Gästinlägg: Finns ingen majoritet i riksdagen för det tyska systemet IRIS-T SLS

Nedan följer ett gästinlägg av Sverigedemokraternas ledamot i Försvarsberedningen och tillika ledamoten av Försvarsutskottet, Mikael Jansson.

För att förekomma synpunkter på att Sverigedemokraterna "tillåts" publicera ett gästinlägg på Wiseman's Wisdoms ska följande klargöras.

"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."

Många av de gästinlägg som publiceras på Wiseman's Wisdoms företräder andra åsikter än vad blogginnehavaren själv har. Anledningen till att de publiceras är för att bredda debatten och belysa olika ståndpunkter. Åsikter och ståndpunkter bemöter man med saklig kritik. Så fungerar en demokrati och det är den värdegrund som Wiseman's Wisdoms bygger på. Av den anledningen är samtliga riksdagspartier lika välkomna att delta i debatten på Wiseman's Wisdoms på samma sätt som myndighetsföreträdare och privatpersoner.

Vill man diskutera Sverigedemokraternas vara eller icke-vara som parti gör man det bäst i ett annat forum än på denna blogg för att fokus ska behållas på sakfrågan. I kommentarerna till detta inlägg ska det diskuteras försvarspolitik och frågorna som gästinlägget avhandlar.

Som svar på den lika oundvikliga som i sammanhanget ointressanta frågan: Nej, blogginnehavaren är lika lite Sverigedemokrat som moderat eller vänsterpartist.

Wiseman
_____________________________________________

Mikael Jansson (sd)

Finns ingen majoritet i riksdagen för det tyska systemet IRIS-T SLS

I budgetpropositionen för 2013 begärde regeringen att påbörja en uppgradering av svenskt luftvärn. Sverigedemokraterna gav regeringen stöd i denna fråga. Nu har det visat sig att regeringen, tvärtemot alla tidigare antaganden, avfärdar en beställning av Saab Robot 70 NG (new generation), till förmån för den tyska IRIS-T SLS, därför kommer vi parlamentariskt göra vad vi kan för att avstyra fortsatt utveckling där inköp av IRIS-T SLS undantränger en Rb 70 NG-beställning. Frågan om kortdistansluftvärn är allt för viktig och bör därför återremitteras till utskott och riksdag. Det finns flera anledningar till detta.

Produktionslinan för IRIS-T SLS hotas av stängning och därmed finns en uppenbar risk att luftvärnet i ett längre perspektiv får ”kannibalisera” på de få robotar som flygvapnet innehar under beteckningen Rb 98.

Vidare är det mer ekonomiskt med Rb 70 NG som har ett betydligt lägre robotstyckepris än föreslagna IRIS-T SLS, med styckepris på cirka 3 miljoner kr.

IRIS-T SLS är en IR-robot som avfyrad från marken har en räckvidd av cirka 10 km, alltså inte markant längre än Rb 70 NG. En IR-robot kräver bra väderförhållanden och har sämre verkan framifrån.

Rb 70 NG fordonsmonterad är den naturliga fortsatta luftvärnsroboten för kortdistans för strid i brigad och vår långa erfarenhet av nuvarande Rb 70 gör att övergången skulle bli både enklare och mer effektiv. Rb 70 har fördelen att ingå i sammansatta system som exempelvis ASRAD-R med inbyggd eldledningsradar.

Det är även av strategisk betydelse att Rb 70 NG är svensktillverkad. När Sverige har särskild kompetens för tillverkning av försvarsmaterielsystem med strategisk betydelse bör vi alltid som grundprincip i första hand upphandla inhemskt, vid behov med hjälp av EU: s undantagsregler för upphandling av försvarsmateriel.

Beställningen av Saab 39 Gripen E är ett glädjande beslut för luftförsvaret, även om Sverigedemokraterna inte anser att Schweizklausulen är nödvändig. SD anser alltså att den svenska beställningen ska göras oavsett hur det går i den schweiziska folkomröstningen om deras beställning av Gripen E.

Överbefälhavaren har meddelat att 60 st individer Gripen E är ett minimum för tillräckligt luftförsvar oavsett hur mycket luftvärn vi har. Regeringen har beställt 40 - 60 plan, vilket i praktiken innebär en tydlig underdimensionering av vårt behov. Vi Sverigedemokrater vill däremot att totalbeställningen ska vara 100 individer.

Luftförsvarsutredningen utreder just nu det framtida luftvärnet bortom 2040, men det innebär inte att vi kan vänta och vara utan ett ändamålsvänligt och modernt luftvärn under 20- och 30-talet.

Regeringen menar vidare att det svenska försvaret ska ha en förmåga till territoriellt försvar och att ett led i den riktningen är att upprätta fyra militärdistrikt. Men det är oklart hur de två bataljoner luftvärn som vi nu har ska kunna räcka till denna uppgift.

Sverigedemokraternas försvarspolitiska linje föreskriver såväl brigadluftvärn som fristående luftvärn. Vi är tydliga med att det kostar skattemedel. Därför satsar också SD 20 miljarder mer finansierade kronor på försvarsanslaget än regeringen i den fyraåriga budgeten.

Detta gäller självklart generellt om vi ska kunna rusta alla vapenslagen med modern utrustning så vi får ett territoriellt försvar på en grundnivå så krävs en finansiering som täcker inte bara underskottet om 30,5 miljarder kronor i liggande 10-åriga investeringsplanen utan också ytterligare medel utöver detta.

Försvarsanslaget under den nuvarande regeringen kommer om ett par år att sjunka till 1,0 % av BNP, detta samtidigt som våra grannländer ligger betydligt högre. Många debattörer hävdar att försvarsfrågan kidnappats av Moderaterna och att det är statsminister Reinfeldts fel att försvaret skjuts i sank. Centerpartiets, Kristdemokraternas och Folkpartiets försvarstalesmän anger att de vill höja försvarsanslaget. Frågan är då hur mycket de vill höja och varför de inte pressar de defaitistiska moderaterna hårdare.

Att kritisera försvarsminister Enström från borgerligt håll är en ren kullerbytta. Försvarsministern har den ekonomiska ram regeringen valt att ge henne.


