"Vad hände med försvaret?"

"Vad hände med försvaret?" är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.

Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.

Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.

Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.

Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.

Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.

Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är "vad hände med försvaret?"


SVT Play

Sprucken basplatta vs förmågeökning

På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.

Sommarkängor i vinterklimat KOMMER leda till onödiga köldskador med lång återhämtningstid. Här ett exempel från F21 pic.twitter.com/1EEKp0wCkm

— David Bergman (@David_M_Bergman) 21 november 2015

Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

Armed RUS bombers striking SYR skirted UK airspace along the way https://t.co/UlAJl2KSgs Wonder why they did that? pic.twitter.com/2KCfr3233I

— InfoAgeStrategy (@InfoAgeStrategy) 21 november 2015

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration 

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.


Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien

Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin

Gästinlägg: Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

I förra veckan skrev Johan Hansson en debattartikel hos Dagens Industri som väckte en viss uppmärksamhet både i Försvarsmakten såväl som i sociala medier. Jag adresserade reaktionerna mot debattartikeln i ett inlägg förra veckan. Att lägga locket på försvarsdebatt såsom tidigare gjorts vore förödande. Fler kreativa inlägg behövs för kloka lösningar och utveckling ska nås. Sedan förra veckan har Johan Hansson skrivit ett inlägg på sin egen blogg om debattartikeln och här nedan följer ett gästinlägg med en annan ståndpunkt. Båda lika viktiga för debatten.

Wiseman

—————————————————————

Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.

Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.

Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.

Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.

Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.


Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning

Den välbehövliga försvarsdebatten

Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.

När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.

Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.

Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.

Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.

Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?

Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.

Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.


Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:

• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar



Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.

Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.


Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån "långtbortistandoktrinen" anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.


Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.


I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.


Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en "armed attack" mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en "armed attack". Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då "armed attack"? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis "tycka" saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om "USA" (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill "föra krig" i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan "Turkiet" (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.



Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.


Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken "Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman". Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––


Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.


Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

- Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

- Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

- Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets "Bike-show" på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.



I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.


Det går inte att komma undan med att säga att "jag/vi bryr oss inte om politik". Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DT, SR P4