Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.


Georgienkriget

Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.


Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en "mycket låg nivå". Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.


För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.


Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.



President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.




Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Mycket pengar för lite effekt i statens kärnverksamheter

Det brukar bli en del upprörda kommentarer när WW avhandlar annat än försvars- och säkerhetspolitik. Faktum är dock att det finns vissa paralleller mellan det här inläggets ämne och Försvarsmakten.

Från Kärnsjukhuset i Skövde rapporteras nu i veckan att man gått in i beredskapstillstånd eftersom så många sökt vård efter påsken, ofta för helt vanliga infektionssjukdomar. Det är alltså inte någon katastrof, kris eller liknande. Idag rapporterar Sveriges Radio att läget är liknande i andra delar av landet.

Det går inte helt bra för den svenska sjukvården. Befolkningen ökar och antalet vårdplatser blir allt färre. Ökar gör däremot antalet läkare och vårdpersonal i allmänhet, men var och en som besökt ett sjukhus de senaste åren vet att personalen har mer än fullt upp. Som anhörig blir man såväl förskräckt som förbannad över att se patienter som trycker på larmknappar men inte får hjälp på uppåt 15 minuter. Det är sällan man känner sig så maktlös.

2001 kom boken ”Den sjuka vården” och listade skrämmande siffror för utvecklingen avseende vårdplatser och vårdpersonal. 1975 hade Sverige 8 500 läkare som hanterade 17,2 miljoner patientbesök (9 per dag och läkare). År 2000 hade antalet läkare ökat till drygt 23 000, men antalet patientbesök hade endast ökat till 21,3 miljoner. Antalet patienter som varje läkare hanterade per dag hade sjunkit till 4. Vårdplatserna å sin sida sjönk från 136 000 år 1975 till 29 000 år 2001 (för den som inte vill köpa boken finns viss information ur den upplagd här). Visserligen var det så att många av dessa platser försvann i och med att dagkirurgi kunde börja användas och framförallt genom regeringen Bildts Ädelreform där långvård, äldrevård etc överfördes till kommunerna. Antalet vårdplatser har dock fortsatt sjunka under 00-talet för att 2009 vara nere på drygt 25 000. Antalet har därefter fortsatt att sjunka. Under 00-talet har Sverige enligt Socialstyrelsen och OECD haft det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare – varje år.

Ur Socialstyrelsens rapport 2009 om tillgång på vårdplatser

Frågan är då om vi är så otroligt mycket sjukare i Sverige idag? Antagligen inte, även om det idag finns betydligt fler behandlingsbara sjukdomar och därtill har befolkningen ökat ordentligt sedan 1975. Remarkabelt är dock den kontinuerliga minskningen av antalet vårdplatser och framförallt hur i Sverige en läkare endast klarar av att behandla hälften så många patienter per dag som sina kollegor i andra I-länder?

Felet lär knappast ligga i finansiering eller de facto personalbrist. Sverige ligger i topp tio i världen vad avser utgifter för hälso- och sjukvård och likaså i antalet läkare per tusen invånare. Ändå har antalet hanterade besök per läkare sjunkit i Sverige med nästan 20 % från 1999 till 2008 enligt uppgifter från OECD. Frågan man då kan ställa sig är om vi har rätt typ av läkare och framförallt om våra läkare och sjuksköterskor gör rätt saker på sin arbetstid? (därmed inte menat som kritik att personalen skulle sitta och surfa, ta långa raster eller dylikt)

Det sistnämnda är en fråga som i hög grad går igenom inom offentlig förvaltning, inte minst inom Försvarsmakten. Sjukvården var dock ett av de områden där man var tidigt ute med att ”rationalisera” bort administration. Både av ekonomiska skäl då man trodde sig kunna spara pengar där liksom inte minst av rättviseskäl att alla ska minsann kunna göra sin egen administration. Frågan är naturligtvis om vi spenderar pengarna rätt när en läkare med många långa års dyr utbildning ska spendera stora delar av sin arbetstid med administration, journalföring och liknande istället för hos patienterna, när en administratör, sekreterare eller liknande hade kunnat göra detta jobb och åt andra och därmed friställa tid för det som är kärnverksamhet?