Mikael Jansson

Obehaglig, men tom retorik? (uppdaterat 13/1 09.00)

I Ryssland står det alltmer klart att ett av landets långsiktiga mål är att inrätta en eurasiatisk union som ska hävda sig gentemot EU i och med att president Putin själv tog upp frågan i sitt tal till nationen innan jul. Unionen ska bl a bestå av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan.

Den eurasiatiska tanken är en grundpelare inom den ryska "Eurasianismen" och även den nykonservativa "politisk ortodoxin", vilken filosifie doktorn vid Uppsala Universitet Maria Engström, skrivit om i en artikel i SvD utöver sin egen avhandling. Det har varit osäkert åt vilket håll Ryssland ska fortsätta sin utveckling. Den liberala tankesmedjan "Valdai Klub" har under många år varit mycket inflytelserik i Kreml, men har på sistone fått konkurrens av den politiska ortodoxins motsvarighet, Izborskij Klub. Den politiska ortodoxin kan på många sätt jämföras med den kristna högern i USA med dess starka konservativism och vapenskrammel, och man ser sig själv och Ryssland som mänsklighetens beskyddare mot det onda.

I och med president Putins utnämnande av Rysslands tidigare NATO-ambassadör Dimitrij Rogozin till ny vice premiärminister, har eurasianismen och den politiska ortodoxin definitivt stärkt sitt grepp om Kreml och Rysslands framtida utveckling, vilket den kommande unionen är ytterligare ett tecken på.

I veckan levererades Jurij Dolgorukij, den första ubåten i den nya ryska klassen av strategiska robotubåten till Norra Flottan. Leveransen kommenterades av vice statsminister Rogozin på följande vis på Twitter:

"Darra västborgare! Er tid är över!" (Дрожите, буржуи! Кирдык вам)

 En retorik som inte ter sig värst lämplig för ett land som utger sig ha demokratiska ambitioner och som fick Norges utrikesminister att återigen understryka att han är bekymrad över den kalla-krigsretorik som kommer från Ryssland.

Den massiva ryska upprustningen och tendenser till att återgå till retorik och handlingar från Kalla Kriget har även diskuterats i Sverige. Bland annat Regeringen menar på att retoriken är ägnad för ett internt bruk för att stärka den ryska regeringens egna ställning i landet och att det därför inte är något att bekymra sig om. Frågan är om så verkligen är fallet. Spelar man an på nationalistiska strängar och blandar dem med vapenskrammel är det lätt hänt att man till slut tappar kontrollen över utvecklingen även om man haft en annan avsikt från början.

Det finns all anledning att noga följa utvecklingen i Ryssland och de nykonservativa strömningarna.

Uppdatering 13/1 09.00: DN skriver om bl a Rogozins uttalande i en artikel om rysk upprustning.

Duell Enström/Hultqvist

Det är glädjande att se vilken fart det blivit i försvarsdebatten, vilket till och med överträffar normalfallet vid tiden runt Folk och Försvars årliga rikskonferens. I dagens tidningar ägnas ledarsidorna i landets två största dagstidningar, SvD och DN, åt frågan liksom Norrköping Tidningar och Vestmanlands Läns Tidning. I Aftonbladet slås också en-veckasförsvaret nu upp stort och i SVTs morgonprogram diskuterades också försvaret. (Även Skånskan)

De främsta försvarspolitiska företrädarna för Sveriges två största partier möttes igår i Sveriges Radios Studio Ett.

Enström ansattes hårt av Hultqvist som bedrev sedvanlig oppositionspolitik med kraftsamling till problemen med finansiering av försvaret och problemen med personalförsörjningen och berörde naturligtvis även en-veckasförsvaret.

Kritiken är dock något orättvis. För omväxlings skull får man ge Karin Enström rätt i några frågor. Den situation som det svenska försvaret idag befinner sig i är i högsta grad Socialdemokraternas fel, vilket även går att utläsa av de två första inläggen i serien PROLOG som handlar om hur situationen för det svenska försvaret kom att bli som den är idag. Det var försvarsbeslutet 2004 som skapade en-veckasförsvaret. Det går tydligt att utläsa i propositioner och rapporter att målsättningen är just ett mycket begränsat nationellt försvar mot en mycket begränsad motståndare. Det var försvarsbeslutet 2004, där Socialdemokraterna med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet som lade ner den nationella försvarsplaneringen eftersom den inte skulle behövas. Att flera av våra ledande försvarspolitiker reagerar med överraskning över att detta är resultatet är inte trovärdigt. Det här har flera av dem varit med om att klubba i Riksdagen.

Socialdemokraternas trovärdighet i försvarsfrågor är begränsad just med tanke på försvarsbesluten 2000 och 2004, men inte minst också för partiets beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Svansen viftar lätt med hunden i liknande konstellationer och det är bara drygt två år sedan Socialdemokraterna själva ville spara 2 miljarder på Försvaret. Menar Socialdemokraterna allvar med sitt nypåkomna intresse för Försvaret måste man återupprätta sin trovärdighet i dessa frågor och göra upp med sin historia och partiets agerande under försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004. Gör man en offentlig avbön och erkänner att man agerade fel så ökar trovärdigheten markant. Att så skulle ske är dock högst otroligt.

Moderaterna då och Karin Enström, är de utan skuld? Nej, definitivt inte. Man har under sin regeringstid i princip fortsatt på tidigare försvarslinje. Mer om detta i PROLOG - Del 3 som kommer under morgondagen och som bl a tar upp vägen fram till Anders Borgs Almedalsutspel.

Försvarsministern och uthålligheten II

Nu finns det en artikel på Newsmill av undertecknad med anledning av försvarsministerns uttalande igår. Läs den gärna. Eftersom man inte längre kan kommentera på Newsmill går det lika bra att kommentera här.

Försvarsministern och uthålligheten

I sinom tid kommer det att bli ett eget inlägg om försvarsministern uttalande i dag i DN om att hon är nöjd med att det svenska försvaret år 2019 endast har en veckas uthållighet, i en liten del av landet mot ett begränsat angrepp. Det återstår att se om det blir här på WW eller i annat medium.

