om hur man ska komma till rätta med det.

Den slutsatsen grundar jag på följande:

Genomgående tema i texten är begreppet kommunikation. ÖB ska ge sin syn, cheferna ska skapa förståelse, förklara och fördjupa, nya forum ska lanseras osv osv. Mellan raderna kan man ana en djup frustration över att det är fel saker, eller åtminstone fel perspektiv på det som diskuteras i fikarum och i bloggar.

Är det ingen i ledningen som begriper varför dom där ute inte lyssnar på ÖB? Varför fortsätter de i ledningens ögon kontraproduktiva diskussionerna i fikarum, på Facebook och på bloggar?

En hel infostab som stöd till ledningen, och ingen som klarar av att se mönstret?
Nyckelordet är precis som Lagersten skriver - kommunikation. Den kan vara envägs, t ex ÖB skriver en artikel, talar till ett förband uppsuttet i gymnastiksalen eller som nu, genom att spela in en video. Kommunikation kan också vara tvåvägs – dvs ett samtal. Två eller flera individer samtalar, lyssnar och kompletterar sin bild kring det man talar om. Ett bra samtal innebär att alla deltagare lär sig något nytt och som man kan ta med sig därifrån.

Vilken form av kommunikation är den mest effektiva? Rätt gissat – samtalet. Ett samtal berikar – vilket sällan monologer gör.

Hur mycket samtal, och då menar jag äkta och ärliga samtal, har ÖB, FML och dess handgångne män och kvinnor i HKV egentligen fört med oss långt där ute på linan under de senaste åren?

Hur mycket verklig informationsinhämtning har föregått de så hårt debatterade och kritiserade besluten?

Hur mycket resonerande och förklarande samtal kring detaljer har skett i samband med processen? Handen på hjärtat… inte särdeles mycket, eller hur? Hur kan någon infostrateg bli överraskad av resultatet från t ex FM Vind?

I bristen på äkta samtal ligger roten till problemet, men också lösningen. Ska ÖB och resten av försvarsmaktsledningen någonsin få loket och vagnarna i ”synk”. Så måste man börja föra verkliga samtal.

I Lagerstens PM står att ”ÖB bjuder också in till mejlfrågor som kommer att publiceras i ett urval”. Hur stor del av förtroendekrisen kommer det att lösa tror ni? Hur mycket samtal blir det?

För tusan Sverker, Erik med flera TÄNK TILL!

Jag kan ge svaret direkt, här och nu. Noll och intet, nichts, nada, av den enkla anledningen att det inte blir ett samtal!

Sverker, Erik och alla ni andra i HKV -släpp taget om tangentborden och börja röra er ute i verksamheten. Inga stora besök med fanvakt, musikkårer och svassande chefer som oroligt bevakar sin karriär. Gör informella besök, massor av besök för att prata men framför allt lyssna. Inget missionerande – LYSSNA, känn av stämningen och dra slutsatser!


Ska vi någonsin bryta den onda spiral vi nu befinner oss i så måste vi mötas och samtala – det är den enda möjliga vägen framåt.


Lars Rössle, LSS


(Texten har tidigare i något annorlunda format postats som kommentar på Försvarsmaktens Bloggportal – Försvarsmakten kommenterar)

Ledarsidor och det svenska försvaret

Under den gångna veckan har Hallandsposten haft tema Sveriges försvar på ledarsidan. Varje dag en ny ledare om läget i Försvarsmakten, försvars- och säkerhetspolitiken. Precis som Claes Arvidsson skriver på SvD:s ledarblogg vore det bra om fler tidningar ökade sin täckning av försvars- och säkerhetspolitik. Det behövs.

Via bloggkollegan Skipper och Twitter kom tipset att WW citeras i dagens ledare i Norrbottens-Kuriren som handlar om den bristande finansieringen av JAS 39E-anskaffningen.

I Hela Gotland uttalar nye ställföreträdande C Insats, generalmajor Berndt Grundevik, att den svenska militära närvaron på Gotland måste ökas, framförallt i form av ökad förhandslagring av materiel. Det är mycket bra att Grundevik tar tag i denna fråga. Försvarsbeslutet 2004 var en katastrof för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Till dess det finns kvalificerade luftvärns- och kustrobotsystem i Försvarsmakten som kan placeras på Gotland kan dock inte försvaret av ön bli trovärdigt.