I Försvarsmakten har det nya datasystemet PRIO inte bara inneburit ett större helhetsgrepp på behovet av olika stödsystem för logistik, personal, ekonomi med mera. Med PRIO valde man också att införa nya arbetssätt ”i syfte att spara pengar” varvid stora delar av den lokala administrationen avvecklades. Vissa delar centraliserades, medan mycket sköts över på chefer ute i organisationen som utöver kärnverksamheten nu fann sig med nya också prioriterade uppgifter. Läs gärna den mycket bra debattartikeln i Kunglig Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift där en "första linjens chef" analyserar införandet av PRIO i Försvarsmakten där man valde att anpassa Försvarsmaktens arbetssätt till PRIO istället för den mer naturliga motsatsen. (Tyvärr ej publicerad på nätet än)

De onaturliga och påtvingade arbetssätten inom offentlig förvaltning leder till märkliga förslag på lösning till likaledes märkliga problem. Är det till exempel rätt väg att gå att nu överlåta på civila att sköta polisförhör då poliserna är för upptagna med annat, exempelvis administrationen av de otal datasystem som ej får tala med varandra? Det är föga förvånande att man i civila företag med sådan framgång kan slå sig in på den offentliga marknaden och vara effektivare.


Såväl sjukvården som Försvarsmakten och många andra delar av den offentliga förvaltning lär tjäna mycket i uteffekt på att åter se över sina arbetssätt och att differentiera arbetsuppgifterna. Se till att dyrt specialutbildad personal används till just det skattebetalarna investerat i dem för. Vi har i dagsläget en inte alltför låg arbetslöshet i landet, som därtill Stefan Löfvén lovat göra till den lägsta i Europa. Ett sätt att minska arbetslösheten och därtill få mer tid för kärnverksamhet inte minst i vården är just de enklare men ack så viktiga jobben som försvunnit och som utgjort stöd till kärnverksamheten.

Naturligtvis är detta inte den fullständiga lösningen på den svenska sjukvårdens problem. Vi kan dock konstatera att det blir allt mindre vård för de svenska skattebetalarna till allt högre kostnader, och tyvärr är trenden på många områden liknande inom Försvarsmakten. En hund får idag tid för magnetröntgen dagen efter, medan det för en människa som står utan privat sjukförsäkring ofta är väntetid på månader. Det är inte för inte som jag efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus med anhöriga de senaste åren nu ser till att ha en privat sjukvårdsförsäkring – för att få något som jag egentligen redan betalat skatt för.


För att avsluta med situationen i Skaraborg och ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Betänk också att nästan all krigssjukvård avvecklats i Sverige (vilket i sedvanlig ordning kom som en överraskning för den politiska nivån året senare när Göran Persson 2003 ville skicka fältsjukhus till Irak). I händelse av krig och katastrof är det nu framförallt den civila vården som ska nyttjas. Den lilla kvarvarande delen är välutbildad och välutrustad, men ack så liten och framförallt avsedd för begränsade internationella insatser, därtill fullt operativ om fem år. När den civila sjukvården går på knäna till följd av vanliga förkylningar finns det goda anledningar att bli bekymrad för huruvida ”vår beredskap är god”.


Gräver man lite i dokumenten ser man att vår tidigare försvarsminister Sten Tolgfors 2005 motionerade i Riksdagen om just diskrepansen mellan antalet anställda i svensk sjukvård och output:en. Det verkar dock inte ha varit en fråga som Alliansregeringen har lyckats med.


SvD, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3, SVT, GP, 2, 3, SydS, 2, Baro

Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av "flankbegränsningarna"). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport "Säkerhet i samverkan", inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om "lackmustestet". Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.


Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den "mycket låga" ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.


Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

"Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 

Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.

Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 

Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare."

2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som "tur var" handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Omstrukturering och ominriktning

Det har säkerligen inte undgått bloggens mer trogna läsare att inläggsfrekvensen nedgått de senaste månaderna. Det finns flera orsaker därtill, men de främsta är insikten om att svensk försvarspolitik är hopplös och kommer att så förbli. 

Bloggen kommer inte att försvinna, men kommer istället att ändra innehåll till de mer alldagliga saker som livet innehåller, inte minst mat. Nedan följer därför ett av många kommande recept på framgång och lycka – en rejäl pasta bolognese.

Ska man lyckas med det där lilla extra i en bolognese så krävs det tid. Det här är ingen rätt för vardagskvällar, men väl för en söndagsmiddag och som dessutom räcker till lunch några dagar framöver.