Tills vidare rekommenderas att man följer debatten på Newsmill som just nu går mycket varm. Kvällens mest anmärkningsvärda inlägg kommer från tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson som bl a annat kommer med detta mycket kontroversiella uttalande i artikeln där han menar på att det inte går att jämföra det svenska försvaret med grannländernas:

"Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan."


DN, SR

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Observationsplatsen, Skipper, Gripen News

PROLOG: Del 2

”Härefter yttrar statsministern:
Vid den nuvarande regeringens tillträde uttalade statsminister Branting, att regeringen ansåge det vara sin första uppgift att åvägabringa en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den i valet uttryckta folkmeningen, vilken omisskännligt krävt en nedsättning av landets militära bördor till bättre överensstämmelse med vår ekonomiska bärkraft och med det förändrade utrikespolitiska läget. Till fullföljande av denna regeringens uppgift har inom försvarsdepartementet utarbetats förslag till nyordning av landets försvarsväsen, vilket förslag nu underställes Kungl. Maj:t. Utgångspunkten för detsamma är, att en väsentlig rustningsminskning bör ske med hänsyn till vårt ekonomiska läge och kan ske utan äventyrande av vår trygghet.”
Kunglig Majestät proposition Nr 50, 1925


Fortsättning på inläggsserien PROLOG inför rikskonferensen och ett nytt försvarsbeslut (del 1)

Fyra år efter försvarsbeslut 00 var det så dags för nästa försvarsbeslut. Ganska snabbt efter försvarsbeslutets fattande och följande hösts riksdagsbeslut om mycket omfattande förbandsnedläggningar stod det klart FB 00 inte stillat omställningsaptiten. Sverige hade fått en ny ÖB våren 2000 rekryterad speciellt för sina internationella meriter och försvaret skulle nu internationaliseras på allvar. Globalt såg det mörkare ut med terrorism i form av 11 september 2001, och vid tiden för försvarsbeslutsarbetet, bomberna i Madrid, och framtidens konflikter skulle i regel ske mot asymmetriska hot i form av terrorism och i undantagsfall skurkstater och internkonflikter liknande Balkan. I närområdet såg det desto ljusare ut med ett växande EU, ett lugnare Balkan och framförallt ett Ryssland med en ny handlingskraftig president som man i Europa dessutom förstod sig på och som därtill börjat få ekonomin på fötter.

Om FB 00 var det försvarsbeslut som orsakade de största delarna av de ekonomiska problemen som Försvarsmakten dras med så var FB 04 det som havererade försvaret. Liksom andra försvarsbeslut inkom Försvarsberedningen med en rad rapporter utifrån de uppdrag Regeringen tilldelat beredningen. Till grund för propositionen kom att ligga inte mindre än tre rapporter från Försvarsberedningen: ”Säkrare grannskap – osäker omvärld”, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval” och ”Försvar för en ny tid”.


FB 04 - Försvarsberedningens rapporter

Som titeln antyder så kom rapporten ”Säkrare grannskap – osäker omvärld” fram till att Sveriges närområde blivit mycket stabilare de gångna åren och skulle så förbli. NATO:s och EU:s utvidgning till att snart omfatta även Baltikum ansågs helt korrekt erbjuda ett stabilare läge i närområdet då Sverige nu med undantag av Finland var omgivet av en buffert av NATO-länder.

Försvarsberedningen verkar ha imponerats av Rysslands nye president Putin och konstaterade att landet hade stabiliserats och var mer förutsägbart och man bedömde även förbindelserna mellan Ryssland och NATO som positiva. Läget inom de ryska väpnade styrkorna förutspåddes fortsatt vålla landet mycket stora problem varvid den militära förmågan var låg och Försvarsberedningens slutsats kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”.


Till rapport nr 2, ”Vårt militära försvar – vilja och vägval”, hade även Irakkriget gått av stapeln. Man konstaterade ånyo att Sveriges närområde präglas av stabilitet och säkerhet och att utvecklingen i Ryssland är fortsatt gynnsam. Skulle den nyss upptagna övningsverksamheten vid vissa utvalda ryska förband kunna bidra till att normalisera den ryska militära verksamheten, skulle också förutsägbarheten öka liksom möjligheterna till samarbete med andra länder och aktörer inom internationellt fredsfrämjande arbete(!).

När beredningen blickade inom Sverige såg det problematiskt ut i Försvarsmakten (ordet utmaning hade ännu ej kommit på modet). Endast ett mindre antal av i FB 00 avsedda förband skulle nå målsättningarna till FB 04. Inom flera förband var bristerna så stora att beredningen ansåg att inom "nuvarande verksamhetsmässiga och ekonomiska ramar vara svårt att åtgärda brister även i det längre perspektivet (10 år)”. Man ansåg situationen vara så illa att frågan måste ställas om det ens var meningsfullt att redovisa sådana förband som delar av insatsorganisationen.

Avseende den ekonomiska situationen i Försvarsmakten konstaterade Försvarsberedningen att kostnaderna för omställningen som beordrats i FB 00 underskattats allvarligt. Nu hade det visat sig att endast kostnaderna för personalavveckling under åren 2000-2002 uppgått till 4 miljarder kr och bara under 2002 hade avvecklingen av förnödenheter kostat 700 miljoner kr (att jämföra med de 2+1 miljarder kr Försvarsmakten erhöll i ”omställningsbidrag” efter att först erhållit en reducering på 14 mdr kr för perioden). Beredningen konstaterade vidare att

”om det uppstår ett fortsatt behov av avveckling i samband med nästa försvarsbeslut kan detta, om nu gällande principer tillämpas, medföra förlängda avvecklingsåtgärder med tillhörande kostnader som kan komma att sträcka sig in på nästa decennium”.

På materielsidan bedömdes beställningar för tidigare organisation låsa stora delar av anslaget fram till 2006-2007. Det ”ekonomiska utrymme som går att påverka” hade huvudsakligen använts för anskaffning av internationell förmåga och demonstratorer.