En stor dag för Sveriges soldater

Det är en stor dag för landets soldater. Försvarsmakten tar sig i kragen och höjer nu lönerna för sina soldater med minst 1000 kr i månaden och höjer ingångslönen till 18 000 kr. Detta borde ha gjorts långt tidigare, men är likväl ett mycket välkommet besked. Äntligen når svenska soldater åtminstone samma ingångslön som man uppbär på Samhall.

Lönefrågan är måhända inte den absolut viktigaste när det gäller Försvarsmaktens möjligheter att behålla soldaterna i tjänst, men hör ändå till de viktigaste. Många av landets militära förband ligger så placerade att man som anställd måste ha tillgång till bil för att ta sig till och från jobbet och det har varit svårt för många soldater.

När nu löneläget höjs för soldaterna gäller det också att lönerna för officerare också hänger med i denna utveckling. Som det uttrycktes på Twitter: "Varför bli 1. sergeant för 20 000 kr/mån när man kan bli sergeant för 21 000 kr/mån?"

Viktigast för Försvarsmakten, såväl när det gäller att behålla nu anställda som för att rekrytera nya anställda, civila som militära, är att erbjuda en bra verksamhet. Det ska vara en verksamhet som både motiverar de anställda och förstärker Försvarsmaktens folkförankring och framförallt uppfyller de förväntningar allmänheten och Riksdagen har. Förenklat handlar det om att hålla en hög nivå på övningsverksamheten, mer så än vad som skett på många år. Det är nu många år sedan en hel bataljon samövades i sin krigsuppgift och än längre sedan en brigad gjorde samma sak. Den senaste övningen där hela Försvarsmaktens samtliga försvarsgrenar övades gemensamt i sin huvuduppgift var 1993. Ska det svenska försvaret vara trovärdigt, både för sina anställda och sina uppdragsgivare, är det liknande övningar som måste och som därtill måste omfatta förband ur de nationer vi förväntar oss att få stöd av i en kris- eller krigssituation på samma sätt Norge gjort de senaste åren med sina Cold Response-övningar och ett otal övningar dessförinnan. Utan övning, ingen trovärdighet.


Övningar kostar dock och heller inte lite. Frågan är om Försvarsmakten någonsin kommer att ha ekonomiska medel att genomföra övningar liknande dessa. I underlaget från april meddelade ÖB aoch Försvarsmakten att det krävs miljardtillskott i förbandsverksamheten för att kunna öva IO 14. Man ska heller inte underskatta inte de ekonomiska effekterna av dagens lönebesked. Exklusive eventuella löneökningar för officerare och civilanställda har Försvarsmakten just skaffat sig höjda lönekostnader med 185 miljoner kr. Samtidigt har Regeringen utlovat 200 miljoner kr i höjda försvarsanslag per år fram till 2019 och genom formerna kring beslutet om anskaffning av JAS 39E lagat så att det primära underskottet i materielbudgeten till 2019 är 30 miljarder kr istället för 25 miljarder kr.


Dagens besked från Försvarsmakten var som sagt efterlängtat, men mycket mer måste till och framförallt från politiskt håll.

Konstruktiv matematik

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på. Förmodligen befinner sig försvarsminister Karin Enström i just den sitsen nu när hon försöker framställa anskaffningen av JAS 39E som fullständigt finansierad. Det är det den nämligen inte.

Som tidigare beskrivet talar Regeringen endast om den inledande tioårsperioden, där endast ett fåtal flygplan anskaffas – upp till åtta st. Resterande 32 till 52 ligger utanför den ram försvarsministern beskriver.

Enström skriver på SvD Brännpunkt:
"Uppgraderingen av Gripen är finansierad. Regeringen föreslår i budgetpropositionen en höjning av anslaget till Försvarsmakten med drygt 2 miljarder kronor de kommande tio åren. Försvarsmakten kommer att behöva planera om cirka 5 miljarder av totalt cirka 160 miljarder på materielanslagen de kommande tio åren. Jag är trygg i att myndigheten har den erfarenhet och kompetens som krävs för att genomföra omplaneringen som motsvarar cirka 3 procent över tioårsperioden."