Ingredienser:
Smör
Olja (raps- eller olivolja)
Ett paket bacon
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 morot
1 bit rotselleri
400-500 gr nötfärs
1,5 hg kycklinglever
5 dl god köttbuljong
1 burk hela skalade tomater
1 dl rödvin
Muskotnöt
Lagerblad
Oregano

Pasta
Grönsallad


Förberedelser:
"Rätt plats, rätt tid och rätt utrustning" är ett militärt axiom. För att lyckas med detta, inte minst i köket, är förberedelser A och O. I köket handlar detta om att ha förberett sina ingredienser så att man kan ligga steget före i tillagningen.

Om kycklinglevern är fryst, ta fram den och låt den halvtina först. Finhacka den sedan (betydligt enklare när den fortfarande är ordentligt kall). Tärna baconet. Finhacka grönsakerna till aptitlig storlek för en bolognese. Om du inte har egen köttbuljong utan gör den på tärning eller fond så se till att ha den förberedd redan nu (varm buljong är också bättre eftersom den annars kyler ner de övriga ingredienserna). Se till att ställa fram även övriga ingredienser.


Tillagning:
Använd en gjutjärnsgryta eller ordentlig tjockbottnad stekpanna så att värmen kan sprida sig ordentligt. Hetta upp en bit smör och olja i grytan/pannan och tillsätt baconet och bryn det väl. Tillsätt därefter löken, vitlöken, moroten och sellerin. Låta fräsa 5-10 minuter beroende på hur väl du finhackat. Rör om då och då så allt får värme.

Höj värmen och tillsätt mer smör. Lägg i köttfärsen i den heta grytan/pannan och finfördela den. Se till att röra och finfördela ordentligt. När köttfärsen brynts så tillsätts den finhackade kycklinglevern under omrörning. Rör sedan till kycklinglevern fått färg.

Snart dags för kycklinglevern

Nu är det dags för de övriga ingredienserna. Tillsätt vinet, buljongen, tomaterna. Riv några drag på muskotnöten över grytan och tillsätt lagerbladet. En tesked oregano brukar heller aldrig vara fel. Låt nu såsen få ett uppkok, rör runt och gör en första provsmakning. Tillsätt salt och peppar efter smak. Nu ska såsen sjuda under lock minst tre timmar, gärna fem. Se till att värmen hålls lagom låg så att det sjuder och inte mer än så. Har man ett lock till grytan/pannan som inte sluter riktigt tätt kommer man att tappa vätska. Se då till att tillsätta mer buljong så att det inte kokar torrt.


Nu har man några timmar till som man kan ägna till annat medan såsen fulländas, t ex att göra en ny snygg dekoration på köksfönstret med post-it lappar, eller läsa något av Alex Schulman. När du börjar bli nöjd med såsen i smak och konsistens är det dags att koka pastan. Servera sedan med en härlig nyriven parmesan och en trevlig grönsallad. Ett gott hembakat surdegsbröd är inte heller ett så tokigt tillbehör. Lämplig dryck är naturligtvis ett gott italienskt rödvin, gärna ett lite mjukare.

En sak till. Ketchup är inte tillåtet till den här bolognesen. Glöm nu inte att fotografera maten och dela på Instagram.

Instragram nästa?

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2, Aft, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, GP

Vår beredskap är god

På Marinbloggen skriver två fartygschefer på Visbykorvetter om korvetternas luftförsvarsförmåga med anledning av att denna debatteras flitigt sedan dess regeringens genomförandegrupp år 2008 strök anskaffningen av luftvärnsrobotar till Visbysystemet. I sitt blogginlägg vill fartygscheferna framhålla hur god den nämnda förmågan är. Jag har postat en kommentar på Marinbloggen eftersom jag anser att inlägget är skadligt (!) för svensk försvarsförmåga. Det återstår att se när och om kommentaren publiceras. I väntan på detta ska jag inte förekomma denna med att repetera innehållet här. Dock har bloggrannen Skipper postat ett eget blogginlägg på snarlikt tema som min kommentar. Passa även på att läsa Skippers kommentarer kring Riksrevisionens granskning av bemanningssituationen i Flygvapnet och Marinen.


Huruvida Visbykorvetternas luftförsvar mäktar med påskkärringar eller om kontrollen av dessas färd genom svenskt luftrum helt överlämnas till Flygvapnet och Luftvärnet, återstår att se.

Glad påsk!

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.


Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.


I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.


Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.


Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.


Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av "just nu har vi ingen antagning" utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)