Här blev då Försvarsberedningens rekommendation att förbandens beredskap skulle ”differentieras ” så att förband som gavs ”en lång beredskapstid, t ex 5 år” kunde ges en låg grad av personell och materiell uppfyllnad. Man ansåg dock att det inte skulle räcka utan gjorde bedömningen framtida reduceringar ändå skulle bli nödvändiga ”både vad avser enskilda förband, men också hela förbandstyper”. Begreppet ”differentierad beredskap” hade Regeringen redan infört i vårbudgeten 2003 där man även slängde in en förvarning om att ”anpassning vid behov även omfattar planering av åtgärder för att kunna minska insatsorganisationens volym”.


Den tredje rapporten från Försvarsberedningen,”Försvar för en ny tid”, kom våren 2004. Rapporten upprepade iakttagelserna i de två tidigare rapporterna och pekade därtill ut rationaliseringsområden inom Försvarsmakten inför det kommande försvarsbeslutet.

Här gick man så långt som till att säga att internationella insatser på kort och medellång sikt (definierades ej) skulle vara det normativa för Försvarsmakten och att bl a personalförsörjningen måste inriktas mot detta. De ”höga konfliktnivåer och den höga beredskap” som internationella insatser ofta innebar ställde krav på anställd och tjänstgörande personal i samövade förband, medan de delar av den internationella verksamheten som inte krävde hög beredskap eller samövning fortsatt skulle kunna tillfälligt rekryteras och sammansättas.

Man ägnade också kraft åt att titta på hur detta skulle påverka personalförsörjningen och med anledning av hur FB 00 renderat i stora personalkostnader kom man med rekommendationen att Försvarsmakten skulle anställa officerare tidsbegränsat för att inte landa i en organisation med för många ”högre officerare”. Personalavgångar måste därtill hanteras billigare än i FB 00, med de 1-1,5 mdr per år som detta kostade.

Slutligen kom Försvarsberedningen med rekommendationen att den ekonomiska nivån för utgiftsområdet (utgiftsområde 6: Försvar och samhällets säkerhet) borde minskas framförallt genom omstrukturering och reducering av verksamheten vid de totalförsvarsgemensamma myndigheterna, en reducering av Försvarsmaktens centrala ledning och ”en reduktion av den regionala territoriella verksamheten, försvarsplaneringen och hemvärnsutbildning m.m”. Dessa besparingar skulle inbringa 2 mdr kr och därtill skulle ytterligare 1 miljard kr sparas in genom ambitionssänkningar inom vissa områden för att möta ambitionshöjningar inom den internationella insatsförmågan.

Besparingarna skulle åstadkommas genom framförallt omedelbar avveckling av insatsförband, eventuellt genom avveckling av hela förbandstyper, samt genom rationaliseringar och besparingar inom logistik- och stödverksamheten. Omfattningen av verksamheten inom det civila försvaret skulle också minskas.


FB 04 - Besluten och resultaten

Regeringen och slutligen också Riksdagen svalde i princip med hull och hår det Försvarsberedningen kommit fram till i sina rapporter. Mer när det blev dags för beslut i Riksdagen blev det blandade majoriteter. I frågan om Sveriges framtida säkerhetspolitik där säkerheten skulle byggas tillsammans med andra fanns stödet hos de borgerliga partierna. Men till skillnad från FB 00 var det vid FB 04 Miljöpartiet och Vänsterpartiet som utgjorde Regeringens stöd i Riksdagen och även när det senare kom till förbandsnedläggningarna

FB 04 blev spiken i kistan för den försvarskollaps som startats i och med den omfattande underfinansieringen av FB 00. Att försvarets förmåga skulle nedgå till en oerhört låg nivå var Regeringen medveten om eftersom man i propositionen talade om att det efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring skulle krävas flera successiva beslut av Regering och Riksdag för att kunna möta allvarligare hot landet.

De krigsförband som från FB 00 avsatts som reserver föreslog nu Regeringen skulle avvecklas. Eftersom kraven på antalet sjömål och luftmål som skulle bekämpas närapå försvann kunde antalet ytstridsfartyg, stridsflygplan och luftvärn reduceras. Samma sak gällde behov av stridsvagnar och artilleri, ansåg Regeringen och fastställde att insatsorganisationens uppgifter nu inte längre omfattade försvar mot väpnat angrepp utan endast hävdande av territoriell integritet och myndighetsstöd och deltagande i internationella insatser. Sålunda kom också fredstida produktionsförutsättningar att vara helt överordnade i urval av vilka förband som skulle bli kvar, vilket bl a resulterade i dagens säkerhetspolitiska vakuum på t ex Gotland.

Försvann gjorde därmed också Militärdistrikten då Regeringen ansåg att i det framtida insatsförsvaret fanns inte längre krav på eller behov av en regional eller territoriell ledning. Det tog sedan fyra år innan man upptäckte att ledningen inte fungerade utan en motsvarande funktion och från och med nyår finns det åter regionala staber.

Ridån var sedan total när SvD:s Mikael Holmström vid försvarsministerns presskonferens om förbandsnedläggningarna frågade hur mycket personal Försvarsmakten skulle kunna mobilisera i ett allvarligt läge, vilket varken försvarsministern eller hennes medhjälpare kunde besvara. Större var tydligen inte intresset för ansvarsområdet.

Försvarsminister Leni Björklund vid besök i Pentagon (Wiki media)

Ur en moderat synvinkel kan det vara intressant att notera att partiets representant i Försvarsberedningen sedan partiet återtagit platsen i beredningen, Gunnar Hökmark, i varje rapport hade omfattande invändningar mot slutsatserna i rapporterna. Så såg de gamla moderaterna ut. Det skulle vara intressant att höra Hökmarks syn på dagens försvarspolitik, men han återfinns sedan de Nya Moderaternas intåg i Bryssel. Hur agerade moderaterna i övrigt vid FB 04? Det sparar vi till nästa inlägg, nämligen det om den första alliansregeringen.