Det är svårt att tro att Enström själv tror på det hon skriver. Att planera om 5 mdr i materielanskaffning under tio år är lättare sagt än gjort. Enström vet mycket väl att Försvarsmakten bara på materielsidan under samma period har skriande behov om 25 mdr kr för att täcka bara det grundläggande materielbehov för den av Riksdagen beordrade Insatsorganisation 14 – exklusive anskaffningen av JAS 39E. Sedan några veckor pågår ett febrilt arbete i Högkvarteret med den stora röda pennan för att stryka i materielanskaffningen och det blir inte vackert.

Framförallt är Enström medveten om att hon verkligen tummar på sanningen när hon påstår att det bara handlar om 3 % av budgeten på 160 mdr kr som behöver omplaneras. Av dessa 160 mdr kr är det bara en bråkdel som kan användas då dessa pengar är vikta till materielanskaffning. De övriga är redan uppbundna i vidmakthållande och avveckling av materiel eftersom den budgetpost Enström refererar till är för såväl anskaffning som vidmakthållande och avveckling av materiel. De två sistnämnda är mycket svåra att förändra. Slutar man vidmakthålla blir det istället en kostnad för avveckling och tvärtom. Därtill ska också nämnas att för 2011 låg budgeten för materielanskaffning på just ca 5 mdr kr.


Materielbudgeten ska också vägas mot förbandsbudgeten. Här har Regeringen konsekvent överfört från materielsidan till förbandssidan för att finanisera övningar och det nya personalförsörjningssystemet och fortsätter att göra så. Man har till slut även börjat erkänna att det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater inte fungerar så bra som man hoppats. Ett av de problemområden som ofta påpekats av oss "negativa försvarsbloggare" i debatten är de oerhört låga löneläget. Till slut har man även i Försvarsdepartementet och Högkvarteret accepterat att kartan inte överenstämt med verkligheten och soldaternas månadslöner kommer nu att höjas med en tusenlapp. Frågan är om det ändå räcker. Ingångslönen för en soldat kommer fortsatt att ligga 1000 kr under den på Samhall.

Regeringen tillkännagav tidigare under hösten i samband med beskedet om JAS 39E en "höjning" av försvarsbudgeten – eller rättare sagt en minskning av minskningen eftersom den fortsatt inte ens uppväger normal inflation. Av denna "höjning" om 200 miljoner kr från år 2014 kan man direkt räkna bort 185 miljoner för denna extra tusenlapp enligt FOI:s känslighetsanalys i rapporten om det nya personalförsörjningssystemet. S. 47 i denna rapport är också intressant att läsa då den berör kostnaderna för förtida uppsägningar bland soldaterna.


Fullt finansierat och mindre omplaningsbehov? Pyttsan…

Gästinlägg: Ökad osäkerhet

Ökad osäkerhet

Försvarsberedningen 2012

Försvarsberedningen har nu börjat arbeta med sina analyser inför kommande försvarsbeslut. Centerpartiet har varit en av de främsta pådrivarna för detta, det är bra att riksdagens partier tillsammans analyserar och söker finna en bred samsyn i de viktiga försvars- och säkerhetsfrågorna.

Som Centerpartiets representant kommer jag aktivt att lyssna och söka bana väg för detta.

Mina ingångar i arbetet återfinns självfallet i Centerpartiets stämmobeslut om försvar och säkerhet, samt i de ståndpunkter som jag utifrån denna grund redovisat i försvarsdebatten.

Låt mig lyfta fram några viktiga frågor, som ett bidrag till att öppna upp diskussionen inför nästa försvarsbeslut. Sverige behöver en engagerad och fördjupad försvarsdebatt inför de viktiga vägval som varje försvarsbeslut innebär.

Inriktningen på ett insatsförsvar som i fredstid bygger på rekrytering på frivillig grund ligger fast. Försvaret behöver ett gott stöd från samhället i övrigt för att lyckas bra med rekryteringen, och måste självt utveckla sin attraktionskraft fortlöpande.