Slutsatserna bakom FB 04 är mycket viktiga att ha med sig inför framtiden. Det skulle inte ta många år innan många av dem bevisats radikalt felaktiga. Från att i FB 96 gå ner till max 1 år till full krigsduglighet för Totalförsvaret skulle nu en försvinnande liten del av förbanden ha en beredskap snabbare än 3 år. Det civila försvaret och krishanteringen som ”rationaliserades” och överfördes till nya myndigheter dras fortfarande drygt 8 år senare med mycket stora problem trots att syftet var en förmågeökning. Föga förvånande omintetgjordes också mycket av de besparingar och rationaliseringseffekter som utlovats i FB 04 precis som i FB 00. Materielanskaffningar som redan tidigare skjutits upp sköts nu återigen på framtiden och kvarstår i vissa fall än idag. Kanske allvarligast av allt var att så gott som all planering för försvar av Sverige upphörde och kom att återstartas först nyligt.

För markstridskrafterna fanns det inte längre någon organisation för eller krav på att uppträda i högre förband än bataljonsvis och Armén reducerades till åtta mekaniserade bataljoner och 1+1 jägarbataljon/luftburen bataljon. Fortfarande i FB 04 skulle det finnas 3 haubitsbataljoner, men bara 2 luftvärnsbataljoner. Den allvarligaste konsekvensen var att nu blev Gotland utan någon kvalificerad militär närvaro över tiden.

För marinstridskrafterna blev det åter att slåss för sin överlevnad när uppgiften egentligen bara bestod i att hävda den territoriella integriteten. Vad skulle man då med ubåtar till? Följaktligen reducerades Marinen till en enda amfibiebataljon, sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar.

Flygvapnet som liksom Marinen skulle fokusera på den territoriella integriteten halverades till fyra JAS 39-divisioner och eftersom hotbilden inte var värre avvecklades alla krigsbaser utom två som istället behålls som övningsbaser för de två kvarvarande flygbasbataljonerna.

I Försvarsdepartementets Arbetsgrupp Grundorganisations rapport till Regeringen gavs förslag på de förband i grundorganisationen som skulle läggas ner respektive bli kvar, samt motiveringar till förslagen. Att Gotland lämnades utan militär närvaro var egentligen inte så konstigt. Operativa hänsyn som t ex Gotlands strategiska läge i Östersjön, eller vissa verksamhetsställens mer skyddade lokalisering, ingick inte i de riktlinjer som Regeringen satt för arbetsgruppen. Det närmaste man kom var kraven på verkan för den territoriella integriteten. För Marinens del räckte det med att kunna verka i Östersjön respektive Västerhavet och för Flygvapnet på motsvarande sätt i norra respektive södra Sverige. Att Stockholm därmed fortsatt skulle sakna luftförsvar med snabb reaktionstid var inte heller så konstigt - det skulle se mycket märkligt ut om man återuppväckte den flygflottilj i Uppsala som man några år tidigare kämpat så hårt för att lägga ned.

För alla förband runtom i Försvarsmakten stod en sak klar när chocken från FB 04 lagt sig. Ville man överleva måste man satsa på det enda säkra kort som fanns och som ständigt var i ropet – internationella insatser. Sålunda kom Sveriges deltagande i EU:s stridsgrupper, Nordic Battle Group, att bli den största och dyraste av alla stridsgrupper, där så gott som samtliga delar av Försvarsmakten hade lyckats peta in en tumme för att visa hur behövd man var.

Version av seriestrip av Berglin, vilken lär ha cirkulerat på höstens ledningsövning Kompass 12 och som tyvärr alltför väl illusterar problemen med att återstarta det nationella försvar som slutligt lades ner i FB 04 (upphovsperson till ändrade pratbubblor okänd)

 Källmaterial (nätpublicerat) och media

FB 04 Proposition
FB 04 Proposition om förbandsnedläggningar
FB 04 Proposition om militärdistriktens avvecklingar
FB 04 AG GRO rapport 

Försvarsberedningen - Säkrare grannskap - osäker omvärld
Försvarsberedningen - Vårt militära försvar - Vilja och vägval
Försvarsberedningen -  Försvar för en ny tid

Budgetproposition 2006 (Regeringens beslut avseende långräckviddigt luftvärn)

SR EKOT - Juholt: Besparingen i försvaret blir liten

Riksrevisionen om försäljning av fastigheter efter FB 04

En insats för freden eller statsbudgeten? (C-uppsats i Statsvetenskap)

SvD - Ubåtsvapnet ingen självklar resurs
SvD - Moderaterna återvänder till FörsvarsberedningenSvD – Försvaret bantas mer än förväntat
SvD – Nytt dråpslag för försvaret
SvD – Försvarsministern ser inget hot mot nedklassade förband
SvD – ÖB oense med Leni Björklund

DN – ÖB varnar för nya sparkrav
DN – Utan en tanke på säkerhetspolitiken

SvD, SR,

Gästinlägg: OF-1 en bofink?

Idag måndag är för många arbetstagare första dagen på jobbet i den nya Försvarsmaktens Organisation 2013. En av de aspekterna som dryftats mest med denna omstrukturering är omplaceringen av befintliga plutonchefer till förmån för nyutexaminerade fänrikar och här följer ytterligare ett inlägg i frågan med förslag på lösning.

/Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––

OF 1 – en bofink


En snarlik text publicerades den 17 december på Försvarsmaktens debattblogg. ”Tajmingen” var kanske inte den bästa med tanke på den stundande julledigheten, men eftersom ämnet tidigare varit hett debatterat hade jag trots allt förväntat mej några kommentarer. Eftersom jag anser ämnet alltför viktigt för att inte debatteras så har jag erbjudit Wiseman att publicera en något reviderad version av artikeln.

---

I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.
Jag ska här göra en kort presentation av det tankefel som ställer till problem och därefter ge ett förslag på lösning.

Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var dock troligen framtaget i sent skede och under starkt tidspress, vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.

Enligt personaltabellerna vid flertalet av våra personaltabeller förband ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Detta är fullt logiskt utifrån det nya tvåbefälssystemet. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. En OF 1 kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant och det är detta som man missat i ”analysen” inför det så hårt kritiserade beslutet.

Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad med en tjänsteställning över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). Det är i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos OF 1.

Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis fänrikens bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.

Om FM istället hade tolkat personaltabellerna så att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så skulle det hela kunnat fungera. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att stå på och därigenom också betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.

Problemet med att se plutonchefen som OF 1/löjtnant är att FM får ett ”fänriksberg” att hantera. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag då och då höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg nog mer sanning i det än vad jag då förstod och jag vill hävda att påståendet definitivt är giltigt än i dag.

Om vi alltså betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en lösning. Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att direkt tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs ytterligare utbildning, men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har fänriken en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan de omedelbart börja bidra till förbandets verksamhet, samtidigt som tiden fram till utnämningen till löjtnant kan nyttjas för kompletterande utbildning och praktik på trupp – alltså en slags ”trainee period”.

Givetvis finns det även problem i det förslag jag presenterat. Redan i dag upplever många ute på förbanden att finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.

Här har i princip ÖB två vägval. Han kan titta på hur verkligheten ser ut och därifrån skapa rimliga förutsättningar för att individer på alla nivåer kan lösa sina uppgifter, eller hålla fast vid redan fattat beslut, ett beslut som framför allt baseras på dåligt underbyggd teoretisk modell.

ÖBs uppgift borde rimligen vara att säkerställa att krigsförbanden kan leverera den av riksdagen beställda effekten (givetvis inom tilldelad ekonomisk ram). Det torde rimligen innebära ett behov att se över fördelningen av OF/OR mellan olika nivåer och förband, vilket sannolikt blir en nog så besvärlig räkneövning, och sannolikt innebära n del uppslitande interna konflikter.

Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda. Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.


Lars Rössle, LSS

PROLOG: Del 1

”Ja, jag kan bara medge att 1925 års försvarsbeslut var resultatet av en felbedömning.”
Richard Sandler 1964, statsminister vid 1925 års försvarsbeslut


Inför rikskonferensen och ett nytt försvarsbeslut

I skrivande stund jobbas det för fullt med att bädda inför nästa försvarsbeslut. Försvarsberedningen fick i somras uppdraget att ta fram underlag för detta. Försvarsmakten fick i höstas en rad mycket detaljerade och framförallt omfattande frågor i form av ”Regeringsbeslut 7”, på vilka svar ska lämnas vid ett antal tidpunkter under det kommande året. Utgår man från skrivningarna i Regeringsbeslut 7 råder inget större tvivel om att det är utför som det pekar såväl avseende finansiering som numerärer inom Försvarsmakten.

Om ungefär en vecka stundar en av årets försvars- och säkerhetspolitiska höjdpunkter, nämligen Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. För några få dagar blir försvars- och säkerhetspolitiken navet i politikersverige. Trycket har redan nu börjat byggas upp. Först genom generalmajor Karlis Neretnieks grundliga sågning av solidaritetsförklaringen och svensk militär förmåga och några dagar senare ÖBs uttalanden om att det svenska försvaret i bästa fall kan mäkta med att möta ett mycket begränsat militärt angrepp mot Sverige i sju dagar. Försvarsbloggare, försvarsanställda och till och med gamla generaler är lätt för politikersverige att avfärda, men när myndighetschefen själv framför samma version, måste man agera. Eller? Än så länge har tystnaden varit kompakt såväl i media som på nätet från Regeringen, men i Sälen kommer det inte längre att gå att ducka. Tilläggas kan också att uttalandet uppmärksammats i en rad utländska medier, inte minst i Finland.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har ett mantra om att ”framtidens hot är komplexa, oförutsägbara och gränslösa”. Det är nog få beslutsfattare i historien som säger emot denna beskrivning avseende sin samtid och dess framtid. En gammal visdom är att det är svårt att veta vart man ska om man inte vet var man kommer ifrån. Hur hamnade vi egentligen där vi är idag försvarspolitiskt? Man får lätt intrycket att ”det bara blev så här”.

Det enkla svaret är ”genom en lång rad underfinansierade försvarsbeslut”, för så har det varit historiskt. Avgränsar man sig 20 år tillbaka i tiden, kunde inte försvarsminister Thage G Peterson acceptera de siffror Försvarsmakten lade fram om framtida kostnader vilket gjorde att FB 96 redan från början låg miljardbelopp back. Det intressanta börjar dock vid FB 00, vilket var det som verkligen satte snöbollen i rullning avseende den svenska försvarskollapsen.


FB 00 - Bakgrund

I den nära omvärlden i slutet av 90-talet spirade optimismen. Den svenska ekonomin var på väg uppåt. I Ryssland rådde stor oreda och president Jeltsin blev allt svagare, men relationerna med NATO och Europa var goda. Smolket på himlen utgjordes av ett oroligt Balkan på andra sidan av Europa.

Försvarsminister Björn von Sydow och överbefälhavaren general Owe Wiktorin
Foton: Wiki Commons respektive Försvarsmakten/Sven-Åke Haglund

Inför FB 00 var Försvarsmakten och Försvarsdepartementet eniga om behoven av reformer. Samarbetet dem emellan hade markant förbättrats sedan von Sydows tillträde och inför budgetpropositionen hösten 1998 fanns en gemensam linje om hur en reform skulle genomföras och detta var även förankrat hos statsministern. Dagarna innan propositionen gör finansminister Åsbrink på egen hand upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet där han släpper 14 miljarder kr från försvarsbudgeten – pengar som redan var intecknade i form av materielanskaffning med mera. Striden står då mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten på ena sidan och Finansdepartementet på andra sidan. Argast av dem alla lär statsministern ha varit eftersom överenskommelsen inte var något som förankrats hos honom och några månader sedan avgår också Erik Åsbrink. Konsekvensen blir ett försvarsbeslut hösten 1999 som återigen är allvarligt underfinansierat och ”där Försvarsmakten tvingas ta till nödbromsen” för att använda ÖBs ord. Det är också här myten om de svarta hålen skapas genom att Finansdepartementet anklagar Försvarsmakten att inte ha ordning på ekonomin – inte osannolikt för att rädda det egna ansiktet i sken av den tveksamt sanktionerade överenskommelsen.

Vid Folk och Försvars rikskonferens år 1999 går ÖB till hårt angrepp mot Försvarsutskottet och de politiker som han anser inte förstår det allvarliga i situationen och saknar förståelse för Försvaret. Närmare att få sparken än så har nog inte en svensk ÖB kommit och förmodligen spelade det även in att Wiktorins förordnande skulle gå ut året efter.