Det är tydligt att osäkerheten har ökat i vår omvärld beroende på t ex situationen i Ryssland, samt på allt knappare resurser i världen vad gäller energi, vatten och mat, med tydlig koppling till klimatförändringarna. Energiflödena blir fortsatt viktiga och betyder mycket i Östersjön. Gotland har ett strategiskt läge och bör ges ett ökat fokus i vår försvarsplanering.

Mycket talar för att försvarsbudgeten på sikt behöver öka. Materielkostnaderna växer och Sveriges försvarskostnader i procent av BNP har, som SvD tydligt redovisat, halverats på några decennier så att Sverige idag satsar relativt sett mindre på försvaret än våra nordiska grannländer.

Försvarsmaktens bas är självfallet Sverige och vårt närområde, men Sverige ska fortsatt också aktivt bidra i internationella fredsinsatser när världssamfundet griper in. Däremot är det sannolikt att tidigare mål med i storleksordningen 2.000 soldater insatta kan behöva reduceras i väsentlig grad. Uppenbart är att kommande fredsinsatser kan komma att beröra Afrika och kanske även Mellersta Östern. Centerpartiet ser positiv på att Sverige kan bidra i fler insatser ledda av FN.

Den svenska försvarsbudgeten ska självfallet användas så resurseffektivt som möjligt. Därför är det viktigt med nära och förtroendefulla militära samarbeten med andra västliga demokratier, och framförallt med de nordiska länderna. Här sätter dock dessa länders olika förankring i militära allianser och europeiskt samarbete gränser som måste respekteras.

Sverige är militärt alliansfritt men är medlem i EU och i Natos partnerskap för fred. Sverige bör likt Finland analysera sina militära samarbeten och hur de bör utvecklas. En viktig del i analysen är vilka effekter som olika handlingsalternativ skulle få för det nordiska samarbetet på försvarsområdet.

Staffan Danielsson
Försvarspolitisk talesperson (C)


–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Normalt brukar det bli ett förord, men här passade det bättre med ett efterord. Signatory publicerade igår intressanta grafer på Twitter om Sveriges respektive Norges försvarsanslag, vilket även följdes upp idag med ett blogginlägg.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är närmast så att man funderar på om det inte likt biståndet existerar ett enprocentmål för försvarsbudgeten. Av den anledningen är det tacksamt att Staffan Danielsson som företrädare för ett alliansparti lyfter frågan om en förstärkning av försvarsbudgeten. Till 2019 saknas som bekant 25 miljarder kr endast i materielbudgeten för att ersätta de mest kritiska systemen inom Försvarsmakten. Därtill ska ytterligare 5 miljarder läggas för den första delen av anskaffningen av JAS 39E. Den större puckeln kommer efter 2019. De 300 miljoner kr/år Regeringen vill skjuta till försvarsbudgeten är vad som krävs årligen för att ge försvarsmaktens anställda en samhällsgenomsnittlig löneutveckling.


Wiseman

Om "vätternbombningarna"

Försvarsmakten har sedan några år ansökt om ett utökat miljötillstånd för flygskjutmålet Hammaren i Vättern. Bakgrunden är kortfattat att Försvarsmakten idag endast disponerar två flygskjutmål sedan förbandsnedläggningar. Hammaren är också väl placerad med nära avstånd till såväl F 7 Såtenäs, Helikopterflottiljen i Linköping, liksom de i Linköping baserade test- och utvecklingsverksamheterna som genomförs av Försvarsmakten, FMV och Saab. Det andra flygskjutmålet ligger utanför Luleå, vilket kräver omfattande resurser för förbanden i södra Sverige i form av ombasering.

Sedan ansökan lämnades in finns också en proteströrelse mot att verksamheten ska utökas. Exakt sammansättning av proteströrelsen är oklar om det rör sig om en eller flera organisationer. Kritiken har genom åren skiftat mellan buller och utsläpp.

Idag genomförs manifestationer på flera håll runt Vättern för att visa missnöje med Försvarsmaktens planer där bl a kyrkor på flera håll ska genomföra klockringningar.