Det intressanta är att när försvarsbeslutet väl ska klubbas görs det med stöd av Centern, inte Vänster- och Miljöpartierna. FB 00 har därmed också en intressant parallell till det försvarspolitiska haveriet 2007-2008 där finansminister Anders Borg på egen hand beslutade om fatala försvarsneddragningar, men mer om det senare i inlägget.

I slutet av detta inlägg finns ett antal länkar till tidningsartiklar som beskriver turerna kring budgeten, där den mest läsvärda egentligen är Lena Mellins.


FB 00 – Försvarsberedningen

Grunden till FB 00 är alltså huvudsakligen ett mycket allvarligt ekonomiskt läge, men det är ändå intressant att se hur beslutet sedan kunde motiveras försvars- och säkerhetspolitiskt när det i propositionen gällde att hålla god min.

I FB 00 tas ytterligare ett avsked till ”Invasionsförsvaret”, vilket ska ersättas med ett försvar mot begränsade angrepp (vilket sedan dess varit gällande), framförallt via luften och mot vital infrastruktur, samt som ska stärka förmågan att delta i internationella insatser. Uppdelning sker i en insatsorganisation och en grundorganisation där den förra ska ha hög grundberedskap och den andra ska användas för omställning av försvaret.

Rättfärdigande till denna omställning och omfattande neddragning av försvarsanslaget skedde framförallt i form av de rapporter som Försvarsberedningen kommit med innan försvarsbeslutet och då främst rapporten ”Förändrad omvärld – omdanat försvar”. Mycket av det som skrivs i denna rapport avseende omvärldsbeskrivningen syns i dagens ljus som överraskande klokt. Den bild som målas upp och de osäkerheter som nämns slog i många fall in.

”Av särskild betydelse för svensk säkerhetspolitik är hur vårt östra närområdet påverkas av utvecklingen i Ryssland, EU och USA. En tänkbar utveckling är att EU utvidgas till att omfatta de baltiska staterna, att Ryssland utvecklas demokratiskt och i marknadsekonomisk riktning, och att USA bibehåller sitt starka engagemang för Europas säkerhet. Området öster om Östersjön kan i detta fall utgöra en brygga mellan framför allt Ryssland och EU. Anspråk på svensk försvarskapacitet kan rimligen minska i ett sådant läge. Ett Ryssland som har ambitionen att återerövra sin ställning som stormakt i kombination med ett ekonomiskt och politiskt svagt EU och ett USA med en försvagad bindning till Europa, kan å andra sidan ställa de baltiska staterna, Finland och Sverige inför betydande problem. Vårt östra närområde kan i detta fall bli något av en buffertzon mellan Öst och Västeuropa. Rysslands vilja och möjlighet att utöva påtryckningar eller agera militärt mot sina grannländer torde dock komma att begränsas. Ett sådant agerande skulle rimligen innebära ett högt politiskt och ekonomiskt pris och också eventuellt motaktioner. Därtill kommer de mycket betungande säkerhetsproblem som Ryssland redan i dag upplever i den södra delen av Ryssland och eventuellt också den militära närvaro som Ryssland även fortsättningsvis torde anse sig behöva i öster.”

Vidare:

”Utöver de signaler som utvecklingen enligt ovan ger upphov till är viktigare förändringar av framför allt CFE-avtalet, som berör militära begränsningar i vårt närområde, av grundläggande betydelse för vår säkerhet.”

Intressantast är egentligen slutsatsen avseende det anpassningsförsvar som beslutats i och med försvarsbeslutet 1996 och som rådde vid rapportens skrivande, nämligen att det är oerhört svårt att i tid uppfatta de signaler som krävs för att försvaret ska hinna anpassas upp i beredskap och det är svårt att fatta dessa beslut på så osäkra beslutsunderlag. En av historiens vanligaste lärdomar, därför att den är så lätt att bortse ifrån. Värt att notera är också att Moderaterna (dvs de gamla Moderaterna) lämnade Försvarsberedningen i protest innan rapporten lämnades in.


FB 00 – Resultat

Trots dessa klokheter blev det ändå ett försvarsbeslut där guldet blev till sand som togs av Socialdemokraterna med stöd av Centern och utanför uppgörelsen Vänsterpartiet. Försvarsanslaget hade ditintills legat på drygt 2 % av BNP, men skulle nu komma att krympas med 4 miljarder för varje av de tre åren 2002-2004. Det skulle snart visa sig vara omöjligt att hålla tillsammans med de mycket stora omställningskostnaderna. Ett viktigt, men förödande beslut som också fattades var att helt avskaffa den så kallade teknikfaktorn med vilket försvarsanslaget årligen kompenserades för faktumet att ökningen inom krigsmaterielpriser överstiger konsumentpriserna. För FB 00:s treårsperiod beräknades den till 1,3 mdr kr.

Resultatet av FB 00 blev en mycket kraftig sänkning av Försvarsmaktens förmågor på alla plan och en minst lika allvarlig förstärkning av de ekonomiska problem som grundlagts redan i FB 96.

Drygt ett decennium efter FB 00 och Försvarsberedningens rapport hade flera av de möjliga utvecklingar som Försvarsberedningen varnat för och ansåg skulle användas som varningstecken för anpassningsförsvaret blivit verklighet, t ex Rysslands lämnande av CFE-avtalet, en mer auktoritär samhällsutveckling i samma land osv. Endast fyra år gick sedan till det var dags för nästa försvarsbeslut och då var tongångarna från både försvarsberedning och regering annorlunda.

FB 00 innebar att man på flera områden passerade den skamgräns för de resurser som skulle behövas för att i ett initialt skede försvara Sverige. Försvann gjorde brigadsystemet, vilket varit väsentligt för att markstridsförband skulle kunna uppträda individuellt i högre formationer, liksom fördelningarna. Istället organiserades markstridskrafterna under en ”riksdivision” och årligen skulle motsvarande en brigad utbildas inom Armén och ledas av en av de sex brigadledningar som också skulle finnas kvar.

Marinstridskrafterna drabbades hårt då Regeringens tagit fasta på Försvarsberedningens bedömning att inget invasionshot förelåg på minst tio år liksom de för svensk del felaktiga erfarenheterna från Irakkriget om fasta anläggningars sårbarhet mot precisionsvapen. Sålunda lades allt kvarvarande fast kustartilleri ner och för säkerhets skull lade man även ner det rörliga kustartilleriet med 12/80 och kustrobotsystemet. Flottan skulle nu bestå av 12 ytstridsfartyg (varav 6 st från 2010 operativa Visbykorvetter) och 5 ubåtar.

Flygvapnet skulle reduceras till 8 st JAS-divisioner där fortfarande alla skulle ha en egen basbataljon för att kunna verka från krigsbaser. En gemensam och försvarsgrenslös helikopterflottilj sattes också upp, där vikt lades vid att i framtiden renodla antalet helikoptertyper.

Försvann gjorde också de sista delarna av Totalförsvarets anläggningar för underhåll och ledning och det skulle under de kommande åren att bli rea på bland annat bergrum.

Huruvida vården fick de pengar som angetts av Socialdemokraterna och Centern som anledning för neddragningarna får vara osagt och likaså hur verkligheten hade sett ut om den av Göran Persson sanktionerade uppgörelsen Wiktorin-von Sydow blivit verklighet. Den organisation som FB 00 beordrade skulle aldrig komma att övas eftersom den grava underfinansieringen satte bestämt stopp för detta. 

Det var bäddat för ett nytt försvarsbeslut. (vidare till del 2)



Källmaterial och media (delar som är publicerad på nätet)

FB 00 Proposition
FB 00 Proposition om förbandsnedläggningar
Försvarsberedningen - Svensk säkerhetspolitik i ny omvärldsbelysning (Läs gärna försvarsminister Karin Enströms brors, Henrik Landerholm, invändningar i en av bilagorna)
Försvarsberedningen - Förändrad omvärld – omdanat försvar

Aftonbladet 990125 - ÖB tigger om att få sparken
Aftonbladet 991201 - Lena Mellin: Båda måste vinna striden
Aftonbladet 991202 - Förlorarna i kriget om försvaret
Aftonbladet 991204 - Uppgörelsen leder till att försvaret tvingas sänka sin ambitionsnivå 
Aftonbladet 991219 - Åsbrink hotade avgå


Delar av materialet om Åsbrinks uppgörelse (utöver muntliga uppgifter från några av de inblandade)
Aftonbladet 981210 - Militär attack mot finansministern
Fokus 3/2011 - Soloåkaren (om bl a motsättningarna mellan Håkan Juholt och Owe Wiktorin)

SvD om en-veckasförsvaret

Uppföljning av statsflyget

Skipper har hunnit göra någonting åt årets regleringsbrev för Försvarsmakten, vilket fortfarande släpar här till följd av ett antal längre inlägg som snart följer. Det är glädjande att se är att han plockar upp tråden kring statsflyget som skrevs om här i somras, där Försvarsmakten endast erhåller en bråkdel av kostnadstäckningen som ersättning när Regeringen med flera vill nyttja statsflyget. Den av Regeringen fastställda timkostnaden för statsflyget har alltid redovisats i regleringsbrevet, men har från och med i år hamnat i statsflygförordningen.

Vad som inte nämns i Skippers inlägg eller i tidigare inlägg här på WW är att Försvarsmakten därtill endast erhåller ersättning när de beställande passagerarna befinner sig ombord. Det vill säga, bestämmer sig minister X med följe för att åka civilt till New York, men vill åka med statsflyget hem några dagar senare så utgår ingen ersättning till Försvarsmakten för kostnaden för att flyga över flygplanet till New York eller besättningens logi och vila där, utan endast för de timmar som minister Y tillbringar på flygplanet på vägen hem till Sverige.

Andra intressanta turer kring statsflyget är hur det gick till när det plötsligt skulle beställas ytterligare ett flygplan och hur detta prompt skulle vara en Gulfstream G.550. Det får dock bli i ett annat inlägg.

Upptakt

På Newsmill pågår just nu upptakten för fullt inför årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Först ut igår var KDU:s ordförande Aron Modig som anser att Alliansen sviker Försvaret och inte tar ansvar för framtiden.

Idag på eftermiddagen publicerades artiklar av generalmajor Karlis Neretnieks och ordföranden i Försvarsutskottet Peter Hultqvist. Neretnieks artikel talar om vikten av att hålla debatten öppen och att anställda i Försvarsmakten tar tjuren vid hornen och bidrar med sina kunskaper i försvarsfrågorna eftersom det inte finns någon som kan dessa frågor bättre. Han tar också upp aspekten med yttrandefriheten med exemplet med överstarnas debattartikel i DN från 2002, där Försvarsdepartementet ville lägga sig i dessa möjligheter till befordran. Neretnieks har ju annars egna tråkiga erfarenheter på området då han stoppades av Försvarsmaktens dåvarande generaldirektör Ulf Bengtsson från att hålla ett anförande om solidaritetsförklaringen på Arméinspektörens Fältövning 2011. Neretnieks har rätt. Vi försvarsmaktsanställda måste bli mer rakryggade i att berätta a) vad som utgör problem och b) hur de kan lösas. Inte bara beskriva allt i mycket svepande drag som gott med "vissa eventuella utmaningar".

Peter Hultqvist skriver bl a om att bryta Finansdepartementets makt över försvarspolitiken och försvarsfrågorna. Skygglapparna måste kastas, skönmålningen upphöra och realiteter styra försvarspolitiken. Det är lätt att instämma med Hultqvist i så gott som allt han skriver i artikel, MEN, för att Socialdemokraterna ska ha någon som helst trovärdighet i försvarsfrågor kräver det att partiet gör upp med sin egen smutsiga byk i försvarsfrågorna och erkänner ansvaret för de mycket grova misstag man gjorde under 90- och 00-talen som i högsta grad gjort att Sverige befinner sig i den oreda vi idag upplever. Först då kan trovärdigheten upprättas.