Som så ofta när det gäller protester kan man konstatera att i mångt och mycket rör sig om känslor och inte alltid fakta, inser man när man läser argument som framförs av proteströrelsen och Försvarsmaktens tillståndsansökan.

"Stoppa bombningarna av Vättern" har till exempel länge varit en paroll för protesterna. Läser man miljötillståndsansökan kan man snabbt konstatera att det inte ska släppas en enda bomb i Vättern. Ammunitionen som omfattas av ansökan är:

• 5,56 mm 9 000 st från HKP
• 7,62 mm 35 000 st från HKP
• 12,7 mm 10 000 st från HKP
• 27 mm 25 000 st från JAS 39
• Övningsraket 6,3 cm 150 st från SK 60

Sedan drygt 30 år tillbaka är det också med regeringsbeslut fastställt att brisant ammunition ej får användas i Vättern, varvid ansökan endast gäller barlastad ammunition.

Proteströrelsen koncentrerar sig nu framförallt kring dricksvattnets kvalitet när det tas ur Vättern och protesterar därför mot blyutsläppen som man anser att de utökade skjutningarna kommer att medföra. Man anser att Försvarsmakten står för 6 av 10 ton bly som Vättern årligen tillförs. Av den ammunition som redovisas ovan är det endast 7,62 mm som har blyinnehåll sedan 5,56 med stålkula börjat ersätta den äldre med blykula. Samma utveckling är på väg även för 7,62 så i fråga om flygammunitionen är det ett övergående problem. Tillståndsansökan redovisar också att maxantalet 35 000 skott skulle innebära att 217 kg bly tillförs Vättern, varav merparten hamnar i bottensedimenten. Av denna mängd riskerar i ett värsta scenario maximalt 217 g att urlakas i vattnet enligt de forskningsresultat som visar på en urlakning av 0,01-0,1 %, vilket inte ens skulle ge mätbar påverkan i dricksvattnet.

Siffran "6 av 10 ton" härrör från en rapport från det tidiga 90-talet, när såväl Försvarsmaktens verksamhet som verksamheten vid ammunitionsfabriken i Karlsborg var betydligt mer intensiv. Sedan dess har som bekant också Försvarsmakten ersatt blykulor med stål, vilket gör att skillnaden lär vara mycket stor mellan idag och för 20 år sedan. Man ska också ta i beaktande att det är stor skillnad i vilken form blyet tillförs, där dessa skjutningar får anses vara av den minst skadliga sorten.

Man kan fundera på varför inte kyrkorna tar tillfället i akt att genomföra klockringar även jordbruket runt Vättern eller mot småbåtslivet i Vättern då en stor del av utsläppen går att spåra till just jordbruket och uppemot 20-30 % av båtmotorbensinen beräknas gå ut i vattnet varvid Vättern årligen tillförs flera hundra kubikmeter oförbränt drivmedel. Som jämförelse kan nämnas att en annan förhåga proteströrelsen har är miljöpåverkan av flygfotogen vid ett haveri. Detta skulle i så fall maximalt röra sig om  några enstaka kubikmeter, vilket är en bråkdel av det båtmotorerna lämnar ifrån sig.

Proteströrelsen ska dock ha en eloge för att man betonat att det inte rör sig om protester mot Försvarsmakten utan endast verksamheten i Vättern.

Varför Försvarsmakten själv på sin "miljöblogg" inte med ett ord beskriver sin egen ansökan utan endast berättar om protesterna framstår som ett stort och beklagligt mysterium.

En viktig aspekt man måste begrunda är frågan var denna verksamhet annars ska genomföras, till vilken kostnad och vilken miljöpåverkan det då får.

Försvarsmaktens tillståndsansökan (437 sidor)
Stoppa bombningarna i Vättern (Blogg)
Rädda Vättern (Blogg)
Rädda Vättern (Twitter)
Kyrkopolitiker (m) i Karlsborg hoppar av till följd av kyrkans beslut om klockringningar
Övriga media: SR, JNytt, Corren
Mera media: NA, JNytt, Corren, SVT, 2, 3